Stockholm – en stad grundad AV hedningar, FÖR hedningar…

I dagens upplaga av Svenska Dagbladet kåserar Professor Dick Harrison över Stockholms uppkomst, som enligt honom måste ha inträffat redan på tusentalet. Tidigare historiker har frånkänt Snorre Sturlassons beskrivning av det pålade ”Stocksundet” något källvärde, men enligt Dick Harrison har det faktiskt blivit bekräftat, att det vi nu kallar Norrström faktiskt hade en pålspärr redan under 1000-talet, och redan pålspärren i sig förutsätter närvaron av bebyggelse eller i alla fall ständig vakthållning, för enbart ett pålat sund skulle inte vara mycket värt som fältarbete, om det inte också fanns folk som bodde i någon typ av befästning på den senare Helgeandsholmen, där Riksdagshuset nu ligger.

Den traditionella bilden av Stockholms tillblivelse. Numera har det dock visat sig, att staden är mycket äldre än man trott, och inte alls grundades av Birger Jarl…

Agnefit, eller själva stadsholmen, nämns också i långt äldre sagor och sägner, och var redan under tidig vikingatid en viktig plats, även om ”Stocksundet” vid Norrström kom att grundas upp långt senare.  I så fall kan vi fråga, om inte vår svenska huvudstad också varit hednisk, och att den bebyggts redan av hedniska kungar i en hednisk tid. Mycket pekar faktiskt åt det hållet, som Professor Harrison nu klart konstaterar. Det är inte första gången jag skriver om det här ämnet, och kanske inte heller den sista – men redan för länge länge sen hade vissa historiker de gamla namnen och sambanden klara för sig…

1400-talets Stockholm hade i många fall kvar de vikingatida geografiska namnen..

Annonser

”Hammarhjärta” – citat från en lyckligare tid…

Åttiotalet – ett årtionde då jag själv växte upp och var i tonåren – är nu fjärran – och en förgången era. Ändå kan jag inte undgå att citera vad en blogg om gammal rockjournalistik – Blaskoteket kallad – säger om Pugh Rogerfeldts skiva ”Hammarhjärta” från 1 Mars 1985, och vad en tidning vid namn Ritz (som jag inte alls kommer ihåg) skrev just då...Åttiotalet var inte bara Punkens stora årtionde. Det var en tid när protesterna emot (S)venska Kyrkan och SAP-despotin började på allvar, och människor började söka sig en väg ut ur det DDR-samhälle, som Sverige nästan var på väg att bli under 1970-talet.

Hedendomen i Sverige var då begränsad till ett fåtal intellektuella kretsar, men för första gången föll ”Svenska” Kyrkans medlemsandel under 95 % emot mindre än 55 % idag. Befrielsen hade börjat. Människor började bära Torshammare helt öppet – och till och med musikkändisar som Pugh Rogefedlt och Björn Skifs kunde dåförtiden ses med Torshammare i TV-rutan, direkt på Statstelevisionens eller SVT:s bästa sändningstid.

Bild från en tid när svenska artister vågade sjunga på svenska – och närma sig vårt nordiska ursprung, helt utan att tänka på ”Politisk Korrekthet”

Det är saker som inte förekommer längre, och även i den artikel jag nu skall citera ur, förekommer saker som ingen längre vågar säga, tycka eller skriva…

Plattan heter “Hammarhjärta”. En alltigenom hednisk dedikation till en forntida tro och börd, med en tung bas som får hjärtat att hamra in styrkan och den nordiska stoltheten i ett långt blont hår. Det är rock med muskler. — — Senare, i en äntligen nådd krogvärme, hängandes över en sejdel bayerskt öl på en rustik bordsskiva av ofernissat trä, drar Pugh ner täckjackans dragkedja och blottar sin silverhammare under halsen.
— Rocken är som asatron livskraftig, bejakande, ur hjärtat. Kristendomen är pacificerande. Med tron på överhögheten. För mig har rocken betytt allt. Rocken var min enda chans att komma upp mig i samhället. Utan rocken skulle jag varit en outbildad nisse på fabriksgolvet, eller arbetslös…
Han drar en rödfrusen näve genom det ljusa, halvlånga halmhåret. De stora blå ögonen är klara och livliga, vinterkylan hänger fortfarande kvar i dem. Han är road. Entusiasmen kan nästan tilldelas en missionärs iver. Och där finns bara ett par svaga, eftersläntrande diftonger från ursprunget, Västerås.

— På plattan har jag flyttat mig själv tusen år tillbaka i tiden. Titellåten “Hammarhjärta” handlar om en man som begått en missgärning och som snart ska hamna i Hel, dödsriket. Han balanserar över bron av is och dimma och har slutligen nått den sista grinden, Slamrargrinden. Då sjunger han till sin hustru att hon ska ta livet av sig och följa med honom i Hel — för där finns inga ljusstrålar och ingen glädje för honom, bara om hon kommer. Du, sjunger han, du som har ett hammarhjärta…

