LÄSNING till Midsommar: Jan Fridegård – ”Frös Åker”

Jan Fridegård, den store svenske proletärförfattaren och statarsonen från Enabygden, känner nog de flesta sanna svenskar till. Alla vet också att hans trilogi ”Trägudars Land” precis som hans dräng- och dragonskildring ”Jag – Lars Hård” inte alls skildrar en historisk verklighet, utan ”väver in” författaren och hans personlighet i den historia han är ute efter att berätta, samtidigt som den tar upp hans älsklingsämnen.

”Trägudars Land” skrevs 1940, och romanserien avslutades först nio år senare – nio är ett viktigt tal i Asatron – med volymen ”Offerrök” om hur de kristna hundarna bränner ned och skövlar det heliga gudahovet vid Gamla Uppsala.

Fridegård gör också ett stort nummer av träldomen, som den statar- och lantarbetarson han var, men han glömmer att träldom som juridisk företeelse först blev utbredd under den kristna tiden, och först avskaffades i och med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, vilket de flesta bildade människor också vet. Jan Fridegård var heller aldrig Asatroende själv, men han var åtminstone Hedning, av hans kända berättelse ”Torntuppen” att döma – och hans berättelse skildrar också mycket av hedendomens sanna och innersta väsen.

I Övergran i Ena-bygden finns det enda riktiga Fridegårds-muséet, eftersom han faktiskt bodde i trakten under 27 år

Härmed presenterar  Hedniska Tankar en av Fridegårds bästa texter – kapitlet ”Frös Åker” om hur Midsommar firades under hednisk tid, och om hur de kristna kom för att förstöra alltsammans, precis som de också stör och förstör för oss hedningar än idag – och minns nu vad Midsommar och dess mirakel innebär – det är föreningen mellan Frej och Gerd, Fader Himmel och Moder Jord vi firar – ingenting annat !

Jan Fridegård alias ”Lars Hård” var en man som SA VAD HAN MENADE, och MENADE VAD HAN SA – men som var ”fylld av dräng- och dragonmentalitet” enligt kritikerna.

 

(Versionen av denna text är inte hämtad ur originalet från 1940. Det är den bearbetning som Svenska Turistföreningen på sin tid publicerade i sin årsbok 1949, när hela trilogin förelåg i tryck)

 

Runmästaren hade med husfolkets hjälp rest stenen vid den nya vägbron, och nu gick han granskande runt omkring den. Folket såg beundrande på det slingrande rundjuret, som mästaren nu fullbordade med lätta slag på det mejselliknande verktyget. Gång efter annan såg de också mot vägen, som med djupa hjulspår kom fram ur skogen och i krokar och svängar gick fram emot gården. De väntade sitt husbondefolk från tinget.

Foto: Frejsbilden vid Rödstens gård i Östergötland – som de kristna många gånger försökt förstöra eller ”prata bort”

En av de största och jämnaste åkrarna var helgad åt Frö, och guden själv hade uppsikt över den från hovets dunkel. Solskenet, som kom in ett par timmar mitt på dagen, hade givit träguden långa torksprickor, och blodfärgen hade fläckvis fallit av eller torkat in i träet. Bonden, som nyss blivit borta i Österled, hade ofta tänkt rusta upp den, men så länge det växte bra på åkrarna och kreaturen frodades blev det inte av. Guden var nöjd med sin åker och de offer, som med jämna mellanrum bragtes honom.

Gårdsfolket återvände till sina sysslor, när runmästaren inte längre behövde deras hjälp. De rörde sig mycket lugnt, när ingen var hemma, som kunde hålla uppsikt över dem. Deras husbönder hade bett runmästaren se till att folket gjorde sitt arbetet, medan de själva var till tings, men han svarade endast med ett brummande. Tyst och otillgängligt arbetade han med stenen och brydde sig inte om trälarna, som sysslade med åkrar och djur, medan barnen lekte omkring honom vid den nya vägbron, där grästorven ännu låg grön mellan stenarna.

Nu väntade också han tingsfolket, men blott för att få sin betalning och draga vidare. Han hade andra beställningar att utföra. Det var flera än husbonden på denna ård, som blivit borta under den sista, stora ledungen i öster.  När runstenen var färdig, tog han några steg baklänges och betraktade sitt verk. En ljusning av tillfredsställelse gled över hans ansikte, och handen for över skägget. Sedan gick han ned till husen för att blanda till röd färg. En röd färg, som bet sig fast i runorna och blev klar i mansåldrar.

