Meditation över Skördemånen, Idun och Äpplena – ”Once in a harvest moon”

Som man sår, får man skörda” säger det gamla svenska ordspråket, lika gammalt som den urstarka svenska allmogen själv.  Kanske är det därför den sk ”Svenska” Kyrkan drabbas av så många attentat eller sjunkande medlemssiffror nuförtiden. Folket tycker inte längre om den, utan vänder den ryggen och vänder åter till sitt ursprung och sin egen styrka, det enda som kan rädda dem och hålla dem samman. Detta land må ha sett sin bästa tid, men en ny tid kommer; ja sannerligen, sannerligen.

 

Vi är i Iduns och Äpplenas årstid

Men, nu var det inte om detta jag skulle skriva. Idag är det dagen förr Skördemånen eller Höstblotet, som i många kulturer firas som ”The Harvest Moon”, ja faktiskt ända så långt bort som i Kina. Även diverse Asatroende grupperingar i USA och England firar Fullmånen i September, och det är nu Hösten eller Skördanden når sin höjdpunkt, och vi får Inhösta vad vi har kunnat odla under sommarhalvåret. Redan själva ordet Höst eller Haust på fornnordiska betyder att skörda, även om många svenskar tyvärr glömt bort det idag.

Att man tagit märke av månen, och knutit den till skördens bärgande är heller inte så konstigt. Månen är större om höstarna och står närmare horisonten – i alla fall i våra trakter på Norra halvklotet, och fenomenet med ”The Harvest Moon” eller en dagmåne, som det också kallas – alltså att månen syns också innan solnedgången, och i några timmar därefter är av astronomiska skäl vanligt såhär års. Månen saktar in när den når ytterkanterna på sin elliptiska bana, och står därför i en sådan vinkel att den står ganska lågt på himlen, där den genom vår jordatmosfärs inverkan ser mycket större ut, likt solskivan i solnedgången. Redan Augustimånen är större än vanligt, men Skördemånen lär just detta år vara större ändå, och någon lika stor måne kommer inte skådas förrän 2040, enligt astronomerna.

 

Asatron har en mångud, som kallas Máni eller Måne, kort och gott. Han tänks enligt islänningarna oftast som en man, även om de flesta indoeuropeiska kulturer tänkt sig månen som en kvinna. Luna, Selene, Artemis med flera, är alla mångudinnor. Men Nordborna hade gudar också för månens olika faser, och barnen Bil (Nymånen) och Gjuke (månen i avtagande eller Nedan) tänktes också åtfölja Mani på hans väg över himlen, medan skaldespråket, rikt på Heiten eller andra namn, samt Kenningar – ni har väl lärt er skillnaden mellan dem ? –  lät Sunna också heta Sól med just ett Heite eller annat namn, och man omnämnde henne också med Kenningen eller beteckningen ”Åskans Hustru” när sol och regn följde kort på varandra, i takt med att de första höststormarna kom; precis som de gjort i Mälardalens landskap också i år.

Att Siv eller Sif därför är ett annat namn på Soigudinnan, är kanske inte så konstigt. Åskan var ju Tor, och hans hustru var mycket riktigt Solkvinnan, med sitt blonda hårsvall. Tor, och inte bara Frej och Vanerna rådde över årsväxten såhär i skördandens eller skördens tid; och att man på detta sätt hade flera gudar för även vissa tider på året föll sig alldeles naturligt med tanke på vad som utspelades då och vad vi alla kan se även nu i vår Nordiska natur. Man var ju polyteister, och kunde tydligt se hur flera krafter eller naturförteteelser samverkade för att skapa en god skörd och just denna årstid, och det är något som man måste vara hedning för att förstå. Annars lär man sig aldrig.

Flera forskare har sagt, att även Baldersmyten handlar om en mångud, och kanske en skörds bärgande och en hösts avslutande. Balder är fullmånen själv, medan Höder – hans dråpare – och bror – är Tunglet eller den mörka månen i nedans kulmen, då den inte syns, och varav ortnamnet Tungelsta på Södertörn kommer. Vale, hämndens gud, som ”dräper Höder, endast en natt gammal” är nymånens skära – annars är det svårt att förstå hur ett nyfött spädbarn alls skulle kunna dräpa en vuxen man – medan Nanna, Balders hustru,är den avtagande och bortdöende månen, ”vars hjärta till slut brister av sorg” medan Baldersbålet är solen, på väg att sjunka ned under horisonten vid solnedgång, ett drama som upprepas varje dag. Utan sinne för naturen och vad som händer i den, är allt detta omöjligt att förstå, men endast och endast bara de sanna hedningarna kan ta in det.

