Vanafull och Frösgång

I dessa tider, när den kristna Knutby-sektens ledare äntligen är ställda inför rätta, och inte mindre än fem salafistiska imamer har gripits av SÄPO, den svenska säkerhetspolisen och snart hamnar i Domstol de med, framstår de Monoteistiska religionerna, som så länge plågat och våldtagit hela vår Jord, allt tydligare och tydligare i sin sjaskiga dager. Mer än 18 647 personer i Sverige lät hedna sig under årets första fyra månader, och lämnade den sk ”Svenska” kyrkan, som inte är ett enda dugg ”svenskare” än något annat samfund, snarare tvärtom, eftersom den ju stöder islams spridning här i landet. Det gillas inte av oss infödda och etniska svenskar, och därför förlorar denna kyrka ständigt i popularitet, vilket är en fastlagd trend sedan minst trettio år tillbaka. Antalet kristna är nu nere i under 5,8 miljoner, medan vi hedningar redan utgör ca 43 % ellerr mer av befolkningen, och inom en snar framtid är vi i majoritet.

Varför denna ”svenska” kyrkas medlemstal hela tiden sjunker, är heller inte konstigt att förstå – på sista tiden har det ju kommit fram att de i kraft av en av Regeringen Löfvéns nya lagar börjat handla med krematorieguld för att finansiera sin verksamhet, pengar som också går till sk ”studieförbund” som den islamistiska Ibn Rushd rörelsen. Att svenska fattigpensionerärers guldtänder dras ut ur deras käftar efter döden, och att vinsten går till sådana ändamål, är inte vad svenska folket vill, utan grymt oetiskt. Därför går det som det går för denna kristna kyrka – det är i alla fall min analys.

 

 Vägen framåt är öppen – för Äringsguden Frej och för mera Hedendom !

Men idag är det dagen för Vanafullet, eller fullmånen i den stora Vanadisen Frejas månad. Och inte bara det. Det är också dagen för Frösgången, den dag då Frejs bild bars över åkrarna i Svea Rike, den dag som senare blev den halvt mytiske sankt Eriks – och själva namnet Erik, den ensamt mäktige, är ju annars också ett heite eller binamn för just äringsguden Frej. ”Sankt” Erik har aldrig blivit godkänd av den katolska kyrkan, så något helgon är han inte alls. Man har visserligen förklarat honom salig, eller som varande ”beatus” på högst oklar grund, för när han dödades i Uppsala enligt legenden, var det snarare av en hednisk opposition på platsen än några invaderande danskar, som man påstod på 1300-talet. Det sk ”Sankt” Eriks skrin har visserligen visat sig innehålla kvarlevorna efter en reslig man över 40 år, som halshuggits med ett enda svärdshugg, men det är långtifrån bevisat att detta verkligen var Kung Erik Jedvardsson. Han blev för övrigt bara 35 år, inte över 40, och kronologin med den individ som hamnat i relikskrinet – som var över 40 år – stämmer alltså inte.

Erik satt på den svenska tronen i mindre än tio år, och då huvudsakligen i Västergötland. Något korståg till Finland, som legenden om honom – förtjänstfullt återberättad av allas vår Mohamed Omar – hann han aldrig med, och den Stenkilska ättens medlemmar, som nog inte var fullt kristnade, gjorde som sagt honom ett huvud kortare. Att hans skrin senare bars över åkrarna och fick ersätta de gamla Frejsbilderna av trä, var nog bara en sentida anpassning, som man gjorde inemot 1100-talets mitt för att inte verka alltför hednisk. Vi skall minnas att Gudahovet eller ”Templet” i Uppsala bevisligen stod kvar så långt fram i tiden som 1090 ungefär, och att bytet från Frösgång till firandet av ett påstått lokalt helgon bara låg en generation bort från Asatron.

Stockholms vapen, en ljushårig äringsgud, strålande likt solen och ett påhittat helgon – allt hänger samman…

Någon ”landsfader” som Mohamed Omar skriver att ”sankt” Erik skulle ha varit, var han verkligen inte. Den äran tillkommer andra medeltida kungar som Magnus Ladulås, Magnus Eriksson och senare Gustav Vasa, men att Frej, åkerbrukets store gud, långt fram i tiden varit dyrkad i stora delar av Svealand och inte bara Uppland är oomtvistligt. Och vissa dyrkar honom inlevelsefullt och av hjärtat än i denna dag som idag är. Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” skrev idag följande klangfulla och högst läsbara vers, som jag gott tycker ni kan recitera vid era Frejsblot, om ni nu inte redan genomfört dem, dagen till ära !  Mera om Frösgång och andra hedniska traditioner kan ni läsa under rubriken ”Asatro” och underrubriken ”Frej” i menyerna här ovan !

