GLÖM INTE… Det pågår FORTFARANDE en Hednisk Ramadan…

2026-03-07 av Hedningen

Nu över till ett inlägg som vi fått från Glenn Hysén – ni vet den kände fotbolls-spelaren. I Göteborg heter många Glenn, dessutom – och där berättar man Göööteborgsvitsar… Ni får ta detta som ett utslag av Hednisk Humor, en elak liten passning – men gör inte för mycket av bilder som den ni ser här nedan

Idag är en Lördag, och vissa anser till och med att den dagen skulle vara uppkallad inte efter någon ”tvätt” som lögar, utan den svekfulle Lodur eller Loke – spefågeln, skämtaren – känd från Asatro och Nordisk hedendom.

I Göteborg fanns en gång en fotograf, med det bibliska namnet Aron. Ergentligen hette han Aron Jonason, och var känd för att dra opassande vitsar, skämt, ja odlekar faktiskt – också i kungligheters och bskopars närvaro. Han vitsade så mycket, att han blev någotslags hovnarr, ”kändis” och till på köpet vän med kung Oskar II.

Dåförtiden kunde man göra så, och idrott – sägs det – gör oss människor yngre till sinnet – inte heller sport bör tas på för stort allvar…

Kanhända mötte Glenn Hysén just denna vecka en fotbolls-spelare från ett annat land, en med humor och självdistans. Ett slags Nasreddin Hodja – en skämtare, en man med humor – som vågade skämta också om sig själv, eller religion och andra högst allvarliga ting… ja vem vet… Mullah Nasruddin fanns också i Iran – och skämtaren Helmer Lång – från sin skånska universitets-miljö – han blev över 90 år gammal, skrev i boken ”Kolingen och Hans fäder” om ett skämt från det forntida Egypten, funnet på ett papyrus-fragment minst tusen år före någon kristus.

Det skämtet har också tillskrivits Mullah Nasruddin, och lyder i all sin enkelhet såhär:

”Ärke-Mullahn Nasruddin ligger i sin säng tillsammans med sin fru och sover. Då vaknar hon plötsligt, till följd av ett okänt ljud i natten, och säger: Vakna Vakna Hodja – jag tror att det är en tjuv i huset… Mullah Nasruddin Hodja vänder sig om i sängen och svarar: ”Låt honom hållas, vid Allah ! Kanske hittar den där tjuven något värdefullt…”

Se till att lägga FLÄSK i ALL mat, ät den under dagtid tillsammans med SPRIT och ha sex under dagtid också.

The Power of SÄRIMNER compells You !

TORA ! TORA !! TORA !!! – Och en TYRS DAG för TOVE (inlägg från 2026-03-05)

2026-03-05 av Hedningen

”Niitakayama Nobore !”

– Japanskt ordspråk = ”Kliv upp på berget Niigata !”

Idag – denna Tyrs dag – har Tora och Tove namnsdag enligt den nuvarande svenska almanackan. Namnet Tor eller Thor förekom inte under hednisk tid – utan är bara belagt från år 1772 som allra tidigast, eftersom det aldrig ingått i Asatron att uppkalla sig direkt efter en Gudom. Allt sådant räknades som klar självförhävelse eller Hybris enligt alla Indoeuropeiska folk – och jag har redan räknat upp massor av exempel i den här bloggen på hur illa det kan gå för föräldrar, som exempelvis är dumma nog att uppkalla sitt stackars barn till ”Loke”, ”Freja” eller något annat, bara därför att de i sin oerhörda dumhet tror att detta ska vara ”trendigt”.

Många exempel finns på hur barn med namnet ”Loke” fötts missbildade, eller blivit förvända – precis som den gudom vars namn de fått… Ingen vet vad som ligger bakom detta, men det verkar vara så att mödrar och föräldrar som slarvar med namn och väljer namn utan eftertanke, också är väldigt slarviga med sin hälsa, livsstil och allmänna välbefinnande.

Det är troligen bäst att inte tvinga ett barn att bära ”Iduns”, ”Frejas” eller någon annan gudoms namn – tänk om barnet i vuxen ålder aldrig någonsin kan leva upp till det – och heller inte ens i skolåldern vill likna eller bli påmind om den gudom, vars namn föräldrarna DUMT nog tvingat det att bära..? Kanhända låter detta som vidskepelse..javisst…men skulle du vilja döpa din son till ”Lucifer Mohammed” kära läsare eller läsarinna – eller kanske ”Traktora Ilse Koch”. Sådant kan med tiden visa sig vara mindre lämpligt – ifall man vet vad detta är för slags namn…

Namn – särskilt på personer – är viktiga. De påverkar hela vårt tänkande och liv mer än vi tror – och även hälsan – fast de psykologiska eller psykosomatiska mekanismerna inte är helt klarlagda..

Berget Tanigawa i Japan, har utsikt just över stålverks- och industristaden Niigata på Japans Västkust, inte Östkust. Det är idag en stad som påminner om Mariupol, Ukraina, men den är urgammal, och den som kan sin Japanska historia vet att det var ytterst svårt att ta sig fram här – för de dumma och obetänksamma. Det har också kallats för Japans allra farligaste berg…

Redan på 1100-talet när det ännu fanns ”Han” eller Län i Japan, och inte ”Prefekturer” som idag, innebar en resa till Niigata att ta steget ut i det okända, på flera sätt än ett. Därför använder de kloka Japanerna alltid uttrycket ”Niigata Nobore !” eller ”Kliv upp på Berget Niigata” när de börjar med något mycket betydelsefullt, som att döpa ett barn, eller ta sig an en verklig stor uppgift – som kan bli livsavgörande. Det är något att tänka på..

Namnet ”Thora” finns i Runsvenskan, det är sant – eftersom det klart och tydligt uttrycker att bärerskan är en KVINNA och inte en Man (det gives tyvätt INTE något tredje, biologiskt sett är vi kvinnor eller män) Thor som Gudomär alltid av manligt kön, moderna dumheter från Marvel Comics kan vi GLÖMMA. Sammansatta namn som Thordis, Thorbjörn, Thorkettil (Torkel !) eller någon kombination fanns förstås somegennamn eller personnamn, men aldrig någonsin enbart ”Thor” – för det är skillnad – och en mycket viktig sådan.

Tove är faktiskt runsvenska det också – och återfinns på en mycket betydelsefull HEDNISK runsten helt UTAN några kristna kors, även om de kristna naturligtvis vandaliserat den, och till på köpet murat in den i en kyrkvägg – för så har dessa kristna hundar alltid farit fram, och förstört minnesmärke efter minnesmärke efter hederliga människor och hedningar.

Runstenen ÖG 103 i väggen på Kaga Kyrka, Östergötland saknar helt kristna kors – liksom många många andra betydelsefulla stenar från tusentalet. Deras skapare var HEDNINGAR som uttryckte SLÄKTSKAP inom en ÄTT – inte nya religioner typ Krystendum eller Islam

Texten på stenen lyder som följer: tufi : raisti : stain : þinsi * iftiR : liþbufa * faþur * sin * vilket på Runsvenska – med modern stavning – blir –Tofi ræisti stæin þennsi æftiR Lið-Bofa, faður sinn. – Eller – på nutida svenska – utan förvrängningar: Tove reste denna sten efter Lidbonde – Fader sin

Lidbonde var bara en vanlig bonde, en lantbrukare, en självägande man. Men – han var troligen medlem i Tingmannalid, Knut den stores eget livgarde eller hans Huskarlar i England, efter vad forskare anser. Många andra Hedniska stenar från tidigt tusental – helt utan kristna kors – minner om samma tid, samma slags män och kvinnor, samma sorts händelser.

Det här är den såkallade ”Orkesta-stenen” eller U 344, rest utanför Orkesta Kyrka i Uppland. Som ni alla kan se är stenen idag starkt vanvårdad av ”Svenska” Kyrkan, och dess text är nästan utnött. Stenen bär spår av missfärgningar eller brand, och i Upplands Län – vårt mest runstenstäta – är vanvården av de flesta runstenar numera ett känt faktum, som varesig Länsstyrelsen, Kommunen, Vallentuna Församling eller RAÄ gör något väsentligt för att avhjälpa.

Ulf i Borresta, som nämns på U 344 hade tagit tre gälder i England under Skoglar-Toste, skåningen Torkel Höge och – Knut den Store av Danmark. För detta finns det sedan länge bevis. Man påstår dock att Åsmund Kåresson, som bevisligen ristade denna sten enligt RAÄ, skulle ha varit kristen – men han högg den här gången INTE in något kors, eftersom Ulf och hela Borresta-Ätten var HEDNINGAR och inget annat…när denna sten restes, antagligen på 1040-talet.