Alla vuxna, som tillhörde husbondfolkets familj, hade dragit bort i sällskap, men till de hemmavarandes förvåning kom de åter i två skilda grupper. Yngste sonen och hans moder, den efterlämnade makan, kom först och hade en otäck främling i sällskap. Det syntes, att det var en kristen. Några timmar senare anlände äldste sonen och den döde husbondens broder. De såg mörkt och bistert rakt ut i luften, och trälarna gick tyst ur vägen för dem. Något måste ha gått på tok borta på Tinget.

Senare på kvällen kunde trälarna med mumlande röster meddela varandra, hur det nu skulle bli. Den döde husbondens maka och yngste sonen skulle sitta kvar på huvudgården, fast äldste sonen och farbrodern hade stämt dem till tinget för att få dessa kristna dömda därifrån. Och främlingen i deras sällskap var den som otillbörligt inverkat på domen. Han var en skändlig kristen, och modern och sonen hade hycklat kristendom för att få över honom på sin sida. Den kristne stod väl till hos konungen och hade fått tillstånd att utbreda sin förbannade kristendom vart han ville i landet !

Yngste sonen var lång och hade ljust hår. Gestalten var något böjd, och han gick helst helt ensam. Han hade vänliga, ljusblå ögon, som bäst som det var kunde hårdna i vrede eller lysa otäckt av hån eller list. Han hade tidigt insett vilka fördelar kristendomen kunde medföra för honom i tvisten om gården. Därför hade han och modern beställt en korsmärkt runsten åt den döde fadern. Men i hemlighet hade han bett Runmästaren göra korset så likt en Torshammare som möjligt. Ingen visste om Tor och de andra goda gudarna till sist skulle behålla makten i den strid, som de bråkiga kristna hade orsakat i nästan en mansålder.

Men sedan länge hade han förlorat respekten för Frö, som satt där i sitt gudahov, smalaxlad och med sitt könsorgan pekande snett upp i luften. På en berghäll utanför Hovet fans det många små skålgropar, och även sedan modern lärt känna kristendomen gick hon i smyg till dem, smorde dem med fett eller lade matvaror i dem som offer åt åkrarnas alfer, vättar och rå, som rådde över årsväxten.

Tidigt nästa morgon följde mor och son Runmästaren bort till stenen vid bron för att se på den, innan han fick sin betalning och drog vidare. Han följde inskriften med fingret och läste högt för dem runorna om maken och fadern, som blivit borta i främmande land. Här skulle stenen stå vid bron och tala om honom i alla tider. Den skulle också tala om hans efterlevande, som låtit göra bron till hans minne. Mor och son betraktade stenen med stolthet och tänkte på alla vägfarande, som skulle stanna och beundra den. Även de icke runkunniga skulle förstå, att det var den närliggande gårdens ägare, som byggt bron och rest stenen.

Rakt över Frös helgade åker såg släktingarna ont på varandra, och den äldre brodern tänkte på hämnd. På kvällarna såg han hur brodern och modern samlade allt husfolket på tunet, där de satte sig i gräset. Den otäcke främlingen stod och talade till dem. Ibland började han skrika, höjde armar och ansikte mot himlen, där han påstod att hans gud bodde. Så kunde han peka neråt jorden, och då blev hans stämma ännu hårdare. Han förolämpade åhörarna, sa att de alla skulle dö och från sitt hus såg den äldre brodern hur samma åhörare ängsligt eller olustigt skruvade på sig och ändrade ställning i gräset.

Han var klok nog att förbjuda sitt eget husfolk att gå dit, och ha med dessa fördömande kristna att göra. Istället samlade han dem vid Frös Hov, och talade till dem om fred och åkrar, och allt det goda som Vanerna hade att ge. En kväll tände han en eld och offrade en get, bara för att reta de kristna och för att Frö helt skulle stå på hans sida. Han såg att många på andra sidan åkern av det husfolket, som hade lyssnat till den kristne, vände sina ansikten emot Frejs heliga eld, och han visste, att de allesammans skulle ha stannat hos sina fäders gudar om de vågat. Och den dagen tyst fiendskap övergick till öppen strid, skulle nog de flesta komma över till honom.

