“Der ARBEITER Tantzt Nicht – Er SCHWITZT !”

( “ARBETAREN Dansar inte – Han SVETTAS !” )

– Skrivet och sagt av Ernst Jünger, tysk författare i boken “Der Arbeiter – Herrschaft und Gestalt” 1932

 

I Håbo Kommun – där den store Hedningen Fride Johansson (1897 – 1968), känd under pseudonymen Jan Fridegård växte upp, finns sedan många år en halvkommunal “priskommitté” som i samarbete med Jan Fridegård-sällskapet – som fortfarande finns kvar – delar ut ett kulturpris till hans minne. Också i Uppsala Stad delas samma pris ut, men bara vartannat år – av en helt annan priskommitté.

Förutom en av Fridegårds dotterdöttrar, finns numera ingen kvar i livet, som verkligen mött honom, och kan avslöja vissa “myter” som odlas på ett museum i Enköping – Sveriges Mest Enahanda Stad – en sjabbig, nedgången landsortshåla, “ein Polen-Städtchen” – förutan like – liksom det föga inbjudande Håbo.

 

“I en torftig landsortshåla – Ja där står ett Monument – av en hedniskt firad hjälte, som varje ärlig svensk har läst och känt…“

 

Jan Fridegårds familj var aldrig “statare” eller livegna bönder. Hans far var en självägande bonde, de flyttade inte runt på vägarna i Uppland varje Mickelsmäss, även om hans mor var svårartat kristen, och frireligiös. Kampen emot Kristendomen, skrivandet och böckerna skulle prägla den proletäre Fridegård genom hela hans liv, tills att han slutligen dog vid 72 års ålder revolutionsåret 1968 – året före människor landade på månen. Fridegård gav oss Triologin “Trägudars Land”, “Gryningsfolk” och “Offerrök” – ett av de ärligaste och sannaste bokverk som någonsin skrivits om svensk Vikingatid, och våra förfäders och förmödrars kamp för friheten.  

Naturligtvis har de också blivit föremål för många plagiat, men plagiaten och de litterära stölderna kan vi lika gärna glömma bort med detsamma.

I tre år var han Livdragon, i sex år svensk soldat, i åtta månader fängelsekund. Författare till “Jag – Lars Hård“ – utbuad av de kristna, bigotta recensenterna, som på 1930-talet tyckte att den var den råaste “uppvisning i dräng- och dragon-mentalitet” som man alls kunde tänka sig. Fridegård svalt, blev journalist på Enköpings-Posten – där han också var expedit i en klädaffär vid stora torget på halvtid – eftersom han var ganska fåfäng. Han bodde tidvis i en skrotfärdig buss i Stockholms Frihamn, och kallades för “Spiritist” – även om han egentligen var HEDNING – vilket hans bok “Torntuppen” från 1941 och likaledes boken “Porten Kallas Trång” från 1952 de facto bevisar.

Särskilt “Torntuppen” borde ihågkommas. Skildringen av hans kristna mors död, och hur hans egen släkt och bror försköt honom, och gjorde honom närapå arvlös – det står att läsa i “Porten kallas trång” – är svagare, men ändå personligt hållen. Fridegårds far blev 80 år – i romanen 90 – och dog samtidigt med att Andra Världskriget rasade, och Jan Fridegård som journalist var mycket väl insatt i vad som pågick – han fick även med Pearl Harbour och händelser ombord på Slagskeppet Missouri (i romanen förlagda till en Brittisk Ubåt i Medelhavet). Han skrev boken på lediga stunder, medan han kämpade hårt för att få sitt vardagsliv att gå ihop, och under ett pågående sorgearbete. Innan sitt genombrott, tjänade han bara 40 kronor på sju års oavbrutet skönlitterärt skrivande.

