I vilket Skövde Nyheter tar upp Beowulfsagan

Tidningsartiklar som tar upp Nordisk Kultur och Historia på ett intelligent och belysande sätt blir alltmer sällsynta i vårt land. Ett lysande undantag levererades av Skövde Nyheter idag, där skribenten Christer Westerdahl går igenom den senaste forskningen kring Beowulfsagan på ett upplysande vis. Att Beowulf-kvädet är skrivet kring år 1010, då Knut den store och Nordiska kungar ännu regerade i England är allom bekant, och varje bildad svensk torde väl också känna till att ursprunget för det Angelsaxiska namnet Beowulf eller ”Bi-varg” som det egentligen betyder är det nordiska Björn, men så kommer vi till det faktum att diktens ”Geatas” nog inte är att söka i Västergötland, trots allt, i alla fall inte enligt vad Skövde Nyheters skribent tror…

Hjälmblecken från Torslunda, svensk folkvandringstid

Den senare forskningen visar också, att dikten berör fullt historiska händelser på 500-talet, och måste förelegat i en färdig version från 700-talet, enligt vad alla språkhistoriska experter anser. Och, för att fortsätta:

De folk som nämns i dikten är sweon, svearna (med Swiorice) och geatas, som rent språkligt är götarna, och dene (danerna). Beowulf är kung över geatas under en period, fast hans namn bara finns i dikten.

I Västergötland har man därför gärna försökt att hitta platser i landskapet som kunde härröra från Beowulfs tid. Han var kung över geatas och begravdes i sitt eget land. En kandidat för hans grav skulle då vara Skalunda hög på Kålland. Det stora problemet är då det, att strider i dikten mellan sweon och geatas äger rum över havet till endera landet. När Beowulf far till danakungen Hrodgar sker det också via havet. Västergötland har dessvärre under hela sin existens veterligen varit landomslutet. Vänern fungerar inte alls i denna kontext. — —

Den första som i stället identifierade geatas med gutarna på Gotland var Gad Rausing, som förutom att vara företagsledare på Tetrapak också var docent i arkeologi. Han tog diktens upplysningar och även flera av dess namn helt bokstavligt och hävdade att dessa var historiskt och arkeologiskt verifierbara. Såvitt jag vet har hans artikel på engelska 1985 (Fornvännan) aldrig seriöst diskuterats. — —

Bo Gräslund som är professor emeritus i Uppsala har utgått från Rausings kortfattade artikel och författat en bok som kom i år, Beowulfkvädet. Den historiska bakgrunden (2018). Det är en rik, resonerande bok, bitvis också smått rolig, som vittnar om hur författaren handskats med i stort sett all litteratur som behandlat Beowulf, inklusive det språkliga. Geatas land sägs uttryckligen vara ett eoland, en ö. Liksom Rausing påpekar Gräslund att geatas också kallas wederas, eller weder-geatas, vilket bör syfta på gutarnas nationella symbol väduren, gutabaggen, som i kristen tid också blir Guds lamm, Agnus dei, men förblir Gotlands vapen in i nutid. Geatas i stället för gutar (gutans= goter) blir uttryck för en förväxling.

Men Gräslund går längre: han hävdar att det som ligger i grunden är ett annat diktverk som måste ha varit muntligt uppkommet och traderat i Skandinavien, på fornnordiskt språk. Det är knepigt men fullt möjligt. Anglosaxiskan och fornnordiskan var tidigt mycket nära varandra.

Om ”geatas” istället vore Gutarna, skulle faktiskt mycket av det som står i Beowulf-kvädet vara bokstavligt sant. Möns kritklippor, eller de vita klippor Beowulf passerar på sin väg, där han ror och seglar över havet, passeras mycket riktigt som ett sista landmärke innan man når Danmark.

Beowulfs föregångare Hygelak stupade under en havsräd i Frisland i norra Franken någon gång på 520-talet, möjligen slutet. Det finns belagt i annalerna. Den mytiska kampen med monstret Grendel och hans mor som Beowulf utför för Hrodgar, danernas kung, identifierar Gräslund med en allegori. Den baseras på nya naturvetenskapliga upptäckter. Dessa har han själv introducerat i Sverige, så sent som 2007. Året 536 och några tiotal år framöver drabbades nämligen norra halvklotet av en rad naturkatastrofer med följder av vulkanutbrott och så småningom även en pandemi av böldpest. Man måste anta att detta lett till svält och stor minskning av befolkningen av samma dimensioner som digerdöden ca 1350. Det är i kamp med dessa hot som Beowulf inhöstar sin seger, menar Gräslund. Åtminstone finns minnet av detta mytiska naturfenomen som ett övernaturligt inslag i dikten. Det var då som ett minne av den blomstrande folkvandringstiden före katastroferna som dikten skapades, troligen någon gång efter 550, troligen en bit in på 600-talet, och överfördes till England.

— —

Resan är verklig nog om man antar att Beowulfs besättning rott (knappast seglat) från Gotland till södra Danmark, t.o.m. tidsangivelserna stämmer. De vita klipporna är Stevns klint på Sydsjælland. Vägen på land med dess, enligt dikten, märkligt stensatta avsnitt (inte engelska romarvägar!) har gått upp till än så länge en okänd kungsgård, alltså Hrodgars Heorot, innanför Præstø fjord. På vägen passerade man vid Broskov den bäst bevarade förhistoriska vägstumpen med stenläggning i Norden. Tidigare, då man fortfarande resonerade om geatas som götar -någon även som jutar, som dock heter eot e n as i dikten pekade man på den berömda kungsgården i Lejre på Nordsjælland, men den uppstod senare. Eventuellt som en följd av att Heorot bränts ned enligt Gräslunds kronologi.

