Nya Rön om Herkules- Figuren från Cerne Abbas..

Igår omnämnde jag Stonehenge, och det hårt kritiserade vägprojektet i Storbritannien, som hotar att helt spoliera detta minnesmärke i Världsklass, samtidigt som det också undanröjer allt skydd för UNESCO-skyddade ”World Heritage Sites” eftersom man skapar ett mycket farligt prejudikat om vägprojektet får tillstånd att fortsätta, och därmed går igenom. Nu är det bara två dagar kvar till en officiell hearing på Parlamentsnivå, som ska avgöra frågan.

I Maj månad däremot, gjordes det också en spännande upptäckt av en av de mest berömda platserna i Brittisk arkeologi. Det rör sig om den sk ”Cerne Abbas Giant”, en 55 meter hög ristning i grevskapet Dorsets kalk-berggrund, som är mycket känd – men åsikterna har gått isär om figurens ålder.

VÅR i Luften mina damer,men var har ni ER ? Ni är väl inga PRYDA kristna ??
Bara de kristna är RÄDDA för fysisk nakenhet !

Enligt de flesta forskares teorier föreställer figuren den Romerske Herkules, eller möjligen den lokale keltiske guden Ogmios, och kan vara från 300-talet enligt vår tideräkning, då det fortfarande fanns romerska garnisoner i grannskapet. Men nu har man undersökt figuren med Lidar, en delvis ny typ av markradar, som påvisar hur gamla ristningarna ända ned i kritberggrunden är. Tidigare har man inte kunnat göra detta, då tekniken inte varit tillräckligt utvecklad, och grästorvens tjocklek är svårmätbar, eftersom takten i dess tillväxt kan variera kraftigt under olika århundraden, och man därför inte kunnat få fram några säkra mätvärden.

Värdena visar att jätten är från sent 900-tal, och att den inte kan vara gjord före 700-talet. Figuren är alltså Vikingatida, och kan vara samtida med ”The great heathen army” och de Nordiska invasionerna av England, även om man anser att endast danskarna, och inte övriga nordbor nådde Dorset. Den kan ha varit övertorvad eller nedgrävd under vissa perioder, eftersom den inte syns på den synnerligen noggranne Engelske lantmätaren John Nordens karta från 1617, men däremot har den varit markerad på alla senare kartor, inklusive Brittiska Arméns berömda ”ordnance survey maps”. Själv besökte jag platsen under tidigt 1990-tal, givetvis med en armékarta i handen.

Långt tidigare – redan på 500 talet FÖRE vår tideräkning, fanns det en keltisk fornborg, kallad ”the Frying Pan” i folkmun, på platsen. Den syns på kartskissen ovan, och på bilden överst i detta inlägg. Det kloster, eller ”Abby” varifrån byn Cerne Abbas fått sitt namn, grundades först på 1000-talet, och en teori är nu att lokala hedningar och Vikingar från Norden (danskar !) kan ha karvat ut jätten ur berggrunden, för att förfasa och skrämma de pryda, kristna munkarna. Ett äkta hedniskt ”Puts” med andra ord…

Jag citerar, från den välkända hedniska nyhets-sajten ”The Wild Hunt”

Alison Sheridan, a freelance archaeological consultant, comments, “It would almost seem to be an act of resistance by local people to create this fantastically rude [Pagan] image on the hillside. It’s like a big two fingers to the abbey.” TWH spoke to historian Kari Maund, who said:

I seriously doubt there’s a Pagan context: it’s more likely to be a statement of resistance to political or social change (e.g. the rather harsh Benedictine reforms, which were driven by a royal cabal around Aethelred’s mother; or possibly someone commenting on the succession to Eadgar…it could be someone underwhelmed by religious reforms during the early years of Aethelred.

Oavsett om det nu var okristliga och vanartiga Djäknar på 1000-talet, eller ÄKTA hedningar från Dorset eller Danmark som skapade detta MÄSTERVERK finns det ändå kvar, som kulturskyddat minnesmärke, för alla att beskåda. Vi Nordbor har aldrig varit pryda av oss för pryda och rädda för nakenhet, är det bara kristna och särskilt katoliker som är… Det finns också en lokal vers eller ramsa som ännu är känd i grannskapet och som lyder:

‘ Ere I am / old Hub-bub-bub / In my hand I carry a club/ and at my back a frying pan / am I not a valiant man ?”

