Om ett vagnfynd i Pompeiji, Vagnar, Gudinnor och Gudar

Statstelevisionen SVT har fel i sak, precis som vanligt. Den påstår, att en ”uråldrig” men exklusiv vagn nyligen skulle ha hittats i Pompeji, men det stämmer inte. Vad man har hittat, är en vagn från 70-talet enligt vår tideräkning, och därför är den inte alls ”uråldrig” som man skriver – detta är helt fel ord i sammanhanget, och man undrar hur det står till med den språkliga förmågan hos dem (inte ”de” och absolut inte ”dom”) som ska vara rubriksättare.

 

Fauner och Nereider i järn och silver prydde en gång en bröllopsvagn från Pompeji…

(Scio Quod Habent betyder ”Jag vet vad de har” på latin… Och det VET man BARA ifall man är HEDNING !!)

 

SVT:s nyhetsreportage om saken håller undermålig kvalitet, och kommer aldrig längre än till ett papegojmässigt upprepande av rena TT-telegram. Vad som verkligen hänt, redovisas mycket bättre av högkvalitativa nyhetskällor utomlands, som skrev om saken för tre dagar sedan. The Guardian, till exempel har gjort en oerhört mycket bättre, faktamässig skildring av ämnet, liksom BBC. Den ”Pilentrum” eller 4-hjuliga, ceremoniella vagn med många detaljer i järn man hittade redan i Januari, kommer inte som en överraskning för arkeologerna, eftersom man redan 2018 grävde upp resterna efter en häst nära den berömda ”Villa de Misteri” norr om Pompeji, ett sammanhang som SVT helt och hållet misslyckas med att redovisa. Vagnen har liknats vid en Lamborghini eller en verkligt dyr sportbil, och användes inte alls vid ”parader” som SVT felaktigt skriver, utan vid festtåg och framförallt vid bröllop – av dess utsmyckningar att döma. Man hittade den under en två våningars portik, som rasat samman – det stora stall där den stod, skall också under tidernas lopp ha fått besök av plundrare, men ändå har man kunnat rekonstruera den.

Mysterievillans finaste rum, med färgrika fresker som beskriver initiering i en kult, vetter åt en öppen portik åt söder. Bakom denna låg stallet – se skissen nedan !

Den såkallade Villa dei Misteri i närheten har jag själv besökt, och den romerska villan ligger alldeles vid havet, och pryds av fresker som visar en ung kvinnas initiering i Baccus och kärlekens mysterier – privatvillan vid havet hyrdes antagligen ut för bröllop eller till religiösa fester, enligt en del forskare, medan ägarfamiljen bebodde en annan del av det gigantiska huset.

Golvplan över ”Villa dei Misteri” – X och rummen intill är ”bröllopssviten”  med terrass mot havet. Stallet låg antagligen uppåt i bild, eller österut, kanske på andra sidan en väg.

Pompeji gick som alla vet under år 79 enligt vår tideräkning, men Romarna var inte de enda som gjorde vagnar för kultbruk – senatorn Tacitus skriver i sitt verk ”Germania” som utkom år 98, alltså precis 20 år senare om Nerthus-folken i norr – de som firade Nerthus, Hertha, Gerd eller Moder Jord – han skriver uttryckligen ”Terra Mater” vid precis den här tiden på året som vi snart är inne i – alltså tiden mellan vårdagjämning och Midsommar..

Hans beskrivning lyder, i min översättning:

Vad Langobardernas berömdhet angår, så beror den på deras fåtal. Fastän de är omgivna av talrika och mäktiga folk, står de orubbligt fasta, inte genom undergivenhet utan genom ständiga strider och oförskräckt mod. Därefter följer reudignerna liksom även avionerna, anglerna, varinerna, eudoserna, svardonerna och nuithonerna, som skyddas av floder och skogar.

Det finns inget anmärkningsvärt hos vart och ett av dessa folk, förutom att de allesammans dyrkar Nerthus, (id est Terram Matrem – Det är Moder Jord) och de tror, att hon griper in i människornas angelägenheter och reser runt bland folken. Det finns en ö i Oceanen med en gudalund, som aldrig orenats av människor, och där står en helig vagn, övertäckt med kläde och helgad åt gudinnan. Att vidröra den, är endast och endast bara tillåtet för Nerthus egen präst.

Endast prästen vet, när gudinnan uppenbarar sig i helgedomens inre, och då ledsagar han henne med djup vördnad under hennes färd med vagnen, som dras av oxar. Då är det glada dagar, och då blir det högtid och fest i alla de orter, som gudinnan önskar besöka och gästa. Inga krig får företas, inga vapen får bäras, allt järn göms undan.