Ibland hoppades den äldre brodern, att när den kristne hunden dragit bort, skulle alla glömma hans falska lära, och allt skulle återgå till det gamla, i endräkt, sämja och frid. Men dagarna gick, det blev sommar och skördetid, men den hatade kristne stannade. Ibland drog han omkring på bygden och blev borta några dagar, men kom dessvärre alltid tillbaka. Endast en gång, under försommaren, kom han över till den äldre broderns gård, men han kom aldrig längre än till dörren.

De hade just satt sig till måltiden därinne, men på husbondens ord reste sig två man och gick till dörren. Ännu tuggande i skäggen korsade de sina värd framför ingången, och när den kristne for ut i onda ord och hot om sin ”mäktige2 gud såg de likgiltigt ut i tomma luften. De övriga fortsatte äta, och allt som hördes, när den kristne tystnat med sina tomma hot, var ljudet av deras käkar och den vackra fågelsången i träden utanför. Bortom åkrarna vid den andra gården stod några gestalter och avvaktade vad som skulle hända. De såg den kristne göra några rörelser med armarna, innan han vände tillbaka, och förstod att han överlämnade hednagården till sin guds vrede.

Det var mitt på dagen, och solen sken just in på Frös gestalt i hovets inre. Den kristne tog vägen förbi Hovet, stannade utanför och troligen smädade han guden. Alla såg spänt på, men ingenting hände. Middagen var stilla, och allt var fyllt av frid och lugn. Men många tänkte, att det snart måste komma till släktstrid och inbördeskrig. Så hade det gått överallt, där de kristna kommit och nästlat sig in, lismande och ljugande.

Ett stycke ovanför den nya vägbron vidgade sig den lilla ån, och blev grundare. Kreaturen gick dit för att dricka, och barnen plaskade i det klara vattnet, där starren stod frisk och grön. På en liten brygga av kluvna stockar brukade kvinnorna ligga på knä och tvätta kläder. Dit gick en dag den kristne, och efter honom följde allt folket i huvudgården. Den äldre brodern och hans folk följde dem med ögonen från sin gård. Han knöt händerna och suckade djupt för sig själv, då han såg hur oförsynt de trampade ned säden och klev rakt in i Frös åker.

Han förstod från början vad som skulle ske nere vid ån. De kristna hade funnits länge i landet, och han hade sett många av deras löjliga ”dop”. Man aldrig hade han trott, att detta otyg skulle komma ända fram till deras hem, och att en kristen dopman skulle stiga ned i deras å. Tiden var inne, han måste göra något mot allt detta skändliga, som nu utspelades inför allas ögon. Det måste gå till släktstrid. Om fadern levat, skulle detta aldrig kunnat hända.

Bäst som det var såg han en man lösgöra sig från dopflocken och komma springande emot honom. En annan följde strax efter, och han ledde en kvinna vid handen. Hon höll kjolen högt upp för att kunna springa. Några andra började förfölja dem, på det sätt de kristna alltid gör så fort någon har avvikande mening, men ett hjälp kallade dem tillbaka till åbredden.

Den äldre brodern tog belåtet emot dem, som flydde undan det kristna dopet, och önskade att det hade varit flera. Han lovade flyktingarna sin hjälp och sitt beskydd, och gav dem strax alla förmåner som hans eget folk. Från dopflocken vändes ofta ansikten emot hans gård, och han förstod att många hade blivit tvingade till det kristna dopet. De skulle nog senare komma till honom, och till guden Frö.

Han såg hur den kristne vadade ned i vattnet och att modern strax efter steg ned till honom. Vattnet rann glittrande från hennes hår, när hon gick upp igen. Sedan steg brodern ned och fick vatten kastat i sitt ljusa hår. Så den ena efter den andra. Några leddes med våld ned i ån och hölls fast under dopet, men de kastade med sina huvud hit och dit, för att undgå vattnet.

