Norsk Kulturpolitik INKOMPETENT – Ett världsarv förfaller… !

Det norska stortinget är Inkompetent, och kan inte längre sköta Norges kulturpolitik. Ja, det är slutsatsen man måste dra efter NRK:s senaste rapporter, och en mycket tydlig anmärkning från den Norska Riksantikvarien. Sprickorna i Gokstadskeppet, som jag skrivit om även förr i denna blogg, vidgas och blir allt större. Förfallet är nu så stort, att skeppet kan brista och braka samman när som helst, där det står uppställt i Bygdöy-muséet i Oslo.

Problemet har varit känt i många år. Det system av stöttor som håller skeppet uppe är otillräckligt, och leder dessutom vibrationer från hundratusentals besökare in i skrovet, vilket efter över 80 år i utställningshallar lett till svåra skador, liksom de nu antikverade konserveringsmetoderna med alun. Politikerna har hela tiden informerats om problemet av ansvariga experter, men vägrat att göra någonting, och bevilja de knappa 35 miljoner NOK som ett utbyte av stöttorna skulle kosta. Också i Norge finns numera en parlamentarisk majoritet, som är fientligt inställd emot sitt eget folk, Nordisk överlevnad och Nordisk kultur. Den norska Riksantikvarien skräder inte orden, och har tröttnat på politikernas tydliga inkompetens:

– Svære sprekker, kommenterer riksantikvar Hanna Geiran, som er kommet til museet for ved selvsyn å se forfallet hos nasjonalskattene.

– Dette er nasjonale ikoner. De må bevares. Ferdig snakka! sier hun til NRK.

Sprickorna har nu vidgat sig med 5 mm under de sista fem åren, vilket man klart och tydligt har kunnat mäta med ytterst noggrann laserscanning, och på sikt krävs ett helt nytt Bygdöy-museum om Norges UNESCO märkta Världsarv skall kunna fortsätta existera. Annars går det förlorat för hela mänskligheten inom en kort följd av år. Dithän har politikernas inkompetens fört. Alla insatta bedömare, även de från ”Förbundet Kusten” och de som seglar historiska skepp är högst upprörda.  35 miljoner är ingen stor utgift för Norge, bara en ytterst liten bråkdel av vad den sanslösa migrationspolitiken kostar, till exempel. Norge är nu ett avsevärt rikare land än det angränsande Sverige, och har till skillnad från vårt eget land stora fonder, besparingar och oljeinkomster, och 35 miljoner är en ytterst liten utgift i det sammanhanget, vilket man också måste vara medveten om.

Också i vårt land förstörs våra Världsarv i snabb takt på grund av politisk inkompetens och brist på vilja. För några veckor sedan larmade svenska arkeologer om hur svår situationen blivit på Birka, som kan förlora sin UNESCO-status inom kort.

For et par dager siden ble vikingskipene nominert til en rød liste i Europa. Det var Forbundet Kysten og Europa Nostra Norge med støtte fra en rekke kulturminneforeninger, som nominerte vikingskattene til rødlisten. Det betyr at vikingskipene kan ende opp som en av de sju mest truede kulturskattene i 2020.

– Det er flaut, mener seniorrådgiver i Forbundet Kysten, Tore Friis Olsen. Han legger til at de har fått mange støtteerklæringer fra hele landet.

– Det er ikke noe kontrovers rundt dette. Vi har sett rapportene. Skipene er i dårlig tilstand, sier han.   (NRK 1 Juli 2019)

Professor Jan Bill vid Bygdöy-muséet visar hur inkompetenta politiker förstört nationens arv…

Norrmännen ställer alltså upp för sitt historiska arv, men politikernas handlingsförlamning, inkonsekvens och brist på insikt fortsätter. När skall folket göra sig av med dem, och välja nya ?