Det är gott om hänvisningar i dikten till svearna, stundom i krig, men också i släktförbindelser för de främsta hjältarna. Beowulf själv insätts som kung av en sveakung. Han är själv av kunglig sveabörd. Flera av de senare härskarna i Swiorice är kända till namnet från dikten Ynglingatal som författades i Norge på 800-talet. En del av uppgifterna där, som verkar gåtfulla, kan tolkas på ett rimligare sätt genom Beowulfskvädet.

När det gäller att hitta platserna tar Gräslund ut svängarna. Men mycket tyder på att den kungaborg på Gotland som nämns kan vara området kring den mäktiga husgrunden Stavgard eller Stavers hus i Burs socken, som arkeologin direkt pekar ut. ”Folkets borg” som nämns under striderna på Gotland kan i så fall bara vara Torsburgen, Nordens största fornborg. Den har brunnit under denna tid, liksom stora delar av de många kämpgravarna (husgrunderna) på Gotland. När gutarna invaderar Uppland pekar Gräslund på den mäktiga borgen Broborg längs Långhundraleden mot Uppsala, som bränts ned men inte undersökts närmare och liksom Stavers hus visar på en möjlig boning i konungslig klass för epoken. Intill kan den stupade sveakungen Egil ha kremerats och begravts i en gravhög, i och för sig bara en gissning.

Så är det Bro Borg, Torsburgen på Gotland och andra historiskt kända platser, men inte kungsgården vid Lejre som figurerar i Beowulfs epos ? Ja, det kan man inte slutgiltigt bevisa via arkeologin, men mer och mer och mer talar för att det är så – och redan på 500-talet fanns ett Svearike, som hade herraväldet inte bara över Gotland, utan också över omkringliggande landskap – det är kanske det viktigaste budskap, som den nya forskningen har att förmedla, men det bekräftar bara vad forskningen sagt sedan Birger Nermans tid. Sveariket är mer än 1500 år gammalt vid det här laget, och en av Europas äldsta, aldrig erövrade nationer…

Svearikets ursprung får nu sättas till före 500-talet, långt innan något Stockholm och lås för Mälaren ens fanns..

Annonser

Asatron härskar ombord på hangarfartyget CVN-74, USS John Stennis

Från the US of A kommer nu rapporter om att Hangarfartyget USS John Stennis (CVN-74) har många Asatroende bland sin besättning, och nyligen firade man också ett blot ombord. Fartyget tillhör den amerikanska Atlantflottan, är baserat i Norfolk, Virginia på den amerikanska östkusten och leder sin egen Carrier Strike Force, predestinerad för Nordeuropa och Nordatlanten.

”In the Navy”

Fartyget har kärnvapenkapabilitet genom sina flygplan, tillhör Nimitz-klassen från 1990-talet och bemannas av över 5000 personer. Den som i likhet med mig varit ombord på ett amerikanskt hangarfartyg eller besökt deras baser i San Diego eller på andra håll vet hur stora de är, de är i princip hela flytande städer. CVN-74 måste hem och få översyn av sina atomreaktorer detta år, och dess nuvarande position, destination eller uppdrag avslöjas inte i de amerikanska artiklar jag läst, men det ska befinna sig någonstans i Persiska Viken, där man nu hållit blot i Hangarfartygets särskilda gudstjäntlokal, som vidsynt nog är öppen även för Asatroende. US Navy har inga som helst problem med detta, och det bör heller inte ni ha, kära läsare ! Jag citerar, från en artikel som konfirmerats från två oberoende källor:

The development is the latest in a series of boosts for Heathenism in the U.S. military, a little-known religion with roots in Viking mythology that has gradually gained recognition in the services. A 2013 non-scientific ”census” poll by the Norse Mythology Blog identified nearly 8,000 Heathen respondents in the U.S. and more than 16,000 worldwide. A 2018 estimate from religious author Jefferson Calico suggested there may be up to 20,000 American Heathens.

According to the Stennis release, Aviation Electrician’s Mate 2nd Class Joshua Wood, a practitioner of Heathenry for more than five years, was appointed Heathen lay leader for the carrier. This distinction allows him to facilitate sumbels, or informal Heathen religious services, within the ship’s chapel.

Religious lay leaders must be appointed by commanding officers ”on the basis of volunteerism, high moral character, motivation, religious interest and a letter of certification by the appointee’s religious organization,” according to the release, which cites the Military Personnel Manual.

While the release did not state how many sailors are regularly joining Wood for services, it includes quotes from one other Navy practitioner, Aviation Electronics Technician Airman Joshua Shaikoski.

Shaikoski was born in Norway, where Heathenism originated, but grew up Lutheran, he said.

”I never felt like I connected with anything spiritual until I visited Norway and discovered a group of Heathens who opened my eyes to their religion,” he said in a statement. ”When I returned to [the United States], I met a kindred that aligned with my beliefs, and I’ve been with them ever since.”

Deployed at sea since October, Heathens aboard the Stennis pray to Njord, the god of seafarers, one of many deities recognized by the religion, Shaikoski said.

 

Asatron tilltar och är fullständigt accepterad inom den Amerikanska försvarsmakten som helhet, säger tidningskällan. Njord, skeppsbyggnadens och sjöfartens gud, är flitigt tillbedd även av sjömän i Sverige. Sedan 2017 är Asatron officiellt godkänd som religion även av Pentagon, eller det Amerikanska Försvarsdepartementet, uppges på sajten Military.com, och det finns nu mer än 20 000 organiserade Asatroende enbart i USA.

