Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling…

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ramredan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion. Sådan är Särimners väg !
  2. Att ge dryck åt de törstande främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de naknaeller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Frej – han som håller Livets Svärd – Skåda den rättsinnige krigarens väg !

Ännu ett attentat emot Rödstens gård – men utan verkan…

Nu så har det hänt igen, vilket Östgöta-Correspondenten, SVT och flera andra media i Sverige samstämmigt bekräftar. Någon har försökt förstöra och vandalisera ett av landets mest kända fornminnen. Troligen rör det sig om kristna fundamentalister, islamister eller ”fornsedare” enligt vad mina uppgiftslämnare i den hedna Världen redan avslöjat.

Den här gången gäller det Rödsten i Östergötland, även känd som ”Rödstensgubben” en Frejsbild som går tillbaka till åtminstone 500-talet enligt vår nuvarande tideräkning enligt vad de flesta forskare anser. Återigen drabbas en väsentlig del av vår kultur och vår historia av dessa Monoteisters oresonliga vrede. I Tisdags stal någon toppstenen från Rödstens gård – vars namn är känt redan sedan 1300-talet, och som fått sitt namn av den i flammande blodrött, vitt och svart uppresta kultbilden.

rodstensgubben-i-narheten-av-g

I minst 1500 år en symbol för äring, frihet, frid, fröjd och Frej ! De kristna har inte lyckats förstöra den…

Östgöta-Correspondenten bekräftar att Polisen ingenting vet, ingenting gjort åt saken och som vanligt inte vidtagit några åtgärder alls för att slå vakt om Kulturminneslagens bestämmelser. Men svaret kommer från svenska folket självt, och ifrån gårdens ägare. Brottet är nämligen redan uppklarat, och det skedde helt utan någon polis, varesig den nu kommer från Åtvidaberg eller någon annanstans ifrån.

Vid lunchtid på torsdagen fick vi tag i Mikael Tholmark, uppfödare på Röstens gård.

– Jag lade ut en grej på Facebook om det här och vi har varit ute och letat. Nu fick jag precis veta att en bekant till mig har hittat huvudet och kragen.

Det var strax efter klockan 11 på torsdagen som det svarta huvudet och den vita kragen hittades på en mindre väg i närheten av Målbäck, cirka en mil från Röstens gård.

– Vi är naturligtvis lättade över att stenarna har hittats. De ser inte ut att ha fått några skador, säger Mikael Tholmark.

Också SVT, Statstelevisionen, bekräftar att de två toppstenarna oförklarligt hittats på en skogsväg i närhetenPå 1990-talet – före Regeringen Reinfeldt – hade Riksantikvarieämbetet ett system med ”Runstensfaddrar” som numera tagits bort. Det var långt innan man på 1990-talet kunde läsa en sk ”Kulturarvsproposition” från Marita Ulvskog, den dåvarande (S)-märkta kulturministern, som innehöll den inledande formuleringen ”Sveriges historia saknar betydelse” och igångsatte den sk ”mångkulturen” som ett föga lyckat nationellt experiment…

Men Rödsten har drabbats av vandalism även förr – och underligt nog tog stenen inte skada då heller, som om en övernatulig makt bevakat den. 2006 hände det, att någon försökte stjäla alla tre stenarna. Efter ett anonymt tips kunde figuren hittas i en lägenhet i Västervik. Tre män dömdes till böter som skyldiga till fornminnesbrott. Trots att stenen bevisligen varit känd sedan 1300-talet, har kristna fundamentalister försökt förneka dess äkthet, något de flesta seriösa forskare helt avvisar. Gång efter annat har vandaler och skövlare varit framme. Redan på 1800-talet påstods det att stenen revs av en oförsiktig gårdsägare, men då brann Rödstens gård, och sedan dess har stenen alltid kärleksfullt vårdats och målats varje år av de Östgötabönder, som ännu brukar vad som en gång var en järnåldersgård, som så många gårdar i vårt Sverige. De hedniska bruken lever kvar, och dessa bruk kan ingen makt på jorden, och ingen Regering, vare den aldrig så stark – någonsin utrota.

