Och dagens namn var RAGNAR…

Idag, denna Nifelfullets dag, har Ragnar och även Ragnar namnsdag i den svenska almanackan, som kommer från den namnlängd, som Svenska Akademin gjorde upp 1901, och sedan reviderade år 2001. Men namnlängden är likafullt Hednisk, för endast svenska namn är med där; och den följer ännu Nordiskt Namnskick, trots krav på att Erika skall strykas till förmån för Mohammed, och andra sakramentskade dumheter, som jag skrivit om i det förgångna. Mycket av katolikernas motbjudande helgon och såkallade martyrer har också rensats bort, och man har ibland sagt, att endast och endast bara Finland och Sverige är de enda länder, som har Nordiska namn i sina respektive nationella almanackor – i alla fall i något större antal.

Att fira namnsdagar och födelsedagar är hursomhelst en Hednisk tradition det också, och ingen kristen eller katolsk sedvänja, eftersom redan de gamla romarna firade sina namnsdagar och födelsedagar, och som vi alla vet var de hur hedniska som helst.  Även Ragnars namn – och epitetet Lodbrok, som inte är ett Efternamn, utan just ett epitet – har trängt ut över hela Världen under de senaste åren, främst genom den här amerikanska Hollywood-figuren:

Men vi vet alla att Amerikanerna missförstår, förvanskar och förvrider, och förutom de alltmer fåtaliga ”fornsedarna” och andra politiska extremister i Sverige, ingen nämnd och ingen glömd, är de Asatrons största fiender. På expertsajten ”Medievalists.net” fann jag idag en gammal artikel från 2016 om Hollywoods största lögner, eller hur kristna manusförfattare gång på gång ljuger rakt ut, och anklagar våra förfäder för blodiga människooffer, trots att det inte finns minsta arkeologiska bevis för detta, vad nu Vikingatiden eller den nationella hedendomens sista tid, innan kristendomen helt tog över, bara för att följas av pånyttfödelse-fasen och den nationella folkresningens tid, som vi nu är mitt inne i.

Allt vad Hollywood ständigt gör, är att upprepa Adam av Bremens kristna skräck-historier, bullshit och påhopp – och som missionsbiskop av Bremen, med ”en man som besökt Svearnas land” från den danske kung Sven Estridsens hov som enda källa, är den gamle mäster Adam inte alls vittnesgill. Detta har historiker gång på gång konstaterat, men ändå fortsätter Monoteisterna och Hollywood att ljuga och fara med osanning, i berättelse efter berättelse, film efter film.

HBO Vikings, ”The Last Kingdom”, ”Den trettonde krigaren”, ”Valhalla Rising” och allt vad dessa skräp-filmer och horrörer ibland populärkulturen nu heter, är alla likadana. Eller lika dåliga. Rasismen emot oss Nordbor tar aldrig slut, liksom det dåliga underhållningsvåldet, städer med namnet ”Uppsala” som förutsätts ligga ibland höga fjäll, skepp som seglar med vinden in från fel sida, och allt det andra.

Och de kristna rasisterna är inte de enda, som fortsätter att smutskasta oss eller sprida fördomar, tvärtom.

I somras kom den judiska smutsfilmen ”Midsommar” – något annat än just ”en judisk smutsfilm” kan man inte kalla den – ni får verkligen ursäkta mitt språkbruk, kära läsare, men den var gjord av den Sverigefientlige regissören Ari Aster från New York, vars religiösa hemvist och stamtillhörighet är ganska välkänd, liksom vart han fått sina pengar och sina köpta svenska skådespelare ifrån. Om någon svensk regissör dristade sig att ta Ukrainska folkdräkter och klä ut en massa moderna Israeler samt anklaga dessa för ritualmord,i stil med redan gjorda och på sitt sätt bättre filmer som ”The Wicker Man” vilken Aster film bara är en blek, halvtaskig kopia av – så skulle alla, ja alla kritiker Sverige och Världen över vråla ”Anti-semitism” eller ”Rasist !” inom fem röda sekunder – och det med rätta !

