Statstelevisionen SVT har fel i sak, precis som vanligt. Den påstår, att en ”uråldrig” men exklusiv vagn nyligen skulle ha hittats i Pompeji, men det stämmer inte. Vad man har hittat, är en vagn från 70-talet enligt vår tideräkning, och därför är den inte alls ”uråldrig” som man skriver – detta är helt fel ord i sammanhanget, och man undrar hur det står till med den språkliga förmågan hos dem (inte ”de” och absolut inte ”dom”) som ska vara rubriksättare.

Fauner och Nereider i järn och silver prydde en gång en bröllopsvagn från Pompeji…

(Scio Quod Habent betyder ”Jag vet vad de har” på latin… Och det VET man BARA ifall man är HEDNING !!)

SVT:s nyhetsreportage om saken håller undermålig kvalitet, och kommer aldrig längre än till ett papegojmässigt upprepande av rena TT-telegram. Vad som verkligen hänt, redovisas mycket bättre av högkvalitativa nyhetskällor utomlands, som skrev om saken för tre dagar sedan. The Guardian, till exempel har gjort en oerhört mycket bättre, faktamässig skildring av ämnet, liksom BBC. Den ”Pilentrum” eller 4-hjuliga, ceremoniella vagn med många detaljer i järn man hittade redan i Januari, kommer inte som en överraskning för arkeologerna, eftersom man redan 2018 grävde upp resterna efter en häst nära den berömda ”Villa de Misteri” norr om Pompeji, ett sammanhang som SVT helt och hållet misslyckas med att redovisa. Vagnen har liknats vid en Lamborghini eller en verkligt dyr sportbil, och användes inte alls vid ”parader” som SVT felaktigt skriver, utan vid festtåg och framförallt vid bröllop – av dess utsmyckningar att döma. Man hittade den under en två våningars portik, som rasat samman – det stora stall där den stod, skall också under tidernas lopp ha fått besök av plundrare, men ändå har man kunnat rekonstruera den.

Mysterievillans finaste rum, med färgrika fresker som beskriver initiering i en kult, vetter åt en öppen portik åt söder. Bakom denna låg stallet – se skissen nedan !

Den såkallade Villa dei Misteri i närheten har jag själv besökt, och den romerska villan ligger alldeles vid havet, och pryds av fresker som visar en ung kvinnas initiering i Baccus och kärlekens mysterier – privatvillan vid havet hyrdes antagligen ut för bröllop eller till religiösa fester, enligt en del forskare, medan ägarfamiljen bebodde en annan del av det gigantiska huset.

Golvplan över ”Villa dei Misteri” – X och rummen intill är ”bröllopssviten”  med terrass mot havet. Stallet låg antagligen uppåt i bild, eller österut, kanske på andra sidan en väg.

Pompeji gick som alla vet under år 79 enligt vår tideräkning, men Romarna var inte de enda som gjorde vagnar för kultbruk – senatorn Tacitus skriver i sitt verk ”Germania” som utkom år 98, alltså precis 20 år senare om Nerthus-folken i norr – de som firade Nerthus, Hertha, Gerd eller Moder Jord – han skriver uttryckligen ”Terra Mater” vid precis den här tiden på året som vi snart är inne i – alltså tiden mellan vårdagjämning och Midsommar..

Hans beskrivning lyder, i min översättning:

Vad Langobardernas berömdhet angår, så beror den på deras fåtal. Fastän de är omgivna av talrika och mäktiga folk, står de orubbligt fasta, inte genom undergivenhet utan genom ständiga strider och oförskräckt mod. Därefter följer reudignerna liksom även avionerna, anglerna, varinerna, eudoserna, svardonerna och nuithonerna, som skyddas av floder och skogar.

Det finns inget anmärkningsvärt hos vart och ett av dessa folk, förutom att de allesammans dyrkar Nerthus, (id est Terram Matrem – Det är Moder Jord) och de tror, att hon griper in i människornas angelägenheter och reser runt bland folken. Det finns en ö i Oceanen med en gudalund, som aldrig orenats av människor, och där står en helig vagn, övertäckt med kläde och helgad åt gudinnan. Att vidröra den, är endast och endast bara tillåtet för Nerthus egen präst.

