En Ikonmålerskas död…

“Animula, vagula, blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca
Pallidula, rigida, nudula,
Nec, ut soles, dabis iocos.”

Kejsar Hadrianus Döds-sång, 10 Juli anno 138

 

Arma själ, lilla pladdrerska, fladdrerska, du ömma..
Trogen gäst och följeslagerska åt min kropp,
till vilka hemska platser ska du nu gå ?
Kala, stela och nakna.
Och inte som förr ska du få skämta och glamma…

(Ur min egen översättning, ganska fritt efter Alf Henriksson och Frans Mikael Franzén)

Oksana Shachko är faktiskt död, död vid 32 års ålder. Hon tog livet av sig, någon gång mellan den 20:e och 23:e denna månad, av allt att döma. Inte ens hennes vänner och närmaste vet när hon dog, och inte hennes kvarvarande familj – broder och mor i just det här fallet – heller.

Vem var hon ? frågar ni, en smula näsvist, enträget.  Självklart kan ni läsa en massa strunt och fake news på nätet om ni vill, och där få se påståendet att hon ensam skulle ha grundat den mycket märkliga FEMEN rörelsen från Ukraina, ett ämne jag skrivit om förr. Det är förstås fel i sak, som så mycket annat, därför att hon var en av dess grundare men långt ifrån dess viktigaste medlem på något sätt – den rollen bars upp av helt andra personligheter på sin tid (2008 – 2013 om någon råkar undra) – Anna Hutsol, numera en skäligen sansad journalist i Moskva – som med tanke på sin geografiska och sociala belägenhet knappast kan unna sig att säga eller skriva för mycket – det kan ju vara ytterst farligt, som alla vet – var den verkliga grunderskan, följd av Inna Chevchenko – dessa aktivisters obestridliga överhuvud sedan minst 8 år, och så arbetshästen Yana Zhdanova, expert på att ta emot rent okristligt mycket stryk och ren misshandel i samband med aktioner, tidigare strippa och mycket van att sitta i Ukrainskt och Ryskt fängelse på ledningens order, samt charmtrollet Alexandra Shevchenko (som inte alls är släkt med Inna) rörelsens retsticka och besvärliga lillasyster – kvinnan som utmanade självaste Vladimir Putin, men fick honom att agera artigt och gentlemannamässigt, som vi ska få se – bara för att hon uppträdde med bar bringa eller rättare sagt bara bröst – vilket Putin själv gjort i media många gånger – som ni vet – ifall ni följt med i denna blogg i dess tidigare inkarnationer (före 2013) så har jag skrivit om dem allihop, därför att de råkat fascinera mig, och därför att vi så småningom haft en hel del kontakt, ehuru flyktig – via sociala media.

Ukrainska media påstår fortfarande papegojmässigt och rent lögnaktigt att det skulle ha hittats en enstaka handgranat och en ensam pistol i FEMENs dåvarande lokaler (2013, under Janukovitj tid vid makten) – detta är fullständigt irrelevant och skitsnack, inte mint därför att det var så att dessa aktivister långtifrån var de enda i Ukraina som beväpnade sig – diverse högerextrema grupper hotade dem då som nu till livet, och hursomhelst har de aldrig utfört några direkt våldsamma eller terror-inriktade aktioner, förutom det faktum att de gång efter annan fått ordentligt på käften själva, inte minst i samband med diverse ordningsmakters försök att arrestera och bura in dem, inbegripet här i Sverige.

Oksana i Paris, skuren i ansiktet, anno 2014 – vid en av sina nakenaktioner. Det krävs ganska mycket mod att slåss naken emot stilettbeväpnade araber, skinheads och katoliker… Feg var hon inte…

Jag kände inte Oksana Shachko i levande livet, även om jag ännu har ett hövligt och snällt brev och ett foto från henne i min ägo, men jag erkänner alltså att jag växlat ord och en hel del tankar med henne, men inte mer än så. Anledningen till att jag inte längre skriver ett enda ord om Femen, min bekantskap med dem (på lång distans, aldrig i verkligheten) och deras för länge sedan avtynade och bortdomnade svenska gren (jag förutspådde redan från början att de inte ens skulle ha skuggan av en chans i ett land som Sverige – och det fick de aldrig någonsin heller, trots tappra försök av Inna Shevchenko att förlägga några av sina aktioner hit, utanför Egyptiska Ambassaden bland annat.)