Den HEDNING som skriver denna text, har givetvis också en Tove i sin släkt eller ätt, på fäderne-sidan. Hennes öde liknar hennes namnes, över tusen år tidigare. Hon växte upp i trakten av Slaka-Skeda, i samma bygd där Kaga Kyrka ligger, men mötte redan tidigt i sitt liv ättemän, som farit vida och som berättade om Världen. Den första Tove fick nog aldrig se sin egen far igen, efter att han dragit i Västerled, men trogen sitt folk och sitt land, reste hon stenen efter honom – när han var borta, och hon blivit en vuxen, HEDNISK kvinna – säkert med flera barn. Den senare Tove drog själv till England och fick barn hon med, och så blev vår ätt vida spridd.

Vi är vad vi är. Vi har EXKLUDERAT all Kristendom och Islam ur våra hjärtan – och vi tänker aldrig, aldrig inkludera dessa religioner igen – även om man nu försöker indoktrinera barn i svenska Upplands-kommuner, och sedan på falska grunder säger att andra ”hetsat” och på falska grunder försöker åtala dem, när de bara påpekar sanningen – och väljer en egn tro, som barn och folk alltid gör.

Vi har klivit upp på Berget Niigata. Därifrån utslungar vi vårt ”Tora ! Tora !! Tora !!!” rakt ut, i den friska luften och mot Yngve-Frejs klara himmel.

Detta gör vi, denna vår 2024 common era, då Världen tycks närma sig krig, Europa hotas av Ryssland och de totalitära krafterna i Mellanöstern, och inget hopp är att vänta från Väster, där Donald Trump åter väntas bli president. Men – vi tror ändå på den Humanism och Hedendom som är vår egen, och att sanning och rättvisa skall segra till sist – liksom Tyrs och alla gudamakters ordning. Inget samhälle utan lagar, för med lag skall land byggas – här och i varje rike i Världen…

I Kaga Kyrka, däremot – där Tove-stenen står, dyrkar och dyrkade de kristna ett falskt kvinnligt helgon, som aldrig existerat. Hon drabbades av böldpest, och blev uppäten av råttor, sägs och skrivs det

Så kan det gå, om man ägnar sig åt kristendom och andra liknande religioner, med deras oaptitliga dödskult och stupida tro på ett liv efter detta, när varje sund människa bör värdesätta detta liv istället, och göra det bästa av varje dag, varje ögonblick i det livet – genom att leva för sin nästa, för sina närmaste, för vårt samhälle – och inte enbart för sig själv...

Wakarimasu, da !?

Har ni förstått ?

Tyr har INGENTING med ”Högerextremism” att göra – trots vissa rörelsers MISSBRUK av Tyr-runan. TYR är BARA och ENDAST TYR !!

”Något om Sigyn” – Inlägg från 2021-03-01

2026-02-28 av Hedningen

”Vid slutet står segern !”

(gammal sanning)

Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar. I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.

Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det.

Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.

Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.

”Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg. (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)

Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan^/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det: ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”

”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.

Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.

Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början

Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:

Gǫrr varð í fǫr fyrri
farmr meinsvarra arma
sóknar hapts með svipti
sagna galdrs an Rǫgnir.

Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.

Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.

Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..

En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.

Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.

Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.

Nils Möllerbergs ”Sigyn” från 1940 finns utställd i Lund, på Gärdet i Stockholm och i stora salen till Östersunds länsbibliotek. Nyligen sålde auktionsfirman Bukowskis ett exemplar av statyn för 200 000 kronor – och den tillhör ett av Sveriges mest reproducerade och kopierade konstverk – vilket bevisar Sigyns popularitet…

Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863. Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:

Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»

Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..

Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…

Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll. Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt

Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…

I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra. Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.

Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..

Redan 1968 gjordes ”Habor och Signild” om till isländsk spelfilm i Ingmar Bergmans anda, avsedd för utlands-marknaden. Den blev ingen större succé..

Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..

Också i trakten av Västervik lär det finnas ett ”Signildsberg” men en ännu mer berömd plats med det namnet ligger mitt emot Sigtuna, där också Habor slätt finns att beskåda – och enligt Snorre Sturlasson bosatte sig faktiskt Oden först mitt emot Sigtuna i Svea Rike, när han var människa och som konung regerade över just Svearna.. Man vet, att det finns en tingshög och en stor gård från Bronsåldern på platsen – med en forntida hamn – och långt innan det kristna Sigtuna grundades, fanns faktiskt Signildsberg och Forn-Sigtuna.

Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..

Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…

I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.

En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)

Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.

Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.

En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.

Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..

Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår.

Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.

Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.

En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.

Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..

”Vid slutet, står segern…”

Internationella Isbjörnsdagen, 2026

2026-02-27 av Hedningen

Bilden ovan är AI-genererad och visar inga riktiga björnar

Idag är det Internationella Isbjörnsdagen, ett arrangemang ”Hedniska Tankar” skrivit om redan på 1990-talet, och som våra Spansktalande vänner i den Asatrogna Världen ville göra oss uppmärksamma på, redan den 19 Februari i år. – med den AI genererade bild ni ser ovan – som kanske mest ser ut som reklam för något Meixkanskt ölmärke. Organisationen ”Polar Bears International” bildades redan 1994, och har firat dagen ända sedan dess. I Sverige firades dagen till en början av seriösa Naturvårdsorganisationer som Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen – men numera är den skäligen bortglömd i vårt land, och har drunknat i det Media-skval och den Miljö-alarmism som ”De Galna Gretorna” och den Gröna Extremvänstern sprider omkring sig.

Isbjörnen – Ursus Maritimus eller ”Havsbjörnen” på latin – som dock inte bör kallas ”Sjöbjörn” eftersom det på svenska och andra Nordiska språk redan finns ett sälsläkte med det namnet – är en mycket ung djurart, som funnits i högst 150 000 år – vilket genetiskt sett är nästan ingenting. De äldsta fossil av arten som hittas är ett 120 000 år gammalt käkben – och fler spår finns inte – på land…

Kring den 29 Januari i år publicerade SVT den nyheten, att Norska forskare undersökt cirka 700 isbjörnar på Svalbard, mellan 1992 och 2019, alltså i 27 år – eller ungefär så länge som en genomsnittlig isbjörn kan tänkas leva, även om den förstås kan klara sig under betydligt längre tid än så – i det vilda. I djurparker och fångenskap dör den betydligt snabbare, eftersom just Isbjörnar visat sig behöva mycket stora ytor att röra sig på. Ändå visar forskningen ”paradoxalt” nog hur snabbt Isbjörnar på land anpassar sig, och blivit fetare – inte magrare – de sista 20 åren. Förklaringen kan vara, att björnarna äter kadaver från Valross – som det funnits gott om – eftersom de alltid ätit vad de kommit över, människor inbegripet – det har cirkulerat youtube-klipp på hur Isbjörnar släpa ut gamla madrasser från allehanda ryska forskningsstationer och hur björnarna också börjat äta bitar av skumgummit i dem, i tron att det skulle vara sälspäck. Vi ska akta oss för att ”förmänskliga” isbjörnen som art – för som alla större vilda rovdjur går den inte att lita på.

Precis som hund-djurens och kattdjurens genom är björn-genomet mycket lättpåverkbart, och om vi räknar Neanderthalare som en underart till vår egen – alltså Homo Sapiens Neanderthaliensis till skillnad från oss Homo Sapiens Sapiens, och inte Homo App-iens, en självfördummad variant av släktet Homo som blir alltmer spridd nuförtiden, så borde vi egentligen se alla Isbjörnar i Världen som en underart till Ursus Arctos, den vanliga brunbjörnen – med Svartbjörns- och Grizzlyvarianter, inklusive Kamchatkabjörnen…

Nya Genetiska studier från 2022 och framåt – som inte bara baseras på Mitokondiellt DNA – visar att Björnarnas utvecklingshistoria är annorlunda än man trodde 2003…

Och frågan kan då ställas – om man vill bevara Vita Björnar – varför inte då också bevara Vita Människor, eller den Kaukausoida rasgruppen – för det finns faktiskt en sådan – inklusive en Nordisk rastyp – som i mycket baseras på Neanderthalare och Denisovaner… Den Danske genetikern Eske Willerslev och även den svenske forskaren Svante Pääbo har bevisat allt detta, bortom alla rimliga tvivel. Nutida Nordbor – utan främmande inblandning – är faktiskt en av de äldsta, oförändrade människoraserna överhuvudtaget – och om vi vill bevara Isbjörnens sanna natur, eller om vi tycker att Inuiter – före detta kallade ”Eskimåer” och Aboriginer i Australien skall kunna fortleva oförändrade – så varför inte också oss själva.. ? Ni vet väl att ordet ”Svear” kommer av genitiv-formen ”s-vium” som betyder just ”oss själva”… we the people…