USS Stennis i sjögång – Njords beskydd behövs

Blot till Njord på Brännö, Bohuskusten

Asatron och Torshammaren är sedan 2013 också godkända inom Arlington-kyrkogården, USA:s mest framstående militära begravningsplats. Full likställdhet har uppnåtts med andra religioner, enligt vad militära källor i USA uppger – men vi kan ändå inte undgå att publicera denna smått hädiska sång, eftersom självaste Loke så att säga förmått oss till det – ”Uti flottan…”

”Uti flottan – man lägger ut – man lägger till…”

 

Nåja. I över fyra månader har Hangarfartyget nu varit ute på uppdrag, i en av världens hetaste konfliktområden. Tekniker Shaikoski., och de övriga hedningarna ombord, har full heder av sin insats, och är värdiga allt vårt stöd, liksom Hedningar och Asatroende som ställer upp för sina respektive länder och stater, runt om i Världen. Det borde vi erinra oss, denna Tors månad 2019.

Hedniska Tankars Runskola (del 19) Madr-runan

Från det stora till det lilla, och från det ständigt pågående till det eviga. Hedniska Tankar omfattar högt och lågt, stort och litet, allt på en gång – för som en annan känd hedning en gång sa: ”Intet mänskligt är mig främmande.  Runan Madr eller Mannaz på gotiska följer som den nittonde i Utharken, eller den äldre, esoteriska runraden, och nitton är ett primtal, vilket uppenbarligen fascinerade våra förfäder.

Att den följer efter Odensrunan eller Hästrunan, som fick talet 18 – odenstalet gånger två – liksom ryttaren följer på hästen, är kanske bara naturligt. Vi har tidigare lärt oss, att Tyr-runan – kontroversiell i våra dagar, pga okunskap och de stackare, som inte vet bättre – står för mankön, och kom som runa nr 16, medan Bjarka-runan – en helt okontroversiell och positiv symbol, som stod för det kvinnliga könet, men också födelsen – kom som nummer 17 – ett annat primtal. När vi talar om ordet ”Man” på modern Engelska, (tänk på Neil Armstrongs ”a small step for man...” till exempel  )liksom tyska och alla Nordiska språk, talar vi nästan alltid om människan i allmänhet, eller hela människosläktet, oberoende av genus eller kön, och de som vill förflacka det svenska språket och ta bort dess genusmarkörer, behåller oftast den maskulina formen för olika ord. ”Man är mans gamman” står det i Hávamál – och det betyder att ”människan är människans glädje”. Vi ser oss själva i andra, och i jämförelse med andra mäter vi oss själva. Den tyske existensialfilosofen Martin Heidegger talade till och med om ”Das Man” eller ”Mannet” som en följd av vad han kallade ”In der Welt sein” eller ”I-världen-varon” som är en ofrånkomlig del av vår mänskliga tillvaro. Mannet – illustrerad i uppmaningar som ”så gör man…” eller ”så gör man inte” tänkte sig Heidegger nästan som en språklig entitet som börjat leva sitt eget liv i det kollektiva undermedvetna, precis som runorna alltid gör – här har vi också en filosofisk definition på själva begreppet ”Runa” – och ibland kunde kollektivet, massan, den allmänmänskliga driften att ”göra som Svenssons gör, och inte skilja sig från mängden”  leda till religiöst eller politiskt förtryck, ett slags allt förtärande konsensus, av ett slag som vi alla är välbekanta med sedan 1970-talet, efterkrigstiden och det slirande ”folkhemmets” Socialdemokratiska samhälle, även om det ”Das Man” som denna rörelse representerar sedermera hamnat fullständigt på dekis, och sett sin bästa tid…

En sak kan vi i alla fall vara fullständigt överens om – och det är att runorna inte är några ”tomma symboler”, utan precis tvärtom. De har krafter, på gott eller ont, och det kan vi aldrig resonera bort – det är dags att sluta låtsas som om vi kunde, för de påverkar oss mer än vi tror. Man-runan kan ursprungligen ha stått för människors möte, som i en av Hjalmar Gullbergs dikter – men under 1900-talet, såg vi denna runa växa till något mer, något destruktivt, även om vi idag vet att individen alltid är starkare än kollektivet.  Runan ser ut som en Gifu-runa hängd mellan två upprättstående stolpar, eller två Wynjo-runor vända emot varann, med en förening i spetsarna. Vi vet redan från tidigare delar i runskolan att Gifu betyder gåva och Wynjo betyder glädje, och att de båda är Frejas runor – här göms också något av Madrs allmänmänskliga symbolik. Det norska runpoemet säger att:

Maðr er moldar auki; mikil er græip á hauki.

Man är mullens ökning, starkt är hökens grepp” alltså. När Jalkr-runan (för J-ljudet) och Idegransrunan (för i-ljudet) kom ur bruk, övergick man till att teckna Madr som en jalkr-runa, möjligen därför att älgrunan, som ju stod för levande varelser i allmänhet, också kunde användas för att beteckna mänskligheten. Att Madr-runan i den yngre, 16-typiga runraden också liknar en fågelklo, är förhoppningsvis lätt att se. Den isländska runversen säger nästan samma sak:

Maðr er manns gaman ok moldar auki ok skipa skreytir.

Alltså ”Man är mans gamman, och mullens ökning och skeppets skryt”. Människan är dödlig, och jorden tar henne åter. På så sätt blir hon till mull, vill dikten säga oss, men så länge hon lever och är i sin ungdom, kan hon alltid pryda ett skepp, vara del av ett kollektiv och duga till mycket. Det anglosaxiska runkvädet, slutligen, drämmer till med följande strof:

Man byþ on myrgþe his magan leof: sceal þeah anra gehƿylc oðrum sƿican, forðum drihten ƿyle dome sine, þæt earme flæsc eorþan betæcan.