Min och Femens agenda sammanföll på några enstaka punkter, eftersom de liksom jag hatar all Monoteism, dessutom envisades med att utföra för allt etablissemang och all svensk Nomenklatura högeligen irriterande aktioner emot både Islam och Katolikerna, på sin tid. Dessutom var några av dem liksom jag verkliga hedningar – Oksana, som jag uppriktigt saknar och nu sörjer över, sörjer så ofattligt – hennes död genom självmord hade ingen större anledning alls, den borde inte ha inträffat, och den uträttade ingenting, rien, rien du rien, pas du tout och Nitchivo, vilket också betyder ingenting – var faktiskt den allra största hedningen och häderskan av dem alla, på sitt eget lilla vis, vilket inte minst framgick ifall man fick tillfälle att inleda en dialog med henne. Hon var nämligen aldrig oförskämd, näsvis eller ful i mun rent privat, vilket en hel del av Femens övriga medlemar var (och fortfarande är). Istället var hon lågmäld, ytterst fåordig och faktiskt mycket underhållande och trevlig på ett mycket tyst vis, full av bildmässiga vitsar och underfundig humor, men så ville hon egentligen innerst inne av allt bli konstnärinna och galleriägerska, inte politisk aktivist. Hennes känsliga inre och hennes synnerligen omfångsrika intellekt passade inte för den saken, nämligen – och ville hon, så kunde hon prata om vadsomhelst – i timmar.

Det var en gång en rysk, en tysk och BELLMAN” – nej förlåt jag menar Gospodin Putin, Frau Merkel och…

Låt oss istället studera Femens berömda aktion emot Vladimir Putin i Davos 2013 till exempel, och kontrastera detta med Fredrik Reinfeldts personliga uppträdande emot Jenny Wenhammar (då riksdagskandidat för Mp) i Almedalen, 2014. Putin drabbades av spänst-fenomenet Alexandra Shevchenko, som på framsidan av sin nakna överkropp skrivit orden ”Putin Dictator” – vilket jag själv anser var överdrivet – en hel del medlemmar i Femen försökte som Yana Zdanova samtidigt knivmörda Putin in effige på ett vaxmuseum – samtidigt som de högt uttalade en önskan om att få döda honom med kniv på riktigt – jag sa omedelbart till Yana att sluta med det där, eftersom mord på statsöverhuvuden är något jag tycker våldsamt illa om, och historien – som i fallen Kennedy, Olof Palme och många andra – klart och tydligt visar oss, att det där inte löser någonting alls, och allra minst sätter igång några revolutioner…

Alexandras inskrift – med stora svarta bokstäver – syntes inte från ryggsidan, men Putin svarade bara: ”Jaså, min unga dam ! Ni har alltså klagomål av något slag att framföra – Nåväl, jag är idel öra och vill gärna lyssna på vad ni har att säga, men då måste vi ha kläder på oss. Jag har alltid hållit på den principen själv, när man talar politik har man kläder på sig,  för mig högst personligen är inget aannat möjligt, då jag är rysk ortdoxt kristen..” Trots personliga förolämpningar, gick Putin sin antagonist till mötes, avstod helt från att kalla på några ”gorillor” eller säkerhetsvakter till exempel, utan försökte inleda en civiliserad dialog – vilket jag själv också hade – ehuru fåordigt – med Oxana.

I ”fallet Wenhammar”, Almedalen 2014 däremot, gick det fullständigt annorlunda. Fredrik Reinfeldt stod hånskrattande, berusad av makt och skadeglädje, medan hans vedersakerska skrikande och vrålande släpades över gräsmattan, bort från talarstolen och in i ett buskage, där man ryckte hennes armar ur led, och slog och sparkade henne om och om och om igen i flera minuter. Man såg tydligt att han njöt av alltsammans, och erfor en närmast sadistisk upphetsning när hans livvakter torterade och plågade sitt offer inför journalisternas kameror, och detta säger mycket om Fredrik Reinfeldt som människa, och hur han fungerar som person innerst inne, i alla fall enligt vad jag tycker. Fråga offret själv, ifall ni inte tror mig. Vem var det nu som visade klara diktatorsfasoner i detta exempel. Svaret är enkelt. Det var Reinfeldt och endast Reinfeldt som var diktatorn. Inte Putin !

Strax före Janukovitj-regimens fall i Ukraina, innan kriget med Ryssland bröt ut på allvar och innan regimen började skjuta emot sina egna medborgare, som för att visa dem hur mycket politikerna hatade och föraktade sitt eget folk (I Sverige har vi ännu inte nått till denna fullständiga botten-nivå, men också här har vi kriminella gäng från utlandet på gatorna) visade Femen att de visste vad klockan var slagen genom den berömda kors-nedsågningen, genomförd av Inna S (med assistans av bland andra Anna Hutsol) – för mig är och var detta rörelsens absoluta höjdpunkt, dess non plus ultra, dess mest lyckade aktion, dess absoluta kulmen..