”Frying pan” i denna strof syftar förstås på fornborgen, som till stora delar ännu är outgrävd. Jämför den kända svenska soldatvisan: ”När jag gick genom skogen – med en Yxa av stål i min hand – Yxa av stål i min hand ! – Fanns ej värre man eller Djävul – I hela vårt Svenska land !” – en svensk variant av ”sounding the dozens” – vilket är tradition också i andra arméer, exempelvis den i US of A. 2015 censurerade ett amerikanskt bokförlag bilder av Cerne Abbas-jätten i serie-form, eftersom de ansågs ”anstötliga” för det högerkristna USA

Två andra kända brittiska kritfigurer är dels The Long Man of Wilmington, som daterats till 3460 före vår tideräkning – ungefär – och alltså skulle vara från stenåldern eller möjligen en senare bronsålder – enligt vissa forskare – och som antingen föreställer stjärnbilden Orion – den nordiska Aurvandil – Tors hjälpare – eller en forntida lantmätare.

”The Long man of Wilmington” från Sussex på Englands sydkust

Ännu kändare är förmodligen ”The White Horse of Uffington” som gett namn åt ”White Horse Hills” – en hel liten bergskedja i Berkshire, centrala Sydengland. Den har en längd av hela 110 meter, och utvisar som de andra ristningarna i kritberggrunden att man redan då kunde samordna stora konstprojekt, som bara kunde avnjutas från luften, eller på flera kilometers avstånd – på nära håll är dessa figurer alldeles omöjliga att överblicka.

Den sägs vara keltiskt influerad till sitt utseende, och kommer antingen från järnåldern eller sen bronsålder, 1000 – 700 år före vår tideräkning, enligt forskare. Men hittills har det INTE gjorts några Lidar- eller berggrundsmätningar på de två figurerna – i framtiden kan dateringen bli helt annorlunda..

Vi vet i alla fall att de som skapade dem var HEDNINGAR – och att Cerne Abbas figuren är ett HEDNISKT konstverk kan man inte ta fel på – liksom de små svenska bilderna av ”Farbror Frej – Äringens och Sädens store gud!”

Asatrons 8-ekriga Årshjul BEVISAT till sin existens

Det finns alltid Klantskallar inom Asatron, som inte ens förstår dess grunder därför att de är olärda, och ingenting kan eller vet själva. För några år sedan – 2015 närmare bestämt – lanserade jag själv nedanstående Årshjul inom Asatro, som en sammanfattning av vad som alltid funnits och vad som alltid kommer att finnas, nämligen åtta stora årstidsbundna blot. Vårdagjämning, Höstdagjämning och de två solstånden har alltid firats – detta är självklart och behöver inte diskuteras, men en del personer, som inte förstår bättre, har glömt bort det faktum att Disablotet i Februari och Vanadisblotet vid Valborg infaller exakt mellan solstånden och Dagjämningspunkterna, liksom skördeblotet och Alvablotet på Hösten, och de har heller inte lärt sig, att Höstblot och Skördeblot är två olika saker.

Redan 2005 framkom det i Tyskland arkeologiska bevis för dessa blots existens, alltsedan tidig bronsålder, eller sådär 2300 år före vår tideräkning. I dagarna publicerade The Wild Hunt Blog en utmärkt sammanfattning av de fynd som gjorts i Tyskland, och som bevisar, att det åtta-ekriga årshjulet var känt och tillämpat på Germanskt område redan under Bronsåldern.

Ändå får jag bevittna hur en massa olärda pajas-figurer och pellejönsar ifrån Finspång eller någon annan inavlad avkrok i Göta Rike står och babblar rakt fram om att alla Årshjul skulle vara keltiska till sin natur, och att Midsommar och Jul inte skulle tillhöra Asatron, trots att vi alltid firat Midvintersolståndet i Juletid, och det stora bröllopet mellan Frej och Gerd till Midsommar.  Nyligen passerade vi Vårdagjämningen som vi alla vet, en fest som bär spår av att vara helgad åt Gerd eller Nerthus, fast andra kallar henne Ostara – bland annat de hedningar som firar efter Keltisk sed. Om vi accepterar, att de över 150 inskriptioner från romerskt område nere i Tyskland, och från 100-talet efter vår tideräkning som namnger ”matronae Austriahenae” verkligen har med Ostara att göra, så  har vi faktiskt ovedersägliga bevis för Ostaras dyrkan och tillbedjan, och därmed finns det väl inget som hindrar hennes fortsatta dyrkan än idag, även om vi här i Norden nog snarare skulle kalla henne Gerd eller Hertha.

