Tag Archives: Yngve Frej

Unknown's avatar

PLÅGANS religion ?

by

Ja – dessa besökare från en annan Värld ser det tydligt. Det här är ingen sund planet, så länge vi har osunda trosföreställningar mitt ibland oss.

Kristendomen är en religion, som sysslar med plåga, tortyr och förtryck. Hela idén bakom den kristna religionen är ju att en allsmäktig gud är så arg på mänskligheten att han bara måste plåga och tortera den, men om han istället kan förmås till att plåga ihjäl sin ende son, ja då blir han snäll och så avstår “gud” kanske från att hoppa och stampa på alla oss andra.

Vad är det för sjuk religion, egentligen ?

Den kristne guden resonerar ju precis som en hustrumisshandlare. “Du måste älska mig, annars så straffar och plågar jag dig, i evigheters evighet, amen !“

Skrämmande, eller hur ?

 

Jämför detta med Frej, och hans oändliga godhet. Frej är det spirande fröet. Han kallas ju även Frö,  och han grödan gror och åkern växer. Han finns i de gröna löven, och i det spirande gräset, och han behöver ingen dyrkan från just dig, för oavsett om du tror på honom eller inte, så finns Frej och naturen på riktigt. Den är visserligen inte allsmäktig, men den straffar heller ingen med eviga straff, och ställer inte till något kristet helvete.

Frej plågar ingen, men han ser till att vi alla får mat och del av naturens livgivande krafter, vilket vi behöver, särskilt såhär års.

Så – nu vet du vem du skall dyrka – Det är snart  Midsommar !

Signe Frej – Gullinborsti och skörden ! För ett gott och äringsfyllt 2026 !!

Unknown's avatar

“Odbjörn var en Odens Karl – den saken den står evigt klar…”

by

På Dalboheden, långt norr om Uppsala och i närheten av sjön Tämnaren, står en ensam runsten, nu som förr. Den står nära en modern väg – vägen mot Gästrikland och Norrland har gått fram här sedan Uppland steg ur havet, långt före alla kristusar. Den är ristad av en man som hette Ingulv – Ings eller Frös Ulv – en man som hedrade Yngve Frej – för han var hedning.

Men – som vanligt när det gäller  inskrifter från sent 1000-tal och den sena runstens-epoken – det är ju de enda stenar vi alls har kvar – så har stenens vackra och naturliga komposition med en runslinga förstörts av ett fult litet kristet kors, som helt i onödan tillfogats stenen. Huggdjup och mejselslag har aldrig studerats fullt ut på denna sten, men – troligen var det väl så att ristaren satte dit korset som ett skydd emot ONDA KRISTNA – eftersom de skulle ha TOTALFÖRSTÖRT stenen annars. 

 

Motbevisa oss gärna, om ni tror att vi har fel, och kom ihåg vad Monoteister, Muslimer, Kristna och därmed jämförbara folkelement har gjort under den senaste tiden – i Upplands Bro och på många andra platser, där vårt hedniska arv förfulas och förstörs.

 

Här har de kristna varit framme, återigen. En vacker sten blev förfulad, med “JHVH:s allseende ful-öga” – och det tog år innan ansvariga myndigheter i Håbo kommun gjorde något åt saken

Det är tio år sedan detta hände, men vi Asatroende Hedningar är många, och vi minns.

Vi blir fler och fler – och kanske kommer du som läser detta, en dag ansluta dig till oss – och vår Hedniska Gemenskap.

Vi kommer inte att förlåta dessa kristna, utan utkräva straff enligt gällande lag.

Vår tro innebär att upprätthålla lagarna.

Vi omfattar INTE någon “förlåtelse-lära” för i alla tider har det varit så, att kristna och islamistiskt sinnade missdådare måste sona sina brott – annars är någon förlåtelse aldrig någonsin möjlig. 

Stenen nämner också Gång-Ulv och Benvid – som var en kvinna. Troligen var de en fader och en moder, som reste stenen efter en stupad och avliden son – Odbjörn.

Och den saken står evigt klar. Odbjörn, Odens Björn – var en Odens man och karl – om han nu inte dog vid unga år. 

