”Den Maskerade Proggaren” siktad på riktigt i Borås….(Av alla platser !)

Verkligheten har ibland en stor förmåga att likna dikten, eller också är det dikten som liknar verkligheten. Eller rättare sagt förutspår, förutsäger, varsnar och vaknar – ja varseblir. Detta har jag själv ofta märkt, särskilt under de fem år och snart mer, som jag arbetat på denna blogg om Hedendom, Asatro och angränsande ämnen. Knappt hade jag till exempel råkat nämna David Nessles gamla seriefigur ”Den maskerade Proggaren” som faktiskt skapades redan på 1990-talet, och som relativt ofta synts till sedan dess, i alla fall i så måtto att jag visat en bild på just honom, så att den svenska allmänheten skall få veta hur han och hans allt annat än exklusiva sällskap ser ut, förrän han dyker upp på riktigt – i Borås av alla platser.. samtidigt som jag nu  har berättat om ”Forn Sed” och dess härjningar vid Gamla Uppsala.

De sedvanliga undanflykterna, lögnerna och bortförklaringarna från denna märkliga rörelse (på ett trettiotal aktiva personer) har förstås inte låtit vänta på sig.

Nej Nej – det var INTE ALLS vi….” Stendösen var ju trasig, redan innan vi kom dit….

Man har påstått, att man inte skulle ha varit med och orsakat slitaget på Tingshögen vid Gamla Uppsala (där man förstört allmänhetens påsk fler än tio år i rad) till exempel. Man har ljugit och sagt, att man inte trampat upp stigar, men det har man. Det finns bildbevis för hur man går och trummar, tutar i lur, skräpar ned och stör mellan och på högarna, och då är det litet för sent att som en mantra ställa sig och mumlande och hymlande upprepa:  ”Nämen det var inte vi...”

Man kan inte ljuga och slingra sig, när det kommer till det här med att offra människoblod, till exempel – Det finns reportage i UNT om den saken, och Upsala Nya Tidning är ganska seriös för det mesta, vad jag vet. Att säga ”Nej vi stack oss själva bara litegrann, vi skar inte” (”Int säära, para rispa…” som de säger i vårt östra grannland) eller ”Nej men det var bara två förvirrade ungdomar, som liksom trodde att de skulle fira bröllop på riktigt

Och visst – det var kanske inte några stora volymer eller såvärst många millilitrar kroppsvätska det handlade om – men det är fortfarande inte det som är grejen – grejen var att man skämde ut alla landets hedningar i UNT, dagen efteråt… Samt att INGEN ANNAN hednisk grupp ser det minsta behov att bära sig åt på det här befängda sättet, eftersom det här är något som INTE ALLS ingår i vår tro, det är inte den bilden av vår verksamhet som vi vill förmedla och inget vi pysslar med  Men så har det fortsatt med knäppgökarna inom ”forn sed”, år efter år.. eller närapå ett helt årtionde, eftersom de försökt ta över en rörelse som inte var deras in the first place, och som innehöll ganska så många vettiga människor från början – som det ofta är här i livet…

Jomenvisst ! Det var ju inte ”forn sed Skåne” som klottrade Solkors på Havängsdösen – det måste varit ”Jim Lind” eller ”den berömde NÅGON ANNAN”….

Och förvisso har det varit många andra människor med, som trampat mitthögen till lervälling, och gjort stora stigar där, men det är FORTFARANDE inte det som är grejen. Grejen är nämligen, att man inte ska hålla på så alls, inte överhuvudtaget och inte på något sätt, särskilt inte nu, när Länsstyrelsen och Muséet i Gamla Uppsala har satt staket runt platsen. Man anordnar inte såkallade ”Örtvandringar” i något naturreservat i Nacka eller så heller, oavsett vilka ”rara örter” (eller ”Blomman för dagen”, Spindelskivling eller helt enkelt vanlig Salivia Sativa...) oavsett om man nu ska röka eller äta upp svampen eller ”de rara örterna” före, under vandring eller kanske efteråt, under den sk ”Rådsgydjans” vana styre (är det fråga om vanstyre eller kanske blindstyre ??) för poängen är FORTFARANDE att man inte ska plocka några djäkla örter i naturreservatet överhuvudtaget, just därför att det är fridlyst, och att varenda bondläpp inklusive Länsstyrelsens tjänstemän, Medias representanter och Naturvårdsverket annars kan begripa den saken.

Jodå ! Skada och slitage har VISST gjorts på högarna… Det syns bland annat på detta flygfoto… När våren kommer, förvandlas allt till lera, och stigar trampas upp ännu mer… Det är just därför man inte alls ska kliva omkring där, vissa tider..

Efter dessa sanningens ord för dagen, nu åter till Staden Borås. Där hade ju ”Den Maskerade Proggaren” varit synlig på riktigt, och Borås Kommuns tjänstemän på fritidsförvaltningen,- hade – med klar hänvisning till kommunens värdegrund försökt hindra Kommunistiska Partiet (ytterligare en fraktion !) från att hyra Kommunens lokaler, vilket lett till uppbragta kommentarer i Tidningen ”Proletären” trots att Kommunistiska Partiet faktiskt ÄR en våldsbejakande organisation, som alla vet. Borås Tidning har mer att säga om saken, och Kommunens eget centrum för kunskap och säkerhet – som numera behövs ! – har redan fastställt en hel del om vilka organisationer som numera rör sig i Landet Löfvén, oavsett om det nu är Gröna Kommunister (som i ”Forn Sed”) Röda Kommunister (som i några småpartier) eller rent av Extrema muslimer eller Nazister det rör sig om.

Som bekant tycker vi hedningar inte om den senare sorten av extremism eller ”andlighet” heller, och det är inget vi vill beblandas med…

Jodå… Det finns vissa ”andliga organisationer” som visar sig ha en viss partifärg… Och det behöver man inte ha röntgen-syn för att lista ut… Problemet är redan genomlyst…

Jag själv har blivit kallad för en ”Hednisk revisionist” gång efter annan, förresten – och visst – ni kan gärna få lov att kalla mig för just precis det. Jag tror på ordning och reda, nämligen, och på ett anständigt beteende på allmän plats, om inte annat. I sitt eget hem och på sin egen tomt må man göra vad fan man vill, strängt taget; likaså på eller rättare sagt inuti förhyrd lokal (även om man inte kan hyra den av just Kommunen i Borås) men på offentlig plats och i Gamla Uppsala – som borde vara ett UNESCO-klassat Världsarv, men som fortfarande inte är det, märkligt nog – där finns det gränser för hur man beter sig, och för hur man bär sig åt. Den sortens beteende vill vi inte se upprepas där, varesig i påsk eller några andra gånger, för nu är det slutlekt, som sagt.

Angående den Maskerade Proggaren, däremot – och hur han en gång skapades av David Nessle en hederlig man som varnade mig för ”De rödhårigas förening” som en gång själve Conan Doyle  – Sherlock Holmes skapare (ej att förväxla med John Holmes, det är en helt annan person ) skrev om, läs mera här..

Om Höder – Nattens och Mörkrets Gud i Midvinterns månad…

Träd fram du Nattens Gud, att Solens lågor dämpa,
Bjud Stjärnan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
       Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa,
       Och blodets heta svall.

  • Carl Michael Bellman,  ur Fredmans sång nr 32

Höder, Balders blinde bror och Baneman, är nog ännu känd för de flesta bildade svenskar, även om det finns lite sagt om honom i Eddan, och ännu mindre i form av såkallade Teofora ortnamn i hela Norden. Snorre skriver i Gylfaginnings 28.e strof att Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor – ifall vi nu ska citera den kristne prästmannen Cnattingius översättning från 1860-talet, och i med den är nog de flesta människors uppfattning av Höder eller Hodr – som han egentligen heter på Norröna – fullt klar.

Höder lät sig lockas och dras med av Loke – liksom vissa människor än idag låter sig lockas av new age och påstådd ”forn sed”….

 

Vi vet att Loke lurade Höder å det grövsta, och fick honom att dräpa sin tvillingbror – varpå Höder själv blev dräpt. Men, enligt Voluspá skall Balder och Höder komma tillbaka hand i hand och i bästa sämja från Hel, efter det att Ragnarök har inträffat och Jorden stiger upp, grön och strålande samt förnyad än en gång, och då ska allt bli mycket annorlunda, än det är nu. Eller, för att citera ett annat klassiskt Edda–citat, denna gång från Nils Fredrik Sanders översättning från 1890-talet:

Där stod Höder ytterst i mannaringen, alldenstund han var blind. Då sade Loke till Höder: »Hvi skjuter du icke på Balder?« Han svarade: »Af den orsak att jag icke ser, hvar Balder är, och för det andra, emedan jag är vapenlös.« Då mälte Loke: »Gör dock du i likhet med andra män och ägna Balder den samma heder som de. Jag skall visa dig, hvar han står: skjut på honom med denna stängel!« Höder tog då misteltenen och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick igenom honom, så att han föll död till jorden; och är detta den största olycka, som träffat gudar och människor.

