Jodå – Ostara har visst varit dyrkad…

Människor som bara ”slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne fanatikern Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova eller Allah, vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…

Allt som behövs är en eländig skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…

Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.

Man inser lätt vilken Gud som är starkare…

Men vi hedningar skall ha en vårgudinna, benämnd Eostre eller Ostara, som var flitigt dyrkad ibland kontinentalgermanerna, även om hon var mindre känd uppe hos oss i Norr. Så långt är svenska Wikipedias information rätt. Man påstår, att endast den engelske munken Beda Venerabilis från 700-talet skulle vara den enda källa vi har till existensen av Eostre, och att hennes fest skulle varit firad runt vårdagjämningen, 21 Mars, medan Eosturmonath eller öppningsmånad skulle vara en direktöversättning av latinets april.

Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…

Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.

Men vem var då Ostara ?

Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…

Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.

Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid ”Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.

Den sk ”Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.

Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.

I England fanns och finns en ort kallad Austerfield eller Eostrefeld , campo qui dicitur Oustraefelda, Northumberlands motsvarighet till Marsfältet, där också romarna höll ting och militärparader i Mars. Dit samlade 600-talet kung Aldfrith av Northumberland sina kyrkliga dignitärer för att ordna förhållandena i ett då kristet rike, och varför skulle han alls ha gjort det, om inte åkerjorden, mars och vårens inträde haft ett klart samband, och Eostre varit en ytterst viktig kalendarisk fest, ja kanske den viktigaste tidpunkten på året ? Jag citerar, från engelska Wikipedia:

Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13]
The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a ”Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a ”goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that ”otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]

Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna.  Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när ”jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.

Kanske var den sk ”Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…

Också på Kiviksgravens hällar finns ”tidskäglor” liknande kontinentens ”guldhattar”.  Flera fynd har gjorts, från Östersjön till Alperna…

 

Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller ”Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den ”soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas ”Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.

Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad ”Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..

Gudinnan Ostara – som också är Gerd –  har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…

Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !

Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !

Snart är vi i Tranedagarna…..

Våren lär redan ha börjat i Sydsverige, och även andra år har jag skrivit om de olika hedniska vårfesterna i den här bloggen. När våren ska firas har man alltid haft olika åsikter om, beroende på var i landet eller var i Europa man bor. I år har Skånes kusttrakter och Sudret på sydligaste Gotland inte haft någon vinter alls, om man följer SMHI:s definition om att vinter är den årstid när medeltemperaturen för varje dygn är under noll grader Celcius.

Men redan mellan den 15:e Februari och den 20:e Februari blev det plötsligt vår i Skåne, på Öland och i sydvästra Götaland, medan våren spred sig över Västgötaslätten, in i Tåkernbygden i Östergötland och så anlände också runt Vänern innan Februari månads slut. En Norrlänning eller en boende i Luleå eller Sävar i Norrbotten skulle nog skratta, om man på fullt allvar föreslog honom att det skulle råda vår den 1 Mars, eller ens den 4 Mars, som vi har idag. Vid det laget ligger snön ännu meterdjup vid Bottenvikens norra kust, och eftersom Hedendomen och Asatron är en naturreligion, passar det sig verkligen inte att fira några fester till vårens ära innan marken är snöfri, och det kan dröja långt fram i slutet på April eller in i Maj för de nordligaste svenska bygdernas del.

Jorden reder sig” eller ”Gerd gör sig redo” säger man om denna tid, innan moder Jords eller Gerds stora uppvaknande, hon som också är Hertha eller Earth i andra delar av det hedniska Europa…

De kristna firar med början i morgon sin fasta, som de tror det är en av deras fester, fast ingenting kunde vara felaktigare. Att fastan ligger som den gör, beror bara på de naturliga förutsättningar som råder i Nordeuropa. Där är förråden nästan slut efter en lång vinter, och som jag berättat under avsnittet om Disarblot här ovan, var offret till Diserna, eller de skyddande kvinnliga makterna, bara en förberedelse inför den vårfest till Gerds och jordens ära, som inträffade något senare på året, vanligen i början av månaden Mars. Etnologen Carl Herman Tillhagen, som också var expert på komparativ mytologi, märkte att det fanns en för alla Indoeuropéiska folk gemensam tradition, som i Sydsverige och Danmark kallats ”att springa trana” och den har också antika förebilder. Traditionen går ut på, att så fort det blev bar mark och frostfritt, skulle man springa barfota över åkrarna för att härda sig, och få starka fötter, och inte få ”transprickor” i trampdynorna under det kommande året. Det är inte så konstigt, för alla behöver vi återuppta vår träning såhär års, om vi inte kunnat åka skidor eller syssla med andra utomhusaktiviteter under Vintern – och de hedniska tradtionerna utgår egentligen bara från vad som är sunt och naturligt för människan.