 

Annonser

Hedniska Tankars Runskola – (del 21 – Ing runan)

Med Ing-runan, på protogermanska Ingwaz, närmar vi oss runradens slut. Vi vet redan att runorna inte bara är skrivtecken, som är till för att uttrycka språkljud, utan att de också är symboler, ett slags bildskrift som laddats med andlig eller esoterisk betydelse, en betydelse som inte var känd för alla ens i äldre tid, utan som var förbehållen de runkunniga. De 24 runorna i den äldre runraden hade en enkel symbolik, och kunde bara gestalta vissa centrala begrepp i den dåtida kulturen, de blev aldrig såpass omfattande som sortimentet av egyptiska hieroglyfer eller kinesiska tecken – varje runa skulle ju också stå för ett språkljud, och därför behövdes bara ett begränsat antal. Vi har sett att Madr-runan fått stå för människosläktet i allmänhet, Tyr-runan för män och Bjarka-runan för kvinnor, vi har sett Algiz eller Älgrunan som fått stå för hela djurriket, Laug som står för vatten, och ett par andra centrala begrepp.

Ing-runan har för det mesta avbildats såhär. Ibland har den också avbildats som en kvadrat istället för en romb, eller som en romb med fyra tvärstreck (jämför Odal-runan, som bara har två)

 

Nu kommer vi till Ing, en något problematisk runa som står för diftongen ng, tidigast belagd på ett silverspänne från Szabadbattyán i det nutida Ungern, där ”Maeringa” eller ”Märingarna” nämns. Inskriptionen är från tidigt 500-tal, men lustigt nog finns samma folkstam – märingar – stavade på exakt samma sätt – också på Rökstenen från 800-talets Östergötland. ”Ing var bland Ö-danerna först sedd, innan han for österut över havet. Hans Vagn for efter honom, þus Heardingas þone hæle nemdonSå nämnde Heardingarna eller Hårdingarna honom som en hjälte” står det i det angelsaxiska runpoemet, likaledes från 800-talet. Vi vet också att det fanns en hel germansk folkstam som hette Ingveones enligt Tacitus på 80-talet enligt vår tideräkning, och att de bodde i Anglernas och Saxarnas land, före dessa folk utvandrade till det som nu är Storbritannien. Också Fyn och de danska öarna – där ö-danerna bodde – hörde till Ingveonernas stamområden, och flera anglosaxiska kungaätter skulle i tidernas fullbordan räkna en mytisk Ingwi som sin stamfar.

Ingveonernas stamland syns i rött på denna karta

Yngve eller Yngve-Frej skulle också ha grundat Ynglingaätten i Sverige – hans vagn for verkligen ”österut över havet” och i Svealand fick Frej ett av sina starkaste fästen. Skilfingarna eller Sköldungarna, en mytisk dansk kungaätt, vars grundare skall ha kommit västerifrån, har också räknats som ett bevis för Frejsdyrkan i gångna tider – och ett av Frejs många namn är för övrigt Frö – vilket är vad Ing-runan liknats vid – Frej är ju äringens och grödans herre, men inte bara det…

Vi känner också till en mängd kvinnliga namn, som Ing-rid – ”Ings riderska” eller en kvinna, som rider på en ing, Ingeborg, hon som är ings borg eller gömmer en ing i sig, Ingerun, hon som känner Ings hemlighet eller runa, Ing-gun – ”hon som strider med hjälp av en ing”, eller ”har en ing som redskap” – Ingefast – han vars Ing är fast, samt förstås namnvarianter som Inga och Inge, samt Ingvar – alltså Ings bevarare… Förstår ni nu vad själva ordet ing betyder, hedningar små ?

I byn Rällinge i Södermanland har man hittat denna bekanta Frejsbild, som nu förvaras på Historiska Muséet i Stockholm – och den bär syn för sägen. Redan själva bynamnet Rällinge kommer av Räl, alltså något som är styvt, hårt och långt som räls – och som det står i den bekanta lantmäteri-visan från 1600-talet ”Det satt en gubbe på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Sen tog han fram sin styva räl, sin stora, styva och räta”. En räl, eller en mätstav eller runstav kunde ju inte töja sig som ett måttband eller ett rep, utan förblev vid samma mått, och så kom det sig, att Herren Yngve-Frej blev lantmätarnas gud också, eftersom han redan varit åkerbrukets..