TOR BETYDER MEST FÖR MIG

Pugh flinar glatt och drar upp en halskedja som legat dold under skjorta och tröja. Det är en stor ring med fyra gudstecken i vart väderstreck; solguden Ull i norr, Tor i syd, Oden i väst och Frej i öst. Han dröjer sig kvar vid Tor, ett kantigt R.
— Tor är den gud som betyder mest för mig. Han är folkets gud. Han står för livskraften. Oden var mer för överklassen och Frej för bönderna. Man skulle kunna säga att Tor var socialdemokrat, Oden moderat och Frej centerpartist.
Han stoppar tillbaka och knäpper igen om gudssymbolerna, han vill behålla dem för sig själv, närmast hjärtat. Det är så jobbigt när alla frågar.
— Men det finns en hednisk rest hos alla svenskar, återupptar han. Att man i skolan får läsa så lite om vår egen mytologi.
Men först var det symbolerna och konsten som intresserade honom. Han har till exempel efterlämnat egna runstenar på Gotland. Från tre olika stilarter har han sammansatt sitt eget personliga runskriftsalfabet — en färdighet som han visar på skivomslaget.
— Ingen platta har jag engagerat mig så mycket i som denna. Just därför att den handlar om vikingatiden och asatro…

Ja, så lät det då – anno 1985. Pughs egen politiska analys av asagudarna från det året kan vi nog lämna därhän – men visst finns det mycket i musiken som värmer, och som består, även i en tid som denna.

SE PÅ FAN ! – Nu gör ANDRA det !

För en tid sedan kom rapporter om att Kammarkollegiet, samma myndighet som förklarat att ”forn sed” och andra sjuka avarter av Hedendomen inte har med Asatro att göra, faktiskt godkänt Satanistiska Samfundet som ett legalt trossamfund i Sverige. Genast började olika kristna grupperingar i Sverige publicera rena hat-artiklar emot beslutet. Allra värst var nog tidningen ”Dagen” vars nyhetschef omedelbart skrev att ”kyrkan i alla tider betraktat dessa grupper som ondskans upphov och sin huvudfiende” och insinuerade att beslutet omedelbart skulle leda till olika sorters skadegörelse eller våldsbrott.

Varför kristna i dagens Sverige ännu ägnar sig åt den sortens fördomar är svårt att förstå. ”Dagen” påstår att samfundets namn skulle ”strida emot goda seder och allmän ordning”, vilket nog ingen annan tycker. Och det samfund saken gäller, har förklarat att de inte alls tror på Djävulen, Fan, Horn-per eller Gammel-Erk ni vet, annat än som ett slags frihetssymbol. Finns där då något att bli upprörd över ?

Bakom gruppen står det gifta paret Erik och Jenny Hedin från Stockholm. De är båda akademiker inom idéhistoria och språkvetenskap och säger själva att de inte har någon bakgrund inom andra religiösa rörelser. Satanismen kom de i kontakt med i unga år. Deras version är ateistisk och liknar mer ett filosofiskt system. I Sverige har man, enligt egna uppgifter, ett 100-tal anhängare.

Rörelsen har sitt ursprung i ”The Satanic Temple”, en politisk aktivistgrupp från Massachusetts i USA. Där har man bland annat lobbat för att bli av med bön i skolan, inte helt olikt Humanisterna i Sverige. Om satanism för gemene man är förknippat med djävulsdyrkan och djuroffer vill samfundet peka på något annat. Det hyllar social rättvisa, ett vetenskapligt förhållningssätt och en sekulär stat. Inte helt olikt en liberal eller humanistisk ideologi – något de också lyfter fram själva. — —

Och satan själv då? Enbart en litterär figur, svarar samfundet. Satan ses som en förebild som den eviga rebellen som säger emot auktoriteter. Samtidigt ägnar sig gruppen åt vissa ritualer, som avdop och ”åkallande av Lucifer och Lilith”. – Människan är perfekt som hon är, vi behöver inte lyssna på andra utan kan tro på oss själva. Det handlar även om att ifrågasätta godtyckliga normer och auktoriteter, säger Jenny Hedin till Dagen.

Tidningen Dagen påpekar också på att de högst liberala Satanisterna – som i andra organ kallats för PK-satanister – synts till på den sk ”prajd” festivalen i Stockholm, där även den såkallade ”Svenska” Kyrkan (ett samfund som inte är ett enda djävla dugg ”svenskare” än något annat) också deltar. Hur kan ”Svenska” Kyrkan ägna sig åt sådana saker, frågar sig tidningen ”Dagens” nyhetsredaktör – Bibelns syn på homosex och liknande måste ju vara välkänd för alla kristna, och då kan man fråga ifall man alls är kristen, ifall man helt omtolkar bibelns budskap och deltar i en sådan ”festival”. Onekligen måste man ge ”Dagens” företrädare rätt på den sista punkten. Detta ständiga kristna hyckleri är mycket svårt att förstå.

Nej men stanna SATAN ! Jag glömde min handväska !!

Också andra svårartat kristna organ typ Kyrkans Tidning och andra har varnat för det nya samfundet, och jämför det genast med våldsverkare av olika slag – helt utan att motivera varför… Humanisterna, som däremot värnar tanke- och religionsfriheten, har påpekat att det inte alls krävs någon gudstro för att ett samfund skall kallas religiöst i dagens Sverige, och att Kammarkollegiets beslut därför är alldeles riktigt.

Själv håller jag med. Ger man frihet åt kristendomen, islam och andra liknande totalitära trosriktningar, så måste man också godkänna Satanism. Å andra sidan tror jag inte att de intellektuella satanister den här debatten gäller, får så stor framgång med sin förkunnelse nuförtiden. Satanism är bara kristendom ”in reverse”.

Misstaget som alla de som läser Bibeln upp och ned eller bakfram gör (”Svenska” Kyrkan inbegripen) är att de fortfarande läser just Bibeln, när de borde ha förkastat den och kristendomens synnerligen naiva uppdelning i ont och gott helt och hållet.

