“Äntligen stod prästen i Predikstolen...”
– Citat från Selma Lagerlöf, “Gösta Berlings Saga”, 1891
“Til evig minde om Nidingsdåden som Kirkens gud begikk på dette sted den 26. mai 1822”
– Sagt och skrivet av Peter Wessel Zapffe (Norsk Jurist, författare och filosof) om händelserna i Grue Kyrka
“I dag står flaggstangen naken
blant Eidsvolls grønnende trær.
Men nettopp i denne timen
vet vi hva frihet er.”
- Nordahl Grieg, ur dikten “17 Maj 1940”
Pingst är en helg som de flesta Nordbor och Svenskar inte längre firar överhuvudtaget, om de inte är fanatiska kristna, sk “Pingstvänner”, “Pentecostals” på latin eller något annat sådant. Det är bara svårt Ortodoxa östeuropéer, katoliker och andra som tillmäter just Pingsten någon större grad av betydelse. De påstår att den ska firas femtio dagar efter hitte-på-frälsarens dödsdag – som de firar på olika datum varje år, eftersom de inte alls har reda på sig – det hela strider emot varje form av mänsklig logik och blir bara löjligt. Gudarna ske pris har vi nu kommit så långt i vår andliga utveckling här i landet, att vi avskaffat “Annandag Pingst” genom riksdagsbeslut år 2024 och kan få njuta av den vackra våren och Frejas Blomstermånad utomhus istället – vilket vi borde.
Detta år – 2026 – har Våren inte kommit till Norrlands fjäll just den 21 Maj, men SMHI påstår att det råder metereologisk sommar i Mälardalen och Götaland, samtidigt som det ligger ungefär 30 cm snö vid Riksgränsen – emot Norge. Tre årstider samtidigt, alltså – och det där med vädret i Norden så här års, kan vara dödligare än många tror…
Men – låt oss nu ta oss till år 1822 – ett år då Napoleons Fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte styrde Norge och Sverige gemensamt som ett enda land och Rike – och många av oss talade “Bokmål” eller “Dansk tunga” som det hette förr. Vår Värmländske frände i Särimner, “Tekniske Johansson” om ni minns honom – det var han som gjorde utkasten till “Hedniska Tankars” första lunisolära kalendrar kring år 2009 – vet mycket, som är fördolt för vanliga dödliga, och det var han som gav oss uppslaget till de “räggler och paschaser” (citat Gustaf Fröding) som vi nu ska få höra.
Den RÖDA fyrkanten visar var Grue Sokn en gång var belägen, i älven Glåmas dalgång mellan Kongsvinger och Elverum…
Mellan Klarälven i Sverige och Glåma i Norge ligger den väldiga Eds-skogen nu som förr, eller “Eidskog” som man säger i Norge. Här finns få vägar, och man får via Svullrya och andra små byar försöka ta sig över till Ed i Värmland – detta var den väg som Islänningar som Egil Skallagrimsson och Sigvatr Þórðarson fick försöka ta, på väg mot Alvablotet och Västgötarnas bygder, på andra sidan Vänern. I Svullrya fanns en gång bara “skyr” eller filmjölk till att dricka och äta – och den sortens “svullande” föll inte Skallagrims store son i smaken, som många ännu vet. En gång fanns här Hedmarks Fylke, på den norska sidan av gränsen – men sedan 2018 heter det Innland Fylke istället, därför att de två gamla Norska landskapen Hedmark och Oppland inte är självständiga längre.
Med uttrycket “gys och gru” menar man numera i Danmark något man “gruvar sig“ för – något som är “uhygge” eller egentligen ohyggligt, något man inte vill se eller uppleva, men ändå inte kan undgå. För det mesta använder man dessa ord om deckarhistorier och annat sådant – och vad händelserna i Grue – som mycket riktigt betyder grop, hålighet, “gruva” i strandbrink eller dylikt – nu angår, så var de gruvliga nog.
Grue har ändrat namn till “Kirkenaer” enligt OpenStreetMap anno 2026, fast HÄR FANNS INGA KYRKOR före 1200-talets början….
Däremot fanns ett Hedniskt Gudahov och en Tingsplats, med utsikt över nejden.