En del kristna forskare, som exempelvis den ytterligt partiske norske biskopen Sophus Bugge, har felaktigt påstått att Balder skulle vara någotslags hednisk avbildning av Vite Krist, en teori som sedan mer än 100 år är fullständigt utdömd, och det beror inte minst på Höders roll. Bibelns jesus har ingen bror, och dödas inte heller av misstag. De flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek, är numera helt ense om att Balder är en solgud, hans namn betyder båld, skinande – och att han också kan vara en vegetationsgudomlighet som vanerna – keltisk mytologi innehåller alltid en ljus ”årkung” för årets varma halva, samt en annan för årets vinterhalva (ofta ”The Horned God” eller den behornade guden).

 

Höder och Misteltenen (som måste vara en Flogrönn, och ingen liten kvist) enligt Brynjolfssons Edda på 1600-talet

 

Balder och Höder är natt och dag, ljus och mörker, och därmed både bröder och delar i ett motsatspar. För en kristen blir det en helt orimlig tanke, för Jesus kan inte sägas vara du och bror med Satan, och inte heller finns det någon tredje, som spelar Lokes roll. Vi vet alla att Balder dör och är död för evigt – i alla fall så länge vår värld existerar – och det här är början på Ragnaröks-cykeln. Oden får Rind, och ”Rind föder Våle i Västersalar” som blir Balders hämnare, och en dag gammal dödar sin far. Vi känner också alla till historien om Misteltenen, som av naturliga skäl nog inte kan vara den svaga parasitväxten Mistel, utan snarare än Flogrönn – och detta med Misteltenen har jag beskrivit i en av mina tidigare inlägg.

Balders dråp, Baldersbålet och Våle – hämnaren, som en dag gammal dödar Höder. Våle är nymånen, Balder fullmånen och Höder månen i nedan enligt en teori…

Här slutar nog de flesta svenskars kunskap om Höder, och hans gärningar, men helt klart är, att myten om Höder och Balder inte alls är en kristen historia, utan mycket äldre än så. En del forskare har till och med sagt sig se spår av Balder, Höder och Nanna – som mångudinna – i bronsålderns hällristningar, men det låter jag vara osagt.

En reflektion man kan göra, är att Gudarna och makterna gör ett fel, när de ställer sig att skjuta på Balder. På Friggs inrådan hade man ju tagit en ed av hela skapelsen och alla levande varelser, växter och mineraler att inte skada Balder, men så blev Gudarna uppslukade av möjligheten att testa själva Balders osårbarhet, ungefär som en avdelningschef i ett modernt företag kan bli uppslukad av ett Excel-blad, eller en ny planeringskalender han nyss fått..

Frigg avkräver alla djur en ed om att inte skada Balder – Engelsk sagoillustration från början av 1900-talet.

Gudarna blandade helt enkelt ihop verkan och verkanseld med avsikten eller ändamålet med alltihop. Meningen var ju, att man skulle låta Balder vara oskadd, inte att testa själva osårbarheten. Och så blandade sig – som vi alla vet – Loke i leken, och så gick det alltså som det alltid gick – Loke är ju alla gränsers och systems store ”testare” – som alltid utmanar det fysiskt möjliga – och så gick det alltså som det gick. Hela övningen misslyckades, trots att det såg ut som en bra övningsplan från början, detta med att skjuta på Balder…

Man kunde ju ha nöjt sig med att låta Ull skjuta med båge – eftersom han är den store bågskytten i Asarnas krets – och låta Tor slå med sin hammare, till exempel. Nu skulle istället ALLA gudar och makter skjuta, och även ett blindstyre som Höder skulle upp på banan – men se – det var inte rätt metod att lösa uppgiften på. Och kanhända lade man som sagt vikt vid alldeles fel uppgift – det är detta som myten vill få fram – för allt det här, visste våra förfäder också.. Det finns en mycket lätt urskiljbar ”sensmoral” i hela berättelsen, i alla fall som jag tolkar den, med avseende på mitt eget liv – Sturlasson var en man med avsevärd erfarenhet av vissa verksamheter, han också…

Loke (i bakgrunden) styr Misteltenen åt den välmenande dumskallen Höder…

En annan person, som skrivit mycket om Höder och även Balder är  Saxo Grammaticus, den gamle danske munken från 1100- och 1200-talen. Man vet, att Saxo var bekant med Eddan, Snorre Sturlassons verk, flera skaldedikter och hela Sagalitteraturen från Island, eftersom han faktiskt refererar till den på flera ställen i sin ”Gesta Danorum” eller Danmarkskrönika, egentligen historien om Danernas bedrifter, vilket det latinska namnet betyder. Saxo citerar också svenska lagtexter och annat, och även om man ibland försökt avvisa honom som ”helt och hållet litterär” (som okunniga personer sa i Sverige på 1970-talet) så räknas han som en fullt trovärdig historisk källa i exempelvis Polen eller Baltikum, inte minst därför att han skriver mycket om danskarnas korståg, Arkona-templets förstörelse, och annat som är av vital betydelse för Polska och Baltiska historiker än idag, eftersom Saxos verk är en av de första källorna som behandlar deras länder överhuvudtaget.

Saxo föddes på 1150-talet, troligen på Själland och hette egentligen Saxe. Han blev munk – kanske vid en föregångare till det berömda prästseminariet vid Peblinge sö – och kom att bli privatsekreterare till Mördar-biskopen Absalon, ”Skånes Djävul” kallad, han som lät bygga Köpenhamn, döda tusentals fria bönder i slaget vid Dösje bro – och göra slut på de sista resterna av hedendom också på Rügen, inte bara i Skåne. Ändå andas Saxos verk hela tiden påtaglig sympati för Hedendomen, och även om han var munkvigd, var han dansk patriot i första hand, kristen bara i andra eller tredje hand, vilket man måste ha fullkomligt klart för sig, då man läser den tredje boken av Saxos berättelse, där historien om Höder står skriven.

Saxo gör ett slags ”Interpretatio Humana” eller snarare än ”Interpretatio in Absurdum” när han säger, att Gudarna en gång var människor, och i sin version gör om Höder till en vanlig krigare, medan Balder får fortsätta vara en gud – men en ond sådan. På samma sätt gjorde Snorre Sturlasson i företalet till sin poetiska Edda om Asarna till ”Asiamän” och påstod att de kom från Mindre Asien, bara därför att han ville alludera på Trojasagan (som var populär i det tidigmedeltida Europa) och skaffa fram en ”ursäkt” för sin egen Asatro på så sätt. Saxo gör också exakt samma sak, när han låter Höder bli en människa, men märkvärdigt nog behåller han Tor, Balder och Oden som gudar i sin version, fast utelämnar helt Loke, vilket är synnerligen egendomligt för en kristen…

Om det nu verkligen vore så som de kristna trodde på 1800-talet, och att Balder skulle vara en lätt igenkännbar avbild av jesus kristus, undrar man ju varför Saxo – en man nära en ärkebiskop – gör om Balder till en skurk. Och om Loke nu ska vara satan, och Höder ”ond” i de kristnas verson, varför är då Loke helt bortplockad, och Höder plötsligt hjälten ? De kristna teorierna stämmer inte alls, som vi ser. Bara och endast bara i det fall som Saxo verkligen såg brödraparet Balder och Höder som motsatser, dvs exakt som Asatron såg dem, blir hans version av berättelsen förklarlig, och kan ingå i ett hedniskt sammanhang. Trots att Saxo hela tiden tvingas foga in kristna pekpinnar och påpekanden om att Oden minsann påstås vara ”svekfull” råder det inget tvivel om var sympatierna i hans text hela tiden ligger – hans berättarglädje, friska humör och respekt för Asarna tar helt enkelt över – i själ och hjärta är Saxo helt enkelt Dansk och Nordbo, inte alls kristen – och han levde i en tid när minnet av hedendomen fortfarande var starkt – varför man inte helt kan utesluta, att också hans berättelse bygger på autentiska traditioner, och vad folk dåförtiden faktiskt trodde på, eller trodde sig veta om just Höder.