”Gabba Gabba Hey ! One of us…One of Us…”

 

Att hela tiden – som dessa barnsliga kristna – dela upp hela Världen i absolut gott, kontra absolut ont är verkligen fånigt. Varken godhet eller ondska är absoluta storheter, utan högst relativa begrepp, och det krävs inte mycket tankeförmåga för att räkna ut varför det är så. En del kristna stämplar rovdjur som ”onda” och växtätare som ”goda” enbart för att de äter kött, respektive växter. På samma sätt har de också börjat stämpla människor, när det kanske är fruktbarare att tala om ”dumska” snarare än ondska – eller ren och skär dumhet. Och att sedan – som Satanisterna – ersätta alla lagar, all samhällsbildning med egoism, för knappast heller till ett bättre samhälle. I boken ”den själviska genen” kritiserade den kände humanisten Richard Dawkins redan för många år sedan kristendomens oerhört naiva syn på ont och gott. I själva verket är även skenbart ”goda” handlingar som vi människor utför inte alls grundade på omtanke om andra eller altruism, åtminstone inte hela tiden. Redan aporna vet att det går att skaffa sig fördelar genom att dela mat och andra gåvor med andra, eftersom man då ofta får en liknande gåva respektive mera mat i gengäld – och i Sverige har vi sedan länge en inrotad ”godhetskultur” som säger att man bör ge pengar åt romska tiggare på gatan, bara därför att man framstår som oerhört ”god”, politiskt korrekt och ”progressiv” om man gör så. Att gåvorna ofta hamnar i fickorna på internationella brottssyndikat ger de skenbart ”goda” givarna oftast tusan i…

Och vet vi egentligen vad skenbart ”goda” eller ”onda” gärningar får för konsekvenser i morgon ? Antag att jag själv, anno 1973, hjälper lille ”Mollgan” över gatan. Föga anar jag då – det året – att samma barn kommer att växa upp till en förtryckare och despot, och till och med en dag bli Sveriges Justitieminister – samt anno 2020 diktator på livstid. Hade jag istället mördat Lille Mollgan eller kanske ”Greta” hade mycket ont kanske kunnat undvikas, men för det mesta agerar vi människor såklart inte så. Oftast agerar vi med skenbar ”godhet” utan en tanke på de framtida, tänkbara konsekvenserna av vårt beteende, eftersom vi lever i nuet och inte kan förutse framtiden. Vi utgår kort sagt ifrån att goda handlingar är bäst, eftersom de tycks hjälpa för ögonblicket, men kanhända bedrar vi oss, lika mycket som vi skulle göra om vi istället skulle utföra en ”ond” handling. Man måste också komma ihåg, att ”ondska” eller godhet” inte kan existera i sig. Man kan vara god emot, för eller till någon, lika mycket som motsatsen, men det måste alltid finnas ett föremål för handlingen (eller en person som blir ”drabbad” av den), som i så fall blir bra respektive illa behandlat – och därför är alla diskussioner om ”ondska” och ”godhet” i sig meningslösa, eftersom de måste sättas i relation till något, eller vad handlingarna som sådana medför.

Satanistiska Samfundet har emellertid utfört en hel del aktioner på sista tiden, som jag själv skulle vilja beteckna som Goda – mycket goda och allmänt påkallade faktiskt, även om de så att säga kommer från Satans Fans.

För det första genomförde de ett Böne-bröl på Medborgarplatsen förra året. Om nu Muslimer och andra samfund ska få störa alla svenskar genom att ropa, skrika och vråla oartikulerat i högtalare, över hela Stockholm och direkt in i de boendes lägenheter, resonerade de – ja då måste också djävulsdyrkarna få tillstånd att göra precis samma sak..

De haver brölat för Satan – offentligt och i Huvudstaden…

 

För det andra har de också protesterat emot den kristna dominansen i media, som hotar att snedvrida och utplåna hela det sekulära samhället. SVT eller Statstelevisionen ägnar sig sedan länge åt kristen propaganda, ”helgsmålsringning” och annat – liksom religiös propaganda riktade emot barn. Är det verkligen etiskt försvarbart i nutiden, frågade Jenny Hedin, som en av detta samfunds grundare i Sverige, och det kan man verkligen fråga sig, anser jag. Över 45 % av alla svenska medborgare är inte kristna överhuvudtaget. Varför skall vi då tvingas lyssna till mer än 60 kristna gudstjänster i direktsändning, respektive två judiska, och en muslimsk ? Vore det verkligen ”equal time” här, ja då skulle också Humanisterna, Asatroende, Hedningar och alla andra grupper få framträda i svensk Tv och sända gudstjänster de med, men de får de ju inte…

Hur har vi det med religionsfriheten, egentligen ?

Tror du på Bääh-lial, eller kanske på Muuh-hammed ?? DAT’S ALL, FOLKS !

Kiviksgraven – graven som INTE var någon grav, utan en HARG….

För en tid sedan publicerade den frihetliga och svensksinnade bloggen Allmogen ett reportage om Kiviksgraven, eller Bredarör, som den jättelika stensättningen i Skåne rätteligen bör kallas. Det är en plats jag själv också besökt under den förra månaden, som i mindre grad än vanligt kommit att ägnas åt bloggskrivande. Som så många andra av vårt lands allra värdefullaste fornminnen, har marken Bredarör ligger på överlåtits åt Fastighetsverket, och varken Riksantikvarieämbetet eller den lokala Länsstyrelsen har nu det formella tillsynsansvaret över Bredarör.