Fred och ro känner de bara då, älskar de bara då, tills det att gudinnan blir mätt på sin samvaro med människorna. Då återför den nyss nämnda prästen gudinnan till hennes heliga rum. Därpå tvättas vagnen och dess täckelse – och – om man vill tro det – också själva gudinnans bild (imagio) i en avsides liggande sjö. Slavar utför dessa sysslor, men efteråt uppslukas de av sjön. Därför grips folk av bävan och en helig fruktan för det, som bara de invigda kan få skåda…

 

Nerthus-vagnen, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den på 1800-talet

En av de två vagnarna från Dejbjerg Mose på Jylland. De är daterade till omkring år 100 – precis den tid Tacitus skriver om…

Länge trodde man att Tacitus beskrivning bara var en saga, men den visade sig vara ren, handfast verklighet. 1881 och 1883 hittade man verkligen två vagnar på Jylland, som helt stämmer med Tacitus beskrivning. Bara en av dem konserverades, och finns idag utställd på Nationalmuséet i Köpenhamn – självklart har jag också sett den vagnen – som är imponerande stor – i verkligheten. Sätet, som står mitt på den är dock alldeles för litet för att rymma en människa, har man sagt – men en gudabild kan ha varit uppställd där. Vagnen har ingen kuskbock, utan är avsedd att dras av oxar, medan vagnföraren får gå bredvid de smäckra hjulen, som liksom vagnsaxlarna har detaljer i järn. Man har konstaterat att järnet i vagnen kommer från Alpområdet, och har spekulerat om att den togs till Danmark som krigsbyte, men fälgarna på hjulen har lagats med myrmalmsjärn, och detta har gjorts så skickligt, att det nästan inte går att upptäcka det.

Den romerska vagnen var gjord för två personer, som i likhet med en modern sulky sitter bredvid varann, men att berättelsen om Nerthus – som kom med våren och glädjen – också var ett slags bröllop, går inte att ta miste på. Det vet vi av andra källor, som jag snart skall komma till. ”Ön i Oceanen” som Tacitus skriver om, har antagits vara Fyn. Folket ”Reudingerna” har antagits leva i nutida Holstein, medan Avionerna faktiskt skall ha levt på Öland – Öland var ju enligt utgrävningar på Sandbyborg och andra platser rikligt försett med förbindelser till Romerska riket. Att Anglerna ursprungligen kom från Södra Jylland är välkänt, medan Varinierna bebodde kusten vid Warnemünde fram till Rügen, och Eudoserna skulle varit samma folk som Jutarna, medan Svardonerna skall ha bott vid Schwerin, och Nuthiones på de danska öarna. Langobarderna däremot, som var föga talrika, men ändå främst, innehade Skåne – det vet vi också av Paulus Diaconus ”Langobardernas Historia” För att sammanfatta, så var ”Nerthus-folken” allesammans bosatta i Södra Östersjöområdet, Danmark och Sydsverige, och de ”glada tider” Tacitus skriver om, måste rimligen ha inträffat på våren och fram till Midsommar – det var då Nerthus kom körande genom bygderna i sin vagn.

Man kan ju jämföra med Frösgången, Kornguden från Västergötland – en vana som kvarstod till 1830-talet, och bärandet av Sankt Eriks skrin över åkrarnaalltsammans riter i Svea Rike, som har att göra med Frej – och Frej är ju den senare Njords son – att Njord, Njärd och Nerthus haft ett nära samband, vet vi också. I Danmark har man hittat många fler vagnar, och dessa fynd är underligt nog mycket symmetriskt utspridda över landet, och skvallrar tydligt om en indelning i Härader och Landskap, som alltså redan måste ha funnits till kring kristi födelse, och fram till 300-talet – varje bygd hade uppenbarligen sin egen mosse eller offersjö, där Nerthus och hennes vagn nedsänktes och badades vid Midsommartiden.

Visserligen har man ännu inte hittat någon kultvagn på Själland, men det kommer kanske..

Om det nu är sant, att Dejbjerg-vagnen kommer från kontinentalgermanskt område, borde vi också hitta fler spår och omnämnanden av Kult-Vagnar och åkande Gudinnor eller Gudar i de trakterna, och det ännu längre tillbaka i tiden. Och det kan vi faktiskt. Kultvagnen från Strettweg i Österrike kommer från den keltiska Hallstadt-kulturen, 600 år fk och visar en hel mängd gudomligheter – främst manliga – som åker på en 4-hjulig vagn, i vars mitt det står en gudinna och bär upp en skål, eller kanske ett symboliskt himlavalv.. Men vem är gudinnan i mitten av Vagnen ? Ska hon tolkas som Sigyn, eller kanske Moder Jord – i motsats till det himlavalv hon bär upp ?