Lasermätningar visade den bistra sanningen redan för fem år sedan, och redan då lämnade man in sina rapporter. Och ändå har de styrande och tärande – precis som i vårt land – helt ignorerat situationen…

Många är de Gokstad-repliker som byggts genom åren. Gaia – på vars däck jag själv också stått – byggdes redan på 1990-talet – men varför hatar våra politiker Nordisk kultur ?

Annonser

Stora Framgångar för Hedniska Tankar under första halvåret 2019

Jag har skrivit det förr, och det stämmer fortfarande. Vad som stiger uppåt borde förr eller senare sjunka nedåt, genom det fenomen som kallas gravitation. Och det gamla svenska ordspråket säger att ”Det är sörjt för, att inga träd kan växa upp i himlen”.

Men vad gäller den här bloggen och dess läsarsiffror, stämmer inte detta. Den fortsätter att växa och växa, om man ser till dess läsarantal. Under första halvåret 2018 noterade jag ungefär 220 läsare om dagen. Detta halvår – de första sex månaderna av 2019 – har läsarantalet vuxit till ungefär 293 unika besök per dag. Ser vi till den senaste månaden – Juni eller Frigga månad, som också kallas sommarmånad enligt den gamla svenska kalendern, noterade jag 261 unika besök per dag, emot ungefär 237 stycken samma månad förra året, och detta trots att sommarmånaderna traditionellt sett brukar vara en tid då de flesta människor håller sig borta från internet.

Intresset för Asatro i vårt land verkar vara i stigande. Det märks inte minst på stigande medlemsantal för de olika hedniska samfund som finns därute, även om man också kan vara solitär hedning som jag. Det märks i en ökad debatt om kulturminnesvård och i det ökade motståndet emot Monoteistiska religioner som Islam och Kristendom, som ju egentligen inte har i ett demokratiskt samhälle eller i vårt Sverige att göra. Och det märks, inte minst, i ett ökat folkligt engagemang.

Det är snart dags för en kortare period av semesterstängt i den här bloggen – och en sedvanlig städning, då gamla inlägg förpassas till artikelarkivet, eller tas bort. Vad som står på den här bloggen är inte ristat i sten, inga dunkla profetior från en vitskäggig gammal mästare i något elfenbenstorn långt borta, östan om sol och väster om måne. Det här är snabba inpass, dagsländor, dagsedlar i Stig Dagermans anda – och allt som är dagsaktuellt i vår värld, varar ofta bara för stunden och inte alls för evigheten – och det är i den andan jag skriver, lever och arbetar. Evigheten kommer makterna at tta hand om, och eftersom jag trots allt är religiös, är jag ganska så övertygad om att jag går till en bättre värld än den här, i sinom tid.

Än så länge tänker jag fortsätta och blogga samt leva – till stor sorg för mina enstaka fiender, för sådana har jag också. Troget har jag skrivit på den i över fem år på den här sajten, och i mer än åtta år inalles. Min blogg har förskaffat mig många vänskaper, väckt frågor i landet och fått genklang i media – ofta utan att det uppmärksammats – och ”Folkets kärlek – min belöning” kunde jag valspråksmässigt eller ordspråksmässigt också skriva.

De goda bekantskaperna överstiger de dåliga. Vännerna är överlägsna fienderna i antal, även om Asatrons stora tid och generella pånyttfödelse inte är här ännu. Men, vi lever i en tid, när vårt land äntligen börjar befria sig från kristendomen, och tanken på den allsmäktige, diktatorn eller Führern i himmelen, ni vet den gud som kallas JHVH-1 och vars trams är lika illa, oavsett jesus eller adolf eller vad det nu ska vara för gammal frälsare dessa kristna vrak kommer dragandes med. Själv tror jag på flera gudar, gudinnor  och makter; och de finns inom er allesammans. Ni får frälsa er själva.

Om jag fått er att tänka efter för en stund, reagera och vakna ur er slummer, eller bli nyfikna och efterfråga mer och korrekt information – jag har hela tiden anvisat var ni kan hitta den – är det vackert så.

Vid slutet, står segern !

 

Frau Hollle, Holda och Flädern

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper…

Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov.

Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.


Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft…

Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden.

Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ.

Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask.

Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra.

Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april).

Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser).

Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin.

De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge.

Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt.

Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte

H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag:

”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.”

Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid…

Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv.

Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

I vilket European Congress of Ethnic Religions kritiserar Litauiska Sejmen för Människorättsbrott

Igår anklagade European Congress of Ethnic Religions den Litauiska Sejmen, alltså Litauens parlament och riksdag för brott emot Europakonventionen samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Orsaken är attsamma parlament vägrat erkänna Romuva, alla litauers inhemska hedniska religion, som ett fullvärdigt religiöst altlernativ, likställt med alla andra religiösa samfund i just Litauen.

Romuva har enligt de senaste mätningarna minst 6000 registrerade utövare i Litauen och växer snabbt, liksom det folkliga MOTSTÅNDET emot den katolska kyrkan…

Bakom alltsammans ligger den katolska kyrkan och dess ränker, samma katolska kyrka som för inte så länge sedan var totalförbjuden i Sverige, men som nu släppts in även här – vilket har varit ett klart demokratiskt misstag. ECER skräder inte orden, utan anklagar i klara och otvetydiga ordalag katolikerna för vad som hänt. Jag citerar ur ECER:s officiella kommuniké.

The decision by the Seimas, under strong pressure from the Roman Catholic church, represents not only a gross violation of the Lithuanian Constitution, but also contravenes important treaties and agreements such as the Charter of Fundamental Rights of the European Union and the United Nations’ Universal Declaration of Human Rights.

This has been a long and ongoing process. The leadership of Romuva has been actively pursuing their right to be recognized as a religion in Lithuania for almost three decades. The ECER and other NGOs, both in Europe and abroad, have officially expressed our support. I have personally met twice with Lithuanian government officials in an effort to convince them to approve Romuva’s petition. The Parliament of the World’s Religions has also sent letters of support, as have indigenous leaders and elders from various parts of the world. But — despite the incontrovertible agreements establishing religious freedom of choice and expression, and separation of church and state throughout most of Europe — the sad reality is that government officials in many countries still bow down to the dictates of mainstream religions, even if it means breaking or ignoring their own laws.

Vad som sägs här stämmer. Ironiskt nog var det under Vytautas Landsbergis, den första presidenten i det nyuppväckta och åter självständiga Litauen, som Romuva var nära ett politiskt erkännande, och faktiskt satt som ett eget politiskt parti i det Litauiska parlamentet. Men detta sakernas tillstånd varade inte länge. Knappt hade man gjort sig fria från det sovjetiska förtrycket, innan Romuvas ledare trodde att allt var frid och fröjd och att den nya konstitutionen garanterade både religionsfrihet och att de som hedningar skulle bli erkända och accepterade på lika villkor. Därför drog de sig snabbt ur politiken, och i nästkommande val ställde de aldrig upp. Det visade sig – som vi nu fått se – vara ett nattsvart misstag, för de hade inte räknat med det ständiga förtrycket ifrån de kristna.

Monoteism och religionsfrihet går helt enkelt inte ihop – det har Världen fått se gång efter annan (Inte bara i Litauen), lika lite som Monoteism och demokratiska fri- och rättigheter – och det är just därför som de Monoteistiska religionerna måste bekämpas, och inte får tillåtas ta över i ett modernt samhälle.

Kristendomen representerar ett totalitärt system. Det är viktigt att förstå. Också i vårt land finns det politiker som Morgan Johansson, till exempel, som vill göra slut på det svenska folkets religionsfrihet, likaväl som katolikerna i det Litauiska parlamentet försöker göra slut på religionsfriheten i Litauen, och förföljer de lokala hedningarna.

Morgan Johansson har som alla vet yrkat på förbud för runor, samt Torshammare och på olika sätt försökt skada det Nordiska kulturarvet. Men både Justitiekanslern, en utredning som Regeringen Löfvén själv tillsatt har sagt emot honom, och det finns en bred folkopinion emot de bigotta, diktatoriska och förlegade åsikter Morgan Johansson företräder. Nordiska Asa Samfundet har till exempel genomfört en namninsamling med över 15000 underskrifter emot Regeringen Löfvéns religiösa förtryck, men ännu så länge har inga deklarationer från ECER utfärdats vad gäller just Sverige.