Endast prästen vet, när gudinnan uppenbarar sig i helgedomens inre, och då ledsagar han henne med djup vördnad under hennes färd med vagnen, som dras av oxar. Då är det glada dagar, och då blir det högtid och fest i alla de orter, som gudinnan önskar besöka och gästa. Inga krig får företas, inga vapen får bäras, allt järn göms undan.

Fred och ro känner de bara då, älskar de bara då, tills det att gudinnan blir mätt på sin samvaro med människorna. Då återför den nyss nämnda prästen gudinnan till hennes heliga rum. Därpå tvättas vagnen och dess täckelse – och – om man vill tro det – också själva gudinnans bild (imagio) i en avsides liggande sjö. Slavar utför dessa sysslor, men efteråt uppslukas de av sjön. Därför grips folk av bävan och en helig fruktan för det, som bara de invigda kan få skåda…

 

Nerthus-vagnen, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den på 1800-talet

En av de två vagnarna från Dejbjerg Mose på Jylland. De är daterade till omkring år 100 – precis den tid Tacitus skriver om…

Länge trodde man att Tacitus beskrivning bara var en saga, men den visade sig vara ren, handfast verklighet. 1881 och 1883 hittade man verkligen två vagnar på Jylland, som helt stämmer med Tacitus beskrivning. Bara en av dem konserverades, och finns idag utställd på Nationalmuséet i Köpenhamn – självklart har jag också sett den vagnen – som är imponerande stor – i verkligheten. Sätet, som står mitt på den är dock alldeles för litet för att rymma en människa, har man sagt – men en gudabild kan ha varit uppställd där. Vagnen har ingen kuskbock, utan är avsedd att dras av oxar, medan vagnföraren får gå bredvid de smäckra hjulen, som liksom vagnsaxlarna har detaljer i järn. Man har konstaterat att järnet i vagnen kommer från Alpområdet, och har spekulerat om att den togs till Danmark som krigsbyte, men fälgarna på hjulen har lagats med myrmalmsjärn, och detta har gjorts så skickligt, att det nästan inte går att upptäcka det.

Den romerska vagnen var gjord för två personer, som i likhet med en modern sulky sitter bredvid varann, men att berättelsen om Nerthus – som kom med våren och glädjen – också var ett slags bröllop, går inte att ta miste på. Det vet vi av andra källor, som jag snart skall komma till. ”Ön i Oceanen” som Tacitus skriver om, har antagits vara Fyn. Folket ”Reudingerna” har antagits leva i nutida Holstein, medan Avionerna faktiskt skall ha levt på Öland – Öland var ju enligt utgrävningar på Sandbyborg och andra platser rikligt försett med förbindelser till Romerska riket. Att Anglerna ursprungligen kom från Södra Jylland är välkänt, medan Varinierna bebodde kusten vid Warnemünde fram till Rügen, och Eudoserna skulle varit samma folk som Jutarna, medan Svardonerna skall ha bott vid Schwerin, och Nuthiones på de danska öarna. Langobarderna däremot, som var föga talrika, men ändå främst, innehade Skåne – det vet vi också av Paulus Diaconus ”Langobardernas Historia” För att sammanfatta, så var ”Nerthus-folken” allesammans bosatta i Södra Östersjöområdet, Danmark och Sydsverige, och de ”glada tider” Tacitus skriver om, måste rimligen ha inträffat på våren och fram till Midsommar – det var då Nerthus kom körande genom bygderna i sin vagn.

