Asatrons 8-ekriga Årshjul BEVISAT till sin existens

Det finns alltid Klantskallar inom Asatron, som inte ens förstår dess grunder därför att de är olärda, och ingenting kan eller vet själva. För några år sedan – 2015 närmare bestämt – lanserade jag själv nedanstående Årshjul inom Asatro, som en sammanfattning av vad som alltid funnits och vad som alltid kommer att finnas, nämligen åtta stora årstidsbundna blot. Vårdagjämning, Höstdagjämning och de två solstånden har alltid firats – detta är självklart och behöver inte diskuteras, men en del personer, som inte förstår bättre, har glömt bort det faktum att Disablotet i Februari och Vanadisblotet vid Valborg infaller exakt mellan solstånden och Dagjämningspunkterna, liksom skördeblotet och Alvablotet på Hösten, och de har heller inte lärt sig, att Höstblot och Skördeblot är två olika saker.

Redan 2005 framkom det i Tyskland arkeologiska bevis för dessa blots existens, alltsedan tidig bronsålder, eller sådär 2300 år före vår tideräkning. I dagarna publicerade The Wild Hunt Blog en utmärkt sammanfattning av de fynd som gjorts i Tyskland, och som bevisar, att det åtta-ekriga årshjulet var känt och tillämpat på Germanskt område redan under Bronsåldern.

Ändå får jag bevittna hur en massa olärda pajas-figurer och pellejönsar ifrån Finspång eller någon annan inavlad avkrok i Göta Rike står och babblar rakt fram om att alla Årshjul skulle vara keltiska till sin natur, och att Midsommar och Jul inte skulle tillhöra Asatron, trots att vi alltid firat Midvintersolståndet i Juletid, och det stora bröllopet mellan Frej och Gerd till Midsommar.  Nyligen passerade vi Vårdagjämningen som vi alla vet, en fest som bär spår av att vara helgad åt Gerd eller Nerthus, fast andra kallar henne Ostara – bland annat de hedningar som firar efter Keltisk sed. Om vi accepterar, att de över 150 inskriptioner från romerskt område nere i Tyskland, och från 100-talet efter vår tideräkning som namnger ”matronae Austriahenae” verkligen har med Ostara att göra, så  har vi faktiskt ovedersägliga bevis för Ostaras dyrkan och tillbedjan, och därmed finns det väl inget som hindrar hennes fortsatta dyrkan än idag, även om vi här i Norden nog snarare skulle kalla henne Gerd eller Hertha.

Tamfana, Nehalennia och alla de andra namnen för Jordgudinnan har jag redan nämnt, och det känns väl hundra gånger mer naturligt att ära henne med våfflor och ägg såhär års, än några kristna bebådelsefantasier, när vi alla vet att det är den nya grönskan och årets äring och fruktbarhet vi alla väntar på..

 

Altare från Bonn, rest av en C. Caldinius Celsus- kanske en romaniserad German – till Matronae Aufaniae eller fyra olika gudinnor – märk också äppelträden med ormar på altarets högra och vänstra sida..

Emellertid – redan 2005 hade man på en plats kallad Pömmelte – strax nära byn Schönebeck och Magdeburg i centrala Tyskland hittat en enorm anläggning, som utgjordes av en 115 meter vid cirkel av resta träpålar – och de fyra ingångarna var inte inrättade efter Solstånd och Dagjämningspunkter, utan efter de fyra olika säsongvisa bloten emellan dem. Detta bevisar, att man redan för 4300 år sedan – när anläggningen restes – räknade med ett åtta-ekrat årshjul, och att man mycket exakt kunde beräkna solårets längd till ungefär 365.25 dagar – eftersom man använde en solkalender och ingen månkalender.

Kultanläggningen vid Pömmelte, som den ser ut i modern rekonstruktion.

 

Uppsatser har också publicerats om fyndet, och sedan 2005, då utgrävningarna började, har man också hittat fler anläggningar i Magdeburg-trakten, som ser ut att vara byggda efter samma mönster. De påminner mycket om de nordiska labyrinter eller ”Trojeborgar” som man hittat över hela Sverige, och som byggdes långt fram i tiden, även om de äldsta av dem otvivelaktigt är från Bronsåldern, som de vid Rösa Ring i Uppland eller på Badelunda-Åsen utanför Västerås, till exempel. Man har också jämfört Pömmelte-anläggningen med Stonehenge – som ju ursprungligen var byggt av mindre, resta stenar och trästolpar.

Forskaren Jon Krafts åsikt om ”Gerds befriande” ur Trojeborgen vid Vårdagjämningen..

Forskarna tror att Pömmelte-anläggningen var indelad i flera zoner, där den yttre kretsen markerade avskildhet från ett omgivande gravfält, men ändå var öppen för vem som helst. Innanför, på en bred cirkelrund yta, höll man förmodligen danser och skådespel om vårarna, medan en andra ring av resta stolpar markerade ett avskilt rum därinnanför, som bara präster eller de som hade ärende dit fick beträda. Tacitus och andra romerska källor berättar ju två tusen år senare om att vissa gudalundar eller helgedomar, som t ex de bland Bojerna eller Nerthus-folken i norr inte var öppna för vem som helst, eftersom gudinnorna och gudarna tänktes kunna ta sin boning i dem, och därför rörde det sig om helig och vigd mark, som ingen olärd eller oinvigd fick beträda. På samma sätt är det ännu i de grekisk-ortodoxa eller katolska kyrkorna – menigheten blir inte framsläppt till altaret eller koret i helgedomarna där heller, och förmodligen är det nog bäst..