Därefter följde en hastig flykt av de flesta av Femens ledande taleskvinnor till Paris, eftersom de fått lära sig att alla stora världsrevolutioner börjat där. De vann visserligen Parisbornas hjärtan, särskilt hos vänsterfolk och rödvinskommunister, men där slutade det hela med en nedbränd lokal, några ytterligare barbröstade media-jippon och nakenchocker, och så blev det inte så mycket mer. Jenny Wenhammar gjordes utfattig, arbetslös och fråntogs all värdighet som människa och all politisk status, efter en aktion emot moskén i Björns Trädgård och Reinfeldts fula påhopp – för det var snarare rikspolitikerna och Nomenklaturan som via pressen hoppade och stampade på Femen, och inte det omvända. Aliaah Elmahdy, egyptisk nakenbloggerska och officersdotter var med i Femen Sweden ett tag, men tröttnade, växte upp och gick ur hon också. Många av Femens ledande medlemmar, främst Inna S – är faktiskt officersdöttrar, och har klara organisatoriska talanger – de minns vad deras fäder lärde dem – jag vet det, eftersom jag diskuterat täcktabeller, stabsfyrkanter, bords uppställning och kartrum med dem själv, via nätet – och besökt deras egna stabsutrymmen via ”telepresence” – allt tack vare Oxana också, och jag försäkrar er att det varit mycket roligt och givande, på alla sätt och vis.. för båda parter i dialogen.

Konst, stabsarbete, skapande, fotograferande och vila. Vi hade mycket gemensamt, hon och jag…

Men för Oxana gick det bra. Hon fick gå på Ecole des Beaux Arts i Paris – bara en sådan sak. Enligt uppgift på franska Wikipedia idag var hon den bästa i sin avgångssklass, och 2016 fick hon ställa ut sitt eget ikonmåleri – i traditionell stil – på anrika galleri Mansart i Paris. Strax före sin död var hon faktiskt nära ett genombrott, inte sammanbrott som konstnärinna – och hon var värd det. I de första kommunikéerna och artiklarna från Ukraina hette det förstås, att hon skulle ha varit en varmt troende ortodox kristen.  Och annan bullshit. Visst, hennes bakgrund och familj var kristen, liksom de flesta äldre släktingar – men så är det i hennes hemland, där hedendomen är ganska okänd, och så är det med den saken.

Men kristen var hon inte alls, det kan jag försäkra er. Många gånger betecknade hon sig själv som ”nyhäxa” eller hedning på annat sätt, och hennes ikoner var öppet hädiska, med Jesus och lärjungarna ifärd med att gruppvåldta en blond, ensam flicka, apostlar i bög-gestalt, röda i ansiktet eller med kalashnikovs i händerna, och annat sådant. I andra stunder målade hon vad som nästan var valkyrior till häst, bilder av något som liknar Freja, Idun och de andra gudinnorna – jag tror att bilderna delvis kom från henne själv, delvis från vad Jung kallade det kollektiva undermedvetna, folksjälen, ett folks ethnos…och samtidigt ethos.. Självmörderskor – och självmördare kan som bekant inte heller komma till det Rysk-Ortodoxa paradiset, för därifrån är de alldeles totalt uteslutna, i evigheters evighet. Amen. Vore hon troende, skulle hon nu ha gjort sig själv så illa, tror ni ?

Hon skickade bilder av sig själv på sociala media tillsammans med sina verkliga vänner, där de lekte 1800-tals konstnärer, eller något som påminde om Strindberg och Carl Larsson, plus de andra svenska konstnärerna (bla Hannah Pauli, Richard Berg) i Grez. Hon var långt ifrån obegåvad – och det här med Femen låg till synes bakom henne. I hennes lägenhet – som bröts upp av Ukrainska vänner med våld igår, 24 Juli 2018 hittade man ett långt självmordsbrev, skrivet till resten av mänskligheten, och enligt vad Anna Hutsol – fortfarande seriös, sansad och utan åthävor – med Femen vet man aldrig, det är sant – en hel del av deras aktioner har varit väldigt publikfriande, minst sagt – berättat för The Independent, som jag anser är en fullt vederhäftig källa, till skillnad från ”Dagens Nyheter” och andra rena smuts-tidningar vi har i Sverige, så skall självmordet alltså verkligen ha ägt rum – på allvar.

Orsaken är däremot än så länge fullständigt okänd, och det är kanske bäst, om det får förbli så.

Också The Guardian och flera andra media, som är överlägsna allt vi har i Sverige, och mycket sakligare – bekräftar samma sak.

Hennes död har verkligen inträffat, och hon är borta nu. Borta för alltid.

You’re too old to lose it, too young to choose it…

And the flock waits so patiently on your song..