Nej – detta var INTE främst en grav eller ett gravröse (även om 14 personer under  2400 års tid begravts i röset) utan en HARG och därmed en HEDNISK KULTPLATS av avgörande betydelse…

Bredarör är annorlunda också på det sättet att det finns ett litet lokalt museum och café alldeles intill själva graven, som sköts av en utexaminerad arkeolog med gedigna akademiska meriter. Henne har jag också träffat och samspråkat med denna sommar, och det är dubbelt aktuellt med tanke på den debatt som förts om Birka som UNESCO-Världsarv under sommaren. Flera av vårt lands mest kända arkeologer har gång på gång vädjat till Regeringen Löfvén och dess okunniga Minister Amanda Lind om att ta sitt ansvar för kulturminnesvården, men helt utan resultat. Vädjandena har synts också i SVT och statstelevisionen, och hela den akademiska världen fruktar nu, att om rovgrävningarna och plundringarna på Birka fortsätter, så kan den platsen snabbt förlora sin status som Världsarv, och försvinna från UNESCO-listan.

Vad debatten kommit att handla om, är att det helt saknas tillsynsmän på Birka, eftersom Fastighetsverket hela tiden väljer det billigaste alternativet och lägger ut all skötsel på entrepenad, vilket innebär att okunniga skojare och firmor från utlandet får ta hand om skötseln av ett Världsarv. På Birka har det tidigare också bott tre bofasta familjer på ön Björkö som helhet, men nu finns där bara en, och de saknar den förmåga som krävs för att bevaka hela ön och dess unika fornlämningar vintertid.

Men i Skåneland är förhållandena avsevärt bättre.

Där finns det som sagt lokal expertis, och där finns boende i närområdet, som Fastighetsverket faktiskt har avtal med, trots att Bredarör aldrig någonsin fått vara med på någon Världsarvslista, tack vare vår Regerings inkompetens och slarv. Men, det borde platsen kanske – för som alla vet är den en hednisk sevärdhet av rang. Varför – undrar jag – kan då inte Fastighetsverket prova ”Kiviksmodellen” också för andra platser i vårt land ? Om bevarandet fungerar i Skåne, tack vare intresserade och engagerade ortsbor, som värnar sin egen bygd, borde det inte kunna fungera precis så på andra ställen i landet också ? Ja, det borde de styrande verkligen fråga sig, eller vad tycker ni, kära läsare ?

Betongkassunen i rösets mitt och vägen som leder in dit skapades under 1900-talets första hälft, och har inget med själva hargen att göra, men annars stör inget lugnet bland Kiviks äppelodlingar.

Kiviksgraven anlades före 1400 före vår tideräkning, och dessutom på en stenåldersplats, där minst en individ begravts tidigare. Minst ett dussin individer lär ligga begravna i det stora röset, men om man tar med det faktum att anläggningen varit i oavbrutet hedniskt bruk och med kontinuitet som kultplats i minst 2400 år, eller till en vikingatid, så betyder det att högst en begravning ägde rum här var tvåhundrade år, och det kan verkligen inte kallas mycket. Idag är arkeologerna ense om att Bredarör var en harg eller en plats för hednisk kult först och främst, och att de begravningar som också skedde här, var rena undantagsfall.

Hällkistan och Bredarörs utseende dokumenterades redan på 1750-talet

Från sen medeltid och framåt plundrades Bredarör på mycket av sin sten. Man har spekulerat om att högen eller hargen måste varit minst gånger högre än idag, och att den måste ha haft en höjd på minst omkring 10 meter, samtidigt som diametern på 75 meter inte förändrats så mycket. 1748 plundrade två tjuvar, Andreas Sahlberg och Lars Persson hällkistan i mitten av stensamlingen, men trots att de greps och hotades med frihetsstraff på fästning, som det hette, lade sig plötsligt prästen i Södra Mellby Socken ut för dem, och så blev de frikända efter ett års rättegång. Man vet ännu att skatterna från graven – bland annat ett svärd av brons, skall ha legat begravna i prästgårdens trädgård, och att tjuvarna var i maskopi med Svenska Kyrkan, som alltså såg till att rentvå dem. Den arkeolog jag pratade med vet att berätta att det sannolikt också fanns flera guldföremål i hällkistan, men att de kristna förstörde dessa, och som vanligt behöll kyrkan allt guldet för sig själv. Men allt lyckades dessa kristna vandaler och gravplundrare inte förstöra, trots att meningslös förstörelse och våld alltid härskar, överallt där kristendomen visar sitt ohyggliga tryne.

Kvar fanns bara hällarna, med sina solhjul, kretensiska dubbelyxor och Mykenska hästar. Samt spår av fyra till fem unga personer, cirka 13-15 år gamla som deponerats i hällkistan under äldre bronsålder, medan en något äldre man, ca 25-35 år, begravdes under den yngre bronsåldern, efter 1000 år före vår tideräkning. Den medelålders mannen har av traditionen alltid identifierats som Kung Kiar av Skåne, grundare av Kivik och handelsplatsen där, och fram till rätt nyligen, så ansågs Kiviksgraven som en kungagrav, även om det inte alls finns några bevis för den saken. Kiar betyder körsvennen, han som kör – det är också ett binamn på Tor – och mycket riktigt ser vi en körande man i en vagn på häll 7, den mest berömda av gravhällarna.