Eller, i min översättning: ”Människan bjuder ofta (myrgthe – jämför med ordet ”margs” i äldre medeltidssvenska, alltså mycket, synnerligen) sina anförvanter lov (magan är här samma ord som vårt svenska ”måg”, alltså släkting, anförvant) men skall dö som annat folk som andra nämnt (spican är ”speak” i betydelsen tala, omtala) för Drotten har täljt domarna sina, (Anglosaxarna var halvkristna, och sade ”Drotten” istället för Odens riktiga namn) och det arma fläsket (flaesc står det mycket riktigt !) skall jorden återta (betaecan !)

Individen dör, men släktet består – och nya individer med samma tankar och skaplynne, kan återta de gamlas plats. Man har kopplat Madr-runan inte bara till de människor som lever nu, utan också förfäderna mest av allt, och människans värld i allmänhet. Människornas sociala liv, deras umgänge och vänskapsförhållanden antyds också av denna runa, när den används i spådomar.

 

 

 

 

 

Som tidigare ofta påpekats spådde man aldrig i runor en och en, utan använde flera runor för att tolka innehållet eller betydelsen i den första runa man drog, och en andra eller tredje runa kunde då klargöra innebörden i de relationer eller sociala förhållanden som runan syftar på, när den kommer upp i en dragning. Edred Thorson kopplade den också till Rigsthula och Heimdalls vandring runt Midgård, där han först besökte trälar, sedan bönder, sist jarlar och så Kon Unge, Goden som skulle bli Heimdalls efterträdare på Jorden.(Mera om Heimdalls esoteriska betydelse, kan ni lära er här ) Thorson lät också runan stå för koncentration, kraftsamling och närvaro i Midgård och den mänskliga världen, i motsats till den föregående runan, som ju handlade om gränsöverskridande och det översinnliga.

 

Dess stadhagalder ansåg han bäst utfördes genom att stå med benen tätt tillsammans i ”givakt” ställning, samt armarna M-likt vikta och korsade över huvudet, så att man markerar tallkottkörteln eller ”Hugaugat” eller ”Hugens öga”, det inre öga vi använder när vi koncentrerar oss. En annan, och alternativ ”stadha” är att stå med armarna korslagda över bröstet istället, så att handlovarna ligger över solar plexus. Tuisto, den gamle germanske himmelsguden på kontinenten, som var en annan form av Tyr, skall ha haft en son som hette Mann eller Mannaz – vilket också är runans urgermanska namn. Han fick i sin tur tre söner, Ing (jämför med den senare Ing-runan) Irmio och Istio.

I västra Germanien bodde mycket riktigt Ingvaeones, som på Romarnas tid fanns på den tyska nordsjökusten, Hermiones eller Irms folk – jämför med Irminsul, de gamla sachsarnas namn för Världträdet eller Yggdrasil, den pelare som bär upp Världen som bodde vid nedre Elbe, och sedan Istvaeonerna, som bodde mellan Rhen och Weser. Att Gifu-runan, som betyder äktenskap, och glädjerunan Wynjo, återfinns inne i Madr är förstås ingen tillfällighet, då ”delad glädje är dubbel glädje” som det gamla svenska ordspråket säger. Freyja Ashwynn sade på 1980 talet, att upp och ned vända Madr-runor, alltså ”förvända män” ofta dök upp, när hon gjorde rundragningar för manliga homosexuella. Något vettigare anmärker hon också, att Madr-runan ofta används i bindrunor, och att den blir långt starkare med intellektets och Asarnas ass-runa, samt Reid och Eh. Madr-runan symboliserar för henne inte bara människan och människosläktet i och för sig, utan dess utveckling framåt, emot högre mål och fördjupad insikt via intellektuella färdigheter, något som ”fornsedarna” i våra dagar  helt frånsagt sig.

Man skulle också kunna säga, att Man-runan står som en rak motsats till all anti-intellektualism och rent ”känslotänk” eller djuriska, låga impulser. Etymologiskt finns en svag koppling till ord som Munir på isländska, alltså ”minns !” Som i ”Munir thetta !” eller ”minns det här” liksom ordet Minne, som ju på gammelhögtyska dels betyder just minne som på svenska, men också kärlek, som i minnes-sång eller minnesdrickning. De fries och andra runologer har tolkat Madr-runan som två isrunor (de lodräta stavarna) och två kaun eller eldrunor (de inre kilarna i runan) och därmed angett människans dubbelnatur, hon har en kall, livlös kropp, men Hugen eller intellektet och hennes sinnen är vad som eldar henne, och får henne att leva.

Även Ask och Embla, mänsklighetens första representanter, har kopplats till denna runa, och den ”slutna” stadhagaldern till Mannen, den öppna däremot till kvinnan, även om båda väl kan tänkas ha använts vid ceremonier. Agrell påpekade redan på 1920-talet att Mithraisterna sådär 300-år före kristus också ansåg att talet 19 var just människans tal, det skulle symbolisera de 7 klassiska planeterna, plus zodiakens eller djurkretsens 12 tecken. Människan, eller Mikrokosmos, skulle också inom sig rymma fräste till förståelse av makrokosmos, universum eller hela mänskligheten, tänkte man sig inom den antika talmystiken – en tanke och idé som förts över i runraden, och dess nittonde runa….

”Den som tror, ska varda frälst” sägs det…

Gävlebocken överlevde Julen

Om Hedniska Tankar har framgång just nu, ligger det kanske i tiden… Igår kom en rapport om att Gävlebocken – fortfarande världens största Julbock – överlevt Julen, utan att drabbas av Sverigefientliga attentat. Alla de mystiska Monoteister utifrån, som gång efter annan försökt förstöra den Nordiska Julen på grund av sitt blinda hat emot Sverige och allt vad vårt land står för, har återigen gått bet. Det gjorde de också förra året, och trots att Sture Gavlén – som skapade Julbockstraditionen i Gävle redan på 1960-talet, för att glädja de fattiga och de som annars ingen Jul kunde få, nu har gått ur tiden och inte längre finns ibland oss, lever bocken kvar och intresset för att skydda, värna och bevara den bara växer. Gävlebocken har blivit en symbol för Gävle och stadens goda anda, helt enkelt.

