Idag har TOR namnsdag…

”När den snälle blir förbannad, blir han ilsken med besked !”

– skrivet av Tage Danielsson, svensk humorist och humanist

”A working class hero is something to be !”

– Skrivet, sjunget och sagt av John Lennon

 

Idag har Tor namnsdag enligt den nutida svenska almanackan. Många har – likt Loke – hans störste fiende och trätobroder – klara problem med honom, och förstår inte den manliga styrka, den värdighet och det lugn som Tor utstrålar. Men en som faktiskt tagit upp alla väsentliga fakta så här på namnsdagen är faktiskt ”Farfar Hebbe – en yngling på 78 bast” ifrån Skutskär, alldeles invid landskapsgränsen till Gästrikland – som bekant har det landskapet en bock som symbol, och bockarna är ju inte för inte Tors egna djur… Nåja – vi är alla ynglingar inombords, oavsett ålder, och alla behöver vi Tors styrka.

Före 1700-talet fanns inte Tor som egennamn i Sverige, vilket Farfar Hebbe mycket riktigt konstaterar. Inte i de övriga Nordiska länderna heller – det har aldrig varit Nordiskt namnskick att uppkalla sig direkt efter en gud – som jag många gånger påpekat för er. Inte förrän långt in på 1900-talet vågade man göra en namnsdag för Tor – namnet ansågs helt enkelt som ”för hedniskt” och den Svenska Kyrkan förbjöd oss att ens nämna honom i namnlängden. Dessa kristna fördomar har hängt i ända sedan 1000-talet, då Tor framstod som Hedendomens store försvarare, och som vi ser av Rökstenen och många Torshammar-fynd, var han redan självklar i den rollen från tidigt 800-tal och framåt, också i Sydskandinavien.

Hammartecknet – ofta utnyttjat för skydd och lycka – finns  också på många gravstenar – också så långt bort som på Arlington Cemetary, Washington DC, USA

Men nuförtiden finns det 5 433 Tor i Sverige, samt 14 520 Tore – trots att det riktiga namnskicket – att uppkalla barn till Torbjörn, Torult, Tordis, Torborg osv – syns allra best i runsvenskan – och numera har Institutet för Språk och Folkminnen utgett ett run-namns lexikon – som man kan ladda ned i .pdf format eller köpa som färdig bok för 240 kronor om man vill – och kanske är detta en lämplig julklapp för många blivande föräldrar..

Under Thor- och Tor- i lexikonet finner vi namnen Tora, Torbjörn, Torfast, Torfred, Torfrida, Turid, Torgard, Torgaut, Torgisl, Torgils, Torgrim, Torgunn, Torgunna, Torgeirr, Torgerd, Torgrim, Torhild, Torheid, Torkettil, Torkel, Torleif, Torlak, Tormarr, Tormod, Tormund, Torgny, Torsten, Torulf, och Torvald, för att nu bara nämna några. Detta visar tydligt, hur älskad och vördad Tor varit bland vanligt folk.

Detta är INTE Tor…

 

Idag sprids kristna Nidbilder av Tor, främst genom amerikansk populärkultur och oseriösa media. Till och med SVT tog upp saken i ett kåseri signerat Henrik Sköld från 12 September i år – men det är inget vi verkliga Hedningar och Asatroende bryr oss om. Vi är inte som de kristna och muslimska fundamentalisterna, som hela tiden knivhugger folk eller spränger dem i luften, så fort de ser något som inte passar deras egen smak eller föreställningsvärld. I SVT inslaget medverkade också den seriöse och sansade Johan Adetorp, lektor från Linnéuniversitetet, vars sakliga tonfall hindrade SVT för att spåra ur helt och hållet – och vad dataspelsbolag och därmed likställda gör med Tor eller Thor, intresserar oss inte nämnvärt..

Detta är heller INTE Tor överhuvudtaget…

Hur Tor är till sinnes kommer bäst fram i Eddakvädet Harbadsljod, där han konfronteras med den dryge och oförskämde färjkarlen Harbard, som vägrar att ro honom över ett brett sund. Järavallen, nära Lomma i Skåne nämns i dikten, som faktiskt är förlagd till Öresund; och alltså inte vilket sund som helst (se vidare under ”Tor” i artikelarkivet ovan, huvudrubrik Asatro) Tor säger att han ätit sill och hafvri – alltså havre, antagligen i form av havrekakor – en skånsk bondes frukost (tidiga översättare misstolkade detta som hrafri, alltså bockar, dragarar, varför Nils Fredrik Sander skrev ”bock-kött” om tors frukostmåltid, när det står något helt annat i originalet) .