Redan på 1970-talet visste man genom noggrant studium av hällarna att raden med män framför Kiars vagn inte alls var någon offerscen, som en del kristna forskare felaktigt påstått, utan en rad med dansande män, alla försedda med svärdsskidor. Och ”hästarna” under vagnen är helt klart inte hästar, utan hundar, medan det stora djuret till vänster inte alls är en val, som några påstått, utan snarare någotslags fisk – kanske den fruktansvärda ”Hornål” som enligt tradition skulle finnas i den närbelägna Verkeån, också långt fram i tiden.

Nyare studier av häll 2 från 2000-talet visar att den varit försedd med bronsyxor och bilder av guldkäglor, liknande ”guldhatten” från Berlin, som i själva verket är en mycket exakt kalender från Bronsåldern.

Kanske var det föremål som dessa, som gömdes i hällkistan, innan de kristna lyckades förstöra alltsammans. Men – det får vi nu aldrig veta – tack vare den ”svenska” kyrka som sekler igenom vållat vårt folk så mycket ont. Bärnsten från Skåne har emellertid hittats i gravar både i Egypten och Kreta, och man vet, att Österlen måste ha varit en rik trakt med mycket långväga handelsförbindelser. Man vet, att både äldre och yngre Bärnstesvägar förde handelsvaror via Rhen och Rhone, samt långt senare floder i Östeuropa, och dessa flodförbindelser fanns kvar också under romersk tid och långt senare.

Från ”elektridernas öar” där den mystiska elekricitets-alstrande stenen Elekron eller Bärnsten fanns, såldes den av Gutonerna – götar eller gutar – till Teutonerna, som enligt Pytheas från Massilla (300 år före vår tideräkning) skulle ha bott på den jylländska halvön. Och först via mellanhänder, nådde denna hett eftertraktade vara slutligen medelhavets högkulturer. På Internet kan man idag läsa än fantasifullare berättelser än dessa, men sådant hör till sagornas värld, och inte till vetenskapens. Bärnstensvägen är ren, skär och arkeologiskt bevisad verklighet, men Kung Kiar eller en Odysseus på Östersjön är det inte.

Somliga kristna har också försökt hävda, att raden av personer, som förs emot ett Omega-liknande tecken av lurblåsare; samt prästerna i Säl-liknande kåpor framför ett stort ämbar eller dryckeskärl skulle vara bevis för människo-offer, men allt sådant är fullständigt obevisat. Det kan lika gärna vara fråga om deltagare i en rit, som går upp på den enorma hargen vid Kivik, och i kitteln som vi ser, kan det ha funnits mjöd eller öl, snarare än blod, precis som i Egtved-kvinnans mjödhink, som ställdes i hennes grav. De tre ungdomar man hittat, behöver inte alls vara offrade – dödsorsaken har aldrig fastställts, och kan inte heller fastställas, eftersom allt man hittade bara var rester av långa rörben (typ lårben och skenben) i hällkistan, och dessutom måste sådana begravningar ha varit oerhört sällsynta, eftersom de tre yngre personerna bevisligen begravdes vid isolerade tillfällen under en tidrymd av 600 år.

En anknytning till myten om Theseus, eller Minotauros och labyrinten på Kreta, där sju unga män och sju unga kvinnor från Athen vart sjunde år skulle sändas som tribut till Kung Minos på Kreta, och hans monstruösa tjur, är sannolikt inte alls vad vi ser här, även om det än idag finns forskare (Intendent Fleming Kaul vid Nationalmuséet i Köpenhamn, till exempel) som anar att det fanns mycket närmare spår mellan bronsålderns Nordiska solkult och antikens religioner, än vi annars kunde tro. Dessutom är de personer som vandrar mot Hargarna ? eller inhägnaderna på Kiviksgraven fyra och fyra, alltså åtta tillsammans, inte alls sju, och två av dem håller vad som verkar vara ett svärd respektive en lur i händerna, vilket antyder att deras funktion är en helt annan – liksom den hammarlyftande figur (alltså en Vighammare – redan på bronsåldern) och de lurblåsare respektive trummare (?) som vi ser överst på hällen ovan.

Rakt söder om Bredrör finns Ängakåsens gravfält, med över 130 gravar från bronsålder och järnålder – fortfarande ett av hela Sydsveriges största, men det har varit ännu större. På 1920-talet försökte man förstöra ”penningstenen” – ett stort stenblock med skålgropar, där offer i form av mynt har lagts ända in på modern tid. De kristna lät spränga blocket i tre delar, och skulle använda dessa för att bygga en bro – men lokala krafter samlade ihop bitarna, och stenblocket med skålgroparna används fortfarande som det en gång var tänkt, och menat..

Den arkeolog jag talade med berättade om hur Socialdemokratiska kommunalråd i Kivik på 1970-talet fick för sig att de skulle bygga en idrottsplats på gravfältet, öster om den väg som idag går söderut förbi Bredarör. Förfärade ortsbor blev vittne till hur tjogtals med gravar skövlades, sprängdes och förstördes, och hur skallar, benknotor och krukskärvor fullkomligt for genom luften, och all denna förstörelse minns många i Kivik med omnejd ännu i den dag, som idag är.