Torslunda-plåtarna från Öland, visar ännu Oden själv, följd av en man i björnmask. 

Vi behöver ingen amerikansk fantasy, eller dåliga rekonstruktioner gjorda av “AI-bottar” för att veta, vad detta rörde sig om.

Låt oss istället höra vad en viss Andreas Forsgren på sajten “Svensk Arkeologi” har att säga om saken, i Magnus Källströms och andra seriösa runologers efterföljd:

En till runsten från Uppsalatrakten. Detta är runsten U 1062, Dalbodaheden, Viksta socken, Uppland.
Redan vår förste riksantikvarie Johannes Bureus skrev om runstenen år 1601, där han beskriver den vara placerad ”På Björklinge hed”.
I sin samlingsbok ”Sumlen” har han sedan skrivit om runstenen sekundärt, när han nämner en källa:
”Vti Vendel in mot Götebrunna som ligger på Börklinge hedhen til Vixstadh Sokn, är en källa som rinner uti Vendels å, hon är omäteliga diup, sadhe Lasse i Åhl för migh 29 Junij 1601, och han kallas Odhens brunn, forte ab Odhs biörn som ligger begrafven på Hedhen ther strax bredhe vidh som runesteenen utvijser”.
År 1601 kände alltså Lasse i Åhl till Odbjörn – som alltså nämns på runstenen från 1000-talet (se nedan) – åtminstone till namnet, trots att han förmodligen inte kunde tyda runskriften.
Det ”Odensbrunn” som Bureus nämner år 1601 är ännu namnet på en kraftig källa på östra sidan av Uppsalaåsen, i Vendels socken, omkring en kilometer öster om Svedja vid den gamla landsvägen Uppsala-Gävle.
I ”Rannsakningar efter antikviteter”, vilket är Sveriges och världens första fornminnesinventering genomförd 1667-1693, nämner sedan kyrkoherden i Vikstad Marcus N . Hargius:
”Uthom Kyrckian finnas alenast 2ne Runestenar, den ene ståendes upreest vijdh Rångsta By; den andra på Vigsta Heden, hviika bägge äre aff lijka beskaffenhet, neml. utjj ingen thera är något skriffvit som läsas kan, vthan några uthuggna ringar och ränder.”
Kyrkoherden kände vid tillfället alltså bara till två runstenar i socknen, varav den enda är denna runstenen U 1062 (den andra är runsten U 1065). Och han kunde heller inte läsa runorna.
Även Olof Celsius och Richard Dybeck besökte stenen. Dybeck skrev efter ett besök år 1864:
”Runstenen står norrut i Björklinge socken på allmänningsheden och vid landsvägen mellan Uppsala och Gefle.” Den har blivit flyttad något under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal.
Den är tillverkad i grå finkornig granit och är ganska grunt huggen.
Runstenen är inte signerad, men den är på stilistiska grunder sannolikt ristad (nåja, egentligen huggen) av runmästaren Ingulv som har signerat flera runstenar i trakten. Den är tillverkad i mitten av 1000-talet.
Inskriften översatt till nusvenska:
”Gångulv(?) och Benvid läto uppresa stenen till minne av Odbjörn, son …”.

 

 

Odbjörns minne varar än.

De kristna hundarna vann aldrig över honom. Trots stenens skador, trots dess vanprydande kors – som återkommer också på andra stenar.

Han dog som en fri människa, utan ökenreligioner, utan kristendom – men bevarad för evigt, tack vare vetenskapen, tack vare sitt eget folk, sina anförvanter och de som stod honom nära.

Sådan är Odens väg !

Unknown's avatar

Dagen Erik

by

(inlägg från 2022-05-18)

Idag är det åter Dagen Erik i den svenska kalendern. Att fira namnsdagar är en hednisk vana, och även om denna dag inte sammanfaller med fullmånen i Blomstermånad, eller månaden Maj, som för alltid tillhör Freja Freya Freyja så har naturligtvis Samfundet Särimner genomfört ett större blot på ängarna invid Blot-Svens hög, nära Sagaån mellan Uppland och Västmanland som sig bör, och dagen till ära.

