“Om du rider åt väster kommer du bli rik.
Om du tar vägen åt öster blir du dräpt.
Gamle kämpen Ilja talar så till hästen
“Min väg leder bara rakt fram.
Rikedom har aldrig passat, dör gör jag
tids nog. Men enbart rustning och koger
är värda tiotusen, och på min häst finns
inget pris”

• Ur en gammal rysk bylina om Ilja från Murom

Ilja från Muromets skall ha levat på tusentalet, under den tid då Vladimir den store fortfarande härskade i Kiev och ryssarna ännu var halvkristna men fredliga, och som folk nuförtiden är mest.

Staden Murom ligger i ett skogsbälte, nästan rakt öster om Moskva och halvvägs till Kazan och Niznij Novgorod, som båda är belägna vid den stora floden Volga, ifall nu våra svenska läsare eller de som ej är bekanta med Svitjod hin Mikla eller Ryssland inte visste det, ty “Det stora Sverige” var det namn islänningar och alla norröna män satte på de ryska länderna, i den tid då Väringar och Svear for till Gårdarike och ända till Volga Bolgary på 920-talet, nu bara en biflod till just Volga, långt öster om Kazan i det som Google maps helt oriktigt och utan eftertanke benämner Tatarstan.  Om vad som timade där skrev en gång Ibn Fadhlan, Kalifen i Bagdads särskilda sändebud en gång en lång reseberättelse – som man inte ska tro för mycket på, utbroderad som den är med allsköns sagor från Indien om änkebränningar och annat – enbart kristna fanatiker och autarkt självidiotiserade personer med akademisk titel – likt en viss Fredrik Gregorius – en person av likgiltigt format vid Linköpings Universitet som inte ens borde bli tillfrågad, och heller inte framträda som “expert” – vi har redan gång på gång avhandlat honom och hans såkallat “objektiva” “forskning” i Hedniska Tankars blogg..

Ilja från Muromets som han ter sig enligt en modern staty från Taganskaya Sloboda, visst ingen “Slåbod” eller någit handels-stånd om nu någon trodde det…

Nej, gamle Ilja tillhör en helt annan sagocykel, likt Vladimir från Tudal, och den ryska provinsen med samma namn – också kallad Vladimir… Låter det förvirrande ? Tyvärr, kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inget “tredje” !) ser verkligheten tyvärr sådan ut, och det kan vi inte göra något åt.  Även den person, som nu sitter i Kreml – bär – som allom bekant – samma namn, för i det stora Ryssland är Vladimirernas antal närapå oändligt, likt de Mohammeds, Mohamson med mera som besudlar Sveriges gator, och numera skall agera ledare för det liberala partiet i Riksdagen, vårt nationella parlament. Tyvärr har vi Hedningar rätt stora tvivel på vad som en gång var ett såkallat “Folkparti” – hur det nu än kan komma sig. Visserligen är vi ganska liberala till vår hållning, i stort som i smått, men såpass liberala att vi accepterar nästan vad som helst, blir vi nog aldrig. Fru Mohamson må vara född i Hamburg, och visst var Väringar och Vikingar ett sjö- och flodfarande folk, men vi går inte på krogen med en viss Simona eller Si Måne eller vem som helst för det…

Emellertid – på ett historiskt forum – ett forum “om” historia och inget annat – fann vi en vits för dagen, en Fredag – som borde tillhöra Frigg eller kanske Freja – om vi ska hålla oss i Östnorden eller på den Europeiska kontinenten.

Denna “lustighet” lyder i all korthet såhär – och man måste förstå något om rysk historia eller just kvinnor från Ukraina för att uppskatta det “roliga” i den.

“En ung Ukrainska av idag råkar hamna i Murom. Hon kommer till den skiljoväg, där Ilja – vars pilar var ljudlösa – en gång satt till häst.

Hon tar av sig kläderna, och sätter sig naken ned på en sten.

En rysk gammal Babuschka kommer förbi.  “Varför sitter du där, helt naken ?” frågar den gamla kvinnan.

