Tag Archives: jan Fridegård

Unknown's avatar

LÄSNING till Midsommar: en text, fritt efter Jan Fridegård – “Frös Åker”

by

Jan Fridegård, den store svenske proletärförfattaren och statarsonen från Enabygden, känner nog de flesta sanna svenskar till. Alla vet också att hans trilogi “Trägudars Land” precis som hans dräng- och dragonskildring “Jag – Lars Hård” inte alls skildrar en historisk verklighet, utan “väver in” författaren och hans personlighet i den historia han är ute efter att berätta, samtidigt som den tar upp hans älsklingsämnen.

“Trägudars Land” skrevs 1940, och romanserien avslutades först nio år senare – nio är ett viktigt tal i Asatron – med volymen “Offerrök” om hur de kristna hundarna bränner och skövlar.

Fridegård gör också ett stort nummer av träldomen, som den statar- och lantarbetarson han var, men han glömmer att träldom som juridisk företeelse först blev utbredd under den kristna tiden, och först avskaffades i och med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, vilket de flesta bildade människor också vet. Jan Fridegård var heller aldrig Asatroende själv, men han var åtminstone Hedning, av hans kända berättelse “Torntuppen” att döma – och hans berättelse skildrar också mycket av hedendomens sanna och innersta väsen.

 

I Övergran i Ena-bygden finns det enda riktiga Fridegårds-muséet, eftersom han faktiskt bodde i trakten under 27 år

Härmed presenterar  Hedniska Tankar en av Fridegårds bästa texter – kapitlet “Frös Åker” om hur Midsommar firades under hednisk tid, och om hur de kristna kom för att förstöra alltsammans, precis som de också stör och förstör för oss hedningar än idag – och minns nu vad Midsommar och dess mirakel innebär – det är föreningen mellan Frej och Gerd, Fader Himmel och Moder Jord vi firar – ingenting annat !

Jan Fridegård alias “Lars Hård” var en man som SA VAD HAN MENADE, och MENADE VAD HAN SA – men som var “fylld av dräng- och dragonmentalitet” enligt kritikerna.

 

(Versionen av denna text är inte hämtad ur originalet från 1940. Det är den bearbetning som Svenska Turistföreningen på sin tid publicerade i sin årsbok 1949, när hela trilogin förelåg i tryck)

 

Runmästaren hade med husfolkets hjälp rest stenen vid den nya vägbron, och nu gick han granskande runt omkring den. Folket såg beundrande på det slingrande rundjuret, som mästaren nu fullbordade med lätta slag på det mejselliknande verktyget. Gång efter annan såg de också mot vägen, som med djupa hjulspår kom fram ur skogen och i krokar och svängar gick fram emot gården. De väntade sitt husbondefolk från tinget.

Foto: Frejsbilden vid Rödstens gård i Östergötland – som de kristna många gånger försökt förstöra eller “prata bort”

En av de största och jämnaste åkrarna var helgad åt Frö, och guden själv hade uppsikt över den från hovets dunkel. Solskenet, som kom in ett par timmar mitt på dagen, hade givit träguden långa torksprickor, och blodfärgen hade fläckvis fallit av eller torkat in i träet. Bonden, som nyss blivit borta i Österled, hade ofta tänkt rusta upp den, men så länge det växte bra på åkrarna och kreaturen frodades blev det inte av. Guden var nöjd med sin åker och de offer, som med jämna mellanrum bragtes honom.

Gårdsfolket återvände till sina sysslor, när runmästaren inte längre behövde deras hjälp. De rörde sig mycket lugnt, när ingen var hemma, som kunde hålla uppsikt över dem. Deras husbönder hade bett runmästaren se till att folket gjorde sitt arbetet, medan de själva var till tings, men han svarade endast med ett brummande. Tyst och otillgängligt arbetade han med stenen och brydde sig inte om trälarna, som sysslade med åkrar och djur, medan barnen lekte omkring honom vid den nya vägbron, där grästorven ännu låg grön mellan stenarna.

Nu väntade också han tingsfolket, men blott för att få sin betalning och draga vidare. Han hade andra beställningar att utföra. Det var flera än husbonden på denna ård, som blivit borta under den sista, stora ledungen i öster.  När runstenen var färdig, tog han några steg baklänges och betraktade sitt verk. En ljusning av tillfredsställelse gled över hans ansikte, och handen for över skägget. Sedan gick han ned till husen för att blanda till röd färg. En röd färg, som bet sig fast i runorna och blev klar i mansåldrar.

Alla vuxna, som tillhörde husbondfolkets familj, hade dragit bort i sällskap, men till de hemmavarandes förvåning kom de åter i två skilda grupper. Yngste sonen och hans moder, den efterlämnade makan, kom först och hade en otäck främling i sällskap. Det syntes, att det var en kristen. Några timmar senare anlände äldste sonen och den döde husbondens broder. De såg mörkt och bistert rakt ut i luften, och trälarna gick tyst ur vägen för dem. Något måste ha gått på tok borta på Tinget.

Senare på kvällen kunde trälarna med mumlande röster meddela varandra, hur det nu skulle bli. Den döde husbondens maka och yngste sonen skulle sitta kvar på huvudgården, fast äldste sonen och farbrodern hade stämt dem till tinget för att få dessa kristna dömda därifrån. Och främlingen i deras sällskap var den som otillbörligt inverkat på domen. Han var en skändlig kristen, och modern och sonen hade hycklat kristendom för att få över honom på sin sida. Den kristne stod väl till hos konungen och hade fått tillstånd att utbreda sin förbannade kristendom vart han ville i landet !

Yngste sonen var lång och hade ljust hår. Gestalten var något böjd, och han gick helst helt ensam. Han hade vänliga, ljusblå ögon, som bäst som det var kunde hårdna i vrede eller lysa otäckt av hån eller list. Han hade tidigt insett vilka fördelar kristendomen kunde medföra för honom i tvisten om gården. Därför hade han och modern beställt en korsmärkt runsten åt den döde fadern. Men i hemlighet hade han bett Runmästaren göra korset så likt en Torshammare som möjligt. Ingen visste om Tor och de andra goda gudarna till sist skulle behålla makten i den strid, som de bråkiga kristna hade orsakat i nästan en mansålder.