Inte mindre än två romaner har skrivits om dem, Domstolar har dömt om saken, Folketing och Riksdagar har uttalat sig – minst 116 personer har dött i vad som betecknats som Norges största brandkatastrof eller MORDBRAND någonsin – människor där på bygden har skuldbelagts, rykten har spritts, hela släkter har blivit närapå utraderade – och allt på grund av den kristna kyrkan i Norge – som vi snart skall få se. Någon gång under 1100-talets slut eller 1200-talets början fick de kristna för sig att bygga en Stavkyrka i Grue – alldeles invid den gamla Tingsplats, där Gudahovet stått. Det borde aldig ha fått ske, men nu skedde det i alla fall. Under tidernas lopp – främst 1600-talet – placerade man dumt nog ett högt torn i mitten av konstruktionen, utökade med två extra “korsarmar” och byggde till gallerier invändigt och utvändigt med extra timmer. Alla dörrar skulle öppnas inåt, istället för utåt som på vanliga hus – kyrkan skulle tjäras varje vår, som man gör med stora, Vikingatida skepp. Också i fullt utbyggt, ombyggt och tillbyggt skick kunde denna träkyrka omöjligt rymma mer än ungefär 100 personer.
Man har diskuterat hur “Grue Gamle Kirke” egentligen kan ha sett ut, och antagit att “Ringebu Stavkirke” nära Hamar skulle vara mycket likt orginalet…
Nu hade de kristna galningarna uppkallat sin byggnad efter “Johannes Döparen” har man sagt, och de skulle tvångskommendera in en hel bygd för flera barndop, “Pinse-Bryllup” och mycket mer. Mer än 600 människor hade – enligt den mycket noggranna dokumentation som kom fram vid de efterföljande rättegångarna – packats in i den nytjärade träkatedralen. Eftersom alla dörrar gick inåt – “Guds hus skulle ju ständigt vara öppet för alla” och så vidare kunde ingen, ja nästan ingen få upp dörrarna inifrån, sedan den ohyggliga “gudstjänsten” väl börjat. Inom 1 timme skulle 116 människor – mestadels kvinnor och barn, samt de som var för svaga, gamla eller sjuka och inte kunde ta sig ut – vara DÖDA – allesammans.
Efteråt skulle man anklaga och på förhand döma ett antal “misstänkta” personer, som blev skuldbelagda för alltihop. Det var först och främst “vaktmästaren” – Bygdevekteren Torstein Utsikt – som inte bara skulle kika ut från kyrktornet, utan agera “Polis” i Grue Socken med omnejd. Man skulle också anklaga en fattig bonde, kallad “Kejseren” som kommit roende nedför Glåma-älven i sin lilla roddbåt, eftersom han ägde ett förstoringsglas, som han stoppat på sig – tillsammans med sin tobakspipa. Han tänkte använda förstoringsglaset som brännglas nämligen, bara för att kunna ta sig en pipa rök när han klivit i sin lilla roddbåt igen – tobaken lär ha legat kvar under en toft i båten hela tiden. Men – han rökte aldrig i kyrkan, använde aldrig förstoringsglaset – han hade det bara i fickan, eftersom han inte hade råd med glasögon. Många andra – inklusive en okänd man med en “Vit balja” som hade kastat vatten på kyrkväggen – anklagades också.
Långt senare skulle den finsk-ättade författarinnan Åsta Paavolainen, mera känd som “Åsta Holth” skriva en roman om den fruktansvärda BRAND som bröt ut vid middagstid, 26 Maj 1822. Hon skulle förvärra och förgrova anklagelserna mot Torstein Utsikt, trots att han var oskyldig. Åsta Paavolainen var från Svullrya, där “Finnskogar” uppstått, liksom på den svenska sidan av gränsen – även zigenare, “tattarläger” och liknande fanns i trakterna under tidigt 1800-tal, och “Åsta Holth” var svårartat kristen, ja nästan lika katolsk som Sigrid Undseth – så hon skrev böcker om det mesta, inklusive “Porkkala-Felan” – Porkkala Udd var ju erövrat av Sovjetunionen vid Andra Världskrigets slut – medan Norge förblev ett mycket fattigt land, långt in på 1950-1960 talen – det var innan “Oljeboomen” ändrade alltsammans. Dessutom utkom Åsta Holths bok först 1975, till minne av hennes gammelfarfar Johannes Gjedtjernet, som också omkom i branden. Förutom det var hon också mångårig medlem i Norges Kommunist-parti, fastän troende kristen och svuren motståndare till såväl EU som NATO. Hon avled 1999 i Kongsvinger, sörjd av få – saknad av nästan ingen – utom sin närmaste släkt. Hennes böcker har i flera fall översatts till ryska, och man kan inte säga att hon var den sortens individ, som “stod på rätt sida av historien“.
