Bloggen ”Brons & Blod” om vår Nordiska Midsommar…

Ni får ursäkta, att jag blott citerar ur denna text:

Om man någonsin tvivlar över att livet kan segra över döden, så är det bra att tänka tillbaka på den här tiden på året. Därför har människan, särskilt i norr, alltid firat någon typ av högtid vid midsommar. De lärde är inte eniga i vad det var för högtid som firades, för till skillnad från de andra årstidsbundna bloten, så finns det lite eller ingen dokumentation av midsommarfirande. Ändå är midsommarfirandet det mest spridda och gemensamma hedniska firandet runt hela Östersjön.

Många kollegor och bekanta från andra länder har frågat om midsommar, och jag har även hört om folk från andra länder som har besökt Sverige för att få uppleva midsommar. Men de har alla blivit besvikna när de har insett att de inte släpps in i det som de tror bara är en glad fest. Problemet är att det inte är en fest, som sådan. Det är en helig tradition, och främlingar kan bara se de yttre attributen. Bara de som är del av en hundra generationer lång tradition kan känna och förstå vad midsommar egentligen är. Midsommar känns i kroppen, och i hjärtat. Gå ut och känn gudarnas närvaro!

Väsen, Oväsen och RAÄ samt Kulturminnesvårdens bloggar

Nu över till några smånotiser för dagen, eller sådant som blivit liggande invid min garanterat Hedniska dator på mitt likaledes Hedniska och Asatrogna skrivbord – för här hymlar och fromlar vi inte om saker och ting. Detta är inte en ”sed” eller en tom och innehållslös upprepning, och vi Hedningar använder inte beteckningen Asatro – för en varm och levande tro – bara ”ibland” utan hela tiden.

Vi firar inget ”Sunnamot” eller andra groteska nyskapelser som någotslags insnöad sekt vill arrangera på sitt eget lilla Ulvöya, eller en isolerad ö i skärgården. Vi betackar oss faktiskt för sådant umgänge överhuvudtaget, utan firar Midsommar tillsammans med kultiverade och bildade människor som vet att föra sig, som det är och som det skall vara.

Midsommar heter det – Inget Annat ! – och det firar vi på Sommarsolståndets dag…

Först ut av dem vi skulle bjuda till en allmän Midsommar i år – om det inte vore för Covid-situationen – kommer nog Magnus Källström, den bäste och främste av vårt lands Runologer – som så sent som den 4 Juni i år skrev om den sorgligt bortglömde fornforskaren Gerhard von Yhlen – en 1800-talsman som kommit fram till precis samma slutsats, som den jag nämnde igår.

Von Yhlen var den förste att avslöja ”Svenska” Kyrkans systematiska förstörelse av ett helt kulturarv, när man murade in runstenar i kyrkorna, och med berått mod kalkade över, dolde och kapslade in dem – ironiskt nog – eftersom denna förstörelseakt i organiserad form också kom att rädda en hel del stenar till våra dagar. Von Yhlen upptäckte hur runstenen Ög 231 från Östra Stenby i Östergötland lagts under kyrkgolvet som en gravhäll, och hur man i Furingstad och andra kyrkor på Vikbolandet hittat sten efter sten som vandaliserats, flyttats och murats in i kyrkväggarna under ”prästerlig överkalkning” – som Von Yhlen skrev – för han var ingen vän av kristpräster... Och ändå var runskriften bevisligen inte oläslig för medeltidens människor, eftersom den fortsatte att användas långt in på 1300-talet. För övrigt skapade Gerhard von Yhlen också den första kända studentmössan i Sverige – vilket är högaktuellt såhär års – deltog i en expedition till Spetsbergen, och fortsatte vara illustratör, dokumentatör och forskare ända tills över 90 års ålder – först 1909 lämnade han Midgård.

För de som vill verka i herrarna Källströms och Von Yhlens efterföljd, finns det numera en sajt, kallad ”Sägenkartan” som Institutet för Språk och Folkminnen driver. Liknande applikationer finns för runstenar och annat med, men är inte riskfria att använda. Jag själv vet av erfarenheten att skriver jag för mycket om en enskild inskrift här, eller visar var den står i terrängen alltför tydligt, kan man ge sig den på att någon vandal också hittar dit – kom ihåg vad jag skrivit om ”Ales Stenar” och vilka figurer eller rättare sagt halvfigurer, som varit synliga där…

Med ”Sägenkartan” befinner vi oss på säkrare mark, för den går ut på att göra uppteckningar från ett hedniskt förflutet tillgängliga för vanligt folk. Vilka sägner, myter och historier finns i just din hembygd – när upptecknades de, vad går de ut på och förekommer samma sägen eller berättelse i någon helt annan del av landet ?