Tamfana, Nehalennia och alla de andra namnen för Jordgudinnan har jag redan nämnt, och det känns väl hundra gånger mer naturligt att ära henne med våfflor och ägg såhär års, än några kristna bebådelsefantasier, när vi alla vet att det är den nya grönskan och årets äring och fruktbarhet vi alla väntar på..

 

Altare från Bonn, rest av en C. Caldinius Celsus- kanske en romaniserad German – till Matronae Aufaniae eller fyra olika gudinnor – märk också äppelträden med ormar på altarets högra och vänstra sida..

Emellertid – redan 2005 hade man på en plats kallad Pömmelte – strax nära byn Schönebeck och Magdeburg i centrala Tyskland hittat en enorm anläggning, som utgjordes av en 115 meter vid cirkel av resta träpålar – och de fyra ingångarna var inte inrättade efter Solstånd och Dagjämningspunkter, utan efter de fyra olika säsongvisa bloten emellan dem. Detta bevisar, att man redan för 4300 år sedan – när anläggningen restes – räknade med ett åtta-ekrat årshjul, och att man mycket exakt kunde beräkna solårets längd till ungefär 365.25 dagar – eftersom man använde en solkalender och ingen månkalender.

Kultanläggningen vid Pömmelte, som den ser ut i modern rekonstruktion.

 

Uppsatser har också publicerats om fyndet, och sedan 2005, då utgrävningarna började, har man också hittat fler anläggningar i Magdeburg-trakten, som ser ut att vara byggda efter samma mönster. De påminner mycket om de nordiska labyrinter eller ”Trojeborgar” som man hittat över hela Sverige, och som byggdes långt fram i tiden, även om de äldsta av dem otvivelaktigt är från Bronsåldern, som de vid Rösa Ring i Uppland eller på Badelunda-Åsen utanför Västerås, till exempel. Man har också jämfört Pömmelte-anläggningen med Stonehenge – som ju ursprungligen var byggt av mindre, resta stenar och trästolpar.

Forskaren Jon Krafts åsikt om ”Gerds befriande” ur Trojeborgen vid Vårdagjämningen..

Forskarna tror att Pömmelte-anläggningen var indelad i flera zoner, där den yttre kretsen markerade avskildhet från ett omgivande gravfält, men ändå var öppen för vem som helst. Innanför, på en bred cirkelrund yta, höll man förmodligen danser och skådespel om vårarna, medan en andra ring av resta stolpar markerade ett avskilt rum därinnanför, som bara präster eller de som hade ärende dit fick beträda. Tacitus och andra romerska källor berättar ju två tusen år senare om att vissa gudalundar eller helgedomar, som t ex de bland Bojerna eller Nerthus-folken i norr inte var öppna för vem som helst, eftersom gudinnorna och gudarna tänktes kunna ta sin boning i dem, och därför rörde det sig om helig och vigd mark, som ingen olärd eller oinvigd fick beträda. På samma sätt är det ännu i de grekisk-ortodoxa eller katolska kyrkorna – menigheten blir inte framsläppt till altaret eller koret i helgedomarna där heller, och förmodligen är det nog bäst..

Den tredje, innersta zonen var förmodligen bara avsedd för Godar och Gydjor, samt kanske gudomligheterna själva – men mellan stolpraderna i zon 4, hade man också satt ned offer i form av böjda och sammanknycklade vapen, krossade lerkärl och annat – vi vet från offer och blot i Sydskandinaviens mossar och sjöar att man alltid gjorde offergåvorna obrukbara, för att hindra rövare och plundrare att fiska upp dem igen, vid en senare tidpunkt. Också enstaka kranier och långa rörben har hittats mellan stolphålen för den innersta kretsen, vilket tyder på att man flyttade redan gravsatta individer och förfäder långt efter deras död – det har man sett spår av även vid Stadium 2 i Stonehenge, som ju – det vet vi tack vara de senaste fynden – flyttades från Wales i samband med megalitkulturens migration österut längs Englands sydkust.