Men sedan länge hade han förlorat respekten för Frö, som satt där i sitt gudahov, smalaxlad och med sitt könsorgan pekande snett upp i luften. På en berghäll utanför Hovet fans det många små skålgropar, och även sedan modern lärt känna kristendomen gick hon i smyg till dem, smorde dem med fett eller lade matvaror i dem som offer åt åkrarnas alfer, vättar och rå, som rådde över årsväxten.

Tidigt nästa morgon följde mor och son Runmästaren bort till stenen vid bron för att se på den, innan han fick sin betalning och drog vidare. Han följde inskriften med fingret och läste högt för dem runorna om maken och fadern, som blivit borta i främmande land. Här skulle stenen stå vid bron och tala om honom i alla tider. Den skulle också tala om hans efterlevande, som låtit göra bron till hans minne. Mor och son betraktade stenen med stolthet och tänkte på alla vägfarande, som skulle stanna och beundra den. Även de icke runkunniga skulle förstå, att det var den närliggande gårdens ägare, som byggt bron och rest stenen.

Rakt över Frös helgade åker såg släktingarna ont på varandra, och den äldre brodern tänkte på hämnd. På kvällarna såg han hur brodern och modern samlade allt husfolket på tunet, där de satte sig i gräset. Den otäcke främlingen stod och talade till dem. Ibland började han skrika, höjde armar och ansikte mot himlen, där han påstod att hans gud bodde. Så kunde han peka neråt jorden, och då blev hans stämma ännu hårdare. Han förolämpade åhörarna, sa att de alla skulle dö och från sitt hus såg den äldre brodern hur samma åhörare ängsligt eller olustigt skruvade på sig och ändrade ställning i gräset.

Han var klok nog att förbjuda sitt eget husfolk att gå dit, och ha med dessa fördömande kristna att göra. Istället samlade han dem vid Frös Hov, och talade till dem om fred och åkrar, och allt det goda som Vanerna hade att ge. En kväll tände han en eld och offrade en get, bara för att reta de kristna och för att Frö helt skulle stå på hans sida. Han såg att många på andra sidan åkern av det husfolket, som hade lyssnat till den kristne, vände sina ansikten emot Frejs heliga eld, och han visste, att de allesammans skulle ha stannat hos sina fäders gudar om de vågat. Och den dagen tyst fiendskap övergick till öppen strid, skulle nog de flesta komma över till honom.

Ibland hoppades den äldre brodern, att när den kristne hunden dragit bort, skulle alla glömma hans falska lära, och allt skulle återgå till det gamla, i endräkt, sämja och frid. Men dagarna gick, det blev sommar och skördetid, men den hatade kristne stannade. Ibland drog han omkring på bygden och blev borta några dagar, men kom dessvärre alltid tillbaka. Endast en gång, under försommaren, kom han över till den äldre broderns gård, men han kom aldrig längre än till dörren.

De hade just satt sig till måltiden därinne, men på husbondens ord reste sig två man och gick till dörren. Ännu tuggande i skäggen korsade de sina värd framför ingången, och när den kristne for ut i onda ord och hot om sin “mäktige2 gud såg de likgiltigt ut i tomma luften. De övriga fortsatte äta, och allt som hördes, när den kristne tystnat med sina tomma hot, var ljudet av deras käkar och den vackra fågelsången i träden utanför. Bortom åkrarna vid den andra gården stod några gestalter och avvaktade vad som skulle hända. De såg den kristne göra några rörelser med armarna, innan han vände tillbaka, och förstod att han överlämnade hednagården till sin guds vrede.

Det var mitt på dagen, och solen sken just in på Frös gestalt i hovets inre. Den kristne tog vägen förbi Hovet, stannade utanför och troligen smädade han guden. Alla såg spänt på, men ingenting hände. Middagen var stilla, och allt var fyllt av frid och lugn. Men många tänkte, att det snart måste komma till släktstrid och inbördeskrig. Så hade det gått överallt, där de kristna kommit och nästlat sig in, lismande och ljugande.

Ett stycke ovanför den nya vägbron vidgade sig den lilla ån, och blev grundare. Kreaturen gick dit för att dricka, och barnen plaskade i det klara vattnet, där starren stod frisk och grön. På en liten brygga av kluvna stockar brukade kvinnorna ligga på knä och tvätta kläder. Dit gick en dag den kristne, och efter honom följde allt folket i huvudgården. Den äldre brodern och hans folk följde dem med ögonen från sin gård. Han knöt händerna och suckade djupt för sig själv, då han såg hur oförsynt de trampade ned säden och klev rakt in i Frös åker.

Han förstod från början vad som skulle ske nere vid ån. De kristna hade funnits länge i landet, och han hade sett många av deras löjliga “dop”. Man aldrig hade han trott, att detta otyg skulle komma ända fram till deras hem, och att en kristen dopman skulle stiga ned i deras å. Tiden var inne, han måste göra något mot allt detta skändliga, som nu utspelades inför allas ögon. Det måste gå till släktstrid. Om fadern levat, skulle detta aldrig kunnat hända.

Bäst som det var såg han en man lösgöra sig från dopflocken och komma springande emot honom. En annan följde strax efter, och han ledde en kvinna vid handen. Hon höll kjolen högt upp för att kunna springa. Några andra började förfölja dem, på det sätt de kristna alltid gör så fort någon har avvikande mening, men ett hjälp kallade dem tillbaka till åbredden.

Den äldre brodern tog belåtet emot dem, som flydde undan det kristna dopet, och önskade att det hade varit flera. Han lovade flyktingarna sin hjälp och sitt beskydd, och gav dem strax alla förmåner som hans eget folk. Från dopflocken vändes ofta ansikten emot hans gård, och han förstod att många hade blivit tvingade till det kristna dopet. De skulle nog senare komma till honom, och till guden Frö.

Han såg hur den kristne vadade ned i vattnet och att modern strax efter steg ned till honom. Vattnet rann glittrande från hennes hår, när hon gick upp igen. Sedan steg brodern ned och fick vatten kastat i sitt ljusa hår. Så den ena efter den andra. Några leddes med våld ned i ån och hölls fast under dopet, men de kastade med sina huvud hit och dit, för att undgå vattnet.