Den bekanta Rödsten – från Rödstens gård i Östergötland – en gång vimlade landskapet av gränsrösen och stolpar till Frejs och Ings ära…

Ing runan är en runa för den manliga sexualiteten och avelsekraften, rätt och slätt. De kristna har alltid varit rädda för mänsklig sexualitet i alla former – inte bara den kvinnliga – mankönet skrämmer dem idag än mer – tänk på allt deras pryderi och #boohoo #metoo-kampanjerna – våra förfäder däremot bejakade den, och tyckte att den var en av de viktigaste krafter som gjorde livet värt att leva. Äringen, Alstringen och Åkern stod i centrum för Frejs kult, och här anar vi också mycket av Frejsrunans eller Ings betydelse. I den gamla ”Frösgången” på vårarna bars Frejs bild med sin styva lem över åkrarna runt Gamla Uppsala – och under kristen tid blev han utbytt emot Sankt Erik – ett mycket skralt helgon som aldrig erkänts av den katolska kyrkan, och en ännu sämre sveakung, men det var på den tiden då den gamla Ynglingaätten dött ut. Sankt Erik syns ännu på Stockholms stads vapensköld – och pryderiet, småborgerligheten – också bland vissa hedningar inom ett samfund som kallas NAS – har kanske inte helt hunnit utplåna de drag, han hade en gång i tiden. Själv är jag militant Frejsdyrkare, som alla vet…

 

Personligen tycker jag också att de kristnas ständiga sexualskräck är ganska löjlig – det är ungefär som att gå omkring och vara rädd för sin vänstra fot, eller helt försöka dölja det faktum att människor runt omkring en faktiskt har vänsterfötter… En gång i tiden stod runan också för livsglädje, harmoni, inspiration, lust, entusiasm,  uppfyllelsen av mål och planer och mycket annat gott – alltsammans egenskaper som utmärker just Frej som gudom – som denna enkla sammanfattning från en runologiskt sinnad sajt utomlands också visar…

I Frej finns skaparkraften, och skapande är vad denna runa handlar om. Runan kommer som den femte i den tredje aett eller åtta-tal som avslutar den äldre runraden eller utharken – och svarar emot Kaun eller sken – en ljusets runa i den första aetten – samt Pertha, klipprunan, som också är en födelse-runa – i den andra. Runan kan också tolkas som två kaun-runor vända mot varandra, även om den ibland kan avbildas på lite olika vis. Här är en variant:

Atrid Grimsson påstod på åttiotalet, att Ing-runan som nummer 21 direkt skulle relatera till äringsrunan Jara som nummer elva, och förflyttar manstavarna i en Jara-runa, kan man mycket riktigt konstruera en Ing-runa av den, då Jara ju består av två räta vinklar med ben. Ohlmarks såg på 1940-talet Ing som symboliserande ”glans penis” eller själva Ollonet, medan andra mer svävande och mystiskt har talat om ”giftermålet mellan himmel och jord” eller ”befruktning och vår”. Asarnas tretal eller assrunan ger multiplicerat med det heliga och harmoniska sjutalet, wynjo-runan (som tillhör Freja) 21, och ger Frejs runa. Grimson tolkade Frejs ing runa som fröet, Våren, kreativiteten – men tillade att denna kraft uteslöt skörd och mognande, vilket mera framkommer i Jara och de andra runor som har med fruktbarhet att göra.

Galten Gyllenborste eller Gullinbursti är inte för inte Frejs riddjur…

 