You’re so natural, religiously unkind
Oh no, love, you’re not alone
You’re watching yourself, but you’re too unfair…  (D Bowie, ”Rock N Roll Suicide)

Femen gör som bäst hennes död till en martyrhistoria, och sprutar ut fraser, tomma ord som ingenting ingenting nitchivo betyder. Och självmordet, eller driften till självmord, ett tydligt självdestruktivt drag, har funnits hos dem redan från början, inte bara i Sverige, där en av deras medlemmar också tagit livet av sig, efter att ha fått schavottera i pressen – vilket den personen var alldeles för vek, ung och dum i huvudet för – ifall vi nu ska vara helt, oreserverat ärliga, vilket jag faktiskt är emot er just nu; då detta med Oksanas död faktiskt berör mig, och jag sitter med detta fullkomligt onödiga och svårförklarliga dödsfall i tankarna. Händelser av detta slag framstår alltid som väldigt grymma, men varför en ung människa, som vaar i full färd med att nå sina drömmars mål och lyckas här i livet, skulle sluta såhär, det förstår jag bara inte.

You are fake” lär hon ha skrivit på sin instagram-sida – jag själv har inte det mediet, och vill inte ha det heller – men vem hon riktat det till, förblir en gåta. Så mycket vet jag just nu i kväll, i alla fall. Hon var knappast känd för några vilda vanor – inte med Ukrainska mått mätt, och kom ifrån Khmelnytskyi, en liten stad inte alltför långt från Lemberg, i det västra Ukraina, där hon växte upp, delvis under hugg och slag, både hemifrån och i skolan – staden är annars känd för sina pogromer, diverse einsatzgruppens härjningar under det senaste (men långtifrån sista !) kriget och sina hängivna sovjetkommunister, som ännu går och spökar där på trakten, som är mycket mycket fattig – med alla mått mätt, inte bara Ukrainska.

Värst av allt är intellektuell fattigdom. Tro mig, för jag har själv växt upp i det socialdemokratiska Sverige, på 1980 och 70-talen, och ni kan inte tro vilken torftig, efterbliven och närmast förståndshandikappad, trångsynt, inskränkt värld det var – ungefär som Oksanas Sovjet, vilket Sverige också kom mycket nära att förvandlas till – hur nära det var den gången lär vi nog aldrig få veta, men låt oss rådfråga vår käre vän och nära granne Vladimir Vladimirovitj, som ännu sitter på arkiven, kartorna, ja alltihop faktiskt.

Hur träffades vi, undrar ni kanske – även om ni förmodligen ska ge alldeles tusan i det, därför att det nitchivo och ingenting ingenting betyder. Inte nu längre, och inte i det stora hela. Oksana lever ju inte längre, hursomhelst, och därför är frågor skäligen meningslösa.

Det var under det förra fotbolls-EM (men inte VM), det ukrainska som gick av stapeln 2014 – det var då de svenska fansen uppmärksammade Oksana för första gången – hon utförde någotslags vild och konstig protest-dans för FEMENS skull, ramlade ned från ett träbord (ok, hon var inte helt nykter – men än sen ?) och slog i huvudet ganska hårt -e fter det att ukrainska vakter knuffat ned henne – vilket flera på plats närvarande svenskar – som jag kände då – också lade märke till.

Därefter tog jag själv de kontakter i sociala media som behövdes – enligt vad jag kände – många av oss oroade oss redan då för hennes mentala hälsa, då hon faktiskt skadade sig rätt illa. Ett sådant begåvat huvud som hon hade är alldeles för vackert för att krossas emot gatans stenar, och till alla er som säger ”Ja – hon var ju aktivist, hon får skylla sig själv, så går det här i världen” vill jag bara säga en sak.

Hon förtjänade inte att dö. Inte på långa vägar. Hennes död kom alldeles för tidigt, för man vet inte vilka verk hon ännu bar inom sig, allt det som hon inte fick tid till att uttrycka.

Självmord är en stackares utväg, sägs det. Min far – en högt uppburen jurist och tjänsteman med (S)märkt partibok och alls (man skulle ha rätt partibok i Sverige på den tiden , så var det bara – så var det i Sovjet också) sa en gång de orden, den enda gång han själv funderade på att beröva sig tillvaron och livet. Sedan insåg han klokt nog – efter att en kollega på ett visst departement skjutit sig genom huvudet – de var mest bekanta, och inte så nära vänner – att man inte ska unna sina fiender det stora nöjet att se ens död. Fiender har man alltid, och om Oksana, som inom sig var en snäll, ja hjärtegod, omtänksam och medlidsam människa – så framstod hon i alla fall för mig – nu verkligen hade det, så var de trots allt få till antalet. Hon var trots allt ganska lågmäld, trots allt, även för att vara aktivist. Den enda person som inte har några fiender, sa Winston Churchill på sin tid, är en djävla latmask, en odugling, en parasit, en sådan som inte företagit sig någonting alls – för fiender får man, varesig man vill eller inte. I Oksanas fall befarar jag att de kunde ha utgjorts av någon man, som stod henne bra mycket närmare än vad jag någonsin gjort, men jag vill inte fara med osanning, eller kalla detta för ett ”crime passionel” – som fransmännen säger – bara för det.