Även inhemska rasister finns. Vi har deckarförfattaren Mons Kallertofts dåligt skrivna böcker, och ett halvdussin kristna imitatörer från Danmark och även Norge, som skriver i samma stil. De här ytterligt fördomsfulla rasist-böckerna finns till och med på Stockholms Stadsbibliotek, som väl inte borde ägna sig åt Hets emot Folkgrupp eller spridande av Hat-litteratur, men som ändå gör det.

Jag har roat mig med att byta ut ordet ”Asatroende” eller ”Asatro” emot ordet ”Jude” eller ”Judendom” i Mons Kallertorfts rasist-version av Margit Sandemo. Ni kan se det hela som ett rent form-experiment i Ari Asters efterföljd så att säga, för vad skulle någon säga om detta:

Det är den kallaste vintern i mannaminne och en man hittas hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de gamla judarnas ritualer vid Judesabbat och kriminalinspektör Malin Fors ger sig ut på jakt efter den judiske mördaren. …

Håll med om att det vore mindre smakfullt, ja ren rasism om någon skrev såhär. Snudd på straffbart, rent av – även om just jag inte alls är någon vän av censur, som alla vet. Jag ska inte fortsätta, men hela Kallertorfts deckare och många,många fler fortsätter i precis samma stil, sida upp, sida ned – i det oändliga. Fortsätt själva med mitt föreslagna ordbyte – så får ni se !

Nu ska jag inte tjata vidare på detta tema – men gå över till Verklighetens Ragnar – med en sista loska till Monoteisternas ständiga hat – som kommer från sajten ”The Rational Heathen” i USA – för även i USA finns faktiskt hederliga och fördomsfria Hedningar, som faktiskt försöker ta reda på sanningen om längesen gångna tider.

Och för övrigt – är det riktigt rättvisande att döma en NUTIDA religion eller NUTIDA religionsutövare efter händelser, som påstås (men aldrig bevisats) utspela sig för tusen år sedan ?

Islamska Statens massmord, och samma Islamisters kravaller i Malmö händer just nu och det är VERKLIGHET, liksom Livets Ords dörr-terror, Knutby-församlingens mord och misshandel  – samt det växande våldet emot etniska svenskar – men räkna nu upp en jag säger en enda sådan händelse i dagens verklighet eller dagspressen som har med Asatron att göra frånsett då en och annan idiot typ Varg Vikernes från Norge – vars första och enda mord ägde rum under det tidiga 1990-talet, dvs för snart över 30 år sedan. Han är det enda undantaget, som bekräftar regeln. Det är Monoteismen som står för våldet – inte vi !

Samt – det är klart – nu Corona-döda ”fornsedares” roll inom Göteborgskravallerna, samt ”Forn Sed Stockholms” klara kopplingar till ”Antifa” och Vålds-vänstern – som är en ”annan femma” och något jag kommer beskriva senare.

Låt oss inte bli långrandiga, även om det är första dagen i Höstmånaden, eller Hels månad.

Namnet Ragnar kommer från Ragnarna, alltså de regerande, makterna, gudarna med ett annat ord – och även ordet ”Ragnarök” eller de nuvarande makternas undergång (men långtifrån universums slut eller någon ”yttersta dom” eftersom Hedendomens livssyn är cyklisk, vilket man får lära sig om man läser Voluspá) har förstås samma etymologiska upphov.

Ragnar, mansn. = fsv., fda. = isl.  Ragnarr = fhty. Ragin-, Reginhari (ty.  Rainer), till germ. *ragina- = got. ragin,  råd, beslut, osv. (se f. ö. Ragnarök),
o. sbst. här (jfr Gunnar).