 

Erik var ursprungligen ett binamn på Yngve-Frej, Ynglingaättens upphovsman och anfader, han som är “Sviagod” eller Svearnas Gud. Erik, härskaren på Gullinbursti, gav också upphov till en lång rad hedniska kungar med samma namn. Man påstår att Blot-Sven skulle ha varit den siste hedniske kungen över Svea Rike, men det är inte riktigt sant. Kristna forskare har försökt förneka hans existens, och den åtskilligt förvirrade litteraturhistorikern Henrik Schück försökte på sin tid (början av 1900-talet) försöka få honom att vara identisk med den långt tidigare Håkan Röde, eventuellt omskriven som “Haqun Rus” i Ibn Fadhlans persiska 800-tals berättelse “Risala” där även Sveakungarnas hall i Uppsala beskrivs på slutet i den berättelsen.

 

 

Runstenen U 861 har av de kristna försetts med ett hastigt ditklottrat kors, som aldrig hörde till den ursprungliga kompositionen. För att smäda Konung Svens minne slog de senare sönder hela stenen – men “det minnet dör aldrig, efter den man som levat väl” står det i Hávamál

Men Blot-Sven är ordentligt belagd ur minst tre oberoende skriftliga källor, samt dessutom omskriven på runstenar “från tiden” varför han otvivelaktigt är historisk. Hans hustru, som bara hette “Mö” eller Mön (enligt vissa tolkningar hette hon rentav “Maj” vilket kan passa såhär års)  är historiskt belagd och bevisad till sin existens av runstenen från Wik, (U 861) som de kristna slagit sönder, och försökt utplåna. Det var också de kristna som mördade kung Sven och brände honom inne, fastän Upplands allmoge och alla Svear valde honom och inte kung Inge den äldre av Västergötland – en ond kristen ursupator, som stal kronan från dess rättmätige ägare – och även om vi inte kan vara säkra på att han faktiskt begravdes vid det gamla vadet över Sagaån, just där Eriksgatan drar förbi, så har hans gravhög mig veterligt aldrig utgrävts, och möjligheten finns alltså – åtminstone teoretiskt – att han faktiskt lagts till vila just där. De kristna hundrackorna försökte utplåna hans minne ur historien, men de lyckades aldrig – för hans minne lever än !

Kung Sven fick en son, som hette Erik Årsäll – och han blev konung i faderns ställe, efter de kristnas mord och förstörandet av Uppsala “Tempel” eller Gudahov omkring 1080. Många partiska, kristna forskare har också försökt bortförklara Erik Årsälls existens, och stryka honom ur den svenska Kungalängden, men själv har jag redan skrivit inlägg om alla svenska konungar, som hetat Erik. Erik IX eller den nionde, enligt den av en kristen biskop fortfarande officiella kungalängd som utarbetades på 1500-talet, skulle varit “helig” enligt de kristna, men blev nesligen och rättvist dräpt på ett såkallat “korståg” till Finland, då han inte kunde lämna vårt hedniska broderfolk i fred.

För övrigt kan man inskjuta, att det närmast är symboliskt att Ynglingaätten slutade med Erik Årsäll, som bör ha levat och verkat åtminstone till år 1092, då många anser att Uppsala Gudahov brändes och vandaliserades av de kristna, som inte ens i våra dagar lämnar den platsen i ro, fastän den borde vara helig för alla oss hedningar. I Danmark fanns på 1100-talet en konung vid namn Erik Ejegod eller den “Äringsgode” – alltså han som skulle trygga äringen, och en god årsväxt. Detta är också ett direkt epitet för Herren Frej, som ju även han betecknas som just “Årsäll”.

 

Även den senare påstått “Helige” Sankt Erik är i själva verket en avbild av Frej, och det är inte mer än rätt att en bild av hans fagra anlete pryder Stockholms vapensköld, nu när Stockholm till sist blivit huvudstad i det Svenska riket. Ännu ligger Blotsvens hög orörd där den ligger, och ingen vet om den “Kung Östen” som sägs vila i en annan gravhög, bara halvannan kilometer nedströms längs Sagaån – i själva verket är just Erik Årsäll – för alla forskare har hittills utdömt denne Östen som skäligen mytisk – också hans gravhög är orörd, än idag. Dock anser man att just den högen skall vara från 500-600 talet, vilket stämmer med Ynglingaättens kronologi.