Detaljer från de danska vagnarna, visar hjulnav och skydd för tistelstången, som mycket liknar den nu funna vagnen från Pompeji. Tacitus skriver dessutom, att Sveberna, som bodde i Schwaben, dyrkar ”Isis” i form av ett skepp, som de drar på en vagn och bär i procession – det här har satt myror i huvudet på en del forskare, men förklaringen ligger i att man också i det gamla Egypten bar skeppsbilder i procession – och den sedvanan spred sig även till det gamla Rom – där Tacitus förmodligen såg den. Den 5 mars skulle den Egyptiska gudinnans farkost bäras genom gatorna, alltså alldeles vid vårens inträde, och sedan rituellt tvagas – allt detta måste Cornelius Tacitus ha varit medveten om, även om han inte trodde på den kulten själv, men det tillhörde hans samtid, och han kan mycket väl ha blivit påmind om kulten av de Germanska gudinnorna.

Oxhuvud och ormar i ornament från Fredbjerg-vagnen, som i mycket påminner om de romerska vagnarna…

Även Tamfana, som dyrkades av Chatter, Marser och andra stammar i Hessen – hennes namn har härletts ur Berchta eller Perchta, som är ytterligare ett namn för Holle eller Hel – och därmed för Jorden, den Hulda och Höljande gudinnan – Nerthus bild var ju också överhöljd, och ingen fick se den utom vid festtåget på våren – omnämns av Tacitus, liksom flera dunkla gudinnor vid namn Hludana – vars namn kanske syns i Ljotgodaland – det gamla namnet på Luggude härad i Skåne och slutligen Nehalennia – vars namn också är svårt att härleda – vid Frisland och nedre Rhen – hennes symbol är också ett skepp – omnämns i de romerska källorna.

Modern staty av ”Frau Holle” eller Hel vid en offersjö från Hohe Meissner, Tyskland – fortfarande använd av traktens hedningar…

 

Just Nehalennia är intressant, eftersom man har funnit inte mindre än 60 latinska inskriptioner, där romerska handelsmän och sjöfarande bekänner sin trohet till henne. Honv ar mycket dyrkad på Nordsjökusten, och inför resor till Britannien, som friserna hela tiden stod i förbindelse med. Vi vet alla att Njord under Vikingatiden var sjöfartens och köpenskapens gud, och att gudinnan Njärd glömdes bort, eller övergick i Gerd – men vi har aldrig hittat någon nordisk ”mellanform” mellan Njord och Njärd, som förklarar hur en ursprungligen kvinnlig jord övergick i en manlig havsgud – men Nehalennia i Frisland kan förklara precis hur denna omvandling gick till..

 

Nehalennias tempel i Collinsplaat, Nederländerna – invigt 2005 och i bruk…

Det Moderna Hedningar i Frisland har till och med fått bygga två tempel åt henne, exakt rekonstruerade från romersk tid – men i Sverige har vi hedningar inte fått några användbara Gudahov alls, varken vid Uppåkra eller Gamla Uppsala, där de rätteligen bör ligga. I Holland däremot, har man verklig religionsfrihet, och inte bara sådan på pappret men aldrig i praktiken, som här i Sverige eller ”Landet Löfvén” där det fortfarande råder ett stenhårt, Monoteistiskt förtryck..

Nehalennias bildstod i templet – när får vi svenskar tillbe Frigg, Freja, Hel, Gerd och Idun på samma sätt, utan att hela tiden bli hindrade av ”Svenska” Kyrkan ??

Från Hedendomens sista tid har vi emellertid en berättelse om ett Frejståg, eller en procession som pågår i flera veckor över hela riket, från våren till Midsommar, precis som Tacitus beskrev Nerthus åkande genom bygderna. Det är den såkallade Ögmundar Thatt, eller ”Gunnar Helmings Saga”.

