Nya Läsefrukter i Iduns månad

Torsmånaden har redan inletts hos oss nutida Asatroende i Sverige, som följer en nutida kalender. Islänningarna, vars tideräkning i just detta avseende ligger närmare den gamla Julianska kalendern, räknar i år sin Thorre månad och därmed startskottet för det stora Thorrablotet, då det sista av Julmaten ätes upp till datumen 20 Januari till 18 Februari, då vi svenskar redan hunnit in i Distingets tid. Och kristna lögnar-professorer som den gamle E-mer-i-Thursen Lasse Liten Lönnroth i Göteborg försöker fortfarande kristifiera, ogiltigförklara och ljuga, precis som varje Nordisk tradition som stammar från hednisk tid ogilitigförklaras eller approprieras av de kristna.

Själv befinner jag mig också i Äppelgudinnan Iduns hägn, trots att några vill räkna henne till Julen. Nya läsefrukter hägrar ständigt, samtidigt som denna bloggs läsare byts ut. Jag hade hellre hållit mig till de traditionella ämnen jag nu bevakat i mer än sex år på WordPress, och mer än 12 år sammanlagt, då ”Hedniska Tankar” har haft sina föregångare annorstädes på nätet. Decennium efter Decennium av hednisk kamp har fortsatt, för vår kultur, vårt sätt att leva och allt det goda det levnadssättet innehåller i en alltmer och mer Monoteistisk, Fundamentalistisk och Islamiserad, Kristifierad värld. Det senaste kriget i Ukraina, som också förs med ortodoxt religiösa förtecken är bara ett exempel i raden på hur de totalitära fanatikerna försöker skada oss.

Jag noterar, att ytterligare 46 817 svenska medborgare träffade rätt val förra året, och lät hedna sig. De gick ur ”Svenska” Kyrkan, ett samfund som inte är ett enda förbannat dugg svenskare än något annat, och som representerar en förlegad öken-religion från Mellersta Östern. En vidare analys får vänta tills senare, men med sådana samfund vill allt färre och färre svenskar ha något att skaffa – och trenden är densamma över hela Västvärlden. Överallt vänder människor åter till sina fäders sanna tro, till de kulturer de själva tillhör – och har självklar rätt att tillhöra. För tre veckor sedan fick jag reda på att jag är 100 % etnisk svensk, enligt vad ett tvåtusenkronors gentest faktiskt visar, och sålunda bekräftas vad jag redan vet. Varifrån ni läsare egentligen kommer ifrån är däremot en helt annan sak – det vet ni väl bäst själva – och har ni råd, tid och möjlighet kan ni ju också låta gentesta er, om ni vill. Kanske kommer ni från någotslags blandfolk – till skillnad från just mig – men det är gott nog så – jag dömer er varken efter gener eller ursprung, men efter ert uppförande och er intelligens.

De läsare jag ursprungligen hade, har också bytts ut. Jag har varit inne på det tidigare, och jag har berättat för er om sekterism i den hedniska Världen, medan åren gått och jag ägnat mig åt mediabevakning och annat i stor skala – så ofta jag kunnat. Det framgår också ganska klart ur alla de tusentals inlägg jag publicerat här. De läsare jag har just nu litar jag inte helt och hållet på, eftersom de i stor utsträckning utgörs av människor jag inte känner, och sådana som inte alls delar mina intressen eller min Hedniska Agenda, som ni gör bäst i att ta på fullt allvar – ifall detta liv vi alla lever eller tvingas leva är er kärt. Å andra sidan får man väl inte vara alltför nödbedd, då man rör sig ute på nätet.

Försäljningen av Samfundet Särimners Kalender för 2023 är nu i hamn, och projektet noterade en vinst på över 1100 kronor – 25 exemplar återstår av en upplaga på 150 ex, och vill ni köpa en kalender under vad som är var av januari, så skriv till hedniskatankar2@gmail.com

Men i Iduns anda har jag införskaffat några goda böcker, med ett vackert och behagligt språk. Id är att arbeta, att vara idog. Det vet varje nordbo, fast det inte står varifrån gudinnans namn kommer på de utländska, undermåliga utgåvorna av Wikipedia. Vi vet att idrott är drottarnas id, den sorts arbete som blir över åt kungar, överklass och därmed likställda, medan jag själv är och förblir en folkets man; lika mycket som Jan Fridegård eller Ville Moberg på sin tid – utan att ta till överord eller att jämföra sig med dessa män, som också var Hedningar innerst inne, och svurna motståndare till kyrkan på sin tid – men varje skribent måste också ha sina idoler utifrån det land där han verkar, arbetar och sliter.

