I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

Annonser

Efter Midsommardansen

Midsommar, jordens och himlens bröllop är nu över för den här gången. I Dagens Nyheter har det tyvärr publicerats ett nytt journalistiskt fattigdomsbevis, som aldrig någonsin borde slösats trycksvärta på. Det är den kristne fanatikern Björn Wiman, skamligt nog kulturchef i denna påstått liberala men kristna och därmed totalitära tidning, som tycker att människorna i vårt land ska känna skam, ångest, ruelse och ”genast låta omvända sig” till kristendomen såhär efter Midsommar. Han lär också ha utgett en hel bok full av kristen hatpropaganda emot allt svenskt och nordiskt, och denna rabiata smörja ställer sig DN upp och gör reklam för.

Något mer falskt, och icke-liberalt får man leta efter. Kristendomen är en totalitär filosofi, i likhet med fascism och kommunism, och de som stöder den är ett hot emot det öppna samhället. Att straffa, skuldbelägga och håna vanliga människor har alltid varit kristendomens sätt, och Björn Wimans tunga fortsätter att vara en av dem, som slickar i Jesu anal. DN är inte liberal, eller obunden, för man har anslutit sig till en feel-bad religion, och en rent människofientlig ideologi. Man är låtsasliberal, eller ungefär lika liberal som Liberalerna i Skåne, som tvingar alla sina ombud att rösta på en och samma partiledarkandidat.

 

Det är Björn Wiman där till vänster… Han är BOTTEN och en ÅSNA – måtte FREJA ha förbarmande med honom…

Själv förstår jag inte varför man försöker få människor i vårt land att må dåligt, skada dem och få dem att känna sig ”syndfulla” såhär efter Midsommar, precis som om det skulle vara något fruktansvärt brott att ha firat sina Gudamakter, sitt land och haft trevligt med sina närmaste, och de som är ens verkliga vänner. Vad är det i en mindervärdig fjant och en åsna typ Wiman, som får honom att vilja skada sina medmänniskor, och varför detta fokus på plåga, smärta, korsfästelse och tortyr, som de kristna alltid håller på med, till och med mitt i den vackraste och fredligaste sommaren ?

Inte bara Monoteistiska religioner som kristendom och islam fungerar numera likadant, utan också alltmer fanatiska och högljudda aktivister av alla de slag. Ett exempel är den äckliga och frånstötande Greta Thunberg, som också vill få oss svenskar att må skit över saker vi inte bär skuld till, aldrig gjort och aldrig menat.

Själv har jag valt att ägna mig åt helt andra saker denna Midsommar än det kristna skval och skuldbeläggande, som alltid sköljer över oss hedningar. Bland annat har jag läst texten till Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” som är en mäkta hednisk pjäs. Han fick dock låta den utspelas i en fiktiv antik, och ersätta Himmelsgudens och Jordgudinnans förening med en sockersöt fésaga, där bara Puck, eller Robin Goodfellow, är ett verkligt folktroväsen, som förresten har Nordiskt ursprung. Shakespeare levde i en tid när den kristna förföljelsen och hatet emot oss hedningar var ännu större än nu, och han fick dölja vad han verkligen ville säga under en täckmantel för att passa den kristna publiken, men hans hedniska känsla för Midsommarnattens magi, kärlekens förvillelser och de sunda i människonaturen tränger ändå igenom.

Jag har också studerat Midsommartraditioner i andra länder och kommit fram till att de alla handlar om i stort sett samma sak: Jordens och himlens bröllop, rening och förnyelse, glädje och utlevelse, vilket är raka motsatsen till de kristnas och Wimans eviga skuldbeläggande, och deras pjoller om skam, straff och synd. Över hela det Indoeuropeiska området har Midsommartraditionerna ursprungligen sett ut på ungefär samma sätt, och därifrån har de också spritt sig till andra delar av Världen, som Nord- eller Sydamerika.

Över hela Jorden firar man Midsommar, och det har man gjort sedan över 3000 år före all Kristendom – Varför vill Björn Wiman och DN skuldbelägga allt detta ?

I Österrike firar man Midsommar genom att tända stora eldar på bergstopparna, och rulla ned enorma solhjul för bergens sidor, som en påminnelse om ”Sommersonnenwende” – och det är – som vi ska se – inte det enda Germanska land, där traditionen med Midsommareldar upprätthålls. Här i vårt land är den nästan utdöd, men i både Norge, Danmark, Finland och Baltikum är Midsommarelden fortfarande i högsta grad vanlig.