 

Höder eller ”Skulden” enligt tysk 1950-tals illustration.  Saxo är den enda källa som nämner, att den blinde Höder skulle varit stark, ”skicklig i alla idrotter” musikalisk och en lutspelare.

Också i Annales Lundenses från 1200-talet omnämns Höder som en historisk person, och kungason från Saxland eller Tyskland, medan Baldersmyten bevisligen fanns nedtecknad i diktform från Ulf Uggason på 900-talet, vilket gör Höders ursprung betydligt mer komplicerat än vi kunde tro. Bevisligen var det inga islänningar som hittade på honom, och Saxo gör honom till fosterson åt en kung Gevar av Götaland, vars dotter Nanna Nepsdotter är. Höder och Nanna blir förälskade i varann, men Balder råkar få syn på Nanna, den nakna och mjällvita mångudinnan, medan hon badar, och blir då besatt av tanken att få henne till brud. Man ser helt klart, vilken biblisk berättelse Saxo kalkerat detta på, men strax blir det helt hedniskt igen, för Höder möter under en jakt ”tre jungfrur” i en skog – ungefär som de tre häxorna hos Shakespeare’s Macbeth (Shakespeare’s Hamlet är ett lån från Saxos Amled) eller rättare sagt de tre Nornorna, som inte presenterar sig med namn, utan de säger: ”Vi är de makter, som råder över seger i strid, och vi är alltid osynligen närvarande i alla strider, för att ge seger åt våra vänner, när de åstundar den !”

Skulptur av Nornorna från Dagens Ribe i Danmark

Nornorna berättar för Höder att Balder smider ränker för att bortstjäla hans flickvän, alldeles som vissa män ännu gör idag. Drömsynen med Nornorna – ”I Birnams skog” försvinner med ens, och Höder berättar för sin fosterfar Gevar om alltsammans, fosterfadern förklarar att Balder ju är en gud och svår att rå på, varför Höder råds att besöka Minning eller Mimer, som bor i den yttersta lappmarken i ett evigt mörker, där köld och is råder. Där  ska Höder finna ett gudomligt svärd, samt en armring, som ger dess ägare evig rikedom. Vi som kan detta med Asatro igenkänner genast Frejs ”gammanten” eller kanske mistel-tenen, förvarad i Mimers brunn tillsammans med Odens Draupnir, när vi läser om detta. Höder vinner mycket riktigt de två kostbarheterna, och far – nu dubbad till ett slags mörkrets krigare – får man förmoda – tillbaka till Danmark, men den tyske Kungen Geld (vars blotta namn på tyska betyder ”pengar” eller girighet ) vill ha skatterna för sig själv. Gevar råder Höder att ta emot tyskarnas pilsvärmar, och inte skjuta tillbaka förrän de är nära – ett framsynt råd – och efter en artilleriduell till sjöss, vinner Höder – nu framsynt och klok i stridskonst – bara för att finna, att Balder rest till Danmark för att föra bort Nanna istället.

Den badande Nanna – ur ett av mina tidigare hedniska kalenderprojekt.

Nanna är dock en trogen och godhjärtad kvinna (sådana finns bara i sagorna !) och vägrar låta sig smickras – för hon säger klokt nog att gudar inte ska gifta sig med människor, och att olika sorters folk inte alls ska beblanda sig med varandra – sådana äktenskap slutar oftast inte väl, det vet man av erfarenheten, står det. Höder har under tiden fått en allierad i en viss Helge, kung över ett Nordnorskt rike, och av Nornorna har han fått en osårbarhetsbrynja, som inga vapen biter på (Tvärtom mot Eddan, alltså – Höder är här den osårbare brodern, inte Balder – vilket på sitt sätt är logiskt, eftersom ljus kan släckas, men mörker aldrig helt utplånas). Nu utbryter en väldig strid, som  Saxo har lånat från Olaf Saga Tryggvasonar – det är berättelsen om slaget vid Svolder vi ser, men med både gudar och människor omvarandra i de agerande rollerna.

Tor har en enorm klubba eller ”Malleus” står det i min Saxo-utgåva, ingen hammare alltså, men ordet Malleus kan – som alla medicinare och latinkunniga vet, både betyda klubba och hammare på en och samma gång, och Tor kan ingen rå på, även om Saxo påstår att Höder skulle överlevt, och att Balder fick fly och vika – vilket bara blir begripligt, om vi tror på den teori som säger att Balder var en fullmånens gud, och Höder en gud för nattmörkret – ingen fullmåne varar ju särskilt länge. ”Balder gick för att skaffa vatten” skriver Saxo plötsligt, och ”då fick han se syner av Nanna, som gjorde att hans glans mattades av”. Detta stycke blir heller inte begripligt, om det inte vore så att Balder vore fullmånen (Månen har ju verkligen en dragningskraft på vatten, eller ebb och flod) och Nanna månen i nedan, ”Månhornen” eller en mån-gudinna.  Men – Höder och Nanna gifter sig, mycket riktigt – och lever lyckliga för en tid, vilket kan vara mytens sätt att säga att månen går igenom sin mörka fas.

Nu skriver Saxo ännu märkligare saker, och det var att självaste Balder skulle ha bott som Asarnas ställföreträdare i Uppsala en tid, men att han ersattes av kung Adils av Ynglingaätten, vilka många forskare – inte minst i England – anser vara en helt historisk person – och Adils och Höder skulle dessutom vara bröder.  Adils anses av forskare i England och USA vara en helt och fullt historisk person, medan han i Sverige dömdes ut som ”en legend” under kulturmarxismens 70-tal. Han nämns både i Beowulfsagan, i flera skaldekväden från 800-talet, i danska, tyska och norska historiska källor, och visst inte bara i Ynglingatal eller Ynglingasagan. Adils skall dessutom enligt sagan ha fallit från en häst under Disablotet i Gamla Uppsala, då han red inomhus i Kungahallen, och eftersom vi vet att Disablotets tid var i Februari, gör detta hela Saxos myt om Höder aktuell, särskilt såhär års.

Också en fullt sansad krönikör som Ibn Fadhlan – som ännu påstås vara ”ögonvittne” enligt svenska skolböcker, skriver på slutet i sin berömda ”Risala” att Sveakungen, ”Kungen över alla Ruser” sitter på en stor tron (Sarir på arabiska) som är så stor, att han både kan sova, äta, dricka och tillbringa hela sitt liv på den. Runt honom står också 120 av hans bästa män, och 120 unga kvinnor, som är krigarnas hustrur eller ”bestämda för hans säng” – och eftersom ”Sarir” också betyder kungasäte, kungsgård i överförd bemärkelse, förstår vi att det kan vara Gamla Uppsala det är tal om. Allt detta står att läsa i den norske forskaren Harris Birkelands bok om arabiska källor till Nordens äldre medeltid, och får alltså anses vara en trovärdig källa. Ibn Fadhlan nämner lustigt nog också att då Sveakungen ska ut och rida, stiger han med ena benet direkt från sin Sarir, över i sadeln; under tak och inomhus och kan leda hela sitt rike från hästryggen – hög handlingsberedskap alltså – varefter alla hans män drar i strid på samma sätt.

I Adils-högen i Gamla Uppsala hittade man också askan efter en man i 50-60 års åldern, vilande på en björnfäll, med ädelstensbesatta vapen, frankiska svärd och karneol från arabien – allt daterat till ca år 575, då den verklige Adils skall ha dött. Adils-högen kallas också Torshögen, och ligger längst bort från Gamla Uppsala Kyrka, som alla vet. Också Saxo skriver mycket om Svearnas heliga kungaring, hur kung Adils aldrig steg av sin häst – vilket stämmer med både Ynglinga Saga och Ibn Fahlan om Svearna som goda kavallerister (Upplands Ryttare har anor tillbaka till Vendeltiden) och summan av alltsammans, är att Saxos uppgifter mycket väl kan bygga på viss verklighetsbakgrund, fast ihoprörda i ”myternas backspegel” med ett modernt ord.

Saxo berättar nu om hur Höder med sin krigshär drog till den ljuse Balders hem i Svea rike och besegrades där. Ensam och övergiven hamnade sen Höder i vildmarken, på väg hem emot Danmark, och träffade ”de tre jungfrurna” eller rättare sagt Nornorna igen, och han sade dem att han haft föga gagn av deras gåvor och alltihop, och inte ville leva längre.  Nornorna svarade honom, att han ju vållat sina fiender minst lika mycket skada som han själv lidit, och att det därmed kunde vara jämnt – för övrigt kan man ju inte segra i alla slag, men för att vinna i ett krig, räcker blott att man vinner det allra sista slaget – och om vi blott tänker efter litet, inser vi att Nornorna, kloka som de var, därigenom gav oss grunden till vad som än idag är Sveriges och Finlands gemensamma försvarspolitik.