Man kan ju jämföra med Frösgången, Kornguden från Västergötland – en vana som kvarstod till 1830-talet, och bärandet av Sankt Eriks skrin över åkrarna – alltsammans riter i Svea Rike, som har att göra med Frej – och Frej är ju den senare Njords son – att Njord, Njärd och Nerthus haft ett nära samband, vet vi också. I Danmark har man hittat många fler vagnar, och dessa fynd är underligt nog mycket symmetriskt utspridda över landet, och skvallrar tydligt om en indelning i Härader och Landskap, som alltså redan måste ha funnits till kring kristi födelse, och fram till 300-talet – varje bygd hade uppenbarligen sin egen mosse eller offersjö, där Nerthus och hennes vagn nedsänktes och badades vid Midsommartiden.

Visserligen har man ännu inte hittat någon kultvagn på Själland, men det kommer kanske..

Om det nu är sant, att Dejbjerg-vagnen kommer från kontinentalgermanskt område, borde vi också hitta fler spår och omnämnanden av Kult-Vagnar och åkande Gudinnor eller Gudar i de trakterna, och det ännu längre tillbaka i tiden. Och det kan vi faktiskt. Kultvagnen från Strettweg i Österrike kommer från den keltiska Hallstadt-kulturen, 600 år fk och visar en hel mängd gudomligheter – främst manliga – som åker på en 4-hjulig vagn, i vars mitt det står en gudinna och bär upp en skål, eller kanske ett symboliskt himlavalv.. Men vem är gudinnan i mitten av Vagnen ? Ska hon tolkas som Sigyn, eller kanske Moder Jord – i motsats till det himlavalv hon bär upp ?

Detaljer från de danska vagnarna, visar hjulnav och skydd för tistelstången, som mycket liknar den nu funna vagnen från Pompeji. Tacitus skriver dessutom, att Sveberna, som bodde i Schwaben, dyrkar ”Isis” i form av ett skepp, som de drar på en vagn och bär i procession – det här har satt myror i huvudet på en del forskare, men förklaringen ligger i att man också i det gamla Egypten bar skeppsbilder i procession – och den sedvanan spred sig även till det gamla Rom – där Tacitus förmodligen såg den. Den 5 mars skulle den Egyptiska gudinnans farkost bäras genom gatorna, alltså alldeles vid vårens inträde, och sedan rituellt tvagas – allt detta måste Cornelius Tacitus ha varit medveten om, även om han inte trodde på den kulten själv, men det tillhörde hans samtid, och han kan mycket väl ha blivit påmind om kulten av de Germanska gudinnorna.

Oxhuvud och ormar i ornament från Fredbjerg-vagnen, som i mycket påminner om de romerska vagnarna…

Även Tamfana, som dyrkades av Chatter, Marser och andra stammar i Hessen – hennes namn har härletts ur Berchta eller Perchta, som är ytterligare ett namn för Holle eller Hel – och därmed för Jorden, den Hulda och Höljande gudinnan – Nerthus bild var ju också överhöljd, och ingen fick se den utom vid festtåget på våren – omnämns av Tacitus, liksom flera dunkla gudinnor vid namn Hludana – vars namn kanske syns i Ljotgodaland – det gamla namnet på Luggude härad i Skåne och slutligen Nehalennia – vars namn också är svårt att härleda – vid Frisland och nedre Rhen – hennes symbol är också ett skepp – omnämns i de romerska källorna.

Modern staty av ”Frau Holle” eller Hel vid en offersjö från Hohe Meissner, Tyskland – fortfarande använd av traktens hedningar…

Just Nehalennia är intressant, eftersom man har funnit inte mindre än 60 latinska inskriptioner, där romerska handelsmän och sjöfarande bekänner sin trohet till henne. Honv ar mycket dyrkad på Nordsjökusten, och inför resor till Britannien, som friserna hela tiden stod i förbindelse med. Vi vet alla att Njord under Vikingatiden var sjöfartens och köpenskapens gud, och att gudinnan Njärd glömdes bort, eller övergick i Gerd – men vi har aldrig hittat någon nordisk ”mellanform” mellan Njord och Njärd, som förklarar hur en ursprungligen kvinnlig jord övergick i en manlig havsgud – men Nehalennia i Frisland kan förklara precis hur denna omvandling gick till..