När skocken av kristna får återvände hem med drypande hår kallade den äldre brodern samman allt sitt folk, Han sade dem i dyster ton att av all denna frändeskam kunde inget gott komma. Åkrarna skulle inte mera ge någon skörd, ån ingen fisk, havet inga segrar eller byte. All den lycka, fred och ära som följt deras fäder skulle vika från dem, och gudarna vredgas. Och han såg tyst emot Frös hov. Som en bekräftelse på sanningen i hans ord gled en molnskugga sakta fram över Gudahovet och åkern, medan hela trakten för övrigt låg i det klaraste solsken.

Den äldre brodern beslöt att för sitt folks och lands skull blota en hel oxe åt Frö. En stund funderade han på att istället locka den kristne i bakhåll och hugga ned honom. Men uslingen hade kungens beskydd, och alla skulle förstå vem som varit hans baneman. Fick Frö ett stort blot, som var honom behagligt, så skulle han nog själv döda eller fördriva den kristne.

I skymningen hade han och hans folk smyckat Hovet med löv och kransar. Oxen var tvättad och blank. En krans låg färdig att hängas om hans hals, när han leddes ned till hovet.  De nykristna vid huvudgården hade också huggit löv, men inte för att hedra sommaren. En stund efter dopet började de lövskörden, och körde flera gånger bortåt lövängen, och de grova hjulen gnisslade. De kom tillbaka med gröna lass, och barnen lekte bland lövet. Den yngre brodern var inte med utan sysslade vid fähuset. Ibland blixtrade det från en lie i hans hand, eller kom ett sissande ljud, när han vässade en lie med brynet Ibland såg han bort mot Frös hov. Kanske skämdes han för sitt avfall och dop eller fruktade gudarnas hämnd. De hade ju givit gården lycka under många år, och gåva kräver att gengåva gives. Och av förberedelserna kunde han förstå att brodern tänkte offra ett stort djur. Striden skulle nu utkämpas mellan krist och de gamla gudarna. Tor var den starkaste, och väl var att det inte fanns någon bild av honom vid gården. Men ingen kunde veta vad Frö mäktade mot sina fiender, eller de som svikit folk och land, och avfallit från sina fäders gudar.

Den yngre brodern blev alltmera olustig, när han tänkte på dopets elände och den fiendskap som skulle splittra hans släkt i två delar.  Djupast inne kände han också fädernas förakt för dem, som övergav deras gudar för den nya, vekliga tron på en gud som ingen kunde se, men som sade sig vara allsmäktig och krävde att få styra allt och alla. Hur kunde de kristna leva så ? Att bara ta, ta och ta och aldrig ge – och sen tro att man skulle få något igen av det ?

Han kände en stark dragning till Frös hov, när han såg sin äldre bror syssla med förberedelserna till blotet. Där var också hans rätta plats, vid sin broders sida. Men den kristne och hans främmande gud hade sagt sig vilja hjälpa honom och hans moder på tinget, och påstod sig också vilja hjälpa honom allt framgent. Och denna gud påstod, att den kunde se allt. Det gick i så fall inte, att smyga genom snåren till Frös Hov, utan att någon såg det. Oroligt vankade den yngre brodern omkring på tunet, sedan skymningen fallit. Han kände sig utstött ur fädernas rad och gemenskap, han hade svikit sitt land och deras uråldriga tro.

Han ville inte gå in i sitt hus, förrän alla sov därinne. Han kände, att ett utbrott av raseri kunde komma över honom, när han såg den självbelåtne kristne, vars feta och flottiga ansikte alltsedan dopet strålade av seger och överdriven triumf.

Han gick upp till ättebacken och satte sig där, med ryggen emot faderns nya runsten. Om fadern inte blivit borta, så skulle detta allt detta ve och kristna elände aldrig ha kommit över bygden och gården. Under den nya vägbron risslade vattnet stilla, och han tänkte på hur han och brodern i bästa sämja själva byggt bron till faderns minne. Och sedan kallat på den vise Runmästaren att hugga in runorna för de vägfarande att tyda, så länge det bodde ärliga och hederliga män i landet.

Det glimtade till utanför Frös vackra Hov, och snart lyste en eld genom dunklet. Skogen bakom eldskenet blev mörk, och röken ringlade uppemot en mörkgrön natthimmel. Han hörde fnysandet av den stora oxen, som leddes fram, och såg människor hand i hand tyst och vänligt röra sig kring elden, kvinnor och män tillsammans, så som det var tänkt och menat en gång. Hovets ingång låg i klart eldsken. Han såg också sin broder lyfta trästånkan med Midsommar-öl, tömma en fräsande klunk på elden och sen föra den till munnen. Han visste att farbrodern och alla de andra gjorde på samma sätt. Åter kände han den starka makten i sitt inre, som drog honom emot hovet och och det sanna och rena blotet. Och han saknade djupt den släktkärlek, ärlighet mellan människorna och sammanhållning, som nu höll på att försvinna, kanske för alltid.

Bäst det var såg han dörren till huvudgården öppnas och den kristne komma utraglande. Denne stannade förvånad och såg emot eldskenet bortom Frös heliga åker. Den yngre brodern satt orörlig vid runstenen och iakttog honom. Snart såg han honom gå mot hovet, medan han knipslugt smög sig undan bakom träd och stenar så gott han kunde. Säkert hade denne kristne ont i sinnet emot Frö. Eller så ville han endast se hur det gick till, när Hedningarna offrade åt människokärlekens, årsväxtens och fruktbarhetens gud.

Plötsligt hördes ett starkt och ängsligt bölande genom dunklet. Ivriga röster talade och blandades med slamret från metallkärl. Nu skedde blotet, och blod uppsamlades i det heliga kärlet. Sedan skulle brodern med en kvist av björk bestryka träguden med blodet. Köttet skulle koka, så att allt folket kunde äta av det, dricka öl därtill och vara glada tillsammans. Kanske någon skulle bli berusad av det starka ölet och krypa hem på alla fyra utmed diket. Så ville Frö ha det, och han var en god gud, som aldrig dömde eller straffade någon utan orsak, som den kristne guden.

Den yngre brodern såg alltsammans inför sig. Han hade varit med om det många gånger. Tvekande reste han sig och gick sakta mot elden och blotet, driven av otaliga generationers styrka och kärlek. Han kände också lukten av färskt kött, och såg framför sig en fradgade ölstånka. Det var annat än att stå naken till livet i ån och få en handfull vatten kastad rakt i ansiktet, till ingen nytta alls !