Såhär står det i Hervarar Saga om kung Sven, och de kristnas skändliga MORD på honom och hans följeslagare, som de in i döden förolämpade med öknamn. Den enda “verklige” tjuv som finns i den här berättelsen är just Kung Inge den äldre, som STAL kungariket från en folkvald och överallt erkänd Konung !

Sven, kungens svåger, stannade kvar på tinget. Han erbjöd svearna att ställa till blot för deras räkning om de ville ge honom kungadömet. Alla sade ja till Svens erbjudande, och han valdes då till kung över hela Svitjod. En häst leddes fram på tinget, höggs i stycken och delades ut för att ätas, medan offerträdet rödfärgades med blodet. Så övergav alla svearna kristendomen, införde offren på nytt och drev bort kung Inge; han for iväg till Västergötland. Blotsven var nu kung över svearna i tre år.

Kung Inge for med sin hird och några andra män – tillsammans en obetydlig styrka; han red österut över Småland och Östergötland och vidare in i Svitjod. Han red oavbrutet natt och dag och överraskade Sven tidigt om morgonen. De bemäktigade sig husen tände eld på dem och brände till döds allt folk som fanns där inne. Tjuv hette en länderman som där brann inne; han hade varit en av Blotsvens efterföljare. Sven kom själv ut ur husen och blev dräpt. Inge tog sedan på nytt kungamakten över svearna, återupprättade kristendomen och härskade i riket tills han dog i sjuksäng.

 

 

“Östens Hög” som den ser ut idag

Till och med de som betvivlar att Erik Årsäll verkligen fanns, och var den siste Hedniske Konungen av Sverige – medan Blot-Sven alltså “bara” var näst sist – måste erkänna, att det finns massor av Frejsrelaterad symbolik i dessa sägner. Efter all den irreparabla skada, som de kristna och nu senast islamisterna gjort på vårt kulturarv och hela vårt land, är det inte lätt att få fram sanningen, och bevara vad som är vårt, även om vi försöker. Också de kristna tvingas nuförtiden erkäna, att de senare processionerna med “Sankt Eriks skrin” över åkrarna vid Gamla Uppsala var direkt inspirerade av den “Frösgång” som fanns under den hedna tiden – med exakt samma syfte – fred, fröjd och äring- och att man bara nödtorftigt lyckades “smeta över” kristen kosmetika på rent hedniska sedvanor.

Erik Årsäll skall enligt andra ha härskat ända tills 1130, ungefär, och har blandats samman med den Karl, Kol eller “Cornube” (en Korngud ?) som nämns i Langfeðgatal, en föga känd – och opålitlig – källa från Island och 1200-talet. Men även Sturlasson själv var helt övertygad om Erik Årsälls faktiska existens, och att han tog makten i ett Hedniskt Sverige efter den onde Inge den äldre, som var en “dålig årkonung” och som orsakade missväxt i hela sin tid, intill att han dog av sjukdom.

I samband med skildringen av ett krigståg som ägde rum 1123 skrev nämligen Snorre följande text:

Vid den tiden var många människor hedningar i sveaväldet och många var dåligt kristnade, eftersom det då var några kungar som kastade av sig kristendomen och höll fast vid blotet, som Blot-Sven och sedan Erik Årsäll.

Sverige var alltså inte alls så kristet som man påstått, utan en hednisk kungamakt levde vidare åtminstone i Svealand, långt in på vad som räknas som medeltiden – i alla fall om vi ska tro Snorre Sturlasson, och det bör vi nog..

Som vi vet, händer det också än idag att främmande inkräktare förgriper sig på våra lagligen valda myndigheter, och försöker bränna “länderman”eller Länsman till DÖDS – precis som Inge och de kristna hundarna försökte göra- men också namnet “Inge” eller Ing är – ironiskt nog – ett annat namn på Frej.