Den moderna rekonstruktionen visar dörrposter med överliggare – precis som man tänkt sig vid Processionsvägarna fram till Gamla Uppsala – ifall platsen verkligen såg ut så, kan såklart diskuteras – jag låter det vara osagt, om man verkligen hittat några bevarade överstycken i trä…

 

Intill Pömmelte-anläggningen har man också hittat 65 långhus från bronsåldern – det största antal man hittat från den tiden i hela Tyskland – vilket tyder på att platsen måste varit av mer än bara regional betydelse – kanske utgjorde den en central helgedom för många stammar, eller hela landet. En hel del brädfodrade gropar hittades också i husen – antagligen har de fått göra tjänst som jordkällare, för lagring av mat och kött – men man är ännu oense om alla hus var permanent bebodda hela året, eller om de bara fungerade som fest- och samlingslokaler vid stora blot. Kanske var Pömmelte en plats man reste till vid de stora bloten, för att hålla ting och marknad, och inte bara för att fira och ära sina gudar. Så var ju traditionen också vid Disablotet eller Midvintern i Sverige, till exempel.

Ungefär år 2000 före vår tideräkning – efter bara 300 år – övergavs Pömmelte – av allt att döma på fredlig väg, och inte i samband med brand, eftersom inga brandlager finns – men man har hittat spår av att jordvallar schaktats bort, stolphål fyllts igen och att hela anläggningen monterats isär. Varför vet vi inte – en hypotes är att det som i det gamla Japan – soltemplet i Ise är bara ett exempel – rörde sig om en plats, som inte var avsedd att vara ”helig” i all evighet, men som skulle bytas ut efter ett antal år – eller också kan det ha varit den sk ”Urnfeld” kulturen, som vid Bronsålderns slut etablerade sig, och tog över efter de Germanska snörkeramikerna i södra och mellersta Tyskland.

Europas bronsålderskulturer, som de såg ut sådär 1000 år före vår tideräknings början

Uppe i vår egen del av Världen bestod de germanska folken, och deras kultur – och om det stämmer att Urnfeld-kulturen var Kelternas upphov, så var det snarare Germanerna som uppfann Årshjulet, och kelterna som lärde av dem, inte tvärtom. Arkeoastronomi, och placeringen av ingångar, pålar för markering av solstånd och tidens gång visar i alla fall, att Pömmelte och många fler anläggningar i samma stil fungerade som enorma Årshjul eller Kalendrar – minst 4300 år före vår egen hedniska Värld..

 

Sådär 250 år före vår tideräknings början hade Germanerna åter börjat sprida sig söderut – och Ostara, Nerthus eller Gerd är Germanska, inte keltiska gudinnor…

 

I vilket Sheela na Gig och hennes dag firas borta på Irland…

Vi vet alla att Vårdagjämningen i Mars månad är jordgudinnan Gerds, Njärd eller Nerthus fest, då även den groende Frö eller Frej börjar framträda, och att den inte har ett enda dugg med några kristna ”Marior” eller några bebådelser att göra, i alla fall om vi är bildade och kultiverade människor, och därför aktiva inom Hedendom och Asatro.

Alla folk – i Europa eller annorstädes – har sin variant av Hedendomen, och ibland sammanfaller de. Bloggen ”The Wild Hunt” som inte dragit sig för att stjäla mitt tema om Nerthus-vagnen rakt av, (jag var först, de kom 10 dagar efteråt) publicerade igår en intressant artikel om ”Sheela-na-Gig” – en ofta förekommande keltisk skulptur inte bara på Irland, utan hela de brittiska öarna – som också minner om Gerd, eller rättare sagt Anu – för så var kelternas namn på jordgudinnan.. En viss Star Bustamonte skrev det hela, och det låter som Bysta-mente – så det går säkert bra..

Bergen ”Paps of Anu” på Irland liknar sannerligen ”Busta-Monte” eller Jordgudinnans bröst…

Men – detta är bara början. För ett tag sedan rapporterade självaste CNN om hur hundratals skulpturer hittats inuti eller invid medeltida kyrkor, profana byggnader och förstås på hedniska kultplatser – det lär finnas över 101 stycken i Irland och minst 45 exemplar i Storbritannien. Och nu tillverkar en grupp anti-katolska, pro-hedniska konstnärer som kallar sig Project Sheela nya statyer och bilder – bara för att reta de kristna. Förra året sattes 20 stycken av dem ut i Dublin, och detta år har man redan placerat ut 7 stycken, varav en borttagen – utanför Transgender Equality Network Ireland (TENI) eftersom en del personer där synbarligen blev avundsjuka på gudinnan Anu

Nyproducerad och i Marmor. ”Hon har något som andra saknar – Hon har något som andra inte har”.