Vilhelm Moberg, som själv var Hedning och till slut dog genom att möta Nerthus, skrev en hednisk ”kultkomedi” om Frejs färd i vagn – Vi BEHÖVER fler Hedniska Kult-Komedier…

Gunnar Helming är en kristen islänning, som hamnar i Sverige och ser Frejs vagn, samt Frejskonan – gudens högst mänskliga hustru – köra förbi. Han vanhelgar Frejs kultstod och tar själv dess plats – de kristna personer, som skrev ned den här texten i Flatö-boken på 1300-talet, påstod att kultbilden var besatt av djävlar – och blir närmare bekant med Frejskonan, som han också gör på smällen, vilket dock uppskattas av de hedniska svearna, som ser fruktbarheten öka på allvar, medan Gunnar döljer sig inuti vagnen. Till slut blir det Midsommar, och alla de hedniska svenskarna super sig grundligt fulla – som de än idag har för vana. Då flyr Gunnar och Frejskonan till Norge, där de blir döpta av Olaf Tryggvason – och så tar denna ”lygisaga” eller lögn-saga, som skrivits bara för underhållnings skull slut… Men att verkliga fest-tåg, med Frejs bild, verkligen skedde genom bygderna – liksom före det Nerthus tåg – kan vi inte utesluta..

”Lyss! Lyss nu noga!
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”

  • Vilhelm Mobergs beskrivning av Frej i ”Gudens Husrtu”

En vacker sommarmorgon, när Ville Moberg var gammal och sjuk, gick han långsamt ut i havet vid Väddö i Roslagen, och förenades där med Ran – eller de gudar och gudinnor, han så ofta och så lysande beskrivit. I hug och hamn var han hedning. Han skrev ”Svensk strävan” och manade oss till kamp emot kungar, kyrkan och alla despoter. Frid över hans minne.

 

Bara en verklig Nerthus-dyrkare och Hedning hade kunnat skriva texter som dessa, till exempel – Här beskriver Moberg ”brudarnas källa” från sin småländska hembygd, en kultsjö, liknande den Nerthus bild tvättades i…

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Tacitus text om vagnen, gudinnans tjänare och till sist gudinnan själv, som försvinner ner i skogssjöns stilla vatten, har ofta utnyttjats av propagandister och fanatiska kristna. De har skrivit de fulaste lögner om danska mosslik, människo-offer och liknande, och påstått att Tacitus text skulle vara ett bevis för det. Men så skriver Tacitus inte alls. Han skriver bara, att gudomen, som är osedd och icke bevittnad annat av de invigda, bara döljs i sjön – och annars är hans texter alltid fulla av skräck-artade beskrivningar om hur grymma, råa och barbariska germanerna är. I hans skildring av hur romarna, ett årtionde efter slaget vid Teutoburger wald år nio återfinner liken efter tre legioner med hjälptrupper, och en armé på mer än 12 000 döda, ger han världshistoriens första beskrivning av PTSD, eller vad vi kallar ”Post-traumatisk stress” och vad som i första världskriget kallades ”granatchock” – de soldater som fann liken blev apatiska, brast i gråt eller bröt samman i besinningslös vrede vid åsynen av germanernas offer och altaren, står det. Angående Nerthus, däremot – skriver Tacitus ingenting sådant alls – och det kan man inte bortse ifrån.

De flesta forskare är idag helt eniga om att de ytterst få mosslik man hittat, under flera århundraden, bevisar, att ”människo-offren” förmodligen var självoffer hursomhelst, liksom i Moberg fall (betrakta Tollund-mannens lugna och harmoniska ansikte på Danmarks nationalmuseum – han dog helt säkert en frivillig död) och att detta bara tillgreps i år av yttersta nöd eller krig, då det egna folkets undergång syntes vara en realitet. Och är det egentligen så illa, att offra livet för sitt eget folk och land ? Nästan varje person, som dragit i krig, eller som varit brandman, sjukvårdare eller polis är fortfarande beredd att göra samma sak, som våra förfäder – som helt och fullt trodde på sina gudar och gudinnor, och likt Ville Moberg var beredda att dö för dem…

Till slut några ytterligare, men ytterst meningsfulla detaljer.

Tacitus måste läsas uppmärksamt, och man måste vara medveten om att hans bok skrevs för ett konkret syfte, ungefär som de ”Länderfakta” Utrikespolitiska Institutet brukar ge ut i form av småskrifter. Rom var en stormakt, som förde krig emot sina grannfolk, och som ville skaffa sig slavar och inflytande, precis som dagens EU. När han nämner, att Nerthus-folken i Norr vanligen var krigiska – eller rättare sagt försvarade sig och sina länder emot angrepp utifrån, men att de låste in vapen och iakttog den största fred under Nerthus fest på våren, så gör han det i ett särskilt syfte.

Han skriver också om Svionernas stammar längst upp i norr vid Bärnstenshavet eller Östersjön, som är ”rika på manskap och flottor” och till skillnad från alla andra germanfolk styrs av en enväldig Kung, en Rex på latin, eller Erik – den ensamt mäktige – vilket ju också är ett tillnamn på guden Frej. Men där förvaras vapnen väl inlåsta under bevakning, skriver han – här finns dock ett misstag i de klassiska översättningarna – för Tacitus skriver ”Custode” – vilket inte alls betyder portvakt eller träl – ”Custos Armorum” eller ”Vapenväktaren” – vi skulle säga Vapenteknikern eller Materialförvaltaren var en högt betald romersk soldat, som fanns i varje centuria om 80 stridande och 20 icke-stridande, alltså inom Kompanis ram.

