Efter att utförligt ha behandlat midsommar övergår vi till ett inlägg från Jawad Mofrad, “Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem. Om Juni eller Sommarmånad också är Friggs månad, så vet vi att Saga – enligt vissa forskare – skulle vara samma gudinna som Frigg, Odens Hustru – och kanhända är Samernas Sarakka inte långt borta – även om Akkorna – som tänktes befinna sig under elden på varje kåtaplats – vanligen är tre till antalet, likt Nornorna. Hedendomen i Norden slutar aldrig existera, och någon kristen Midsommar eller någon “Johannenatt” eller “Sankt Hans aften” som i Finland eller Danmark har vi på vår redaktion aldrig firat, inte heller detta år – Nordiska Hedningar och Asatroende som vi faktiskt är – vi har ju redan förklarat för er att vi tagit avstånd ifrån all Monoteism, all Islam och allt kristet..

Om Jukksakka eller den “bågskjutande” yngsta av de tre akkorna är Skade eller den Nordiska Artemis-Diana i förklädnad, då är Sarakka den medelålders kvinnan, och därmed Frigg….

Sarakka med stavar i händerna, i ett mjöd-kar eller byk-kar, nära Sökkvabäck där Saga sades bo… ? (modern tolkning från lapsk “trolltrumma”)

Som vi många gånger konstaterat är Samerna visst inget “Urfolk” i Norden, utan sena inflyttare från tidig järnålder och vidare framåt, och deras religion är bara en omtolkning eller en senare variant av den Asatro, somr edan fanns i Norden. Den tredje Akkan, Uksáhkká eller “Dörrgumman” är en exakt motsvarighet till Hel, Ödet eller Urd, den äldsta Nornan och alla tre tänks vara döttrar till en mytisk, mycket svagt antydd Máttaráhkká som spelar föga roll i Samisk mytologi – medan Jukksakka är Verdandi eller Framtidens Norna, och Sarakka är Skuld eller nutiden, eftersom nuet alltid står i skuld till det förflutna – observera den språkliga omkastning som skett i Eddan, och Sturlassons “Skaldskaparmál” och senare källor – men nu över till vännen Jawad:

Gudinnan Saga är samernas Sarakka

Likheten mellan deras namn, plats och koppling till dryck och dryckeskärl tyder på detta. I nordiska myter är Saga (hon som ser, ser-akka ?) en asynia varom berättas att hon och Oden i glädje dricker ur gyllene kärl i hennes stora boning i Sökkvabäck., beläget i vidsträckta sankmarker.

I samisk tro däremot,  var Sarakka en av Moder Jord (Máttaráhkkás) döttrar. Sarakka och hennes familj bodde under kåtans golv. Hon associerades starkt med härden och eldstaden, och man offrade regelbundet en del av sin mat och dryck (som öl och brännvin) direkt i elden till hennes ära. Hon var främst beskyddare av havande kvinnor, nyfödda samt renkor.

Den under eldstaden boende Sar-akkas, namn kommer troligen av sarrat, fläka sönder senor till trådämnen. Hon hjälpte vid barnsbörd och kalvning; hennes skål dracks som ett slag altaret sakrament och efter förlossningen åts “Sarakkagröt” till hennes ära. Detta är ett vanligt nordiskt drag – jämför med  färöingarnas “nornagreytur”.

 

Jukksakkas tecken – från Trolltrummor, hällbilder eller ristningar skulle se ut såhär – gudinnan med pilbågen stod för jakt, vinter och yngre kvinnor, medan Sarakka var den medelålders, moderliga kvinnan…

Både män och kvinnor offrade till Sarakka – liksom till Jukksakka – till vilken gudomlighet man blotade, var ju för det mesta valfritt. Samerna hade henne “alltid på tungan och i hjärtat”
Namnets första del kan också härledas ur ordet saret som betyder klyva och syftar till ett i ena änden kluvet vedträ. Enligt seden skulle man för att underlätta födelsen hugga ved till Sarakkas ära. Denna ved var helig och fick inte brännas. Samerna dyrkade henne under barnsängstiden. Hon verkar ha haft störst betydelse under själva födelsen. Sarakka troddes känna samma smärtor som barnaföderskan själv. Barnsängskvinnorna drack Sarakka-vin före förlossningen. Efter förlossningen åts Sarakka-gröt tillsammans med de närvarande hustrurna. Sedan hölls ett gästabud till Sarakkas ära.

I gröten sattes tre kluvna pinnar på vilken tre ringar hängdes, en svart, en röd och en vit.

Dessa lades under dörren under 2-3 dygn. Fann man därefter att den svarta pinnen var borta trodde man att antingen modern eller barnet skulle dö. Om den vita pinnen var osynlig skulle båda leva. I Sarakkas gröt kunde man också lägga en liten båge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare.

Vi kan jämföra med vad Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1874) skrev om “flickan i Johanne-natten“, den finska “Juhannus” eller Midsommar – då det var kvinnors sed att binda tre trådar eller band runt spirande råg eller andra sädesslag. Runeberg låter trådarna till och med vara av silke, vilket verkar väldrig exklusivt – vanliga ylle-trådar från hemspunna finska ryor var nog vanligare. När diktsamlingen “Idyll och Epigram” utgavs år 1830 var han 26 år gammal, och Finland var inte längre svenskt, utan under ryskt herravälde. Själv var han informator eller lärare på en gård i Saarajärvi, och gifte sig först fyra år senare – men ändå Hedning i sitt hjärta – liksom de flesta nordbor och humanister… Vad som hände om den röda pinnen – som stod för livets kraft och Sarakka själv försvann, fömäles inte i de källor Jawad Mofrad använt – men nästan alla träd, särskilt av al och tall är ju rödaktiga i barken.

Spådomar och tydor vid Midsommar, också i form av “drömgröt” har gamla anor. Allt är Nordisk Hedendom, allt är Asar och Asynjor – och verklig tro, inte någon tom “sed”

Och – för att citera mästaren själv, ur “Idyll och Epigram”…

Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.

Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.

Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.