Han såg sig om på runstenen och tänkte med tillfredsställelse på att han bett Runmästaren att göra det kristna korset så likt en Torshammare, att var och en kunde få tro vad som helst. Säkert var fadern också nöjd med detta, eftersom de inte fått några varsel från honom. Flera gånger stannade han och tvekade. De kristna hundarna började få stor makt i landet nu, och om han vågade dyrka de rätta gudarna, så skulle alla kristna bli hans fiender. Och han var skyldig en viss tacksamhet, för utan hjälp hade han inte med modern fått sitta kvar på den rika huvudgården.

Nu stod han några steg bakom hovet och hörde brodern utdela sina befallningar med barsk men ändå upprymd röst. Det låg något av feststämning kring hovet i Midsommarkvällen. Säkert trodde brodern, att Frö skulle glädjas åt detta stora blot och laga så, att allt blev om förr på gården.

Plötsligt kom en kvinna runt hovets gavel och fick se den långa, dunkla gestalten där bakom. Han hörde, hur hon berättade med skälvande röst, men han stod kvar, fastän han kunnat smyga sig in i skogen. Hans äldre broder, följd av ett par andra män med yxor i händerna, kom runt gaveln, sedan de hört vad kvinnan berättat. Bröderna kände strax igen varann, och deras blickar möttes genom dunklet. Den äldres forskande och bister, den yngres oviss och tvekande.

– Kommer du ? frågade den äldre efter en stunds tystnad, och den yngre följde tyst med honom in i eldskenet. Medan alla såg på fyllde den äldre en ölstånka, räckte den till sin broder, och tog själv en annan. Bröderna drack och såg på varandra över det skummande ölet. Båda tömde ölstånkorna i botten, och ett gillande sorl hördes runtomkring. Det avbröts av ett rop, och en arm pekade ut emot Frös åker. Där stod en gestalt mitt i säden, belyst av elden. Runtomkring flaxade vita nattfjärilar. En stund förskräcktes alla och tänkte på spöken, men snart började gestalten tala med den kristnes mässande och feminint lismande röst. Han manade den yngre brodern att återvända till huvudgården. Krist skulle säkert förlåta honom, läspade den kristne. Vad gjorde han här vid avgudabildens hov och det hemska blotandet ?

Ett hotande mummel steg upp bland folket, och den äldre broderns vredgade röst befallde den kristne hunden att sluta trampa ned all säden och lämna Frös heliga åker. Men den kristne log hånfult och upprepade sin maning till den yngre brodern. Denne stod ännu obeslutsam, men ölet hade verkat, och hans ögon började glöda av raseri. Vem var denne skenhelige kristne, som försökte befalla över honom ? Inga befallningar tog han emot. Och den kristne bar skulden till allt ont, som kommit över honom. All ovisshet, alla skuldkänslor inför fäderna, den hotande släktfejden – allt kom av dessa kristna !

Det blev tyst för något ögonblick, och alla kunde höra att någon kom halvspringande utmed diket, men inte på åkern. Någon som flåsade och mumlade medan säden slog emot kläderna. Det var modern, men hon vågade inte trampa på hederligt folks arbete och föda, som den kristne. I samma ögonblick hon kom in i eldskenet, grep den yngre brodern den blodiga slaktyxan, som stod lutad mot hovets vägg, och kastade den med all kraft emot den kristne, som stod i den heliga åkern. Men han lyckades väja, och yxan försvann med ett rassel i sädesåkern. Den kristne vände dem ryggen och gick bort från dem. Snart var han utom eldskenet och syntes inte längre, den fridstöraren och intränglingen ! Endast ljudet av säden, som strök emot hans kläder, hördes ännu en stund emot tystnaden.

Men snart bröt modern ut i häftiga förebråelser mot sin yngste son, på kvinnors vis. Hon anklagade honom för brott emot Vitekrist och denna otacksamhet emot den kristne, som hjälpt dem. Men han knuffade henne skymfligt åtsidan, och den äldre brodern kom till att le i sitt skägg. På en vink av honom bar en flicka fram kött och öl till den yngre brodern. Han tog emot det, satte sig ned och började äta och dricka. Modern återvände långsamt mot hemmet. Innan hon hunnit dit, hörde hon glada skratt, sång och skrål. Den avbrutna festen fortsatte och skulle pågå till dagningen. Släktfejden var bilagd, men för hur lång tid ?

De kristna hundarna släppte inte taget, utan bet sig fast. Men de gamla gudarnas makt bland folket var också stor.

Ännu skulle många släkter splittras, och mycket blod skulle flyta på grund av dessa kristna. Kanske skulle de aldrig sluta, förrän de ödelagt och förstört hela Svitjod, det land som inte var deras land.

 

I soluppgången var allt tyst vid Frös hov. Det luktade ännu av stekt kött, och det rökte svagt från offerbålet. Säden stod rak och orörlig på Frös åker – den säd som inga kristna ännu inte förstört och trampat ned.

Mellan ett par videbuskar satt den yngre brodern. Hans ansikte var dystert, och hans hår tovigt. En  ung och vitklädd flicka, som hållit sig till honom hela natten, satt ett stycke ifrån och såg ömt på honom, fast hon var trött och blek efter nattens våldsamma Frösdyrkan tillsammans med honom.

 

Striden inom den yngre brodern hade börjat med den nya dagen. Han tänkte åter på gods och guld och alla de fördelar de kristne kunde ge honom. Han hade kastat yxan emot deras man, men det gjorde nog ingenting, om blott han återvände. Men brodern kulle förakta honom ännu mera, och släktfejden skulle åter blossa upp. Han såg ingen utväg, utan vände ansiktet än hit, än dit. Den blodmålade Frö stod i gudahovet bakom honom, men han såg inte dit bort.

Efter en stund steg han upp och gick sakta mot huvudgården, till modern och den kristne. Den vitklädda flickan såg efter honom och grät sakta. Så reste hon sig i sin tur och gick emot hednagården.

En halvvuxen gris, som rotade vid fähuset, såg upp, blinkade och började vänligt uffande följa henne. Från skogen kom korna självmant hem till morgonmjölkningen. Från huvudgården hörde hon dörren stängas efter mannen, i vars armar hon blotat till den store Frö, fruktbarhetens gud, i Midsommarnatten. Nu återvände han till de kristna…

 

(Detta inlägg skrevs 2024-06-21)

Unknown's avatar

FRIDEGÅRDS-Priset 2026 – och en INSTÄLLD utdelningsceremoni

by

“Der ARBEITER Tantzt Nicht – Er SCHWITZT !”