Det har anordnats skyddsronderingar och tipsrundor runt bocken, som nu börjat fungera lite som en lackmustest på vad som händer i det svenska samhället. Meningslös förstörelse och intelligensbefriad vandalism emot vår Nordiska Jul är numera ”totalt ute” bland Gävles invånare. Borta är de mörka år, när utländska profitörer som Colin Nutley på film försökte hylla de som förstört och bränt ned vad andra skapat, något som faktiskt borde räknas som uppvigling eller uppmaning till lagbrott. Mordbrand är inga trevliga saker, men för 16:e gången klarade sig nu Gävles bock, och till nästa år kommer den helt säkert igen, och som den svenske poeten Bertil Malmberg en gång skrev:

Jag vet det.
Jag säger det.
Men därför att jag vet och vågar att säga det
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.

 

Gävleborna står upp för sin stad och sitt svenska samhälle. De vägrar att sänka sig till den nivå vi annars ser här i landet, och nu när vi slutat bränna oskyldiga symboler för Julen, kan kanske de utlänningar som slagit sig ned i vårt land förmå sig att sluta bränna upp folks bilar, till exempel. Dagens Nyheter och Erik Helmerson, dess katolske ledarskribent, påstod igår papegojmässigt att det svenska samhället blivit mer polariserat, att ingen samhällsanda eller samhällsmoral längre finns, och implicerar därigenom, att Sverige skulle stå inför sin undergång.

Själv tror jag att Erik Helmerson har präktigt fel, och att han fullständigt misstar sig, rörande situationen i vårt land. Möjligen stämmer hans tjugofemöresanalys vad gäller den Svenska Riksdagen, eller det som skall föreställa ledande politiker i det här landet. Som vi har sett under det sista kvartalet 2018 har de helt misslyckats att enas, och kan inte längre ta sitt ansvar för det svenska samhället. Det gäller främst Regeringen Löfvén och dess representanter, och lika mycket Annie Lööf och det svansdingel, som en gång var ett Folkparti, men som i dagsläget inte ens kan kallas liberaler. Och situationen i Stockholm, inklusive förorterna, känner vi också till.

Men resten av landet står för något annat, och vill något annat än makteliten.

Människor enas och sluter upp bakom våra symboler. Vi önskar varandra ett gott nytt år, och har firat en hednisk Jul. Mörkret må sänka sig över land och stad, men tankarna förblir ljusa, också på det nya året. Kanske skändas inga halmbockar nästa år eller nästa – och kanske kan etniskt svenska kvinnor gå säkra på gatorna igen, utan att drabbas av överfallsvåldtäkter. Data från BRÅ och Regeringen Löfvéns egna utredningsmyndigheter visade förra året, att 110 av 129 våldsmän dömda för överfallsvåldtäkter hörde hemma i utlandet, och vad gäller gruppvåldtäkterna hörde 70 av 94 dömda personer hemma utanför Europa – och de borde nog snarast återförvisas dit, där de kom ifrån.

I Marocko blev nyligen två nordiska kvinnor halshuggna, när de försökte röra sig fritt genom det landet. SVT – vår Statstelevison – vägrade att berätta sanningen, men påstod att de drabbats av ”halsskador” när det i själva verket var så, att muslimska fanatiker mördade dem. På samma sätt babblar ännu Regeringen Löfvén om ”skjutningar” när det i själva verket är Mord och Dråp det handlar om – men ingen vågar säga sanningen om vad som pågår. SVT har bevisligen ljugit, när de sagt att en ”Schweizisk man” skulle vara en av de marockanska terrorister, som ligger bakom de senaste morden på Nordiska kvinnor.

Idag avslöjades också, att ytterligare en kvinna i Marocko – inhemsk den här gången – också halshuggits. Kommer SVT i känd stil kalla även detta för en ”knivskada” ?

Gävleborna har lyckats bevara sin halmbock, och det är givetvis bra. På ytan förblir allt lugnt i vårt Sverige, men bakom fasaderna rämnar Regeringen Löfvéns skenbilder. Det finns mycket ont i vår Värld, som vi inte kan rå på – än så länge – Monoteistiska religioner och galningar i fjärran länder inte minst. Megit aer margs auki” eller  Mycket finns, som ökar det onda – stod det en gång i den Äldre Västgötalagen. Men men lag ska land byggas – heter det också – och vi ska gå emot ljusare tider vad det lider – här – eller i Gävle.

2018 – ett år med enorma framgångar för Hedniska Tankar…

2018 var ett år fyllt av framgångar för den Nordiska Hedendomen. Fler än 3000 Asatroende har nu organiserat sig, och våldsreligioner som Islam, blir alltmer impopulära i Världen, liksom Jeschua ben Yussufs alltmer fåtaliga tillbedjare. Minst 69 000 personer hednade sig, och gick ur ”Svenska” Kyrkan, som nu har mindre än 58 % av Sveriges medborgare som medlemmar. Monoteismen fortsätter att hota vår planet, och alla människor på den, men i takt med att tron på den påstått ”allsmäktige” minskar, minskar också stödet för dessa rent totalitära livsåskådningar. Och denna blogg fortsätter att ge sitt bidrag och dra sitt strå till stacken. Se här bara.

 

 

Antalet läsare har nu stigit till ca 275 personer varje dag, på årsbasis, alltså vecka efter vecka, månad efter månad hela året om. Det innebär en ökning med 30,7 % eller nära en tredjedel i antalet läsare. Visserligen kanske det finns ett litet fåtal personer här och var som inte gillar den här bloggen – en del av dem har till och med försökt stoppa den – men vad de här dummerjönsarna inte förstår, är att varje försök från deras sida att göra motstånd emot mina Hedniska Tankar bara ökar läsarantalet.

