Under förra månaden ifrågasatte Statstelevisionen SVT i Sverige – som aldrig, aldrig kan ha fel enligt dess egna journalister – ifall Cypern alls var ett lämpligt resmål för feta, penningstinna svenska turister och andra Européer. Det kan man verkligen fråga sig. Emellertid, några av “Hedniska Tankars” Polsk-brittiska vänner – för sådana finns det av historiska skäl rätt många -har just nu behagat semestra just på Cypern – hur de nu kan det. “Hedniska Tankars” chefredaktör kan det i alla händelser inte, och det beror på personliga och moraliska orsaker, snarare än ekonomiska.

Polen var allierat med Storbritannien under två världskrig, och därför är det inte så konstigt, att vi finner massor av personer med polskt ursprung i London, UK, Leeds eller lite varstans. I år – 2026 – kan vi också – i September – fira 44 års minnet av de kristna Falangisternas Massakrer på Civila i Beirut, 1992. Ni undrar kanske vad detta har med Cypern att göra – men jodå – sist “Hedniska Tankars” chefredaktör alls besökte Cypern, denna Cytheres och Aphrodites ö enligt Mytologin – och därmed också Frejas – eftersom hon är Venus närmaste motsvarighet enligt Asatro och Nordisk Hedendom, som han praktiserat, utövat och levt enligt i ett helt liv – så var det faktiskt i September, 1982 – det år han var 17 år gammal.

1982 var året då Ronald Reagan fortfarande var USA:s president, och gjorde anspråk på att styra Världen. Senare skulle denne åderförkalkade gamle Hollywood-skådespelare lansera tanken på ett “Star Wars” och krigföring i omloppsbana runt vår planet, där olika satellit-baserade system för övervakning skulle utkämpa regelrätta dueller – och som vi vet, håller detta på att bli verklighet år 2026, även om vi inte är riktigt där ännu. Ariel Sharon var Försvarsminister i Israel, och man har sagt att DE KRISTNAS angrepp på de sådär cirka 10 000 muslimerna i Es-Sabra och El-Shatila – samt den slakt som följde – av obeväpnade civila – den 16:e och 17:e September det året, skulle ha varit godkänd av Judarna i Israel, direkt eller indirekt. Som vi vet, blev Mr Sharon senare också Israelisk Premiärminister, vilket knappast förvånar någon nu levande människa.

Monoteismen är sig lik i alla tider. 

Enligt vanligtvis trovärdiga källor dog cirka 3500 män, kvinnor och barn i de två lägren – medan högst 2000 beväpnade “terrorister” enligt Israels språkbruk lyckades fly undan de 10 000 civila de fegt nog gömt sig ibland, i strid med Folkrätten och krigets Internationella lagar. Senare i livet skulle jag möta svenska sjukvårdsinstruktörer i FN-tjänst (UNFIL-styrkan), som själva varit på plats i Libanon och Beirut just det året, och som sett och fotograferat några av liken, och vad som annars fanns att se på ort och ställe, men det var först i Oktober 1982. Sverige deltog i UNFIL under hela perioden 1980-1994, och som bekant är det FORTFARANDE krig i Libanon och Beirut, över 32 år senare.

Ingenting Ingenting Ingenting har förändrats, och så länge islam, kristendom och judendom fortsätter att utövas på vår planet, kommer kriget i det påstått “heliga landet” fortsätta – sådan är min egen, högst personliga slutsats. Det har pågått sedan slaget vid Kadesh, 1274 år innan vår tideräkning, då “allsmäktiga” faraoners infanteri drabbade samman med Hettitiska stridsvagnar. Vi kan – ironiskt nog – fira 3300 års jubileum av Monoteistiskt krig, just i år – om någon nu alls tycker det är värt att fira, förstås.

1982 var också året min gamle far – död 1997 vid 67 års ålder – var nyskild, och det var därför han och jag alls befann oss på Cypern – på “Nisses Bit“ som vi – under sedvanligt ordvitsande och svaga försök till humor två män emellan – hade döpt om Nissi Beach till. Stranden ifråga ligger vid Aya Napa, långt öster om Larnaca, fortfarade den Grek-Cypriotiska delens andra största stad, eftersom Cypern aldrig varit enat sedan 1974 – Muslimer och Turkar ockuperar fortfarande den norra fjärdedelen av ön. Dessutom kontrollerar Storbritannien stora delar av den Grekcypriotiska delen, och dessa territorier tillhör formellt inte något annat land – utom just Storbritannien 

Brittiskt Territorium på Cypern, anno 2026 – eftersom detta land inte är starkt nog att kunna förvalta sig självt…

