På Dalboheden, långt norr om Uppsala och i närheten av sjön Tämnaren, står en ensam runsten, nu som förr. Den står nära en modern väg – vägen mot Gästrikland och Norrland har gått fram här sedan Uppland steg ur havet, långt före alla kristusar. Den är ristad av en man som hette Ingulv – Ings eller Frös Ulv – en man som hedrade Yngve Frej – för han var hedning.

Men – som vanligt när det gäller  inskrifter från sent 1000-tal och den sena runstens-epoken – det är ju de enda stenar vi alls har kvar – så har stenens vackra och naturliga komposition med en runslinga förstörts av ett fult litet kristet kors, som helt i onödan tillfogats stenen. Huggdjup och mejselslag har aldrig studerats fullt ut på denna sten, men – troligen var det väl så att ristaren satte dit korset som ett skydd emot ONDA KRISTNA – eftersom de skulle ha TOTALFÖRSTÖRT stenen annars. 

Motbevisa oss gärna, om ni tror att vi har fel, och kom ihåg vad Monoteister, Muslimer, Kristna och därmed jämförbara folkelement har gjort under den senaste tiden – i Upplands Bro och på många andra platser, där vårt hedniska arv förfulas och förstörs.

Här har de kristna varit framme, återigen. En vacker sten blev förfulad, med “JHVH:s allseende ful-öga” – och det tog år innan ansvariga myndigheter i Håbo kommun gjorde något åt saken

Det är tio år sedan detta hände, men vi Asatroende Hedningar är många, och vi minns.

Vi blir fler och fler – och kanske kommer du som läser detta, en dag ansluta dig till oss – och vår Hedniska Gemenskap.

Vi kommer inte att förlåta dessa kristna, utan utkräva straff enligt gällande lag.

Vår tro innebär att upprätthålla lagarna.

Vi omfattar INTE någon “förlåtelse-lära” för i alla tider har det varit så, att kristna och islamistiskt sinnade missdådare måste sona sina brott – annars är någon förlåtelse aldrig någonsin möjlig. 

Stenen nämner också Gång-Ulv och Benvid – som var en kvinna. Troligen var de en fader och en moder, som reste stenen efter en stupad och avliden son – Odbjörn.

Och den saken står evigt klar. Odbjörn, Odens Björn – var en Odens man och karl – om han nu inte dog vid unga år. 

Torslunda-plåtarna från Öland, visar ännu Oden själv, följd av en man i björnmask. 

Vi behöver ingen amerikansk fantasy, eller dåliga rekonstruktioner gjorda av “AI-bottar” för att veta, vad detta rörde sig om.

Låt oss istället höra vad en viss Andreas Forsgren på sajten “Svensk Arkeologi” har att säga om saken, i Magnus Källströms och andra seriösa runologers efterföljd:

En till runsten från Uppsalatrakten. Detta är runsten U 1062, Dalbodaheden, Viksta socken, Uppland.

Redan vår förste riksantikvarie Johannes Bureus skrev om runstenen år 1601, där han beskriver den vara placerad ”På Björklinge hed”.

I sin samlingsbok ”Sumlen” har han sedan skrivit om runstenen sekundärt, när han nämner en källa:

”Vti Vendel in mot Götebrunna som ligger på Börklinge hedhen til Vixstadh Sokn, är en källa som rinner uti Vendels å, hon är omäteliga diup, sadhe Lasse i Åhl för migh 29 Junij 1601, och han kallas Odhens brunn, forte ab Odhs biörn som ligger begrafven på Hedhen ther strax bredhe vidh som runesteenen utvijser”.

År 1601 kände alltså Lasse i Åhl till Odbjörn – som alltså nämns på runstenen från 1000-talet (se nedan) – åtminstone till namnet, trots att han förmodligen inte kunde tyda runskriften.

Det ”Odensbrunn” som Bureus nämner år 1601 är ännu namnet på en kraftig källa på östra sidan av Uppsalaåsen, i Vendels socken, omkring en kilometer öster om Svedja vid den gamla landsvägen Uppsala-Gävle.

I ”Rannsakningar efter antikviteter”, vilket är Sveriges och världens första fornminnesinventering genomförd 1667-1693, nämner sedan kyrkoherden i Vikstad Marcus N . Hargius:

”Uthom Kyrckian finnas alenast 2ne Runestenar, den ene ståendes upreest vijdh Rångsta By; den andra på Vigsta Heden, hviika bägge äre aff lijka beskaffenhet, neml. utjj ingen thera är något skriffvit som läsas kan, vthan några uthuggna ringar och ränder.”

Kyrkoherden kände vid tillfället alltså bara till två runstenar i socknen, varav den enda är denna runstenen U 1062 (den andra är runsten U 1065). Och han kunde heller inte läsa runorna.

Även Olof Celsius och Richard Dybeck besökte stenen. Dybeck skrev efter ett besök år 1864:

”Runstenen står norrut i Björklinge socken på allmänningsheden och vid landsvägen mellan Uppsala och Gefle.” Den har blivit flyttad något under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Den är tillverkad i grå finkornig granit och är ganska grunt huggen.

Runstenen är inte signerad, men den är på stilistiska grunder sannolikt ristad (nåja, egentligen huggen) av runmästaren Ingulv som har signerat flera runstenar i trakten. Den är tillverkad i mitten av 1000-talet.

Inskriften översatt till nusvenska:

”Gångulv(?) och Benvid läto uppresa stenen till minne av Odbjörn, son …”.

Odbjörns minne varar än.

De kristna hundarna vann aldrig över honom. Trots stenens skador, trots dess vanprydande kors – som återkommer också på andra stenar.

Han dog som en fri människa, utan ökenreligioner, utan kristendom – men bevarad för evigt, tack vare vetenskapen, tack vare sitt eget folk, sina anförvanter och de som stod honom nära.

Sådan är Odens väg !