Ragnarök, mytol., om världsundergången enl. nordisk hednisk uppfattning;  litterärt lån från isl.: äldst Ragna rǫk, dvs. gudamakternas (slutliga) öde, av genit. plur. till isl. regin n. plur., gudamakter (jfr Ragnar, Ragnvald, Reinhold) = got. ragin, beslut; även förstärkande: isl. regin- osv.; besl. med
sanskr. racáyati, ordnar, åstadkommer, fslav. reką, säger + isl. rǫk n. plur., öde o. d., varom närmare under räcka 1; sedermera (t. ex. i eddadikten
Lokasenna) ombildat till Ragna røkkr, dvs. gudamörker (’götterdämmerung’), till isl. røkkr (genit. -rs) n., mörker = got. riqis, av germ. *rikwiz (liksom mörker av *mirkwiz) = ie. *regᵘ̯es, *eregᵘ̯os i grek. érebos, underjordiskt mörker, sanskr. rájas, mörker, armen. erek; jfr fgerm.(-lat.) Requa-livahanus (på ett altare från Blatzheim).

Även Ragna, den kvinnliga formen av Ragnar, har givetvis samma ursprung. ”Den som är av makterna” med andra ord, eller rådgiverskan. Jag hade en gång en kvinnlig släkting, som hette så. Jag säger ”hade en gång” eftersom hon sedermera bytt namn, då hon inte gillade sin ömma moders namnval i den stilen – och numera är Ragna – vars nuvarande namn jag faktiskt inte kan komma ihåg, eftersom hon alltid, alltid kommer att vara ”Ragna” för just mig – jag minns henne även som barn, som tonåring och också nu den vuxna kvinna hon råkar vara – själv mor, och har egna barn, som för vår släkt vidare. Ingen av dem är hedningar, så vitt jag vet, men de kommer nog hitta hem till Asatron vad det lider, ty deras mormor är en stark och mäkta hednisk kvinna.

Hon drabbades i unga år av en förlamande, livsförintande motorcykelolycka, som satt sina spår, och som gett henne tinnitus, cochlearimplantat – i stadigt minskande storlekar, efter kranieingrepp efter kranieingrepp och mycket annat – men ännu rider hon, än lever hon – och tre döttrar och en son har hon gett oss. Att döpa en dotter till Ragna – efter ”Ragnarök” – det stora mörkret, Världsbranden då allting förgår, utplånas och går under – men ändå återuppstår – Det är en hednisk handling.

Det är äkta hedendom, trots allt. ”Vid slutet står Segern” – det har jag ofta sagt er, och det stämmer fortfarande.

Döden är ingenting. Samtiden är ingenting, Amerika är ingenting, Trump är ingenting, Biden är ingenting – men stammens liv och blodets röst är allt.

Vi är endast löven, som böjer sig i vinden, och som skiftar form och gestalt, generation efter generation, dotter efter dotter, son efter son, släktled efter släktled, och därför dör vi aldrig ut.

Vi är Särimner.

Vi är återfödelsen, makterna och livet – och det är inget som ni Monoteister, Islamister eller kristna ens kan förstå.

 

Vart fel namn kan leda en familj…

”Jag slog er med min stav, förbannelsen vek
Vållad av straffad moders grymma svek”

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, men jag säger det utan glädje och med mycken sorg. I Nordiskt namnskick har det aldrig någonsin ingått, att uppkalla ett barn direkt efter en gudamakt.

Det är vansinne, praktiskt taget, och den största otjänst ett föräldrapar kan göra, att uppkalla ett stackars barn efter en gud eller en gudinna. Visst, att uppkalla en liten flicka eftr ”Freja” kanske somliga tycker låter sött och gulligt – men den lilla flickan får i hela sitt liv en tung kvarnsten att bära om halsen.

Tänk om hon inte alls blir vacker, inte har något av Freja alls över sig, och aldrig kan göra skäl för sitt namn, och heller aldrig bett om att få bli liknad eller jämförd med Freja, eller inte vill vara hedning eller Asatroende. Då har ni ju gjort ert eget barn illa, med att ge dem ett namn som barnet kanske inte alls vill ha, och heller aldrig kan leva upp till.