När jag själv och Samfundet Särimner – som alltid kommer igen, återföds och aldrig någonsin låter sig nedslås eller slaktas, precis som Asatron – besökte Blot Svens Hög för första gången, skedde det för att där uppresa ett mycket litet, bygglovsfritt gudahov till Asatrons ära. Fördrivna från Gamla Uppsala, ständigt diskriminerade, förtalade (inte minst i media) och förföljda av de kristna, som vi Asatroende alltid varit, trodde vi dumt nog att vi skulle få någon verklig rättvisa.

Det fick vi aldrig. Länsantikvarien i Upplands Län, som vi tillfrågade av ren vänlighet – vi hade redan markägarens tillstånd för vårt gudahovs-projekt, var svårartat kristen dåförtiden, och vägrade ge oss tillstånd för ens det mest minimala gudahov man kunde tänka sig, anno 2013 när detta hände.

Jag och mina två asatrogna vänner samt en kamrat från Västerås som är Hindu, och därmed god Polyteist käftade inte emot den gången, utan godtog den dåvarande länsantikvariens svammel om att “Blot Sven MC” eller en sk “outlwaw biker” klubb från Strängnäs – som inte hade ett enda förbannat dugg med oss att göra – möjligen kunde dras till platsen. Kanhända inte utan orsak, eftersom även “NAS” eller “Nordiska Asa Samfundet” (grundat 2016) faktiskt har ett antal ex-kriminella sk “bikers” i sina led, och aldrig rensat ut dessa element ibland sina styrelsemedlemmar.

Men sådant är av mindre betydelse. Den sanna Asatron kommer aldrig någonsin att kunna stoppas – och Särimner – med över 700 medlemmar i ett esoteriskt samfund (dvs det är icke öppet för alla och envar – det ska man inte tro !) lever vidare, och återföds ständigt, likt Frejs stora Galt. Vår ritning till Gudahov har blivit flitigt använd och kopierad ändå – jag vet till och med flera husägare, som uppfört denna konstruktion i sina egna villaträdgårdar.

Vi firar Frösgång. Vi firar Segerblot, och den sommar som ska komma.

Vi kan inte besegras, för även om vi kan förlora ett och annat slag, kommer vi att vinna själva kriget, och med det även freden – här eller i Ukraina.

Nu tillhör dessa planer mänskligheten, och jag säger till er som så, O ni ludna och hedna !

”Build it, and they shall come ! Build it, and they shall come !”

Untitled-1

Eller, för att citera en amerikansk poet, någonstans – medan vi kan förenas i den insikten att även Lord Shiva – med sin Lingam – egentligen ÄR Herren Frej, men under ett annat namn:

When they poured across the border
I was cautioned to surrender
This I could not do;
I took my gun and vanished

I have changed my name so often
I’ve lost both wife and children
But I have many friends
And some of them are with me

— —

Oh, the wind, the wind is blowing
Through the graves the wind is blowing
Freedom soon will come;
Then we’ll come from the shadow…

– Ur sången “The Partisan”

 

All Monoteism är detsamma som INTOLERANS. Endast POLYTEISM låter sig förenas med ett modernt, sekulärt samhälle – annars finns ingen sk “Mångfald”

– Jo, HEDNINGARNA…

 

Unknown's avatar

Yngve hade namnsdag den 11 Februari

by

Nu över till en artikel om Ingveaonerna av vår fjärde redaktionsmedlem, Javad Mofrad…

Ingaevonerna har varit Frejsdyrkare

Ingaevoner, även ingvaeoner (Yngve Frejs dyrkarna), var en av de germanstammar som jämte herminoner(krigare) och istvaeoner (de östliga) tillhörde den ursprungliga folkgrupperna av västgermanerna enligt den romerska historikern Tacitus. De anses ha fått sitt namn från sin gud Ingve Frej som har varit frankernas (Frejanhängarnas) och svenskarnas speciella gud.

AI översikt:

Ingaevoner (eller ingvaeoner) var en västgermansk folkstamgrupp (liksom frankerna) under antiken, bosatta längs Nordsjökusten (nuvarande Danmark, Nordtyskland och Nederländerna). De beskrevs av Tacitus som en av tre huvudgrupper av germaner och inkluderade stammar som angler, saxare, jutar, friser och chauker. Namnet härleds troligen från guden Ing (Ingwaz/Yngve).