Balders död, Baldersbålet och Vale, hämnaren på Färeöiskt frimärke av Anker Eli Pedersen år 2003

 

Själv inleder jag mitt skördeblot med att blota mer än 8 kg äpplen till Idun, ungdomens, skördens men också förnyelsens gudinna, hon vars blotta namn betyder arbete eller id, och därmed vilja till förändring och seger. Idun förknippas också ibland med Julen och är en av Juletidens mindre gudomligheter – juläpplena och ett gammalt års slut samt ett nytt års början vid midvinter är vad som ligger bakom den tanken. Men i Hrafnargaldr Odins, Odins korpgalder och många andra kväden – Mjödstöldsmyten och berättelsen om Tjatse eller vindjätten till exempel – är Idun lika aktiv och firad sommartid, och ständigt på jakt efter att utöka sin äppelträdgård och sitt odlande med andra sorter – det är ju därför Loke lockar henne utom Asgårds murar, bara för att våldföra sig på henne och lämna över henne till Tjatse, en stormens och ovädrets Thurs.

Den naiva och nyfikna Idun och Loke i John Bauers Tappning, från Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Idun skildras här som nyfiken – hon är ju ungdomens gudinna, snäll och lite dum; (som de flesta svenska nutidskvinnor) men det får hon mycket riktigt sota för, när hon ger sig i lag med fel sorts varelser, och de som vill henne illa. Denna myt är lika aktuell idag, som för tusentals år sedan. ”Idun föll från Världsträdet Yggdrasil” får vi veta i Odens Korpgalder, och i sjätte strofen står mycket riktigt:

Dvelr í dölum /dís forvitin, /Yggdrasils frá /aski hnigin;/ álfa ættar / Iðunni hétu /Ívalds eldri /yngsta barna. 

Någon har kallat detta kväde det mest svåröversatta i hela Eddan, men i min överättning blir det:

Dväljes i dalen / den förvetna Disen / Från Yggdrasils ask fallen (hnigi är egentligen avlett av hniga, alltså niga, men betyder sjunka, falla ihop, falla till marken ) av Alfers ätt / Hon Idun heter / Yngst bland Ivaldes äldsta barn”

Att Ivalde kan vara Ymer, världsbyggmästaren, och att hans äldre barn är smederna Brokk och Sindre, Niflungarna som skapade Skidbladner, Mjölner, Gullinborsti och mycket annat gott åt Asarnam vet väl vi alla. De tillhör liksom Idun Vanernas eller det växandes släkte, och liksom Niflungarna har alltså Idun alltid vandrat på Jorden eller i Midgårds dalar, alldeles sedan dess första tillblivelse. Idun är förstås naturen själv, den skapande tanken, den formande principen, Moder Jord som ständigt bara ger och ger.

Men tröttnar hon någonsin ?

Turid, som jag skrev om för några dagar sedan, skrev en gång angående överdriven snällhet, och det vi etniska svenskar ständigt upplever i vårt eget samhälle att:

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Jag har själv ofta ifrågasatt, om Asatron alls är ”snäll”, ens när det våras och under andra tider på året, och svaret är naturligtvis, att nej, det är den i-n-t-e. Iduns äpplen eller naturens gåvor får man bara om man är villig att arbeta för dem, och själv bygga upp sitt eget land, ja att odla sin trädgård. Detta är inget meningslöst ”fornsederi” eller något bönerabblande, eller någon allmän tacksägelsefest. 

Ett verkligt höstblot är mer än så, och framför allt ett firande av den arbetets seger, som kommer sig av att själv arbeta och inhösta något, om så bara femtio kilo äpplen, som man förvandlar till härlig äppelmust genom att åka ut till ett musteri någonstans med en lånad bil, i brist på en egen fysisk trädgård och egna äppelträd. Också Rönnbär – som man kan torka och mala till mjöl – då är de alls inte sura, utan smakar sött – samt lingon, blåbär och svamp står oss alla att skörda, såhär års; och någon har räknat ut att svenska folket i nutid bara skördar 4-5 % av vad naturen producerar av svensk frukt, svenska bär och annat ätbart – vi behöver inga importer, inte heller in i vår egen kultur och det land vi själva äger.

