”Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s