När det engelska runpoemet säger att ”Ings vagn följde efter honom” kan man också tänka på Eriksgatan över hela Sverige i Gunnar Helmings Saga, och sagde Gunnars äventyr med Frejskonan, en vanlig, livs levande kvinna som utsetts till gudens hustru… Ing runan som en stiliserad bild av ett frö, en möjlighet, ett tankekorn har föresvävat många runtolkare, som också kallat den för sädens runa, eller ”koncentrerad energi” som göms i jorden. Redan Edred Thorson var inne på detta under 1960-talet, och han var långtifrån först. Ings betydelse som Ynglingattens upphov, som stamgud för Anglerna och till sist nationsnamnet England, har påpekats av vissa – Freyja Ashwynn skrev under 1990-talets början att flera Ing-runor, ställda på rad med spetsarna mot varandra, skulle erinra om en DNA-spiral, men detta var förstås ytterst spekulativt tolkat. Förnuftigare är hon när hon säger att Ing-runan är Hamingjans eller ”känslokroppens” runa, runan för kraftdjuren och Hamnskiftet, en öppning att ta sig igenom, eller en symbol för en blotcirkel. Ing-runan kan också ofta användas i bindrunor, ofta i förbindelse med Kaun, Jara, Reid och andra runor. Ing skulle då också kunna symbolisera våren, medan Jara är sommaren och skörden, medan Kaun vore vintern.

Inom ”Stadhagalder” – det urgamla signalsystemet – har Ing-runan tecknats på detta sätt, med armarna i vinkel och händerna strax ovan skrevet…

Helmut Arnz och andra tyska runologer från tidigt 1900-tal var också inne på att Ing var en runa i en radföljd, som ledde fram emot Odalrunan och till sist Fä-runan F, från Fröet i marken, befruktat av Laugs vatten växte det till en symbol för markerna och landet – vår Odal. Så alstrade den fä eller boskap, rikedom. För att sammanfatta, så dyker runan ofta upp i samband med kreativa impulser, igångsättande av nya projekt, sådd och säd i spådomar, och vad som nu kan associeras till liknande situationer.

På jakt efter den moderna Asatrons poesi

Som ni vet gillar jag poeter och poesi av alla sorter, särskilt om den närmar sig vad som i forna tider kallades Skaldskap. Själv har jag aldrig givit mig ut för att vara någon skald, precis, men jag vet andra som ibland kanske är det. Både Marcus Birro – som ju är Katolik – och Mohmmed Omar – som är muslim – har hyllats i mina spalter, och vi har det gemensamt att vi är landsmän, först och främst – dessutom är vi ungefär samma ålder och har anknytning till Uppsala. En annan egensinnig man som också har viss anknytning till den eviga ungdomens stad är den kulturkonservative tänkaren, skribenten, författaren och bibliotekarien Lennart Svensson, som visserligen är Jesus-dyrkare som han själv skriver, och som inte programmatiskt kallar sig Hedning utan håller fast vid den Svenska Luthersk-Evangeliska Kyrkan, även om han också skrivit, att ”Asatrons återkomst enbart är av godo” enligt vad jag minns.

ankabildPoeter vid ett vattenhål ?

Men – låt mig inte gå händelserna i förväg. Innan jag citerar ur Lennarts engelskspråkiga dikter om Asatron vill jag också ta upp Mohamed Omars inlägg under Fezens Filosofi, en tankeskola som jag tror att även jag och Lennart Svensson faktiskt kan omfatta, även om vi inte är edsvurna medlemmar i det på sin tid så omtalade Småbils- och Rusdrycksförbundet, som nog måste ha varit först med att bära Fez i det här landet… Mohamed Omar har nämligen behandlat Heidenstam, och Karolinerna bland sina förfäder, lika väl som Tanken om Nationen som allas hem – en tanke som jag själv till fullo omfattar. Mohamed har också gjort ett mycket insiktsfullt inlägg om hur Den Västerländska Självkritiken ibland går för långt – samt hur Salafister numera uppträder öppet i Sverige – också saker som jag tror både jag och Lennart Svensson berört, även om vi nog knappast kan anses sitta i samma sandlåda för den sakens skull. ”Think outside the box” säger jag, om PK-elitens trångsynta låda, och klämmer i med en del citat.

medborgarsang-1

Om dessa rader av en nobelpristagare nu inte var nog för er, betrakta då det här, mer Tranströmmer-lika:

Palearctic Grandeur

There is power in this song.
There is power in this song.

I drank wisdom from Mimir’s well
I drank beauty from Hvergelmer’s well
I drank compassion from Urda’s well.

I roamed Jotunheim and Vanaheim,
I searched Midgard and Svithiod the Great
for the Impossible Freedom, I read runes of
the future in Baldur’s Breidablick.

I wake at night in the peace of 62 degress north.
The moon speaks in silvery runes about the
coming grandeur of the Nordic regions,
the palearctic zone and beyond.