Naturligtvis antog vi – 17 September 1982 – då massakrerna i Beirut började – att vad vi hörde var Brittiskt artilleri, som med grk eller kanske 3-inch eldrörsartilleri sköt ut över Medelhavet i någotslags övning – men Hej vad vi bedrog oss ! Redan samma kväll kunde vi höra BBC:s utsändningar, och vi förstod att det var Israeliskt flyg, artilleri och allehanda krigshändelser från just Beirut vi hört, mindre än 20 mil bort över öppet hav – och JA – sådana ljud KAN faktiskt höras på det avståndet, om nu ingen visste – om de atmosfäriska förhållandena är de rätta. Ljudet av Sovjetunionens slutanfall på Karelska Näset 1944 kunde höras också in till centrala Helsingfors, och min egen far kunde höra Peenemündes V-2 testanläggning sprängas i luften 1943 (“Operation Hydra”, Brittiska Royal Air Force) , liksom “operation Carthage” över Köpenhamn, 1945 – så detta var inget nytt för oss alls. 

Vad som däremot var nytt – huvudsakligen för mitt 17-åriga jag – var att ingen, absolut ingen av de brittiska, tyska och övriga turister som befann sig vid Aya Napa alls brydde sig, eller påverkades det minsta av vad som skedde, bokstavligt talat inom hörhåll, om än inte inför deras ögon. Jag slogs av det uppenbara hyckleriet i den situationen, så att säga – för så tänkte jag faktiskt i unga år, Hedning som jag var. Hela situationen föreföll extremt absurd, ja skrattretande – också för min far, eftersom vi delade samma sinne för svart humor.

Emellertid, 17 September 1982 var en minnesfylld dag – en dag jag aldrig skulle glömma – för den dagen lärde jag något om mänskligheten, eller om hur människor av vår djurart, Homo Sapiens Sapiens vanligen fungerar, och även om jag såklart inte kunde göra något åt saken för stunden – Idiotisk Greta Thunberg-mentalitet eller “Global Sumud” har aldrig legat för mig – så gjorde jag ett avgörande beslut i mitt liv, just den där dagen för nära 44 år sedan. Vi hade många vänner, som deltagit i UNFICYP (1964 – 1987) för till Cypern skickade Sverige över 27 500 man, fördelat på 38 bataljoner.

Och vi skulle ändå ha “semester” påstods det – även om Cypern – efter de “Drönare” som slagit ned på Brittiska baser 1 Mars, 4 Mars och 24 Mars i år (alla HAR bevisats vara från de Muslimska fanatikerna inom Hamas, som med Turkiets och Rysslands uppenbara bistånd skickar Shaheds och vad de nu kan komma över emot hela den fria Världen ) fortfarande inte är något “turistmål” och INTE borde bli föremål för så värst många turistresor, särskilt inte ifrån “vanliga” svenskars sida, inte i år, inte nästa år – och kanske aldrig någonsin mer. 

Istället beslöt min far och jag att göra en snabb dagsutflykt till Paphos, på andra sidan ön – 18 September 1982 – med vanlig buss, utan luftkonditionering eller så – samma buss som vanliga Grekcyprioter åkte, ingenting annat – vilket tog oss tio timmar, inte mer. Under hemvägen fick jag visserligen solsting, men vad tusan gjorde väl det ? Min far disponerade över en billig, halvlitersflaska “flygsprit” eller Ballantine’s blended whiskey – ett inte särskilt fint märke – så jag söp mig grundligt full, vilket jag inte alls gillade – min far drack inte en droppe av det där – för vi Hedningar är ytterst måttfulla vad spriten angår, vilket är en sund vana. Hans egen tvillingbror, däremot – skulle sluta som “konstnär” och nära nog fullblodsalkoholist innan han också dog 1997, bara någon månad efter min farsa, men det är en annan historia..

“Petra Tou Roumio” är INTE döpt efter någon “Romeo” eller någon råmande boskap till Romer... Det är “Romarnas klippa” och sägs vara Venus, Aphroditis eller Freja Freya Freyjas rätta födelseplats, och den finns kvar ännu

Det var ganska grov sjö, 18 September 1982 – på ort och ställe – men min far och jag var ganska goda simmare – på den tiden – och Medelhavets vatten framstod som varmt för oss Nordbor. Längst ut i havet på den plats ni ser, står eller stod en liten, liten “svampformad” halvt borteroderad klippa – eller den yttersta punkt av vad som under antiken var en större halvö, men som nu är borteroderad. Några lokala turistbroschyrer innehöll den “halvautentiska” informationen om att den som – enligt lokal folktro – simmade hela sju varv runt denna sten kanske kunde förlänga sitt eget liv med sju år, eller lika många decennier. 

