RENA SNURREN – Trump jämförs med Knut den Store och Ethelred, och Lokeaner skriver protestbrev…

Ibland kan jag tycka att Världen är alldeles ur led, tygellös och fånig. Om nu en och annan Universitetsprofessor i USA liknat Donald Trump vid Loke, så må det väl vara hänt, om än det är en smula osakligt – vi har fortfarande inte hört vad Loke själv tycker om det hela. För fem dagar sedan citerade dock Svenska Dagbladet Wall Street Journal, där Trump på allvar jämförs med Knut den Store, som ju på sin tid regerade över både Danmark, Norge, Island, England och hela Skåneland…

Nu är Wall Street Journals jämförelse förstås inte ägnad att vara smickrande, utan ironisk. Enligt en gammal saga, som alla bildade Engelsktalande personer känner till, så skulle Knut en gång ha befallt tidvattnet i Themsen att stanna i sitt lopp, ett påstående som kommer från krönikören Henry av Huntingdon. Knut gjorde inte alls detta av ren dumhet, som många tror idag, utan för att påvisa inför sina lismande tjänare att de hade fel, när de jämförde hans ledarskap med förmågan hos en gud… Detta går helt förbi SvD:s skribent, som inte verkar särskilt beläst vad gäller humaniora, men för all del…

Nuförtiden görs jämförelsen – som haltar åtskilligt – förstås med anledning av klimatförändringarna i Världen, och anspelar på dem, men inte nog med det…

Knut den Store var ingen dumbom. Han visste mycket väl, att han inte kunde stoppa tidvattnet…

Andra lustigkurrar och humorister har nu tagit sig före att jämföra Trump med Ethelread II av England, som ju på svenska kallas ”den villrådige” och ”Ethelread the Unready” på engelska. Man har gjort en hel twitter-sida av fenomenet, ungefär som Muralgranskaren här hemma hos oss... Själv är jag en smula oroad. Alla dessa mer eller mindre Hedniska analogier om Världens ledande män tycker jag faller platt till marken, och framstår som mycket överdrivna…

Sak samma med mina egna tokigheter i den här bloggen, men när hela Världspolitiken tycks börja handla om samma sak – ja då är jag VERKLIGEN orolig, för då är det allt illa beställt med sans, måtta och förnuft här i världen.

Nej men nu får ni DÄMPA ER, pojkar…

Borta på den hedniska nyhetsbloggen ”The Wild Hunt” fortsätter också polemiken, grälandet och dumheterna i snabbare takt än jag ens hinner och orkar skriva om dem.. Hätskt tillbakavisar man Dr Professor Karl E H Seigfrieds inlägg som det gällde livet, även om denne knappast har angripit några Lokeaner… Lokeanerna har nu också blivit LGBTQIA+ heter det, och lider väl av alla bokstavskombinationer som det alls går att ha, samtidigt som de klarsynt hävdar att:

Lokeans are as fluid as Loki himself. When we are approached with hostility, we tend to return it in kind. When we are approached with compassion, we return it. We are, after all, just as human as anyone else.

Jo – ja – förstås – säger jag. Men det gäller väl för ALLA hedningar, mig själv inbegripen… Sådan är nämligen själva Hedendomens idé

Samtidigt har ett protestbrev och ett anatema-förklarande också utfärdats, som The Wild Hunt inte tog in – och nu ekar skränen av förtrytelse ibland några av Lokes trogna fans… ”Alla är så intoleranta emot oss Lokeaner” skriver ett tjugotal undertecknare, bland annat min gamle bekanting Stephan Grundy (Ph Dr) och sådana storheter som Carrie Bertwistle och Olivia Sweat, vad det nu är för några. (kan man alls heta ”Bärfis och Svett” i efternamn ??) Knappast några kändare namn, i alla fall. Att Loke också var Humorns uppfinnare, och Satirens herre i Asgård, verkar man totalt ha glömt bort..

Loke tävlade en gång i kappätning emot Låge, eller lågorna som alla vet…

 

Ja, vilken ankdamm – vilken ankdamm är inte Världen vi lever i. Snart hissas väl de sedvanliga Nidstängerna, bestående av hästhuvuden på stång, och det blir en vild fight mellan Lokeaner, Nokeaner och alla andra, precis som vanligt ”over there” – men för egen del förklarar jag mig strikt neutral, för jag vill INTE ha sånt där OVER HERE…

Efter det kommer säkert de vanliga beskyllningarna för att person A eller B ska ha brutit emot någon inbillad ”heder” och annan idioti, precis som vanligt…

För egen del tror jag mer på det likaledes hedniska begrepp som heter JULEFRID eller GRID just nu, när Julen ändå står för dörren. Och är ni inte snälla, hedningar, nasare och knasare små – så kommer snart själva Gloson och tar er, innan Jul !

 

Annonser

Gravson – och autentiska folktraditioner

Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.

Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)

Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupperingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…

Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)

Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…

Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.

Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…

Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..

I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).

Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — —

Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke:

”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan”

(Einar Bager, 1917)

Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg.  Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken.

Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.

Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.

Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…

Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…