Denna kartapplikation kan ge svar på alltihop, men tyvärr är det material man lagt upp ibland väldigt kortfattat, och det finns också stora ”luckor” – de etnologer som under 1900-talet skrev ned alltihop, och intervjuade de sista representanterna för en utöende allmogekultur var noggranna ibland, inventerade vissa bygder sparsamt och vissa inte alls – allt efter dåtidens tycke och smak, eller var någonstans de hade tur nog att upptäcka något i landet…

Stenar och fornfynd kan förstöras, som vi ofta fått se. Språk och kulturer är svårare att utrota helt, även om vår kära Regering ivrigt försöker – men – det får bli ämnet för nästa inlägg..

”Hedniska Tankars 10 Populäraste sidor, 2020”

Årskrönikor är numera legio i svenska media, och själv har jag skrivit ganska många av dem genom åren.

Hedniska Tankar- den blogg ni läser just nu – är den största och mest besökta enskilda bloggen i hela det hedniska Sverige, och större än många förenings- och samfundssidor. Den har funnits i över nio år eller nära ett decennium nu, men här på WordPress är den bara lite över sex år gammal.

Ser man till statistiken från 2020, så har inte mycket förändrat sig sedan 2019. Freja är fortfarande den mest populära ibland bloggens olika ämnessidor, med 4197 besök, emot 3607 besök för 2019. Med tanke på att hela artikelarkivet här ovan fick 40 277 besök år 2020, så innebär det att mer än var tionde arkivbesök berör just gudinnan Freja, Freya eller Freyja – för just henne vill alla av någon anledning alltså läsa om – kanske för att man inbillat sig, att mina sidor på något sätt skulle innehålla något erotiskt material (tja, vad vet väl jag ?) eller också för att läsarna och läsarinnorna behöver Frejas krafter i en övrigt kärlekslös Värld.  Ni får välja själva, vad som är den rätta förklaringen, för jag kan då inte redogöra för det…

Asatro kommer som det näst mest populära ämnet, med 2070 besök emot 2049 stycken för år 2019. Intresset för Asatro växer hela tiden i Norden, men kunskaperna i ämnet är dåligt utbredda här och var, främst på grund av fake news och felaktiga fakta från ”forn sed” – ett uttryck som aldrig användes under den hedniska tiden – och en rad små grupper av fanatiker, som ännu tillåts springa lösa i det svenska samhället, utan att bli motsagda och nedkämpade med rena fakta sorgligt nog.

Därefter kommer sidan om Jul och Midvinter som den 3:e största, med 1701 besök år 2020, 1400 besök år 2019 – och 1609 besök för år 2018, eftersom den sidan var med ibland de tio mest besökta redan då. Intresset för Jultraditionerna skiftar något här alltså, men i fjol har de varit mer populära än någonsin förut, vilket kanske bekräftar vad Kungen sa i sitt Jultal, som jag ju tog upp så sent som igår. I kristid behövs traditionerna, det egna folkets kultur och sammanhållning, ifall vi skall kunna bygga ett starkt samhälle.

Läs och ät tills ni kräks – ty detta är min lekamen !

 

Sidan för ”bröllop och trolovning” ligger fortfarande kvar som nummer fyra, nu med 1067 besök emot 1300 besök under 2019 – kanske är folk inte lika giftassugna under pandemins och sjukdomens år 2020, som de var för två år sedan. Däremot är Tor, Trudvangs Dundergud och Människosläktets starke försvarare ny på femte plats, med 1035 besök från de som vill läsa om honom..

Några frågor på detta ? Något som ni inte har lärt er förstå ??

Sidan om Vårblot fick 2020 1015 stycken besök, emot 1309 stycken för 2019 – och kanske har jag för tillfället blivit färdig med det ämnet, eftersom jag under 2020 skrev mindre inlägg om just det. Därmed har vårbloten hamnat på sjätte plats, följda av Lussi – ljusets helg, som inte alls började med några förment kristna Lucior.. 2018 fick det ämnet 2815 besök, och var tydligen väldigt populärt för det året, eftersom det gått ned till 1051 och nu 906 besök sedan dess – alltså bara tredjedelen så många..