Hrafnagalder Odins fortsätter, i den sjunde strofen:

7
Med sorg och saknad
sjunken neder
lägrad låg hon
under lövträdsstammen ;
hon trivdes ej i natten
hos Narves dotter,
van som hon var
vid Världarna till boning.

Så lyder den, i PA Gödeckes översättning från 1877, få om ens några översättare har förstått att tolka den rätt. Efter att Loke svikit henne låg Idun avdomnad, som fallfrukt vid Världsträdets rot, och ”Narves ättling” – kindr står det faktiskt i originalet – samma ord som i Engelskans ”kindred” har av en del tolkare ansetts vara  Nanna, alltså den avtagande månen, mångudinnan, som jag skrev om härovan – ni ser hur allt hänger samman med äpplena och hösten – vi ser mycket fallfrukt såhär års….

Idun vid Världsträdets fot – illustration till Nils Fredrik Sanders Edda från 1890-talet

Men, årstiderna förändrades. Idun omskapades till Vinterns Skade, samtidigt som hon låg förborgad som ett frö eller en äppelkärna i jorden, för:

Sjá sigtívar /syrgja Nannu, /Viggjar at véum /vargsbelg seldu;/lét í færast /lyndi breytti,/lék at lævísi,/litum skipti.

I översättning blir det: ”Såg segergudar” (Sig-tyrar, efter den gamla runformeln Sig-Tyr – hela kvädet är genomgående runmagiskt, men innebörden i det tänker jag inte förklara här) ”Nannas sorg” (i skaldepoesin betyder ”Nanna” som namn ibland bara kvinna i allmänhet) sände till Viet (trädets fot, där Idun låg, tänks som ett VI eller en helig plats) ett vargskinn (belgr eller bälg är ett helt skinn, med tassar, huvud och allt, inte bara en päls) som hon sig iförde, bytte om lynne , lätt den frågvisa , bytte om skepnad och hamn…

Här berättas alltså, att Idun lät ikläda sig varghamn för att hämnas sina oförrätter – och när gör vi – det frågar jag er ! – samma sak ?

Nå, berättelsen om Iduns eller växtlighetesdisens förändringar kanske är en berättelse om årstiderna gång – äpplena faller till marken under hösten, efter Skördeblotet och Fullmånen, som inträffar just idag. Efter det kommer ”Nannas Sorg” eller den avtagande månen i nedan, under hela den långa hösten, och så Midvinter och ett nytt år. Att Nanna, mångudinnan, ensam efter Balders död, uppe i himlen tänks skåda ned på den slagna och våldtagna Idun, är kanske också  en bild värd att minnas i sig.

Att Nanna eller den avtagande månen verkligen varit dyrkad, finns det nämligen arkeologiska bevis för, i alla fall om man ska tro vissa forskare.  På den så kallade Setre-Kammen från Norge, daterad till 650-700 – alltså före Vikingatiden – står ett runchiffer, som kan utläsas:

Hôll mær ma una, ôllu naa, ôllu nanna

Flera tolkningar har föreslagits här också – och den som ristade texten, ville säkert att bådeen ”runmagisk” och en ”trivial” tolkning skulle vara möjlig, för så är fallet ofta med ristningar på just föremål. En tolkning av ”hell” som i att ”hälla sig” i en del svenska dialekter, alltså att luta, lägga sig ned, blir att ”Må den liggande mön unna sig mer, nå allt, ta för sig av allt” ifall man läser ”nenna” som i ”nehmen”, och i så fall är kammen kanske en vanlig fästmansgåva till en kvinna som befinner sig i vila, och som kammar sitt långa hår.

Å andra sidan kan texten också runmagiskt läsas ”Hell mön som mer oss unnar, att ALU nå (alu är öl, men också en välsignelse, essensen av allt, skörden, det viktigaste) ALU uppta, av Nanna” eftersom det finns minst 40-50 arkeologiska fynd inklusive runstenar, som nämner ALU-formeln, som inte bara är en önskan om öl, utan mycket mer än så. Kammens skapare föreställde sig helt klart, att Idun, Månen, och Skörden – allt hängde samman – och gav en gåva till sin käresta i form av en kam, medan de njöt av must eller mjöd på äpplen.