Varför var det viktigt för romarna att veta detta ?

Jo, därför att krig med Svionerna och en erövring av Nerthus-folken ingick i deras planer. Under första århundradet kom de så långt som inom 50 km från Östersjön vid Elbe och det nutida Hamburg, och där – säger Velleius Paterculus, som var Kavalleriprefekt och alltså underrättelsechef under Tiberius Germanska krig, sammanstötte man med 5000 Danii och 5000 sveoini – alltså en styrka som motsvarade två legioner efter att de kommit seglande nerför floden på sina egna skepp. Vad som sedan hände, kan inte berättas här, men det slutade med ett fredsfördrag – och längre än så kom man inte i försöken att knäcka den fria Norden och göra slut på dess frihet – den gången !

Vi kan också se vad som hände Marserna, ett av de folk som varit med i Arminius stora allians, och besegrat de tre romerska legionerna vid Teutoburger Wald år 9. På våren år 14 kom Germanicus tågande med 2 förstärkta legioner om 6000 man vardera, 26 kohorter lätt infanteri (ca 13 000 man) och 8 alae kavalleri, ytterligare 4000 man – alltså en armé på närmare 30 000 man…

Tacitus beskriver utförligt vad som hände i bok 50 och 51 av ”annalerna”.

iuvit nox sideribus inlustris, ventumque ad vicos Marsorum et circumdatae stationes stratis etiam tum per cubilia properterque mensas, nullo metu, non antepositis vigiliis: adea cuncta incuria disiecta erant, neque belli timor, ac ne pax quidem nisi linguida et soluta inter temultentos.51. Caesar avidas legiones, quo latior populatio foret, quattuor in cuneos dispertit; quinquaginta milium spatium ferro flammisque pervastat. non sexus, non aetas miserationem attulit: profana simul et sacra et celeberrimum illis gentibus templum quod Tamfanae vocabant solo aequantur. sine vulnere milites, qui semisomnos, inermos aut palantis ceciderant. excivit ea caedes Bructeros, Tubantes, Usipetes; saltusque per quos exercitui regressus insedere

Eller – i min översättning:

Våra trupper hjälptes fram av det ljusa stjärnljuset till Marsernas byar, och de omringade dem med posteringar medan de sov i sina sängar eller satt till bords, helt utan minsta oro inför vad som kunde ske, och de var helt utan vakter eller försvar. Så stort var deras slarv och oreda och detta var inte fred, utan snarare de  halvt berusades och ouppmärksammas dårskap och slapphet.

Caesar (Germanicus) delade sina trupper på fyra kolonner för att genomföra förintelsen av detta folk så mycket grundligare, och förödde hela landet till en omkrets av femtio mil (50 romerska mil är ca 75 km) med eld och svärd. Vi skonade ingen, varken baserat på kön eller ålder, och vi dräpte och slaktade dem alla. Alla byggnader förstördes, världsliga eller heliga, ja också Tamfanas tempel, som de kallade det – det som skulle varit alla dessa människors sista tillflykt. Vi fick inte en enda sårad bland de våra, som urskiljningslöst och helt utan nåd högg ned de halvsovande, obeväpnade eller överrumplade fienderna.

Bructererna, Tubanterna och Usipterna satte sig till motvärn vid underrättelsen om dessa dåd, och besatte bergspassen genom skogarna, som de våra måste passera på återvägen..

Hur många Marser som dog  vid detta folkmord har aldrig fastställts, men vissa av dem – bland annat deras överhövding Mallovendus överlevde, och ortnamn som Marsberg, Volkmarsen och Obermarsberg i övre Hessen bär ännu deras namn. När Karl den Stores kristna soldater kom, 800 år senare, hade befolkningen i Obermarsberg i alla fall lärt sig läxan, och Widukind, sxarnas sista hedniska kung, ledde de överlevande till grottor i närheten, som de kristna mördarna aldrig hittade.

 

Sk ”special operations” ca 2000 år före krigen i Afghanistan och Vietnam. Stormakten är sig alltid lik !