Böckerna jag skaffat, kommer från Matts Bergmark, en svensk civilingeniör, kemist och författare; vars böcker märkligt nog fanns under hyllorna för Medicinalhistoria på snart sagt varje kommunbibliotek i Sverige från sådär 1960 till 1990. Hans verk kom ut i många upplagor, men så när som på hans bok om Medevi hälsobrunn, är min samling nu äntligen komplett. Också han var en svuren motståndare till de kristna – det märks om man väl sätter sig ner och verkligen läser hans böcker, vilket jag gjorde redan vid 16 års ålder, då man gång på gång försökte kasta ut mig från vuxenavdelningen på Tyresös största kommunbibliotek – för det var i den tråkiga kranskommunen jag först växte upp – och jag lämnade den samma år för att aldrig återkomma. ”Stugan blev mig för trång” som det står i Geijers fina dikt ”Vikingen”.

Sedan dess har jag bott för mig själv – i kasernen eller i skogen, från studentrum till kyffiga ettor – men utan hustrur, barn eller något sådant, ifall ni nu vill eller ens behöver veta.

Kanhända meddelar jag er mina rön om just svenska frukter, eller något annat botanikbaserat, Idun till ära och med tonvikt på allt som finnas kan av ren och skär Hedendom, ja Asatro. Det ämne jag utlovade er igår, får jag återkomma med i morgon – för tidens hjul fortsätter snurra, liksom historiens kvarnar.

Mal de fort eller långsamt ? Det får ni själva avgöra, bäst ni nu vill eller ens kan.

Jag frågar er inte efter ämnen – det vore under min värdighet som skribent – men vill ni ge förslag, så come along !

En hedning arbetar ständigt, hans flit är som Iduns och Bäverns – se ”I naturen” här ovan – och med det konstaterandet för dagen slutar jag…

 

Försök till en optimistisk betraktelse

Det är nu den första dagen i Tors månad. Ett nyår har passerat, och vi kan säga farväl till anno 2022 enligt vår nutida tideräkning, som egentligen inte är särskilt gammal, och som inte utgår från någon kristus, eftersom denne fiktive, helt uppdiktade person inte föddes det året. Det råder fortfarande krig i Europa. De ryssvänliga lögnarna i vår journalistkår fortsätter att gå Putins ärenden, och påstår helt falskt, att denne skulle vara redo att förhandla. Betecknande nog är det bara den servilt partitrogna och (S) nomenklaturan undergivna kvällstidningen Aftonbladet som tror på den saken.  En gång i tiden – det var för många år sedan – fanns det en komiker i vårt land benämnd Peter Siepen, som offentligt kallade Aftonbladet och dess chefredaktör för ”Hora”. Det stämmer fortfarande, som hela Världen kan se.

Vi har fått en ny Regering i vårt land, som knappt hunnit leverera något. Nomenklaturans och de kristnes makt är på intet sätt bruten, men som ni alla ser, fortsätter jag för min del att vara hedning, och slåss för det goda här i Världen. Under hela det förra året lovade dåvarande Utrikesminister Ann Linde papegojmässigt och taktfast att Sverige skulle vara fullvärdig medlem i NATO före detta årsskifte, men så blev det som alla vet inte alls. Hon ljög, ljög och ljög hela vårt folk och land rakt upp i ansiktet. De flesta någotsånär insiktsfulla medborgare inser att vi aldrig kommer att få se något NATO-medlemskap före det Turkiska parlamentsvalet senare i år, och innan dess kan Sverige mycket väl befinna sig i en mycket allvarligare utrikespolitisk situation än nu. Finland kommer med största säkerhet överge oss, trötta på mer än 50 års svensk Socialdemokratisk inkompetens och vanvård av det nationella försvaret, utrikespolitiken och befolkningspolitiken – alltsammans områden, där vårt närmaste grannland varit överlägset den skändliga soppa och kloak, som den svenska Rikspolitiken tyvärr blivit.

Den internationella atomenergiorganisationen IAEA lär i helgen ha konstaterat, att de 6 reaktorerna vid Zaporizjzja – längesedan avstängda, då Ryssland baserat stridsfordon ända in i reaktorhallarna – nu bara har nödströmförsörjning från en kvarvarande kraftledning av fyra, och när eller om den slås ut, är det sista av reaktorsäkerheten ett minne blott. Och svenska media behåller som vanligt sina rosafärgade glasögon, samt invaggar oss i säkerhet, helgerna till ära.