Verkligt foto av Isbjörn från Svalbard. Bildkälla: Anders Andersson, Sveriges Radio

Det är allmänt känt att Brunbjörnar och Isbjörnar kan korsas, och beblanda sig med varandra. ”Pizzleys” eller korsningar mellan Isbjörn och Grizzly har också observerats i stort antal i Canada, och förekommer numera även i tyska djurparker. Isbjörnens överlevnadsproblem beror inte bara på Koldioxidutsläpp, utan på att dess livsmiljö påverkas av fientliga människomassor och människokulturer – Precis som vår Nordiska Livsmiljö. Det är också allmänt känt, att Afrikaner och människor från Mellanöstern har mycket mindre andel Denisovanska eller Neanderthal.markörer i sin arvsmassa, och om nu Isbjörnen är ”Maritim” så är vi Nordbor det också. Våra förfäders Asatrogna kultur var cirkumpolär – liksom de cirkumpolära vita björnarna… Vi på Hedniska Tankar lägger INGA VÄRDERINGAR i detta – vi säger bara som det är… Är den ena arten värd att bevara, så är väl den andra lika bra – man lär ju ut i alla skolor att alla kulturer är likvärdiga – och att alla djurarter är nödvändiga för att hålla den globala ekologin stabil…

Den som tror eller vet något annat bland våra läsare, kan få komma med motbevis

Om Isbjörnen är ”Maritim” så var den kultur som skapade Asatron också Maritim.. en gång fanns också Helluland, Markland och Vinland

Världens mest berömda isbjörn måste onekligen vara ”Isbjörnen Knut”, avliden 2011 på Berlins Zoo och numera uppstoppad på Museum für Naturkunde i samma stad, där jag själv sett honom – stilenligt utställd tillsammans med gorillan ”Bobby” som dog under Andra Världskrigets slutskede, en annan given publikfavorit – åtminstone för Berlin-borna. Till och med i döden stöder han inte bara forskningen, utan gläder gamla som unga – för ”Berlin” har som ”björnarnas stad” alltid hållit sig med björnar – Eisbären Berlin är det lokala hockeylaget, Märkisches Museum eller Stadsmuséet hade redan på 1800-talet en stor anläggning med brunbjörnar, och trots sin tragiska levnad – Knut dog av hjärnhinneinflammation vid fyra års ålder – ett bevis av många på att det knappt går att föda upp isbjörnar i stadsmiljö – så var spekulationerna många under Knuts fem-åriga tillvaro – dog björnen månne av Thallium-förgiftning ? Hans skötare Thomas Dörflein dog vid 44 års ålder av en hjärtattack – ingen av dem klarade av press och media i längden...De levde tillsammans, björn och människa – men finns de någonstans nu, så är det nog hos Skade, vinterns gudinna i Ydalarna, där Idegran gror och växer, liksom hos hennes bror, den skidande guden Ull eller Ullr..

Isbjörnen Knut – som fick ett tragiskt slut

Också i Sverige har liknande saker förekommit. Isbjörnar i fångenskap eller traditionella ”Zoon” är mycket sällsynta här, och man vet sedan länge, att det gäller att hålla björnarna ständigt sysselsatta och stimulera deras intellekt – för en vuxen isbjörn kan till skillnad från brunbjörnen gå eller simma upp emot 80-90 km per dag – rörelsebehovet är enormt, och rör den sig inte, blir den lätt sjuk eller uttråkad. ”Orsa Björnpark” – numera stängd och nedlagd sedan 2022 – råkade år 2017 ut för en dödsolycka, där en 18-19 årig björnskötare skulle gå in i ett hägn med en barnfamilj – speciellt inbjuden – men två (inte en, som det felaktigt har hävdats) brunbjörnar i yngre ålder hade tillsammans grävt ett litet hål under ett stängsel – och överföll skötaren – i vad som helt klart var ett planerat bakhåll.. Efter det gick allt nedåt för Rovdjursparken. Själv besökte jag den 2016, och såg ganska märkvärdiga saker, rörande brunbjörnar i den parken.

I ett mycket litet hägn alldeles norr om WC-bygnaderna och det gula ”I” (för information) som syns mitt på kartan ovan, fanns en mycket liten damm, som ni ser. Där fanns en större björnhanne som ”låg på rov” med en älgskonk – brunbjörnar kan både fälla älgar eller äta självdött vilt vid myrmarker, sjöar och liknande, släpa iväg med köttet långa sträckor – någon kilometer om så krävs – och sedan bara ligga stilla och äta, sova och bevaka maten så länge festen varar. Kommer då någon kråkfågel, vargar eller någon annan varelse i närheten, attackerar björnen efter bästa förmåga, och driver bort dem. Detta är ett helt naturligt beteende för alla björnar, och isbjörnen gör likadant, då det gäller säl, valross eller vad som helst… Men dumt nog hade man placerat en mycket liten och svag björnhona – troligen en fjolårsunge – intill den större hannen, och hon vågade av naturliga orsaker inte gå nära honom, utan var hänvisad till en 30 -40 cm smal gång, på den lilla dammens norra sida, som vette upp emot det berg, som dominerade hela den norra delen av parken. Björnhonan tryckte sig mot stängslet – vanligt Gunnebo-stängsel av svenskt fabrikat – och hade vandrat fram och tillbaka, fram och tillbaka på sin sida av dammen, tills att marken slitits upp. Konstigt då att vissa björnar till slut gräver sig ut, letar efter rötter – Skansens brunbjörnar gör likadant – eller allt som går att äta eller framstår som ”intressant” för en hungrig björn ?? Människor i fångenskap är ännu bättre på att planera sina flyktförsök – av sociala och mentala skäl, då Homo Sapiens var. Sapiens är en intelligentare djurart än just Ursus Arctos, eller en vanlig brunbjörn.

Av Isbjörnarna i ”Orsa Rovdjurspark” år 2022 – de var ursprungligen fler än fyra till antalet – dog minst en unge, kallad Micki – av hjärtfel, när den skulle omplaceras till en djurpark i Suffolk, England, kallad ”Jimmy’s farm”. Modern, kallad Ewa – överlevde – och lär befinna sig väl ännu – för så skrev Mora Tidning för tre år sen. Så går det till i Isbjörnarnas Värld – man kan inte omplacera dem, för då dör de oftast – och så är det även i människornas samhällen.

”Multi-sjuka”, Multi-handikappade personer från tredje världens länder klarar sig inte såvärst bra i Sverige eller Norden heller, och det är vansinne att tro att det skulle kunna gå att ”bota dem” eftersom ”vi har så bra sjukvård”. Självfallet finns det – för björnar eller människor – gränser för hur liten eller stor en population av individer ens kan bli – och rörande vissa sydliga kulturer på vår Jord, som vägrar att anpassa sig – finns det stor risk att de konkurrerar ut hittills friska och livsdugliga populationer här i norr..

Så förhåller det sig – och detta är fakta – inom överskådlig tid.

Naturvårdsverket, NRV uppskattade år 2023 att det skulle finnas 2448 brunbjörnar (eller cirka 2 080 – 2 823 av dessa djur) i Sverige. Ändå bestämde man år 2025 att man skulle jaga och avliva så många som 465 av dem – och förutom 2 stycken björnar som lär ha undkommit den hårt reglerade jakten i alla Norrlands-län – samt ett okänt antal som dog av kriminellas tjuvjakt, viltolyckor osv – så betyder det att man raderat ut ca 19-20 % av dem – på ett enda år !

Föreställ er nu, att man kunde göra samma sak med människo-populationen i det här landet. Det skulle innebära, att befolkningen – som ökat främst pga en explosionsartad invandring under tidigt 2000-tal – återställdes från ca 10,6 miljoner till ca 8,48 miljoner invånare – vilket var den ”vanliga” befolknings-siffran under 1980-talet – vilket var ett ganska ”hållbart” värde.

Vi hoppas att ni läsare och läsarinnor som envisas med att rösta på Miljöpartiet och ”De galna Gretorna” i höstens Riksdagsval för noggranna anteckningar, även om vi såklart inte förespråkar såhär pass våldsamma metoder emot diverse djur – eller människor. Å andra sidan – med den utbredda kriminalitet som nu finns i dagens Sverige, samt Världsläget i allmänhet, 2026 – finns en viss risk, att det blir en alldeles för stor ”avskjutning” på människor här också… Man kan inte helt bortse från riskerna..