Kanhända är det också på tiden att så sker.

Hedniska Tankar vill i alla fall med detta inlägg förklara sig solidarisk med de Litauiska hedningarna och Romuvas alla utövare – för också jag har haft vänner i det fria Litauen och besökt det landet på mina många färder i Österled. Lustigt nog har inte ett enda ord som solidaritetsyttring hörts från ett litet svenskt samfund som kallar sig ”Forn Sed” trots att detta tillvältrat sig medlemskap i ECER på orättmätig grund – orättmätig inte minst för att det inte ens företräder tiondelen av de Hedningar som finns i Sverige, och dessutom inte sysslar med Asatro, utan med new age och andra dumheter.

Så kan vi inte ha det. Romuva företräder, liksom Asatron, en renare och hälsosammare väg, och på den vägen ÄR det…

Författare har teorier om Anundshög – och kräver Vandringsled på Badelundaåsen

Det finns goda svenskar och medborgare i vårt land, som inte vill böja sig inför Monoteisterna, och som vill återupprätta vår egen kultur. En av dem är tydligen Ingrid Lindgren, som VLT och Bärgslagstidningen (ja, den stavar sig så) upplyste oss om den 25 Juni i år. Hon menar att den gamla handelsvägen nedför Badelundaåsen emot havet, som var en av de viktigaste transportlederna för Järnmalmen från Bergslagen, bör göras om till vandringsled och har även nya teorier om såväl Labyrinten på denna ås, som de magnifika fornminnena och gravhögarna vid Anundshög.

Hon menar också att Kung Björn på Håga, den järnålderskung som traditionellt sett anses vara begraven i Hågahögen (som var anlagd redan under bronsåldern) istället måste vara begraven längst ut på Badelundaåsen mitt emot Björnön, strax utanför Västerås. Samme kung Björn förekommer också i Beowulfeposet, och för att citera VLT:

I Beowulfdikten beskrivs hur kungens män lämnade sina skepp och vandrade längs den fagert stensatta stigen till en gyllene sal. Än idag finns några enstaka resta stenar kvar på åskrönet. Beowulfkvädet avslutas: ”Låt härmännen bygga mig en hedersam hög, på en brant vid havet när bålet brunnit ner. Den högen ska resa sig på Hronesnäs, ett minnesmärke för mina män. Det näset skall sedan nämnas av sjöfolk som Beowulfs berg, då de båtarna styra över dunkla fjärdar från fjärran.” Kanske Hronesnäs ska tydas som Ironnäs efter engelskan iron= järn som fraktades på åsen. Det tycker jag passar bra in på trakten vid Badelundaåsen.

Några historiker anser att kung Björn hade två barnbarn som kom att företräda olika religioner. Anund som var äldst följde den hedniska traditionen med hedniska blot. Han kom att kallas Anund upsale och hyllades att gruvägare och fler som inte ville bli kristna och ge peterspenning till påven. Den yngre Björn ( den yngre) blev kristen och härskare över Birka och Adelsö.

Med min tolkning är det troligt att det är Anund upsale som har begravts i Anundshög och hans farfar kung Björn i högen vid Badelundaåsens möte med Mälaren mittemot Björnön.

Inom parantes tillhör Björnön en av de mäkta hedniska platser jag själv ämnar besöka i sommar, men det är en annan historia. Svea rike består, och tider ska komma, när inländska män och inte utländska åter styr i riket…

Ännu seglar mäktiga stenskepp vid Bröt-Anunds sista viloplats…

 

SLUT på Bönestunderna – för en VETTIGARE religionspolitik…

I kvällstidningen Excessen… förlåt Expressen – en otäck blaska som definitivt hör till de mindre vederhäftiga i landet fanns det för två dagar sedan införd en saklig och vettig debattartikel, signerad Jonas Andersson (SD). Han pläderar för vad jag själv och stora delar av den hedniska rörelsen agerat för i många år. I offentliga verksamheter skall man inte ägna sig åt någon religionsutövning.