Fortfarande firar man vid Rhen och i Hessen något som kallas ”Rosenmontag” och som infaller på olika datum vid vårens början varje år. Vanan går ut på att karnevalståg med stora vagnar skall köras genom gatorna, men allt har kristifierats nu, och ingen förstår längre sedens hedniska ursprung, och kommer ihåg Nerthus, Tamfana, Frau Holle eller Gerd, som festen vid vårens början ursprungligen var till för att hylla eller ära.

Historien har sina växlingar, men Hedendomen består.

År 2020, den 24 februari, körde en kristen galning rakt in i en fredlig folkmassa som firade ”Rosenmontag” eller gudinnan i just Volkmarsen, och han har fortfarande inte fått någon dom, trots att han skadade 154 personer

Igår löpte en 20-årig muslim amok med kniv i centrala Vetlanda, och högg ned minst 8 personer, innan Polisen sköt honom i benet. Händelsen rubriceras som terror-brott. Också Monoteismen är sig lik, i alla tider. Vi vet vad den går ut på. Precis som i det gamla Rom, vill Monoteisterna utplåna, förinta och dräpa alla folk och alla stammar, som inte tycker som de själva – och det är faktiskt hela saken…

Dagen Einar…

Igår hade som bekant Einar namnsdag, enligt den gamla svenska almanackan. Han delar sin namnsdag med Ejnar, Eje samt Enar, men alla dessa namn har ett och samma, helt Nordiska ursprung. Aina, den kvinnliga varianten av samma namn, påstås vara finskt; men kan lika gärna vara härlett ur det Einherji eller namnet på en av Enhärjarna – Odens utvalda krigare i Valhall – som är namnets sanna och äkta ursprung.

En Einherji är en som kämpar ensam, och utan hjälp. Han ser det som en ära att slåss för det han tror på, och gör det varenda dag, intill den allra sista.

Der Arbeiter tanzt nicht – Er schwitzt !

Han vet, att en enda beslutsam individ; i längden kan uträtta mer än hela bataljoner. En man kan förändra ett samhälle, och fascinera en hel värld. En enda prickskytt, kan döda en diktator som kunnat kasta flera länder i årtionden av krig och elände. Han behöver inga tal i FN, han nekar till alla right livelyhood awards, alla utmärkelser. Han behöver inte axelklaffar eller officersgaloner. Hans vapen är yxan, eller automatkarbinen i hans hand. Han är den evige infanteristen, verksam ifrån tidernas gryning intill idag och i morgon. Han går sin egen väg, och är sann emot sig själv, och så har han alltid varit. Han är en vän av stugorna, men förklarar krig emot palatsen. En folkets man, både nu och alltid.

”Aesthetic der Wiederstand !” Motståndets estetik är en HEDNISK estetik…

 

En hel del framstående individer har under tidernas lopp också hunnit med att heta Einar. En del av dem var verkligen som jag beskrivit ovan, andra inte. Till dem hör framstående författare, skapare, konstnärer. Einar Forseth, till exempel – han som hyllade Freja eller Mälardrottningen – och skapade en av de allra mest Hedniska rumsinteriörer i vår huvudstad, som man alls kan tänka sig.. Ytligt sett var han kristen, men i sitt inre hedning – liksom alla sanna konstnärer.

Som ett Asatroget, Hedniskt Gudahov – Och så skall det förbli…

Namnet Einar är förstås inte längre populärt i vårt land. Bara omkring 15 000 individer eller så lär bära det, men kring det förra seklets början var det ett av de 10 allra vanligaste manliga namnen överhuvudtaget, och säkert kommer det tillbaka, när alla förvekligade, klena liams, williams och feminina xanders har dött ut, halvkönisar och kromosom-fnask utan mål eller mening. Vi kan också tänka på Einar Norelius, den kände barnboksillustratören och tecknaren, som tog vid där John Bauer slutade, och som skapat en hel del av den moderna svenska bilden av hur folktrons väsen borde se ut.

I Norge finns också Einar Selvik, den oförtröttlige återskaparen av en hel försvunnen spelmanstradition och tonvärld, vars konserter jag skrivit om tidigare, och vars band Wardruna blivit en av de viktigaste musikaliska skapelserna inom hela den hedniska rörelsen, både här i Sverige och hos våra närmaste broderfolk. Hans är en musikstil och ett uttryckssätt, som alla gammelmedia och PK-eliten helt ignorerar. Och han kämpar ensam.

I Norge slår författare och konstnärer vakt om den nationella identiteten, och förstärker den. I Sverige försöker (S)kolverket och Svensk Socialdemokrati att förstöra den i grunden…

Men det kan inte hjälpas, att namnet Einar är och förblir ett Asatroget, fornnordiskt namn, mer än allt annat. Vårt arv kan ändå inte förnekas, eftersom det sitter i generna – för 80 % av oss i detta land, hur mycket än de som har makten försöker splittra, söndra och förgöra. Många skalder har burit namnet Einar, de som enat hela länder likaså.