See the moon rise over Nornaskog. See the sun
shine on the pine trunks in the evening,
turning them to gold, pure gold.
Justice, willpower and drive shaped
the Nordic lands back in the day
and will shape them in times to come.

There is power in this song.
There is power in this song.

 

Vittra

My grandmother told me about vittra,
shiny, silvery people roaming the Norrland woods.
They were not men. They were superhuman, they
were of elven kin, demigods ruling the land
along with the devas of vegetation.

My grandma left me a map and one day I will
venture out into the woods, follow the secret
path to Vittra Land, seek out the shiny people
and let them teach me the language of the plants
and the way to bliss beyond the Beyond.

And using a secret means to entrap one
I might find me a vittra maid and we’ll go
walking over the moors and admire the moon
mirroring itself in a tarn, reciting poetry and
dance to the rhythm of troll drums –

beyond the doldrums, in the lively
climes we’ll skip the light fantastic,
”come on and join the elven’s dance,
their wizardry and wild romance” –
the vittra leitmotif of eternal glory.

Lennart Svensson, 2016-05-24

AgneteogHavmanden1

Sjörån eller Vittror ?

Efter detta får jag lust att dikta lite själv, både på svenska och engelska, och skriver några enkla strofer:

Diktens Skepp                                                                         

The Ship of Songs

Vi har alla gått ombord på diktens skepp

We have all boarded the ship of songs

Det seglar ännu och otaliga män har rott det

It still sails and countless men have been rowers on it

Mången har gått på dess däck och suttit på dess tofter

Many are those who have walked its decks or sat on its twarts

Vanten har tvinnats av Drottkvätt och Fornyrdislag

The shrouds have been made of Drottkvaett and Fornyrdislag

Terziner och Jambisk Trimeter fyller sidenseglet

Terza Rima and Jambic Trimeters fill its silken sails.

Jörgen Ask

Khayyam, Hafiz och Dante har suttit på dess fördäck

Khayyam, Hafiz and Dante have stood on its foredeck

och i Krapparummet Ravn den falske,

and in the Krapparoom Ravn the treacherous

Medan Gunnlaug med den skarpa tungan och den odödlige Egil

while Gunnlaug, of sharp tounge and the immortal Egil

stått i lyftningen och gjort vakttjänst länge ombord

have stood in the Lyfting for many a long watch.

Det tillkommer oss att föra skeppet till en säker ankarplats

It falls upon us to bring this ship to a safe anchor

Över dumhetens blindskär och likgiltighetens grynnor

Past the skerries of stupidity and the rocks of ignorance

För att inte kapsejsa i fornsed och bringa vår last säkert hem

So as not to capsize in fornsed and bring our cargo safely home

Varje skeppsbord ett ord, varje årtag en tanke

Every ship’s plank a word and every oar-stroke a thought

För gott sjömansskap till en ljusare morgondag

For good seamanship until a brighter tomorrow

Bort från ett förut, som var men inte längre är

Away from a then, which was but no longer is.

20130722-224604

Nordland

Jag har vandrat över Saarajärvis moar och sett Freja i hennes Midnattssol

Jag har hört lommens röst och kallat en stjärna för min enda broder.

Idag är jag lik trollsländan

för

jag sitter på nässlan !

Northland

I have trekked the Saarajärvi boglands and seen Freyja in her Midnight sun

I have heard the black loon and named a star as my only brother.

Today, I am like the Dragonfly

because

I sit on the nettle !

(And if that wasn’t impromptu enough, or good enough or quite enough, then this:)

index

Folkets Man

Folkets man vandrar vägen fram

vandrar vägen fram vandrar vägen fram

med snus under en styv överläpp och morakniven i bältet.

Han har rost under sina fingernaglar och nävar stora nog för att timra evigheten

Och han säger ”Ish”, ”Ynf” såväl som ”Jävelberg”

med brännvinslitern hissad, och han tror på Yngve Frej.

john_bauer_vykort-rf9e637984f8e44f8a02a2dfb3c0ea1e2_vgbaq_8byvr_512

The man of the people

The man of the people comes walking along

comes walking along comes walking along

with snus under a stiff upper lip and a Mora Knife at his belt

He has rust underneath his fingernails and fists large enough to timber up eternity

And he says ”Ish”, ”Ynf” as well as ”Jävelberg”

With his Brännvin litre held aloft and he believes in Ynvge Frej !

broddenbjerg-ingui