Peter Wessel Zapffe i Tromsö 1930 – Mannen som avslöjade det kristna hyckleriet och de falska anklagelserna efter brandkatastrofen i Grue – fast mer än 150 år för sent…
Någon som däremot gjorde det var romanförfattare nummer ett, Peter Wessel Zapffe – som var utbildad jurist, med tiden filosof naturforskare från Tromsö och flitig skriftställare. Han blev över 90 år gammal, och var son till en Polar-farare, som var med på Roald Amundsens expeditioner. Utanför Norge är han fullständigt bortglömd idag, men redan på 1930-talet avsade sig Zapffe all totalitär politik som Nazism, Kommunism och kristendom – och blev – “Biosof” som han kallade det. Han lärde känna Arne Naess och andra norska filosofer, och förkastade helt tanken på någon “Messias” eller “Führer”, och skrev – i sammanfattning – att människan alltid kommer att vara en Hednisk “rådare” för sin hemplanet, eftersom vi människor har både självinsikt och varaförståelse i existensiell mening – med hjälp av språk och vetenskap säker vi efter rättfärdighet, frihet och mening i tillvaron – och detta gör oss till mycket mer än djur, ja helt unika varelser – enligt “Biosofernas” sätt att se.
Peter Zapffe må tidvis ha sett ut som en Monty Python-figur – men det berodde bara på att han tillhörde arbetarklassen, och klädde sig därefter…
Herr Zapffe var en man, som var långt före sin tid. Han dog i Asker, nära Oslo år 1990 – men även om vissa skrattat åt honom – en fattigmans-filosof från Norge som han faktiskt var – så ligger det något i vad han lärde ut. Hans roman “Lyksalig pinsefest” från 1972 blev utskälld och hatad av de kristna, men avslöjade – med stöd i Domstolsprotokoll och källor – vad som verkligen hände i Grue Gamle Kirkja.
Nuförtiden skulle man väl rikta misstankar emot en sådan person som Anders Behring Breivik, skyldig till attentaten på Ulvöya år 2011, då 69 människor miste livet, oräknat de som dog i Oslos Regeringskvarter samma år – den kristne galningen Breivik, fast i sina snurriga “manifest” och tankar om “Tempelriddare” – har senare uppträtt under aliasen Fjotolf Hansen, Far Skaldigrimmr Rauskjoldr och har sedan april 2026 börjat kalla sig för Jan Johansen – lyckligtvis sitter denne sinnessjuke massmördare inlåst till 2032, minst – eftersom han fått 21 års fängelse, rättvist nog – det är för övrigt det längsta straff man alls kan få enligt Norsk Lag, som den ser ut i nutid.
Fantofts stavkyrka, anno 1910. Den hette ursprungligen Fortun, och flyttades från Sogn og Fjordarne till trakten av Bergen år 1883.
Vad Peter Wessel Zapffe skulle ha sagt, om han ännu vore ibland oss och fått se vad som blivit av Norge, där allsköns kriminalitet nu hör till ordningen för dagen – liksom i vårt eget land får vi aldrig veta – men vår redaktion tror inte, att han hade skyllt allt på “Hö-öö–ööh-ger Extremister” som svenska media alltid gör, när det är kristendom och sjuka Norrmän som detta handlar om. Vi har ju annars den framstående galningen Varg Vikernes, som verkligen varit och är Höger-extremist, men han föddes 1973 under det kristna namnet “Kristian Vikernes” och förgiftades i ungdomen med Tolkiens katolska fantasy-dravel, innan han började spela heavy metal, sminka sig som en flicka och kallade sig Count Grishnackh eller “Greven” efter en värdelös Tolkien-figur. Redan då var han dum i huvudet, och kunde aldrig nyansera sin verklighetsuppfattning eller världsbild till något annat än svart och vitt. 1993, när Vikernes var 20 år, mördade han med berått mod en 25-årig hårdrocks-nolla vid namn Öysten Aarseth som kallade sig “Euronymous” men dessa förvirrade herrars föga musikaliska insatser kanske vi ska lämna därhän. Deras kristna besatthet av döden, deras vana att “läsa bibeln baklänges” och bli Satanister – vilket bara är en annan form av kristendom ledde dem alla i fördärvet, och 6 Juni 1992 – på Sveriges nationaldag – for själve Fan in i Vikernes, för det var då han tog sig före att bränna ned Fantofts redan då privatägda Stavkyrka – som besatt ytterst få original-delar eller lite trä från 1176.