Tors Månad och det nya årets början innebär offensiv – på flera plan än ett…

Jag har funderat mycket på ämnet dekadens under de senaste dagarna. Det är en dekadent hållning vi ser i hela Västvärlden, en dekadens som manifesterar sig i ovilja att gå in i ett uppenbart orättfärdigt krig och folkmord, som Ryssland riktat emot Ukraina. Aldrig har försäkringarna om ett enat Europa klingat ihåligare, och aldrig har medvetenheten om att Baltikum och därefter Sverige står härnäst på tur varit så svag. Inte sedan Andra Världskriget har vi sett så hållningslösa politiker, och om vi den här gången klarar oss i namn av självbelåten neutralitet, får man anse att bara turen räddat oss. Min utgångspunkt som Hedning och Asatroende har alltid varit, att man till sist får välja sida här i livet, och välja vilka stater eller kulturer man väljer att stötta – för dekadens och inkonsekvens är ofta samma sak. Antingen engagerar man sig helt och hållet för den Ukrainska sidan, eller också inte alls. Antingen stoppar vi folkmordet, eller också låter vi Ryssland hållas.

Det finns inga mellanting, inget tredje alternativ – för kriget har redan börjat, och inom två veckor kommer Ryssland att gå till en ny offensiv – enligt alla tillgängliga ”think tanks” och oberoende bedömare. Tro mig på mitt ord, medborgare – eller förbli självbelåtna, dekadenta och ovilliga att handla eller tänka.

Det är både ynkligt och löjligt att försöka krypa undan, när världen står i brand. Alla kan bidra med något, stort eller litet – om så bara med en blogg, en protestyttring, en liten gåva som ändå räknas. En väninna österifrån säger mig för dagen, att vi får hoppas vi har hälsan nästa år och dessutom turen, eller det jag kallar gudamakternas bistånd. Med tillräckligt mycket tur överlever vi – och den fria världen tillika – och kanske får vi en dag ses igen.

I väntan på den dagen känns allting grått och trist. En nyårsnatt har passerat i den småstad jag numera bebor – den tillhör Sveriges absolut tråkigaste – men det är vackert så – antalet sk ”skjutningar” eller med andra ord planerade mord på svenska medborgare är påfallande litet, men från våningen under hörs fylleristernas vrål. Fyrverkerier exploderar över stadens lilla torg, röda papperslyktor av Buddistisk modell försvinner i skyn däruppe, drivna norrut av en skarp och isande vind. Jag står på min balkong, och ser missbrukarna vackla ut från krogen här bredvid i årets sista timma. Ungdomar mest, en av dem vänder sig emot en sliten trävägg – här är husen ändå för det mesta av trä – och spyr upp vad som är förtärt av julglögg, billig champagne – cava naturligtvis – och vad som ska föreställa livets goda.

Dals-Eds kommun påminner oss viktigpettrigt i sann Miljöpartistisk anda om att papperslyktorna – Khom Loy som de tydligen kallas – kan skada djur och natur med sina ståltrådsfragment, oaktat brandrisken, som såhär års nog är försvinnande liten.  För egen del anser jag för dagen, att det finns mycket värre saker att oroa sig för.

Jag skjuter inte av några festfyrverkerier, för jag har ingenting att fira. Jag äter ett äpple istället, det första jag gör – för att hedra Idun, ungdomens och äpplenas Gudinna och blotar i brännvin – Aalborgs Jubileum – för mig själv, ensam med gudamakterna – som så många gånger förr.  Väninnans ord rinner mig i sinnet idag, då jag städar hela huset – så gör jag varje Nyår – det är en hednisk sedvänja och ett utmärkt blot att städa på Nyårsdagen – och sanningen bakom detta nya bruk från min sida är, att när Världen övergett oss, när människorna omkring oss sviker, då står gudarna ändå kvar vid vår sida.

Idun, från en av Samfundet Särimners hedniska kalendrar

Fiender har vi nog av, men i tider av krig och örlig – som råder och som skall komma – gäller det att veta var man har sina vänner – och på vilken sida man står.

Så är det, och så skall det förbli, nu och alltid, 2023 eller andra årtal.

 

Första fullet i Thorre månad passeras

Igår var det första fullmånen för året, och i morgon är det Tjugondag Knut, den dag då den Nordiska Julen traditionellt tar slut. Vi befinner oss även i Thorre eller Januari månad, den månad som i Västnorden var helgad åt Tor, fast man först på 1200-talet i kristna källor försökt rationalisera bort Thorre till en självständig mytologisk gestalt.