Ser man till den senaste månaden, December 2018, var läsarantalet ännu större, eftersom denna blogg då lästes av totalt 14 103 personer. December brukar vara den månad på året folk läser mest bloggar; har jag märkt, vilket kan ha sin orsak i att den mörkaste tiden på året infaller just då, liksom Julledigheten. Ser vi till antalet läsare per dag under varje månad denna blogg har existerat – och den har nu fortsatt leverera i stort sett dagligen varje månad i fyra år, så får vi följande diagram:

 

 

Siffrorna talar sitt tydliga språk. 455 läsare per dag, den senaste månaden, och varje Decembermånad, har antalet läsare ökat med i stort sett 100 personer om dagen, samtidigt som det aldrig varit mindre än 213 läsare per dag någon månad under det senaste året, ja vissa månader mer än 300 stycken.  Jag vill passa på att tacka alla därute – främst i det Hedniska Sverige – för ett kraftfulla stöd. Ser vi till Hedniska tankars genomslagskraft rent globalt, ser det ut såhär:

 

Hedniska Tankar har läsare överallt i Världen, utom i en del islamska diktaturstater, eller vissa underutvecklade länder i Afrika. Till och med i länder där det råder krig och svält, som Jemen, och befolkningen rimligen skulle kunna ha mycket vettigare saker för sig än att läsa bloggar om Asatro från ett såpass litet 10-miljonersland uppe i Norr som Sverige, läser man alltså vad jag skriver – och jag är nu den enskilt största bloggen om mitt ämne på nationell basis – till och med större och mer läst än många föreningssajter.

Försöker vi så identifiera var denna blogg har flest läsare, eller rättare sagt vilka länder de kommer ifrån, kanske ni kommer ihåg detta diagram från förra året:

 

 

Sett till de 16 länder där ”Hedniska Tankar” läses mest, så knuffade Australien ut Polen från plats nr 16, medan Kanada, Spanien, Italien och Åland noterade en uppgång, medan traditionellt starka länder som Ryssland och Island – båda stora vad gäller Asatro – minskade sitt intresse. I tur och ordning Sverige, USA, Finland, Norge, Danmark, Tyskland och Storbritannien har under hela tiden mellan 2013 – 2017 varit de största länderna vad antalet läsare angår. I Sverige och Finlands fall är det föga förvånande, då den här bloggen uteslutande skrivs på svenska, vilket inte räknas som ett nationellt språk i andra länder, trots en Estlandssvensk minoritet, och svenska ”kolonier” i många andra länder. USA:s tydliga överrepresentation förklaras nog med att det landet är överrepresenterat på internet rent generellt, men man kan möjligen utläsa ett växande intresse från de Europeiska länderna, och inte bara läsare från hela Norden. Ser vi så till årets utveckling för 2018, så har följande hänt:

 

 

Som vi ser har intresset från Storbritannien klar ökat. 651 träff förra året, emot 380 för 2017 ! Ökar gör också intresset från Ryssland och Island, som är på väg att återta sina platser högt upp i tabellen.  Å andra sidan faller intresset från Danmark och Tyskland, liksom Kanada, Frankrike och Italien, men detta kan bero på att jag endast har enstaka läsare där. Ser vi sedan på ”16 i topp” listan för hela perioden 2013 – 2018 jämfört med 2013-2017 enskilt, ser det ut såhär:

 

Intresset från Ryssland är så stort, att man gått upp från 13:e till 8:e plats genom tiderna. Även i Spanien, där man gått fram från 11:e till 10:e plats bland alla läsarnationer, och i Polen, där man nu är nummer 14 istället för 16 har den här bloggen gått mycket bra, trots att både Polen och Spanien är traditionellt sett mycket katolska länder. Intresset från Kanada, Island, Åland, Italien och Frankrike har däremot tappat något, med individuella tillbakagångar – men Hedniska Tankar har gjort ett mycket starkt 2018  – där antalet lästa inlägg i många länder fördubblats på bara ett år, sett emot hela perioden 2013-17 !

Till Ars och Fridar, alla läsare ! Till God äring och frid – may you live long and prosper !!

Hedniska Tankars Runskola (del 18) Eh-runan

Runan Eh eller Ehwaz på gotiska följer som den artonde runan, och erinrar om ordet Equs på latin, vilket betyder häst. Även det fornisländska ordet jor för häst, hör hit, liksom forniriskans ech och sanskrits asva, som alla betyder häst de också. I sanskrits Asviner, för ett gudomligt brödrapar, har många etymologer sett början till vårt ord för Asarna, gudamakterna självt.

 

Hästrunan Eh ser ut som en högbent häst, eller bokstaven M med en mindre vinkel mellan de två upprätt stående skänklarna, och hade från början ljudvärdet eh som i , även om det senare övergick till en diftong ”jo” påminnande om ett j-ljud, medan idegransrunan eohfick representera i-ljudet. I den yngre, 16-typiga runraden föll runan bort, och man hade inte längre några särskilda runor för bokstäveerna eller språkljuden j eller e. Den kan numerologiskt förklaras som två gånger nio, Odens tal som syns i Naud runan, kopplad med dualismens tvåtal, eller tre gånger sex, alltså Asarnas heliga tretal gånger Gifu eller gåvorunan, eller till och med två gånger tre gånger tre, alltså thursatalet två gånger Asarnas tretal gånger sig självt. Föga förvånande har Eh-runan också många gånger tolkats som en Odens runa, den kanske viktigaste Odensrunan överhuvudtaget, efter Naud.