200px-ro%cc%88dstenÄnnu skyddar stenen sådd och gröda – som den alltid gjort…

SVT skriver i sin artikel, att det finns ”en förbannelse” som gör att de kristna vandalerna aldrig har framgång i sina försök. Jag kallar det herren Yngve-Frejs skyddande hand, eller helt enkelt folkviljan; som kan ta sig många besynnerliga uttryck. På 1990-talet ska det enligt obekräftade uppgifter ha hänt, att ett par ”fornsediskt” anstuckna ”Söndags-schamaner” från Göteborg försökt ta med sig den svarta toppstenen hem – men några dagar senare kom de tillbaka till Rödstens gård för att återlämna det svarta blocket. De hade drabbats av ”oförklarlig otur” enligt vad de påstod – och synnerligen allvarliga varningar hade utdelats – vilken sorts varningar ville de skyldiga dock inte säga.. Vi som varit med ett tag minns också de minst sagt obehagliga händelserna Julen 2015, när en killing hittades misshandlad nära den underliga dagverksamheten ”Plikta” i Slottsskogen, Göteborg – vilket tyvärr blivit ett tillhåll för sk ”fornsedare” som tydligen firat sin egen snedvridna form av Julblot på platsen.

Vem det är, som försökt förstöra minnesmärket den här gången vet man inte – men Rödsten fortlever – liksom Asatron – oskadd…

freyr3

Var VAKSAM – Hylla Frej och skydda ditt land !

vem-alskar-yngve-frej

Fler älskar ännu Yngve-Frej än man annars kunde tro.. Romaner har skrivits om den saken – något att köpa på bokrean, kanske ?

På jakt efter den moderna Asatrons poesi

Som ni vet gillar jag poeter och poesi av alla sorter, särskilt om den närmar sig vad som i forna tider kallades Skaldskap. Själv har jag aldrig givit mig ut för att vara någon skald, precis, men jag vet andra som ibland kanske är det. Både Marcus Birro – som ju är Katolik – och Mohmmed Omar – som är muslim – har hyllats i mina spalter, och vi har det gemensamt att vi är landsmän, först och främst – dessutom är vi ungefär samma ålder och har anknytning till Uppsala. En annan egensinnig man som också har viss anknytning till den eviga ungdomens stad är den kulturkonservative tänkaren, skribenten, författaren och bibliotekarien Lennart Svensson, som visserligen är Jesus-dyrkare som han själv skriver, och som inte programmatiskt kallar sig Hedning utan håller fast vid den Svenska Luthersk-Evangeliska Kyrkan, även om han också skrivit, att ”Asatrons återkomst enbart är av godo” enligt vad jag minns.

ankabildPoeter vid ett vattenhål ?

Men – låt mig inte gå händelserna i förväg. Innan jag citerar ur Lennarts engelskspråkiga dikter om Asatron vill jag också ta upp Mohamed Omars inlägg under Fezens Filosofi, en tankeskola som jag tror att även jag och Lennart Svensson faktiskt kan omfatta, även om vi inte är edsvurna medlemmar i det på sin tid så omtalade Småbils- och Rusdrycksförbundet, som nog måste ha varit först med att bära Fez i det här landet… Mohamed Omar har nämligen behandlat Heidenstam, och Karolinerna bland sina förfäder, lika väl som Tanken om Nationen som allas hem – en tanke som jag själv till fullo omfattar. Mohamed har också gjort ett mycket insiktsfullt inlägg om hur Den Västerländska Självkritiken ibland går för långt – samt hur Salafister numera uppträder öppet i Sverige – också saker som jag tror både jag och Lennart Svensson berört, även om vi nog knappast kan anses sitta i samma sandlåda för den sakens skull. ”Think outside the box” säger jag, om PK-elitens trångsynta låda, och klämmer i med en del citat.

medborgarsang-1

Om dessa rader av en nobelpristagare nu inte var nog för er, betrakta då det här, mer Tranströmmer-lika:

Palearctic Grandeur

There is power in this song.
There is power in this song.

I drank wisdom from Mimir’s well
I drank beauty from Hvergelmer’s well
I drank compassion from Urda’s well.

I roamed Jotunheim and Vanaheim,
I searched Midgard and Svithiod the Great
for the Impossible Freedom, I read runes of
the future in Baldur’s Breidablick.

I wake at night in the peace of 62 degress north.
The moon speaks in silvery runes about the
coming grandeur of the Nordic regions,
the palearctic zone and beyond.