Nehalennias tempel i Collinsplaat, Nederländerna – invigt 2005 och i bruk…

Det Moderna Hedningar i Frisland har till och med fått bygga två tempel åt henne, exakt rekonstruerade från romersk tid – men i Sverige har vi hedningar inte fått några användbara Gudahov alls, varken vid Uppåkra eller Gamla Uppsala, där de rätteligen bör ligga. I Holland däremot, har man verklig religionsfrihet, och inte bara sådan på pappret men aldrig i praktiken, som här i Sverige eller ”Landet Löfvén” där det fortfarande råder ett stenhårt, Monoteistiskt förtryck..

Nehalennias bildstod i templet – när får vi svenskar tillbe Frigg, Freja, Hel, Gerd och Idun på samma sätt, utan att hela tiden bli hindrade av ”Svenska” Kyrkan ??

Från Hedendomens sista tid har vi emellertid en berättelse om ett Frejståg, eller en procession som pågår i flera veckor över hela riket, från våren till Midsommar, precis som Tacitus beskrev Nerthus åkande genom bygderna. Det är den såkallade Ögmundar Thatt, eller ”Gunnar Helmings Saga”.

Vilhelm Moberg, som själv var Hedning och till slut dog genom att möta Nerthus, skrev en hednisk ”kultkomedi” om Frejs färd i vagn – Vi BEHÖVER fler Hedniska Kult-Komedier…

Gunnar Helming är en kristen islänning, som hamnar i Sverige och ser Frejs vagn, samt Frejskonan – gudens högst mänskliga hustru – köra förbi. Han vanhelgar Frejs kultstod och tar själv dess plats – de kristna personer, som skrev ned den här texten i Flatö-boken på 1300-talet, påstod att kultbilden var besatt av djävlar – och blir närmare bekant med Frejskonan, som han också gör på smällen, vilket dock uppskattas av de hedniska svearna, som ser fruktbarheten öka på allvar, medan Gunnar döljer sig inuti vagnen. Till slut blir det Midsommar, och alla de hedniska svenskarna super sig grundligt fulla – som de än idag har för vana. Då flyr Gunnar och Frejskonan till Norge, där de blir döpta av Olaf Tryggvason – och så tar denna ”lygisaga” eller lögn-saga, som skrivits bara för underhållnings skull slut… Men att verkliga fest-tåg, med Frejs bild, verkligen skedde genom bygderna – liksom före det Nerthus tåg – kan vi inte utesluta..

”Lyss! Lyss nu noga!
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”

• Vilhelm Mobergs beskrivning av Frej i ”Gudens Husrtu”

En vacker sommarmorgon, när Ville Moberg var gammal och sjuk, gick han långsamt ut i havet vid Väddö i Roslagen, och förenades där med Ran – eller de gudar och gudinnor, han så ofta och så lysande beskrivit. I hug och hamn var han hedning. Han skrev ”Svensk strävan” och manade oss till kamp emot kungar, kyrkan och alla despoter. Frid över hans minne.

Bara en verklig Nerthus-dyrkare och Hedning hade kunnat skriva texter som dessa, till exempel – Här beskriver Moberg ”brudarnas källa” från sin småländska hembygd, en kultsjö, liknande den Nerthus bild tvättades i…

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Tacitus text om vagnen, gudinnans tjänare och till sist gudinnan själv, som försvinner ner i skogssjöns stilla vatten, har ofta utnyttjats av propagandister och fanatiska kristna. De har skrivit de fulaste lögner om danska mosslik, människo-offer och liknande, och påstått att Tacitus text skulle vara ett bevis för det. Men så skriver Tacitus inte alls. Han skriver bara, att gudomen, som är osedd och icke bevittnad annat av de invigda, bara döljs i sjön – och annars är hans texter alltid fulla av skräck-artade beskrivningar om hur grymma, råa och barbariska germanerna är. I hans skildring av hur romarna, ett årtionde efter slaget vid Teutoburger wald år nio återfinner liken efter tre legioner med hjälptrupper, och en armé på mer än 12 000 döda, ger han världshistoriens första beskrivning av PTSD, eller vad vi kallar ”Post-traumatisk stress” och vad som i första världskriget kallades ”granatchock” – de soldater som fann liken blev apatiska, brast i gråt eller bröt samman i besinningslös vrede vid åsynen av germanernas offer och altaren, står det. Angående Nerthus, däremot – skriver Tacitus ingenting sådant alls – och det kan man inte bortse ifrån.