Till och med i Brasilien – där det finns en tysktalande minoritet kolonister – firar man ”festa Junina” – som ursprungligen inte hade något med den katolska kyrkan att göra, genom att resa ett slags Midsommarstång, pau-de-sebo”, det dansas och sjungs, och man dricker Cachaça., den lokala motsvarigheten till brännvin. Man tänder också Midsommarbål, och försöker ibland gå på de glödande kol som finns kvar efter dem, vilket anses hälsosamt.

Precis samma tradition – att gå på glödande kol, alltså – finns lustigt nog i Bulgarien av alla länder, där Midsommar heter Enyovden. Liksom i hela Europa tror man att Midsommarsolens uppgång är speciellt betydelsefull, och under Midsommarnatten har alla växter en sällsam kraft – precis samma folktro har man också i Sverige – men i Bulgarien skall man plocka 77 – och möjligen en halv – hälsoört för att ta med sig hem och torka till det kommande året – och vi vet alla att sju är Frejas tal, och talet för Wynjo- eller älskogsrunan… Den folkliga traditionen med Enyvovden fanns också långt före kristendomen, och har alltid förföljts av den ortodoxa kyrkan. Precis som i Sverige har också den Bulgariska traditionen med bröllop, fruktsamhet och förutspåelser om den tillkommande att göra, drag som vi också känner igen från de glädjens fester, som firas över hela Europa, och som de kristna alltid har försökt utrota och döda – glädjedödare som de är…

 

I Danmark är Midsommartraditionerna också lika de hos oss, även om man sedan 1770-talet satt det falska namnet ”St Hans Aften” på dem, och numera låtsas att man bränner en häxa – minnet av den gamla jordgudinnan – i Midsommarbålet, vilket är ett sent tillägg. I Estland talade man aldrig om ”Jaanipäev” eller någon ”Johannesnatt” innan Svärdsbrödraorden kristnade landet med våld och mord. Än idag talar man hellre om leedopäev, suvine pööripäiv, suvepööripäev, eller andra mer ursprungliga namn, som alla har med sommarsolståndet att göra. 1578 skrev en tysk författare i sin ”livländska krönika” om hur ester, liver och letter ansåg att Midsommarfirandet var viktigare än att gå i kyrkan, och hur de helt enkelt vägrade att delta i någon kristen gudstjänst under Midsommarhelgen. Istället tände de stora eldar, dansade, sjöng och iakttog rent hedniska seder, och förutom plockning av läkeväxter och drömorakel firade de också bröllopet mellan himlen och jorden, precis som man gjort i alla tider.. I Estland hoppar man också över Midsommareldens falnande glöd för att efterlikna solens ”språng” över himlen – och samma tradition finns i hela Baltikum…

Också på Färeöarna tänder man midsommarbål, liksom i Finland, där Midsommar ibland kallas Ukon juhla, eller ”Ukkos Jul” efter den gamle himmelsguden Ukko. Talet om Juhannus är bara ett sentida tillägg, som aldrig någonsin lyckats utrota den universella hedendomen där heller. Man reser Midsommarstänger, alldeles som hos oss, och tror att ormbunkarna blommar med ett trolskt ljussken om Midsommarnatten, då man även kan se sin tillkommande i en brunn – återigen en magi, som har med jorden och himlens spegelbild i jorden att göra – och folktron är i Finland helt av den nordiska typen… Lövande av bastun och husen hör också till sedvänjorna..

UKKO PEKKA AJATELTTU ! VOI PERKELE !!

I Frankrike försökte den katolska kyrkan utrota Midsommareldarna redan på 900-talet. Det gick inte, för fortfarande tänder man chavandes i Vogeserna, Meuse-regionen och alla keltiska delar av landet. Likadant gör Tyskarna, som också reser majstänger i Maj, som vi alla vet, särskilt i Bayern. Anno 1653 skall stadsfullmäktige i Nürnberg försökt förbjuda alltihop, som den yttersta hedendom, men förbudet misslyckades förstås skändligen… Traditionen med solhjul, som reses på stänger eller rullas ut för slänter, lär också leva kvar än idag på sina håll, även om den är hårt trängd av de kristna.

Över hela Europa har man firat Gudens och Gudinnans bröllop på likartat – och HEDNISKT – vis…Varför ska de kristna hela tiden förstöra detta ?