Min gamla farmor, på den tiden hon levde – hon blev över 90 och var en mäkta hednisk kvinna – sade alltid – rådd av sin farmor eller ”Edda” (för det betyder själva ordet, det visste ni kanske inte !) att ”man skall aldrig ge barn Onamn, Hunna-namn eller Gudanamn – för hur skall det då sluta ?

Ingen förälder med självrespekt skulle namnge (ja, vi hedningar knäsätter eller möjligen namnger – vi DÖPER aldrig någonsin, för det är en kristen osed!) sitt barn som ”Fido” eller ”Karo” och heller inte ”Lucifer Mohammed” eller ”Jesus Jönsson” eller några andra skruvade namnkonventioner. Dessutom finns det i vårt land en Namnlag, som förbjuder allt sådant. Ett namn får inte väcka anstöt, kan väntas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller annars vara uppenbart olämpligt, står det i lagens fjortonde paragraf.

Vem vill uppkalla sitt barn efter varelser som Loke, Fenris eller Sinmara ? Får ett barn ett sådant namn, kan det påverka dem på värre sätt, än vi kanske tror…

Namn påverkar oss människor mycket mer än vi tror, inte minst därför att vi själva eller vår omgivning blir tvungna att upprepa namnet, genom att säga det högt eller bara tänka det, och det gäller förmodligen också under graviditeten, eller innan modern ens fött sitt barn.

Tragiska saker kan hända – också för föräldrapar som aldrig gjort det ringaste ont, och som verkligen aldrig förtjänat något sådant. Påfallande ofta, har jag märkt – är det just barn som fått namnet Loke som blir drabbade. Tydligt är emellertid, att man inte ska nämna Loke vid namn, eller ta sig namn efter honom, och frambesvärja mörka makter,  för som det gamla svenska ordspråket säger: ”Tala inte om trollen, för då står de i farstun”.

Under antiken trodde man, att det var ett exempel på Hybris, eller med andra ord grotesk självöverskattning, att uppkalla sina barn efter en gud. Makterna såg inte med blida ögon på det, och föräldrar och hela familjer kunde råka mycket illa ut – som det också gick för Niobe och hennes döttrar.

Själv känner jag till inte mindre än sjutton fall – ur media eller min bekantskapskrets, där barn som fått namnet ”Loke” drabbats av mer eller mindre svåra missbildningar. Det har rört sig om ryggmärgsbrock, barn som fötts med sammanvuxna fingrar eller inälvor och hjärta utanför kroppen – sådana saker. I andra fall har det ”bara” rört sig om DAMP, ADHD-HBTQB eller andra i sammanhanget lättare, psykiska åkommor – men saker som ändå är obotliga, och som kvarstår för hela livet.

Själv tror jag knappast detta är ”vidskepelse” som en del påstår, även om jag inte kan vederlägga eller bevisa detta påstående vetenskapligt – men vetenskapen vet inte allt ännu,och för att citera en annan hedning: ”There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy”. Det lär finnas inte mindre än 4688 personer som lystrar till namnet ”Loke” i vårt land, om man inte lägger till diverse konstigheter som ”Lokesdotter” och annat sådant, vilket nog inte gör bärerskan så glad det heller, i alla fall inte när hon vuxit upp, och hela tiden måste presentera sig själv på det befängda viset, med ett klumpigt namn hon aldrig själv valt. I vissa sociala sammanhang eller vissa länder utomlands kan ett sådant namn vara totalt förödande, och det borde blivande föräldrar också tänka på.

Namn som ”Tor” och ”Frej” är fortfarande ganska populära de med, men helt oriktiga, om man följer Asatrons väg. Överhuvudtaget har vi inga som helst belägg för att folk någonsin kallat sig för ”Tor” som egennamn, innan 1800-talets slut, om man vill tro Svenska Akademins Ordbok över det svenska språket.

Å andra sidan kan man hävda, att 17 observationer, delat med 4688 inte är särskilt hög frekvens, inte bevisar någonting alls och hur som helst bara är ett värdelöst stickprov, för urvalsundersökningar har oftast ingen empirisk betydelse.