De flesta forskare är idag helt eniga om att de ytterst få mosslik man hittat, under flera århundraden, bevisar, att ”människo-offren” förmodligen var självoffer hursomhelst, liksom i Moberg fall (betrakta Tollund-mannens lugna och harmoniska ansikte på Danmarks nationalmuseum – han dog helt säkert en frivillig död) och att detta bara tillgreps i år av yttersta nöd eller krig, då det egna folkets undergång syntes vara en realitet. Och är det egentligen så illa, att offra livet för sitt eget folk och land ? Nästan varje person, som dragit i krig, eller som varit brandman, sjukvårdare eller polis är fortfarande beredd att göra samma sak, som våra förfäder – som helt och fullt trodde på sina gudar och gudinnor, och likt Ville Moberg var beredda att dö för dem…

Till slut några ytterligare, men ytterst meningsfulla detaljer.

Tacitus måste läsas uppmärksamt, och man måste vara medveten om att hans bok skrevs för ett konkret syfte, ungefär som de ”Länderfakta” Utrikespolitiska Institutet brukar ge ut i form av småskrifter. Rom var en stormakt, som förde krig emot sina grannfolk, och som ville skaffa sig slavar och inflytande, precis som dagens EU. När han nämner, att Nerthus-folken i Norr vanligen var krigiska – eller rättare sagt försvarade sig och sina länder emot angrepp utifrån, men att de låste in vapen och iakttog den största fred under Nerthus fest på våren, så gör han det i ett särskilt syfte.

Han skriver också om Svionernas stammar längst upp i norr vid Bärnstenshavet eller Östersjön, som är ”rika på manskap och flottor” och till skillnad från alla andra germanfolk styrs av en enväldig Kung, en Rex på latin, eller Erik – den ensamt mäktige – vilket ju också är ett tillnamn på guden Frej. Men där förvaras vapnen väl inlåsta under bevakning, skriver han – här finns dock ett misstag i de klassiska översättningarna – för Tacitus skriver ”Custode” – vilket inte alls betyder portvakt eller träl – ”Custos Armorum” eller ”Vapenväktaren” – vi skulle säga Vapenteknikern eller Materialförvaltaren var en högt betald romersk soldat, som fanns i varje centuria om 80 stridande och 20 icke-stridande, alltså inom Kompanis ram.

Varför var det viktigt för romarna att veta detta ?

Jo, därför att krig med Svionerna och en erövring av Nerthus-folken ingick i deras planer. Under första århundradet kom de så långt som inom 50 km från Östersjön vid Elbe och det nutida Hamburg, och där – säger Velleius Paterculus, som var Kavalleriprefekt och alltså underrättelsechef under Tiberius Germanska krig, sammanstötte man med 5000 Danii och 5000 sveoini – alltså en styrka som motsvarade två legioner efter att de kommit seglande nerför floden på sina egna skepp. Vad som sedan hände, kan inte berättas här, men det slutade med ett fredsfördrag – och längre än så kom man inte i försöken att knäcka den fria Norden och göra slut på dess frihet – den gången !