Mannus

Enligt den romerske författaren Tacitus var han en figur i skapelsemyterna för de germanska stammarna. Tacitus skrev att Mannus var son till Tuisto och stamfader till tre germanska stammar, *Ingaevones, *Hermiones och *Istvaeones. När Tacitus diskuterade de germanska stammarna skrev han:

*I forntida lag, deras enda typ av historisk tradition, firar de Tuisto, en gud som frambringats ur jorden. De tillskriver honom en son, Mannus, källan och grundaren av deras folk, och Mannus tre söner, från vars namn de närmast havet kallas Ingvaeones, de i mitten Herminones och resten Istvaeones. Vissa människor, eftersom antiken ger fritt spelrum åt spekulationer, hävdar att det föddes fler söner från guden och därmed fler stambeteckningar – Marsi, Gambrivii, Suebi och Vandilii – och att dessa namn är genuina och forntida. – Kapitel II – De Germania

Mannus söner är språkligt kopplade till senare skandinavisk poesi och skaldevers. Mannus är också potentiellt kopplad till andra områden inom proto-indoeuropeisk polyteism, och kan jämföras med den indoeuropeiskaguden Manu som är en av två tvillingbröder: Manu och Yemo. Tvillingarna bestämde sig för att skapa en ny värld för en ny ras kallad “mänskligheten”. För att uppnå detta var Yemo tvungen att offras och delas upp av sin bror, med hjälp av himmelsgudarna, för att producera mänskligheten. Manu skapade jorden, vattnet, luften och elden, och blev den första prästen i den nya världsordningen.*

Andra forskare har kopplat Mannus till andra proto-europeiska kungar och härskare som kung Minos.ndra forskare har kopplat Mannus till andra proto-europeiska kungar och härskare som kung Minos.

 

 

 

Unknown's avatar

Ulrik och Alrik (repris från 2023)

by

Idag har Ulrik och Alrik namnsdag enligt 1905 års almanacka. Vad Ulrik, ett allt igenom tyskt namn gör i den svenska almanackan kan man undra över, särskilt om det funnits två svenska konungar av Ynglingaätten som hetat Erik och Alrik. De var söner till Kung Agne, samme kung som dog vid Agnefit eller det senare Stockholm, Angefit var en gång Agnes ängar, och där firas nu en bög-festival, som jag helt och hållet kommer bojkotta.

I Agnehögen vid Sollentuna station vilar Kung Agne än – hans hög har aldrig blivit utgrävd, men är daterad till 400-talet – och en intilliggande hög, som grävdes ut på 1920-talet och sedan förstördes, är i alla fall gjord före år 600, så Ynglingasagans kronologi är faktiskt inte helt omöjlig i alla fall, trots att den akademiska forskningen såklart förnekar den.

Kung Agne vilar ännu ostörd vid Sollentuna station

Men Erik och Alrik betyder samma sak – ensam allhärskare. De två bröderna var en dag ute och red, och slog ihjäl varann med hästbetsel, berättar sagan – ett högst ovanligt sätt att dö på. De bör ha levat vid 300-talets slut, eller under det tidiga 400-talet båda två. De skulle i sin tur ha efterträtts av Alf och Yngve – men båda dessa namn är varianter på guden Frejs namn – Yngve-Frej är ju av Alfernas ätt, och Alvheim är Frejs gudaboning i det hinsides.

Därför har man velat se dem som ohistoriska, och likaså historien om Dageid, Alreks hustru och mor till Alf och Yngve, har man velat peta bort ur historieböckerna. Men Hugleik, som var son till Alf, är i alla fall en fullt historisk person, som nämns i inte mindre än 3 olika Europeiska källor från 510-talet, så vilka var då Erik, Alrik och Dageid, och var någonstans i Sverige residerade de ?