”Dessa Djävla Amatör-Skyttar och ”Skjutningar” säger Björn, 28…

I Nordisk folktro och i folksagor var också Isbjörnen tidigt känd. ”Kvitabjörn Kung Vallemon” är en Norsk och Isländsk folksaga, som också finns i svenska varianter – liksom den Isländska Historie-sagan om Audun med Isbjörnen, en fullt historisk Islänning som tog med sig en Isbjörn till Norge ombord på sin Knarr eller Handels-skepp på den Norske Harald Hårdrådes tid, och som rätt upp i ansiktet på Hårdråde sa att han hellre ville ge björnen till Kung Sven i Danmark – vilket Hårdråde tillät – eftersom han visst inte tyckte illa vara, när Audun sa att Danernas Kung var en mera framstående man med ett större välde – vilket Harald Hårdråde visste vara sanning – han var inte ”woke” nämligen – utan vis nog att acceptera rena fakta..

Auðunar þáttur vestfirska (Audun västfjordings saga) har förbarnsligats och trivialiserats av moderna författare. Den handlade om en fullt historisk handel med Isbjörnar, inte bara deras skinn osv…

På Towern i London lär det – enligt Engelsmännen – funnits ett rysligt spöke till Isbjörn, som efter sin död under Vikingatid eller tidig medeltid gått runt och spökat i lokalerna, och så sent som på 1900-talet har London-bor på fullt allvar tyckt sig se denna andliga björn – eller hur man nu ska benämna den… Björnen kanske inte är från 1200-talet och Henrik III:s regering, utan går tillbaka på mycket äldre björnar – Kung Harald Blåtand jagade med Vit Grönlandsfalk på sin tid – vilket inte ens Påven i Rom eller Tyskromerske Kejsaren kunde ståta med – så Isbjörnen var populär i Europa som symbol för det fria och starka Norden – redan då..

Kvitebjörn Kong Vallemon är ingen Konst-saga från 1800-talet, utan en autentisk folksaga från Norra Norge – där isbjörnar även kunde driva i land från Svalbard under hårda vintrar…

Att män kunde gå ”i björnhamn” och bli Bärsärkar är också väl känt – och jag själv – som skriver detta – träffade en gång i Sandefjord på 1990-talet en man, benämnd Vitebjörn – som var en god kämpe och levde upp till sitt namn, ty han var en sann son av Norge och försvarade väl de sina, när så behövdes – men annars fridsam till sin natur och sitt sätt – och försedd med en väldig, vit hårman – men skägglös, eftersom han då för tiden bara var några och tjugo.

Den såkallade ”Andebjörnen” eller ”Spirit Bear” – för vetenskapen känd som ”Kermod-Björn” är en variant av Svartbjörn – som dock INTE är en albino – likt de berömda svenska Vita Älgar – som setts i Värmland, Jämtland och på andra håll. Dock är denna variant – som visar hur Isbjörnen kanhända kom till – en del zoologer anser att dess svarta hud – som den bär under den vita pälsen, och som är till för att fånga solstrålning – som pälsen släpper igenom, helt naturligt – är ett drag från dess vanliga björnförfäder. Också brunbjörnen har – under sin tunna vita underpäls – en mörk hud.

”Andebjörnen” dyrkas som en övernaturlig varelse av de Infödda folken på Aleuterna och i Alaska – men den är ingen Grizzly, och inte ”andligare” än djur är annars…

Björn och Människa har nästan alltid setts som närstående väsen av Nordborna – och förresten alla cirkumpolärt levande folk, inklusive Ainus i Japan, Samer, Samojeder, Tjuktcher och många, många andra.

Bildväven ”Frierne” av Axel Munthe från tidigt 1900-tal är från en annan Folksaga. Tre blonda människodöttrar fick en gång besök av tre Friare som ”gått i björn” och gav upphov till hela släkten och ätter..

Om vi nu – i vår moderna tid – anser att Isbjörnar med rätta skall bevaras och få ha sitt sätt att leva, frodas, fortplanta sig och existera i orubbat bo – Varför gäller inte detta också den Nordiska Människan, som rimligt sett borde ha fler rättigheter – eller hur kära ”Djur-rätts-filosofer” och Miljöpartister... Om naturen ska vara ”hållbar” enligt ert sätt att se – vore inte Sverige och Norden vara värda att bevara i hållbart skick också – och om Mr Trump inte borde köpa Grönland, där Isbjörnar förvisso bor – Borde inte Norden också vara fritt – i framtiden… Vår allians med Väst och NATO är nödvändig, men det kommer en dag när Imperierna faller.

Vårt folk, däremot – skall som björnen lära sig leva och överleva. Vi väntar den vår och det Segerblot, som ändå alltid kommer. VID SLUTET STÅR SEGERN !!

NATO står på Björnens sida – för där markstyrkor övar, och där bara vidder av is finns – utan civila fartyg och gruvor – mår björnarna bra, och står under skydd emot rovjägare…

Mr Trump däremot, gör bara saken värre – Han är lika FALSK som någonsin ”Exctinction Rebellion”, ”Aurora” eller GALNA GRETA !!

Den svenska husmanskostens Dag, 2026

2026-02-26 av Hedningen

Idag är den Svenska Husmanskostens dag, vilket flera av våra följare har uppmärksammat. I morgon är en TORS DAG då det är tradition att äta ärtsoppa med fläsk, liksom Tor själv äter gröt och sill till frukost, enligt Eddakvädet Harbadsljod – och detta borde vara allmängods bland alla Asatroende. Snart är det också dags för Ramadan, men Ramadan har aldrig, aldrig någonsin varit en svensk tradition, och har inte det minsta med svensk kultur att göra, trots alla lögnerna och fake news som hela tiden publiceras i våra media, bara för att trycka ned oss etniska svenskar i ännu en Monoteistisk villfarelse.

Kristendomens fasta – som snart börjar – vi är i Fastlagen – finns inte föreskriven i Bibeln, men utgör ett lån från Hedniska Kulturer i Norra Europa. Efter Disablotet till Disernas ära – som skall hållas Första Fullmånen i Februari och INTE i Mars (som en del samfund numera dessvärre felaktigt tror) var det vanligen ont om mat såhär års, och förråden från hösten tröt, vilket kunde innebära svält, särskilt om skörden varit dålig föregående år. Det är förklaringen till att fastan alls infördes, och det var alltså inte alls några kristna, som kom på detta bruk eller ens fastlagsbullarna, numera kallade Semlor.

All forskning visar också, att alla som äter ÄRTSOPPA MED FLÄSK är mindre benägna att spränga sig själva eller oskyldiga medmänniskor i luften, eller tro på dumma,Totalitära läror från Mellersta Österns ofruktbara öknar, där inget kan leva och växa, utom ren fanatism.

Med SÄRIMNER för SEGER – NED MED MONOTEISMEN – bekämpa den med alla fredliga medel !!

Vales Dag – och om att Välja Vales Väg… (inlägg från 2022-02-12)

2026-02-16 av Hedningen

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

– Verner von Heidenstam (Svensk Nobelpristagare) ur dikten ”Åkallan och Löfte” 1899

Valentine told me how it feels
If all the world were under his heels
Or stumbling through the mall
— —
Valentine knows it all
He’s got something to say
It’s Valentine’s day

– David Bowie (1947-2016) ur låten ”Valentine’s Day”

En liten ”Alla Hjärtans” hälsning från Ukraina...

Egentligen skulle denna text för dagen handla om något roligare, nu när det snart är Valentin’s dag – som det numera skall heta också här i vårt eget land, även om det egentligen heter ”Alla Hjärtans Dag” på vårt språk, vilket mycket bättre och mycket tydligare förklarar vad dagen egentligen handlar om.

Hämnaren Vale, Segersvärdet och Balders likfärd på det brinnande bålet… (Enligt ett frimärke från Färeöarna och Anker Eli Pedersen)

Amerikanska Asatroende har utnämnt just den 14 Februari till Vales Dag i sina kalendrar, efter den Vale, som var Odens unge son, och som hämnades Balder genom att endast en natt gammal döda Höder – Balders bror, som ju under Lokes inflytande mördat den egne brodern.

Vale är Hämndens Gud – och Hämnd och att Hämnas är ett ämne man kan skriva mycket om, ty Hämnden är en rätt som skall avnjutas kall, och efter många år; sägs det. Min gamle far, som skulle blivit 90 år den 13 Februari i år sa, att ”ofta skall du märka, att livet till slut hämnas åt dig”. Varje generation får sitt eget krig, sägs det – och varje generation kan hämnas eller skapa genom att göra allt, som den föregående generationen aldrig vågade eller kunde göra – därför att tiden och livet då ville något annat. Fredlig överlevnad, i tider som dessa är också en hämnd så god som någon – och att utöva Asatro och Nordisk Kultur i ett land där detta är avskytt och hatat av kulturetablissemanget och makteliten – är hämnd nog det också…

Ett sätt att se på Baldersmyten – som har mycket fog för sig om ni frågar mig – är att den milde och ljuse Balder, han som vill alla väl – är fullmånen, hans hustru Nanna – som också är den personifierade kärleken – är Den avtagande månen, och att Höder – Balders Bror – är själva Tunglet, som det verkligen heter på svenska – det syns i ortnamnet ”Tungelsta” bland annat – är månen i dess mörkaste fas, då den inte alls syns på himlen. Men så kommer Vale, den nya månen – och hämnas den döde Fadern, bara en natt gammal – ty ”Rind föder Våle i Västersalar”.