Höder möter så Balder i strid en sista gång, men segrar tack vare att Nornorna enligt Saxo bereder Balders (och – förmodar man – Gudarnas föda – i sin stora kittel) och efter att ha säkrat underhållet (alltid en faktor bakom framgång i strid) avgår Höder med segern, så dansk han är. Saxo sätter här in bitar av en skildring, som verkar inspirerad av det berömda Bråvalla Slag (där Balder likt Harald Hildetand bärs på bår) och kopierar mycket exakt Eddans berättelse om Oden och Rind (”Rind föder Våle i Västersalar”) där vi anar att Rinda, Vrinna (synlig också i ortnamn som Vrinnevi, och faktiskt dyrkad) är Gerd, jordgudinnan, och Baldersbålet den sjunkande solen, medan Våle, Baldrs hämnare, har drag av nymåne eller solen själv.

Så fortlevde sagorna om Höder – återberättade av Saxo – kristen endast till namnet, men Hedning innerst inne – långt in på den kristna tiden. 

Och ännu lyser vinterns klara måne över oss Nordbor. Under vintern, med sin vita snö, syns månskenet starkare än annars, och kampen mellan ljus och mörker, Balder och Höder, är precis lika nära oss som lever just nu som forntidens människor. Studerar vi bara naturen omkring oss, och inser vi vad det kommande Disablotet handlar om, kan vi uppleva allt detta – och i andra land har andra män skrivit andra tankar om Höders vördnadsbjudande gestalt, som också tycks mig värda att komma ihåg.

Hör här bara:

Höðr can be seen as a god of the wrongly accused, of atonement and redemption. — — Honesty has a way of wiping the slate clean. In the end, he rules side-by-side with his twin, redeemed. His role is as his brother’s adviser and he is fated to be his councilor in the world to come.

Work with Höðr for help recovering from a tragic event, or for help with depression. He seems to be the Northern pagan answer to the Catholic-dubbed (but universally-experienced spiritual crisis) “Dark Night of the Soul” (loss of faith). Perhaps Höðr is a steadfast companion, who doesn’t push us to “make it better,” but rather sits with us right where we are, for as long as we need.

Many of Höðr’s associated attributes are in fact wonderful things depending on how you look at them. We need the dark. We sleep better in it, so that we can rise again restored and renewed. Seeds grow in darkness, gestating deep in the earth. Or how about the relief of a wintry, air-conditioned room during a heat wave in Summer? The death of Baldr by Höðr’s hand symbolizes the triumph of dark over light at the apex of the Summer Solstice, as the solar year turns to longer nights and shorter days. Truly, light and dark need each other.

Höðr seems to represent the Shadow – the dark, disowned side of human nature, and together the twins represent duality. Höðr can help you be honest with yourself and others, and I imagine that these brothers can help us to understand and embrace our dark sides, and acknowledge when things are difficult, or painful, rather than stuffing away in uncomfortable feelings or circumstances, and trying to ignore them.

Fullmåne över Sälen, Sverige 2018.

Oh, the wind, the wind is blowing – Through the graves the wind is blowing – Freedom soon will come
Then we’ll come from the shadow….

”Järn-Skägge visar Nordtröndernas Gudahov för Olaf Tryggvason”

På en sajt, tillhörande den norska konstfirman Galleri Straume har jag hittat många bilder av Anders Kvåle Rue, en norsk konstnär jag inte känt till sedan tidigare. Bilderna säljs nu som reproduktioner för sådär 1500 NOK eller uppåt, vilket är ganska billigt för handsignerade litografier, enligt vad jag förstår. Sådana säljs vanligen i numrerad men ytterst begränsad upplaga, ungefär som mina egna hedniska kalendrar – men de kostar i alla händelser bara 60 kr plus porto, även om jag för min del aldrig skulle drömma om att kalla mig ”konstnär” (se tidigare inlägg) i alla fall inte vid jämförelse med bättre män, eller de som är mer utbildade konstnärer än jag någonsin varit, eller kommer att vara.

Anders Kvåle Rue (f. 1965), bur i Svartdal, Seljord kommune. Anders er utdanna ved Statens handtverk og kunstindustriskule, Oslo, 1991. Rue har spesialisert seg på historiske motiv generelt og vikingtida spesielt. I tillegg til biletkunst held Rue foredrag og skriv artiklar om den norrøne arven. Anders har motteke fleire utmerkingar, blant anna i bransjeprisen «Årets vakraste bøker».

 

Om någon borde ha Samfundet Särimners Stora Pris inför 2018, är det Anders Kvåle Rue. Såsom enväldig domare delar jag härmed ut det, även om 2018 knappast börjat än, för jag tror ändå, att hans bilder från Flatöboken – denna sena källa från Islands 1390-tal, långt efter det Sagatiden upphört – faktiskt kommer att gillas, av alla och envar. Det är en kunskapsgärning och ett folkbildande han utfört, genom att hålla de gamla sagorna vid liv, helt enkelt.

Jag har för mig att Flatöbokens berättelse om det stora gudahovet vid Möre i Nord-Tröndelag innehåller den detaljen, att där fanns en Torsbild, helt förgylld, som var så skickligt gjord, att bockarna och Tor såg helt levande ut och kunde röra sig framåt utan konstlade hjälpmedel, men konstnären har väl tillåtit sig en viss frihet, när han låter den stå på hjul – Olaf Tryggvasons Saga i Snorre Sturlassons version från 1230-talet, säger också att Torsbilden stod på en upphöjning, och att den var helt klädd i guld och silver, samt mycket kostbar – men nämner inga bockar.  Detta står att läsa det 68:e till 71:a kapitlet av Sagan om hur Norge kristnades med våld och tvång – för Kung Olaf svek stackars Järnskägge å det gruvligaste och värsta, och dräpte honom saklöst, bara därför att han inte var kristen.

Järnskägge och de andra bönderna och de fria männen i Tröndelag trodde den nye kungen om gott, men han bedrog och lurade dem. Kanske skulle de inte ha visat honom Gudahovet alls, för han bara förstörde det, samma dag som han kom till platsen. Som ni kan se fanns där fina bilder av i tur och ordning Freja, Frej med sin galt och Oden med sina Korpar, jämte Frigg och Njord, som var de makter Trönderna mest dyrkade, förutom Tor själv. Men alltsammans brände och förhärjade de kristna, på samma sätt som de bränt, skövlat och förhärjat våra gudahov än idag, vilket jag också berättat för er om.

 

Överallt dit de kristna kommer, är deras kristendom sig ständigt lik. Det här är brända Gudabilder som räddats från en Mordbrand, någonstans i Mälardalen – fotot togs 2015. Hur ska vi någonsin kunna ”samexistera” med all denna kristna fundamentalism ?

Någon har på Wikipedia anmärkt, att Maere lär vara den enda plats i hela Norge, där de kristna varit tillräckligt fräcka att bygga sin nya kyrka direkt på det gamla gudahovet, vilket hindrar oss från att gräva ut det, och få veta mer om hur det verkligen såg ut. Också när de fria männen på platsen är döda och inte längre kan försvara sig, fortsätter de kristna att hoppa och stampa på deras minne, och den fula ovanan att bygga kyrkor direkt ovanpå mark som inte alls är kyrkans, och som inte alls tillhör den, känner vi också från Sverige, även om det här – liksom i Norge – vanligen tillgick så, att man byggde kyrkorna i anslutning till platser, där de gamla gudahoven stått, men aldrig direkt ovanpå dem. En viss respekt för våra fäders tro, fanns faktiskt under den första kristna tiden, och det tycker jag verkligen att de kristna som lever idag gjorde gott i att minnas och lära sig av, om ni frågar mig.

Allt vi har fått se, är deras vanliga hänsynslöshet.

Ta Gamla Uppsala som ett enkelt och talande exempel. Man vet, att det ligger en vikingatida hallbyggnad eller vad som tolkats som en av flera, jättestora, minst 40 meter långa hallar under golvet till Gamla Uppsala Kyrka, till exempel. Detta konstaterades redan vid utgrävningar under kyrkgolvet på 1950-talet, men ut på kyrkogården har man aldrig tillåtits fortsätta gräva, därför att det är en modern kyrkogård och ”Svenska” Kyrkan hela tiden och ideligen fortsätter gräva ned sina egna döda församlingsmedlemmar på den, trots att forskare gång på gång uppmanat dem att sluta med det – det finns andra, likvärdiga och minst lika fina kyrkogårdar på andra platser runt Uppsala, som man lika gärna skulle kunna använda sig av..