 

“Torntuppen” från Tillinge – och en splittrad åskledare. Den finns ännu på sin rätta plats, anno 2026

 

Man har på falska grunder påstått – på 1980-talet – att “Torntuppen” skulle vara en rolig bok, en bok för småbarn, kanske. Det är den inte. Den är skriven på blodigt allvar, och den skildrar platser som finns i den existerande verkligheten, och de platserna ser i allt väsentligt ut som de gjorde på Fridegårds tid i livet. Det gäller även Tillinge Kyrka, och åkerlandskapet däromkring, där Fridegårds far – i romanen kallad “Johan From” och närmast liknande Jaroslav Hašeks odödlige “Soldat Svejk” – möter Hamnen av en våldtagen, namnlös Polska – vi får aldrig veta om det var tyskar, sovjet-ryssar eller till och med polska partisaner som mördade henne. Fridegård visste, att Hamn och Hug kan leva kvar en kortare tid efter döden – fast Hugen eller Intellektet, är det som försvinner först när kroppen – vår “Lit” åldras eller dör.

Fridegårds livssyn var den Nordiska Hedendomens och Asatrons, helt och fullt ut – därför att han studerade Asatro – och visste vad den gick ut på. Romanen är aktuell än idag, särskilt som Fridegård också beskriver Gammalsvenskby, staden Beryslav och trakten däromkring – och hans skildring av ett modernt luftkrig – med missiler och väl mer – är så allmänt och suveränt skriven, att den är giltig även sett mot bakgrunden av 2020-talets krig i Ukraina.

 

Jan Fridegård var inte bara dagstidningsjournalist, för hans svenska var ren och klar – som alltid hos 1900-talets stora svenska författare – och han skrev inte bara för stunden, utan för evigheten. Det berättas – i en bok av Bengt Järbe om vi inte mins fel – att Fridegård och hans far – Johan Johansson From, fd indelt soldat och ladugårdsförman – men aldrig “statare” ! kom vandrande genom Enköping, en majdag år 1926 – dvs för precis 100 år sedan. Fridegård – som nu var journalist – på vad som senare skulle heta UNT – “Upsala Nya Tidning” och 28 år gammal – råkade undslippa sig, att “jag tycker liksom jag satt mitt märke på den här stan”

Fadern – 64 år – bara skrattade. “Jaså pojk !” svarade han. “Det tycker du… Men – följ med nu här – så ska jag visa dig en sak“. De gick in i en liten, trång gränd med ett plank – var vet ingen idag, men Enköping är fortfarande fyllt av plank, trånga gränder, smitvägar, dolda, “halvhemliga” passager – ungefär som Lund, den lilla skånska Universitets-staden, som man enligt August Strindberg aldrig blir riktigt klok på. “Jag hade fyra man efter mig en gång, bara därför att jag skulle ta två öl på Stadshotellet – nere vid torget. Man tyckte visst, att jag inte var fin nog för att gå in där…”

Enköpings Stadshotell – här gick Fridegård – och hans far – när de alls kunde…

Enköpings stadshotell är numera totalförstört, därför att det revs år 2010 på beslut av kommunens Socialdemokrater och Miljöpartister i förening. Idag – 16 år senare – finns – på grund av samma Miljöpartister och Såsial-akrobater fortfarande bara ett stort, öppet sår i stadsbilden och en stor grop, där stadshotellet tidigare stått – ett annex i trä på bakgården hade visst lite rötskador, och därför ville kommunpolitikerna såklart riva alltsammans – och sedan dess har de visat sig fullständigt inkompetenta och vet inte vad de ska göra med tomten, lika lite som med det halvtomma “paus-hus” i grå betong som finns vid samma torg, och ska föreställa 1960-tals socialistiskt “köpcenter”. Enköpings innerstad är numera en ren avstjälpningsplats, där mestadels sjuka, handikappade, arbetslösa, vanvårdade pensionärer och andra “socialfall” lever – ibland tomma butikslokaler och en invandrad befolkning från Somalia och Mellanöstern. 

“Men här ser du MITT märke” sade fadern, och visade på planket, strax norr om Gustav Adolfs torg. “Jag hade en klackring, ser du – och jag slog de första två angriparna till marken – när de andra två fick se det, sprang de sin väg.” Fridegårds far – Johan From – vanligen lugn till sinnes – hade varit smått berusad, och när han fått sprit eller öl i kroppen – någon gång före 1926 – slog han i vredesmod högerhanden rakt in i träplanket. Den Hedning som skriver detta, kan försäkra er att märkena finns kvar än idag – till allmän beskådan – om man nu vet, vilket plank det är tal om… Annars kan ni kanske läsa vad Jan Fridegård skrev om den urstarke smeden Holme och krigaren Geir i “Trägudars land” trilogin – fast de egentligen var tänkta som två sidor av samma person, eller läs om Holmes kvinna Åsa – deras dotter Thora och vad som hände vid det stora Frejsblotet, en Midsommar på 950-talet. Fridegård var en man som kunde och visste nästan allt – och han kände historien om de trakter han levde i.