När skocken av kristna får återvände hem med drypande hår kallade den äldre brodern samman allt sitt folk, Han sade dem i dyster ton att av all denna frändeskam kunde inget gott komma. Åkrarna skulle inte mera ge någon skörd, ån ingen fisk, havet inga segrar eller byte. All den lycka, fred och ära som följt deras fäder skulle vika från dem, och gudarna vredgas. Och han såg tyst emot Frös hov. Som en bekräftelse på sanningen i hans ord gled en molnskugga sakta fram över Gudahovet och åkern, medan hela trakten för övrigt låg i det klaraste solsken.

Den äldre brodern beslöt att för sitt folks och lands skull blota en hel oxe åt Frö. En stund funderade han på att istället locka den kristne i bakhåll och hugga ned honom. Men uslingen hade kungens beskydd, och alla skulle förstå vem som varit hans baneman. Fick Frö ett stort blot, som var honom behagligt, så skulle han nog själv döda eller fördriva den kristne.

I skymningen hade han och hans folk smyckat Hovet med löv och kransar. Oxen var tvättad och blank. En krans låg färdig att hängas om hans hals, när han leddes ned till hovet.  De nykristna vid huvudgården hade också huggit löv, men inte för att hedra sommaren. En stund efter dopet började de lövskörden, och körde flera gånger bortåt lövängen, och de grova hjulen gnisslade. De kom tillbaka med gröna lass, och barnen lekte bland lövet. Den yngre brodern var inte med utan sysslade vid fähuset. Ibland blixtrade det från en lie i hans hand, eller kom ett sissande ljud, när han vässade en lie med brynet Ibland såg han bort mot Frös hov. Kanske skämdes han för sitt avfall och dop eller fruktade gudarnas hämnd. De hade ju givit gården lycka under många år, och gåva kräver att gengåva gives. Och av förberedelserna kunde han förstå att brodern tänkte offra ett stort djur. Striden skulle nu utkämpas mellan krist och de gamla gudarna. Tor var den starkaste, och väl var att det inte fanns någon bild av honom vid gården. Men ingen kunde veta vad Frö mäktade mot sina fiender, eller de som svikit folk och land, och avfallit från sina fäders gudar.

Den yngre brodern blev alltmera olustig, när han tänkte på dopets elände och den fiendskap som skulle splittra hans släkt i två delar.  Djupast inne kände han också fädernas förakt för dem, som övergav deras gudar för den nya, vekliga tron på en gud som ingen kunde se, men som sade sig vara allsmäktig och krävde att få styra allt och alla. Hur kunde de kristna leva så ? Att bara ta, ta och ta och aldrig ge – och sen tro att man skulle få något igen av det ?

Han kände en stark dragning till Frös hov, när han såg sin äldre bror syssla med förberedelserna till blotet. Där var också hans rätta plats, vid sin broders sida. Men den kristne och hans främmande gud hade sagt sig vilja hjälpa honom och hans moder på tinget, och påstod sig också vilja hjälpa honom allt framgent. Och denna gud påstod, att den kunde se allt. Det gick i så fall inte, att smyga genom snåren till Frös Hov, utan att någon såg det. Oroligt vankade den yngre brodern omkring på tunet, sedan skymningen fallit. Han kände sig utstött ur fädernas rad och gemenskap, han hade svikit sitt land och deras uråldriga tro.

Han ville inte gå in i sitt hus, förrän alla sov därinne. Han kände, att ett utbrott av raseri kunde komma över honom, när han såg den självbelåtne kristne, vars feta och flottiga ansikte alltsedan dopet strålade av seger och överdriven triumf.

Han gick upp till ättebacken och satte sig där, med ryggen emot faderns nya runsten. Om fadern inte blivit borta, så skulle detta allt detta ve och kristna elände aldrig ha kommit över bygden och gården. Under den nya vägbron risslade vattnet stilla, och han tänkte på hur han och brodern i bästa sämja själva byggt bron till faderns minne. Och sedan kallat på den vise Runmästaren att hugga in runorna för de vägfarande att tyda, så länge det bodde ärliga och hederliga män i landet.

