Kiviksgraven – graven som INTE var någon grav, utan en HARG….

För en tid sedan publicerade den frihetliga och svensksinnade bloggen Allmogen ett reportage om Kiviksgraven, eller Bredarör, som den jättelika stensättningen i Skåne rätteligen bör kallas. Det är en plats jag själv också besökt under den förra månaden, som i mindre grad än vanligt kommit att ägnas åt bloggskrivande. Som så många andra av vårt lands allra värdefullaste fornminnen, har marken Bredarör ligger på överlåtits åt Fastighetsverket, och varken Riksantikvarieämbetet eller den lokala Länsstyrelsen har nu det formella tillsynsansvaret över Bredarör.

Nej – detta var INTE främst en grav eller ett gravröse (även om 14 personer under  2400 års tid begravts i röset) utan en HARG och därmed en HEDNISK KULTPLATS av avgörande betydelse…

Bredarör är annorlunda också på det sättet att det finns ett litet lokalt museum och café alldeles intill själva graven, som sköts av en utexaminerad arkeolog med gedigna akademiska meriter. Henne har jag också träffat och samspråkat med denna sommar, och det är dubbelt aktuellt med tanke på den debatt som förts om Birka som UNESCO-Världsarv under sommaren. Flera av vårt lands mest kända arkeologer har gång på gång vädjat till Regeringen Löfvén och dess okunniga Minister Amanda Lind om att ta sitt ansvar för kulturminnesvården, men helt utan resultat. Vädjandena har synts också i SVT och statstelevisionen, och hela den akademiska världen fruktar nu, att om rovgrävningarna och plundringarna på Birka fortsätter, så kan den platsen snabbt förlora sin status som Världsarv, och försvinna från UNESCO-listan.

Vad debatten kommit att handla om, är att det helt saknas tillsynsmän på Birka, eftersom Fastighetsverket hela tiden väljer det billigaste alternativet och lägger ut all skötsel på entrepenad, vilket innebär att okunniga skojare och firmor från utlandet får ta hand om skötseln av ett Världsarv. På Birka har det tidigare också bott tre bofasta familjer på ön Björkö som helhet, men nu finns där bara en, och de saknar den förmåga som krävs för att bevaka hela ön och dess unika fornlämningar vintertid.

Men i Skåneland är förhållandena avsevärt bättre.

Där finns det som sagt lokal expertis, och där finns boende i närområdet, som Fastighetsverket faktiskt har avtal med, trots att Bredarör aldrig någonsin fått vara med på någon Världsarvslista, tack vare vår Regerings inkompetens och slarv. Men, det borde platsen kanske – för som alla vet är den en hednisk sevärdhet av rang. Varför – undrar jag – kan då inte Fastighetsverket prova ”Kiviksmodellen” också för andra platser i vårt land ? Om bevarandet fungerar i Skåne, tack vare intresserade och engagerade ortsbor, som värnar sin egen bygd, borde det inte kunna fungera precis så på andra ställen i landet också ? Ja, det borde de styrande verkligen fråga sig, eller vad tycker ni, kära läsare ?

Betongkassunen i rösets mitt och vägen som leder in dit skapades under 1900-talets första hälft, och har inget med själva hargen att göra, men annars stör inget lugnet bland Kiviks äppelodlingar.

Kiviksgraven anlades före 1400 före vår tideräkning, och dessutom på en stenåldersplats, där minst en individ begravts tidigare. Minst ett dussin individer lär ligga begravna i det stora röset, men om man tar med det faktum att anläggningen varit i oavbrutet hedniskt bruk och med kontinuitet som kultplats i minst 2400 år, eller till en vikingatid, så betyder det att högst en begravning ägde rum här var tvåhundrade år, och det kan verkligen inte kallas mycket. Idag är arkeologerna ense om att Bredarör var en harg eller en plats för hednisk kult först och främst, och att de begravningar som också skedde här, var rena undantagsfall.