Tillhagen skrev i sin bok ”Vår kropp i folktron” såhär: Detta är en mycket gammal vårsed av fruktbarhetskaraktär, som så småningom nivellerats och övertagits av barnen som en rolig lek, lämplig att ta till för att markera tidpunkten då man fick börja gå barfota

Men redan i antikens Grekland fanns det en långdans, kallad ”Geranos” eller Trandansen, som skulle dansas så här års. Den skulle härma labyrinten i Knossos och dess vindlingar – eller den plogade åkerns fåror och härma Tranornas hoppande rörelser på åkrarna – tidpunkten var i Grekland bestämd till början av Februari, där Romarnas Lupercalia-fest också låg – den markerade ju det Romerska nyåret och början på jordbruksåret längre söderut – föga förvånande – eftersom våren i Medelhavsområdet ju kom ungefär en månad före den kom hit till oss, och så är det ju fortfarande..

Redan på mykenska vasmålningar, sådär 1600 år före kristus, finns samma långdans med barbröstade kvinnor (som på det Minoiska Kreta) med. Och inte bara det. Så långt borta som i Persien tänder man också eldar, och hoppar över dem, som för att härma tranornas rörelser – detta kallas NewRoz eller det kurdiska nyåret, enligt Zoroastrisk tradition från början, mer än 5000 år av historisk kontinuitet. Vad har kristendomen och Monoteisterna att sätta emot detta ? Deras religion är ju inte ens hälften så gammal… I Danmark och Skåne skulle ”Tranafton” firas redan omkring den 5 Mars. I Mellansverige har det varit vanligare att förlägga datumet till 25 Mars eller vårdagjämningen – ibland också på Vårfudagen – Freja eller Gerd har ibland uppfattats som ”Vårfrun” och det har skett långt fram i tiden, eftersom man inte dyrkade någon kristen jungfru maria.

Ja, ända in i det kristna Fettisdagsfirandet i USA, eller ”Mardi Gras” som det kallas, har lite av de hedniska Lupercalia- och Trandans-traditionerna letat sig in – fast detta går inte att leda i bevis. Där är det numera sed, att alla kvinnor – främst de yngre – ska visa rattarna, pattarna, ja brösten till Moder Jords och fruktbarhetens ära, för lite färgade halsband i plast Detta var inte alls nytt på Kreta, där man firade Perspehone och Moder Jord…

Intet nytt under Solen eller ovan Kjolen – statyn på bilden är över 3500 år gammal…

Men Tranan då – var kommer den in i bilden ? Jo, tranor och storkar fångar gärna ormar, ödlor och andra djur, som tillhörde Moder Jord – och Tranans återvändande om Våren tolkades som ett säkert vårtecken. I genomsnitt lär den berömda Trandansen vid Hornborgasjön – en gammal hednisk offersjö – infalla just omkring den 25 Mars, och i Skåne hade man ett gammalt stäv som sa:

”Första Torsdan i Tor
trår Tranan på Skånes jor
Andra Torsdan i Tor
kastar hon het sten i Jor.
Och tredje Torsdan i Tor
bär hon ljus i säng…”

I Skåne var nämligen Mars den första månaden på året, och man förväxlade det gamla namnet på Januari – Torsmånad med månaden Mars, som ju egentligen hette Vårmånad. Talesättet om att ”Tranan bär ljus i säng” syftade på att det blivit så ljust ute, att man kunde gå till sängs utan att natten mörknat, och på 1800-talet gav det upphov till skickandet av ”Tranbrev” och allehanda upptåg, som mest blev till för barn, och blev ”gesunkenes kulturgut” som det heter, fast det från början rört sig om Hedniska årsfester..

”Tranbrev” och liknande har skickats långt fram i tiden, främst i Småland…

Och moder Jords fest kan förvisso firas på olika sätt…

I nästan alla kulturer – också utanför Europa – har tranorna kopplats till återfödelse och liv. Så är fallet både i Japan och Ryssland, till exempel, fastän de länderna har helt olika kulturer. Tranan är också vaksamhetens fågel, och brukar avbildas stående på ett ben med en sten i ena klon – man trodde att Tranorna sov på detta sätt för att hålla sig vakna och skydda sig mot inkräktare – om en trana nickade till, skulle den tappa stenen och därför genast vakna… Idag ståtar inte mindre än tre svenska kommuner, Tranås, Tranemo och Bollnäs med Tranor i sina vapen, och förutom att Tranemos trana har en glasblåsarpipa i ena klon, återger båda två myten om Tranans vaksamhet…