Hugo Hamiltons uppfattning om hur Erik och Alrik slog ihjäl varandra, tecknad 1830

Samtidigt med den förmodade Alriks existens fanns i alla fall en fullt historisk Alarik ibland Goterna, vars urgamla kungaätt, Amalerna, ju skulle ha kommit från Götaland. Alarik och hans Västgoter var de första att inta Rom, och under hans faders, Atanriks tid, upplevde goterna ett inbördeskrig mellan hedniska och arianskt kristna goter.

Alarik, Roms besegrare, dog år 410 och det är nog hans minne vi bör fira, just denna dag. I Kimstad, Östergötland, mitt i goternas gamla hemland, rider ännu två takryttare från 1600-talet mot varann på kyrktaket som figurer i plåt, och dessa har man länge antagit skulle föreställa Alrik och Erik, men inte någon Ulrik ! Senare har man försökt bortförklara dem som söner till Olof Skötkonung, vilka skulle ha ridit i kapp, men det stämmer inte – ryttarna på taket rider helt enkelt emot varann, som var och en kan se – så de kristna undanflykterna kan vi glömma

Erik och Alrik, det säger jag er !

 

Unknown's avatar

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar.. (inlägg från 21 Maj 2018)

by

I lördags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

 

Unknown's avatar

I Ersmässotid (repris från 18 Maj 2022)

by

Om nu Dagen Erik och Herren Frej av hävd firats i Sveland, så har det skett också i Norrland, och över hela Sverige. Ett exempel – av många – är den lilla orten Gnarp i Nordanstigs kommun, som bland annat gett upphov till Sveriges nuvarande Överbefälhavare Michael Bydén  samt post-punk-bandet Kristet Utseende (ni MÅSTE minnas att ett Kristet Utseende, många gånger kan DÖLJA Hedniska Tankar…) och till slut även sådana storheter som Dagens Nyheters trendkänslige recensent och lustigkurre Fredrik Strage.

Bersberget i vinterskrud

På Bersberget (namnet har inget med Bärs att göra, “kristet utseende” och deras sångtexter till trots – det är en variant av Bålsberget eller Balsberget, ett ortnamn som finns överallt i Sverige där vårdkasar och Valborgs eldar tänts om våren…) samlas de alla, och “Ersmäss” i Gnarp är ännu en Hednisk tradition, av obestämbar ålder, för som den lokala hembygdsgården skriver:

Efter reformationen och den successiva övergången från katolicism till lutherdom/protestantism har namnet Ersmäss dröjt sig kvar utan att ha någon kyrklig betydelse. På vissa håll har Ersmäss firats som en slags småhelg, som t ex i Ragunda och Vilhelmina, där man har hållit Ersmässkalas med kaffe och kornmjölspannkaka.

Erik den Heliges dödsdag utmärktes på runstaven med ett huvud krönt med kunglig krona och ett sädesax påminnande om att Erik ansågs vårda sig om det späda och för frosten utsatta sädesaxet. S:t Olof ansågs ha samma funktion för det mogna axet. Det gamla uttrycket “Ersmässeax ger Olsmässekaka” eller “Om Erik ger ax, ger Olof kaka” åsyftar att om höstrågen gått i ax till S:t Eriksdagen (18 maj) ska den hinna mogna så tidigt att man av dess mjöl kan baka kaka till S:t Olofsdagen (29 juli.)

Andra folkliga traditioner, företrädesvis i Norrland, påminner om Eriksdagens betydelse för kommande väder, sådd och skörd. Uttrycket “Om Erik den lurken kommer med päls, går sommaren i vacker skjorta” syftar på att om det råder kallblåst och kyla vid Ersmäss så är det ett tecken på kommande godväder. Men om det är varmt och står solrök över skogen så är det dåligt tecken inför sommaren.

Ersmässregn sägs också vara bättre än både silver och guld. Ersmäss betraktades även som den första vårdagen eller våranddagen, den dag när vårbruket skulle börja. I Hammerdal i norra Jämtland ansågs våren vara normal när björklöven på våren var stora som musöron.