På de två senaste åren har arkeologer hittat spår av en stensatt processionsväg, som från Bredarör går ända ned till bronsålderns kustlinje, men hur gammal den vägen är, kan ingen säga. Idag skär den inte bara genom villaträdgårdar och fruktodlingar, utan också genom den i onödan byggda idrottsplatsen, som man byggde helt utan att någon arkeologisk undersökning hann ske. De ansvariga lever väl till stor del fortfarande, men då jag är en andligt lagd person, vill jag tro att de liksom många svenska politiker som lever idag kommer att få sitt straff efter döden, nere hos Hel – och det straffet kommer att bli mycket, mycket hårt…

Men Kiviks sommar varar än, och Ängakåsen och Bredarör står i sitt grannaste flor. Här i denna trakt har Hedendom och Asatro alltid rått, och den skal råda där, många hundra år efter det att vi själva inte mer finns, och inte mer vandrar på den gröna jorden. Men vårt folk ska leva – i evigheters evighet – på vad Rudbäck, och Linné – på sin tid – kallade Skånes elyseiska fält – visste ni det, förresten ?

 

Blick från Haväng och Kivikstrakten

Historier från Förslöv med omnejd #2 – Bratteborg vid Båstad

Många är de platser i Sverige som bevarar minnen och sägner från en tid,när Asatron fortfarande dominerade kulturlandskapet. Båstad, ursprungligen Båtstad, och en handelsplats från järnåldern vid Laholmsbuktens södra strand, har anor som är långt äldre än medeltiden. Det märks inte minst genom de många fornborgar och gravhögar, som ligger i ortens omedelbara närhet. Den branta del av Hallandsåsen, som kallas Bratteborg var en gång platsen för en fornborg och ett vårdkaseberg, och syns fortfarande tydligt i terrängen, där det ligger på vägen mot vad som på kartan kallas Sinarpsdalen och Grevie med sina gravhögar – en av de mest centrala platserna i hela bygden.

Stupet vid Bratteborg och Varegården, som fått sitt namn efter Vårdkaseberget, syns tydligt ovanför den nuvarande tätorten.

På Bratteborg, sägs det, stod en gång en fornborg, och där bodde en man som kallades Bratteborgsherrn, mindre av en människa; men mera av en jätte och en gud. Han lär ha varit den visaste och klokaste av alla, och tron på hans verkliga existens lär ha varit verklig i trakten så sent som mot 1800-talets slut. Bratteborgsherrn lär också ha förutspått, att när människorna var dumma nog att försöka göra en bro över Öresund och gräva sig ned under Hallandsåsen, ja då var Sveriges undergång nära.

Som vi allesammans har set, har detta faktiskt hänt i vår egen tid. Under 1800-talet drogs verkligen järnvägen upp längs den stilla dalen förbi Brattbergs mer än 80 meter höga sluttning, och på 1990-talet trodde Banverket, att det skulle gå lätt att ersätta denna bansträcka med en tunnel under åsen. Resultatet blev en av de värsta miljökatastroferna i det moderna Sveriges historia, och ett järnvägsbygge som försenades i ett halvt årtionde, med en kostnad som blev elva gånger dyrare än man ursprungligen trott. Vattendragen i trakten var förgiftade i ett helt årtionde efteråt, och de stammar av öring och annan ädelfisk som en gång fanns där, har aldrig återhämtat sig.

Men vem är Brattbergsherrn egentligen, och vad är hans rätta namn ? Det kommer stå fullständigt klart för oss, bara vi undersöker de lokala traditionerna. Två som försökt göra det är de lokala författarna Gunilla Roos och Mats Roslund, ur vilket mycket – men inte allt – av de sagostoff jag relaterar här kommer. Brattebergsherrn kan nämligen fara genom luften, särskilt under julnätterna, och då beger han sig – följd av otaliga hästar och hundar till ett annat berg, som heter Klacken och som finns ovanför Östra Karup. Alla hundar i trakten lär skälla som galna när denna vilda jakt drar fram, och på Julnatten har man också sett Bratteborgsherren – med en sid och vid hatt på huvudet – åka tvärs genom varegården i en vagn, förspänd med två svarta hästar. Vem är nu den vilda jaktens eller Åsgårdsreiens ledare, och vem kallas ”Sidhatt” enligt vår nordiska mytologi ? Och vem – ensam bland Asarna – kallades sällan eller aldrig vid det namn man idag alltid använder för honom, men benämndes istället alltid med många andra, eftersom hans eget namn var alltför heligt ? Begriper du det, min vän, är du listig…

Brattbergsherrn var dessutom frikostig och givmild emot de sina, särskilt i juletid och under vinternätterna. Det är ett hövdingadrag, som vi alla vet – och vem är då den förnämste hövdingen av alla ? De som satte ut sin egen hatt under de nätter då han red fram och åter över Hallandsås, kunde räkna med att finna hatten full med guldmynt nästa dag – och i Sinarpsdalen har amatörarkeologer långt senare gjort fynd av romerskt guld från folkvandringstiden, mycket riktigt – eftersom bara en gud – Gautatyr – är rhenguldets sanna förvaltare.. Men så var det en kristen kärring från ”uppsverige”, då… Hon lär ha gjort hål i sin egen hatt och grävt en stor grop under den i jorden, bara för att den osynlige ryttaren under natten skulle fylla hela gropen med rikedomar. Detta skall ha hänt på 1790-talet, sägs det – och sen dess ger Brattbergets sanne herre inga guldmynt som gåva till fattigt folk i trakten mer, även om han blivit sedd under det tidiga 1900-talet också, enligt vad sägnerna förmäler.