I Skånes Tranås finns till och med ett Tran-monument numera, som avtäcktes förra hösten, när tranorna drog bort från Sverige. Det var smeden och konstnären Kjell Nilsson, som gjorde en över två meter hög och tvåhundra kilo tung trana i handsmidd plåt, med inidividuellt svetsade fjädrar. I både Ryssland och Japan associerar man de bortdragande tranorna på hösten med döden, medan deras återkomst på våren förstås symboliserar att livet vänder åter, precis som hos oss. För några år sedan – 2012- blev det stor uppståndelse, när ingen mindre än Vladimir Vladimirovitj Putin själv, vår käre granne, gav sig ut i ett ultralätt flygplan som han köpt för egna pengar, bara för att studera den Sibiriska tranan, som är utrotningshotad…

Soldaternas soldat och en kompetent Statschef, tillsammans med en trana (till vänster i bild)

Media i väst gjorde sig genast lustiga, och massor av karikatyrer publicerades, men vad ingen tänkt på, är att Tranornas flykt om hösten i Ryssland står för något helt annat. I Ryssland finns det sedan 1968 en känd sång, Zjuravli, som är skriven av den Avariske poeten Rasul Gamzatov från Dagestan i Kaukasus, där de sista Avarerna bott, sedan de fick stryk av Varjager och svenska Vikingar på 800-talet. Sången har sedan dess stått som en symbol för de stupade i ”Det stora fosterländska kriget” eller andra världskriget, som ju som bekant slutade våren 1945 och det var i hög grad både sin känsla för poesi och patriotism, som Putin syftade på, den gången han flög med tranorna… Men i denna känsla för naturen, att flyga åt norr eller söder till som en fågel – finns också en stor hedendom. Och vem kan kritisera en man för hans känslor, för hans sinne för naturens skönhet, eller för den delen poesi ? Själv förstår jag den där Statschefen i ett nära grannland av hjärtat, och jag delar hans känslor…

Ryskt frimärke till minne av de fallna i Världens blodigaste krig…

En rysk sångare, som hette Mark Bernes, fick tag i den avariska texten, och fast han var döende i cancer och inte skulle leva mer än i åtta månader efter det, sjöng han in sången på ryska, och den var en stor hit för Putins egen generation. Bland annat sade Bernes, innan han dog: Det finns en lucka i tranornas plog. En dag kommer jag att förena mig med dem och från himlen kommer jag att ropa ner till er som jag lämnat på jorden.

Ytterst sett var det emellertid en helt annan tradition, som har med tranor att göra, som i sin tur hade inspirerat Gamzatov (se färgad länk). I Hiroshima och Japan finns fortfarande en tradition att vika papperstranor som ett minne efter de som dött i sviterna av USA:s kärnvapenattacker, eller moderna miljökatastrofer, och vid Fredsmonumentet i Hiroshima ligger de mycket riktigt än i mångfärgade drivor, som en stilla manifestation av tranornas påstådda förmåga av pånyttfödelse och fred…

Lägg till Tranbäret, som på engelska heter Cran(e)berry, på tyska kran(ichen)beer, och som också heter Traneber på norska och isländska, sen gammalt en halvodlad kulturväxt i Norden, som också växer vild på de myrmarker, där tranorna håller till. I gamla tider – särskilt i Norrland och de Götaländska skogslandskapen – drack man tranbärssaft, utblandad med vatten för att hålla sig vid liv under den långa vintern, och innan den nya våren slutligen kom. Det hade enkla och rationella skäl. Tranbärets blommor lär likna en långhalsad trana, och därigenom har växten fått sitt namn. Dessutom var det en utmärkt C-vitaminkälla, för övrigt en av de få vitaminkällor man alls hade, förutom blåbär och lingon.

Enligt gammal folkmedicin skulle tranbärssaft dessutom hjälpa för urinvägsåkommor och kvinnosjukdomar, men det har aldrig bevisats i labratorietest. Förutom det är Tranornas röda bär, som växer upp i deras spår bra mot streptokocker i munhålan, som orsakar karies, och bären kan till och med ha cancerdämpande , immunförsvarshöjande och blodstärkande effekt – alltsammans har visat sig i nyare kliniska test från 2017 och framåt, fast laboratoriebevis har man inte ännu... Enligt läkare i USA har tranbärsjuice, blandat med blodförtunnande medel typ warfarin (som egentligen är ett råttgift) och apixaban till och med en accelerande effekt på förtunningen, och kan hjälpa till att lösa upp blodproppar – men detta är gammal visdom, som varje Hedning redan vet och kan.

Nåja. Snart är det Tranedagarna, och sista nedanet i Mars heter Tran-nedan. Våren är i antågande. Var så säker…

”Skåda ! Tranan om Vintern sticker näbben under ena vingen, och inväntar Våren, stående på ett ben. Hon rör sig inte, men uthärdar allt ! Sådan är Överlevarens väg !!  Liknar inte den vägen livet hos de människor, som valt att leva för sin uppgift… ? Därför – håll fast vid den enda väg, som alls är värd att gå – Gudarnas och Livets !”