Norge är ett ovanligt land. Ingen annanstans i världen har man just privatägda Stavkyrkor, men Fantoft – mest en dålig kopia i mindre skala av verkligt värdefulla konstverk som Borgund ägs idag av en märklig kristen familj vid namn “Horn” och återuppfördes 1997 – vad det nu skulle tjäna till. Man kan ha den som fotografiskt objekt, eller för att lura rika turister och amerikaner – men något större arkitektoniskt eller konstnärligt värde lär den nog inte ha.
“Fy Fan för Fantoft – låt oss hellre bedriva fanflykt från alltsammans ” – det är allt vår Hedniska redaktion har att säga.
Alltnog, efter att ha konstrat, förhalat och protesterat dömdes också Vikernes till 21 års fängelse – talande nog – men 2003 rymde han från en permission, och då hade han blivit “nazist” efter vad han stolt förkunnade över halva internet. Dumt nog frigavs han redan 2009, efter att endast ha avtjänat 15 år i sinkabirum, finkan, stillot, Kåken eller “the big house” – och snart flyttade han till Frankrike, där han gifte sig med en viss fransyska vid namn “Marie Cachet”. Han har idag hunnit till sitt 43:e levnadsår, uppges vara 8-barnsfar och lystrar till namnet “Louis Cachet” eller “Ludvig den Dolde“. Han påstår sig vara “Odalist” – vad tusan det nu ska vara – och utger böcker och skivor med stora, kristna solkors på. Övriga kommentarer torde vara överflödiga – men man kan bara ta avstånd från allt sådant, och dessa Norrmän med sin kristna bakgrund, instängda mellan trånga fjäll – och i ännu mera trångsynta sekter och sällskap, tydligt påminnande om “forn sed” och annan stinkande dynga.
Iver Hesselberg beskyllde Torstein Utsikt, ortens ende “Vaktman” och civile Polis, för att ha orsakat kyrkbranden i Grue. Prästen gjorde ingenting för att rädda sina församlingsmedlemmar, men hoppade ut genom ett fönster – och slutade som liberal Stortingsledamot i Kristiania..
Låt oss återvända till den där olycksaliga Pingstdagen i Grue, 26 Maj år 1822. På morgonen hade sockenprästen Iver Hesselberg – som senare kom att rikta flera grova anklagelser emot Torstein Utsikt – ortens ende Polis – befallt, att Utsikt skulle gå och hämta kyrkans rökelsekar – en medeltida pjäs, som inte alls behövdes. Att “röka på” inuti en trång liten stavkyrka ingår vanligen bara i Grekisk-Ortodoxa och Katolska sammanhang, och det borde Iver Hesselberg ha förstått, eftersom han för tillfället var 44 år gammal och varit präst i Grue i hela 9 år.
Kyrkans kor stod i Öster som brukligt, men man hade byggt tre gallerier i två våningar i den extremt trånga kyrkan, och där skulle alltså stackars Utsikt – som kom från en gammal sjömanssläkt – och kanske själv varit på sjön – det var han som var ansvarig för att få kyrkans exteriör nytjärad, vilket han var tvingad till varje år – gå och svänga med sitt rökelsekar, mässa och orera, medan prästen predikade för döva öron. OBSERVERA bilden från Borgunds Stavkyrka här ovan – och notera predikstolen underst i bild. Två stora läktare för ortens mest prominenta personer fanns i söder och väster. Vi får rikta vår uppmärksamhet not den norra av dem – den såkallade “Grinder-stolen“. Vår vän Zapffe skulle i sin roman förse oss med planteckningar över hur interiören såg ut, och hur trångt där var. 23 trånga bänkar fanns placerade nere på kyrkgolvet, och det var där de flesta dödsfallen skulle ske.
Rökelse-karet från den “pårökta” prästen i Grue – numera förvarad i ett museum i Hamar
Här satt nu två män – och deras familjer – som skulle göra avgörande insatser denna “Pinsedag” – och det var enbart tack vare dem – och inte “kyrkans folk” som så många av de 600 kom att överleva. Den förste var Oberstløytnant Svend Arntzen – gammal bataljonchef – som var med vid Eidsvold 1814 och som kan ha tillhört Oplandske Gevorbene Infanteriregimentet, en del i den Norska försvarsmakt på knappa 30 000 man som deltog i ett kortvarigt, men oblodigt krig under Danskt befäl emot Sverige under åren 1808-1809. Bredvid honom satt “Fogden” eller rättare sagt Landsfogden Dines Guldberg Höeg – Hedmark hade ingen Landshövding vid den här tiden – hela Fylkets högste civile tjänsteman – som skulle offra livet för sitt land. Tidigare hade han varit löjtnant, och för tillfället var han 49 år. Hans barn, hustru, syskon och släkt var också närvarande.