Sagt och gjort. Vi hoppade i, och började simma av alla krafter – för att hålla oss i form, för att hålla oss redo, för att fortsätta leva – och för att hylla den gudinna, vars “Fulltrui” vi ändå är, och alltid varit. Det enda som INTE framgick, var om man borde simma medsols eller motsols. Det kunde inga broschyrer upplysa oss om, men jag antog för egen del att motsols vore det rätta, eftersom detta handlade om föryngring och därmed att hejda något av tidens gång, medan min stackars far – dessvärre – antog att medsols vore den rätta riktningen. Mycket riktigt skulle han dö i förtid, och om han bara simmat åt rätt håll, hade han kanske kunnat förlänga sitt liv med några år – vem vet ?

Stenen vi simmade runt under storm och höga vågor syns i mitten av denna bild, mellan de två större klipporna

Den sjunde runan i Utharken – den äldre, 24-typiga runraden – som måste behandlas som ett Caesariskt chiffer när den används för esoteriska ändamål – varför förstår de invigda, och de som läst sin Sigurd Agrell från Lund – är  Wynjo-runan, den andra av Frejas egna runor, som betecknar “den sjunde himlens” lycksalighet. Allt detta visste vi redan, och sju varv skulle det vara – sju varv blev det. Man måste behärska “den gudomliga geometri” som även konstnären GAN – också från Lund – en gång talade om, och som baseras på det gyllene snittet och talet Pi:s gudomliga dimensioner, rent matematiskt sett – för allt mänskligt, ja även den enklaste folktro döljer det som vi kallar exakt vetenskap.

Sandro Botticelli, den Florentinske Renässans-målaren tänkte sig Venus Födelse såhär, år 1486. Som ni ser, hade han aldrig varit på Cypern eller besökt Cytheres ö i verkligheten, inte ens som “turist”. Senare skulle kristna fanatiker som den galne munken Savonarola få honom och andra att förstöra alla de vackraste konstverk han själv och många andra någonsin skapat. Men hans konst – helst och hållet Humanistisk, skapd av människohand och inte maskiner – bygger också på gyllene snittet, minst två gånger om – och kan liknas vid ett symmetriskt utförande av den dubbelspiral, som utmärker människans och allt levandes DNA.

Skönhetens proportioner är för alltid fastlagda, också i en tid när krig rasar; Monoteismen hotar att förstöra hela mänskligheten, och allt som är vackert eller värt att leva för överhuvudtaget.

Minns ni denne man ? Hans namn var Salwan Momika. Han föddes i Kurdistan, blev plutonchef i ett skoningslöst krig, som rasade i hans hemland och tvangs till sist flytta till Sverige. Han brände sin Koran, Övergav alla Biblar, stod inte längre ut med någon Monoteism – och han gjorde det offentligt, på Mynttorget framför vad som en gång var Justitiedepartementet och vad som skulle vara Rättvisans byggnad i centrala Stockholm, så att alla kunde se. Där har också jag själv – som skriver dessa rader – tagit initiativet och inspirerat hela Asatrosamfund på mer än 5000 personer till offentliga demonstrationer, när idiotiska “Såsialdemokraturiska” ministrar i vårt land försökt införa förbud emot Torshammare och Runor, lika fastlåsta som en gång Savonarola i sin inpiskade, intelligens-befriade Kristendom.

Man skrev i offentliga media att Salwan Momika skulle fått skydd från SÄPO, vårt lands Säkerhetspolis. Man ljög för oss. Man ljög, om och om och om igen – precis som media i vårt land alltid ljuger. 

Något sådant skydd fanns aldrig – för just honom – men han valde rätt sida här i livet – och kampen för alla folks frihet och fred – kampen EMOT all Monoteism – blev hans öde.

Vi ska minnas honom, så länge vi någonsin lever.  Vi ska inte hämnas, utom genom att leva – och överrösta våra motståndare, utplåna all Monoteism – tills den inte längre existerar, tills bara Hedendom och Humanism finns kvar.

29 Januari, 2025 i Hovsjö, Södertälje må ha varit en svart dag – men var vi än är, någonstans i Världen – på Cypern, i Beirut, i Mälardalen – så finns hoppet – och Freja – alltid kvar.

Detta är en dag i Maj, då Cytheres sol ändå lyser över oss alla – som det är och som det ska vara.

Olika är mäns och kvinnors öden i Midgård, olik är den lott, som beskärs oss alla – men vi ska ändå leva.

Nu lite musik – av den tyske sångaren Hannes Wader, från ett fjärran 1980-tal – eller närmare bestämt 1984. Ett årtal, som en gång användes som en romantitel, men sången handlar om ett Världskrig, det första i ordningen, efter hur konventionell historieskrivning uppfattar saken – i vårt århundrade. Kanhända inleds snart Världskrig nummer tre – som vi redan konstaterade i detta inläggs inledning…

Denna sång är lika aktuell nu som för 42 år sedan. Monoteisterna lär sig aldrig…