Religion är var och ens privatsak, oavsett vad den nu råkar bestå i, och den skall man ägna sig åt på fritiden, men absolut inte under tjänstetid, och på svenska skattebetalares bekostnad, för det är inte vad de betalat skatt för. Uttalandet kommer efter att en lokal debatt blossat upp i Bromölla Kommun i Skåne, där islamister trängt sig in i den kommunala förvaltningen, och nu plötsligt kräver att få ha ”bönestunder” på betald arbetstid. Ett problem av många, som orsakats av den islamisering av Sverige, som Regeringen Löfvén hela tiden ställt sig positiv till och aktivt understöder med stora bidrag ur allmänna medel.

Varför stöder Regeringen Löfvén hela tiden aktivt en islamisering av Sverige ? På vems sida står den ??

Religionsfrihet innebär också frihet från att utsättas för andras religionsutövning, varesig den sker på arbetsplatsen eller annars. Och Monoteistiska religioner typ islam eller kristendom, som kräver lydnad och underkastelse inför en enda gud, har inte i ett demokratiskt samhälle eller på någons arbetsplats att göra. Demokrati förutsätter pluralism, och pluralism innebär också polyteism.  Den svenska demokratin är ingen självmordspakt. Den har rätt att försvara sig emot de krafter, som hela tiden försöker framkalla dess undergång.

Religiösa symboler har heller inget att göra i offentlig verksamhet. En muslim, som kommer till en polisstation i Sverige, skall inte behöva mötas av en massa kristna kors runt halsen på Poliserna. Det är definitivt olämpligt att bära religiösa symboler i tjänsten, likaväl som det är definitivt olämpligt för en offentliganställd att bära slöja. Inte heller skall personer ur allmänheten tvingas möta korsmärkta läkare, till exempel; eller personer som släpar på andra religiösa symboler, av vilket slag det än vara må, Torshammaren inbegripen.

Den offentliga förvaltningen i Sverige SKALL vara religiöst neutral, och stå upp bakom tanken på ett sekulärt samhälle.

Jonas Andersson, annars ledamot i Socailförsäkringsutskottet, skriver också i sin debattartikel följande tänkvärda ord

På skattefinansierade statliga och kommunala arbetsplatser i ett sekulärt land som Sverige, borde frihet från religionsutövande vara den naturliga utgångspunkten. För arbeten med uniformstvång eller enhetlig klädsel bör det vara ett absolut krav. Då spelar det ingen roll om religionen manifesteras med hijab, turban, kippa eller ett durkslag på huvudet. Ifall ”utövande av religion” inte ingår i arbetsbeskrivningen får arbetstagaren utöva den på fritiden.

– Expressen, 2019-06-27

Religion är inte samma sak som hutlöst beteende ! Stoppa burka, kippa, shador, eller hijab etc på svenska arbetsplatser !

Förglasad fornborg på Irland skövlad

För en tid sedan rapporterade The Times – en avsevärt bättre och korrektare nyhetskälla än de vinklade och kristna media vi tyvärr har i Sverige – om hur en viktig fornborg i County Cavan på Irland skadats, enligt arkeologer. Också andra media har berättat om händelsen, men skadans natur verkar inte vara helt känd eller undersökt ännu. Fornborgen är belägen i närheten av en liten ort benämnd Shantemon, flera kilometer norr om staden Cavan, och är minst 3000 år gammal. Den påminner också om den likaledes cirkelrunda Bro Borg i Uppland, som jag själv skrivit om tidigare i denna blogg. Likheterna är inte bara topografiska, för precis som Bro Borg har fornborgen vid Shantemon ”förglasade” murar av sten, som utsatts för extrem hetta. Detta är inte ovanligt, för det uppges finnas minst 70 fornborgar med samma förglasade murar i enbart Skottland, och minst ett hundratal i det keltiska och germanska Europa, inklusive de Nordiska länderna. På Irland, däremot finns det bara en enda sådan borg, och nu är dess existens och överlevnad hotad.