Kartbild, som visar Brattbergs läge i den existerande verkligheten…

På 1830-talet lär det funnits en lokal skämtare vid namn Bergström, som ska ha bott i Korröd, en by som för länge sen uppslukats av Båstads moderna förorter och som inte längre finns utsatt på någon karta. Korröds station finns fortfarande kvar, och ligger precis söder om höjdsiffran 55 på kartan ovan. Uppe på åsen vid Kungsbergsgården skall det ha bott en annan kristen bondkärring, och en höstkväll när hon besökt Bergström nere i dalen, smög sig han själv och två drängar upp för Brattbergets sluttningar och tände eld på ett stort kärrhjul, som de svept in i halm.

Kårröds järnvägsstation vid Brattbergets fot, som den såg ut i början av 1900-talet

Just när den kristna kärringen, som var svårt ”hällörad” som man säger i Skåne gick förbi, knuffade de ned det brinnande vagnshjulet, och gumman trodde förstås i lång tid efteråt, att hon sett Brattbergsherren själv komma farande i en skur av gnistor och rök. Poängen är bara, att så har man gjort för att fira Midsommar eller Midvinter i många Europeiska länder – seden med att knuffa ned brinnande hjul (en symbol för årshjulet) finns både i Schweiz, Österrike och till och med i Ukraina, där jag själv sett den… Och att också själva runraden också kan tänkas som ett hjul med 24 ekrar, vet vi redan… (Se Hedniska Tankars runskola, del 1 – 24)

En annan sägen från tidigt 1900-tal berättar om en gammal bonde från Görslöv, som varit i Båstad för att handla. En mörk höstnatt, innan järnvägen slutade att trafikeras gick han den långa och slingrande väg som idag utgör gränsen till ett naturreservat – fornborgen på Brattbergs krön och vårdkaseberget där är idag också skyddat i lag – men halvvägs upp för åsen mötte han en jättestor man med långt vitt hår och skägg, som bar ett spjut i ena handen. Den okände räckte fram sin hand, som för att hälsa, men bonden som var alltför gammal och klen blev rädd, och räckte fram sin dynggrep som han bar över axeln istället. Då klämdes grepens klor sönder och vreds till skrot i Gudens grepp, och bonden förstod, att det var Oden själv han mött, i den mörka höstnatten.

Hur behandlas hedningarna i Sverige av ”höga överheten” ?

Frågan är faktiskt på sin plats, även om jag inte frågar för egen skull, utan för mina bröder därute. Runt om i landet finns många hedningar med en annan inriktning än min, men som jag ändå respekterar, eftersom de likt mig driver egna samfund, godord och intresseföreningar. Vårt intresse för runor, kulturminnesvård och seriös hedendom förenar oss, även om det finns riktningar inom hedendomen som vi inte befattar oss så mycket med. Vi är inte representanter för new age, sk ”forn” sed eller en massa annat, utan just Asatroende, och vi använder inte termer från den kristna medeltiden för att beteckna vår religion.

Från signaturen ”Angerboda” i Södermanlands Stavhov inflöt igår en artikel från en man som själv skött sitt samfund i minst tio år, men som fortfarande utsätts för trakasserier av Skatteverket, vilket manifesterar sig  i partsinlagor från enskilda tjänstemän med pro-kristna sympatier, efter vad det ser ut. Jag citerar:

I veckan kom beslutet från Skatteverket, hovet får inte behålla sin status som andaktshus. Skatteverket omtaxerar istället Sörmlands Stavhov till en hyrehusenhet.

De som följt bloggen vet att denna process pågått ett tag. Vi har anfört alla argument vi har kunnat, fastigheten är byggd som ett andaktshus, den enda verksamheten som försiggår i fastigheten är av religiös natur. Ritualer som är att se som bön förekommer i fastigheten, vi har övergångsritualer som är att likställa med det kristna dopet. Vi samlas minst en gång i veckan, och vi firar gemensamt religiösa högtider i fastigheten. Fastigheten ägs dessutom av en person som har en roll som är likvärdig en pastor i en kristen församling. Men ingenting har handläggaren på Skatteverket accepterat.

Detta trots att Skatteverkets riktlinjer är tydliga, en fastighet skall taxeras utifrån vilket ändamål den är byggd för, och vilken verksamhet som pågår i fastigheten.

Skatteverket har tagit fasta på att vi uppgett att vi utgör en icke missionerande trosinriktning, som endast vänder sig till de som söker upp oss. — — De som är ämnade att följa vår väg kommer att hitta den, utan att vi springer och knackar på deras dörr och tjatar.

— —

Man har hela tiden från Skatteverkets sida ifrågasatt mina argument och därmed tvingat mig att allt mer detaljerat beskriva min religiösa tillhörighet. Under processens gång har jag blivit införstådd i att detta i sig är ett brott mot min grundlagsskyddade religionsfrihet. Myndigheter får helt enkelt inte avkräva folk uppgifter om deras religiösa hemvist. Denna process har sett till att min religionstillhörighet finns väl dokumenterad i offentliga handlingar.– —

Eftersom jag tillhör en religion som in i det som definieras som modern tid har undantryckts och förföljts, till den grad att dödsstraff har utdömts för folk som ägnar sig åt liknande bruk som det vi gör; så anser jag att kränkningen när man registrerat min trostillhörighet är extra allvarlig. Jag tillhör trots allt en tradition som var sluten och hemlighölls fram till 1992 av just denna orsak. Det faktum att det finns monoteister som är extremt fientligt inställda gentemot polyteistiska trosutövare gör inte saken mindre allvarlig.

Som ni förstår kommer jag inte vika ned mig. Jag tänker inte acceptera att bil felfördelad av statliga myndigheter, ej heller att min religionsfrihet anses som mindre skyddsvärd jämfört med monoteistisk religion.