Hej Tjofaderittan – Här visas själva…   (sätt in lämpligt rim-ord på ”Tjofaderittan!” just här)

Sheela na Gig, ibland även stavade Sheila, Sheena (som i ”Sheena is a Punk Rocker!” med The Ramones, får vi förmoda..) eller muntert skrevande kvinnor, med ett stort flin på läpparna och en väl synlig vagina mellan benen, återfinns i flera medeltida katedraler, högt upp mellan kyrkvalven, men det var först på det pryda och kristna 1800-talet man började uppmärksamma detta, och täcka över eller riva ned de påstått ”oanständiga” skulpturerna som avbildar den naturligaste saken i Världen – alltså något som de kristna, å sin sida, alltid varit mycket mycket rädda för..

1100-tals figur från kyrka i Herefordshire, England

Man har också utsett 18 Mars till ”Sheela-na-Gigs Dag” tydligen därför att den närmast sammanfaller med Vårdagjämningen, och Nerthus eller ”Frejskonans” ritt.

Redan Ville Moberg visste vad det handlade om, och hur en slipsten skall dragas !

I sanningens namn finns det en hel del manliga, sk ”ithyphallic eidolons” som konsthistorikerna kallar dem, som också finns placerade nära eller mitt emot de kvinnliga skulpturerna i Englands gamla kyrkor – eller RENA FREJSBILDER figurer med stora, väl synliga fallosar med andra ord. Det var inte förrän på 1970-talet som forskningen uppmärksammade detta, och en viss Jörgen Andersson, en dansk forskare skrev 1977 en bok med titeln ”The witch on the wall” som katolska irländare genast gjorde allt för att motbevisa. Bland annat påstod man, att figurerna inte skulle kunna vara äldre än 1100-talet, att de skulle höra hemma i det kristna Spanien, och att de bara skulle finnas i de trakter på Irland som erövrats av Normander, däremot inga keltiska områden. Senare forskning har totalt motbevisat detta – och ingen av de källor ”The Wild hunt Blog” citerar har sett DETTA:

Det här är den kända sk ”Ormkvinnans sten” från Smiss i När på Gotland. Hon är bevisligen från 4-500 talet, en tid när inga kristna fanns i vårt land, och sitter som ni ser i en tydlig ”Sheela-na-gig” pose, vilket bevisar att motivet är mycket mycket äldre än några kristna kyrkor. Hon har en elegant håruppsättning, vilket tydligt visar att hon är en högättad kvinna, och håller två ormar i händerna – ovanför henne finns en keltisk triskele med tre ormar eller djur – Sune Lindquist, den svenske forskare som först avhandlade stenen – som stod på ett gravfält – trodde att de visade ett galt-huvud, ett falk-huvud och en ej beskriven reptil. Andra har associerat det tredje huvudet (längst upp till vänster på bilden ovan) till ett har-huvud, och det kan anmärkas, att både falken och vildsvinet är klart kopplade till Freja, medan en del även vill koppla Haren till Ostara, en kontinental germansk gudinna, som har Gerd-liknande, men också Freja-liknande drag. Det här känner inte amerikanerna till, men jag vet det.

Men varifrån kommer då Ormarna, som den Gotländska jordgudinnan eller Shiela-na-Gig håller i händerna ? På andra sidan Östersjön ligger Litauen, och där har man intill 1400-talet – för Litauerna förblev faktiskt hedningar så länge – haft en ormgudinna vid namn Egle – ormarnas drottning – och ”tomtormar” som matades med mjölk, fanns inte bara i Litauen utan också på Gotland – de var till stor nytta för spannmålsodlande bönder, för snokar och andra ormar håller råttor och möss borta från gården, och är därmed värdefulla. Att man då också associerat dem med hem och härd, samt med jordgudinnan Gerd, är heller inte så konstigt sett i detta perspektiv, utan fullt logiskt.