När Prästen Hesselberg börjat sin innehållslösa predikan, och talat i ungefär tio minuter hördes plötsligt en skarp knall – som ett kanonskott. Det var mitt på dagen – ungefär vid Högmässotid, och ute sken solen denna majdag – men nu kom en blixt från klar himmel.Det blåste en stark och frisk bris från sydväst, upp längs den vackra älven Glåma, upp från Oslo-fjorden och längs hela Gudbrandsdalen.
Överstelöjtnant Arntzen sprang genast upp, smidig som en stålfjäder – för han insåg vad ingen annan ville förstå eller inse. Han sprang ned för baktrappan till galleriet, och ut i det fria. Eftersom han överlevde, vet vi att han såg en tunn, tunn strimma av “flytande eld” eller möjligen brinnande tjära – en klar ildstråle på størrelse med en mynt längs kyrkväggen, men han rusade ändå tillbaka till sin plats, in genom en trång sidodörr och uppför trapporna igen, och fram till Landsfogden, fd. Löjtnanten Höeg.
De två männen måste ha sett varann i ögonen en kort sekund, men vi vet inte vad de sa – om de nu ens behövde säga något till varandra. Nu gällde det att överge all kristendom. De var kamrater från samma Regemente, och hade tjänstgjort tillsammans, då Norge var i krig. Sådant kan betyda mycket, som var och en kan förstå.
Fogden Dines Guldberg Höeg, död vid 49 års ålder – som räddade hundratals människor från den kristna kyrkan – Klädd i Tjänstemanna-uniform med hatt och värja
En blind gammal man, som stått vid den dörr Bataljonchef Arntzen smitit ut och in igenom, hade redan räddats. Nu gjorde Arntzen och Höeg upp sinsemellan, att Arntzen skulle rädda Fru Höeg, hela familjen Höeg och så många som nu kunde fly, medan Arntzens dotter, Olivia – 22 år och naturligtvis klädd i krinolin, inte “bunad” som en bondjänta – skulle hjälpa till att få ut folk ur de övre gallerierna. Hon dog, ihjälbränd till följd av droppande, brinnande tjära från kyrktaket.
Närvarande var också Höegs kusk, som tillsammans med Guldberg Höeg rusade in i kyrkan igen, och av alla krafter hjälpte till att få ut folk – branden var ju en civil sak, resonerade Fogden – den angick inte militären eller “Haeren” – och alltså måste han ensam agera – med tjänstemanna-värja och allt. Under tiden hade Prästen Hesselberg passat på att fegt smita iväg, genom att pressa sin kropp ut genom ett litet fönster nära sakristian – döm själv om vilket slags “stia” han borde höra hemma i – och efter att han rullat runt ute på kyrkogården i gruset – med eld i prästkappan efter vad som sagts – gjorde han knappast någonting alls, utom att tala lugnande ord till behövande med dov röst – men han gjorde ingen insats för att stoppa branden, eller rädda sin “församling”.
Ett fönster på södra kyrkväggen exploderade i hettan. Moderna brandexperter, som undersökt liknande stavkyrkor har kommit fram till att brandgaser spred sig snabbt mellan den yttre, fjällbeklädda träväggen och de inre brädgångarna, vilket gjorde att hela byggnaden blev övertänd på några minuter.
Fogden Höeg kämpar vidare, medan befolkningen försöker lämna Kyrkan –
Illustration av A. Bloch i Fra Norske historiske Fortællinger Bind II av O. A. Øverland 1897
Nu välte kyrkomeningheten en bänk, så att den stora syddörren blockerades. En man klämdes ihjäl av den inåtgående dörren, men Överstelöjtnant Arntzen – som också blev fastklämd – lyckades rädda fyra människoliv ändå. Den gamle majoren Ulrich Hals, och hans sonson 11 år gamle Philip Sissener klarade sig – men pojkens hår blev avsvett på ena sidan – resten av familjen Hals gick under. Två raska bonddrängar, inte särskilt kristna men kända för sin styrka – Martin och Knut Skara – lyckades hålla en annan, inåtgående dörr öppen, efter att ha lyssnat till fogden Höeg, och kommit till hans hjälp. De räddade kanske ett tjugotal liv, men sen blev trycket från folkmassan för hårt.