Också den kända new age tidskriften på nätet, The Wild Hunt, har uppmärksammat saken i en artikel. Fornborgen ligger på privatägd mark, och eftersom den irländska fornminneslagtiftningen är mycket svagare än i Sverige, där denna typ av lagstiftning traditionellt haft en mycket stark ställning, från Gustav II Adolf och framåt, är arkeologer som en viss Michael Gibbons ytterst bekymrade. Kanhända har markägaren helt enkelt brutit ned och forslat bort murarna, kanhända inte. Man kan jämföra med det notoriska (C)-märkta kommunalrådet i Vänersborg, Bo Carlsson som just nu återigen sitter åtalad för fornminnesbrott, vilket han redan tidigare dömts och bötfällts för. Men ändå tillåter Regeringen Löfvén honom att sitta kvar som kommunalråd i kommunen, trots att han borde ha avsatts för länge sen – och i midsommarhelgen avslöjades det, att han gjort om samma brott – varför undrar man – det kostar ju dryga böter att hålla på såhär…

Inuti den irländska fornborgen har det funnits rester av vad som kan vara en stencirkel eller en skeppssättning av nordisk typ (kanske osannolikt, då detta vore väldigt unikt det också) kallad Finn Mac Cool’s fingers. Hjälten Finn, egentligen kallad Fionn mac Cumhaill är en av de allra mest centrala gestalterna i Irlands mytologi, och tros ha lett sin egen hird av minst ett tjog berömda kämpar, det sk ”Fianna” någon gång under den efterromerska järnålderns första århundraden. Helt klart kan fornborgen också ha varit just en sådan plats, där ett mycket berömt krigarfölje en gång samlades.

Fionn mac Cumhaill och hans två hundar, Bran och Sceolan påminde inte så lite om Oden själv, och hans två vargar Gere och Freke...

Nu är all denna härlighet, och detta Valhall på jorden hotat av förstörelse för alltid, bara för en dum och okunnig markägares skull, som väl sannolikt borde ha tagit hand om sina fäders land bättre än så. Själv skulle jag tro att ett svårt straff väntar honom efter döden, för även om han likt ett svenskt kommunalråd kanske kan undfly hämnden i detta livet, kommer gudarna nog inte vara nådiga, när de väl får tag i honom. Men, inte nog med det. Arthur C Clarke, den kände science-fiction författaren, spekulerade en gång om att de som förglasade fornborgarnas väggar kanske hade använt laserstrålar, för långt in på 1980-talet förstod man faktiskt inte, hur man med enkla medel kunde hetta upp hela borgväggar till temperaturer över 1100 grader.

I Eddadikten Hyndluljöd nämner Freja hur en hög av stenar kan förvandlas till glas, och även sägnerna om ”glasberget” bevisar, att förglasandet av granit och andra bergarter en gång var en STENHÅRD VERKLIGHET

I Skirnismál sitter också Freja och hennes mör på toppen av ”Lövjoberget” eller ett förtrollat berg, vars väggar är glashårda och hala. Man har dock aldrig kunnat konstatera några strategiska fördelar med själva förglasningsprocessen – och på 1930-talet misslyckades två engelska forskare,Thorneycroft och Child med att upprepa förglasningsprocessen i praktiska försök. Genast förklarade då dessa kristna forskare att det var ”omöjligt” att återskapa den, men idag vet vi att de hade fel och gjorde fel. Allehanda vanvettiga spekulationer i ämnet från diverse svärmare har också förekommit. Den tyske charlatanen Von Däniken, som var ökänd redan vid 1900-taletslut, förklarade att förglasningen skulle vara resultatet av atombombsexplosioner. Ändå visste man också under 1900-talet att exempelvis likbål och kremeringar kräver mycket hetare eldar än så – ungefär 1600 grader är optimalt, dvs mer än 350 grader varmare än den temperatur som fodrades för att förglasa stenväggarna, och med tanke på att en ”misslyckad” kremering inte var något man ville uppleva – det hade känts hårt för de anhöriga – så visste forntidens människor helt säkert hur den sortens bål skulle resas, lika väl som de visste hur mycket timmer och arbete som krävs för att förglasa en fornborg…