Hästar var viktiga för våra förfäder, och användes vid alla kortare resor. På hästryggen avgjorde man krig, och till häst red man till tings, eller till närmsta marknad. Sverige lär vara ett av de länder i Europa som fortfarande har flest hästar per capita, trots att vi inte någonstans i vårt nutida svenska samhälle använder hästen som nyttodjur, utan bara för sport och förströelse. Och vi talar fortfarande om ”hästkrafter” när vi vill beskriva motorstyrkan hos de bilar, som överallt fått ersätta hästarna; trots att vi lika gärna kunde använda SI-enheten watt. Kopplingen till våra riddjur är fortfarande stark och livslång, vilket nog alla hästintresserade läsare av denna sida lär hålla med om. Också gudarna har sina hästar, och namnen på alla dem samlades av min kollega Henrik Andersson för inte så länge sedan. Den ende gud som går till fots, över ”Kormt och Ormt och Karlögar två” – för alla de vattendragen korsar Tor på sin väg till Idavallen, är Tor själv, som är så stark så att han inte behöver någon häst, längre sträckor åker han som bekant i vagn.

Tor vadar över de vida vattnen – illustration av Lorentz Frölich till en av artonhundratalets danska Eddaöversättningar

Oden rider på Sleipner, och medan Bjarka-runan, som inledde den tredje aetten i runraden motsvarar Ur och Naud, motsvarar Eh-runan både Thursrunan och Isrunan, som båda är starka dödsrunor. Man har sagt att Oden på Sleipner kan rida in i den andra Världen eller dödsriket, vilket också motsvarar berättelsen om Hermods ritt ned till Hel efter Balder. ”Asarnas gåva” alltså tre gånger sex, syftar också på den underbara hästen Sleipner, och många runtolkare har ansett att Hästrunan Eh är en runa för resor i det Inre, meditation och esoterisk kunskap, som icke är för envar.

Det angelsaxiska runpoemet säger att:

Eh byþ for eorlum æþelinga ƿyn,
hors hofum ƿlanc, ðær him hæleþ ymb[e]
ƿelege on ƿicgum ƿrixlaþ spræce
and biþ unstyllum æfre frofur.
”The horse is a joy to princes in the presence of warriors.
A steed in the pride of its hoofs,
when rich men on horseback bandy words about it;
and it is ever a source of comfort to the restless.”

Just egenskapen att vara rastlös, ständigt sökande, ständigt trängtande efter mer vetande tillkommer Oden, valkyriornas herre. Om Reid-runan – som betecknar Tors Vagn – är en runa för resor i det yttre, eller i den här Världen, så pekar Eh-runan upp emot det översinnliga, och en tillvaro i evigheten, bortom Midgård.

Hingsthetsning – bildsten från 500-talet och Häggeby kyrka i Uppland, Håbo Kommun

Atreid Grimsson ville på 1980-talet koppla den till den Vilda Jakten, och Odens följe, som rider runt i Julnätterna, de dödas andar och det översinnliga. I Runatal Havamáls står den artonde runstrofen för den hemlighet, som oden aldrig berättar mer än för sin älskade (Frigg ?) eller den kvinna han ser som sin syster, och det passar ovanligt väl med Eh-runans fördolda natur. Edred Thorsson gav på 1960-talet en mer positiv tolkning av Hästrunan, och kopplade den även till Frej, äringen och hästoffer, som i berättelsen om Ragnvald Frejsgode på Island, han som hade en helig gudahäst, på vars rygg ingen fick rida. Han citerar även det isländska stävet ”marr er mans fylgia” och tar upp det faktum att Fylgiorna kan visa sig i hästgestalt, liksom Valkyriorna, andra väsen än Oden, som också far på hästryggen från en värld till en annan.

 

Freyja Ashwynn betonar liksom andra att hästrunan är ett medel för kommunikation, verktyget för övergång till ett tillstånd till ett annat, snarare än blott och bart fysiska resor, som ju syns i Reid-runan. Hon menar att hästrunan också syftar på nära förhållanden, i vänskap och kärlek, där ”två reser över världen” och att en omvänd hästruna också tyder på falsk vänskap, svek, ett förhållande som upphör. Runan kan också tolkas som två lagr-runor, eller två vattenrunor ställda mot varandra, vilket skulle ha viss betydelse för kärleksmagi, säger hon, men vattnet är ett lättrörligt och föränderligt väsen, och runan har inte samma starka betydelse här som den nästföljande Mann-runan, till exempel, utan tyder kanske mer på lättrörliga, föränderliga förhållanden.

Etymologer har spårat runans namn till gammalhögtyska Ehin = en, ehwa = evighet, fornisländska ae = alltid, aevi = livstid, och ytterst den förindoeuropeiska ordroten aiw- som betyder livskraft, livsålder. Också andra Europeiska folk, som Slaverna med Svantevit, eller Kelterna med Epona har haft hästgudomligheter som stått för det översinnliga, och resan till dödsriket eller andra själstillstånd. En senare form av Eh ser ut som en lodrät stav med en snedställd, åt vänster lutande bistav, och den formen av Eh har också använts inom stadhagalder. Det tidiga 1900-talets tyska runforskare såg i räckeföljen Bjarka (för födelse) Eh (för övergång) och Människans M runa (som följer härnäst) en berättelse om människans skapelse, eller Gudarnas kraft, som verkar även i Midgård, och till slut leder fram till människan, men Eh runan som verktyget för människoblivandet, människans vinnande av insikt genom studiet av sin egen natur.

Det är kanske den bästa sammanfattning av runans betydelse som någonsin gjorts. Agrell ansåg redan på 1920-talet, att Hästrunan också återfanns i Buslubön, ett sent kväde, där vi ser odenstalet 18 multiplicerat med 2 återigen, och vi får 36 strofer, varav den sista är ”hin mesta galdr” eller den mesta eller största galdern, ett av Odens mysterier eller förvandlingskonster, som kan förvända synen på vem som helst. Hästrunans betydelse för destruktiv magi ska inte överdrivas, men den har ändå alltid stått för övergång från ett tillstånd till ett annat, inre förändring, inre resa, meditation och introspektion, vinnande av insikt och vetskapen om det översinnliga. Kanske är den också en av den äldre runradens mest förbisedda och bortglömda runor.