För en gångs skull har priskommittén i Håbo Kommun kunnat utse en värdig vinnare, men om han nu verkligen kommer att inställa sig i det ytterst lilla Fridegårds-Museum, som finns att bese i byn Övergran – återstår verkligen att se.  Vi hedningar har känt till att priset skulle delas ut ända sedan den 13 Mars i år – Gräsmånaden – men fyra dagar senare, ströks fyra referenser till pristagarens ankomst till Mälardalen den 14 Juni – den dag Fride Johansson, alias Fridegård verkligen föddes. Vinnaren av Fridegård-Stipendiet på 100 000 kronor, ser ni på bilden nedan.

 

 

Patrik Svensson är faktiskt proletär – på allvar – med en gedigen arbetar-bakgrund – och författare till Ålevangeliet (2019) en fullständigt HEDNISK, Humanistisk och okristet, vetenskapligt sinnad essä-bok – snart kanske översatt till 33 andra språk än svenska – vilket ger honom stora inkomster – liksom “Den Lodande Människan” (2022) och nu slutligen “Den barmhärtige Mördaren” (2025). 

Den senaste titeln, som förstås anspelar på Hasse Alfredssons kända film “Den Enfaldige Mördaren” från 1982 – är en roman, inte en essäsamling – och har fått en smula blandade recensioner. Vi här på “Hedniska Tankars” redaktion har inte läst den, och kommer därför inte att ge boken något omdöme alls, eftersom vår redaktionella princip är att aldrig någonsin “snabbrecensera” – för som en gång Ernest Hemmingway sa – “A writer should not write what he doesn’t know” och därmed är även Joni Hyvönen i Aftonbladet ursäktad, även om han kanske är Hyvens, rent privat.   “Nå Hyvö !”

Kristna griller och Halv-idioter… En ILLAVARSLANDE Kombination… (Stellan Skarsgård i filmen “den enfaldige mördaren” från 1982 – Santa Simplicitas – heliga enfaldighet !)

Som de flesta svenskar torde känna till, så handlar Alfredssons film om en stackars lätt förståndshandikappad, kristen idiot, som förläst sig på bibeln och därför begår ett ruskigt mord, låt vara på en “ond man” som Hasse Alfredsson själv gestaltade med bravur och snabbt snodde ihop från flera källor, bland annat en verklig person från trakten norr om Ystad, som medvetet förstörde och brände upp tjogtals värdefulla allmogeföremål från 1200-1700 tal, bara för att ingen annan skulle kunna njuta av dem, kort före sin egen död. Ganska många äldre skåningar torde fortfarande känna till den historien, men resten av filmen är groteska överdrifter  Boken “En ond man” som Alfredsson skrev 1980 är långt bättre, Helsingborgare som han faktiskt var. Om nu Svenssons bok är ett rent plagiat, rakt av – vet vi inte – men vi förmodar att så inte är fallet, eftersom han vanligen är en omdömesgill person, med ett ärligt uppsåt – och dessutom gett sig till att skildra personer ur den RIKTIGA Svenssonska släkten, som faktiskt begick ett mord på sin hustru och sina barn år 1942, mitt under Andra Världskriget. Undersökningar av sociala förhållanden, och fenomen som “barmhärtighets-mord” ifall de nu ens finns, kräver en viss grad av omdöme, och som sagt har Patrik Svensson alltid haft just detta.

Det kan man dock inte säga om alla de Fridegårds-pristagare som utnämnts ända sedan 2006, då Fridegård-priset först instiftades. EU-parlamentarikern Maurit Paulssen fick priset 2006, och hon var stormrik, inte proletär för fem öre och behövde inga som helst pris. Hennes litterära karriär var högst medioker, och kommer sannolikt inte alls att vara ihågkommen om 10-15 år, medan Fridegårds verk lever för alltid. Därför var hon ingen värdig pristagare. Hon fick priset av en snäv liten nomenklatura, en skara “parti-bossar” utan något som helst folkligt stöd. 