I Grekland har kristna kyrkor i över femtonhundra år försökt hindra det ursprungliga Midsommarfirandet, som kan spåras tillbaka hela vägen till antiken. Det kallas Klidonas (Κλήδονας) som betyder orakel, och spådomarna och orakeln handlar om ogifta kvinnors tillkommande, precis som hos oss.. Det är förstås ingen tillfällighet, men en nedärvd, indoeuropeisk tradition. Man tänder också eldar och hoppar över dem, som nästan överallt i östeuropa – den enda skillnaden är att man förutsätts kasta en blomsterkrans in i Midsommarelden, som man skall ha sparat från slutet av Maj…kanske för att den grekiska sommaren är väldigt varm, och det sällan eller aldrig finns så mycket blomsterprakt kvar i det landet när Maj, Frejas månad väl är över…

I Grekland har de kristna förföljt Midsommarfirandet i över 1200 år av förbud, bannlysning och hot, men de har ändå inte rått på de inhemska hedningarna…

I Ungern firas en fest kallad Jovanos, som bara ytligt uppkallats efter Johannes Döparen. Där skall endast kvinnorna hoppa över den obligatoriska Midsommarelden, kanske därför att Solen anses vara ett kvinnligt väsen, alldeles som hos oss. Man vet, att Midsommareldar och Midsommarfirande förekom hos Magyarerna även innan de flyttade in i Donaubäckenet, och dagens Ungern. Den arabiske krönikören Ibn Rustah bevittnade en magyarisk Midsommar redan år 1000, och drog slutsatsen att de var elddyrkare. Växelsång mellan män och kvinnor lär också förekomma, och Gudarnas bröllop är centrum för firandet – också Midsommarbröllop mellan mänskliga par är en vanligt förekommande sedvana.

Också i Ungern brinner Midsommareldarna…

Också på Irland är Midsommarelden vanlig. Det gudomliga bröllopet gestaltades där och i andra keltiska trakter som föreningen mellan ”Ekguden” eller Cerunnos, som styrde årets mörka halva, tillsammans med Epona eller Etain eller Rhiannon i Wales – och man skulle hoppa över elden för att efterlikna solen, som ju stod högt på himlen och för en god skörd och ett gott år. Etain är en brunnsgudinna på Irland, var symbol är en fjäril – kopplingen mellan underjordiska källor, källdrickning och rituell tvagning till Midsommar, finns som vi vet i både svensk och finsk folklore. Epona, dyrkad av kelterna i Bretagne och på kontinenten, symboliseras av ett sto, och var också en (under)jordsgudinna, och är känd från förromersk tid, långt innan det fanns någon kristendom; liksom Rhiannon – också en ridande jordgudinna. ”Litha” är förresten namnet på den keltiska Midsommaren, ett ord närbesläktat med ”ljus”, ”light”, Licht”, ”lux” osv och används fortfarande av många wiccaner och keltiska nyhedningar.

Sommarsolståndet och Midsommar har BEVISLIGEN firats på Irland i över 5200 år i streck – som här i NewGrange, till exempel…

Även i det katolska Italien har man inte lyckats utrota de hedniska Midsommareldarna, som flammar hetast i Toscana och vidare norrut. Valnötter ätes, som en symbol för fruktbarheten, och även Midsommarbröllop mellan människorna är vanliga. Italienska häxor och ”Bendanti” eller folkliga läkare skall ha dansat runt ekar såhär års, och firat en fest ute i skogarna, som mycket påminner om den slaviska eller germanska Midsommaren – Italien gränsar ju till både slaviskt och germanskt område…

I Norge talade man om Jonsok, en förvrängning av det gamla ordet ”Sumaröka” för årets längsta natt, och förutom Midsommareldar har man en tradition med ett låtsas-bröllop mellan två barn, som får symbolisera guden och gudinnan… I Polen talar man om Wianki, som betyder kransar, eller Kupala – precis som i Ryssland – visserligen finns det också kristna namn för Midsommar, men de behöver man inte använda. Wianki-festen firas mest i Krakow, och innefattar en rituell rening med kransnedläggelse i floden Wisla, där midsommarkransarna får flyta bort i natten. Kupala, med eldar, den magiska ormbunksblomman, spådomar om den tillkommande, och de unga kvinnornas bad har alla drag som mycket starkt påminner om svensk och nordisk midsommar – och katolikerna har aldrig lyckats utrota dessa bruk… Kupala är egentligen namnet på en gud, sol- och äringsguden, som mycket påminner om Frej…