( “ARBETAREN Dansar inte – Han SVETTAS !” )

– Skrivet och sagt av Ernst Jünger, tysk författare i boken “Der Arbeiter – Herrschaft und Gestalt” 1932

 

I Håbo Kommun – där den store Hedningen Fride Johansson (1897 – 1968), känd under pseudonymen Jan Fridegård växte upp, finns sedan många år en halvkommunal “priskommitté” som i samarbete med Jan Fridegård-sällskapet – som fortfarande finns kvar – delar ut ett kulturpris till hans minne. Också i Uppsala Stad delas samma pris ut, men bara vartannat år – av en helt annan priskommitté.

Förutom en av Fridegårds dotterdöttrar, finns numera ingen kvar i livet, som verkligen mött honom, och kan avslöja vissa “myter” som odlas på ett museum i Enköping – Sveriges Mest Enahanda Stad – en sjabbig, nedgången landsortshåla, “ein Polen-Städtchen” – förutan like – liksom det föga inbjudande Håbo.

 

“I en torftig landsortshåla – Ja där står ett Monument – av en hedniskt firad hjälte, som varje ärlig svensk har läst och känt…“

 

Jan Fridegårds familj var aldrig “statare” eller livegna bönder. Hans far var en självägande bonde, de flyttade inte runt på vägarna i Uppland varje Mickelsmäss, även om hans mor var svårartat kristen, och frireligiös. Kampen emot Kristendomen, skrivandet och böckerna skulle prägla den proletäre Fridegård genom hela hans liv, tills att han slutligen dog vid 72 års ålder revolutionsåret 1968 – året före människor landade på månen. Fridegård gav oss Triologin “Trägudars Land”, “Gryningsfolk” och “Offerrök” – ett av de ärligaste och sannaste bokverk som någonsin skrivits om svensk Vikingatid, och våra förfäders och förmödrars kamp för friheten.  

Naturligtvis har de också blivit föremål för många plagiat, men plagiaten och de litterära stölderna kan vi lika gärna glömma bort med detsamma.

I tre år var han Livdragon, i sex år svensk soldat, i åtta månader fängelsekund. Författare till “Jag – Lars Hård“ – utbuad av de kristna, bigotta recensenterna, som på 1930-talet tyckte att den var den råaste “uppvisning i dräng- och dragon-mentalitet” som man alls kunde tänka sig. Fridegård svalt, blev journalist på Enköpings-Posten – där han också var expedit i en klädaffär vid stora torget på halvtid – eftersom han var ganska fåfäng. Han bodde tidvis i en skrotfärdig buss i Stockholms Frihamn, och kallades för “Spiritist” – även om han egentligen var HEDNING – vilket hans bok “Torntuppen” från 1941 och likaledes boken “Porten Kallas Trång” från 1952 de facto bevisar.

Särskilt “Torntuppen” borde ihågkommas. Skildringen av hans kristna mors död, och hur hans egen släkt och bror försköt honom, och gjorde honom närapå arvlös – det står att läsa i “Porten kallas trång” – är svagare, men ändå personligt hållen. Fridegårds far blev 80 år – i romanen 90 – och dog samtidigt med att Andra Världskriget rasade, och Jan Fridegård som journalist var mycket väl insatt i vad som pågick – han fick även med Pearl Harbour och händelser ombord på Slagskeppet Missouri (i romanen förlagda till en Brittisk Ubåt i Medelhavet). Han skrev boken på lediga stunder, medan han kämpade hårt för att få sitt vardagsliv att gå ihop, och under ett pågående sorgearbete. Innan sitt genombrott, tjänade han bara 40 kronor på sju års oavbrutet skönlitterärt skrivande.

 

“Torntuppen” från Tillinge – och en splittrad åskledare. Den finns ännu på sin rätta plats, anno 2026

 

Man har på falska grunder påstått – på 1980-talet – att “Torntuppen” skulle vara en rolig bok, en bok för småbarn, kanske. Det är den inte. Den är skriven på blodigt allvar, och den skildrar platser som finns i den existerande verkligheten, och de platserna ser i allt väsentligt ut som de gjorde på Fridegårds tid i livet. Det gäller även Tillinge Kyrka, och åkerlandskapet däromkring, där Fridegårds far – i romanen kallad “Johan From” och närmast liknande Jaroslav Hašeks odödlige “Soldat Svejk” – möter Hamnen av en våldtagen, namnlös Polska – vi får aldrig veta om det var tyskar, sovjet-ryssar eller till och med polska partisaner som mördade henne. Fridegård visste, att Hamn och Hug kan leva kvar en kortare tid efter döden – fast Hugen eller Intellektet, är det som försvinner först när kroppen – vår “Lit” åldras eller dör.

Fridegårds livssyn var den Nordiska Hedendomens och Asatrons, helt och fullt ut – därför att han studerade Asatro – och visste vad den gick ut på. Romanen är aktuell än idag, särskilt som Fridegård också beskriver Gammalsvenskby, staden Beryslav och trakten däromkring – och hans skildring av ett modernt luftkrig – med missiler och väl mer – är så allmänt och suveränt skriven, att den är giltig även sett mot bakgrunden av 2020-talets krig i Ukraina.