Det glimtade till utanför Frös vackra Hov, och snart lyste en eld genom dunklet. Skogen bakom eldskenet blev mörk, och röken ringlade uppemot en mörkgrön natthimmel. Han hörde fnysandet av den stora oxen, som leddes fram, och såg människor hand i hand tyst och vänligt röra sig kring elden, kvinnor och män tillsammans, så som det var tänkt och menat en gång. Hovets ingång låg i klart eldsken. Han såg också sin broder lyfta trästånkan med Midsommar-öl, tömma en fräsande klunk på elden och sen föra den till munnen. Han visste att farbrodern och alla de andra gjorde på samma sätt. Åter kände han den starka makten i sitt inre, som drog honom emot hovet och och det sanna och rena blotet. Och han saknade djupt den släktkärlek, ärlighet mellan människorna och sammanhållning, som nu höll på att försvinna, kanske för alltid.

Bäst det var såg han dörren till huvudgården öppnas och den kristne komma utraglande. Denne stannade förvånad och såg emot eldskenet bortom Frös heliga åker. Den yngre brodern satt orörlig vid runstenen och iakttog honom. Snart såg han honom gå mot hovet, medan han knipslugt smög sig undan bakom träd och stenar så gott han kunde. Säkert hade denne kristne ont i sinnet emot Frö. Eller så ville han endast se hur det gick till, när Hedningarna offrade åt människokärlekens, årsväxtens och fruktbarhetens gud.

Plötsligt hördes ett starkt och ängsligt bölande genom dunklet. Ivriga röster talade och blandades med slamret från metallkärl. Nu skedde blotet, och blod uppsamlades i det heliga kärlet. Sedan skulle brodern med en kvist av björk bestryka träguden med blodet. Köttet skulle koka, så att allt folket kunde äta av det, dricka öl därtill och vara glada tillsammans. Kanske någon skulle bli berusad av det starka ölet och krypa hem på alla fyra utmed diket. Så ville Frö ha det, och han var en god gud, som aldrig dömde eller straffade någon utan orsak, som den kristne guden.

Den yngre brodern såg alltsammans inför sig. Han hade varit med om det många gånger. Tvekande reste han sig och gick sakta mot elden och blotet, driven av otaliga generationers styrka och kärlek. Han kände också lukten av färskt kött, och såg framför sig en fradgade ölstånka. Det var annat än att stå naken till livet i ån och få en handfull vatten kastad rakt i ansiktet, till ingen nytta alls !

Han såg sig om på runstenen och tänkte med tillfredsställelse på att han bett Runmästaren att göra det kristna korset så likt en Torshammare, att var och en kunde få tro vad som helst. Säkert var fadern också nöjd med detta, eftersom de inte fått några varsel från honom. Flera gånger stannade han och tvekade. De kristna hundarna började få stor makt i landet nu, och om han vågade dyrka de rätta gudarna, så skulle alla kristna bli hans fiender. Och han var skyldig en viss tacksamhet, för utan hjälp hade han inte med modern fått sitta kvar på den rika huvudgården.

Nu stod han några steg bakom hovet och hörde brodern utdela sina befallningar med barsk men ändå upprymd röst. Det låg något av feststämning kring hovet i Midsommarkvällen. Säkert trodde brodern, att Frö skulle glädjas åt detta stora blot och laga så, att allt blev om förr på gården.

Plötsligt kom en kvinna runt hovets gavel och fick se den långa, dunkla gestalten där bakom. Han hörde, hur hon berättade med skälvande röst, men han stod kvar, fastän han kunnat smyga sig in i skogen. Hans äldre broder, följd av ett par andra män med yxor i händerna, kom runt gaveln, sedan de hört vad kvinnan berättat. Bröderna kände strax igen varann, och deras blickar möttes genom dunklet. Den äldres forskande och bister, den yngres oviss och tvekande.

– Kommer du ? frågade den äldre efter en stunds tystnad, och den yngre följde tyst med honom in i eldskenet. Medan alla såg på fyllde den äldre en ölstånka, räckte den till sin broder, och tog själv en annan. Bröderna drack och såg på varandra över det skummande ölet. Båda tömde ölstånkorna i botten, och ett gillande sorl hördes runtomkring. Det avbröts av ett rop, och en arm pekade ut emot Frös åker. Där stod en gestalt mitt i säden, belyst av elden. Runtomkring flaxade vita nattfjärilar. En stund förskräcktes alla och tänkte på spöken, men snart började gestalten tala med den kristnes mässande och feminint lismande röst. Han manade den yngre brodern att återvända till huvudgården. Krist skulle säkert förlåta honom, läspade den kristne. Vad gjorde han här vid avgudabildens hov och det hemska blotandet ?