Kasernen och gatan har varit mina främsta universitet. Jag har aldrig gått något Sorbonne, något Karlberg, något Oxford, och i den fina världen blir sådana som jag aldrig insläppt. Oksanas fall var likadant, och därför tycktes hon tres sympathique, i alla fall i mina ögon. Hon förstod sig på turberkulos, till exempel – jag har haft det i första stadiet, och kanske i ett andra stadium nu i år, om jag inte dör av något annat – diagnosen är osäker, som sagt – men hon hade förmåga till medlidande, igenkännande och ärlighet.

Kanske ska jag få se henne på Folkvagns slätter, och i Sessrumnirs sal någon gång – kanske ses vi aldrig mer.

Det spelar ingen roll. Jag ångrar ingenting. Ingenting. Nitichivo, eller för att tala med en fransk sångerska – som Legionens  alla soldater och meniga i Frankrikes tjänst älskade, för det var dem och bara dem hon sjöng sina mest kända sånger för – ”Je regrette rien”.

Att leva, skapa och älska. Vad finns det mer – i kejsar Hadrianus tid, som i vår ? Vad skulle livet annars gå ut på ?? För oss hedningar, vilka vi än är och än må vara finns i alla fall inget högre, ingenting bättre än detta.

På väg till min tjänstgöringsort, där jag idag inställde mig, såg jag en falk – en mycket liten fågel, men ändå – ni vet att falkar tillhör Freja – sitta på en högspänningskabel och titta på mig, direkt utanför bussfönstret. Jag såg rakt in i djurets klara ögon, som på något sätt var Oksanas, och insåg att det var samma slags skygga varelse, samma slags väsen – kanhända idealiserar jag, kanhända är jag inte realist, men sak samma.. Rien du rien, som sagt.
Glömskans frid över mitt eget enkla stoft, men måtte du vila i ro, Oksana min vän. Du fick det aldrig på jorden.
Annonser

”Ord som hotar hela vår Världsbild” – Gatukonst och ”Gatans Parlament”

För någon dag sedan läste jag i Svenska Dagbladet en kulturartikel, som handlade om ”ord som hotar hela vår världsbild”. – ja, så löd faktiskt rubriken. Skribenten Magnus P Ängsal – som jag inte träffat på tidigare – hade skrivit en recension av en ny bok, utgiven av Språkvetare vid Göteborgs Universitet, bland annat. Också professorer i tyska där lär ha konstaterat, att det finns alldeles för lite forskning om hur språket styr tankarna, och hur tankarna styr språket, eller rättare sagt den värdeladdning, som förmedlas av olika ord och uttryck; så att säga.

I Tyskland säger man till exempel ”Herrar och Fruar Doktorer om man talar inför ett akademiskt sällskap – man erkänner, att personerna i salen har olika genus, och att detta är ett ovedersägligt biologiskt faktumman klumpar inte bara plumpt och dumt ihop alla som ”Hens” som vi gör i Sverige.Man kan till och med vara ”Frau Doktor Doktor” (om det gäller en kvinna, som tagit två olika doktorsgrader i helt olika ämnen) eller ”Herr Doktor und Professor” också i rent talspråk – i alla fall om man möter vederbörande ute på gatan

Genus och Kasus i språket har fortfarande betydelse – och SvD illustrerar med helt andra slags exempel också – Ordet ”bög” har en viss laddning, ordet ”stjärtgosse” en helt annan, oavsett om man talade om protestantiska bögar i Sverige, kanhända; kontra Katolska Stjärtgossar, som ju kan tänkas vara ganska så allmänt förekommande. I svensk dagspress, har jag märkt – används ordet ”bög” inte alltid som en förolämpning – men används det på en skolgård eller arbetsplats, så kan åtal följa.

Och vad ska man säga om en del ”nybildningar” typ ”Hängbröstvänster” ?