Vi kan också se vad som hände Marserna, ett av de folk som varit med i Arminius stora allians, och besegrat de tre romerska legionerna vid Teutoburger Wald år 9. På våren år 14 kom Germanicus tågande med 2 förstärkta legioner om 6000 man vardera, 26 kohorter lätt infanteri (ca 13 000 man) och 8 alae kavalleri, ytterligare 4000 man – alltså en armé på närmare 30 000 man…

Tacitus beskriver utförligt vad som hände i bok 50 och 51 av ”annalerna”.

iuvit nox sideribus inlustris, ventumque ad vicos Marsorum et circumdatae stationes stratis etiam tum per cubilia properterque mensas, nullo metu, non antepositis vigiliis: adea cuncta incuria disiecta erant, neque belli timor, ac ne pax quidem nisi linguida et soluta inter temultentos.51. Caesar avidas legiones, quo latior populatio foret, quattuor in cuneos dispertit; quinquaginta milium spatium ferro flammisque pervastat. non sexus, non aetas miserationem attulit: profana simul et sacra et celeberrimum illis gentibus templum quod Tamfanae vocabant solo aequantur. sine vulnere milites, qui semisomnos, inermos aut palantis ceciderant. excivit ea caedes Bructeros, Tubantes, Usipetes; saltusque per quos exercitui regressus insedere

Eller – i min översättning:

Våra trupper hjälptes fram av det ljusa stjärnljuset till Marsernas byar, och de omringade dem med posteringar medan de sov i sina sängar eller satt till bords, helt utan minsta oro inför vad som kunde ske, och de var helt utan vakter eller försvar. Så stort var deras slarv och oreda och detta var inte fred, utan snarare de  halvt berusades och ouppmärksammas dårskap och slapphet.

Caesar (Germanicus) delade sina trupper på fyra kolonner för att genomföra förintelsen av detta folk så mycket grundligare, och förödde hela landet till en omkrets av femtio mil (50 romerska mil är ca 75 km) med eld och svärd. Vi skonade ingen, varken baserat på kön eller ålder, och vi dräpte och slaktade dem alla. Alla byggnader förstördes, världsliga eller heliga, ja också Tamfanas tempel, som de kallade det – det som skulle varit alla dessa människors sista tillflykt. Vi fick inte en enda sårad bland de våra, som urskiljningslöst och helt utan nåd högg ned de halvsovande, obeväpnade eller överrumplade fienderna.

Bructererna, Tubanterna och Usipterna satte sig till motvärn vid underrättelsen om dessa dåd, och besatte bergspassen genom skogarna, som de våra måste passera på återvägen..

Hur många Marser som dog  vid detta folkmord har aldrig fastställts, men vissa av dem – bland annat deras överhövding Mallovendus överlevde, och ortnamn som Marsberg, Volkmarsen och Obermarsberg i övre Hessen bär ännu deras namn. När Karl den Stores kristna soldater kom, 800 år senare, hade befolkningen i Obermarsberg i alla fall lärt sig läxan, och Widukind, sxarnas sista hedniska kung, ledde de överlevande till grottor i närheten, som de kristna mördarna aldrig hittade.

Sk ”special operations” ca 2000 år före krigen i Afghanistan och Vietnam. Stormakten är sig alltid lik !

Fortfarande firar man vid Rhen och i Hessen något som kallas ”Rosenmontag” och som infaller på olika datum vid vårens början varje år. Vanan går ut på att karnevalståg med stora vagnar skall köras genom gatorna, men allt har kristifierats nu, och ingen förstår längre sedens hedniska ursprung, och kommer ihåg Nerthus, Tamfana, Frau Holle eller Gerd, som festen vid vårens början ursprungligen var till för att hylla eller ära.

Historien har sina växlingar, men Hedendomen består.

År 2020, den 24 februari, körde en kristen galning rakt in i en fredlig folkmassa som firade ”Rosenmontag” eller gudinnan i just Volkmarsen, och han har fortfarande inte fått någon dom, trots att han skadade 154 personer

Igår löpte en 20-årig muslim amok med kniv i centrala Vetlanda, och högg ned minst 8 personer, innan Polisen sköt honom i benet. Händelsen rubriceras som terror-brott. Också Monoteismen är sig lik, i alla tider. Vi vet vad den går ut på. Precis som i det gamla Rom, vill Monoteisterna utplåna, förinta och dräpa alla folk och alla stammar, som inte tycker som de själva – och det är faktiskt hela saken…