“Det är enkelt,” svarar den unga Ukrainska kvinnan. Tar jag vägen åt öster, kommer Ryssarna och våldtar mig.

Tar jag vägen åt väster, kommer jag förr eller senare ändå att bli våldtagen.

“Men – här är gott om sten”. Förr eller senare kommer här en ryss.

Kanske kastar jag stenen rakt på honom så att han dör, eller kanske inte – om det så skall bli det allra sista jag gör…”

Minns någon Oksana Sjatjko, eller Femen-rörelsen – mest aktiv före de två Ukrainska krigen – om vilka Hedniska Tankars redaktion också skrivit en hel del, när det begav sig. Unga fröken Sjatjko hade en hel del religiösa griller för sig, men sådana kristna villfarelser – som Gregorius, Svenska Dagbladets eviga bönerabblare och alla de andra – som enbart sysslar med kristen propaganda efter Midsommar – har vi aldrig sysslat med. Vi kräks av er kristendom. Den står oss upp i halsen, liksom de andra av era barnsligheter, era tack och amen och ert ständiga förminskande av hela vår tillvaro. De av er som skriver eller ens läser vad som skall vara – eller påstår sig vara – en “oberoende liberal” tidning borde skämmas att sänka sig till sådana djup, både denna dag och alla andra dagar, i högsommar som i vinter, trots väderläge, industri-semester skolavslutningar och vad fan ni än vill. Själva förblir vi på denna redaktion svenska Hedningar, som vi alltid varit.

Vi firar ingen “nattvard”. Vi sysslar inte med rituell kannibalism eller “lajvad” vampyrism heller – vi besöker inga “Vägkyrkor” i sommar.

Vår väg går bara rakt fram – likt Iljas på sin tid – för det är den enda väg vi själva valt, de enda väg vi känner till i tider som dessa, och oss omvänder ni aldrig.

“Ilja från Murom vände aldrig om” – men han var en man, som fick känna människorna och Världen.

Så ock du, Oksana. För mig dog du aldrig. Jag har aldrig glömt dig. 23 Juli firar jag inget nyår – dagen då du föddes – utan den sista dagen i det liv du valde att avsluta vid 31 års ålder. Det var mycket onödigt gjort. Du kunde valt en annan väg, som du gjorde vid fotbolls-VM 2012, då du var 25 år gammal och svenska supporters – på ort och ställe i Kiev – fick syn på dig vid en av Femens demonstrationer eller manifestationer, under den tid denna lustiga rörelse benämndes “kanariefåglarna i den Ukrainska kolgruvan” – andra “kvinnliga” rörelser i Ukraina proklamerade under 1990 talet nya sporter med hjälp av Aikido, skäror – liknande Frejs skära men inte Tors eller Molotovs Hammare – tillsammans med inhyrda instruktörer från Moskva, men det är förstås en annan historia.

I vår egen hemstad – någonstans i Mälardalen – möter Hedniska Tankars redaktion (om tre personer) en ung man, från ett annat land. Vi tilltalar honom på tyska, inte engelska eller franska – eftersom vi råkar behärska även det tyska språket – tillräckligt bra. Han har aldrig bekänt sig till någon Mohammeds lära, aldrig hört dit – och hans namn, hudfärg och allt annat har inte med saken att göra. Han bär med stolthet en – för dagen helt ovidkommande – symbol på sin gröna ryggsäck – för Ukrainas Försvarsministerium, lustigt nog.

Han har aldrig ens besökt det landet, som vi själva gjorde. Han har inga som helst kontakter vid några sådana Ministerier eller kopplingar dit – men inser, att för svenskar och Européer är Ukraina viktigast.

Han är inte ens från Teheran, eller Gaza.

Vi Hedningar känner varandra, och vi kryper aldrig i likhet med någon August Strindberg eller därmed likställda till något kors. Vi talar sanning om vilka vi är, vilka vi varit, vilka vi kommer att bli – och ni kristnar oss aldrig.

Symbol från fana, tillskriven det Ukrainska Försvarsministeriet…