 

Jan Fridegård var inte bara dagstidningsjournalist, för hans svenska var ren och klar – som alltid hos 1900-talets stora svenska författare – och han skrev inte bara för stunden, utan för evigheten. Det berättas – i en bok av Bengt Järbe om vi inte mins fel – att Fridegård och hans far – Johan Johansson From, fd indelt soldat och ladugårdsförman – men aldrig “statare” ! kom vandrande genom Enköping, en majdag år 1926 – dvs för precis 100 år sedan. Fridegård – som nu var journalist – på vad som senare skulle heta UNT – “Upsala Nya Tidning” och 28 år gammal – råkade undslippa sig, att “jag tycker liksom jag satt mitt märke på den här stan”

Fadern – 64 år – bara skrattade. “Jaså pojk !” svarade han. “Det tycker du… Men – följ med nu här – så ska jag visa dig en sak“. De gick in i en liten, trång gränd med ett plank – var vet ingen idag, men Enköping är fortfarande fyllt av plank, trånga gränder, smitvägar, dolda, “halvhemliga” passager – ungefär som Lund, den lilla skånska Universitets-staden, som man enligt August Strindberg aldrig blir riktigt klok på. “Jag hade fyra man efter mig en gång, bara därför att jag skulle ta två öl på Stadshotellet – nere vid torget. Man tyckte visst, att jag inte var fin nog för att gå in där…”


Enköpings Stadshotell – här gick Fridegård – och hans far – när de alls kunde…

Enköpings stadshotell är numera totalförstört, därför att det revs år 2010 på beslut av kommunens Socialdemokrater och Miljöpartister i förening. Idag – 16 år senare – finns – på grund av samma Miljöpartister och Såsial-akrobater fortfarande bara ett stort, öppet sår i stadsbilden och en stor grop, där stadshotellet tidigare stått – ett annex i trä på bakgården hade visst lite rötskador, och därför ville kommunpolitikerna såklart riva alltsammans – och sedan dess har de visat sig fullständigt inkompetenta och vet inte vad de ska göra med tomten, lika lite som med det halvtomma “paus-hus” i grå betong som finns vid samma torg, och ska föreställa 1960-tals socialistiskt “köpcenter”. Enköpings innerstad är numera en ren avstjälpningsplats, där mestadels sjuka, handikappade, arbetslösa, vanvårdade pensionärer och andra “socialfall” lever – ibland tomma butikslokaler och en invandrad befolkning från Somalia och Mellanöstern. 

“Men här ser du MITT märke” sade fadern, och visade på planket, strax norr om Gustav Adolfs torg. “Jag hade en klackring, ser du – och jag slog de första två angriparna till marken – när de andra två fick se det, sprang de sin väg.” Fridegårds far – Johan From – vanligen lugn till sinnes – hade varit smått berusad, och när han fått sprit eller öl i kroppen – någon gång före 1926 – slog han i vredesmod högerhanden rakt in i träplanket. Den Hedning som skriver detta, kan försäkra er att märkena finns kvar än idag – till allmän beskådan – om man nu vet, vilket plank det är tal om… Annars kan ni kanske läsa vad Jan Fridegård skrev om den urstarke smeden Holme och krigaren Geir i “Trägudars land” trilogin – fast de egentligen var tänkta som två sidor av samma person, eller läs om Holmes kvinna Åsa – deras dotter Thora och vad som hände vid det stora Frejsblotet, en Midsommar på 950-talet. Fridegård var en man som kunde och visste nästan allt – och han kände historien om de trakter han levde i.

För en gångs skull har priskommittén i Håbo Kommun kunnat utse en värdig vinnare, men om han nu verkligen kommer att inställa sig i det ytterst lilla Fridegårds-Museum, som finns att bese i byn Övergran – återstår verkligen att se.  Vi hedningar har känt till att priset skulle delas ut ända sedan den 13 Mars i år – Gräsmånaden – men fyra dagar senare, ströks fyra referenser till pristagarens ankomst till Mälardalen den 14 Juni – den dag Fride Johansson, alias Fridegård verkligen föddes. Vinnaren av Fridegård-Stipendiet på 100 000 kronor, ser ni på bilden nedan.

 

Patrik Svensson – en VÄRDIG Vinnare av Fridegård-Stipendiet 2026 – för EN gångs skull !

 

Patrik Svensson är faktiskt proletär – på allvar – med en gedigen arbetar-bakgrund – och författare till Ålevangeliet (2019) en fullständigt HEDNISK, Humanistisk och okristet, vetenskapligt sinnad essä-bok – snart kanske översatt till 33 andra språk än svenska – vilket ger honom stora inkomster – liksom “Den Lodande Människan” (2022) och nu slutligen “Den barmhärtige Mördaren” (2025). 

Den senaste titeln, som förstås anspelar på Hasse Alfredssons kända film “Den Enfaldige Mördaren” från 1982 – är en roman, inte en essäsamling – och har fått en smula blandade recensioner. Vi här på “Hedniska Tankars” redaktion har inte läst den, och kommer därför inte att ge boken något omdöme alls, eftersom vår redaktionella princip är att aldrig någonsin “snabbrecensera” – för som en gång Ernest Hemmingway sa – “A writer should not write what he doesn’t know” och därmed är även Joni Hyvönen i Aftonbladet ursäktad, även om han kanske är Hyvens, rent privat.   “Nå Hyvö !”

Kristna griller och Halv-idioter… En ILLAVARSLANDE Kombination… (Stellan Skarsgård i filmen “den enfaldige mördaren” från 1982 – Santa Simplicitas – heliga enfaldighet !)

Som de flesta svenskar torde känna till, så handlar Alfredssons film om en stackars lätt förståndshandikappad, kristen idiot, som förläst sig på bibeln och därför begår ett ruskigt mord, låt vara på en “ond man” som Hasse Alfredsson själv gestaltade med bravur och snabbt snodde ihop från flera källor, bland annat en verklig person från trakten norr om Ystad, som medvetet förstörde och brände upp tjogtals värdefulla allmogeföremål från 1200-1700 tal, bara för att ingen annan skulle kunna njuta av dem, kort före sin egen död. Ganska många äldre skåningar torde fortfarande känna till den historien, men resten av filmen är groteska överdrifter  Boken “En ond man” som Alfredsson skrev 1980 är långt bättre, Helsingborgare som han faktiskt var. Om nu Svenssons bok är ett rent plagiat, rakt av – vet vi inte – men vi förmodar att så inte är fallet, eftersom han vanligen är en omdömesgill person, med ett ärligt uppsåt – och dessutom gett sig till att skildra personer ur den RIKTIGA Svenssonska släkten, som faktiskt begick ett mord på sin hustru och sina barn år 1942, mitt under Andra Världskriget. Undersökningar av sociala förhållanden, och fenomen som “barmhärtighets-mord” ifall de nu ens finns, kräver en viss grad av omdöme, och som sagt har Patrik Svensson alltid haft just detta.