Redan på 400-talet visste Svearna i Uppland hur man bygger vinkelräta bastioner och fort med dubbla murar i en stil som resten av Europa inte ”uppfann” förrän på 1600-talet..

I slutet på förra året skrev Uppsala Nya Tidning att Bro Borgs gåta var löst, och att man i år skulle publicera flera uppsatser, som visade att man kom upp i en temperatur på över 800 grader genom att inte bara bränna timmer, utan också djurben. Denna förklaring av förglasningsprocessen, verkar inte att ha trängt ut utanför Sveriges gränser ännu, men vi kan vara helt säkra på att både Germaner och Kelter en gång behärskade den. Ett enklare sätt att bygga fornborgar på var att göra en sk ”Murus Gallicus” vilket var romarnas namn på de fältarbeten de mötte i Gallien.

En murus gallicus bestod av en fackverkskonstruktion av timmerstockar med samma dimensioner som nutida järnvägsslipers. Man fyllde sedan mellanrummen i konstruktionen med noga lagd sten, och tände eld på stockarnas ytterändor. Ytligt förkolnat timmer håller faktiskt bättre än färskt, och kolskiktet på stockarnas utsida gjorde att de aldrig ruttnade, och man fick en mur som kunde stå i hundratals år. Det är också förklaringen till varför vi kan ha alla de fornborgar vi ser i det svenska kulturlandskapet, inklusive flera kvadratmil stora anläggningar som Torsburgen på Gotland kvar idag. Romarna fick också lära sig ”den hårda vägen” att en murus gallicus var fullständigt omöjlig att slå sönder med murbräckor, katapulter eller andra vapen, eftersom timmerstommen fortfarande höll stenarna på plats, och dessutom tog upp alla stötar utifrån.

I jämförelse med denna ganska enkla konstruktion var de förglasade borgarna mycket dyrare och använde en mycket mer resurskrävande och arbetsintensiv teknik. Vi kan undra varför man egentligen byggde dem i så stort antal. I Voluspás skildring av Vanakriget, eller det första kriget i Världen står det att Asgård omgavs av en flammande mur, tänd av Vaferlågor eller svävande lågor, och det hade – som vi sett – också direkta motsvarigheter i verkligheten.  Var de förglasade borgmurarna dåtidens sätt att säga ”We have the technology !” ungefär som de kilometerlånga processionsvägarna man på senare år hittat vid Gamla Uppsala ?

Vi vet att man placerat flera ton tunga stenfundament 2-3 meter ned i marken, och rest minst fyra meter höga, 40 cm tjocka ekstammar ungefär var 30-40 meter i minst 1,5 km långa rader. Stolpar i den dimensionen måste rimligen ha burit upp någotslags takkonstruktion, trots att man inte hittat spår av någon sådan, eller kanske en enorm kedja av det slag, som Adam av Bremen talade om. Man behöver inte stolpar i den enorma dimensionen blott och bart som ”fackelhållare” eller lyktstolpar…

Processionsvägarna kring Gamla Uppsala låg centralt i Landskapet, och det gjorde fornborgarna också. Från höjd till höjd kunde man signalera med vårdkasar, och upprätta ett snabbt sambands- och ledningssystem – inte bara förskansa sig eller försvara nyckelterräng kring sjöpass och övergångar av vattendrag i landskapet. Alltihop var gjort med mening, avsikt och dåförtiden dyrast möjliga teknik – för bästa möjliga resultat.

Våra förfäder var inte dumma…