Tor och de andra gudarna deltar också i Balders likfärd. Han sparkar in ett litet dvärglikt väsen – som heter ”Litr” eller ”Lit” – efter ett ord som på Norröna kan betyda både ”färg” eller ”kropp” beroende på hur det skall användas – i likbålet, där Balders skepp Hringhorni eller Ringhorne brinner upp. Det är den döda kroppen, som förgås, men vi Hedningar består av mycket mer än så. Hyrrokin, den onda häxan som är själva förgängelsen, ur vars mun ormar kommer fram och som rider på en varg med andra ormar till tömmar, var också med vid likbålet – och hon är förtalet, som kastas i ansiktet på den döda eller döde, och deras anhöriga – men sådant skall man icke vara rädd för – ty de döda eller de älskande hör för det mesta ingenting. Hyrrokkin är förresten en av Saturnus yttre månar – men det visste ni väl redan ?

Hyrrokkin – från Hunnestadsmonumentet i Skåne…

Vi har inte alls en själ, som de kristna utan två – för vi har både Hug (Hugr) eller vårt intellekt – Hågen – som att ”Komma ihåg” något – ”Logos” enligt Jungianerna om ni så vill – och ”Hamn” eller Hamr, en Hamingja – vår ”känslokropp” eller Mythos om ni så vill – för vi lever inte bara genom eller för intellektet.

Take it away, Mr Bowie – eller David Robert Jones – som du egentligen hette – för som självaste Iggy Pop är nog du inte heller riktigt död, utan sällsamt levande ännu. Förmodligen finns du hos Brage och Idun, där de bästa sångarna och skalderna sitter bänkade för evigt, men hur det egentligen är kan ingen veta.

Yngve hade namnsdag den 11 Februari

2026-02-14 av Hedningen

Nu över till en artikel om Ingveaonerna av vår fjärde redaktionsmedlem, Javad Mofrad…

Ingaevonerna har varit Frejsdyrkare

Ingaevoner, även ingvaeoner (Yngve Frejs dyrkarna), var en av de germanstammar som jämte herminoner(krigare) och istvaeoner (de östliga) tillhörde den ursprungliga folkgrupperna av västgermanerna enligt den romerska historikern Tacitus. De anses ha fått sitt namn från sin gud Ingve Frej som har varit frankernas (Frejanhängarnas) och svenskarnas speciella gud.

AI översikt:

Ingaevoner (eller ingvaeoner) var en västgermansk folkstamgrupp (liksom frankerna) under antiken, bosatta längs Nordsjökusten (nuvarande Danmark, Nordtyskland och Nederländerna). De beskrevs av Tacitus som en av tre huvudgrupper av germaner och inkluderade stammar som angler, saxare, jutar, friser och chauker. Namnet härleds troligen från guden Ing (Ingwaz/Yngve).

Mannus

Enligt den romerske författaren Tacitus var han en figur i skapelsemyterna för de germanska stammarna. Tacitus skrev att Mannus var son till Tuisto och stamfader till tre germanska stammar, *Ingaevones, *Hermiones och *Istvaeones. När Tacitus diskuterade de germanska stammarna skrev han:

*I forntida lag, deras enda typ av historisk tradition, firar de Tuisto, en gud som frambringats ur jorden. De tillskriver honom en son, Mannus, källan och grundaren av deras folk, och Mannus tre söner, från vars namn de närmast havet kallas Ingvaeones, de i mitten Herminones och resten Istvaeones. Vissa människor, eftersom antiken ger fritt spelrum åt spekulationer, hävdar att det föddes fler söner från guden och därmed fler stambeteckningar – Marsi, Gambrivii, Suebi och Vandilii – och att dessa namn är genuina och forntida. – Kapitel II – De Germania

Mannus söner är språkligt kopplade till senare skandinavisk poesi och skaldevers. Mannus är också potentiellt kopplad till andra områden inom proto-indoeuropeisk polyteism, och kan jämföras med den indoeuropeiskaguden Manu som är en av två tvillingbröder: Manu och Yemo. Tvillingarna bestämde sig för att skapa en ny värld för en ny ras kallad ”mänskligheten”. För att uppnå detta var Yemo tvungen att offras och delas upp av sin bror, med hjälp av himmelsgudarna, för att producera mänskligheten. Manu skapade jorden, vattnet, luften och elden, och blev den första prästen i den nya världsordningen.*

Andra forskare har kopplat Mannus till andra proto-europeiska kungar och härskare som kung Minos.ndra forskare har kopplat Mannus till andra proto-europeiska kungar och härskare som kung Minos.

Om Alla Hjärtans Dag, Lupercalia, Asatrogna Dating-sajter och Hedniskt Familjeliv, samt Hedniska Kvinnobilder.. (text från 16 februari 2015)

2026-02-14 av Hedningen

Alla Hjärtans Dag, som inföll i Lördags, den 14 Februari. Dagen firas under detta namn enbart i Sverige och Finland, medan den har andra – tyvärr kristna – namn utomlands. Dock är alla auktoriteter – inom såväl utom Norden helt eniga om att dagens ursprung är 100 % hedniskt, och att det var de hedniska romarnas Lupercalia-fest, som hölls lagom till det Romerska nyåret – som började i Februari – som är upphovet till dagens firande.

Lupercalia var en fest, som inte handlade så mycket om kärlek eller tvåsamhet, men som dess mer handlade om moderskap och då alldeles speciellt om Den Capitolinska Varginnan, som uppfostrade tvillingarna Remus och Romulus, Roms grundare. Festen var med andra ord den romerska hedendomens svar på Disablotet, och hyllandet av de kvinnliga makterna och våren inför det nya året, men så småningom kom dess betydelse att förskjutas i och med att tiden gick framåt. Lupercalia fortsatte firas ända till 500-talet ek, långt efter det att Rom blivit kristet, och det var bara Monoteisternas sedvanliga förföljelser, som stämplade den som ”osedlig”.

Lupercalia-firandet var indelat i två helt olika fester. Det ena var en angelägenhet för Lupercalerna, ett av Roms hemliga prästkollegium, som skulle besöka den hemliga grotta, Lupercal, där de två tvillingarnas vargmor hade bott enligt legenden. År 2007 gjorde arkeologer i Rom en häpnadsväckande upptäckt (tryck på understruken mening för att följa länk) Under Augustus hus på Palatinen i Rom hittade man verkligen en utsmyckad grotta, som inte går att besöka för allmänheten numera – berggrunden är alldeles för instabil – men det var här de Romerska prästerna skulle inviga två unga män av god familj till Romulus och Remus symboliska efterträdare. Klädda i getskinn skulle dessa unga män sedan löpa runt i staden med skinnremsor av gethud – dessa kallades Februa, och därifrån har månaden Februari fått sitt namn – och daska till alla gifta eller ogifta kvinnor de såg – lite pisk och smisk, samt dask i baken ansågs bara bra för fruktsamheten – och denna del av firandet var i allt väsentligt ett slags uppsluppet nyårsupptåg, som också hedrade Faunans och naturens gud, Faunus – eller med ett annat namn – Lupercus .

Lite pisk och smisk mellan samtyckande vuxna ansågs bara vara bra för fruktsamheten.

Var det någon som trodde, att erotik, ”tantsnusk”, ”50 shades of grey” och liknande inte fanns förr ?

Roms unga damer och gamla tanter lär ha ställt sig på kö för att ”kolla in” de stiliga unga männen, och det var väl huvudsakligen sådana upptåg, som ligger bakom vår tids senare traditioner. Nutida Hedningar – jodå – det finns fortfarande de som utövar fornromersk religion – har dock valt att betona andra sidor av det hela, som detta inlägg från USA visar.

Vargar – speciellt kvinnliga sådana – var i Rom inte bara symboler för glupande aptit, sådär i största allmänhet, utan också för sexuell aptit och hunger. ”Lupanare” var det romerska ordet för bordell, och ”lupa” eller ”kvinnlig varg” betydde också ”prostituterad”. Man kan ju alltid ha olika syn på det här med sexualitet eller vad som är eftersträvansvärt inom det erotiska området för varje samhälle, och varje tid och varje kultur har sin syn.