Hällkistan och Bredarörs utseende dokumenterades redan på 1750-talet

Från sen medeltid och framåt plundrades Bredarör på mycket av sin sten. Man har spekulerat om att högen eller hargen måste varit minst gånger högre än idag, och att den måste ha haft en höjd på minst omkring 10 meter, samtidigt som diametern på 75 meter inte förändrats så mycket. 1748 plundrade två tjuvar, Andreas Sahlberg och Lars Persson hällkistan i mitten av stensamlingen, men trots att de greps och hotades med frihetsstraff på fästning, som det hette, lade sig plötsligt prästen i Södra Mellby Socken ut för dem, och så blev de frikända efter ett års rättegång. Man vet ännu att skatterna från graven – bland annat ett svärd av brons, skall ha legat begravna i prästgårdens trädgård, och att tjuvarna var i maskopi med Svenska Kyrkan, som alltså såg till att rentvå dem. Den arkeolog jag pratade med vet att berätta att det sannolikt också fanns flera guldföremål i hällkistan, men att de kristna förstörde dessa, och som vanligt behöll kyrkan allt guldet för sig själv. Men allt lyckades dessa kristna vandaler och gravplundrare inte förstöra, trots att meningslös förstörelse och våld alltid härskar, överallt där kristendomen visar sitt ohyggliga tryne.

Kvar fanns bara hällarna, med sina solhjul, kretensiska dubbelyxor och Mykenska hästar. Samt spår av fyra till fem unga personer, cirka 13-15 år gamla som deponerats i hällkistan under äldre bronsålder, medan en något äldre man, ca 25-35 år, begravdes under den yngre bronsåldern, efter 1000 år före vår tideräkning. Den medelålders mannen har av traditionen alltid identifierats som Kung Kiar av Skåne, grundare av Kivik och handelsplatsen där, och fram till rätt nyligen, så ansågs Kiviksgraven som en kungagrav, även om det inte alls finns några bevis för den saken. Kiar betyder körsvennen, han som kör – det är också ett binamn på Tor – och mycket riktigt ser vi en körande man i en vagn på häll 7, den mest berömda av gravhällarna.

Redan på 1970-talet visste man genom noggrant studium av hällarna att raden med män framför Kiars vagn inte alls var någon offerscen, som en del kristna forskare felaktigt påstått, utan en rad med dansande män, alla försedda med svärdsskidor. Och ”hästarna” under vagnen är helt klart inte hästar, utan hundar, medan det stora djuret till vänster inte alls är en val, som några påstått, utan snarare någotslags fisk – kanske den fruktansvärda ”Hornål” som enligt tradition skulle finnas i den närbelägna Verkeån, också långt fram i tiden.

Nyare studier av häll 2 från 2000-talet visar att den varit försedd med bronsyxor och bilder av guldkäglor, liknande ”guldhatten” från Berlin, som i själva verket är en mycket exakt kalender från Bronsåldern.

Kanske var det föremål som dessa, som gömdes i hällkistan, innan de kristna lyckades förstöra alltsammans. Men – det får vi nu aldrig veta – tack vare den ”svenska” kyrka som sekler igenom vållat vårt folk så mycket ont. Bärnsten från Skåne har emellertid hittats i gravar både i Egypten och Kreta, och man vet, att Österlen måste ha varit en rik trakt med mycket långväga handelsförbindelser. Man vet, att både äldre och yngre Bärnstesvägar förde handelsvaror via Rhen och Rhone, samt långt senare floder i Östeuropa, och dessa flodförbindelser fanns kvar också under romersk tid och långt senare.

Från ”elektridernas öar” där den mystiska elekricitets-alstrande stenen Elekron eller Bärnsten fanns, såldes den av Gutonerna – götar eller gutar – till Teutonerna, som enligt Pytheas från Massilla (300 år före vår tideräkning) skulle ha bott på den jylländska halvön. Och först via mellanhänder, nådde denna hett eftertraktade vara slutligen medelhavets högkulturer. På Internet kan man idag läsa än fantasifullare berättelser än dessa, men sådant hör till sagornas värld, och inte till vetenskapens. Bärnstensvägen är ren, skär och arkeologiskt bevisad verklighet, men Kung Kiar eller en Odysseus på Östersjön är det inte.

Somliga kristna har också försökt hävda, att raden av personer, som förs emot ett Omega-liknande tecken av lurblåsare; samt prästerna i Säl-liknande kåpor framför ett stort ämbar eller dryckeskärl skulle vara bevis för människo-offer, men allt sådant är fullständigt obevisat. Det kan lika gärna vara fråga om deltagare i en rit, som går upp på den enorma hargen vid Kivik, och i kitteln som vi ser, kan det ha funnits mjöd eller öl, snarare än blod, precis som i Egtved-kvinnans mjödhink, som ställdes i hennes grav. De tre ungdomar man hittat, behöver inte alls vara offrade – dödsorsaken har aldrig fastställts, och kan inte heller fastställas, eftersom allt man hittade bara var rester av långa rörben (typ lårben och skenben) i hällkistan, och dessutom måste sådana begravningar ha varit oerhört sällsynta, eftersom de tre yngre personerna bevisligen begravdes vid isolerade tillfällen under en tidrymd av 600 år.

