Vales Dag – och om Nemesis Divina

”Rind föder Vale
i Västersalar.
Åt Balder är en
hämnare född…”

(fritt efter Baldrs Draumar, 11:e strofen)

I am your Nemesis
Pledge to me allegiance
I am your Nemesis

Pledge to me defiance

Are you following me ?
Are you following me ?

Well, stand up my sons of Uriel
And stand up my bastard child
The time has come to conquer
I´ll provide your anger

We march !

(efter Marillion ”Market Square Heroes” )

 

Igår var det som bekant Valentins Dag, en dag uppkallad efter ett fiktivt katolskt helgon, vars existens med hög sannolikhet kan ifrågasättas. Tidigare benämndes dagen ”Alla Hjärtans Dag”, ett vackert svenskt namn som numera kommit att stryka på foten inför allehanda amerikanska dumheter. Dagen sägs vara ägnad kärlek och romantik, men dess ursprung är inte alls kristet utan hedniskt, därför att den går tillbaka på Lupercalia, den romerska Februari-festen, som jag beskrivit förr om åren.

Amerikanska Asatroende har på senare tid utnyttjat dagen till att fira Vale, hämndens gud; som ju hämnades Balder bara en natt gammal. Man har gissat att Vale skulle vara nymånen, som med sitt ljus utsläcker mörkret efter det att Höder, eller månen i nedan gjort slut på Balder, som är fullmånen. Även om jag själv som Freja-troende hellre skulle vilja fira en kärlekens fest ligger det kanske nära till hands att erinra sig Baldersmyten, denna mörka och kulna Februari, då det redan är Bjurnedan – första nedanet i årets andra månad benämns ju så – se min artikel om Bävrar och kopplingen till ”Bjur” under rubriken – ”I Naturen” ovan. Balder var ljushylt, älskad av alla och helt oskyldig; men då gudarna kastade till måls emot honom hittade Misteltenen, som Frigg glömt att ta en ed av ändå sitt mål, och Balder föll dödligt sårad till marken, och lät så sitt liv.

Vale, hämndens gud i mitten, flankerad av Höder till höger, och Balder till vänster på frimärke från Färeöarna av Anker Eli Pedersen år 2003.

Själv hade jag en gång ansvar för en hop nittonåringar, som började kasta upp moraknivar i luften – allt högre och högre – och sen ta emot dem med fötterna. Ingen ville erkänna vem ibland dem som kommit på den leken, men den slutade förstås illa, och en kniv gick rätt genom fotbladet på en person, när någon kastat sin kniv högt nog. Så var det nog också med Balders dråp, någon började att kasta till måls, och de andra följde efter – och konsekvenserna av den oskyldige Balders död, ser vi till slut i Ragnarök. Så kan en tillfällig händelse sätta igång en hel kedja av nya och mer ödesdigra skeenden, som till slut orsakar död och lidande – och det visste våra förfäder också.

Frigg sörjer i Fensalar över Balders död, och det var hennes ”första sorg” står det i Eddan…

I skuggan av denna myt kan man tänka efter en stund kring begreppet hämnd, vilket blir en nödvändighet när oskyldiga drabbas på grund av något de inte förtjänar. Linné, den store naturvetenskapsmannen, trodde exempelvis på det som kallas Nemesis Divina eller Gudarnas Hämnd.Man behöver sällan själv hämnas,” som min gamle far sa på den tiden han levde, ”för livet hämnas ofta åt en”. Det ligger en stor sanning begravd i det uttalandet, och ofta har jag funnit att det är rätt. Var och en får till slut sitt bekymmer, och till och med dina fiender kan lida mer än du tror, och om inte annat kommer de att göra det när du väl ertappar dem, och utsätter dem för hämndens bann och domslut.

”Gudarna straffar somliga med detsamma, men för de verkligt stora skitstövlarna tar det ofta något längre tid” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. I förra veckan såg jag det besannas återigen. Jag hade en gång under tio års tid en chef på mellannivå, som var något av det mest elaka, trolösa och baksluga ni någonsin kan föreställa er. Men vad hände under årens lopp ? Jo, hans hustru lämnade honom, och han började dricka. Så dog hans föräldrar, och av en nyss pensionerad kollega, vars liv den här personen också förbistrade om än inte förstörde, fick jag höra att hans älsklingsdotter just dött. Hon studerade vid Uppsala Universitet, ditskickad med sin fars pengar vid tjugoett års ålder, men råkade ut för en sällsynt illvillig professor – inte i Runologi och vid namn Williams – men i alla fall – och så begick hon självmord. Förutom en sällsynt ohängd son har min gamle chef nu inga anhöriga alls kvar i livet, och det sägs; att han nu tillbringar det mesta av sina dagar i nedbrutenhet och sorg; ja han sitter bara där och stirrar tomt ut i tomma intet framför sig.