Arkeologerna Birger Nerman och Sune Lindquist tolkade på 1950-talet stolphålen under Gamla Uppsala äldsta kyrka som rester efter ett ”tempel” – men idag vet man, att Gudahovet och inte templet var en hallbyggnad…

Visserligen råder det alltid konflikter om markanvändning i Sverige och alla andra moderna stater och samhällen, sant nog. Men vetenskapliga intressen, som är av vital betydelse för en hel nations historia och identitet, måste faktiskt gå före några lokala begravningar. De kristna har helt enkelt ingen rätt till platsen, som är av stor och central betydelse för Asatroende från hela Världen. Att den alls blivit utgrävd under senare år beror på bygget av Upplandsbanan till Gävle – för numera går järnvägen som alla vet i tunnel under Gamla Uppsala, låt vara inte direkt under kyrkogården. När detta kan tillåtas, varför tillåter inte ”Svenska” Kyrkan ens undersökning med markradar, vilket kan göras jämförelsevis mycket billigt, och inte skadar marken, naturen eller kyrkogården det minsta ?

Hela tiden hindrar de kristna den moderna vetenskapen, och sätter sig emot även markradar, med motiveringen att det vore oetiskt, eftersom man på radarbilderna möjligen kunde urskilja kistor eller kistornas innehåll, fast helt utan någon större detaljeringsgrad, eller den minsta möjlighet att identifiera några individer – som ju i de flesta fall multnat bort för längesen – dessutom är de flesta begravningar, i Gamla Uppsala och överallt annars i Sverige och Norden faktiskt kremeringar, vilket är direkt förbjudet i Bibeln, och en hednisk, inte alls en kristen sedvänja.

Vari ligger då det förment ”oetiska” i bilder som de här ? Här nedan finns ett exempel på en markradarbild från en kyrkogård i Landskrona, och där tycker minsann ingen – ens i ”Svenska” Kyrkan – att detta vore ”oetiskt” eller annars ett problem..

Hela tiden fortsätter de kristna att vanhelga, våldta och ockupera våra mest heliga platser. Inte ens i döden får vi hedningar eller Asatroende frid, för ingen gravlund eller begravningsplats får vi ha för oss själva. På Uppsala åsen finns två såkallade ”Meditationsplatser” – men de två platserna har de kristna helt ockuperat och förstört, med stora svarta kors – hela landskapet har blivit våldtaget och ockuperat, och de kristna kan inte ens ta så mycket hänsyn, att de ens förstår att människor, som tillhör andra religioner än kristendomen, också kan ha behov av stilla begrundan eller kontemplation på de platserna.

Hela tiden denna kristna hänsynslöshet. Hela tiden denna förstörelse av hela landskap. Hela tiden dessa kors, detta brännande, detta kristna härjande. Utan hänsyn.

Inte ens i fjällen, inte ens i yttersta Norrland får vi Hedningar vara ifred – förutom vad man gjort emot Samefolkets heliga platser... och de vill att vi ska ”samexistera” med sådant här. Hur kan det ens ske, frågar jag er ? Hur kan man ens tillåta det ??

Bild från Svenska Turistföreningen. Inte ens samefolkets heliga platser och Seitar får vara ifred för den kristna vandaliseringen…

Vi måste ta dessa platser tillbaka – och hedna dem. Skogskyrkogården, med sitt fula betongkors från Nazismens glansdagar – som kristendomen evigt är förknippad med. Görvälns Griftegård i Järfälla. Hassela-korset, som aldrig skulle ha fått bygglov. Överallt kristna våldtäkter av plats efter plats, trakt efter trakt, gudahov efter gudahov – och inget släpper de ifrån sig, trots att deras religion inte alls omfattas av minst 41 % av de här landets människor, som faktiskt gått ur ”Svenska” kyrkan, som inte alls är svenskare än något annat samfund. Inte ens muslimerna gör såhär – för de har – i de flesta fall – fattat att böneutrop och minareter inte hör hemma i Sverige.

Varför kan de kristna inte ACCEPTERA att det finns och skall finnas multi-religösa begravningsplatser i det här landet – där man SLIPPER kristna kors… ??

Svenska” Kyrkan har till och med fräckheten att ljuga rakt ut och påstå, att de skulle ha ”befriat” de två meditationsplatserna nära Gamla Uppsala genom att resa kristna kors och andra styggelser på dem. Helt utan respekt för andra människors trosutövning, helt utan respekt för andra människors behov av meditation utan kristna symboler, helt utan respekt för andra människors tro. och detta låter vi allesammans fortgå, mitt inne i vårt svenska samhälle, 2017 eller till och med 2018. Kasta ut korsen – säger jag – och gör slut på den andliga tortyren och skändligheterna !

Gamla Uppsala är inget kristet vallfärdsmål, utan en hednisk plats. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

Så var det en gång vid Tröndernas Gudahov, när Järnskägge – mannen av folket, den frie bonden – stod där och ville visa något folket själva byggt, emot kyrkor, präster, påvar, kungar och all överhet.

De dräpte och mördade honom.

Sådant var de kristnas ”tack”men hans minne och verk lever ännu vidare – genom Flatöyarbok, Anders Kvåle Rue, och alla de, som är Asatrogna..

Se – sannerligen sannerligen säger jag eder – Vid slutet står Särimner – och han är själva segern. Honom rår de kristna aldrig någonsin på, för han återföds och återföds ständigt med varje ny dag, som naturen själv – och hans återfödelse är planetens, naturens och hedningarnas seger…

Inför Midvintersolståndet – och den Nordiska Julen

I vårt land och i övriga Norden talar man inte om någon ”christmas” eller några kristmässor. Vi FIRAR JUL – en hednisk Jul, som vi alltid gjort och alltid kommer att göra.

Och den Hedniska Julen, fri från all kristendom – firas nu över hela Världen, från Iran till Japan, från Kapstaden till bägge Polerna. Från den är ingen utestängd, och alla kan delta, oberoende av tro, oberoende av politik och oberoende av ras, åsikter eller något annat – ty allt som krävs, är att du har förnuft, måtta och är god emot dina medmänniskor samt hedrar dina förfäder. Allt efter bästa förmåga.

Här en Julhälsning av samma slag, hämtad från en liten hednisk butik på nätet, som dock inte gör reklam, utan bara säger som det är – och skall vara.

Sådant är den Nordiska Julens budskap, och det kan vi alla stämma in i.

Till Ars och Frithar !

I Vemdalen och på andra platser i vårt land har nu Vädersolar åter visat sig, som på bronsålderns hällristningar i samma trakt. Det har alltid varit vanligt, när en skarp vinter i Nordanlanden är i antågande..

Vädersolar betyder också omvälvningar i Politikens Värld, sägs det. Mäktiga herrar och furstar ska falla som korthus i korsdrag. Betyder detta slutet för Regeringen Löfvén, eller herrarna Trump & Putin ? – ja – vi får väl se, nästa år…

Vinter vid Gamla Uppsala – Julen nalkas de Hedna landen…

Med Nordiska Asa Safundet från klarhet till klarhet – de GENOMFÖR där andra Misslyckats – Insamlingar, Gudahov, Värdiga ceremonier…

Nordiska Asa Samfundet genomför inte bara en namninsamling med syftet att återställa fornminnesområdet och statens markinnehav vid Gamla Uppsala i värdigt skick, som jag beskrivit i tidigare inlägg. Man genomför nu också en insamling för ett Gudahov, och har hållit sin första offentliga begravningsceremoni, något mig veterligen inget annat Hedniskt samfund i Sverige lyckats med och lyckats genomföra på ett värdigt sätt, även om det i och för sig genomförts många enskilda begravningar och jordfästningar av hedniska och Asatrogna personer i Sverige genom åren – och de år jag då tänker på, är främst 1900-talets tre sista årtionden och det 2000-tal, som vi enligt konventionell tideräkning nu anses leva i.

Namninsamlingen för Gamla Uppsala – som ni finner på länken här – har nu samlat dryga 600 underskrifter, medan Samfundet nu uppges ha ca 750 medlemmar, enligt insatta källor som Hedniska Tankar talat med.  Tvärtemot vad man ofta får läsa i kristna media och okunnig dagspress finns det inte några Asatrogna ”tempel” och det har aldrig funnits några sådana heller, varken i Sverige eller någon annanstans, eftersom den korrekta termen som sagt är Gudahov och inget annat. Asatron har också alltid varit en inomhusreligion, och byggnader som helt eller delvis varit avsedda för kultbruk och religionsutövning har man hittat spår av ända sedan svensk bronsålder, vilket du bland annat kan läsa om under länken här.