Det var nu som Fogden Høeghs kusk, Johannes Gjedtjernet, hade improviserat fram ett rep – kanske gjort av livremmar eller någotslags lädertöm – och firade ned sig från galleriet för “drenger og ugifte menn“. Han tog sig fram till Höeg och hjälpte honom knuffa fram en kvinna med ett spädbarn i famnen mot ett fönster, Johannes grep barnet, skrek “Ta imot derute!” och räddade dess liv, men modern, Fogden Höeg och Johannes skulle alla dö i lågorna. De rikaste familjerna, som hade suttit i “Stemsruds” galleri i Syd, hade redan flytt – och borgarklassen och köpmännen klarade sig, medan bönder, soldater och enkelt folk fortsatte kämpa.
Hoeg stod kvar i mängden, men ropade till kusken Johannes att han kunde rädda sig själv – innan kyrktornet rasade in. – occh Gjedtjernet som var vig – lär ha ålat sig fram, ovanför huvudena på folkmassan – och överlevde därför.
Ämbetsmanna-värja från Gustav III:s tid, en sådan som Dines Guldberg Hög kunde ha burit – enligt vissa uppgifter hade han en sabel – som än idag lär finnas att beskåda, väl inlåst i sakristian till den tråkiga “Tégner-lada” som ska föreställa Grues nuvarande Kyrka…
Dines Guldberg Hög fick inget monument, ingen hågkomst i hävderna. Vad han gjort, skulle bli bortglömt, förfuskat av de kristna – och prästerna stod och mässade om att “det var guds mening” att katstrofen skulle ske. Men han – Torstein Utsikt (70 år) – Överstelöjtnant Arntzen, Major Ulrich Hals – Olivia Arntzen (22) – Martin och Knut Skara, samt Johannes Gjedtjernet räddade sådär 480 människors liv, genom gemensamma, medborgerliga insatser. Och ingen av dem var såvärst “kristen” eller religiös av sig, vilket bör påpekas.
Ingen sörjer en skattmas. Ingen sörjer civila tjänstemän. Ingen Johan Ludvig Runeberg fanns i Norge, han som i dikten “Landshövdingen” skulle skriva – år 1860 – 38 år efter branden i Grue:
Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.
I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.
Om det är ett brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!
Man har kallat Runebergs dikt för “en av de vackraste hyllningar till statstjänstemän som någonsin skrivits, oavsett språk“ och så mycket är sanning, idag och alla dagar. Peter Wessel Zapffe, som ju var jurist och inte alls kristen; skulle antagligen ha hållit med om det. Själva känner vi här på “Hedniska Tankars” redaktion en fd. Fänrik Stål, som numera blivit brandman på heltid – för sådana män lever fortfarande, i det land som blev vårt – och det är inte Norge – för ett mer trångsynt, kristnat land i Norden får man som sagt leta efter.
Torstein Utsikt friades av en enhällig domstol, 2 månader efter branden. Prästen Hesselberg – som skuldbelagt honom – blev som sagt liberal politiker, och dog som en aktad man vid 63 års ålder, eftersom han kom från en stormrik köpmans-släkt.
Älven Glåma har ändrat sitt lopp, och platsen där stavkyrkan en gång stod – skall idag ha blivit älvbotten.
Thors och Gudarnas krafter består, liksom Naturen och Åskan. Ni Norrmän, Nordmän – och kvinnor – eller vad ni nu är för ena – borde sannerligen GÅ UT under den öppna himlen och tillbe dem, på det mest naturliga vis som faller sig, denna vår, denna Maj – i år som i alla år. Bränn vad ni har tillbett, börja tillbe vad som ni förut bränt. ÅNGRA ER – och HEDNA ER – medan tid ännu finns.
Här skall ni få ett ädelt litet boktips, i Frejas, Fröyas, Freyjas, Freyas namn – ja sannerligen, sannerligen.
Gå nu i frid, var och FÖRBLI Hedniska – och synda icke mer härefter !
Såhär kunde det också gå till i det tidiga 1800-talets Norge – UTAN alla kristna Kyrkor…
Men brottslingen, som kallas “Gud” eller JHVH eller “Allah” är FORTFARANDE på Fri Fot….