Det kan man dock inte säga om alla de Fridegårds-pristagare som utnämnts ända sedan 2006, då Fridegård-priset först instiftades. EU-parlamentarikern Maurit Paulssen fick priset 2006, och hon var stormrik, inte proletär för fem öre och behövde inga som helst pris. Hennes litterära karriär var högst medioker, och kommer sannolikt inte alls att vara ihågkommen om 10-15 år, medan Fridegårds verk lever för alltid. Därför var hon ingen värdig pristagare. Hon fick priset av en snäv liten nomenklatura, en skara “parti-bossar” utan något som helst folkligt stöd. 

Lika illa är det med den kristna nuckan och osakliga fanatikern Maja Hagerman, som förklarat att ett katolskt “hitte-på helgon” vid namn Botvid skulle vara den allra förste svensken, vilket är en så grov och stor lögn att det faktiskt stinker. Hennes uttalanden om Hedniska civilisationer, som hon anser oförmögna att skapa nationalstater i modern mening kan vi också lämna därhän; liksom en hel karriär fylld av fakta-förvanskningar, värre än självaste Herman Lindquists. Hagerman är ingen seriös historiker överhuvudtaget, och varför hon alls skulle tilldelas “Uppsala Kommuns Fridegårds-Stipendium” år 2019, kan man verkligen ifrågasätta. Vår redaktion anser att man borde tilldelat henne en skurhink, eller kanske en lavemang-spruta, så att hennes kristna griller kunde försvinna ur den aldrig sinande källa, där de faktiskt föddes.

VERKLIGA Historiker som Dick Harrison – som faktiskt har akademiska meriter i RÄTT sakområde, kunde lika gärna fått priset istället, om de nu alls behövde några pengar. Fullständigt försumbara poeter som ingen läser, typ Jila Mosaed (från Iran) eller Emil Boss, pristagare år 2025 behöver kanske “snabba cash” och stålar – men värdiga efterträdare till Jan Fridegård är de inte, har aldrig varit och kommer aldrig någonsin att vara det heller.

Minns att Jan Fridegård under 7 år (1931 – 1940 ) bara förtjänade 40 kronor på sitt skrivande – och i dagens penning-värde motsvarar det kanske 1360 kronor som bäst – enligt SCB (klicka på rödmarkerad länk) som faktiskt BORDE veta.

Hur mycket tror ni de fyra personer som står bakom denna blogg tjänat på den sedan 2015, förresten ?

Vi blir er inte svaret skyldiga. Vi har tjänat mycket mindre än Jan Fridegård på sin tid – och om någon alls ska kallas PROLETÄRA författare och skribenter i dagar som dessa, så är det vi – medlemmar i Samfundet SÄRIMNER som vi faktiskt ÄR. Donationer kan mottas via Paypal till email-adressen här intill, så skall vi vidarebefordra dem till Ukrainas kämpande folk, och de som behöver sådana gåvor bättre än vi.

Därför utdelar vi nu – med varm hand och på stående fot – Ganska Lilla Särimner i TRÄ – till Patrik Svensson, och utser honom till vinnare av Samfundet Särimners Kulturpris för 2026.

 

“One of us, One of us – IÄ IÄ – “The club with a THOUSAND members” – VI ÄRO TUSENDEN….”

 

Vårt beslut är enhälligt, och kan såklart inte överklagas. Vi rekommenderar er alla att läsa det garanterat OKRISTNA Ål-evangeliet, först som sist. Detta är inte en bok om fiske, men också i hög grad en historia om en son och hans far, en sådan som Jan Fridegård kunnat skriva, och liknande den som vi också relaterat här ovan. Det är en bok om hur de kristna i hundratals år totalt misslyckades med att finna de Europeiska ålarnas upphov i Sargasso-havet, och hur de dumt nog antog, att Ålen skulle undergå ett slags Partho-genes – i stil med katolikernas “Jungfru Maria”. Patrik Svensson berättar om hur självaste Sigmund Freud faktiskt studerade ål vid ett akvarium i Trieste, och vad som skrevs på grundval av det. Han kan förtälja om hur en 27-årig dansk, Nordisk forskare vid namn Johannes Schmitt år 1904 steg ombord på en ångare vid namn “Thor” och hur han mitt under det Första Världskriget kom de första spåren till Ålarnas sanna upphov på spåren. Han kan även berätta om Japanska Ålar – “Unagi” – än idag högt eftertraktade, och så klart om “Luad Ål, Halmad Ål, Rökad Ål, Inlagd Ål, Kokt Ål, Helstekt Ål och slutligen Ål i konserv och olja – vilket är de sju sorters Ål, som en gång serverades på Gästgiverier på Österlen – och förutom det har Patrik Svensson tilldelats Fritjof Nilsson Piraten priset, eftersom han ju är Skåning.

 

 

Läs honom – och LÅT HEDNA ER !!

 

Unknown's avatar

Inför Julblotet, Vintersolståndet 2024

by

“Som två blodspår skulle kristendomen och frihetskampen gå bredvid varandra genom seklerna. Staden på ön skulle utplånas, och ingen skulle under långa tider veta var den legat. Men de två spåren, som började där, har ännu efter ett årtusende inte nått sitt mål”

– Slutorden ur romanen “Offerrök” av Fride Johansson, alias Jan Fridegård, 1949

 

Midvinterblot och Julblot är två olika saker, och INTE samma sak – vilket är viktigt att komma ihåg.  Tillika finns det något som heter Vintersolstånd, en rent astronomisk företeelse som våra Förfäder noga kunde beräkna – på någon timme när – det kan man redan med hjälp av stenkalendrar, eller en skeppssättning, och att mäta solhöjd på sjön eller över takåsar är heller inte svårt – det har man kunnat i alla tider.

Fullmånen i Julmånad, alltså Julmånen har redan passerats, eftersom den i år inföll 15 December, och nu befinner den sig i nedan tills att Tunglet inträffar, 22 December, och månen går sedan i ny på nytt.  “Tungel” som i ortnamnet Tungelsta heter det på svenska – new age trams om “mörkmånar” kan ni glömma.

Allt nog – den dag som är Lördagen 21 December är idag rätta tidpunkten för jublotet. DÅ – och bara DÅ. Er Hedning har i sitt liv mött skrikande, oartikulerade Västgötska Lastbilschaufförer med ett förflutet i “Biker-miljön” eller lokala MC-klubbar – och dessa galningar har under direkt hot förklarat för oss på “Hedniska Tankar” att deras fäder och förfäder minsann firade Midvintern vid den tidpunkt, som Islänningar firar Thorrablot på. Och för all del, vi måste ge även galningarna rätt, även om vi inte är i logistikbranchen – men vi känner dem allihop – blott alltför väl – och om vi hade tio fördelningar, divisioner eller kanske tre armékårer av sådana män, vore mycket vunnet i vår Värld, i synnerhet österut och i Ukraina. “Man väntar ej med dem attack – Man GÖR !” skrev på sin tid Johan Ludvig Runeberg – Finlands nationalskald – och Finland hade nationaldag den 6 December i år.