Så gör också jag denna dag som idag är, sådär 1830-1840 år senare i historien.

Tänk på det – ni hedna och ludna ! Hell Idun !

Annonser

”Vem bränner slöjorna” ?

Jag har INGEN kristen tro
Ökentro ger ingen ro

Men vem bränner slöjorna
Och slutar ta Mohammeds skit ?

Vem bränner slöjorna
Och går dit hon aldrig gått ?

Medan Freja tänder stjärnorna
Och visar att några har förstått
Att vårt land nu MÅSTE gå
Dit kristna tankar aldrig nått..

(aningen fritt efter ”Vem tänder Stjärnorna” av Eva Dahlgren)

I gårdagens nummer av UNT, Upsala Nya Tidning, ett pressorgan vars inställning ofta är Sverigefientlig, sitter idag debattören Sakine Madon och ondgör sig över det senaste förslaget från Moderata samlingspartiet om att förbjuda slöjor, Hijab, kristna kors och liknande ovidkommande religiösa symboler i landets skolor.

I samma UNT intervjuas idag en modig och stolt invandrarkvinna, en viss Nagam Abdallah äntligen börjat göra sig fri från Islam och slöjor, hijaber, shadorer, burkor – ja hela denna Monoteistiska bråte, som säger att kvinnan är sämre än ett djur och måste vara underlägsen mannen. Tidningen skriver också att hon (citat) ”drömmer om att den svenska jämställdheten en dag skall omfatta alla grupper i samhället”. Jotack, säger jag. Men tyvärr går nu inte det, så länge vi har kristendom eller islam i landet.

Nagam Abdallah – från Syrien – vet vad hon talar om, och beskriver hur det är att leva under religiöst förtryck. Genast föstes hon in i en ”SFI” klass eller svenska för invandrare, efter ankomsten hit – men vissa manliga elever började genast bevaka henne, och hålla henne under ständig kontroll och uppsikt, så att ”hon inte blev för svensk” som det hette..Likheten med kristna sekter och kyrkor känns igen. Hon vittnade om hur landsmän i Uppsala höll koll på vem hon pratade med och hur hon var klädd. Och hur de påverkade hennes föräldrar att ha hårdare kontroll över henne.

Som vi alla vet är detta inte unikt. Liknande saker pågår just nu i landets alla förorter, och det samhälle svensk socialdemokrati skapat de sista fyrtio åren. I en del fall kan det sluta med såkallat ”hedersrelaterat våld” som våra styrande döpt det till – men var ligger ”hedern” i det ? Nagam kommer till exakt samma slutsats som jag själv drog igår, och det är nämligen den att det är helt fel att tvinga till och med småflickor att bära slöja – alltså just det som Moderaterna vill skydda alla Sveriges nya döttrar ifrån.

Hon säger:

– Man blir typ lurad. Sedan blir det svårt att sluta med slöja, för man har haft den så länge. Den blir en del av ens identitet. Därför borde inga tjejer börja med slöja förrän de är vuxna. Först då är man mogen att ta ett sånt beslut.

För några år sedan insåg Nagam att hon gått miste om en del av att vara ung.

– Att gå till frisören, fixa håret, ta på mig klänning och gå ut på fest med kompisar … sånt har jag aldrig kunnat göra eftersom jag inte känt att jag passat in med slöja. Har man slöja ska man inte visa någon hud förutom ansiktet och händerna. Därför blir det lätt så när man har slöja att man väljer att umgås med andra som klär sig likadant, för att inte känna sig obekväm.— —

(UNT 2019-08-28)

Ärligt talat förstår jag inte hur en debattör som Sakine Madon tänker. Nagam talar om hur hon fått hela sin ungdom förstörd av religiösa påbud. Hur hon aldrig fick känna sig fri. Hur hon fick lära sig, att naturlig nakenhet var ”syndigt” och att hon inte ens fick simma i havet som en fri kvinna. Sakine Madon talar om ”frihet från förbud” – men i så fall talar hon emot sig själv, och emot all logik – för tiotusentals, ja hundratusentals unga kvinnor i Sverige har aldrig ens fått välja – de har tvingats stå ut med det religiösa förtryck Sakine Madon står och försvarar hela tiden.