Om det är sant att dygden kan vara sin egen belöning, är förräderiet sitt eget straff.

Vid underrättelsen om alltsamman kände jag varken sorg eller glädje, och inget annat heller. Bara tomhet, och så är det ofta när hämnden till slut inställer sig; och de skyldiga till sist faller offer för sina egna ränker. Nornornas kvarnar må mala trögt, men till slut skapar de rättvisa. Linné samlade exempel i levnadsöden han stött på eller hört talas om, och själv har jag gjort observationer om att en del av det han skriver mycket väl kan vara giltigt än idag, som till exempel detta med att fädernas missgärningar skall gå igen på barnen.

Skulptur av Nornorna i Ribe, Danmark

De föräldrar som begår misstaget att döpa sina barn till Loke, Hel, Angerboda och andra destruktiva namn får ofta barn som inte lever länge, eller som drabbas av sjukdomar och andra fel. Våra namn betyder mer än vi tror, för var gång vi uttalar dem blir vi tvunga att tänka på vad namnet betyder, och destruktiva tankar framkallar destruktion. Rättvisan vinner i längden, och dygden finner alltid sin man.

Tro mig, ni hedna och ludna, ty mycket har jag sett, och än mer jag vet som ni inte vet…

Balder och perfektionen

Jag har skrivit att det är en lycka att bliva läst. Frågan är då, ifall det också är en lycka att bli läst för mycket. När jag tittar ut från mitt elektroniska Hlidskjalf, tycker jag mig ibland se att mina hedniska tankar och garanterat omoraliska handlingar (redan detta med att torgföra en åsikt, som de härskande inte gillar; är ju på sitt sätt omoraliskt) blivit uppmärksammade här och var; till och med inom den amerikanska Asatrun, för over there talar man inte om Asatro, utan om Asatrú, som hos islänningarna.

Amerikansk Asatro är tyvärr en snårig, ytterst svårsmält och ibland renodlat illasmakande soppa; och något som jag faktiskt tar avstånd ifrån – vilket beror dels på grund av andelen galningar på nätet, människor som vill utnyttja kopplingen till Nordisk kultur för diverse skumma politiska syften (både till höger och vänster) och sedan förstås också de kristna, samt en myckenhet thirtysomethings som råkar vara unga judiska intellektuella, och som mest studerar Asatron för att de skall kunna ”avslöja” eller racka ned på den så småningom, och som använder den som täckmantel för allehanda politiska deklarationer, som man vill att också vi Nordbor skall skriva på.

Men idag hittade jag en mycket allmängiltigt hållen, vettigt formulerad sajt som strängt och konsekvent håller sig till att lära ut grunderna till de fullständigt okunniga i ämnet (ibland vilka inte bara amerikaner i allmänhet utan också många svenskar tyvärr befinner sig) som faktiskt lyckades servera mig några nyttiga tankar om Balder, Perfektionens gud.

Balder litade på de försäkringar han fick och på de eder, som alla levande varelser givit, utom de klena Misteln, som man både kunde ha och mista. Men hur slutade den sagan ? – Jo, hans egen bror; som var blind, mördade honom…

Den konventionella tolkningen av Balder, som vi alla fått oss itutat om och om igen, kommer från den Norske 1800-tals forskaren Sophus Bugge, som själv var kristen och ihållande hävdade att Balder förstås måste vara Bibelns Kristus i förklädnad, någon annan tolkning fick helt enkelt inte finnas. Nordborna var en underlägsen ras, ingenting kunde de producera själva. Allt måste komma utifrån. Fortfarande finns det många, som tror på denna konventionella bild, och med en benhård, närmast skolastisk glöd missar det pinsamt uppenbara. Jag har redan igår tagit upp fallet med unge Herr Alexander Karlsson vid Karlstads Högskola för er – nu måste jag understryka att jag inte har något personligt agg emot just honom – hans akademiska karriär är skäligen kort och kanske skulle jag också ta med en artikel från ”Det Goda Samhället” som jag ju läser regelbundet – också den har på sätt och vis med saken att göra.