Kan man skriva så ? Jag för min del har använt det ordet om en del personer, som jag faktiskt tycker förtjänar det. För övrigt var det inte alls min uppfinning från början, utan en mig mycket närstående person; som kom fram med det. Hon sade även ordet ”Ståpattsfeminist” rakt upp i ansiktet på precis just mig, eftersom hon känner till mitt engagemang rörande den mycket, mycket särartsfeministiska rörelsen ”FEMEN” – mina äventyr med dem får jag berätta om en annan gång – men jag har följt dem genom alla faser i deras utveckling sedan 2010, ungefär, då jag först uppmärksammade dem.

araskolnikovaworldedition-3Verklighetens Inna Shevchenko lanserades nyligen som seriefiguren ”Agraffena Raskolnikova” i ett dataspel. Till sist blir det väl dåliga seriefigurer av oss alla… (ja ja – hon finns på franska frimärken som ”La Marianne” också )

I Sverige är den rörelsen – med allt vad den står för av frihetslängtan, kompromisslös ideologi, eget språk och hutlöst beteende – hjärtligt avskydd av etablissemanget, Hängbröstvänstern och den nuvarande regeringen, samt all dagspress – den har ingen framtid här – och är nästan helt utrotad, till sista Valkyria (nej, de gillar inte alls att jag jämför dem med just Valkyrior – allt sådant är ”för nationalistiskt” enligt deras fanatiska ideologi) men i Frankrike har den åtminstone tidvis varit kulturetablissemangets egen lilla älskling, trots dess sammandrabbningar med den mycket märkliga, högerextrema Katolska rörelsen ”Civitas” – som också tros ligga bakom flera brandattentat i Paris. Detta oaktat att Lars Wilks och Inna S – tillsammans (vilket par !) nästan blev skjutna till döds i Köpenhamn – svensk press kommenterade den händelsen, men sa inget inget inget om vem som höll på att drabbas…Inna ville de liksom helst slippa att bara nämna, såväl som Frankrikes Ambassadör i Danmark.

Och jag har svarat någon – som jag inte är Trolovad med – ”Jaha, så jag är en typisk Ståpattsfeminist nu också !”  Vi har aldrig mötts i verkligheten, varken här eller i Ukraina eller någon annanstans, och jag har bara av och till talat med vissa personer – och ändå är någon så avundsjuk, ja svartsjuk och missunnsam.

Men – inte nog med det…

Min trogne läsare och hedniske vän på bloggen Rotlöshet (som inte är ”fornsedare” men finns i Göteborgsområdet) funderar av min användning av ord som ”övernaturligt” eller ”allsmäktighet”. Han kommer liksom jag fram till den självklara slutsatsen att varken den ”allsmäktige” finns, lika lite som det ”övernaturliga” eftersom en allsmäktig gud som samtidigt är allgod, allvis och allvetande är en logisk omöjlighet, givet hur världen faktiskt ser ut, och att det inte kan finnas något ”utanför” naturen eller universum, eftersom universum är det enda som alls k-a-n finnas.

Vi är också båda två eniga om att ordet har en fruktansvärd makt över tanken, ty:

”Allt jag skriver och talar är en referens till min historia, kultur, uttal, min samtid inför framtiden”, ungefär så var det någon som sa till mig för länge sedan.

Varje till synes obetydligt ord kan ha en referens av värdefull betydelse tillbaka i tiden. Där användningen och uttrycket för ordet förändras en aning med tiden. En inre mening som är innesluten i, som få verkligen kan förklara värdet av.

När vi tappat förståelsen för de allra enklaste ord och stavelser, vart ifrån och varför de uppstod, hur de användes och varför de används nu. Så har vi också tappat en del av vårt förflutna. En del av vår historia. En del av vårt säregna uttryck i världen. Då har vi tappat en del av oss själva. En del av våra förfäder och deras liv, en bit av deras värdefulla tid. Då har vi glömt vilka vi är. Är det så, så har vi tappat en del av vår värdighet, den värdighet som frodades ur kulturen, en kultur som ingen behövde ifrågasätta.– —

Det finns många ord som kan brytas isär inom svenskan. Som kan spåras tillbaka i tiden, till närliggande värderingar genom språket. Ju mer du studerar runorna, desto mer finner du ordens… arketypiska innebörd eller värden. Inte bara det, du finner även flera sanningar och perspektiv. Ingen mer värdefull än någon annan. Ju mer du finner, desto mer värde konservativ tenderar du att bli, för själva ordets betydelse. För när du finner det värdena, så som du då också finner ordets egentliga kraft. Dess sammansättning, dess uttryck och avtryck. Dess sammanflätning med ditt tal och skrift och hur det egentligen sprider sig till andra. Det är kanske därför som vi ibland förundras hur andra uppfattar ordet eller reagerar annorlunda på ordet än du själv. Eller när de värdemässigt kommit bort från dess betydelse?

