I Väntan på Disablotet, som snart kommer – Dagen Disa i den moderna svenska almanackan är inte inne ännu – så har vi nu passerat in i Februari. Disablot och Disting – den dag av rättsskipning och marknad som följde dagen efter själva blotet – har inte infallit ännu – för den gamla Distings-regeln säger att Disablot firas den första fullmånen efter tjugonde dagen Jul – vilket i år innebär på söndag, 5 Februari.

Nu finns det vissa ursprårade samfund för New Age, Multikulturellt Mischmasch, Flum och diverse droger som firar på andra datum, men sådant kan ni glömma. Det är ändå inte Hedendom, inte Asatro. De kristna firar däremot Kyndelsmäss eller Candlemass i morgon, av samma orsak som vi hedna ärar Diserna – och Goi på norröna är inte alls något ord för spårsnö, snöslask eller liknande – ni ska inte aningslöst godta allt som står på svenska Wikipedia, hedningar små – för de sidorna är skrivna av en hel del kristet folk som ändå inte har reda på sig.

Kelter och Irländare firar något som kallades Imbolc eller Ewe-molk på denna dag – i det nutida, tvångskristnade och katolska Irland kallas det ”St Brigid’s Day” eller ”the Bride’s day” efter ett hitte-på helgon, som ska ha levat i County Kildare. Brigid var en keltisk gudinna – hon stod för hem och härd, och den heliga, renande elden – som kan förtära Koraner och annat otyg – var hennes symbol. Hennes namn betydde ursprungligen helt enkelt ”bruden” och hon var en vårens gudinna,liksom Freja eller Vanernas Dis, Vana-dis själv. Vi som kan något om Nordisk mytologi vet att Heid var ett annat namn för Freja, ”tre gånger bränd i den höges hall, men ofta, osällan den bruden ändå lever” för att tala med Voluspas ord, och Freja är – som sejdens mästarinna – en kittel-kokerska, en eldgudinna vid härden – liksom Brigid på sin tid.

”Goi” – slutligen – kan vara ett ”noa-ord” eller ett annat namn för gudinnan, ”den goda disen” – hon som skyddar och bevarar. Men – varför sökte så många Nordeuropeiska kulturer beskydd från kvinnliga väsen just nu, såhär års ? undrar ni kanske. Jo, i ett äldre jordbrukarsamhälle var det mycket enkelt. Maten och Vinterförråden var nu nästan slut – och att kontrollera dem var en uppgift som tillföll kvinnorna i huset eller rättare sagt hallen – man hade ju hallar av trä, men inte hus av sten. Vad värre var – fodret åt boskapen kunde sina också – och om det tog slut, och om inte får och tackor blev fruktsamma på Irland, exempelvis; så skulle det ju finnas ännu mindre att äta innan nästa skörd var bärgad – och i Norden var det snarare boskaps-skötsel än rent ”jordbruk” som gällde – det vet ändå varje kulturgeograf.

Någon produktion av finare brödsäd typ vete eller havre bedrevs knappt, det var mestadels råg eller korn det gällde – och dåtidens åkertegar var smala och små. Byarna var lagda i solskifte, med växelbruk – och om boskapens foder tog slut, och den dog så fanns det ingen gödsel, och därmed inget som gödslade åkrarna, ingen ny boskap, ingen bra skörd nästa år och inget att hoppas på – så Vinterns slut och vårens början var en kritisk tid, då det gällde att sörja för hem, hus och härd. Man vände sig till den goda jorden, elden, hemmets härd – mödrarna och kvinnorna. Inte så konstigt, när – eller i ert fall om – man tänker efter.

Också detta år, är Disablotets budskap fortfarande aktuellt, elkris eller inte, eskalering i Ukraina eller icke. Man behöver möta kvinna, och kvinna behöver möta man. Freja är en fruktbarhetens gudinna – och man skall icke möta man, inte kvinna med kvinna heller – för på det sättet blir inga barn gjorda, och det blir heller inget fruktbart liv av sådant.

Erik Axel Karlfeldt, den svenske poeten och Nobelpristagaren skrev en dikt om just Göje månad, som lyder som följer. Han hade verkligen sinne för Hedendom, och angående Agrimonian – en bittert smakande Småborre, en gul blomma liksom Tätörten – som får filbunke att vassla sig och surna – viktig såhär års – är de gula blommorna förstås också helgade åt Freja, liksom Gullvivan, Gulmåran och många andra. Karlfeldt var en lärd man, och han behärskade sitt ämne. Lyssna och lär – försök förstå budskapet – om ni nu kan.

”Den som har öron till att höra, han höre”

Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid sin grind
som stigen från bolster av snö.
Aldrig är flickan så skön för din blick
som sedd genom yrvädrets flor.
»Dansa och sjung, agrimonia drick«,
så säger oss Göja, min bror.

Solen, som går i den kyliga Fisk,
nu drager sig tidigt till ro.
Så ock var yngling, fullkommen och frisk,
nu önskar hos kärestan bo.
Sunnan går kvalmig i skogar av lind
och andas förgiftande dunst;
nordan, kom nordan, vår bilägersvind,
som blåser om hälsa och gunst!

Långvägs jag kommer av nordvindens bygd
och söker min älskades lund.
Ser du mitt lopp under granarnas skygd,
kom möt mig i Veneris stund!
Gott är att handla med kvinnfolk, jag lärt,
i Göjas trovärdiga natt.
Hör, över drivan, som dagsmejan tärt,
går tassande mjukt Peter Katt.

Nu må man gilja och bygga sig bo,
ty gamman är god som en päls;
aldrig slår rötan i huset sin klo,
om timret i Göjetid fälls.
Fastlagen kommer; om jorden i tö
täcks röja sin fruktsamma famn,
strör jag på Disernas helgdag mitt frö
i ditt och de heligas namn.