See the moon rise over Nornaskog. See the sun
shine on the pine trunks in the evening,
turning them to gold, pure gold.
Justice, willpower and drive shaped
the Nordic lands back in the day
and will shape them in times to come.

There is power in this song.
There is power in this song.

 

Vittra

My grandmother told me about vittra,
shiny, silvery people roaming the Norrland woods.
They were not men. They were superhuman, they
were of elven kin, demigods ruling the land
along with the devas of vegetation.

My grandma left me a map and one day I will
venture out into the woods, follow the secret
path to Vittra Land, seek out the shiny people
and let them teach me the language of the plants
and the way to bliss beyond the Beyond.

And using a secret means to entrap one
I might find me a vittra maid and we’ll go
walking over the moors and admire the moon
mirroring itself in a tarn, reciting poetry and
dance to the rhythm of troll drums –

beyond the doldrums, in the lively
climes we’ll skip the light fantastic,
”come on and join the elven’s dance,
their wizardry and wild romance” –
the vittra leitmotif of eternal glory.

Lennart Svensson, 2016-05-24

AgneteogHavmanden1

Sjörån eller Vittror ?

Efter detta får jag lust att dikta lite själv, både på svenska och engelska, och skriver några enkla strofer:

Diktens Skepp                                                                         

The Ship of Songs

Vi har alla gått ombord på diktens skepp

We have all boarded the ship of songs

Det seglar ännu och otaliga män har rott det

It still sails and countless men have been rowers on it

Mången har gått på dess däck och suttit på dess tofter

Many are those who have walked its decks or sat on its twarts

Vanten har tvinnats av Drottkvätt och Fornyrdislag

The shrouds have been made of Drottkvaett and Fornyrdislag

Terziner och Jambisk Trimeter fyller sidenseglet

Terza Rima and Jambic Trimeters fill its silken sails.

Jörgen Ask

Khayyam, Hafiz och Dante har suttit på dess fördäck

Khayyam, Hafiz and Dante have stood on its foredeck

och i Krapparummet Ravn den falske,

and in the Krapparoom Ravn the treacherous

Medan Gunnlaug med den skarpa tungan och den odödlige Egil

while Gunnlaug, of sharp tounge and the immortal Egil

stått i lyftningen och gjort vakttjänst länge ombord

have stood in the Lyfting for many a long watch.

Det tillkommer oss att föra skeppet till en säker ankarplats

It falls upon us to bring this ship to a safe anchor

Över dumhetens blindskär och likgiltighetens grynnor

Past the skerries of stupidity and the rocks of ignorance

För att inte kapsejsa i fornsed och bringa vår last säkert hem

So as not to capsize in fornsed and bring our cargo safely home

Varje skeppsbord ett ord, varje årtag en tanke

Every ship’s plank a word and every oar-stroke a thought

För gott sjömansskap till en ljusare morgondag

For good seamanship until a brighter tomorrow

Bort från ett förut, som var men inte längre är

Away from a then, which was but no longer is.

20130722-224604

Nordland

Jag har vandrat över Saarajärvis moar och sett Freja i hennes Midnattssol

Jag har hört lommens röst och kallat en stjärna för min enda broder.

Idag är jag lik trollsländan

för

jag sitter på nässlan !

Northland

I have trekked the Saarajärvi boglands and seen Freyja in her Midnight sun

I have heard the black loon and named a star as my only brother.

Today, I am like the Dragonfly

because

I sit on the nettle !

(And if that wasn’t impromptu enough, or good enough or quite enough, then this:)

index

Folkets Man

Folkets man vandrar vägen fram

vandrar vägen fram vandrar vägen fram

med snus under en styv överläpp och morakniven i bältet.

Han har rost under sina fingernaglar och nävar stora nog för att timra evigheten

Och han säger ”Ish”, ”Ynf” såväl som ”Jävelberg”

med brännvinslitern hissad, och han tror på Yngve Frej.

john_bauer_vykort-rf9e637984f8e44f8a02a2dfb3c0ea1e2_vgbaq_8byvr_512

The man of the people

The man of the people comes walking along

comes walking along comes walking along

with snus under a stiff upper lip and a Mora Knife at his belt

He has rust underneath his fingernails and fists large enough to timber up eternity

And he says ”Ish”, ”Ynf” as well as ”Jävelberg”

With his Brännvin litre held aloft and he believes in Ynvge Frej !

broddenbjerg-ingui