Loke vrider sig i plågor. Skulptur från Stockholms Stadshus

 

Loke Jansson, 4, från Linköping har ett ovanlig epileptiskt syndrom. Enligt flera läkarintyg behöver han tillsyn 24 timmar om dygnet.

Sjukdomen gör att pojken får allvarliga kramper. Vid varje anfall kan Lokes lungor och hjärta börja krampa och då riskerar han att dö.

För att få statlig assistansersättning från försäkringskassan krävs det att man behöver hjälp med sina grundläggande behov. Men enligt försäkringskassans tolkning av två domar från Högsta förvaltningsdomstolen är vare sig hjälp med sondmatning eller andning just något grundläggande behov.

– Citat från Expressen, 2018-02-18

Under denna vecka såg jag allt detta besannas igen. En god vän och kollega – som är den bäste och raskaste bland män, gladlynt och en man, vars hustru inte på något sätt förtjänar något sådant, inte han själv heller – besökte mig på mitt tjänsterum, med sin son i släptåg. Nu frågade jag honom inte om det, men jag såg att det var något fel på pojken. Hans huvud verkade mycket stort i förhållande till kroppen, och först trodde jag att det stackars barnet hade hydrocefali, vilket kan vara ett obotligt tillstånd. Senare fick jag veta, att just den sonen led av dvärgväxt. Och hans far och mor hade före födseln döpt honom till – Loke…

Nu gick vi av någon anledning in i ett rum, där jag förvarar två stora tryckpressar. Dem ska man inte röra, för det är inga leksaker för småbarn att klättra på. Jag såg hur den lille pojken stack in sin hand mellan de två uppvärmda huvudvalsarna, av ren nyfikenhet, och började häva sig upp emot de strömbrytare och kontaktdon, som startar själva maskinen. Nu slog jag till honom, så att han gick därifrån. Min kollega, som också var med i rummet, såg inte det där – men av hela mitt hedniska hjärta och min hug – för vi Hedningar har ingen ”själ” – utan just Hug och Hamn – kom ihåg det ! önskade jag, att detta var både sista och första gången, som jag slog till just den pojken.

Men – till grabben sade jag – tyst – så att hans far inte kunde höra det:

 ”Lille vän ! Undrar just vad det ska bli av dig, om du har tur nog att få växa upp, och leva. Du vet inte vad detta är för slags uppfinning.

Med den kan du sprida ord, ord och åter ord över världen, och aktar du dig inte, krossar själva maskinen dina armar och händer. Den har icke gjorts för dig att klättra på, men för att sprida budskap åt vuxna människor. Och en gång kommer du kanske att få lära dig hur man sköter en sådan apparat, och vad som får den att fungera och sätta sig i rörelse. Då skall du förstå mina ord och min varning – men icke förr !

Din kropp är svag, redan i unga år. Men kanske är huvudet ditt gott, och därför bör du lära dig använda det, varje dag, varje timma, varje stund du lever och för varje andetag du tar. Och kanske kommer du snarare använda huvudet än kroppen, eller kanske kroppen och huvudet, lika mycket eller var för sig, vilket du förmodligen gör klokt i. Men lär dig använda ord, ord och ord-  de som jag talar och de som du ska använda – för dem ska du se upp med !

Detta slag får du av mig, men sedan slår jag dig aldrig mera.

Jag slog dig med min stav, och förbannelsen vek – vållad av straffad moders grymma svek.

Gå nu ut i livet, och välj dig ett annat namn att leva under, än det tokiga namnet Loke !”

Illustration av Bertil Bull Hedlund till en roman av Pär Laggerkvist

”Det är om namn vi frågar”

Såhär års brukar våra dagstidningar och media fyllas av artiklar om statistik kring våra vanligaste personnamn, och 2019 har inte varit något undantag hittills. Både Statstelevisionen SVT och SCB eller Statistiska Centralbyrån redovisar nuförtiden namnstatistik, och så gör även sajter som ”Svenska Namn” – som uppger att den vänder sig direkt till svenska föräldrar, och väl i så fall förgrovar och sprider trenderna ytterligare genom att späda på dem – och det kanske man inte alltid skall göra. Också tidningar som Metro, Sydsvenskan och många många fler har hängt på den allmänna trenden.

Tycker svenska föräldrar verkligen, att individer som William Spetz eller Alice Bah Kuncke ska få förkroppsliga, hur svenskar och svenskor ska heta och framstå i framtiden ?

Självklart går det ”mode” i personnamn som allting annat, och namn är också utsatta för återkommande generationsväxlingar, bland annat på så vis att namn som varit populära för två generationer sedan eller vid sekelskiftet 1899-1900 kan komma tillbaka igen, enligt namnforskarna. Bland flicknamnen finner vi nu namn som Alice och Lily samt Wilma, vilka inte alls har med Sverige eller svensk kultur att göra. Men glädjande nog finns också Ella (4:e populäraste flicknamnet, 2018) efter Elli – ålderdomen – samt Ebba (6:e populäraste) Astrid (8:e populäraste) och Alma (9:e populäraste) ibland de 10 mest populära flicknamnen. Här följer man i alla fall nordiskt namnskick genom att ta in några nordiska namn.

888 flickor fick heta Alice, som är det vanligaste flicknamnet för andra året i rad. — —

Nya namn på pojkarnas topp 100–lista var Levi, Vide och Neo. Av dessa namn placerade sig Levi och Vide högst. På topp 100 för flicknamn kom det in sju nya namn; Maryam, Hedvig, Mira, Zoey, Idun, Melina och Noomi. Maryam var också det flicknamn som ökade mest. Det gavs till 177 flickor, en ökning med 70 procent jämfört med föregående år.
– Maryam används mycket i kulturer från Mellanöstern…   (Sydsvenskan 31 Januari 2019)

Vad gäller männen ser det dock verkligen mycket, mycket illa ut med Sveriges framtid. Här möter oss dessvärre utlänningar som William, Liam, Noah och liknande amerikanska monstrum, ofta med sitt ursprung i den bibliska världen, typ Levi och därmed närstående. Först på tolfte och femtonde plats kommer Axel och Alfred, som är rent nordiska namn. Bastarder som Charlie med flera – när man kan heta Karl – ett fint, historiskt och svenskt namn – och andra förvrängningar på franska och engelska dominerar också sorgligt nog i namnfloran.

Många nyblivna föräldrar vet inte längre vad som menas med Nordiskt namnskick, och hur man följer det.

Det syns inte minst på det faktum att de direkt uppkallar sina barn efter gudar och gudinnor, vilket är något av det allra värsta man kan göra, ifall man vill visa respekt för den Nordiska kulturen och Asatron. I gamla tider skulle ingen förälder, oavsett vad, ens drömma om att uppkalla sin dotter till ett namn som Idun, Freja eller Gerd. Orsaken till det var enkel. Det var hybris, eller ett exempel på grotesk självöverskattning, att jämföra sina egna barn med gudarna.

Att välja samma namn på en människa som en gudom, innebar ju att man ständigt löpte risk att blanda samman personen med guden eller gudinnan, med ändlösa missförstånd och förvirring som följd. Och vad för slags självbild får egentligen en liten flicka, som döps efter Freja – den allomfattande sexualitetens gudinna tänk om den flickan i vuxen ålder inte alls vill springa omkring och manifestera sin sexualitet, hela tiden ? Eller någon som är döpt efter Idun, den eviga ungdomen, men till slut av naturliga skäl inte är såpass ung längre ?

Alla dessa förment ”söta” eller ”gulliga” namn blir förr eller senare till fruktansvärda kvarnstenar att bära runt halsen för de barn som fått dem, och i gamla tider tänkte man sig noga för, innan man ens namngav någon. Söner fick heta Torbjörn, Tormod, Torkettil eller Torkel, Torben, Torsten eller Thorarin, men aldrig aldrig någonsin bara ”Tor” – eftersom det vore helt fel att döpa sitt eget barn efter styrkans och åskans rungstarke Ase, som man inte gärna skämtade med. Det var först emot 1790-talet och långt in på upplysningstiden, som någon svensk alls enbart hette ”Tor”.

Och kvinnor kunde förstås heta Thora, men mera ofta Torgerd, Torborg, Thorill, samt ha namn som ”Ast-rid” – ”hon som rider av kärlek” eller Ing-rid (hon som rider på en Ing – vad en Ing är, vet ni kanske – åtminstone måste en vuxen kvinna veta det, om hon alls skall kunna få några barn – för de blir oftast inte till på articifiell väg) eller liknande – båda de valda exemplen är faktiskt valkyrienamn.

Många föräldrar har nu för tiden fått för sig att döpa sina stackars barn till saker som ”Loke”, ”Hel”, ”Angerboda” och liknande. Resultaten har heller inte låtit vänta på sig. Barnen har fått DAMP eller ADHD. Blödarsjuka, livshotande kramper, Downs syndrom och andra svåra sjukdomstillstånd…

Att ge sina barn namn, som stammade från mörkrets eller ondskans varelser, var också något som man i forna tider lät bli, eftersom man visste, att följderna ofta blev mer illavarslande än man kunde tro. Modern forskning, som till exempel i den ansedda medicinska tidskriften Psychology Today, visar också att namn påverkar oss mycket mer än vi kanske vill erkänna, också i vuxen ålder.

Man menar till och med att det namn vi får av våra föräldrar skulle kunna påverka studieresultat, kommande yrkesval, vem vi väljer att gifta oss med, beräknad inkomst, och till och med politiska sympatier, eller vilka partier vi kan välja att rösta på i framtiden

Om det verkligen är så, finns det stor anledning att tänka sig mycket mycket noga för, innan vi sätter namn på våra små telningar. Vill vi egentligen – som nyblivna föräldrar – påverka de här sakerna, och om vi nu väljer att göra det, borde vi då inte åtminstone göra det på ett positivt sätt, för att våra barn ska få det så bra som möjligt ?

Att undvika renodlat negativa namn som Loke, Hel och liknande borde vara en självklarhet, för vad händer; om man ger ett stackars barn ett sådant namn ? Barnet måste, så snart dess namn överhuvudtaget nämns, uttala Loke-namnet, tänka på sig själv som en ”Loke” eller någon med ”Lokes” egenskaper. Som vi förstår, är det inte bra för ett litet barn. Barnet kan bli fysiskt sjukt, eller få allvarliga psykiska problem. På samma sätt måste en gravid mor, som i moderlivet bär en ”Loke” och ingen sund livsfrukt, framkalla Lokes bild i sitt inre, så fort hon tänker på barnet, eller hör det omtalas – redan innan det föds. Mekanismen är inte helt klarlagd, men det står helt klart att sådant här kan leda till väldigt allvarliga eller tråkiga saker, och därför har jag alltid gett blivande föräldrar att undvika namn som Loke och liknande, och sky dem som pesten. Det finns en klar anledning till att folk förr i tiden aldrig gavs de namnen, och att man gör bäst i att undvika dem.

Enligt den nya namnlagen, som nuförtiden gäller i Sverige, får man heller inte ge barn namn som kan väcka anstöt, som kan leda till skada eller obehag för den som ska bära namnet, eller ”på annat sätt visar sig olämpliga” som egennamn. (14 § lag 2016:1013)

Jag skulle vilja hävda, att namn som ”Loke” eller ”Mohammed” faktiskt kan väcka anstöt, i alla fall i vissa grupper av samhället, och kanske därför bör undvikas. Å andra sidan finns det väldigt många föräldrar i Sverige som faktiskt har väldigt dåligt omdöme, för vad sägs om den här listan, som en av våra mest kända kvällstidningar satt ihop:

Namnet Lucifer, till exempel, har avvisats som skäligen ohållbart.

4 Män i Sverige påstås heta ”Norrman” i förnamn

– 3 kvinnor i Sverige heter ”Bärs” som förnamn – tyckte deras fäder om öl ?

– 4 kvinnor och 1 man har ”Balle” som förnamn, trots att det väl måste sägas väcka anstöt – eller ?

– 2 kvinnor har ordet Anus som förnamn – är det lämpligt ?

– sammanlagt 41 personer har ordet Matta som förnamn – kunde man hävda, att ett sådant namn leder till problem ?

– 1 man har namnet Fido som förnamn

– 1 person heter Hitler i förnamn, och ibland samma säregna namnflora möter vi förnamn som Potatis, Ragata och Pucko.

Frågan är – borde inte alla sådana namn vara förbjudna enligt namnlagen av år 2016, liksom Loke-namnet ? Frågan borde i alla fall få ställas, och tas upp till sakkunnig behandling.

Även Svenska Dagbladet bekräftade så pass tidigt som för nio år sedan, att många namn faktiskt var psykologiskt olämpliga, och kanske orsakade svårigheter, oavsett om det nu berodde på utbredda sociala fördomar emot vissa namn, eller något annat. Forskningen har uppenbarligen inte sagt sitt sista ord på det här området, och onekligen verkar det finnas mycket att invända.

– Alla människor har ett namn. Man har inte hittat ett enda samhälle i världen, där medlemmarna inte har namn. Vad vi heter och varför vi heter så är däremot kulturbundet och spelar stor roll för hur vi kategoriserar varandra socialt och kulturellt, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet. — —

Namn kan också fungera som klassmarkörer. Vanligaste exemplet på det är ”y-namn” som Ronny, Conny, Jerry… De var vanliga under 50- och 60-talen och förknippas med arbetarklassen.

Även i diskussioner på nätet kommer klassaspekten ofta upp. Då är det vanligtvis namn som Kevin, Robin, Liam, Jasmine och Britney som stämplas som underklass eller ”white trash”.

– Många tycker att man gör sitt barn en otjänst genom att ge dem ett sådant namn. ”Kan du tänka dig en advokat som heter Liam?” frågar de retoriskt. Av någon anledning är det nästan alltid advokat, som används som kontrast mot ett ”trashigt” namn, säger Charlotte Hagström, som själv ofta får höra att hon har ett ”överklass-wanna-be-namn” – medan yngsta sonens mellannamn – Zeke – ses som just lite ”trashigt”. — —

– I Florida undersökte en amerikansk ekonomiprofessor studieresultaten för 55  000 elever. Barn med förnamn som hade låg status fick i genomsnitt 3 – 5 procent lägre betygspoäng jämfört med dem som presterade likvärdigt, men hade mer traditionella namn.

– En annan studie visade att sannolikheten för att amerikanska flickor ska studera fysik och matte på högre nivå är mindre om deras namn uppfattas som väldigt feminina, till exempel Isabelle eller Elizabeth.

– En svensk undersökning har visat att invandrare, från exempelvis Afrika eller Mellanöstern, som i mitten av 1990-talet bytte till mer svenskklingande namn, ökade sin årsinkomst med i genomsnitt mellan 10  000 och 15 000 kronor.

Vad vi heter, och vad vi döper våra barn till är alltså långtifrån oväsentligt. Det kan till och med betyda en skillnad i kronor och ören. Med tanke på allt detta – och att väl ingen vill göra sina egna barn illa – är det inte bäst att följa det fina nordiska namnskick vi alltid haft i det här landet, och välja ett nordiskt namn ? Det finns minst 1200 sådana fullt gångbara namn att välja på, enligt vad andra har räknat ut.

Och kom ihåg – uppkalla aldrig era egna barn efter en Gud eller Gudinna – i synnerhet inte Loke – man har många bevis på vad det kan leda till, oavsett vad anledningen nu är, eller kan vara. Och gör inte som i den gamla sången med Johnny Cash, ni vetdet var inte så bra det heller, visade det sig…