Men inte bara det. Det finns värre saker än så, som ständigt händer i vårt land.

Redan 2016 kunde UNT berätta om hur en 9-årig muslimsk flicka blev slagen och misshandlad med tillhyggen och fick sitt huvud dunkat i väggen så hårt att hon fick stora ärr, medan mannen i familjen stod och såg på, samt uppmanade sin hustru att slå ännu hårdare. Modern fick villkorlig dom, men flickan placerades i fosterhem, en åtgärd som den svenska socialtjänsten enligt lag tar till ytterst sällan, och i princip bara när barnets liv och hälsa är i akut fara, exempelvis genom en situation med allvarlig misshandel. Annars vill man ju generellt sett ”undvika att splittra familjer” som det så vackert heter, även om man vet att det är många barn som ständigt misshandlas pga religiösa skäl. Man undrar ju hur Sakine Madon kan försvara sådant, med sin ”frivillighet” eller sin underlåtenhet att ingripa emot skiten.

Jag har själv märkt att det är många unga kvinnor med muslimskt ursprung nuförtiden, som går runt och pryder sig med Torshammare – vilket de faktiskt bör göra enligt mig. Många av dem kanske ser det som en helt vanlig symbol för ”svenskhet” men de vet inte, att Torshammaren ursprungligen var en symbol, som ofta återfinns i kvinnliga gravar. I form av ”Vighammare” placerades den också i den ogifta brudens knä – Tor själv skulle försvara kvinnorna och de värnlösa barnen – sådan var tanken…

”Vem bränner slöjorna ” ? Modig kvinna från dagens Iran…

Över hela världen bränner nu allt fler och fler kvinnor med islamsk bakgrund sina shadorer, burkor och hijaber. De kastar dem i elden, och avsvär sig Mohammed, Koranen, de tröstlösa förbuden om att alltid gå tre steg bakom sin egen man och alltihop. De låter sig inte hunsas, dompteras eller styras av den ”Allsmäktige” Allah längre. Istället vill de bli fria, stolta och hedniska kvinnor..

Somliga av dem stenas till döds. Andra får syra kastat i ansiktet på sig. Några misshandlas, andra blir satta i fängelse. Många våldtas eller hånas, och Sakine Madon pladdrar meningslöst vidare om att ”nämen det är fel med förbud”. Men i svensk rätt, och i den germanska rätten, har det alltid varit stränga straff på att våldta eller våldföra sig på kvinnor, likaså på att ens slå dem, eller inskränka deras rörelsefrihet eller utge idiotiska påbud om deras kläder..

Vet ni vad jag anser – kära läsare ?

Den första kvinna som kommer till mig och säger att hon bränt sin slöja till aska, avsvurit sig Bibeln, kristendomen, Koranen och islam – och som inte gjort det förr (sorry, men redan hedniska kvinnor kan inte delta i denna lilla tävling) kommer att få 50 kronor av mig, helt utan vidare spisning. Och vore jag Nagam, eller typ motsvarande – ja inte fan skulle jag gifta mig och hålla ihop med en muslimsk man, eller någon från en mellerstaöstern kultur, i alla fall. Inte så länge det finns fria, Nordiska män att välja på.

T-shirt för våra kvinnliga läsare – det står ”Hedning” på arabiska…

Svenskan: ”I din Koran står det att jag är sämre än en hynda  Ha ha ha ha ha..”

Negressen: ”Och i din Bibel står det, att man ska vara sin man underdånig” Ah hi hi hi !

NÄSTA GENERATION KOMMER KANSKE ATT LÖSA PROBLEMET MED MONOTEISMEN – OCH AVSKAFFA DEN !!

147 Gudamakter… (del 3)

Nu byter jag – min vana trogen – ämne och återgår till min genomgång av Henrik Anderssons ”Våra Gudamakter” och Asatrons mer än 147 gudomligheter.. Jag snuddade ju redan vid nyttan av Gudinnan Syn i vad jag skrev om Frihetsdagen igår, men härmed återgår jag till gudomligheterna under B, den andra bokstaven i det latinska alfabetet, som motsvaras av Bjarka eller den sjuttonde runan i Utharken, den äldre 24-typiga runraden, när den används för andliga syften.