Den observante läsaren torde redan veta, att det i delar av Sverige varit Augusti som kallats Torsmånad, mycket beroende på skörden, och det faktum att St Olofs dag, som infaller då, tidigare också varit helgad åt Tor, eftersom man ju uppfattade åskans gud och det senare helgonet som de kristna försökte ersätta honom med som ett och samma. På ett liknande sätt förhöll det sig med Knut Lavrad, men mera om honom i morgon…

Sådana skillnader mellan Asatron i Västnorden och Östnorden är visst inte ovanliga – vi kan ta det faktum att Fredagarna i Västnorden alltid varit helgade åt Frigga, men att Fredagen i Östnorden – dvs Sverige och Finland samt hela Baltikum och delar av Gårdarike eller Ryssland ju alltid uppfattats som helgade åt Freja, liksom det en gång var nere på den Europeiska kontinenten.

Maträtter vid Thorrablot – ursprungligen den mat, som blivit över sedan Julen och nu åts upp…

 

Enligt den moderna Isländska kalendern börjar Thorre månad först något senare, och vanligen firar man Thorrablotet, den moderna och återupplivade fest till Tors ära något senare, eller kring den 25 denna månad – men att Thorrablotet och Midvinter, liksom det senare Tjugondag knut – en kristen bortförklaring – ändå hör samman, är alla överens om. Mer om Thorrablot kan du läsa i arkivet här ovan.

Mina sista förråd av livgivande äppelmust och äpplen är nu slut, lagom till det att Julen slutar, men Asatrons föryngrande och livgivande effekt, varar året om...Liksom dyrkan av Idun, och alla Asar, Vaner och As-ynjor (ni vet väl att man här uttalar två separata ord…)

 

”Vem bränner slöjorna” ?

Jag har INGEN kristen tro
Ökentro ger ingen ro

Men vem bränner slöjorna
Och slutar ta Mohammeds skit ?

Vem bränner slöjorna
Och går dit hon aldrig gått ?

Medan Freja tänder stjärnorna
Och visar att några har förstått
Att vårt land nu MÅSTE gå
Dit kristna tankar aldrig nått..

(aningen fritt efter ”Vem tänder Stjärnorna” av Eva Dahlgren)

I gårdagens nummer av UNT, Upsala Nya Tidning, ett pressorgan vars inställning ofta är Sverigefientlig, sitter idag debattören Sakine Madon och ondgör sig över det senaste förslaget från Moderata samlingspartiet om att förbjuda slöjor, Hijab, kristna kors och liknande ovidkommande religiösa symboler i landets skolor.

I samma UNT intervjuas idag en modig och stolt invandrarkvinna, en viss Nagam Abdallah äntligen börjat göra sig fri från Islam och slöjor, hijaber, shadorer, burkor – ja hela denna Monoteistiska bråte, som säger att kvinnan är sämre än ett djur och måste vara underlägsen mannen. Tidningen skriver också att hon (citat) ”drömmer om att den svenska jämställdheten en dag skall omfatta alla grupper i samhället”. Jotack, säger jag. Men tyvärr går nu inte det, så länge vi har kristendom eller islam i landet.

Nagam Abdallah – från Syrien – vet vad hon talar om, och beskriver hur det är att leva under religiöst förtryck. Genast föstes hon in i en ”SFI” klass eller svenska för invandrare, efter ankomsten hit – men vissa manliga elever började genast bevaka henne, och hålla henne under ständig kontroll och uppsikt, så att ”hon inte blev för svensk” som det hette..Likheten med kristna sekter och kyrkor känns igen. Hon vittnade om hur landsmän i Uppsala höll koll på vem hon pratade med och hur hon var klädd. Och hur de påverkade hennes föräldrar att ha hårdare kontroll över henne.

Som vi alla vet är detta inte unikt. Liknande saker pågår just nu i landets alla förorter, och det samhälle svensk socialdemokrati skapat de sista fyrtio åren. I en del fall kan det sluta med såkallat ”hedersrelaterat våld” som våra styrande döpt det till – men var ligger ”hedern” i det ? Nagam kommer till exakt samma slutsats som jag själv drog igår, och det är nämligen den att det är helt fel att tvinga till och med småflickor att bära slöja – alltså just det som Moderaterna vill skydda alla Sveriges nya döttrar ifrån.

Hon säger:

– Man blir typ lurad. Sedan blir det svårt att sluta med slöja, för man har haft den så länge. Den blir en del av ens identitet. Därför borde inga tjejer börja med slöja förrän de är vuxna. Först då är man mogen att ta ett sånt beslut.

För några år sedan insåg Nagam att hon gått miste om en del av att vara ung.