Staty av Egle i den litauiska staden Palanga

De kristna bortförklaringarna av Sheela-na-gig kan alltså inte stämma, eftersom symbolen bevisligen går tillbaka till förkristen tid. Kristna forskare har påstått, att skulpturerna placerades i katedralerna som en varning för älskogslystna och överdrivet kåta kvinnor – för de skulle vara såå hemska såå ! enligt dessa misogyna och kvinnohatande kristna, men också den hypotesen haltar betänkligt, för varför skulle man i så fall placera ”varningarna” högt upp under valven, där de inte kunde ses, och på undanskymda platser i varje kyrka ?

Firandet av Sheela-na-gig hölls vanligen i dagarna tre runt Vårdagjämningen, och var ytterligare en variant av den Indoeuropeiska mytberättelsen om Persefone och Kore, eller om man så vill om Gerd och Hel, kontra Freja och Frigg:

According to Heritage Ireland, the standing stone, Lia Fáil, which sits on the Hill of Tara in County Meath, and also referred to as the coronation stone, was the seat of the high kings of Ireland. Lehane explained, “If you were going to be king you sat up on top of the Lia Fáil and you symbolically mated with the land. If you were the right king, the Lia Fáil would screech.” In contrast, should the king not properly honor his vows to the land, he would be confronted by the Cailleach. According to Lehane, “For the new king to come along, he must embrace this dangerous hag, and she reforms into this beautiful, bountiful, kind figure again.”

There is also folklore and historical data that shows St. Patrick’s Day was originally part of a three-day festival culminating on March 18 and celebrated as Sheelah’s Day, which preceded the Spring Equinox. Some accounts deem Sheelah as Patrick’s female counterpart or wife, and journal articles from the 1800s viewed it as a brief opportunity to skirt Lent prohibitions.

Men inte nog med det. Nuförtiden har konstnärinnorna inom The Sheela-na-Gig project använt gudinnans bild som ett sätt att protestera emot katolicismen, som fortfarande slår sina klor i hela Irland, och som snarast borde fördrivas därifrån, för att aldrig återkomma. Man har satt upp den utanför sk ”Magdalena-tvätterier”, de spinnhus och arbetsinrättningar för ”fallna kvinnor” som drevs som ett slags koncentrationsläger av den katolska kyrkan, långt in på 1990-talet. Visserligen hade vi också spinnhus och liknande i vårt land, vilket Bellman berättar om, men det var på 1700-talet…

The Laundries were disguised as rehabilitation centers for “fallen” women; in reality, the women rarely made it out alive from these places. A mass grave of 155 corpses was discovered in Dublin in 1993. It wasn’t until 2001 that the Irish Government admitted they were institutions of abuse – a formal state apology was issued in 2013 with an $82 million compensation scheme.

The last Magdalene Laundry in Ireland was the Convent of the Sisters of Our Lady of Charity on Sean MacDermott Street in Dublin. At the height of its productivity, 150 women worked there, and 40 women were in residence when it closed, the eldest being 79.

  • Irish Cerntral, 25 Oktober 2019

Ännu fler massgravar – och bevis för massmord på Irlands befolkning, allt begånget av katoliker i modern tid – finns – och som vi vet håller ”Svenska” Kyrkan just nu på att bjuda in katolikerna till Sverige – och stödja deras utbredning här – något som borde vara förbjudet i lag…

Enbart i staden Tuam hittade man över 750 barnlik, bestående av dels aborterade foster och dels barn upp till tre år, som långsamt svultits ihjäl på ett barnhem i trakten – och den statliga undersökningskommission som hade hand om detta och andra fall, lades ned tidigare denna månad – även om man vet, att det fortfarande finns tjogtals med katolskt ledda barnhem, skolor, ålderdomshem, sjukhus och andra institutioner, där liknande saker förekommit och fortfarande förekommer.

Och ingen katolik har blivit straffad för alltsammans. Alla har de givit halvtaskiga, till intet förpliktigande ursäkter ifrån sig – och undkommit…

Enligt somliga är Sheela-na-gig en oförskämd och oanständig symbol. Men vem, vad eller vilka är det egentligen, som är de oanständiga ? Är det inte oanständigt att vi hela tiden – också i Sverige – skall ha all denna förbannade kristendom in på knutarna, och är det inte oanständigt att vi inte kan återförpassa katolikerna till de trakter där de egentligen hör hemma – nämligen långt, långt utanför vårt land ?