Henriks text är i kursiv, mina kommentarer i brödtext.

hqdefault

Brage

Skaldekonstens gud är Brage. Skaldekonsten har han ärvt från sin fader Oden. Frigg är hans moder och hans hustru är Idun. Idun och Brage kallar avlidna skalder för sina barn, och det är nog så att de skalder och diktare som dör hamnar under deras beskydd. Förutom att spela och sjunga för gudarna och gästerna i Valhall tar Brage tillsammans med sin bror Hermod emot och välkomnar de som stupat och får komma till fadern Odens sal. Den som vill lyckas inom musiken och poesins område bör nog rikta sig till Brage. Brage har ett långt skägg och har runor ristade på sin tunga. Brage stupar vid Ragnarök. Brage omnämns i Grímnismál, Lokasenna och Sigrdrífumál.
 

1280px-loki_taunts_bragiLoke eller Obetänksamheten smädar Brage, den intellektuelle skaparen. (Bild av CG Collingwood från sekelskiftet)

Många teorier har funnits om Brages eller Bragis namn, och på 1800-talet försökte kristna forskare lansera teorin om att Bragi Boddason, en fullt historisk person från 900-talets början, skulle ha blivit upphöjd till gud, vilket är helt emot den Nordiska traditionen, och något som aldrig någonsin förekommit här, även om apoteoser, som kulturellt fenomen, förekom under romersk kejsartid. En annan – och vida sannolikare – förklaring har man velat hitta i Gaeliskans ord ”Bragh” som i ”Erin go Bragh” (eller ”Irland för evigt!”) eftersom skaldekonstens Gud borde stå för det eviga eftermälet, orden som alltid lever, och man vet att en ”Bragr” – dyrgrip, ett dåd, en berömlig gärning i norrön skaldepoesi har samma ursprung – något som görs så bra, att det har betydelse för evigt. Redan ordet ”bra” av ”brav”, alltså modig, djärv, positiv, berömvärd, antas ha samband med samma nordiska ord.

800px-bragi_and_idunn_by_frolichBrage och Idun – kreativitet och ungdom  – enligt Lorenz Frölich

Hermod, som också tillhör Odens ”äkta” söner med Frigg – till skillnad från de många ”oäktingarna” har av många ansetts symbolisera förtänksamheten, och är den av Odens söner som fått ärva det mesta av hans visdom och kunnande i krig. Det är Hermod; men inte Brage, som sänds för att hämta Balder ur Hel, vilket dock misslyckas på grund av Angerbodas eller Lokes ränker. I Lokasenna retar Loke Brage genom att säga att han är bekkskrautuðr; vilket en del översättare uttytt ”Brage – din bänkprydnad !” med tanke på det senare fotbollslaget med samma namn – Loke kallar honom också ”við víg varastr ok skjarrastr við skot.”, alltså ”mest självbevarande i strid, och skrajast vid skott” och börjar med att förolämpa Brage först av alla gudar i Ägirs hall. Sådant är Lokes sätt.

Kritiken från ränksmidaren, handlingsmänniskan och den obetänksamme, som träffar den kreative och intellektuelle – som mycket riktigt kommer först ibland Gudarna – känner vi också ifrån dagens Värld. Här finns ett andligt budskap också till dagens människor – om hur vi låter dumhet och ”fornsederi” råda och sätta hinder i vägen för sann Asatro, identitet och framåtskridande.

bragi_3_2048x2048Modern trästaty av Brage – märk runorna på tungan !

Att Idun, som ju är ungdomen, förknippas med Brage i gestalt av inspirationen och skapandet – som kan föda dikter helt spontant ur munnen – är inte svårt att förstå. I Lokasenna håller hon tillbaka Brage och hindrar honom från att i handling besvara Lokes förolämpningar, men ett korn av sanning finns förstås i Lokes kritik, Brage lovprisar andras dåd, han utför däremot inga egna. Också här finns ett budskap.