Vi ägnar oss åt bön, övergångsritualer, högtidsfirande och själavård på Sörmlands Stavhov; vår verksamhet utgör lika stor samhällsnytta som vilken annan kyrkobyggnad som helst, och den skall därmed erkännas som ett andaktshus av staten.

Jag som gode skall inte heller behöva nagelfaras av tjänstemän på statliga myndigheter. Jag har precis samma funktion som en frikyrkopastor, och det hus där jag bedriver min gärning skall erkännas som ett andaktshus.

Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till ämnet. Detta är principiellt viktigt både utifrån ett demokratiskt perspektiv, men även för andra inom den hedniska kretsen. Även om Sörmlands Stavhov är det första dedikerade hovet i Sverige, så är vi sannolikt inte det sista. Det gäller alltså att säkerställa hedningars rättigheter även framöver.

Själv undrar jag var Pagan Federation, NAS och alla de andra, som säger sig företräda hedningars intressen i Sverige nu dväljs. Uppenbarligen gör de ingenting för att hjälpa till, där det verkligen behövs. Och lögner, missuppfattningar och förföljelse av enskilda sprider sig över landet Löfvén, nu som alltid. Själv vill jag i alla fall bara uttrycka min solidaritet, för att inte tala om mitt äckel och leda.

Det kommer en dag då vi inte står ensamma, och vi inte accepterar att låta fogdar, myndigheter och självutnämnda moralens väktare hunsa oss som förr. Vi har sett hot om runförbud, och mycket annat – men ändå har dessa små ”Mollgans” och förtryckare inte nått sitt mål, och vi förblir fortfarande fria i anden; tills den kommer, vår stund på jorden. Stunden då Monoteisterna till slut får erkänna oss på lika villkor, och ”Det hedniska skiftet” som jag många gånger förutspått, slutligen inträffar.

 

Stora Framgångar för Hedniska Tankar under första halvåret 2019

Jag har skrivit det förr, och det stämmer fortfarande. Vad som stiger uppåt borde förr eller senare sjunka nedåt, genom det fenomen som kallas gravitation. Och det gamla svenska ordspråket säger att ”Det är sörjt för, att inga träd kan växa upp i himlen”.

Men vad gäller den här bloggen och dess läsarsiffror, stämmer inte detta. Den fortsätter att växa och växa, om man ser till dess läsarantal. Under första halvåret 2018 noterade jag ungefär 220 läsare om dagen. Detta halvår – de första sex månaderna av 2019 – har läsarantalet vuxit till ungefär 293 unika besök per dag. Ser vi till den senaste månaden – Juni eller Frigga månad, som också kallas sommarmånad enligt den gamla svenska kalendern, noterade jag 261 unika besök per dag, emot ungefär 237 stycken samma månad förra året, och detta trots att sommarmånaderna traditionellt sett brukar vara en tid då de flesta människor håller sig borta från internet.

Intresset för Asatro i vårt land verkar vara i stigande. Det märks inte minst på stigande medlemsantal för de olika hedniska samfund som finns därute, även om man också kan vara solitär hedning som jag. Det märks i en ökad debatt om kulturminnesvård och i det ökade motståndet emot Monoteistiska religioner som Islam och Kristendom, som ju egentligen inte har i ett demokratiskt samhälle eller i vårt Sverige att göra. Och det märks, inte minst, i ett ökat folkligt engagemang.

Det är snart dags för en kortare period av semesterstängt i den här bloggen – och en sedvanlig städning, då gamla inlägg förpassas till artikelarkivet, eller tas bort. Vad som står på den här bloggen är inte ristat i sten, inga dunkla profetior från en vitskäggig gammal mästare i något elfenbenstorn långt borta, östan om sol och väster om måne. Det här är snabba inpass, dagsländor, dagsedlar i Stig Dagermans anda – och allt som är dagsaktuellt i vår värld, varar ofta bara för stunden och inte alls för evigheten – och det är i den andan jag skriver, lever och arbetar. Evigheten kommer makterna at tta hand om, och eftersom jag trots allt är religiös, är jag ganska så övertygad om att jag går till en bättre värld än den här, i sinom tid.

Än så länge tänker jag fortsätta och blogga samt leva – till stor sorg för mina enstaka fiender, för sådana har jag också. Troget har jag skrivit på den i över fem år på den här sajten, och i mer än åtta år inalles. Min blogg har förskaffat mig många vänskaper, väckt frågor i landet och fått genklang i media – ofta utan att det uppmärksammats – och ”Folkets kärlek – min belöning” kunde jag valspråksmässigt eller ordspråksmässigt också skriva.

De goda bekantskaperna överstiger de dåliga. Vännerna är överlägsna fienderna i antal, även om Asatrons stora tid och generella pånyttfödelse inte är här ännu. Men, vi lever i en tid, när vårt land äntligen börjar befria sig från kristendomen, och tanken på den allsmäktige, diktatorn eller Führern i himmelen, ni vet den gud som kallas JHVH-1 och vars trams är lika illa, oavsett jesus eller adolf eller vad det nu ska vara för gammal frälsare dessa kristna vrak kommer dragandes med. Själv tror jag på flera gudar, gudinnor  och makter; och de finns inom er allesammans. Ni får frälsa er själva.

Om jag fått er att tänka efter för en stund, reagera och vakna ur er slummer, eller bli nyfikna och efterfråga mer och korrekt information – jag har hela tiden anvisat var ni kan hitta den – är det vackert så.

Vid slutet, står segern !