Ett hotande mummel steg upp bland folket, och den äldre broderns vredgade röst befallde den kristne hunden att sluta trampa ned all säden och lämna Frös heliga åker. Men den kristne log hånfult och upprepade sin maning till den yngre brodern. Denne stod ännu obeslutsam, men ölet hade verkat, och hans ögon började glöda av raseri. Vem var denne skenhelige kristne, som försökte befalla över honom ? Inga befallningar tog han emot. Och den kristne bar skulden till allt ont, som kommit över honom. All ovisshet, alla skuldkänslor inför fäderna, den hotande släktfejden – allt kom av dessa kristna !

Det blev tyst för något ögonblick, och alla kunde höra att någon kom halvspringande utmed diket, men inte på åkern. Någon som flåsade och mumlade medan säden slog emot kläderna. Det var modern, men hon vågade inte trampa på hederligt folks arbete och föda, som den kristne. I samma ögonblick hon kom in i eldskenet, grep den yngre brodern den blodiga slaktyxan, som stod lutad mot hovets vägg, och kastade den med all kraft emot den kristne, som stod i den heliga åkern. Men han lyckades väja, och yxan försvann med ett rassel i sädesåkern. Den kristne vände dem ryggen och gick bort från dem. Snart var han utom eldskenet och syntes inte längre, den fridstöraren och intränglingen ! Endast ljudet av säden, som strök emot hans kläder, hördes ännu en stund emot tystnaden.

Men snart bröt modern ut i häftiga förebråelser mot sin yngste son, på kvinnors vis. Hon anklagade honom för brott emot Vitekrist och denna otacksamhet emot den kristne, som hjälpt dem. Men han knuffade henne skymfligt åtsidan, och den äldre brodern kom till att le i sitt skägg. På en vink av honom bar en flicka fram kött och öl till den yngre brodern. Han tog emot det, satte sig ned och började äta och dricka. Modern återvände långsamt mot hemmet. Innan hon hunnit dit, hörde hon glada skratt, sång och skrål. Den avbrutna festen fortsatte och skulle pågå till dagningen. Släktfejden var bilagd, men för hur lång tid ?

De kristna hundarna släppte inte taget, utan bet sig fast. Men de gamla gudarnas makt bland folket var också stor.

Ännu skulle många släkter splittras, och mycket blod skulle flyta på grund av dessa kristna. Kanske skulle de aldrig sluta, förrän de ödelagt och förstört hela Svitjod, det land som inte var deras land.

 

I soluppgången var allt tyst vid Frös hov. Det luktade ännu av stekt kött, och det rökte svagt från offerbålet. Säden stod rak och orörlig på Frös åker – den säd som inga kristna ännu inte förstört och trampat ned.

Mellan ett par videbuskar satt den yngre brodern. Hans ansikte var dystert, och hans hår tovigt. En  ung och vitklädd flicka, som hållit sig till honom hela natten, satt ett stycke ifrån och såg ömt på honom, fast hon var trött och blek efter nattens våldsamma Frösdyrkan tillsammans med honom.

 

Striden inom den yngre brodern hade börjat med den nya dagen. Han tänkte åter på gods och guld och alla de fördelar de kristne kunde ge honom. Han hade kastat yxan emot deras man, men det gjorde nog ingenting, om blott han återvände. Men brodern kulle förakta honom ännu mera, och släktfejden skulle åter blossa upp. Han såg ingen utväg, utan vände ansiktet än hit, än dit. Den blodmålade Frö stod i gudahovet bakom honom, men han såg inte dit bort.

Efter en stund steg han upp och gick sakta mot huvudgården, till modern och den kristne. Den vitklädda flickan såg efter honom och grät sakta. Så reste hon sig i sin tur och gick emot hednagården.

En halvvuxen gris, som rotade vid fähuset, såg upp, blinkade och började vänligt uffande följa henne. Från skogen kom korna självmant hem till morgonmjölkningen. Från huvudgården hörde hon dörren stängas efter mannen, i vars armar hon blotat till den store Frö, fruktbarhetens gud, i Midsommarnatten. Nu återvände han till de kristna…

 

 

”Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)