Brage finns knappast ihågkommen i form av några teofora ortsnamn, och vi har inga ”Bragevi” bevarade i det svenska kulturlandskapet, exempelvis. Å andra sidan har Bragarfull, det rituella skålandet och drickandet till Brages minne, först av alla, när man vill hedra en fallen ledare eller död kung, stor betydelse. I historisk tid – och enligt Heimskringla – drack man aldrig Bragarfull först, vid Julfirande eller annars – de tre första skålarna var alltid förbehållna Oden, Tor och Frej, och en Asatroende ber aldrig – han vet att du måste ge något – minst en skål, eller en god minnesdryck för att få något, för ”gåva kräver, att gengåva gives” med Hávamáls berömda ord. Vi har få myter bevarade om Brage, men hans betydelse och innebörd står fullt klar för oss. Som det är, och skall vara.

350px-olav_tryggvasons_saga_-_sigvalde_jarl_-_h-_egediusDen som inte förstår vad Bragarfull är, eller i vilken ordning skålarna utbringas vid Jul, kan inte vara Gode eller Gydja…

Brynhildr
Brynhild är namnet på en av Odens valkyrior. Precis som Bragi Boddarson är Brynhilde, Kriemhild en fullt historisk person, som faktiskt levat. Nibelungelied gjorde henne till ”Drottning av Isenland” (eisen-land, alltså järnlandet) istället för över Västgoterna, som hon var i verkligheten och Wagner gjorde henne till den mest kända av Valkyrior, medan Nordborna långt dessförinnan tagit upp henne i Sigurdsagan. I Sigdrifumál omnämns hon som Sigdrifa, Odens dotter, som ger Sigurd goda råd efter att han väckt henne – och vid Externsteine i Tyskland finns också en plats, som helt överensstämmer med sagans ”Hindarfjell” där detta ska ha hänt – jag har själv besökt den…

img_2357

Brynhildes klippa, där hon och Sigurd ska ha sovit tillsammans, är ingen myt. Den finns i verkligheten !

200px-ring48

Sigdrifas solhälsning och råd är också verklighet, och en av Asatrons mest centrala texter

Burr
Son till asarnas stamfar Bore. Bure gifte sig med jättinnan Bestla och har med henne sönerna Oden, Ville och Ve. Burr och Bor är andra former av gudfaderns namn. Burs namn är med i Völuspá och Hyndluljóð.   Bure, Bor och Bestla hör alla till Rimtursarnas släkte, som nästan utrotats av Tor och de andra Gudarna, vilket hände ”arla i urtid” och långt innan människornas tid. En saga berättar, att Bur var ”lagder på ludr” eller ett slags flytande träkärl, och gav upphov till resar och jättar.

14390250581_19318008d3_bByggve, som gav oss bygden, åkern och ölet…

Byggvir
Beylas make och Frejs tjänare. Byggvir har med ölbryggning att beskaffa. Om han och hans maka är vaner eller alver är oklart, men gud är Byggvir och den som ska tillbes då öl ska bryggas. Även mälden är ett område Beylas make råder över. Byggvir är med i Lokasenna. Byggvir stupar i ragnarökslaget.  Många har ansett, att Byggve skulle vara närbesläktat med Bjugg, alltså kornskörden, av vilken ölet framställs – och att han är ett slags personifikation av detta, ungefär som ”John Barleycorn” i Engelsk bryggeritradition. Han är också särskilt viktig till Jul, och när  ”såkakor” bakas inför nästa årsväxt.

john_barleycorn_by_wigglebum-d59e0qqBritter och Kelter ägnar än idag ”John Barleycorn” eller Byggve faktisk dyrkan…

Bylgja
Bylgia är den sjunde av Ägir och Rans nio döttrar.  Hennes namn betyder helt enkelt Bölja, som var och en kan förstå. Än idag har folk faktiska syner av henne, och hon liknas vid Knubbsälar och andra sådana väsen.
Bára
Båra är den åttonde av Ägir och Rans nio döttrar. Hennes namn betyder ”den bärande” vilket är ett lämpligt namn för en havsvåg. Hon tillbes ännu som ”den stora vågen” eller dyningens bärande kraft, inte att förväxla med Tsunamis eller mer destruktiva vågor, som syns i andra Ran-döttrar. (se Blodughadda)

diva-bara-01-wallpaperBára är också ett kvinnonamn i det slaviska Ryssland och Tjeckien, mfl länder. Namnet är en avledning av ”bära” eller ett proto-indoeuropeiskt brthis – som också syns i engelskans ”birth”, ”boren”, ”buren” osv – vilket har med kvinnor och vågor att göra..