Bugges kristna svammel har sedan länge blivit inaktuellt. Numera tror de flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek – som ibland lyckas frigöra sig från all katolicism – att Balder är en solgud och en ljusgud – hans namn betyder inte alls ”Herren” som en viss Lasse Lönnroth häver ur sig på svenska Wikipedia, för den etymologin är också motbevisad sedan länge. Istället kommer namnet från ett proto-germanskt *balþaz, gotiska balþs och svenskans ”båld” – alltså den djärve, den modige. Balder var ju just djärv – ja övermodig – när han blottade sig för ödets pilar. Man har också länkat ihop honom med den slaviska ljus- och solguden Byelobog, vars dunkle broder Chernobog tydligt syns i Höder och Loke.

En annan – och vida intressantare tolkning – är att Balder i själva verket betecknar fullmånens skiva – aktuell såhär i Augusti – medan Höder står för Tunglet eller den avtagande månen, Balders hustru Nanna är nymånens skära, och slutligen Våle – hämndens gud – som dräper Höder blott en dag gammal – är den nytända månen. Det finns även ännu fler bottnar i Baldersmyten, och vad som sker i den.

Rind föder Våle i Västersalar – Åt Balder blev dagsgammal, hämnaren född…

Skribenten Ms Elly, borta i sitt USA har genomskådat något väsentligt. Balders död är en del i det kosmiska dramat, som driver det framåt. Och Ragnarök är inte slutet, inte som de kristnas ytterligt naiva och barnsliga yttersta dom, enligt vilken allt slutar lyckligt, och de saliga sitter på gud faders högra sida, medan deras nöje – enligt Kyrkofadern Augustinus – storligen höjs av att höra de fördömdas eviga skrikande i helvetet. Nej, vi hedningar vet, att tillvaron är mer sammansatt än så. En ny jord och en ny sol skall rymma en ny mänsklighet, född av Liv och Livtraser; Balder och Höder skall försonade komma tillbaka från Hel, men Nidhögg flyger också över till den andra och nyare världen, med last av lik under vingarna. Så börjar det kosmiska dramat om igen, vrider sig evigt runt runt i ett kretslopp, likt ett enormt årshjul, och en bättre symbol för hedendomen än det, kan nog inte tänkas. Kanske är Balder – och Höder – ”den svarta solen” – detta tecken som så ofta missbrukats, därför att få inser dess mening.

 

The ancient European esoteric sign – of the black sun. Scandinavian runes and ornament, isolated on white, vector illustration

Balder är till synes helt perfekt, och älskad av alla; sägs det – men han är en gudom, som sällan talar eller alls agerar. Han tycks oföränderlig och evig, ett ouppnåbart ideal, där han sitter på sin tron vid hustrun Nannas sida. En vän jag hade en gång – hypnosterapeut till yrket, och annars utbildad i klassisk psykologi hade en gång en dröm om den skinande Balder i Breidablick – men trots att glansen nästan bländade honom, var där liksom inget mer. Balder verkade stel, likt ett slags tvättmedelsreklam – samma reklam jag skämtade om och med igår. Ms Elly drar slutsatsen att Balder är ett slags symbol för idealismen, det ouppnåbara, det vi människor inte alls är, men kanhända gärna vill vara.

”Den skinande Asen” var det ja…

Ibland är jag själv också lik Balder. Jag har en tendens att lita för mycket på folk – och det får jag sota för – när motsatsen hastigt bevisas, det vill säga att det inte går att lita på någon. Jag vill tro alla människor om gott, och letar kanhända efter publik och uppmärksamhet eller förtroende på fel ställe.