Ändå finns det en hel del okunniga samfund inom New Age och liknande – främst sk anhängare av ”forn sed” – en felaktig beteckning som aldrig funnits före den kristna medeltiden, medan begreppet Trua (som på Norröna betyder trohet, att vara trogen och inte bara tro) är känt redan i Eddan och än längre tillbaka – som hävdar att Asatro bara skulle vara en utomhusreligion, fast inget kunde vara felaktigare. Visst, det har funnits sk hargar och kultplatser utomhus, men ”Hov och Harg” nämns oftast i anslutning till varandra, och det krävs inte mer än att titta ut genom fönstret såhär års, så förstår man varför byggnader för religionsutövning varit nödvändiga.

Många är också de Gudahov som redan byggts i Sverige och i Danmark via privat initiativ – här ovan ett exempel från Ravnsborg på Fyn – men i Sverige har man som jag berättat flerfaldiga gånger drabbats av attentat och mordbrand, också i mera musealt betonade ”Vikingabyar” och liknande anläggningar, där man bara försökt levandegöra det Nordiska kulturarvet, helt utan några religiösa eller andliga ambitioner. I ”brist på bättre” har vi Asatrogna ofta fått använda eller låna de här anläggningarna då många av deras ägare också tillhört vår tro (ja, just det, det rör sig om en t-r-o, inte om en s-e-d eller en mekanisk upprepning, eller bara ett ”bruk” i största allmänhet – de som använder beteckningen ”sed” är oseriösa, och vet inte vad detta handlar om) och även om Polisen förstås inte hjälpt oss det minsta, efter det att anmälningarna tagits upp, har man anledning misstänka, att detta rör sig om ”hatbrottriktade emot etniska svenskar, eller illdåd med politiska förtecken. Se mina inlägg om de nyligen timade attentaten emot Gunnes Gård, Storholmen och andra platser.

Vid den röda pilen skövlades 20 stora ekar och andra träd. Orsak: Folk hade hängt enstaka Torshammare och amuletter i dem. Allt skedde på ”Svenska” Kyrkans order – men EMOT lagens och Länsstyrelsens bestämmelser…

Så är det också i fallet Gamla Uppsala. Där fanns en stor och härlig ”Gudalund” bestående av fritt växande Ekar, som också var beskrivna i Länsstyrelsens skötselplan för området. Men träden stod tyvärr på ”Svenska” Kyrkans mark, och för tre år sedan höggs de alla plötsligt ned – och vem som fattade det beslutet, har aldrig förklarats. Det är väl känt, att beslutet måste ha tagits högt upp i kyrkans ledning, eftersom det hade hänt, att små offergåvor, bestående av Frejsbilder, Torshammare och andra hedniska symboler hängts upp i träden, men enligt 2 Kapitlet, 6 § Kulturmiljölagen framgår, att det är förbjudet att plantera eller ta bort träd eller annars förändra ett fornminnesområde. 2 kap, 12 § säger också, att man inte får göra detta utan Länsstyrelsens tillstånd, och meningen med skötselplaner osv är naturligtvis, att man ska följa dem, inte hela tiden bryta emot dem. 2 Kap 21 § slutligen, stadgar att man kan få böter eller fängelse i sex månader, om man gör så. Det gäller förstås oss hedningar med, liksom alla andra – men vi avser att bygga våra Gudahov på egen mark, som vi själva äger – och inte på i lag skyddade fornminnen. ”Svenska” Kyrkan har upprepade gånger flagrant brutit emot Kulturminneslagen, både vid Gamla Uppsala – som onekligen måste sägas vara ett av vårt lands mest skyddsvärda fornminnen – och på många andra platser. I århundraden har de skövlat, vandaliserat och huggit ned – och så gör de fortfarande, som vi alla kan se. Och varför förstår ingen av oss. Ekarna vid Gamla Uppsala hotade ingen, och de stod inte på själva fornminnet eller högarnaändå ville man förstöra dem, och sannolikt var det bara för att där etablerats en ”Gudalund” på spontan väg.

De kristna och Monoteisterna är sig lika – i alla tider – Här skildras hur ”Sankt” Bonifatius förstör Tors eller Donars heliga ek – men det ska ha hänt på 700-talet, i Tyskland. I dagens Sverige, däremot, håller de Kristna FORTFARANDE på och skövlar, vandaliserar och härjar på samma sätt.. Vid Gamla Uppsala och på andra platser…

På 1990-talet fanns ett fungerande Asatrosamfund i Sverige. Jag var själv med och grundade det, men vid början av 2000-talet hade ”fornsedare” och narkomaner tagit över. Hela den sk ”tempelkassan” stals och förskingrades – man hade inte samlat in så mycket, visserligen – det rörde sig om ca 12 000 kronor – men redan efter fem månader har Nordiska Asa Samfundet samlat in det dubbla – se länken här – för nu genomför man också en insamling för att bygga just ett fungerande Gudahov – på egen mark, som sagt.

”Forn Sed” däremot, har på mer än tio år inte åstadkommit något bra för oss Asatroende alls. Tvärtom har man bara förhalat, saboterat och förstört  och hindrat och förföljt många människor från deras enligt grundlagen garanterade rätt till en fri religionsutövning- liksom dessa ”goda kristna”.

Det bevisas inte minst av den begravning som NAS genomfört idag, i Skåne – min egen hemprovins.

Enkelt, stilla och värdigt. Inget störande dunkande på schamantrummor eller andra konstigheter.  En ceremoni, i överensstämmelse med lagarna i vårt land, som ALLA kan ta del i, och som samlade ett tjugotal deltagare.. Nordiska Asa Samfundet AGERAR och HANDLAR där andra inte lyckas…

Det sägs ibland – och det sa min egen farfar också – han var faktiskt kristen präst, men sa uttryckligen till mig (när jag var barn) att det inte var något krav att tro på ”gud” som han såg det, för att utöva prästyrket – däremot borde man tro mer på människorna, ansåg han för sin del – att bröllop är lättast att göra – knäsättningar något svårare (ja, det heter knäsättning, och inte ”namngivning” eller dop – vi hedningar döper aldrig våra barn) och en begravning den svåraste av alla riter som kan utföras – ur prästens synvinkel sett. Det är också helt naturligt, att det faller sig så.

Vid ett bröllop är ju de flesta deltagare glada och uppsluppna av skäl, som är lätta att förstå. Vid knäsättningen – där man måste jobba med ett barn, som ingenting vet och ingenting förstår – är det något svårare, och vid begravning eller jordfästning, då alla av naturliga skäl är ledsna eller upprörda (eller till och med oroar sig för ting som arvsskiften eller vad som sedan skall hända, vilket rätt ofta förekommer i praktiken) är det ännu svårare, och eftersom vi faktiskt håller begravningar mest för de efterlevandes skull och inte för den avlidne eller avlidna (ingen har någonsin upplevt sin egen begravning, och haft synpunkter på akten efteråt, i alla fall inte vad man vet…) och för att alla ska känna, att det blivit en värdig upplevelse, som i görligaste mån lindrar den känsla av sorg och saknad som naturligt nog infunnit sig. Oavsett vilken religion, vilket samfund eller vilken andlig inriktning vi nu väljer, har valt eller samtalar om (detsamma gäller också för agnostiker eller ateister) så är detta – ur organisatörens eller officiantens synpunkt – svårt att utföra, och kanske ”det bästa provet” på hans eller hennes kall, uppdrag och syssla. Det vill säga – går alla åhörare och deltagare därifrån, med en känsla av lättnad eller åtminstone med det minnet, att det hela blivit rätt utfört, och värdigt dessutom – ja då kan prästen, Goden eller Gydjan också vara till freds, och säga att man lyckats.

Jag själv begravde en gång min far – som var benhård ateist och inget annat, in i det sista – många blir fort nog ”andliga” när de känner att döden nalkas – inför ett åttiotal åhörare, i en kristen kyrka dessutom – eftersom hans arbetskamrater och kollegor så hade krävt – men med åkallan av mitt folks gudar, vilket den präst som också deltog ansåg vara acceptabelt. Det finns trots allt enstaka goda själasörjare och själavårdare i vårt land, ”Svenska” Kyrkan och dess hierarki till trots. Den begravningen – och flera andra – har jag själv utfört så väl, att ingen hade något att klaga däröver – men i andra samfund, särskilt ”forn sed” är det inte så.