Kristendomen har alltid hatat varje form av mänsklig sexualitet överhuvudtaget, och fördömt den som ”syndig” – men vi Hedningar har förstås en annan syn på saken. I England skall det nu ha etablerats en särskild Dejting-service på internet för de som är Asatroende, skriver den ansedda hedniska bloggen ”The Wild Hunt” i New York, via sin korrespondent Cara Schultz, som dock inte ska förväxlas med den kände svenske hedningen Carl Schultz…

I England och USA finns det nu så många Asatrogna, att de försetts med egna dejting-firmor på nätet..

Amerikanen Vincent Stagg, bosatt i England, står bakom alltsammans, och den sajt man refererar till grundades 5 Januari i år, men har redan över 200 betalande medlemmar. Här i Norden finns redan en alldeles gratis grupp på Facebook för ”Hedniska Singlar” om någon nu råkar vara intresserad… Medlemmarna i dejting-nätverket sägs bland annat komma från Norge och Danmark, och får betala ungefär 8 USD i månaden, eller sådär 70 SEK för denna tjänst; vilket väl inte är dyrare än dejting-servicer på internet i allmänhet, om man nu vill hålla på med sådant.. Cirka 33 % av de anmälda lär vara kvinnor, men resten ska vara män, sägs det. Lycka till, mina damer !

Jag för min del har redan mitt på det torra, men mer om det någon annan gång.

Genomgående för den nya sajten är, att man betonar Eders helighet (Äktenskapslöftet är en Ed – och det ska man komma ihåg !) Familj, Arv, Livslång trohet, Traditioner mm, eller – som dess grundare valt att formulera det:

. When two spouses have two different religions, there are differences in world-view, priorities, goals, how to raise one’s children, how to live one’s life, the seriousness of the marriage oath, and all areas of your life together… For single Heathens, meeting another Heathen that you want to marry can be difficult at this time of Reconstruction for our Folkway.

För egen del måste jag säga, att jag inte riktigt ser saken på det sättet. Många av de amerikanska Asatroende har en överdrivet konservativ bild av familjebildning och annat, som mest motsvarar det småborgerliga, kristet konservativa USA de säger sig vilja revoltera emot. Också här i Sverige finns det ”fornsedare” och andra, mer rasistiskt färgade element, som talar mycket om ”familj och spridande av gener” till exempel, och som framhåller att Asatron fortfarande skulle vara ett slags fruktbarhetsreligion, eller att alla medborgare i samhället måste ha familj till varje pris, ungefär som om bara föräldrar skulle kunna vara goda samhällsmedborgare, och de av oss som nu inte är föräldrar, eller väljer något annat än föräldraskapet, skulle vara sämre människor, bara för det.

Nej, alla Asatrogna är inte tillbakablickande Vikingaromantiker, ”fornsedare” eller annat bråte, som predikar maximal barnalstring för varje kvinna som det enda sättet att existera på…

I dagens Värld – och inte minst Dagens Sverige, som det faktiskt ser ut, så är det inte så att alla kvinnor tror på äktenskaplig trohet för evigt, och nästan inga sätter hela tiden barn eller familj i främsta rummet. De flesta tänker faktiskt mer på sin yrkeskarriär, och möjligheten att tjäna pengar och försörja sig – och ifall någon man ibland oss inte insett det så hallå – välkommen till verkligheten – nu är det dags att vakna upp.. Jag kan själv också tänka mig en hel rad anledningar, till varför folk väljer att inte skaffa barn överhuvudtaget. För det första finns det en hel del kvinnor, som inte kan få barn, och för det andra finns det en hel del par, som förmodligen inte borde vara föräldrar alls, beroende på hur deras yrkesliv eller arbetssituation faktiskt ser ut.

Har man ett arbete där man riskerar liv eller hälsa, till exempel – polis eller brandman kan vara ett exempel, en konstnär som den dagsaktuelle Lars Wilks ett annat – eller arbetar man i en bransch där man kan vara hemifrån månader i sträck, eller rentav årsvis; utan att veta när man ska åka, eller när man kommer hem igen, är det ganska självklart att man inte kan ha barn – ifall man inte överlåter dem helt på sin livspartner, och det går dagens kvinnor inte längre med på. Dessutom – har man ingen säker inkomst, säker bostad eller säkra levnadsförhållanden alls – under den 20-års period ett föräldraskap faktiskt tar i vår kultur – ja då ska man kanske tänka sig för, innan man alls skaffat det där livslånga, barnrika hedniska idealförhållandet, med ”Villa, Volvo, Vovve” och annat, som i god gammal Socialdemokratisk 70-tals folkhemsanda fortfarande framställs som det högsta goda..

Det har alltid funnits män som ”drog i Viking” men inte alla kvinnor är födda till att sitta hemma vid spisen, och inte alla dyrkar Frigg…

Kristendomen – och småborgerligheten – har alltid gått hand i hand. De har i stort sett bara haft två kvinnoideal, nämligen ”Madonnan och Horan” – för så är det, enligt de kristnas syn på saken. Antingen är kvinnan maka och mor, eller också är hon totalt förtappad… Något tredje gives inte, enligt detta sätt att se.

Kristendom. småborgerlighet och ”fornsed” känner bara till två kvinnoideal – Madonna eller Hora – Inget stämmer med verkligheten…

Den Asatro och hedendom jag själv står för, har betydligt fler ideal och roller att välja mellan än så. Den stänger inte in och begränsar människan, som ”fornseden”, Kristendomen eller Islam gör. Det finns faktiskt kvinnor som känner sig hemma med Valkyrian, eller den tuffa krigarkvinnan – i allt mannens jämlike ! – som ideal, till exempel, och den här sortens kvinnor är enligt min egen något begränsade erfarenhet (17 st, jag har räknat. ”På 61 år hinner man med en del” sa gamle Fanjunkarn.) faktiskt bra mycket bättre i sängen än alla kristna kvinnor..

Nä, fram med lite hedniska kvinns som inte är blyga, och som kan ta för sig i sängen… !

Å andra sidan – ta inte i för mycket…

Vi har också kvinnor av typen Sigyn – Lokes självuppoffrande hustru – eller den evigt unga, och lite väl naiva Idun till exempel – hon som blir bortrövad, mest därför att hon själv låter sig rövas bort och om inte det vore nog, så finns alltid Freja, den medelålders, trogna och moderliga Frigg, den kloka, visa och mycket gamla Hel – urtypen för häxan, sedd som en god, inte ond kraft, och många kvinnotyper förutom det…

Idun, Sigyn och flera gudinnor förutom det innehåller också svaghet eller undergivenhet, ifall någon kvinna nu stadigvarande behöver detta..

Eller helt andra ideal… Varför stänga in sig med krav på äktenskap och livslånga förhållanden ? Ingenting i denna Värld, varar för evigt…

Vid behov, läs denna bok om vad Riktig Hedendom är för något – och undvik nu dumma dejtingsajter på nätet, ni vet…

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig romantik på Vales Dag, ni vet… (inlägg från 2019-02-13)

2026-02-13 av Hedningen

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…” (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

”Jaja- men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?”

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

”Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…”

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs gåva.

Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..

”Ideell Kulturkamp” skriver AI-text om Sigyn

2026-02-12 av Hedningen

Såhär i Bjurnedans tid – enligt gamla svenska bondekalendrar – kan vi notera att Mars, eller ”Vårmånaden”, tömånaden ännu inte är inne – eller merd den Sigyns stora årstid, eftersom hon är den Asynja som mer än alla andra symboliserar töandets tid, snöns bortsmältande och andra saker. Vi kommer att återvända till Sigyn i ett kommande inlägg i Mars månad, men rekommenderar denna text – följ länen här – som delvis är tillverkad med AI – Artificiell Intelligens efter vad vi antar – men ändå är gjorde med varsamhet, och av någon som känner Sigyns rätta natur..

En ODENS eller ODINS dag med Freyja Ashwynn…

2026-02-11 av Hedningen

”Well, I’ve seen them come and go,
and I’ve seen them die.

And long ago, I stopped asking why.

— —

Mister Congressman – you can’t understand…”

– Aningen fritt efter en sång av John R. Cash, 1969

He is not his shadow
But his shadow became the light in our tents
that night, we could sleep no more.