 

I vilket Dick Harrison klarlägger Julklapparnas Asatrogna ursprung

I dessa mellandagsreans dagar, då en del av det svenska folket försöker att byta bort sina julgåvor, är det på tiden att vi erinrar os varifrån själva idén med Julgåvor eller Julklappar kommer. Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, som numera driver eget företag och skriver för Svenska Dagbladet; en tidning som är mera sanningsenlig om sin liberala hållning än den låtsasliberala lögnarblaskan Dagens Nyheter; redde för någon dag sedan ut begreppen i ännu en historiespalt.

I Björn Hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Det är alltså omvittnat ur flera källor att Julklappar var en Hednisk och Asatrogen tradition, inte en kristen. Dick Harrison menar att ”man inte nödvändigtvis kan bevisa” att vanan att ge varann rika gåvor till Jul ägde rum på det hedniska 900-talet, eftersom sagorna nedtecknades i slutlig form först omkring år 1200 eller något senare, men det motsäger vedertagen historieskrivning både inom och utom Norden, eftersom man i nästan samtliga fall ansett Islänningasagornas uppgifter för helt vittnesgilla, så också när det gäller Egils och Arinbjörns faktiska existens.

 Ordet Jul kommer av Hjul, närmare bestämt det hedniska Årshjulet, trots bigotta kristnas ord om att ”det inte skulle gå” att härleda etymoloiskt osv…

Nyårsgåvor fanns redan i det romerska Saturnalia-firandet, vilket är allmänt omvittnat, och Saturnalia var en fest för det gamla året, och dess övergång i det nya, liksom vår Nordiska och Hedniska Jul. Dessutom finns det massor av indicier som pekar åt samma håll redan i Eddan, inklusive Hávamál, där givandet av gåvor ofta nämns. I den 52:a strofen står det skrivet, att man inte ska ge bort för mycket, eller ”för stort” (mikil, är det ord som används i originalet, alltså samma ”mikla” som förekommer i Miklagård, den enorma stadens namn) och att ”ofta köper sig lite lov” vilket också blivit ett ordspråk på svenska.  Gåva kräver, att gengåva gives, är som bekant det första av alla hedniska bud, och i den gamla Nordiska kulturen var det inte bra att ge alltför stort, alltför pråligt eller alltför frikostigt, för då kunde det ju hända att mottagaren inte alls kunde återgälda gåvan, vilket ställde honom i en mycket dålig dager. Också Indiankulturer i Nordamerika och flera andra förment ”primitiva” men i själva verket högst sofistikerade samhällen har resonerat på samma sätt, när det gällt givandet av gåvor.

Egil Skallagrimsson och Arinbjörn var fostbröder, och alltså mycket nära vänner, vilket Dick Harrison glömmer bort. Därför kunde Arrinbjörn kosta på sig att vara extra frikostig när det gällde just Egil, och för övrigt var han en stor hövding, vars anseende också delvis berodde på vilka gåvor han hade råd att ge. När Arinbjörn dog i strid, diktade Egil Arinbjörnarkvida, till den döde vännens minne, och förskaffade honom evig ryktbarhet, fastän bara delar av kvädet är bevarat idag. Sannerligen, det var en furstlig vängåva, och mera värt än kappan och kläderna – för de finns inte kvar, utan höll bara Egils tid ut – men kvädet, och det diktade ordet – det är saker som aldrig skall förgå, så länge denna världen står, och Midgård varar.

Också de ord, som jag skrivit till den sanna Asatrons och Makternas ära skall överleva mig själv, då de redan fått väldig spridning, och kanhända gäller det också professor Harrisons, men lottlösa blir de sanna skalderna och de visa aldrig, för ordets gåva och talets konst, vilket Egil själv sa i ”Sonatorrek” eller ”Sonförlusten” – ett annat av hans kväden – det skall aldrig dö, utan för evigt komma åter.

Vad gällde gemene man, gällde nog Hávamáls ord i den 52:e strofen, den som omtalade att även små gåvor kunde ge livslång vänskap, och vara av avgörande betydelse i människors möte, vilket också idag är värt att komma ihåg. Snåla var våra förfäder alls inte, och man kan i sammanhanget också påminna sig den 145:e strofen, som lyder:

145.Betra er óbeðit /en sé ofblótit /,ey sér til gildis gjöf /;betra er ósent/en sé ofsóit./Svá Þundr of reist/fyr þjóða rök,/þar hann upp of reis/,er hann aftr of kom.

I min översättning:  ”Bättre är objudet, än alltför mycket blotat. Gåvan ser ej till vad som gäldats, och bättre är osänt än osjudet. Så ristade Tund, före folkens fall, där han uppstod; och där han återkom”

Begriper ni det, ack ni sena tiders barn och Hedningar små, då är ni allt listiga – ty detta är inte allom givet att tyda och förstå.

För er som önskar något lättare, och kanske mindre vist, har BBC gjort en test angående era kunskaper om de Nordiska gudarna. Håll till godo, nu när vår Sverigefientliga och folkfientliga statstelevision inte erbjuder oss något, som liknar vår egen kultur !

Från Gottsunda, förresten, rapporterades idag också av åsyna vittnen hur ”Svenska” Kyrkans präster står och citerar Koranen vid sin Julkrubba.

Vad var det jag sa ? Kom ihåg: Den sk ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam Light” och av samma skrot, samma korn…

LÅT HEDNA ER ISTÄLLET, SVENSKA FOLK !!