Tor är en rättfram, enkel medelålders man, med rött skägg och rött hår, som alla vet – och hans vanor är ytterst enkla. ”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard, och antagligen får vi tänka oss Tor i en enkel, lång kolt som räcker ned till halva låren, vilket järnålderns bönder ofta hade – i alla fall om vi inte skall tänka oss honom i Kilt, som ”Magnus Barfot” av Norge. Vi vet från Hymiskvida eller berättelsen om Tors fiske att just fisket är hans tidsfördriv, och Tor kommer österifrån, gående till det sund där Harbard väntar på honom. Nu är det så att ”Harbard” i sig är ett heite eller tillnamn för Oden, men de flesta forskare visste redan tidigt, att det är ingen annan än Loke som förklätt sig, och försöker framstå som en förklädd Oden, hela kvädet igenom. Under dess gång nämner han saker som bara Loke själv – men INTE Oden kan känna till, som den dolda ”grottan” under färden till utgårda-Loke – något som bara Tjalve, Röskva och Loke själv kan veta, därför att de var ensamma med Tor just vid det tillfället. Till och med de amerikaner, som krampaktigt håller fast vid den omöjliga teorin att Harbard skall vara Oden, får det otroligt svårt med de smädeord, som färjkarlen slänger i ansiktet på honom.

PUNDIGT så det förslår… Och det är FORTFARANDE inte Tor…

Tor säger i Harbadsljod mycket riktigt att han är Odens egen son, och varför Oden – i förklädnad – skulle förolämpa sin egen avkomma å det grövsta, är svårt att förstå. Dessutom säger Harbad att Tors mor skulle vara död, men Tors moder är Fjörgynn eller Jorden, som aldrig kan dö – och Oden är en minnesgod gud, som aldrig ljuger. För det tredje använder Harbard Lokes smädelse från Lokasenna om att Siv, Tors hustru, skulle vara notoriskt otrogen, vilket inte är sant – eftersom hon ju är solen själv.

Slutligen börjar Harbard – på Lokes vis – skryta om sina erövringar ibland kvinnor och prata om sex mitt inne bland förolämpningarna – också ett drag, som endast Loke uppvisar – I Lokasenna skryter han ju med att ha lägrat, förfört och övergett snart sagt varje Asynja. I den tjugonde strofen säger Harbard att han trollade en trollkarl vid namn Hlebard eller ”leopard” från vettet när han var i österled – men trollkarlen gav Loke sin ”gambanteinn” eller ”gamman-ten” (fröjde-pinne eller ”joystick” skulle vi säga på modernt språk) och Tor kommenterar, att Harbard då lönade god gåva med enbart ont. Vi vet alla att Loke är homosexuell och genompervers – och dessutom brukar Loke uppträda som lönnmördare – han tog ju livet av Tjatse, Skades far – vilket Oden däremot aldrig gör.

Detta är Fanimig HOR och  inte TOR…

Tor hatar mannamån och orättvisor, och han förklarar själv i Harbadsljod att han slåss emot Jotnars och Resars talrika släkte eftersom Midgård annars skulle översvämmas av dem och mänskligheten gå under – och han hyser alltid medlidande och medkänsla med dem som är i underläge – särskilt med barn. Harbard-Loke, den storsmädaren; säger att Tor har trälarnas ätt, men det bör ingen tro.

Han är själv en symbol för det arbetande folket, bönderna, fiskarna, allmogen, industriarbetaren med sin slägga – och i ”Allvismál” visar Tor att han långtifrån är någon dumbom eller klumpeduns, när han i gåtgissning besegrar dvärgen Allvis, och ger grundligt till känna sin kunskap om hela det Hedniska kosmos, med namn och allt.

Tor går eller vadar dagligen till Asarnas tingsplats på Idavallen, får vi veta i den poetiska Eddan, där alla andra Asar och Vaner rider – men ”Kormt och Ormt och Karlögar två – Tor skall de vattnen vada” står där – och en ”karlög” eller ”kerlaug” på isländska, är en kar-formad fördjupning i berggrunden.

Mera om Tor finner ni ovan, som sagt – och med Rödbetssoppa, fläsk och soppa på röda nypon, har den Hedning, som skriver detta hedrat Tor idag – på hans namnsdag.