– Per Lagerkvist, svensk nobelpristagare- från ”Aftonland”
(Evening Land – i WH Audens översättning)

Hedniska Självbiografier är ett underskattat ämne. I November förra året utgavs boken på bilden nedan på det lilla, esoteriska bokförlaget ”Mandrake press”. Den handlar om en kvinna som ”Hedniska Tankars” chefredaktör faktiskt mött i verkligheten, under början av 1990-talet, och även om han inte längre minns det exakta årtalet, 1993 eller möjligen 1994 – så var det en upplevelse av ett slag, som han aldrig någonsin kommer att glömma. Vi har inte läst detta verk ännu, inte anförskaffat denna bok – men i det här fallet bryter vi emot våra egna principer – vi rekommenderar den i alla fall, obesett – för Freyja Ashwynn, född som Elizabeth Hooijschuur, i November 1949 är numera 76 år fyllda, och till skillnad från ”fornsedare”, new age-pjollrare, wiccaner och andra tramsebyxor, så är hon någon som verkligen VET vad hon talar om, och det väcker vår respekt, kärlek och beundran – bara så att ni också vet…

Vi har redan många gånger tagit upp Gydjan Freyja Ashwynns böcker här på ”Hedniska Tankar”, för vad hon inte redan kan om runor, är inte värt att veta. Seriösa verk – till skillnad från amerikanska klåpares och värdelösa ”fornsedares” new age-mässiga, skrattretande påfund är svåra att finna, och ännu svårare är att hitta alla dem – Gydjor eller Godar – som ett helt liv har stått i Odens tjänst. Han är en gud med tusen namn, hundratals heiten och kenningar, och skulle någon av oss ha sett eller varseblivit honom, i det som de kristna hundarna envisas kalla för en ”epifani” eller en direkt gudsuppenbarelse, så lär den individen aldrig någonsin bli samma människa efteråt – på gott eller ont.

Den som är Odens ”Fulltrui” eller väljer hans väg, kommer på det ena eller andra sättet att välja kriget, döden eller stormen. Vinden, runorna och kunskapen. Allt är hans, och allt stammar från honom. Någon ”Allfader” som de kristnes gud, har han aldrig varit – och kommer aldrig någonsin att vara. ”Han ger seger åt somliga” står det i Eddan, och det innebär långtifrån alla. Han är INTE – har inte varit och kommer aldrig vara någotslags ”inkluderande” gud – och ni bör inte inbilla er eller tro något sådant – för då kan det förr eller senare gå er illa. Fråga de som vet..

”Den vilda Jakten” – Åsgårdsreien – eller ”The Wild Hunt” existerar nämligen på riktigt, och i verkligheten.

Jag har själv sett och iakttagit den på nära håll – men där jag bara varit en betraktare – har Freja Aswynn – på sitt sätt – inte bara lyssnat, utan deltagit i den – genom många år, ja årtionden. Det måste man förstå. En epifani av Thor eller Tor, däremot – tar sig andra uttryck. Tänk dig att du får en blixt på 10 000 Volt och många Amperes styrka rakt genom kroppen, och att ditt hjärta kanske stannar någon minut, men att du ändå råkar överleva. Ungefär så känns det att möta Gudamakterna, oberoende av vilken av våra mer än 147 gudamakter i Asatron det handlar om.

Själv varseblev jag den Vilda Jakten på avstånd, i en skog nära Vittskövle, 1983 då jag var 18 gammal. En god vän skadades allvarligt vid en tältbrand natten efteråt, och fick andra gradens brännskador på händerna, låren och sådär 10-15 % av kroppen. Vad som hände i övrigt har jag beskrivit i ord, många gånger. När de 12-15 personer som upplevde tältbranden – jag låg själv innerst, eftersom jag var plutonchef – väl kommit ut, släpade jag själv och två andra honom en kilometer – och innan han fördes bort satt jag bredvid honom i mörkret, den där Novembernatten.

Han bad mig om en cigarett, men kunde inte tända den. Jag placerade den i munnen på honom, som man gör med en skadad. Innan skadechocken verkligen sätter in, är det ett bra sätt att avleda någons uppmärksamhet. Först började han skaka, sedan skrek han. På slutet var det så illa, att han om och om igen bad mig om att slå honom i huvudet med en sten, så att han skulle förlora medvetandet och få slut på sina smärtor. Jag kunde inte hjälpa honom, den gången. Visst fanns där kompanisjukvårdare och instruktörer,- men morfin eller något sådant, hade vi inte. Helikoptertransport var det inte tal om, det blev skakig 903:a och färd in till Lunds Akademiska sjukhus och brännskadekliniken där.

Dagen efteråt fick jag av en händelse syn på Per Lagerkvists ”Aftonland” på något bibliotek, någonstans – där det talas om den spjutkastande guden – han som håller Gungners lans i sina händer. Ni förstår, det var jag som vaknade först – och beordrade eldposten i tältet att kasta ut en brinnande plastdunk med tvåtaktsolja för MC-ordonnansens Husquarna motorcykel, uppblandad med rester av t-sprit och slattar av lysfotogen. Tyvärr hade han, som satt eldpost ställt dunken för nära tältspisen – trivialt nog – och så fattade den eld. Nu offrade sig bara en man, för de andras skull – och jag själv bar skulden till hans smärta, eftersom han lydde, och gjorde exakt vad jag sade åt honom att utföra.

Så – ni ser – Oden får alltid sina offer. På det ena eller andra sättet. Många är de som mött honom, men ytterst få är de män eller kvinnor som verkligen förstått, eller begripit vad han kräver – av sig själv, av sina ”Fulltrui” – och av alla andra. Han är förvisso hård – men rättvis.

Oden – Odin – och Loke – hans skugga – finns i alla kulturer, alla land – och de som lever tillräckligt länge, kommer kanske att få se dem – innan de dör…

Freyja Ashwynn växte upp i en holländsk, strängt katolsk familj – strax efter Andra Världskriget. När hon bröt med dem, allesammans – ansåg de henne för galen. Hon befann sig på olika institutioner från det att hon var 9 till 18 år gammal, men – vid 30 års ålder flyttade hon till London – efter att ha lärt känna Oden, och runorna. Hon mötte Hilmar Örn Hilmarsson från det Isländska Asatrufélagid, gifte sig två gånger – Edred Thorson – en annan storhet inom den moderna, esoteriska runologin – lärde sig förstå skillnaden mellan Sigurd Agrells epokgörande Uthark-teori och den missvisande nummerologi som andra ”runmagiker” tyvärr ofta följer – med sorgligt resultat. Hon träffade dem alla, samspråkade med envar. Många av dem finns inte mer, eftersom de är döda och inte lever längre. Hon ägnade sig också åt folkmusik, eller neo-folk i Tufnell Park, nära Camden Town i London, där hon bott, verkat, lärt ut runkunskap och Asatro sedan 1979. Och ingen har gjort det bättre än hon, inte någonstans i just England UK, i alla fall.

Freya Ashwynn mötte enligt sig själv Oden år 1983 – alltså samma år som jag – och det går inte att berätta hennes historia, utan att också berätta min egen. ”There is no way of telling her story, without telling my own”, för att parafrasera Martin Shen i någon gammal film, någonstans. Ni kan själva få avgöra om detta bara är rena tillfälligheter, eller mer än ett sammanträffande. Ni kan också få påstå eller säga att denna berättelse bara är trams, tomt poserande eller fåneri. Det intresserar mig inte, och det intresserar inte Gudamakterna heller. Jag har ju sagt att man möter dem bara vid ytterst begränsade, enstaka tillfällen, kanske bara en enda gång i livet – för i vardagen kan du som läser detta inte se eller varsebli dem – ifall du inte tränat din varseblivning, och därför fått försaka något annat. Likheter finns kanske med Jan Fries, ”Helrunar” – här går vi hela vägen eller inte alls – inte att förväxla med den akademiske forskaren Jan de Fries – som var kristen, färgades av detta och dog år 1964.

Denna läsvärda bok utgavs 1981, inte 1951 som det felaktigt står på Amazon. 1951 var Freyja Ashwynn bara 2 år gammal, och kunde inte utge några böcker…

Freyja Ashwynn sägs ha kontroversiella åsikter – enligt vissa. Kritiker med kristet ursprung har såklart alltid smädat henne och hela Asatron, och sagt att hon skulle vara rasist,befinna sig långt ut till höger på den politiska skalan och så vidare – fastän ingenting kunde vara felaktigare. Den eller de som mött henne i levande livet, vet att hon säger vad som faller henne in, och hon utropade – högt och ljudligt ”Ooo – Din ! ‘Es the Frigging Bollocks !!” vid sitt besök på Historiska Muséet i Stockholm där man gjort ”Barum-kvinnan” från svensk stenålder till någotslags halvindiansk, sibirisk Schamankvinna i en numera Yggr ske pris omarbetad utställning från 1992.