Med tiden har jag blivit försiktigare, men jag gör ändå som Balder. Bara som ett ”test” har jag anförtrott några goda vänner mitt testamente – innehållet i ett sådant är ju enligt lag hemligt tills man dör, och är man testamentsvittne; hör det både till juridikens grundläggande regler och vanlig civil djälva artighet, att man inte får yppa innehållet i testamentet för någon, innan testatorn är död, borta, finito som Balder; helt enkelt. Tre vittnen utsåg jag, för säkerhets skull – väl medveten om det juridiska faktum, att man närsomhelst kan upplösa sitt testamente enligt Svensk lag, och skriva ett nytt – samt registrera det enligt konstens alla regler – en av de tre män jag vände mig till, var faktiskt Överstelöjtnant och allt – och en annan var visst någotslags nyutsedd Andlig Överkucku i ett och annat Samfund – men för all del – jag litade på honom ändå…

 

”Och moder Frigg tog en helig ed av alla levande varelser, stora som små… Det var bara den klena Misteln som svek, och den kunde man verkligen mista…”

Och vad hände – tror ni ? – Jo, samtliga, alla tre, varenda en spred delar av testamentet eller hela texten till utomstående, och sprang runt i cirklar och ballrade om det hela. Föga ädelt av dem, och föga hedrande tillika, eftersom det där faktiskt var lagbrott, andra exempel på samma sak har jag också sett – men dem väljer jag för tillfället att förtiga. Fast – intet ont som inte för något gott med sig – av den där Överstelöjtnanten fick jag en dalahäst, en omålad, som hans egen far skurit – och den står fortfarande kvar här hemma, som ett memento av en hederlig Dalkarl, och en man jag ändå är du och bror med. Skytte har vi idkat, i blindo också likt Höder själv, men håll med om att det var en rolig övning…

Asatrogen variant av  det moderna ”Jag rensar, du kastar !” ??

Mycken omoral har jag själv gjort och även sett, javisst – och fler ”tester” av system och mina närmaste – som en annan Loke – den store, genomperverse ”testaren” – han som alltid för våra livs intriger framåt, på det allramest fasaväckande sätt – men varför – tror ni –  utförde jag dem ? Jag tror knappast att det var av idel självdestruktivitet, eller något annat sådant – men förr eller senare måste vi ha förändring i våra liv, precis som mitt amerikanska orakel säger, och det kommer en dag då vi kanske inser att Balder, ljusets gud, eller denne bleke Vitekrist inte var något för oss – lika lite som vi litar på Loke – för honom kan man inte lita på, det är ju givet…

I vissa kretsar och diskussionsgrupper borta i USA får man inte ens nämna Loke vid namn, förresten. Inte ens på det allra mest akademiska av nivå, man får inte ens utforska det begreppet, lika lite som någon på ”Det goda Samhällets” redaktion vågar ifrågasätta närvaron av en allsmäktig Statskyrka, utsänd att kontrollera allt och alla i evigheters evighet, amen. Hörde detta om förbudet att ens diskutera Loke av en god vän så sent som  igårkväll – och kanske är alla dessa sammanhang, amerikanska och svenska ytterlighetsgrupper och ytterkantsgrupperingar lite som The Manson Family – the son of Man, ni vet – ha ha ha ! Lagar och regler är intet värda, om makthavarna själva bryter emot lagen; och det ingenstädes någonstans finns det minsta av konsekvens – eller sinne för proportioner,  vilket också är viktigt att ha i vissa lägen.

Kort sagt, det finns inga frälsare. Ingen allsmäktig gud skall någonsin komma ned från himmelens fäste för att rädda vår liljevita Hug och våra nattsvarta arsel. Synden, och förnyelsen, Lokes pilskott och Höders handling är kanske allt som till sist återstår för de av oss, som ännu vill ha en väsentlig förändring – eller i alla fall en ny tanke, en ny och bättre helhet. Fråga oss inte vad som driver oss till det, men så är det i alla fall.

Summan av allt är att förändring krävs, att det inte lönar sig att ha för höga ideal; och att vi inte skall lita för mycket på vissa människor i vår omvärld.

Synd bara att det tagit mig mer än ett halvsekel att upptäcka det, men så är det här i Världen.

”Var rädda om varandra” sa nyligen vårt land Överbefälhavare. – ”Jo”, säger jag – kanske är det just det vi kommer att vara…

Tänker inte länka till någon ljudfil här – men som avslutning på min kria om Balder, kan ni gärna få läsa en sångtext istället. Begravningspsalmer och liktal är det däremot inte dags för – det försäkrar jag er. Ryktet om min nära förestående död är nämligen vansinnigt överdrivet, förstår ni – och jag har ännu gott om tid att skriva ännu fler testamenten att genast upphäva, ifall det nu blir aktuellt.