  • Från bloggen ”Rotlöshet” 2016-10-16

Samma skribent undrar också lite över ett annat ord, som har samband med den offentliga konsten i Uppsala, som jag skrev om här för leden. Ni minns ju alla den fullständigt Kollriga Kulturdirektrisen på Landstinget – alltså hon som påstår att hon vill börja med att censurera konstverket nedan, eftersom det visar nakna 35-åriga människor (ja guuud så hemskt !) som ”för tankarna till 30-talet” enligt henne. Konstverket är dessutom sk ”hetero-normativt” har hon förklarat, eftersom det råkar visa en naken man och en naken kvinna, och då måste det ovillkorligen tas bort genast, och det är alltså i-n-t-e  alls så som vi förstår, att just hon skulle lida av någon sexualskräck och vara sipp, respektive bigott och pryd – neej då…

nakenkonst-jpg”Entartete Kunst” enligt Uppsalas Landsting och dess ”Kulturdirektris”. DN och Erik Helmerson har varnat för hennes 30-tals åsikter…

Jag blev alldeles förskräckt när jag såg figurerna på plattorna, säger Anna Söderbäck, kulturdirektör på Uppsala läns landsting. (SVT 2016-10-16) Dessutom är det ingen hemlighet, att Landstinget i Uppsala skall läggas ned till årsskiftet, enligt vad SVT också berättarÄr detta Kulturdirektrisens sista stund i rampljuset ? – innan hon själv också avgår, frågar jag i Alvablotets och dödens årstid…

Och förresten – vad finns det att bli ”förskräckt” över i detta konstverk – ja VAD ??

Utanför Järnvägsstationen i Uppsala, alltså Uppsala Central, står denna offentliga skulptur – som kanske också förskräcker vissa kristna…

na%cc%88ckenspolska

Nämen.. Man ser ju hela KALLE URBAN KALLE ERIK NIKLAS… Fyy så ”Normativt” av Bror Hjorth på sin tid...

Bror Hjorth var aldrig särskilt kristen, men hans konst – med tidstypiska jesusar och glada svarta barn – pryder fortfarande månget ABF-hus i Sverige (på Sveavägen i Stockholm t ex – gå in och titta en trappa upp – jag har själv varit där) liksom Skogskyrkogården. I Uppsala finns museet Bror Hjorths Hus – och genom ett helt konstnärsliv, från 1915 tilll 1968, häcklades och fördömdes han i den svenska pressen. Hans skapande ansågs direkt hedniskt. Han hatades och förföljdes, och på det röda 1960-talet ansågs han också ”reaktionär” även om han från början var snickarlärling, och alltid gjorde mycket folkliga, friskt frodiga skulpturer…

Kanske är det detta vår Kulturdirektris tänker på…

d62e5fa849f06b3ba1d0e86caa72e4c2

Påminner hon inte om ”The Church Lady” i det amerikanska humor-programmet ”Saturday Night Live” – alltså hon som med indignerad röst halvskriker ”Well.. could it be… Sataaan !” så fort hon upptäcker något, som hon själv inte gillar.  Men nu lämnar jag ordet till min gode vän på bloggen Rotlöshet igen:

Ett ord som många reagerar på är ordet kuk. Ett ord på något naturligt som hänger mellan benen på en man. Uppfattas som ett fult ord, ett ord du allmänt bland folk inte får uttala. Det är ett orent ord. Varför är en manlig snopp oren? Om jag tvättar den, får jag säga kuk då? Om det bara syftar till själva ordet och varje bokstavs betydelse så kommer vi till dess kärnvärden. Värden som kristna rodnar och förpliktigar sig att hålla sig från. Det handlar om sexuell lust och vital styrka. På sätt och vis också kunskap och förståelse om sig själv. Hur farligt är detta för gemene människas självbild och bild av omvärlden? Hur farligt är detta för vissa monoteister? Vem eller vilka är förbudet avsedd för(?) och vilken makt/påverkan har egentligen i så fall ordet på varje människa? Finns det en faktor inräknad för varje runa för hur det kan påverka varje individ till att hamna in på ”rätt” väg i livet? Alltså en mer naturlig väg, en hednisk väg? För att inte leva sitt liv i blindhet utan se naturen och relationerna för vad de är, utan att tro att de är något annat än den naturliga verkligheten? För om det skulle vara en gud som hoppar emellan varje gång du gör något för vad du upplever eller gör så är den guden ”mannen i mitten”. Den som filtrerar ditt liv och upplevelse. Styr och ställer vad du får göra och inte göra.

Lev som du bäst kan själv! Raido!