– Att gå till frisören, fixa håret, ta på mig klänning och gå ut på fest med kompisar … sånt har jag aldrig kunnat göra eftersom jag inte känt att jag passat in med slöja. Har man slöja ska man inte visa någon hud förutom ansiktet och händerna. Därför blir det lätt så när man har slöja att man väljer att umgås med andra som klär sig likadant, för att inte känna sig obekväm.— —

(UNT 2019-08-28)

Ärligt talat förstår jag inte hur en debattör som Sakine Madon tänker. Nagam talar om hur hon fått hela sin ungdom förstörd av religiösa påbud. Hur hon aldrig fick känna sig fri. Hur hon fick lära sig, att naturlig nakenhet var ”syndigt” och att hon inte ens fick simma i havet som en fri kvinna. Sakine Madon talar om ”frihet från förbud” – men i så fall talar hon emot sig själv, och emot all logik – för tiotusentals, ja hundratusentals unga kvinnor i Sverige har aldrig ens fått välja – de har tvingats stå ut med det religiösa förtryck Sakine Madon står och försvarar hela tiden.

Men inte bara det. Det finns värre saker än så, som ständigt händer i vårt land.

Redan 2016 kunde UNT berätta om hur en 9-årig muslimsk flicka blev slagen och misshandlad med tillhyggen och fick sitt huvud dunkat i väggen så hårt att hon fick stora ärr, medan mannen i familjen stod och såg på, samt uppmanade sin hustru att slå ännu hårdare. Modern fick villkorlig dom, men flickan placerades i fosterhem, en åtgärd som den svenska socialtjänsten enligt lag tar till ytterst sällan, och i princip bara när barnets liv och hälsa är i akut fara, exempelvis genom en situation med allvarlig misshandel. Annars vill man ju generellt sett ”undvika att splittra familjer” som det så vackert heter, även om man vet att det är många barn som ständigt misshandlas pga religiösa skäl. Man undrar ju hur Sakine Madon kan försvara sådant, med sin ”frivillighet” eller sin underlåtenhet att ingripa emot skiten.

Jag har själv märkt att det är många unga kvinnor med muslimskt ursprung nuförtiden, som går runt och pryder sig med Torshammare – vilket de faktiskt bör göra enligt mig. Många av dem kanske ser det som en helt vanlig symbol för ”svenskhet” men de vet inte, att Torshammaren ursprungligen var en symbol, som ofta återfinns i kvinnliga gravar. I form av ”Vighammare” placerades den också i den ogifta brudens knä – Tor själv skulle försvara kvinnorna och de värnlösa barnen – sådan var tanken…

”Vem bränner slöjorna ” ? Modig kvinna från dagens Iran…

Över hela världen bränner nu allt fler och fler kvinnor med islamsk bakgrund sina shadorer, burkor och hijaber. De kastar dem i elden, och avsvär sig Mohammed, Koranen, de tröstlösa förbuden om att alltid gå tre steg bakom sin egen man och alltihop. De låter sig inte hunsas, dompteras eller styras av den ”Allsmäktige” Allah längre. Istället vill de bli fria, stolta och hedniska kvinnor..

Somliga av dem stenas till döds. Andra får syra kastat i ansiktet på sig. Några misshandlas, andra blir satta i fängelse. Många våldtas eller hånas, och Sakine Madon pladdrar meningslöst vidare om att ”nämen det är fel med förbud”. Men i svensk rätt, och i den germanska rätten, har det alltid varit stränga straff på att våldta eller våldföra sig på kvinnor, likaså på att ens slå dem, eller inskränka deras rörelsefrihet eller utge idiotiska påbud om deras kläder..

Vet ni vad jag anser – kära läsare ?

Den första kvinna som kommer till mig och säger att hon bränt sin slöja till aska, avsvurit sig Bibeln, kristendomen, Koranen och islam – och som inte gjort det förr (sorry, men redan hedniska kvinnor kan inte delta i denna lilla tävling) kommer att få 50 kronor av mig, helt utan vidare spisning. Och vore jag Nagam, eller typ motsvarande – ja inte fan skulle jag gifta mig och hålla ihop med en muslimsk man, eller någon från en mellerstaöstern kultur, i alla fall. Inte så länge det finns fria, Nordiska män att välja på.

T-shirt för våra kvinnliga läsare – det står ”Hedning” på arabiska…

Svenskan: ”I din Koran står det att jag är sämre än en hynda  Ha ha ha ha ha..”

Negressen: ”Och i din Bibel står det, att man ska vara sin man underdånig” Ah hi hi hi !

NÄSTA GENERATION KOMMER KANSKE ATT LÖSA PROBLEMET MED MONOTEISMEN – OCH AVSKAFFA DEN !!