Vi skulle kunna ta Torv-Einar Rangvaldsson, en av de första Jarlarna av Orkney, som ett exempel. Orkneyöarna tillhör inte längre det fira Norden, eftersom det kristna England för länge sen föröskt få slut på dess självständighet och nästan lyckats utplåna dess identitet, precis som främmande imperialister alltid vill. Torv-Einar var ingen tidig miljöprofet, om nu någon trodde det, även om han skall ha varit den förste att uppfinna torveldning, och att använda förnyelsebar torv som bränsle på de karga öar han behärskade. Nej, han var en oäkta frilloson av Mörejarlarnas frejdade ätt i Norge, och den yngste av fem bröder.

Efter Harald Hårfagers enande av Norge, och det kristna patraskets första ankomst till det landet, var Orkney och Island redan koloniserat av Vikingar, och det skedde redan vidpass år 870. Men Torv-Einar hälsade sin egen far farväl för alltid med dessa ord, som väl beskriver hans karaktär, och upprättade ett nordiskt jarladöme, som skulle vara i vidpass 500 år:

Föga heder njuter jag här och ingen kärlek har jag att skiljas ifrån. Jag skall fara över till öarna om du ger mig någon hjälp, och i gengäld lovar jag att aldrig mer komma tillbaka, vilket säkert kommer att glädja dig

Han slog alla andra hövdingar som redan satt på Orkney ur brädet, och enade allt folk på öarna. Sedan blev där varaktig fred, och ingen kristendom. Han var också en god skald, och skall ha kommit på ett eget versmått, kallat Torfeinarhatt – men det är dock inte detta:

Margr verðr sekr at sauðum
seggr með fǫgru skeggi,
en ek at ungs í Eyjum
allvalds sonar falli.
Hætt segja mér hǫlðar
við hugfullan stilli;
Haralds hefk skarð í skildi
— skal-a ugga þat — hǫggvit.

Mången kan bli fredlös för fårstöld
Vilda sällar med fagert skägg
Men jag fällde som ung
den allsmäktiges son
som här på öarna föll…

Man säger att jag är hotad
Men min hug är stilla och lugn
för jag ensam har huggit hack
i Kung Haralds sköld
men räds inte alls över det”

Så låter en av Torv-Einars egna smärre dikter i min egen översättning. Observera vad han säger om den påstått allsmäktiges son, och hur han ensam drev de kristna hundarna från ön. Ingen annan översättare har mig veterligen uppmärksammat dessa rent hedniska drag ur dikten, men så har de också sett den genom de kristna fördomarnas glasögon, allihop. Strofraderna innehåller omkastad ordföljd här och var, men så var det alltid i skaldepoesin, som det krävs både kunskap och känsla för att översätta, ifall det alls ska gå. Det exakta versmåttet kan tyvärr sällan återskapas – det lämnar jag åt musikerna, som Einar Selvik.

Torv-Einar styrde sitt rike vist och länge, och fick många barn, vars ättlingar ännu lever i alla land. Hans söner var Thorfinn Skallklyvaren, vars namn ännu lever hos ett lokalt bryggeri på Orkney, Arnkell och Erlend, och därutöver hade han en dotter, vars namn var Thordis.

Låt HEDNA er, Gott folk ! HEDNA ER – NU GENAST !!

Men inte nog med detta. Vi skulle också kunna ta Einar ”Skålaglam” Helgason, Egil Skallagrimssons trofaste vän sedan unga år, som är en av de allra mest väldokumenterade skalder från det gamla Island vi har överhuvudtaget. Ni skall inte låta lura er av vad som står på svenska Wikipedia, och den gamle kristne tokstollen Lasse Lönnroths struntprat, för han vet inte vad han talar om.

Einars liv är mycket väl dokumenterat, inte bara från Egilssagan, utan från Landnamabok, Heimskringla och flera samlingar med skaldedikter. Som ung for han till Alltinget, och gick in i Egils tält, för att fråga honom till råds om skaldekonst. Egil kastade inte ut honom – som man kunnat tro; utan lärde upp honom istället, trots att Egil för sin del var en firad kämpe och yrkeskrigare, som haft ensamt befäl i England och på Irland, och det under flera större fältslag. Einar for i österled sedan, står det – och det bör för islänningar ha inneburit Svitjod och Gårdarike. Egil frågade honom sedan mycket om detta, och fick ytterst användbara underrättelser om forna fiender, sägs det i sagan.

