En av våra läsare, signaturen “Bi Varg” – som själv haft en blogg på WordPress har ställt en fråga till redaktionen. Hur skall man egentligen se på Hollywoods eviga filmatiseringar och omtolkningar av Beowulf-Sagan, och vad de kristna gjort med detta halvkristna epos från någon gång mellan 975 och 1025, som skrivits på gammalengelska av en bildad man, den anonyme “beowulf-poeten” som mycket väl kunde vara en utvandrad skandinav under Håkon Adalsteinfostris tid som kung av Norge, och Aethelstans – samme Adalsten ! – tid som Kung över stora delar av England, utom Danelagen och Yorkshire, där sentida Engelska forskare vid Universitetet i Leeds kunnat härleda sig till att det mäktiga poemet skapades.
Nowell-codexet, som närmast av en slump lyckades bli bevarat till eftervärlden, är ett delvis brandskadat hopkok på allehanda kristna urkunder, romersk historia och en massa annat, som bara av en ren slump kom att bli bevarat nere i klostret Southwick i Hampshire, södra England, långt ifrån de trakter där den flera hundra versrader långa dikten skrevs ned, och det Nordiska 500-tal den faktiskt behandlar. Redan 1737 var hela manuskriptet nära att förstöras av brand, och antikvarien Nowell levde under Englands 1500-tal, då renässansen ännu härskade, och han var klok nog att frigöra sig från all kristendom, och inse vad det var han höll i sina händer. Det var mycket nära att alltsammans gick förlorat för oss, och åtskilliga kristna filmskapare har förstås försökt förstöra hela verket och omtolka det, istället för att fokusera på vad det historiska originalet verkligen handlade om.
Ur den nu 19 år gamla filmatiseringen av Beowulf från 2007. En åldrad hjälte och hans efterträdare Wicglaf resonerar
Men – seriösa svenska historiker och humanister som Dick Harrisson och arkeologer som Bo Gräslund har också försökt analysera originalet genom åren, liksom spårkhistoriker i England, likt JRR Tolkien, en tämligen usel fantsy-författare, som hela livet igenom behöll kristendomens naiva syn på ont och gott, och försökte bygga upp fiktiva Världar, folkslag och språk runt sina egna fantasi-skapelser, påverkad av sina katolska vänner, som C S Lewis och många andra. Ändå är forskarna överens som att “Beowulf” speglar en mycket handfast historisk verklighet från 500-talet och Sköldungaättens Lejre, dit Beowulf, kung av “Geatas” eller Götarna kommer.
Att Kungshallen i Lejre är direkt historisk verklighet, råder det inga som helst tvivel om. Danskarna, som värdesätter sin egen nationella historia och kultur mycket mer än vi svenskar, har rekonstruerat den mer än 60 meter långa byggnaden, som måste ha varit hem åt
Hrolf Kraki, och där Bodvar Bjarke – främst av Bärsärkar – lärde upp sin skyddsling Hottur, på samma sätt som Wicglaf skulle fullborda Beowulfs allra sista hjältedåd i kampen mot en symbolisk drake – kanhända avsedd att representera Svearna i Norr – eftersom
Beowulf var Kung av Göta Rike och
efterträddes av Hrotgar eller Roar, som han fick heta i Norge.
Allt detta hände medan Kung Adils – begravd i en av Uppsala Högar – satt som kung över Sveaväldet, och med Saxo Grammatticus hjälp, samt arkeologin har vissa män, som lever idag identifierats den gravhög, som restes över Beowulf som
Skalunda Hög i Västergötland – och den högen har aldrig blivit utgrävd. Den är 65 meter i diameter, samt 7 meter hög – nuförtiden – och det var där det väldiga likbålet efter Beowulf en gång restes, efter det att Wiclaf med tårar i ögonen skällt ut de fega Västgötakrigare, som gömt sig i en närbelägen skog, och
det var där likbålet flammade genom det tätaste vintermörker, och kung Roars Strandvakter kunde se alltsammans, ända ned till Vänern i de trakter där Kållandsnäs – i sagorna kallat Valsnäs – ännu ligger.
Ingen har ännu vågat röra den väldiga gravhögen, men det är enbart Svenska akademikers underdåniga “svansvifteri” och PK-mentalitet samt en rent Sverigefientlig kulturpolitik, som hindrat nya, vetenskapligt utförda undersökningar vid Skalunda Hög. Senast man försökte var på 1920-talet, och då kunde man bara dokumentera domar-ringar och kultplatser i närheten, men att detta varit en av Västergötlands centralbygder och mest fornminnestäta områden, råder det heller inga tvivel om. Bo Gräslunds försök att koppla “Gaetas” till Gotland – i källorna kallat “Gotiscandza” eller Goternas urhem, har redan vederlagts av Tore Ganholm och lokala forskare på Gotland, liksom av Dick Harrissons sakliga källkritik.