En anknytning till myten om Theseus, eller Minotauros och labyrinten på Kreta, där sju unga män och sju unga kvinnor från Athen vart sjunde år skulle sändas som tribut till Kung Minos på Kreta, och hans monstruösa tjur, är sannolikt inte alls vad vi ser här, även om det än idag finns forskare (Intendent Fleming Kaul vid Nationalmuséet i Köpenhamn, till exempel) som anar att det fanns mycket närmare spår mellan bronsålderns Nordiska solkult och antikens religioner, än vi annars kunde tro. Dessutom är de personer som vandrar mot Hargarna ? eller inhägnaderna på Kiviksgraven fyra och fyra, alltså åtta tillsammans, inte alls sju, och två av dem håller vad som verkar vara ett svärd respektive en lur i händerna, vilket antyder att deras funktion är en helt annan – liksom den hammarlyftande figur (alltså en Vighammare – redan på bronsåldern) och de lurblåsare respektive trummare (?) som vi ser överst på hällen ovan.

Rakt söder om Bredrör finns Ängakåsens gravfält, med över 130 gravar från bronsålder och järnålder – fortfarande ett av hela Sydsveriges största, men det har varit ännu större. På 1920-talet försökte man förstöra ”penningstenen” – ett stort stenblock med skålgropar, där offer i form av mynt har lagts ända in på modern tid. De kristna lät spränga blocket i tre delar, och skulle använda dessa för att bygga en bro – men lokala krafter samlade ihop bitarna, och stenblocket med skålgroparna används fortfarande som det en gång var tänkt, och menat..

Den arkeolog jag talade med berättade om hur Socialdemokratiska kommunalråd i Kivik på 1970-talet fick för sig att de skulle bygga en idrottsplats på gravfältet, öster om den väg som idag går söderut förbi Bredarör. Förfärade ortsbor blev vittne till hur tjogtals med gravar skövlades, sprängdes och förstördes, och hur skallar, benknotor och krukskärvor fullkomligt for genom luften, och all denna förstörelse minns många i Kivik med omnejd ännu i den dag, som idag är.

På de två senaste åren har arkeologer hittat spår av en stensatt processionsväg, som från Bredarör går ända ned till bronsålderns kustlinje, men hur gammal den vägen är, kan ingen säga. Idag skär den inte bara genom villaträdgårdar och fruktodlingar, utan också genom den i onödan byggda idrottsplatsen, som man byggde helt utan att någon arkeologisk undersökning hann ske. De ansvariga lever väl till stor del fortfarande, men då jag är en andligt lagd person, vill jag tro att de liksom många svenska politiker som lever idag kommer att få sitt straff efter döden, nere hos Hel – och det straffet kommer att bli mycket, mycket hårt…

Men Kiviks sommar varar än, och Ängakåsen och Bredarör står i sitt grannaste flor. Här i denna trakt har Hedendom och Asatro alltid rått, och den skal råda där, många hundra år efter det att vi själva inte mer finns, och inte mer vandrar på den gröna jorden. Men vårt folk ska leva – i evigheters evighet – på vad Rudbäck, och Linné – på sin tid – kallade Skånes elyseiska fält – visste ni det, förresten ?

 

Blick från Haväng och Kivikstrakten

Annonser

Jodå – Ostara har visst varit dyrkad…

Människor som bara ”slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne fanatikern Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova eller Allah, vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…

Allt som behövs är en eländig skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…

Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.

Man inser lätt vilken Gud som är starkare…

Men vi hedningar skall ha en vårgudinna, benämnd Eostre eller Ostara, som var flitigt dyrkad ibland kontinentalgermanerna, även om hon var mindre känd uppe hos oss i Norr. Så långt är svenska Wikipedias information rätt. Man påstår, att endast den engelske munken Beda Venerabilis från 700-talet skulle vara den enda källa vi har till existensen av Eostre, och att hennes fest skulle varit firad runt vårdagjämningen, 21 Mars, medan Eosturmonath eller öppningsmånad skulle vara en direktöversättning av latinets april.

Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…

Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.

Men vem var då Ostara ?

Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…

Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.

Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid ”Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.

Den sk ”Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.

Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.

I England fanns och finns en ort kallad Austerfield eller Eostrefeld , campo qui dicitur Oustraefelda, Northumberlands motsvarighet till Marsfältet, där också romarna höll ting och militärparader i Mars. Dit samlade 600-talet kung Aldfrith av Northumberland sina kyrkliga dignitärer för att ordna förhållandena i ett då kristet rike, och varför skulle han alls ha gjort det, om inte åkerjorden, mars och vårens inträde haft ett klart samband, och Eostre varit en ytterst viktig kalendarisk fest, ja kanske den viktigaste tidpunkten på året ? Jag citerar, från engelska Wikipedia:

Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13]
The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a ”Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a ”goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that ”otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]

Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna.  Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när ”jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.

Kanske var den sk ”Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…

Också på Kiviksgravens hällar finns ”tidskäglor” liknande kontinentens ”guldhattar”.  Flera fynd har gjorts, från Östersjön till Alperna…

 

Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller ”Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den ”soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas ”Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.

Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad ”Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..

Gudinnan Ostara – som också är Gerd –  har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…

Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !

Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !

Ny svensk, visionär Hednisk Blogg..

Nu är Daniel Vagerstams utmärkta och garanterat hedniska blogg ”Sagas from the North” förstås ingen nyhet, eftersom den såg dagens ljus redan i april 2017, men för mig är den en helt ny bekantskap, och därför anmäler jag den först idag, då jag tycker att den förtjänar att uppmärksammas för sin visionära inriktning, samt det faktum att den är 100 % hedniskt till sitt innehåll och tänkande, det tycker jag mig faktiskt förmärka..

Där andra sett en rad av gående män i sälskinnshuvor på Kiviksgravens ristningar, ser den förträfflige Herr Vagerstam istället pingviner, och han ger sig också i kast med att försöka översätta Eddan och mycket annat, dock helt utan att förfalla till renodlat ”fornsederi” vilket ju känns positivt.  Han analyserar också stjärnbilder, kopplat till järnålderns ikonografi, och även om det här ibland kan förefalla lite Rudbäckianskt, om man så säger, måste jag nog ge honom rätt på flera punkter. Jag har sett flera böcker om ”Heathen Star Lore” och annat som en intresserad broder i Frimurarna och Särimner (samtidigt !)  givit mig, och jag kan försäkra, att det här kanske inte är så konstigt som det låter för den oinvigde..

Vad man kallar Paleoastronomi och Etno-astronomi är hittills en outvecklad vetenskap, som är fylld av hypoteser, men som inte helt kan avvisas utan vidare spisning. Själv antar jag att det faktiskt k-a-n ligga något i hans häpnadsväckande nytolkning av Gunne Hands runstensmonument (som ursprungligen innehöll åtta stenar, om jag minns rätt från Ole Worms – kristna vandaler har flera gånger försökt förstöra alltsammans, också på 1990-talet) nere i Lund, Skåne, där det idag förvaras. Tolkningen av Hyrrokinn, som stjärnbilden Lejonet till exempel skulle kanske avfärdas av akademikerna, men den kan heller inte motbevisas.. Och ergo hoc – om fakta och uppfattningar må man de facto resonera…

Possible ?

Förutom det, kan man kring Kiviksgraven notera, att de figurer eller symboler, som tidigare tolkats som höstackar (banalt – man avbildar knappast sådant bland betydelsefulla jaktbyten och betydelsefulla föremål) numera tolkats som ”tidskäglor” eller forntida kalendrar, helt i enlighet med Der Berliner Goldhut och andra föremål från bronsåldern, som bevisligen förekommit vid Östersjöns södra kust – också där fanns en nordisk bronsålderskultur, och Kiviksgravens byggmästare, var med tanke på gravens orientering, rent geografiskt, också bekanta med sådana ting…

”Kalender am Hut ?” – Ja, faktisch und tatsächlich war es genau so…

Våra förfäder kunde redan på bronsåldern räkna ut exakt tidpunkt för Jul och Midvinter ned till fyra decimalers precision, både för sol- och månmånader.