Så kom Einar till Håkon Jarls berömda hov i Norge (som jag redan skildrat i ett annat inlägg) och det var där han fick tillnamnet Skålaglam. Han var nämligen en frikostig man, och ytterst vänsäll. Allt han tjänade, kostade han på sina vänner i form av rika gåvor, kvinnor han tyckte om likaså. Ja, han testamenterade till och med bort allt han ägde till dem, utan att kräva något i gengäld – men inget fick han för detta, och fattig förblev han livet ut. Som den fursteskald han var, diktade han då en drapa med namnet Vellekla (”lack” betyder fortfarande ”att sakna” på engelska, och vel betyder väl) eftersom han ofta led brist på livets nödtorft. Jarlen behandlade honom väl, och gav honom en spådoms-skål, med klingande vikter står det i originaltexten.

Vissa har påstått, att detta skulle vara en handelsvåg, som man vägde upp guld på, men det är alldeles fel, och visar bara hur olärda personer som Lönnrotharen et al faktiskt är. Redan Sigurd Agrell, den berömde runforskaren som avslöjade Utharkens hemligheter, och bevisade att den äldre, 24-typiga runraden blir till ett enkelt förskjutnings-chiffer när man ska använda den för spådomsändamål (hur har jag redan förklarat för er, många gånger – att ni aldrig lär er någon gång !) visste att man hittat flera sådana ”spådomsapparater” eller skålar, ända tillbaka till 300-talet och den romerska antiken. För våra förfäder var de välkända, och behövde inte förklaras, i alla fall inte för den som var ”runsk” eller skald.

Den sk ”Spådoms-apparaten från Pergamon” var lika enkel att sätta ihop som en byggsats från IKEA, och till principen lik ett roulette-hjul…

Den fungerade helt enkelt så, att man hade ett snurrande hjul med runtecken eller – i de antika fallen – andra symboler, exempelvis för veckans dagar eller de sju då kända planeterna, upphängt på en spik, och tog tydor efter det. Hjulet kunde fås att stanna genom att kasta klingande vikter ned i skålen – svårare än så var det inte – och kanhända var det alltså så, som Einar Skålaglam fick sitt namn, eftersom han var synsk eller ”klok” som det hette – likt de flesta skalder.

Einar fick också en sköld, besatt med ädelstenar och många bilder, sägs det, där alla Asarna skildrades, ungefär som de bildbesatta sköldar som skildras i Odyssén. Kopplingen är intressant, inte minst med tanke på vad som står i Egilssagan sedan. Efter att ha varit med i slaget mot Jomsvikingarna i Hjörungavåg, hos Olaf Tryggvason och många andra, återvände Einar Skålaglam till Island, och bodde först hos sin bror, men beslöt sig för att hälsa på sin vän Egil, son av Skallagrim, som nu var en gammal man. Så for han till Egils gård Borg, med den dyrbara skölden, bara för att ge bort den som gåva.

Vid Borg finns ännu Skallagrim Kvällulvssons gravhög – och spåren efter Egils gård, finns också kvar..

Men Egil själv var uppe i de norra delarna av trakten kring Borgafjordarna, och i tre dagar väntade Einar på sin vän – för i längre än tre dagar skulle man enligt vänskapens lagar aldrig stanna hos någon annan – ”ljuv blir led, om länge man sitter – borta på annans bänk” – men när Egil inte kom hem, satte han skölden i Egils högsäte och red bort därifrån. Egil vart mycket vred när han kom hem, ty han hade inte tänkt sig att dikta något om skölden på beställning, som han i sitt inre tänkte att Einar nog ville. Men en sköldedrapa blev det ändå, för gammal vänskaps skull, trots att Egil aldrig var glad över detta tilltag. De två förblev vänner livet ut, och mätte sina krafter i skaldekonst.

Så dog Einar, när hans skepp förliste i Breidafjord, där det ännu skall finnas en ö., som heter Einarsskäret. Och Egil, som förlorat många vänner, sin egen äldste son och många fler, levde ensam vidare tills han dog, mer än nittioårig.

Från Breidafjorden

 

Om skölden är nu att säga, att Egil gav bort den i sin tur, när han for på ett bröllop hos en man som hette Thorkettil Gunnvaldsson, och två yngre män vid namn Trefill och Helge, söner av Björn den Röde. Där föll skölden oförmodat i ett fat med skyr eller isländsk surmjölk – vi kallar det fil – och det måste som man förstår ha gått rätt vilt till, vid det bröllopet. Av detta blev dess gyllene yta så förstörd, att Egil lät bryta loss ädelstenarna och smälta ned guldet.