Man kan inte anklaga en fjällbäck för att den rinner och forsar, och man kan inte hejda en Gydjas ordflöde. Inte när hon heter Freyja Ashwynn, för hon sejdar ständigt, och befinner sig ibland i ett inre tillstånd, som ni vanliga läsare eller läsarinnor inte kan ha en aning om. Sofia Axelsson, som tillhör en vida yngre generation kvinnor från Sverige, är lite av samma andas barn när det gäller vild sejd, eller ett inspirerat skrivande – men hon slår aldrig över helt, och det gör inte Freyja Ashwynn heller.

”Många äro komna, men få äro kallade” lär det stå i någotslags kristen bok. Själv vet jag inte, eftersom jag aldrig läst den. Är man Hedning, så är man Hedning, och är man Asatroende så är man Asatroende och inget annat. Freyja Aswynns självbiografi, däremot – är nog både spännande och intressant läsning – ifall man vet något om det sena 1900-talets esoterica, och förstår att uppskatta allt som sägs.

I länder som det alltmer intellektuelt torftiga och utarmade Sverige eller USA är böcker som ”Walking with Woden” eller Wothan totalt omöjliga att ge ut, och knappast någon procent av befolkningen kan förstå dem, ifall de inte själva har liknande erfarenheter som bokens författarinna – inte ”författare” eftersom detta gäller en kvinna. Rörande ”blaskor” eller dagstidningar som DN, SvD, GP och så vidare, eller svenska recencenter i allmänhet, hyser jag föga eller intet hopp. Men – jag rekommenderar er faktiskt att köpa och läsa Freyja Ashwynns självbiografi – även om det inte – traditionsenligt – lär bli någon landsomfattande ”Bokrea” i Sverige just i år, anno 2026 – förrän den 24 Februari.

25 GBP är inte för mycket begärt för att läsa boken på papper, och 10 USD ungefär för nät-upplagan, är ett rent underpris.

Från SKADES Vinterland – På BJURNEDANS Dag…. ”Inget större SKADEUTFALL uti HASSELA !”

2026-02-09 av Hedningen

”Alla barnen lärde sig simma
utom Lotten….
Numera ligger hon på BOTTEN…”

– Skolgårds-rim från 1990-talet (finns i många versioner)

”I Mörker och Köld och Snö
Fick Paavo och Evert dö.
Vad skulle det tjäna till ?
– Ja, så kan man fråga om man vill…

Och Ivan Ivanovitj dog också han
Och visste väl ej för vad…
Ack, den död som han fick…
Beskrevs i ett Tidningsblad…”

– en smula fritt efter en dikt av Nils Ferlin, Svensk Poet, skriven 13 Mars 1940

Idag – 9 Februari eller Göja månad är det BJURNEDAN enligt den gamla Västnordiska Lunisolära kalender Samfundet Särimner följer. Man firar inte Jul i Disablotets tid, som vissa felnavlade kräk till NAS-are, som inte har reda på sig, och först basunerar ut att de inte tänker följa solstånden, och fira Midvinter vid Midvintersolståndet, men sen gör det ändå. Det dunkelt sagda är som vanligt det dåligt tänkta, och vad denna halvtaskiga Nas-are vals beträffar, betackar vi oss för den. Särimner däremot, kan föra er till Seger – hur detta görs kan ni läsa om i detta inlägg

Inkonsekvens och idioti är något som vi här på Hedniska Tankar hatar och avskyr, ända ned i vår Asa-trogna Hamn och Hug.

”Om dina elever vill ut i snön och stöka – LÄR dem bygga en ”Snöka”, du din värdelösa gamla SKÖKA !

(bildkälla: SVT och Nordanstigs Kommun, Hälsingland )

Antalet KLANTSKALLAR i Midgård verkar vara oändligt, och ”emot dumheten, kämpar ibland också gudarna själva förgäves” har man sagt. Klantigast av alla – och totalt inkompetent – har den samlade lärarkåren med en viss kvinnlig rektor i spetsen vid den såkallade ”Arthur Engberg-skolan” I Hassela – en ort som är känd för sina många Miljöpartister, Sossar och sitt ”Hassela-kollektiv” visat sig vara i veckan.

De har låtit småskolebarn där bygga kojor i snöhögar inom direkt synhåll från skolans fönster, efter vad det ser ut (se bilden ovan)

Ändå DOG en elev sedan en snökoja rasat in, eftersom några andra barnrumpor och snor-gärsar klivit rakt genom taket på snökojan – och man måste ju ställa frågan vilken etnicitet eller härkomst, samt ålder dessa ungar hade. Var det månne etniskt svenska barn som var i farten – var de vana vid vitner och snö ?- eller var det månne barn av helt andra nationaliteter som ”importerats” hit, med Såsialdemokraturisk hjälp, kanhända ?

Barn som uppfostrats under vinterförhållanden, lär sig att inte gå över snökojor som kan rasa in, eller också lär de sig begjuta dem med vatten, så att de fryser till is och blir hållfasta. Sådant kunde folk redan på medeltiden.

Redan i forntiden fick män och pojkar i Sverige lära sig vad livet en dag skulle kräva… (Bild från Olaus Magnus, ”Historia om de Nordiska Folken” år 1555 )

Rörde det sig om Mellanstadie-elever i kamp med Lågstadie-glin, eller hur gick detta egentligen till ? Alla etniskt svenska barn har väl lärt sig bygga en ordentlig snökoja – själv gjorde den Hedning som skriver dessa rader det i fyra meters drivor utanför ”Stimmets Skola” i Tyresö kommun på sin tid (1970-talet) SVT:s vinklade nyheter kan som vanligt inte ge oss relevanta fakta i målet – för det här kan mycket väl sluta i Domstol, inte bara på sjukhus… Klart är emellertide att de gamla nuckor och pellejönsar till odugliga lärare och lärarinnor som fanns på denna skola, inte skötte sitt yrke. De satt i sitt lärar-rum och drack kaffe som vanligt, kan vi nog förmoda, och brydde sig inte om vad som hände rakt utanför deras fönster. Inte en enda vettig manlig förebild eller kvinnlig ”rastvakt” fanns tydligen på plats, ingen skol-vaktmästare heller. Nu bräker ”svenska” kyrkan sina får-aktiga litanior som bäst, och erbjuder ”kris-stöd” i ett försök att tjäna pengar på sorgen och hjälpa upp sina falnande medlems-siffor, men tyvärr tror vi här på ”Hedniska Tankar” att det inte hjälper föräldar eller anhöriga till den döde skolgrabben så särskilt mycket.

Nu så gick det som det gick – sorgligt nog. SKADE heter Vinterns gudinna enligt vår Asatro. Hon råder över jakt, stormar och snö, och hon är INTE till att Leka med...

Det har nu flera skolklasser i Hassela – som ligger åt Hälsingland till – själva fått erfara. Kanske lär sig dessa stackars barn något om livet så småningom, men för de medelålders vrak, pjosk-pedagoger och psykoterrafager som skulle uppfostra Hasselas ungdom, lär det ändå vara FÖR SENT. Dessa personer – som skulle vara vuxna – kunde helt uppenbart ingenting alls om vad en NORDISK VINTER är för något, och ändå har vi haft Nordiska Vintrar ända sedan den senaste Istiden, för sådär 10 000 år sedan…

Varje någotsånär normalbegåvad person – till och med små barn – borde lära sig hur man bygger en enkel snökoja. Ännu enklare är att göra en grop i snön – förutsatt att snötäcket är djupt nog – eller att söka sig till en översnöad gran. Detta behöver man inte dyra överlevnads-kurser eller böcker för att klara, men en rejäl instruktion – och ett teori-pass om 20 minuter, skulle kunna lösa saken. Ifall de som skall vara elever lärt sig att stoppa undan sina mobiler, hålla käften, sitta ned och höra på – dvs…

Tro inte på LÖGNERNA om ”Ääähbuuhää Klimaat-förändringar” – I Sverige år 2026 råder en HÖGST NORMAL Vinter – även jämfört med tidsperioden 1961 – 1990 !!

På Järvafältet, där ”Hedniska Tankars” redaktion är belägen, trampar invandrare sönder de skidspår kommun och fritidsförvaltning ställt i ordning – ibland med konst-snö, vinter efter vinter -för dyra pengar. De har aldrig fått lära sig, att man aldrig aldrig någonsin t-r-a-m-p-a-r i skidspåren, men går vi sidan av – och då går man lämpligen, där andra redan trampat. Detta är bara vanligt sunt förnuft, inget annat – liksom att man inte lämnar dåligt uppfostrade barn – eller förbarnsligade vuxna – utan tillsyn.

Hedniska Tankar

Vi Hedningar försvarar Sverige och dess intressen, vår Frihet och vår rätt att leva som vi SJÄLVA väljer

Etikettarkiv: Asatro