Den tredje, innersta zonen var förmodligen bara avsedd för Godar och Gydjor, samt kanske gudomligheterna själva – men mellan stolpraderna i zon 4, hade man också satt ned offer i form av böjda och sammanknycklade vapen, krossade lerkärl och annat – vi vet från offer och blot i Sydskandinaviens mossar och sjöar att man alltid gjorde offergåvorna obrukbara, för att hindra rövare och plundrare att fiska upp dem igen, vid en senare tidpunkt. Också enstaka kranier och långa rörben har hittats mellan stolphålen för den innersta kretsen, vilket tyder på att man flyttade redan gravsatta individer och förfäder långt efter deras död – det har man sett spår av även vid Stadium 2 i Stonehenge, som ju – det vet vi tack vara de senaste fynden – flyttades från Wales i samband med megalitkulturens migration österut längs Englands sydkust.

Den moderna rekonstruktionen visar dörrposter med överliggare – precis som man tänkt sig vid Processionsvägarna fram till Gamla Uppsala – ifall platsen verkligen såg ut så, kan såklart diskuteras – jag låter det vara osagt, om man verkligen hittat några bevarade överstycken i trä…

 

Intill Pömmelte-anläggningen har man också hittat 65 långhus från bronsåldern – det största antal man hittat från den tiden i hela Tyskland – vilket tyder på att platsen måste varit av mer än bara regional betydelse – kanske utgjorde den en central helgedom för många stammar, eller hela landet. En hel del brädfodrade gropar hittades också i husen – antagligen har de fått göra tjänst som jordkällare, för lagring av mat och kött – men man är ännu oense om alla hus var permanent bebodda hela året, eller om de bara fungerade som fest- och samlingslokaler vid stora blot. Kanske var Pömmelte en plats man reste till vid de stora bloten, för att hålla ting och marknad, och inte bara för att fira och ära sina gudar. Så var ju traditionen också vid Disablotet eller Midvintern i Sverige, till exempel.

Ungefär år 2000 före vår tideräkning – efter bara 300 år – övergavs Pömmelte – av allt att döma på fredlig väg, och inte i samband med brand, eftersom inga brandlager finns – men man har hittat spår av att jordvallar schaktats bort, stolphål fyllts igen och att hela anläggningen monterats isär. Varför vet vi inte – en hypotes är att det som i det gamla Japan – soltemplet i Ise är bara ett exempel – rörde sig om en plats, som inte var avsedd att vara ”helig” i all evighet, men som skulle bytas ut efter ett antal år – eller också kan det ha varit den sk ”Urnfeld” kulturen, som vid Bronsålderns slut etablerade sig, och tog över efter de Germanska snörkeramikerna i södra och mellersta Tyskland.

Europas bronsålderskulturer, som de såg ut sådär 1000 år före vår tideräknings början

Uppe i vår egen del av Världen bestod de germanska folken, och deras kultur – och om det stämmer att Urnfeld-kulturen var Kelternas upphov, så var det snarare Germanerna som uppfann Årshjulet, och kelterna som lärde av dem, inte tvärtom. Arkeoastronomi, och placeringen av ingångar, pålar för markering av solstånd och tidens gång visar i alla fall, att Pömmelte och många fler anläggningar i samma stil fungerade som enorma Årshjul eller Kalendrar – minst 4300 år före vår egen hedniska Värld..

 

Sådär 250 år före vår tideräknings början hade Germanerna åter börjat sprida sig söderut – och Ostara, Nerthus eller Gerd är Germanska, inte keltiska gudinnor…

 

Jodå – Ostara har visst varit dyrkad…

Människor som bara ”slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne fanatikern Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova eller Allah, vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…

Allt som behövs är en eländig skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…

Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.

Man inser lätt vilken Gud som är starkare…

Men vi hedningar skall ha en vårgudinna, benämnd Eostre eller Ostara, som var flitigt dyrkad ibland kontinentalgermanerna, även om hon var mindre känd uppe hos oss i Norr. Så långt är svenska Wikipedias information rätt. Man påstår, att endast den engelske munken Beda Venerabilis från 700-talet skulle vara den enda källa vi har till existensen av Eostre, och att hennes fest skulle varit firad runt vårdagjämningen, 21 Mars, medan Eosturmonath eller öppningsmånad skulle vara en direktöversättning av latinets april.

Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…

Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.

Men vem var då Ostara ?

Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…

Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.

Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid ”Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.

Den sk ”Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.

Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.

I England fanns och finns en ort kallad Austerfield eller Eostrefeld , campo qui dicitur Oustraefelda, Northumberlands motsvarighet till Marsfältet, där också romarna höll ting och militärparader i Mars. Dit samlade 600-talet kung Aldfrith av Northumberland sina kyrkliga dignitärer för att ordna förhållandena i ett då kristet rike, och varför skulle han alls ha gjort det, om inte åkerjorden, mars och vårens inträde haft ett klart samband, och Eostre varit en ytterst viktig kalendarisk fest, ja kanske den viktigaste tidpunkten på året ? Jag citerar, från engelska Wikipedia:

Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13]
The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a ”Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a ”goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that ”otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]

Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna.  Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när ”jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.

Kanske var den sk ”Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…

Också på Kiviksgravens hällar finns ”tidskäglor” liknande kontinentens ”guldhattar”.  Flera fynd har gjorts, från Östersjön till Alperna…

 

Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller ”Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den ”soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas ”Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.

Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad ”Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..

Gudinnan Ostara – som också är Gerd –  har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…

Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !

Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !