Eriksdagen, 2020

Igår inföll dagen Erik i den gamla svenska almanackan. Erik, den ensam mäktige, är som de flesta vet ett heite eller tillnamn på guden Frej, och 18 maj var även under den katolska tiden en sk ”Gångedag” då den Helige Eriks skrin fördes ut ur Uppsala Domkyrka och bars omkring åkrarna, precis som Frejs bild ”cum ingenii Priapo” som Adam av Bremen skriver, bars runt landet under Frösgång, som det hette allra först.

Det fejkade helgonet Erik Jedvardsson erkändes aldrig av den katolska kyrkan – men FREJ är Stockholms och Svearnas rätta skyddsgud..

Man har påpekat att namnet Erik fortfarande är det vanligaste manliga namnet i Sverige, som sig bör, och att Frej, äringens gud, också kan avvärja sjukdomar och katastrofer, så en ”Frösgång”i protest mot Regeringen Löfvén och dess lejda kreatur, som Anders Tegnell och andra, är nog på sin plats.  Inte mindre än fjorton svenska Kungar har burit namnet Erik, som förutom Karl är det vanligaste Kunganamnet i vårt land – i alla fall vad man anser enligt den kungalängd, som varit tradition sedan 1500-talet, eller i dryga 500 år.

Johannes Magnus Kungalängd från 1520-talet är inte så felaktig som man kan tro, för räknar vi bakåt från Erik den Fjortonde, finner vi för det första Erik av Pommern som den trettonde, och han styrde landet helt eller delvis under tre olika perioder under striderna med Karl Sverkersson Bonde på 1400-talet. Erik Magnusson, andre son till Magnus Eriksson var kung över både Sverige och Skåne på 1340-talet, men dog i pest, och var den tolfte Erik. Före honom var Erik Eriksson, mera känd som Erik den läspe och halte kung mellan 1234 – 50, och han styrde vårt land bättre i de 16 år han regerade än vår nuvarande Regering, och i förbifarten hann denne elfte Erik både med att grunda handelsstaden Hjo och mycket annat.

 

Kung Erik Knutsson av den Sverkerska ätten styrde hela vårt land från Näs slott på Visingsö, och han var Erik den tionde, vars sigill syns här ovan. Han var en god Årkonung, står det i krönikorna, och precis som Frej var ansvarig för årsväxten, skulle Konungen med Erik-namnet garantera att alla undersåtar hade mat för dagen och fick en god skörd, vilket var hans uttryckliga plikt. En ledare som Stefan Löfvén hade aldrig någonsin accepterats i 1200-tales Sverige, och till och med under ett påstått ”kristet” århundrade, höll man fast vid det hedniska bruket med ”årkonungar” för att garantera äringen.

Näs slottsruin, till hälften utplånad av Vättern, som den ser ut idag jämfört med storhetstiden under 1200-talet

Erik Jedvardsson, som inte alls var helig, omkom som en klantskalle under ett sk ”korståg” till Finland, och dog som en hund. Han blev endast med svårighet accepterad av Götarna, och svek dem under sin Eriksgata, den heliga procession runt hela landet, som alla Konungar av Svea Rike måste göra enligt åtminstone Vikingatida, hednisk tradition. Som alla kan se och märka, hör redan Eriksgatan som företeelse också ihop med namnet Erik, som namn på den sakrale, höghelige konungen över ett helt land. Det var Erik nummer Nio, men det har funnits betydligt flera fullt historiska konungar med namnet Erik än så.

Erik Stenkilsson och Erik Hedningen, måste räknas som historiska ifall man vill tro Adam av Bremen och andra krönikor, och de blir då Erik åtta respektive sju. Med dem är vi nere på det minnesvärda året 1066, och således är de Vikingatida, inte medeltida. Också Dick Harrison och flera moderna historiker godkänner dessa kungar som fullt historiska.

Erik Segersäll är också en fullt historisk person, och var då den sjätte Erik. Han var född hedning år 945, och förblev hedning under hela sitt liv, även om man påstår att han i Danmark skulle ha gällt för en kristen under två enstaka år i sitt liv, vilket är omtvistat. Hursomhelst var han inte kristen så det störde, och alla vet att han ensam offrade till Oden för att få seger i slaget vid Fyrisvall, och därför blev han Konung, med hedniska Asar på sin sida, och aldrig någonsin någon blek vitekrist.

Den Erikska ätten var besläktad med både det danska kungahuset och den senare Stenkilska ätten, liksom ätten Piast i Polen – om vi antar att Sigrid Storråda var polsk…

Erik Segersäll var Erik den sjätte, men Erik Årsäll – som nämns i minst fem oberoende historiska källor – betvivlas sedan det kulturmarxistiska 1970-talet av en del historiker, trots att de inte kunnat ogiltigförklara de källor, vari han omnämns. Betecknande nog har även Danmark en långt senare kung med namnet Erik Ejegod eller Äringsgod, och gång på gång möter vi kunganamnet Erik kopplat till äring, årsväxt och skörd.. Här har kungalängden – som ju gjordes upp på femtonhundratalet – råkat i oordning, för Erik Årsäll skall ha föregått Blot-Sven, som ju levde långt efter Erik Segersälls och Olof Skötkonungs tid, eller närmare bestämt vid tusentalets slut, då hela Sverige fortfarande var hedniskt, och Gudahovet i Gamla Uppsala fortfarande bestod.  Fanns Erik Årsäll, så var han Erik den Femte, och även de som inte vill erkänna honom, måste acceptera att vi haft minst nio Erikar på tronen, vilket är fler än alla andra länder någonsin haft, Norge och Danmark inbegripet.

Vi vet också allihop att det är Yngve-Frej som var Ynglingaättens upphov, och att den styrde Sveariket före Erik Segersälls tid. Erik Ringsson, som ska ha regerat 935-36 och vidare framåt, är bekant både från Hervarasagan och Adam av Bremens krönikor, och kan mycket väl vara en historisk person han också. I så fall var han Erik den Fjärde, medan Erik den Tredje måste ha hetat Erik Anundsson och varit av Björn Järnsidas ätt, ett sidospår på Ynglingarnas stamträd, har man ansett. Erik Anundsson, mera känd som Erik Väderhatt, nämns också i legenden från Kungshatt, som var historisk sanning långt in på 1800-talet, och finns omnämnd i minst fyra historiska, var för sig oberoende källor, så åtminstone en lokal tradition i Svealand måste sägas existera, vilket tyder på att även han möjligen kan vara en historisk person – även om historiker av facket aldrig velat erkänna det.

Oskar Leonard Anderssons målning från 1860 visar Erik Väderhatts språng från klippan vid Kungshatt, ner i Mälaren. Nu på Nationalmuseum

Järnhatten på Kungshatt, över 50 meter ovanför Mälarens yta. Den har stått sedan 1600-talet

Rimbert skriver i sin krönika över Ansgar, att Svearna på 860-talet hade en Kung Erik, vilka de ”hälsade som en gud” vilket återigen tyder på att namnet Erik kanske var en härskartitel för Frejs ställföreträdare på jorden, så att säga, snarare än ett verkligt personnamn. ”Erik” – den ensamt mäktige – innehåller också latinets Rex, keltiskans Ri och till och med Sanskrits ”Raja” har etymologerna sagt, alla med betydelsen Kung, enväldig härskare. Kanhända var den Erik Rimbert omnämner densamme som Erik Väderhatt, kanhända inte. I alla fall nämner han en Kung Erik som en känd och säker företrädare till Kung Björn, som ju satt på Adelsö och Birka när den kristne fördärvaren och illgärningsmannen Ansgar kom dit 834, vilket ingalunda införde kristendomen i vårt land, eftersom hedniska kungar bevisligen fanns minst etthundrafemtio år efter det årtalet.

Om vi accepterar Munsöätten som historisk, så är antingen Erik Refilsson eller Erik Björnsson Erik den Andre. Dessa två anges ibland som samregenter över var sin del av riket- kanhända Svea- och Götaland, och hursomhelst finns de båda två i Hervarasagan förutom Rimberts krönika, vilket visar på att det funnits både en lokal och utländsk tradition om dem, och att man i alla fall på tusentalet antog, att det rörde sig om historiska personer, som skulle levat och härskat över Sverige och Svitjod under åttahundratalets första årtionden.

Erik och Alrik finns även som takryttare på Kimstads Kyrka i Östergötland. Där har de suttit sedan åtminstone 1690-talet, och dåförtiden var man övertygad om att deras existens var en historisk sanning.

Anser vi att dessa två regenter fanns, så fanns också en Erik den Förste, eller Erik Agnesson, som ska ha levat redan på 400-talet, tillsammans med sin bror Alrik – dessa båda kungar skall ha slagit ihjäl varandra med hästbetsel – ungefär som man i mytens värld anger Balder och Höder som varandras bane (Höder blev ju dräpt senare för dråpet på sin bror). Först i detta led är vi inne på sagans värld, eller mytiska sagokungar utan förankring i verkligheten. Snorre Sturlasson skriver mycket riktigt att Alf och Yngve (två andra namn på Frej – Frej är ju Alfernas eller Vanernas furste) skulle ha efterträtt Erik och Alrik – och tydligtvis var alla dessa namn snarare titlar – namnet på den helige ärings- eller årkungen – Frejs jordiske representant, linhårig och blåögd som alla sanna Svear, och satt att i evigheters evighet härska över ett stort och heligt rike.

Inför Ingrid-dagen – och om Ings Riderskor…

All alone, or in two’s
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
And some gathered together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand
And when they’ve given you their all
Some stagger and fall,  for after all it’s not easy
Banging your heart against some mad bugger’s wall…

– Ur Pink Floyds rockopera ”The Wall”

 

Få, om ens några av de svenskar som ännu inte är hedningar, och ännu inte återvänt till sina fäders tro; torde veta vad en Ing-runa är för något. Bara ett fåtal torde nog också påminna sig om att Yngve-Frej, Ynglingaättens upphov och stamfader, har Ing-runan till symbol, och att Frej är ”Sviagodh” eller Svearnas gud framför andra. Nionde Oktober – vilket snart infaller – kan vi mycket riktigt fira Ingrid-dagen, i den svenska almanackan och med det vill jag hylla två stora Ingrid ur min egen hembygd, som jag inte kände till förut. Nio är Odens och Naud-runans tal, men de visste väl de av er, som är runska ?

Ing-Rid betyder Ings riderska, alltså en kvinna som rider på en Ing, ifall ni nu kan gissa vad det är för något, och varför Ing är äringens och avelsens sinnebild. Om inte, får ni väl gå tillbaka och läsa inlägget om Frej och vissa stenar, som man nyligen funnit på bronsåldersboplatser i Västsverige, och över hela Norge – i minst 50 exemplar..

För varje person som missbrukar kulturarvet, kommer det alltid fram minst två som bygger upp det igen. Asatroende som jag är, så har jag en positiv grundsyn. Våra gudar – Asar och de visa Vaner – förskjuter oss aldrig, men är ständigt med oss. Och där vissa bara vill bryta ned och förstöra, bygger de upp, förvaltar och vidmakthåller. 

Idag kan jag i lokaltidningen ”Stockholm Direkt” läsa om Ingrid Ljungkvist, nu 73 år gammal, men som i ett helt liv kämpat för att hålla intresset för Hedendom, Vikingatid och forntid i Håbo med omnejd levande. Hon utgav i början av året en bra bok, som hon fortfarande säljer och har hållit föredrag om på det lokala biblioteket, i Jan Fridegårds och andras proletära anda.

Och, som hon säger till tidningen:

– De som stannar upp och har tid att prata blir förvånade över att vi har så mycket vikingaspår här. De är ofta nyinflyttade och vet ingenting om Håbo, säger Ingrid där hon står på Ica i Bålsta Centrum och säljer sin bok, Håbo – med forntid att förvalta.

– Det har gått bra. Jag har snart sålt de hundra första jag skaffade. I går sålde jag 16 stycken, berättar hon.

Det är ett hjärteprojekt fött ur en slags frustration över vad Ingrid menar är ett ointresse för den egna historien ifrån Håbo kommun.

– Jag har varit på alla chefer om det här. Jag har jobbat helt själv och i tio år har jag försökt påverka kommunen med massor av skrivelser, men jag har tröttnat. Jag har skrivit medborgarförslag, men jag börjar bli gammal så jag måste skriva ner allt jag har. Jag har haft lite turistguidningar och det har kommit en del folk, men jag vill nå ut till fler. Jag har tusentals förslag.

– Om Mälardalens och Håbos fantastiska vikingahistoria. Håbo har hela Mälardalens mest unika vattenled. Det är vikingarnas E4, och parallellt med den går vandringsleden. Jag tycker att man ska ordna vikingaresor till Håbo kommun.

Sedan 22 års ålder, då hon såg sin första runinskrift, har Ingrid Ljungkvist fått kämpa ensam. Hon har uppvaktat politikerna i kommunen, skrivit tidningsartiklar, medborgarförslag, insändare. Och till och med då hon för länge sen blivit pensionär, säljer hon sina egna böcker på den lokala ICA-hallen. En sådan insats, väcker mitt hedniska gillande.

Här kan ni läsa om hennes kamp för att få rövade och felplacerade runstenar tillbaka på de platser, där de faktiskt skall stå.

Här kommer ett av hennes många medborgarförslag, som alla (S)-politiker och andra helt ignorerat. Här ett förslag från i Maj i år, som enligt tidningen skall ha lyckats.

Har blivit SEDD av SÄRIMNER – Får troligen dess stora pris !

 

Att skriva ned folkminnen, och kämpa för något gott – ja se där några Hedniska dygder, som alla vi svenskar kan ta till oss, nu när vårt eget språk, vårt eget land och till och med vår egen historia och kulturella identitet blivit allt mer och mer hotad. Också i det angränsande Upplands Väsby finns en annan Ingrid, och till och med en Ingrid-staty, läser jag i lokalblaskorna. Och en annan Ingrid skall uppträda, på ett annat bibliotek.

Kunskapen i vårt land är nog inte riktigt död trots allt, även om Bibliotekens fortbestånd och själva rättssäkerheten är hotad.

 

Men – kampen emot despotism, Monoteism och kristendom samt islam går alltid vidare. En vacker dag, vinner vi den.

Vår tid skall komma. Vårt folk skall vakna.

”Free at last, Free at last. Thanks to Frey, Thor and Odin, we shall become free at last…”