Ett icke-nordiskt drag i den slaviska Midsommar-traditionen är att Midsommarkransarna får flyta bort med ljus och eld i ett rinnande vattendrag…

Portugal lär vara det enda land där de kristna lyckats utrota Midsommarelden, men man firar ändå med publika frierier, som tar sig formen av överlämnande av Basilika i en kruka, och diverse skämtare slår också folk i huvudet med en lök – en annan fruktbarhetssymbol – under festligheterna. Betydligt mera traditionellt går firandet till i Rumänien, där unga flickor korar en i kvinnoskaran till brud, förser sig med blomsterkransar och firar så Sânziene, en förvrängning av ”Sancta Diana” som förstås är en hednisk gudinna och inget helgon – och när kelterna firade en ridande gudinna, och även Dacer och andra hade en keltisk religion, förstår vi att det är rena rama hedendomen över det Rumänska firandet också…

I Rumänien har man firat Midsommar sedan åtminstone den romerska järnåldern…

Kupala firas naturligtvis också i Ryssland, och diverse minoritetsfolk i detta väldiga land har också sin egen Midsommar – Jakuterna binder till exempel en häst vid en hög lövad påle, som skall föreställa himmelspelaren – ett slags Yggdrasil och Majstång samtidigt – och dansar runt den – medan Slovenerna firar Kresnik – åskans väldige gud, en motsvarighet till Tor eller Perun på Midsommar…

Ryska Midsommartraditioner påminner mycket om de svenska… Det är ingen tillfällighet…

I Spanien förekommer Midsommareldar, och hoppandet över dem mycket flitigt, till skillnad från i Portugal. Inhemska forskare känner sig helt säkra på att detta är en sedvänja, som försiggått ända sedan yngre stenåldern, och man samlar också in läkeväxter på midsommarnatten, som skall doppas i sju olika källor eller brunnar – vi kan direkt jämföra med den svenska traditionen om de sju midsommarblomstren, och Galicien, en av de landsändar där denna sedvänja praktiseras, tillhörde en gång Västgoterna. Kvinnor som vill bli fruktsamma, ska på Midsommarnatten låta sig översköljas av nio olika vågor – vi vet ju alla att också Heimdall var ”son av mödrar nio” som var just vågorna…

Sueber och Västgoter behärskade en gång den iberiska halvön – inte konstigt att vi hittar spår av Nordisk Midsommar där också…

I Ukraina, där Kupalo eller Kupala också firas, står både bröllop, rening och förnyelse för de givna Midsommartemat, och man har konstaterat, att Ukraina är ett av de länder, där Midsommaren är nästan 100 % hednisk, precis som i Norden och Sverige…

Midsommar i staden Kherson i Ukraina, 2016 – man har en Midsommareld istället för en stång, men annars går allt till som hemma i Sverige…

I Storbritannien, slutligen – har man alltid haft Midsommareldar, trots att kyrkan både på 1200-talet och 1400-talet försökte förbjuda dem. Sång och dans runt elden hörde också till bilden, liksom ”Midsummer Wake” eller att vaka in Midsommaren, en tradition som kristna puritaner och fanatiker ansåg för djävulens verk, men som kvarlevde ända in på 1800-talet, och de lokala nyhedningarna har inte slutat än… Lägg därtill att ”Maypoles” eller Majstänger liksom i Tyskland är förlagda till månaden Maj i England, men annars stör inget deras nordiska ursprung…

 

Glada, firande HEDNINGAR finns ÖVERALLT – I England också…

Låt oss till sist titta på den sorglige, patetiske lallaren Björn Wiman, DN:s stock-kristne fanatiker… han som vill krossa och förbjuda all glädje till Midsommar, tala om mission, omvändelse till ”jesus” och förstås ångest, skam och lidande – vilket är vaad kristendomen går ut på.. Säg är denne ”Kulturchef” inte en stor ÅSNA – likt vävaren ”Botten” i Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” ? Han talar ju mot naturen, emot allt förnuft, emot mer än 5000 år av grundmurad, sameuropeisk tradition…

Ett enkelt Midsommarblot

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…

”Ett Häxhem” om Örternas magi…

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade ! gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.