Flera personer och åsyna vittnen – bland annat en Ulla Isaksson från Västkusten, som skulle begrava en nära anhörig och därför dumt nog och av rent oförstånd anlitat en person, som sade sig vara ”Rådsgode” för samfundet Forn Sed men som uppenbarligen inte var sin syssla vuxen, och ej heller karl nog – han uteblev fräckt nog från hela begravningen, eftersom han skulle hem och ”umgås med sin flickvän” som han uttryckte det – sk ”mässfall” kan väl alla präster få, men av alla anledningar till att utebli från en god väns begravning måste man säga, att denna var den allra sämsta… Fru Isaksson övergick snart till Nordiska Asa Samfundet, och vägrar numera att ha med ”fornsedare” att göra överhuvudtaget, liksom jag själv – och det råder jag er alla att också göra – Vestigia terrent, eller ”spåren förskräcker” som det heter på latin.

Vi har också de beryktade ”blodsritualerna” vid felslagna bröllop vid gamla Uppsala från i våras, och mycket annat, som ”forn sed” också legat bakom, och totalt misslyckats med. ”Fornsedarna” och deras tokigheter har förstört så oerhört mycket för oss. De har hindrat oss från att hålla värdiga bröllop, begravningar och andra ceremonier. De har hindrat oss från att bygga Gudahov. De har hindrat oss från att få en egen begravningsplats, för inte en enda gång har de lyckats med detta – under hela sin existens.

Nordiska Asa Samfundet däremot, har bara funnits i tre år, men lyckats med allt av ovanstående och mer därtill – samt fått ett mångdubbelt större medlemsantal. Konklusionen eller slutsatserna av alltsammans, torde vara fullständigt uppenbar för var och en. ”Fornsederi” däremot är inte värdigt någon som helst form av stöd – inte överhuvudtaget – det mandatet har de redan förverkat, genom sin totala oförmåga att hålla värdiga begravningar – sin oförmåga att skaffa fram användbara gudahov, och sin oförmåga att nå resultat, rent generellt.

Vi Asatroende väntar inte, ty så är inte vår vana. Vi vill som alla andra ha vår självklara rätt, att fritt få utöva vår religion och vår tro (ja, just tro och inget annat!) under värdiga former.

För mig som Asatroende – med mer än tjugofem års samlad erfarenhet av de flesta samfund, som dykt upp och försvunnit igen – är Nordiska Asa Samfundet inte bara ETT värdigt alternativ – utan det ENDA värdiga alternativet, i alla fall i dagens läge – och som jag själv ser det.

Jag har också – som ni kanske vet – skrivit en hel artikel om just Alvablot och begravningar, vilket torde vara aktuellt såhär års, i det som är kvar av Hels månad och innan Julen kommer.

Låt det stämma er till eftertanke, och läs noga vad som står däri, ack ni hedna – och ni ludna !

Vad gäller Gudahov har jag till och med publicerat egna ritningar och skisser till ett sådant – i ”fickformat” och i ett så enkelt och billigt utförande, att man kan bygga och uppföra ett sådant själv, bygglovsfritt, och redan i en villaträdgård eller på annan privat mark.  Och vissa av oss – mina bröder och systrar, och de som är just Asarna trogna och inget annat, fortsätter att bygga upp, där så många andra bara river ned.

Vid slutet, står segern !!

Varför nekar man hela tiden oss svenskar en Hednisk, fristående begravningsplats när detta redan finns i Danmark, Norge och många andra länder ?

Nordiska Asa Samfundet genomför LYCKAD NAMNINSAMLING emot Påvestenen vid Gamla Uppsala

9 Juni 1989 hände något förfärligt, som aldrig bort tillåtas i ett demokratiskt och laglydigt land som Sverige. De kristna vandaliserade och skändade Gamla Uppsala, ett av vårt lands allra viktigaste fornminnen, som är viktigt inte bara för hedningar och Asatroende över hela Världen, utan borde anses som ett Världsarv enligt UNESCO:s skyddslagstiftning. Enda sedan dess har det stått en sk ”Påvesten” långt inne på statens mark, som förut förvaltades av Riksantikvarieämbetet, men numera sköts av Statens Fastighetsverk. Den anstötliga och förgripliga texten på stenen har för länge sedan avlägsnats av svenska patrioter, och tjänar inget som helst syfte, varken religiöst eller praktiskt – men man bryter fortfarande emot Kulturmiljölagen.

I lagtexten står klart och tydligt skrivet, att man inte får ändra eller rubba en fornlämning, och uppföra byggnader, anläggningar eller något annat på den utan Länsstyrelsens tillstånd ( §6,10 och 12 Kulturmiljölagen) Den som gör så kan bli föremål för böter eller sex månaders fängelse (§22). Ja, man får inte ens fälla träd eller bryta kvistar på Gamla Uppsala fornminnesområde enligt Länsstyrelsens skötselplan – som är juridiskt bindande – men ändå högg ”Svenska” Kyrkan brutalt ned gudalunden där för tre år sedan – och något tillstånd för några ”påvestenar” har aldrig någonsin återfunnits. Många – inte bara NAS – har skrivit till Riksantikvarien, Fastighetsverket, Länsstyrelsen och till och med Katolska Kyrkan och Uppsala Kommun – men ingen vet var tillståndet finns, vem som utfärdat det, när det utfärdats, och kan inte svara på några frågor.

Alltså är stenen olaglig, och måste avlägsnas.

”Svenska” Kyrkan tog bort månghundraåriga ekar vid Gamla Uppsala, som var helt friska inuti. Orsak: De utgjorde en vacker gudalund, som de kristna hatade…

Nordiska Asa Samfundet – som nu har över 730 medlemmar, enligt vad Hedniska Tankars källor har berättat – gör nu slag i saken.

Man har startat en namninsamling emot Påvestenen, som redan samlat över 570 underskrifter. Skriv på du också !

Även sajten Asatemplet och många andra Hedniska sajter i Sverige stöder namninsamlingen, som redan blivit mycket populär. Vi Hedningar – inte bara i Sverige utan över hela Världen – måste reagera, och skydda det svenska kulturarvet från kristna angrepp. Jag citerar, ur Nordiska Asa Samfundets öppna upprop på nätet:

Enligt Svensk Lag är det allas ansvar, att Sveriges kulturmiljö och våra allra viktigaste fornminnen bevaras i orört skick.

Det framgår klart av ”portalparagrafen” eller §1 i Kulturmiljölagen, och även i Lag 2013:548. Vad Svenska Kyrkan och Katolikerna har gjort, är alltså brottsligt, och bör bestraffas. Påvestenen står på Statlig mark, och inom ett Skyddat område. Inga katoliker eller kyrkor äger marken. Inte ens om den stod på Svenska Kyrkans mark skulle detta göra någon skillnad, även om det kanske gjorde den brottsliga handlingen mindre allvarlig.

De kristna i Sverige måste kunna lära sig värdesätta vårt hedniska kulturarv, och våra allra viktigaste kulturminnen av världsklass, utan att bryta emot lagarna i vårt land. Vi är trötta på hur de hela tiden diskriminerar oss, förföljer oss, skäller oss för rasister och i övrigt förstör och tar över de sista orörda platser, där vi Asatroende kan få utöva vår tro och vår religion utan inskränkningar, vilket borde vara en mänsklig rättighet, i alla fall så länge vi också följer lagen – vilket de kristna aldrig gjort och fortfarande inte gör.

Vi accepterar inte, att främmande religioner som inte utövats i Sverige på minst 400 år får förstöra eller tvångsmässigt sätta sin prägel på ett av vårt lands viktigaste och finaste kultplatser, en plats som borde tillhöra oss hedningar och Asatroende från hela världen. Vi reser inte runstenar i Peterskyrkan, till exempel, och inte heller muslimer eller judar vanhelgar och förstör Uppsala Högar med att bygga moskéer eller altaren just där. När nu Påvestenen inte används av de kristna, och dessutom är olaglig, är det naturligt att kräva, att den ska bort – en gång för alla !

Bild från ett Midsommarblot (av flera i Samfundets regi) år 2016. Längst till höger i bild skymtar stubben till en av de tio ekar, som ”Svenska” Kyrkan låtit hugga ned. Längst ut till vänster syns ett kristet altare, som inte hör hemma på platsen och INTE ska stå där. Kyrkan har en anläggning vid Gamla Uppsala redan, och de behöver inte stjäla och fördärva andra människors mark !

 

Den röda romben på kartan, visar Gudalunden, som höggs ned. Blå linje är gränsen för Kyrkans Markinnehav. Påvestenen står minst tjugo meter in på statens mark !