Ord har makt och makterna har betydelse! (från bloggen ”Rotlöshet” 2016-10-16)

Vad är det som är så oerhört farligt med normal och sund manlig sexualitet, egentligen ? Särskilt i all denna ”Hängbröstvänsters” ögon, frågar jag som Asatroende Ståpattsfeminist.. Varför ska ständigt ALLA män stämplas som förövare i denna narcissitiskt marxistiska rörelses ögon, och varför får man inte nämna sådana fakta som faktiskt visar, att förövare till våldtäkter och andra liknande grova brott faktiskt i mycket högre grad finns ibland vissa etniciteter och religiösa grupper än bland svenska och Nordiska män, och varför talas det aldrig om Taharrush Gamea, som faktiskt existerar, och inte är något skämt, varesig på musikfestivaler för ungdomar i Sverige eller annorstädes ?

Ok, förklaringen är inte alltid så enkel; att brottet skulle bero på själva religionen eller kulturen, eftersom utbildning, bakgrund, bostadsort och tusen andra sociala faktorer spelar minst lika stor roll, men i alla fall.. Och sedan Hängbröstvänsterns omhuldande av sina kära klyschor, typ ”patriarkat”, ”normativitet” etc – samt dyrkandet av slipprigast möjliga stjärtsex, formligen religiöst krypande inför ”prajd” festivaler och homosexuell reklam (Putin har genomskådat Västvärlden på denna punkt) samt hur kulten av bögeriet – alltså den normale mannens motsats – har blivit dessa människors käpphäst och främsta kännetecken.

Kanhända är sanningen barnsligt enkel. Kärringfeministerna är ”Fag Hags” helt enkelt. De är rädda för vanliga män, för vanlig kvinnlig sexualitet – på Strindbergs tid blev de ibland sk Tribader eller Lesbiska – men nuförtiden är det emot Strindberg själv, som alla är skeptiska. Också han var ju – som Hjorths ”Näck” – ”En Djefla Man, som kunde många konster” – konsten att en smula för öppenhjärtigt vara hänsynslöst ärlig, och berätta om sitt förhållande till sig själv och olika kvinnor, inte minst.

 

sagovc3a4sen”ja, det första jag fick se fallera, det var en lärare fallera – Han lärde sina småååå.. att.. ” (fortsättningen finns att läsa i en av folkloristen Bengt af Klintbergs böcker)

Hängbröstfeminismens företrädare hatar särskilt självutlämnande eller ärliga, starka män – de kunde ju tänkas skämta, och skämtet kanske blev på någon annans bekostnad – samtal förbjudet, samvaro förbjudet och samlag med kvinnor förbjudet – ”Det kunde ju hända att någon där ute – i 35-års åldern eller så – har roligare än jag, och därför tvingar vi på ungdomen en massa kristna ord, typ skuld, oskuld och så...” tänker den kristna Hängbröstfeministen, direkt från seminarier med rörelsen ”Tro & Solidaritet” och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Sensus, Batik-häxorna och hela konkarongen…

Visste ni att Bror Hjorths ”Näck” för övrigt är ett självporträtt – den har en karikatyrmässig framställning av konstnärens eget ansikte, och att den ända tills för några år sen – då Uppsala C byggdes om och stationsingången flyttades – var det första en besökare såg, direkt man klev ut genom stationens huvudingång, och stegade vidare in emot vad som kallats ”Den eviga Ungdomens stad”

index

Högst upp finns en piga och en dräng, som svänger runt i en rasande slängpolska av hjärtans lust, och när man sedan åker från staden, och ser statyn från andra hållet – som idag står på en vändplan för taxibilar utanför en restaurang – vad ser man då ? Jo, en naken huldra, precis som i den skånske poeten Anders Österlings kända dikt. ”Kom snart igen, säger Huldran blygt, och tack för en trevlig stund – välkomna tillbaka..”

En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Med dessa trolskt förvuxna vita snår
och dessa pilvedflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar gå itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. –
En naken huldra gick här nyss förbi.

Redan på nittonhundratalets början fick man alltså skriva sådär härligt befriande och hedniskt – men det får man inte nu – i Stefan Löfvéns och Miljöpartiets Sverige – för där blåser helt andra och kallare, kulturpolitiska vindar. Här finns censur, uteblivna kulturbidrag till den som ej sköter sig, och det viskas redan om straff, för de som uttryckt sig ”för heteronormativt” eller i alla fall en skampåle i media-formom än inte piskrapp för bloggare som i det riktiga Saudi-Arabien, inte bara ”feminismens Saudi-arabien” som här hemma. Stefan Löfvén har ju själv – i rollen som Statsminister, till och med – ställt sig upp inför hela FN, och deklarerat att vi har ”En Feministisk Utrikespolitik” i vårt land – vad det nu är – eller skall vara – men nej, men nej, det är bara oberoende bloggare och onda, onda nazister, som påverkar Sverigebilden negativt – har vi fått veta i DN.

Men nu är det alltså Fredag – och jag själv ”till Fröjas dyrkan går som en annan svensk poet sa.

vyuwvxb