Lika illa är det med den kristna nuckan och osakliga fanatikern Maja Hagerman, som förklarat att ett katolskt “hitte-på helgon” vid namn Botvid skulle vara den allra förste svensken, vilket är en så grov och stor lögn att det faktiskt stinker. Hennes uttalanden om Hedniska civilisationer, som hon anser oförmögna att skapa nationalstater i modern mening kan vi också lämna därhän; liksom en hel karriär fylld av fakta-förvanskningar, värre än självaste Herman Lindquists. Hagerman är ingen seriös historiker överhuvudtaget, och varför hon alls skulle tilldelas “Uppsala Kommuns Fridegårds-Stipendium” år 2019, kan man verkligen ifrågasätta. Vår redaktion anser att man borde tilldelat henne en skurhink, eller kanske en lavemang-spruta, så att hennes kristna griller kunde försvinna ur den aldrig sinande källa, där de faktiskt föddes.

VERKLIGA Historiker som Dick Harrison – som faktiskt har akademiska meriter i RÄTT sakområde, kunde lika gärna fått priset istället, om de nu alls behövde några pengar. Fullständigt försumbara poeter som ingen läser, typ Jila Mosaed (från Iran) eller Emil Boss, pristagare år 2025 behöver kanske “snabba cash” och stålar – men värdiga efterträdare till Jan Fridegård är de inte, har aldrig varit och kommer aldrig någonsin att vara det heller.

Minns att Jan Fridegård under 7 år (1931 – 1940 ) bara förtjänade 40 kronor på sitt skrivande – och i dagens penning-värde motsvarar det kanske 1360 kronor som bäst – enligt SCB (klicka på rödmarkerad länk) som faktiskt BORDE veta.

Hur mycket tror ni de fyra personer som står bakom denna blogg tjänat på den sedan 2015, förresten ?

Vi blir er inte svaret skyldiga. Vi har tjänat mycket mindre än Jan Fridegård på sin tid – och om någon alls ska kallas PROLETÄRA författare och skribenter i dagar som dessa, så är det vi – medlemmar i Samfundet SÄRIMNER som vi faktiskt ÄR. Donationer kan mottas via Paypal till email-adressen här intill, så skall vi vidarebefordra dem till Ukrainas kämpande folk, och de som behöver sådana gåvor bättre än vi.

Därför utdelar vi nu – med varm hand och på stående fot – Ganska Lilla Särimner i TRÄ – till Patrik Svensson, och utser honom till vinnare av Samfundet Särimners Kulturpris för 2026.

 

“One of us, One of us – IÄ IÄ – “The club with a THOUSAND members” – VI ÄRO TUSENDEN….”

 

Vårt beslut är enhälligt, och kan såklart inte överklagas. Vi rekommenderar er alla att läsa det garanterat OKRISTNA Ål-evangeliet, först som sist. Detta är inte en bok om fiske, men också i hög grad en historia om en son och hans far, en sådan som Jan Fridegård kunnat skriva, och liknande den som vi också relaterat här ovan. Det är en bok om hur de kristna i hundratals år totalt misslyckades med att finna de Europeiska ålarnas upphov i Sargasso-havet, och hur de dumt nog antog, att Ålen skulle undergå ett slags Partho-genes – i stil med katolikernas “Jungfru Maria”. Patrik Svensson berättar om hur självaste Sigmund Freud faktiskt studerade ål vid ett akvarium i Trieste, och vad som skrevs på grundval av det. Han kan förtälja om hur en 27-årig dansk, Nordisk forskare vid namn Johannes Schmitt år 1904 steg ombord på en ångare vid namn “Thor” och hur han mitt under det Första Världskriget kom de första spåren till Ålarnas sanna upphov på spåren. Han kan även berätta om Japanska Ålar – “Unagi” – än idag högt eftertraktade, och så klart om “Luad Ål, Halmad Ål, Rökad Ål, Inlagd Ål, Kokt Ål, Helstekt Ål och slutligen Ål i konserv och olja – vilket är de sju sorters Ål, som en gång serverades på Gästgiverier på Österlen – och förutom det har Patrik Svensson tilldelats Fritjof Nilsson Piraten priset, eftersom han ju är Skåning.

 

 

Läs honom – och LÅT HEDNA ER !!