SÄG IFRÅN emot de kristna, katoliker och islamister. Acceptera ingen mer vandalisering av fornminnen, kulturarv, kultplatser och minnesmärken !

EN organisation. EN Asatro – ETT Kulturarv – för alla och envar… STÖD NORDISKA ASA SAMFUNDET…

Kammarkollegiet och SVT slår fast: ”Fornsed” är INTE Asatro

Det finns något som heter faktaresistens, eller faktaförnekande. Det utövas oftast av vetenskapsfientliga, politiskt extrema grupper eller sekter, liknande det ökända ”Samfundet för forn sed” som på sista tiden fått åtskilligt dåligt rykte, inte bara i hedniska kretsar. Faktaförnekarna driver sitt spel på sociala media, wikipedia och andra mindre seriösa forum, där de försöker bygga upp stöd för sina alltmer fantastiska teorier. Våra dagstidningar har också skrivit artiklar om fenomenet, och hur faktaresistens yttrar sig. Skrämmande läsning, måste man säga.

Så gott som alla svenskar vet vad Asatro är för något, och de flesta känner också till att ”Trua a Asom” finns flerstädes belagt redan i Eddan. Ändå envisas ett slags urspårade Miljöpartister och New Age-folk att använda sin helt egna beteckning, trots att den inte är känd förrrän hundratals år efter det att Asatron i Norden och Sverige för länge sen hade upphört, och trots att man än idag överallt i hela Världen använder termen Asatro och inget annat. Ändå fortsätter de faktaresistenta ”fornsedarna” med sitt idiotiska pjoller.

Varför använda en kristen term från 1200-talet ifall man alls ska kalla sig Hedning, och alls påstå sig stå för något som tydligen ska vara ”fornt” ?

Det hela saknar ju helt all logik, och är långt bortom rimlighet, sans och vett. Vi andra, som lever i ett modernt samhälle, talar däremot om en utvecklad tro, men också om trofasthet. Att vara trogen sina ideal. Här finns en begreppsmässig skillnad, som man ändå lätt borde kunna förstå.

I påsk urartade en av deras sammankomster i Gamla Uppsala fullständigt. Det slutade med allvarlig nedskräpning på platsen, samt blodsoffer i vad som skulle ha varit en fredlig vigselceremoni. Varför folk går knivbeväpnade till en religiös högtid förstår inte jag, och jag förstår inte heller vad det ska finnas för meningsfullt i självskadebeteende eller offer av människoblod på offentlig plats, något som nog får betecknas som förargelseväckande beteende, och bör bestraffas därefter.

Själv har jag också varit Asatroende i mer än 30 år, och jag har aldrig sett en enda källa, som talar om att man skar sig själv vid bröllop eller motsvarande. Ifall ni anser er veta bättre, ange då källan och redovisa fakta tydligt, ifall ni nu får lust att yttra er.

Nästan alla av oss som är Seriösa Asatroende tar avstånd ifrån sånt här. Vi vill INTE förknippas med ”fornsedare” eller deras ”fornsederi” vad det nu än är eller ska vara.

Stenar Sonnevang, talesperson i Nordiska Asa Samfundet, som nu har närmare 650 medlemar och tillväxer dagligen, uttalade sig igår i SVT, Statstelevisionen. Han tar liksom jag skarpt avstånd från vad som hänt, och vill inte förknippas med ”fornsedarna” eller deras beteende. I detta TV-inslag från SVT Östergötland säger han tydligt, att blodsoffer och liknande är något vi inte ägnar oss åt.

Utvecklingen går nämligen framåt, och även Asatron förändras med den. Detta är något som faktaförnekarna och de faktaresistenta fornsedarna inte kan erkänna. SVT intervjuade igår även Kammarkollegiet, som ska se till att alla religiösa samfund i Sverige sköter sig, i alla fall någotsånär.

Visserligen har vi religionsfrihet här i landet, men ingen ”religiös” grupp, oavsett vilken, får uppföra sig på ett sätt som direkt strider emot goda seder eller allmän ordning, skriver man i SVT:s artikel. Enligt min mening borde detta medföra, att ”Forn sed” bötfälls eller blir av med sitt erkännande från det organiserade samhället, i alla fall om de fortsätter att ”balla ur” på det här sättet. Uppenbarligen går deras ceremonier väldigt ofta helt snett, och det framgår, att de som placerats i ansvarig ställning eller skall leda det hela, helt enkelt tappat all kontroll. Det är därför vi ständigt får se, att det blir såhär – och att det skall drabba en såpass viktig plats som Gamla Uppsala – ett område som borde vara helig mark för alla Asatroende är givetvis djupt tragiskt.

Detta är helig mark. Fortsatt närvaro av ”fornsedare” och andra som inte hör dit, varken kan eller skall accepteras !

Juristen Jan Sterner på Kammarkollegiet, som citeras i SVT, konstaterar att det bara finns tre samfund i Sverige av idag som verkligen kan kallas Asatrogna. Det första är Nordiska Asa Samfundet, och därutöver Samfundet för Nordisk Sed och Samfälligheten för Nordisk Sed. Fler Asatrogna samfund finns helt enkelt inte, och Jan Sterner avstår helt från att blanda in ”fornsederi” och andra groteska avarter i sammanhanget, vilket han gör alldeles rätt i.

”Forn sed” är inte Asatro, har inte varit det, kommer inte att vara det och kan inte vara det – för juridiskt sett är nog måttet rågat redan.

SVT citerar också den kristne forskaren Fredrik Gregorius från Lund, vars uttalanden sällan är okontroversiella. Han säger att det finns minst tusen organiserade Asatroende i Sverige, men misstar sig gruvligt när det gäller fakta om ”Samfundet Forn Sed”. Detta samfund påstår nämligen, att det skulle ha drygt fyrahundra medlemmar. Det är lögn, osanning och ett exempel på felaktiga fakta – och ändå upprepas detta oemotsagt i pressen. Från sagda ”samfunds” fd kasssör Bastian van Beuningen vett både jag själv, Stenar Sonnevang och flera andra att ”fornsedarna” aldrig uppgått till fler än 70 personer på senare år. Under 1990-talets början – innan de fullständigt urartade – hade de i och för sig drygt 300 medlemmar, och sedan dess har de aldrig förnyat sitt adressregister, men behåller folk som inte ens varit medlemar hos dem på tjugo år för att ”blåsa upp” medlemssiffrorna. På ett liknande sätt agerar Katolska Kyrkan i Norge, som registrerat till och med Buddhister som medlemmar, och som fortfarande står åtalad för bedrägeri emot Norska Staten och Folket för minst 40 miljoner NOK.

Bild från 5 Februari 2015 – Beväpnad polis i Norge beslagtar Katolska Kyrkans medlemsregister. Orsak: Bedrägeri emot ett helt land ! INGEN tjänar på lögner, fakta-förnekande eller ”dribblande” med falska medlems-siffror

BROTT LÖNAR SIG INTE – CRIME DOES NOT PAY

Till och med ”Svenska” Kyrkan, eller den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten i Sverige, som den nog bör kallas, är i så fall en ärligare och öppnare organisation. Man har en analysavdelning på ett tiotal personer – och man redovisar fakta om medlemstal och liknande öppet, förhoppningsvis utan att förvrida dem, och på ett meningsfullt och intressant sätt. Givetvis kan vi alla ha olika åsikter, men när det gäller rena fakta, och behovet av korrekt information, så måste nog alla grupper i samhället – religiösa, politiska, enbart föreningsmässiga eller vad de nu vara må – i alla fall ha så mycket sinne för öppenhet, demokrati och ”fair play” att de erkänner fakta, och inte ljuger eller luras – exempelvis om medlemstal eller på annat sätt.

”fornsederiet” och dess utövare bryter emot denna mycket grundläggande princip, visserligen inte i akt och mening att tillskansa sig statsbidrag – de har aldrig haft några, och bör absolut inte ha några eller få några i framtiden heller – som vi andra i samhället följer. Kammarkollegiet och dess jurister har nu börjat uppmärksamma saken, och det tycker jag faktiskt är bra. Det bästa vore, att sådana samfund inte godkäns alls, och att de fråntas både vigselrätten och rätten att utföra alla andra ceremonier på offentlig plats.

Vi har alla ett samhällsansvar. Kallar vi oss alls ”trogna” eller tror på det som heter ”Truá” eller trofasthet, gör vi gott i att minnas detta.

Nu – och för alltid !

Idag är det en tisdag. Dagen är uppkallad efter guden Tyr, han som skipar rätt och ger rättvisa åt mänskligheten. Hell Tyr !