Trots allt sevärd film från 2007 – tack vare goda skådespelarinsatser… Rekommenderas för Familje-matinéer eller kunniga personer – utan småbarn…
Den är redan – 19 år senare – hopplöst distanserad av vad AI kan skapa idag, och låt oss bara konstatera att två andra Hollywood-mässiga försök att gestalta hela Beowulf-Sagan på film, faktiskt havererade ganska rejält även de.
Rekommenderas INTE – Isländsk-Kanadensisk “Potboiler” eller skamlöst försök att förtjäna pengar, en billig efterapning av Hrafn Gunnlaugssons “Den Vite Vikingen”, “Korpen Flyger” och “Korpens Skugga” från 1900-talets slut
“Beowulf & Grendel” (2005) – en missvisande titel som väl mest påminner om “Petterson & Bendel” – två skojare som ägnade sig åt ruffel och båg i Stockholm för 100 år sedan – är också löjeväckande dålig – och för in helt påhittade personer typ “häxan Selma”, “munken Brendan” “Grendels far” osv i handlingen, trots att
regissören Sturla Gunnarsson, en dryg, lismande affärsman, som svikit sitt hemland Island för Kanada– borde ha känt till, att
Grendel visst inte var en människa i originalet, utan en etin, en “Thurs” enligt vad som de facto står i Beowulf-sagan – och alltså INTE någon människa överhuvudtaget. Namnet “Grendel” kommer av grund – som i grund vattensamling, mosse, träsk – och det är som en ryslig gengångare, Grendel visar sig i Lejres Kungshall och börjar döda kämparna där, tills Beowulf fäller honom.
Detta bevisas av faktiska ortnamn i både Danmark och England, som visar att Grendel visst inte är inspirerad av “Bibelns Kain” eller några kristna element överhuvudtaget, utan
bara står som en anti-tes eller en motsats till den goda krigarideal, Beowulf står för.
Beowulf kommer också simmande och inte seglande eller roende i båt till Danernas och Jutarnas land – det står så i sagan. Detta tar honom tre dagar och tre nätter, vill vi minnas – Dick Harrisson har kommenterat att det måste röra sig om en resa via Halland och Skåne över Öresund till Själland eller åtminstone en övergång av Kattegatt – man måste komma ihåg att Beowulf-kvädet är poesi, och använder metaforer – men att också Beowulf är kopplad till vatten och att han är en sjökonung, är självklart. Det är i en orolig folkvandringstid han rör sig, och drakarna och odjuren han besegrar, är egentligen “Utgårds” makter, nedbrytande naturföreteelser, döden, girigheten och så vidare snarare än någon faktisk historisk händelse.
Grendels Moder var ingen valfisk, “Selma” eller säl – utan ett annat Monstrum av samma slag som Grendel själv. Jämför gudarnas kamp emot Gullveig, tre gånger dödad, men “ofta, osällan, än hon lever” i Eddan.
Bisarrt nog spelas Grendels Mor – som inte har något namn alls i originalet – av Angelina Jolie – i 2007 års Hollywood-version av Beowulf-kvädet – med en retuscherad, perfekt kvinnokropp färgad i guld – vilket blir fullständigt malplacerat, och en förvridning av originalet. De “sjödrakar” med långa halsar som skapats av data-animatörerna under vad som ska föreställa Beowulfs resa från Götaland över Kattegatt likaså. Medverkar i spektaklet gör också John Malkowich – märkligt nog – man får väl förlåta honom, liksom vi får förlåta Stellan Skarsgård som Kung Hrothgar eller Hrolf Kraki, kung av Danmark, i den misslyckade “Beowulf & Grendel” från 2005. De Asatrogna bland oss kan – som en kuriositet – notera att Hilmar Örn Hilmarsson – sedermera allsherjargoði i det Isländska Asatrufelagidh komponerat filmmusiken, eftersom han tillhör det isländska musikundret från 1900-talets slut – för på Island ägnar man sig som bekant åt en levande Asatru, och ingen påstådd “forn sed”.
Men – sådana detaljer till trots – skildringen av den gamle Beowulf, kung i Götarnas och Geaternas land – som drar ut till en sista strid med enbart en trogn följeslagare och andlig arvtagare vid sin sida, är en mäktig syn. 2007 års film träffade rätt, när den försökte skildra stämningar, inte skeenden – och den får tolkas ur ett psykolgiskt perspektiv, snarare än något annat.
Själv såg den Hedning, som skriver dessa rader den hemma hos en Asatrogen man på Östermalm, som blivit Hypnoterapeut och vars hustru ville ha en liten dotter – vilket jag också tror att de fick. Men – det blev ett Hednabarn – och ingen Angelina Jolie, inget halvtroll, utan en klok flicka istället – som inte fick någon kristen uppfostran.