Dyrka Freja – dyrka gudinnan utomhus, inomhus, i er själva och och överallt !

På åttonde plats kom sidan om Alvablotet med 847 besök, emot 732 stycken för 2019. Kanske har vårt förhållande till döden, begravningar och förfäderna blivit starkare accentuerat under 2020, än det varit under tidigare år.  Och Allhelgona, denna förment kristna sed har som alla numera vet sitt ursprung i hedendomen, och fanns långt före det att någon kristendom kom till detta land, där kristendomen snart inte mera kommer att finnas kvar – redan är ju 47 % eller så av vårt folk hedningar, och inom kommande år väntas andelen bli ännu högre.

Mina artiklar om arkeologi fick 2020 780 stycken besök jämfört med 710 besök för år 2019, trots att det är den ämnessida som innehåller flest och längst inlägg – vilket ni torde kunna konstatera om ni läst den… Midsommar blev det tionde mest populära ämnet, med 744 besök – och därmed var denna lista slut.

I nästa inlägg tänker jag granska de 10 mest populära enskilda inläggen från förra året – och till dess – Till Äring och Frid !!

externsteine

Gudarna och makterna finns i naturen, och där kan du också möta dem…. De finns inte i kyrkor, synagogor eller moskéer…

Heliga källor undersöks i det svenska Finland

”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu flödar källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr den gamla trohetseden.”

– Aningen fritt efter Verner von Heidenstam, svensk Nobelpristagare

Källdrickning och offer i heliga källor är en hednisk rit, ofta praktiserad inför Midsommar som sig bör, men ibland flyttad till Trefaldighetsafton på grund av de kristna. Man drack ofta de tre främsta Asarnas skål, för Oden, Tor och Frej – i det klaraste källvatten, och den seden och många andra lever också kvar i det svenska Finland, där vår folkstam ännu försvarar sig emot den finsk-ugriska övermakten. Från Åbo Akademi kommer en maning från Finländska forskare att berätta allt om källkulten i Midsommarnatten, även i vårt östra grannland.

Yngemo källa, Svinnegarn nära Enköping och Bro Offerkälla på Gotland är tre mycket kända exempel på svenska offerkällor…

Forskarna vågar förstås inte säga ordet ”Hedendom” rakt ut, men varje gammal by i det egentliga Finland har sin egen offerkälla. Man offrade mynt, mat eller dryck och liknande, även långt in på 1900-talet och i folkminnet, och Asatrons princip om att ”gåva kräver att gengåva gives” var det enda förhållande till de rena vattnen, och till hela naturen, som man då kunde komma på. Senare kom kristna tillrättalägganden och förvridande av den ursprunliga, enkla och naturliga källkulten:

Senare, då världsbilden blev mer sekulär, började offerkällor användas som hälsobrunnar i stället. Ibland kunde hela badinrättningar uppstå kring kända källor. De främsta exemplen på detta är Kuppiskällan i Åbo och Birgittakällan i Nådendal, som funnits vid Luolalasjön men asfalterats över då man byggde Nådendals snabbväg.

Vissa sägenmotiv förknippas ofta med källorna, till exempel att ett oxpar sjunkit i källan och sedan dykt upp i något vattendrag långt borta, eller att S:t Henrik använt källans vatten till att döpa hedningar. Så sägs det bland annat om Kuppiskällan i Åbo, Bläsnäskällan i Pargas och Biskopskällan i Rimito.

-Åbo Akademi och Svenska Litteratursällskapet i Finland

Förevändningen med att föröka dra in kristna ”helgon” i sammanhanget var förstås att källkulten och offrandet skulle kunna fortsätta som vanligt, men nu med kyrkans välsignelse, eftersom den gjorde bäst i att inte motsätta sig folkviljan, som vi alla förstår.

Vilhelm Moberg, den svenskaste av alla författare, skrev på sin tid ”Brudarnas Källa” där en Midsommar-källa själv berättar, och för släktet framåt genom sekel efter sekel – Jordgudinnan Nerthus eller Gerds röst, i Midsommarens dunkla natt. Läs gärna den boken – och erkänn ert hedniska ursprung !

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Också i Ryssland, Ukraina, hela Baltikum och flera slaviska länder som stått under inflytande från Nordisk kultur firas Midsommar eller Kupala med offer i källor, floder eller sjöar

 

I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

”Ett Häxhem” om Örternas magi…

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade ! gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.