Gnarps kyrkoherde under åren 1922-1956, Ernst Ålander, har i flera handskrivna dokument skildrat Ersmässfirandet i Gnarp och han var även i många år självskriven vårtalare vid firandet på Bersberget. Han beskriver omkring år 1930 Bersberget som “ett av de många eldbergen i Gnarp“. Han skriver bl a att han, när han kom till Gnarp år 1922, “om aftonen på Eriksdagen den 18 maj efter solens nedgång kunde se ersmässeldarna brinna på alla berg, kullar och åsar. Men de har slocknat efterhand. Blott på det allra förnämsta eldberget, Bersberget, fortlever seden med oförminskad kraft“.

Han skriver också “att man förr i tiden aldrig släppte ut boskapen, kraka, på bete om våren förrän man tänt Ersmässobrasorna, dansat omkring dem under fiolmusik och låtit pojkarna blåsa de hemskaste ljud och läten i bockhorn och oxhorn, allt medan starka och viga ungdomar roade sig med att hoppa över elden för att visa hur djärva och orädda de voro. Sannolikt ville man med dessa skärande missljud skrämma vilddjuren, björn, varg, lo och det blodtörstigaste av dem alla, järven, som ännu någon gång kan visa sig här, t ex i början av fjolåret, att lämna tamdjuren i fred. Vanligt var att man tog spådomar ur elden. Så t ex trodde man att det skulle bli ett gott år om lågan steg hög och klar som en ljus pelare mot skyn, ty då skulle kornet växta stort och vackert och bära strida och välmatade ax. Men om flamman inte ville stiga, utan böjde sig ned mot marken skulle det bli ett dåligt år, ja kanske t o m nödår.

Ännu kan Bersberget, där Ersmässfirandet alltid lyktade i svunna tider och där förr alltid tjärtunnan på sin stång reste sig över bålet, sagda afton vara svart av folk från när och fjärran. Nu kommer man dit för att lyssna till talen och vårsångerna och fröjdas åt Ersmässbrasan, som alltjämt lockar de urgamla minnenas makt.”

Sånger som “Kom till Gnarp” – “Det brutala Gnarp” och “Gnarp Orania” ingår i THE Kristet Utseendes repertoar.

KOM IHÅG att ett KRISTET UTSEENDE kan DÖLJA HEDNISKA TANKAR

Även Fredrik Strage och Överbefälhavaren har klara kopplingar till DET HEDNISKA GNARP

Unknown's avatar

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling… (artikel från 18 Maj 2017)

by

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim…

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ram – redan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion.
  2. Att ge dryck åt de törstande – främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de nakna – eller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Yngve Frej – han som håller Livets Svärd

Unknown's avatar

HEDENDOMEN ökar i Storbritannien, skriver The Guardian

by

Idag är det Segerfull enligt den gamla svenska månkalendern, och våren är i antågande. Enligt en artikel från Brittiska The Guardian – en tidning som är bra mycket vederhäftigare än DN och andra liknande svenska media – är nu mer än hälften av Storbritanniens befolkning hedningar, och vill inte längre ha något att göra med den Anglikanska kyrkan. Allt detta enligt den senaste folkräkningen från 2022. Över 74 000 personer praktiserar Hedendom i organiserad form, en ökning med mer än 17 000 personer sedan 2017 – men oberoende undersökningar pekar på att antalet Hedningar kan vara över 110 000, eftersom inte alla vågar eller vill erkänna sitt livsval inför myndigheterna. Minst 4000 tillhör Asatru UK och är därmed Asatrogna, inte “fornsedare” eller något annat, eftersom man klokt nog inte använder kristna smädeord från 1200-talet och vidare framåt som en andlig definition i Storbritannien, och det bör vi sannerligen inte göra här heller.

 

Firandet av Gerd eller Ostara är vad som ligger bakom Påsken – den var ursprungligen ingen kristen fest…

I USA, där kristna fundamentalister alltjämt härjar, vågar bara 0,3 % av befolkningen erkänna sin Hedendom enligt “The Guardian” – men den siffran väntas vara minst det tredubbla år 2050 – men framtiden för Hedendomen är ljus, spådde “The Guardian” år 2023 – och man noterade att “The Green Man” – den keltiska versionen av Yngve-Frej – prydde inbjudningskorten till Kung Charles stora kröningsfest… Olikt situationen i Sverige, har man i resten av Europa börjat bejaka sitt hedniska förflutna..