 

Kampen står för evigt mellan Hedendom och Humanism på den ena sidan, Kristendom, Islam och andra Totalitära Läror på den andra.

Denna bild togs i Ukraina i år – där många städer gått under och förstörts. Hur många städer skall då gå under, innan vår mänsklighet lär sig läxan ? HUR MÅNGA ??

Nästa år – har vi förklarat – är ett Odens År, eftersom detta år var ett år för Tyr eller rättvisan. Asatron är grundad på en nioårscykel, ty av hävd var det alltid så i Svea Rike att de stora bloten hölls i Gamla Uppsala just vart nionde år, och inte vart sjunde. Men sju är veckans dagar, och Odens dag, följer på Tyrs. Våra Götar, okunniga som de är, vill fira Tors år direkt på Tyrs, helt utan rim eller reson, helt utan logik i deras tro. Nu säger eder Särimners Sändebud, ja sannerligen, sannerligen – att han nog skall fira Midvinterblot eller Thorrablot med dem, och det blir något de ej skall glömma.

Deras dag kommer. Snar och Säker nalkas den – och liksom Julen är och har varit Nordbornas gåva till mänskligheten, återstår en ännu större uppgift för oss. Krigens år skall en gång vara förbi, och då kommer ett år av kunskap, återuppbyggnad och större visdom.

Sådant är Odens Budskap, oavsett vilket år det sker, oavsett vilken tidpunkt vi talar om. Oden själv ska leda oss, och än är det långt till Ragnarök. Ni ska inte tro på de kristna, inte på Thunbergeriet, inte på SVT – för mänskligheten kommer trots allt att överleva länge till, trots drönare, AI och de genomvidriga Muharrems, som nu förbereder sig på att försöka ta över Sverige, återigen – stödda av Magadan Magda – men än är det långt till 2026 – och vi får hoppas på förnuftets seger.

I en liten landsortshåla, någonstans i Mälardalen ligger ett bortglömt antikvariat, nära en järnvägsstation. Dess ägare är gammal nu, och fadern – som grundade firman – är ännu äldre, ja 90-årig. Där stegar vår Hedning in, för att köpa en bok, glad i hågen såhär före Jul, och blotet – som nu kommer. “Den boken, skall du veta, gav min son lust att läsa” säger antikvariatets ägare till Hedningen. – Jaså, svarar han. Ingen läser böcker längre, läskunnigheten i vårt land sjunker, liksom överallt annars – och vi behöver inte fråga vilka befolkningsgrupper som drar ned den. Men en god trilogi var detta, på sin tid. Dess skapare var färgad av sin miljö, och det Världskrig han såg utspela sig rakt framför honom.

De båda männen samtalar en stund, och därefter går Hedningen hem till sin familj med boken, som han skall ge till en god väns yngsta barn, som vistas långt borta – och vars mor förlorat vårdnaden om honom i en domstolsprocess, som nog aldrig bort äga rum – för Kärring-statens rättvisa, ger Hedningen inte mycket för, Moder Frigg till trots. Julgåvan kommer inte denna Jul, utan om många Jular – ty en man kan förstå vad han är gjord av – och varifrån han kommer – först när han blir en man.

 

 

Fride Johansson, 1897 – 1968 gjorde sig känd som en proletär författare, men hatade Sovjetmakten.

En man, utan illusioner. Hedning och Humanist. Aldrig kristen.

Fride Johansson, en av dessa Johanssöner, Andersöner och Pettersöner var Hedning rakt igenom. Han vägrade acceptera kristendomen, han slogs för evigt emot det totalitära och hans böcker bevisar det – liksom hans liv – för de som nu forskat kring det, och är bekanta med den Mälardal och det Svearike, som var hans. Han skrev “Jag – Lars Hård“. “Torntuppen” om sin egen fars död, anno 1941 – ett år som påtagligt liknar vårt eget – i ett annat land dog en bysmed, frivillig i en lokal brandkår, och han var i år 83 år gammal – född just 1941, som genom ett sammanträffande.

Tror ni då att Fride Johanssons värld är borta, och oaktat förvridningarna, och den spegel han såg Sveriges hedna tid genom – är den då så olik vad vi just nu ser ?

Fride Johansson blev journalist, först i trettioårsåldern, men var alltid en skrivande man. Hans far dog strax före sin åttioårsdag, efter att ha huggit ved till vintern – och Fride Johanssons mor och ende bror gick med i en såkallad “frikyrka” – en fanatisk, kristen sekt som gjorde honom arvlös. Före allt det där, hade han hunnit återvända till sin hemstad, landsortshålan – där en Hednisk man långt senare köpte hans mest kända Trilogi. Det var medan han fortfarande var ung. “Jag har liksom satt mitt märke på den här stan” sade han, inför fadern – 70-årig – och denne svarade, lungt och stilla – enligt vad en annan man vid namn Bengt Järbe berättat i en av sina böcker: “Märke, säger du… Jag var dum nog att gå in på Stadshotellet du ser där borta en kväll – men fick fyra man efter mig. Två av dem slog jag ned, med mitt knogjärn. De andra två lyckades jag springa ifrån – och märket på planket, kan du själv se här”

Så berättas det, på antikvariatet i den lilla Landsortshålan. Hedendomen och Humanismen lever, men den tar sig uttryck på lite olika vis. Fride Johanson blev en Hednisk Man, men hans far Johan Alfredsson From dog som påstådd kristen – i alla fall till namnet, men knappast gagnet. Själva kommer vi från en släkt, som låtit Hedna sig – och så skall det förbli.

Låt oss vara Hedningar – och Humanister. Ned med Islam, ned med all kristendom, ned med Monoteismen, ned med all totalitärianism !

 

Unknown's avatar

“Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

by

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons “Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds “Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs “Brudarnas Källa” och “Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms “Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga “stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är “kalkon” respektive “kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen “Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)