DETTA är TOR eller THOR – Och SÅ skall det för alltid vara, intill Ragnarök !

I just think its concept is revolutionary. I hope it’s for workers and not for tarts and fags. I hope it’s about what Give Peace a Chance was about. But I don’t know – on the other hand, it might just be ignored. I think it’s for the people like me who are working class, who are supposed to be processed into the middle classes, or into the machinery. It’s my experience, and I hope it’s just a warning to people, Working Class Hero... (ännu ett citat från John Lennon)

Spöklikt värre i Glava

”I mångahanda länder haver jag varit,
och mångahanda folkslag haver jag haft
uti min tjänst, men maken till
Fryksdalingarna har jag aldrig skådat…”

 

Nu byter jag ämne för ett tag. Från Värmland kommer inte bara min gamle vän Tekniske Johansson, om ni minns honom, utan också en tidigare kollega. Nu ligger byn Glava, en gång känd för sitt glasbruk, inte i Fryksdals härad utan i Gillbergs, på gränsen till det som kallas Nordmark och Järnskogen, som är nämnd i Eddan; eftersom det är den bygd där Angerboda och själve Loke huserar. Senare i tiden kallades detta Edaskog, och var gränsen mellan Norge och Sverige.

Redan på folkvandringstiden och 500-talet var Järnskogen en rik trakt, vilket syns på dessa brakteater, numera på Historiska Muséet i Stockholm

Glava ligger vid Glafsfjorden, som inte varit en riktig fjord utan en insjö sedan åtminstone bondestenåldern, och här går den stora sjöleden in i landet. Här bor min bekanting med sin hustru numera, och enligt gängse uppfattning är det så med Värmlänningar, att de är gladlynta av naturen och har en förunderlig förmåga att berätta historier, som alla vet. Nu är det väl känt i min bekantskapskrets att jag är den mesta Hedning, eller Heidningi hin meisti, likt Egil Skallagrimsson själv, som enligt sagan kom över Edaskogen eller Järnskogen han också, och därför anser alla att jag borde vara expert på allsköns vidskepelse, även spöken och dylikt.

Min Värmländske bekant hade nämligen hela Julen igenom upplevt saker, som inte står mina från Axel Ulrik Bååth i Nordmannaskämt fritt återberättade historier efter. Kanske minns ni vad jag skrev om Tjuvarna Ond, Värre och Värst och den stora Julskinkan, eller berättelsen om den fruktansvärde Djävulen på dasset, han som hette Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel och som hade till uppgift att kila fram och tillbaks och slå in kilar mellan människorna, och orsaka split och söndring dem emellan.

Om ni nu inte minns dessa berättelser, tycker jag nog ni ska läsa dem omigen, men Värmlänningen trodde rentav jag syftade på honom i dessa fritt berättade historier, för liknande saker hade just inträffat på hans gård i Glava. En natt, när han låg bredvid sin lagvigda hustru i sängen, tändes ljuset i köket av sig självt, och han trodde nästan det var tjuvar i farten, oavsett om dessa nu ville beröva honom julskinkan eller annat, och han svarade inte som den på sin tid så berömde Mullah Nasrruddin, känd över hela Orienten, som i en liknande situation, eller när frun väckte honom och skrek: ”Vakna Nasruddin Hodja, det är en tjuv i huset” svarade: ”Låt honom hållas, älskling – man vet ju inte om han hittar något värdefullt..

Nej, han gick fullt vaken ut i köket för att se vad som var på färde där, men hittade ingenting. I långliga tider slamrades det med köksluckorna nattetid, och ute i redskapsboden, som stod långt från huset och intill en stenmur, flyttades redskapen om varandra, utan att man visste hur detta kunde ske. Så bestämde sig min Värmländske sagesman för att han nog drabbats av gastar och spöken, och till den ändan tillkallade han rentav; på hustruns begäran får man förmoda – då han inte är särskilt vidskeplig av sig och stark i nyporna – ett tvättäkta medium från Karlstad. Själv kan jag inte säga att jag tror på spöken, eftersom jag aldrig träffat något spöke. Därför kan jag inte avgöra, om jag skulle tro på det eller inte, det beror väl på vad gengångaren ifråga hade att framföra, och om det alls kunde anses för trovärdigt.

Så är det också med Small, Large och Medium, eller alla ockulta typer man träffar på nuförtiden, om ni förstår hur jag menar, för det är enkannerligen så att många äro komna, men få äro kallade.

Från trakten av Glafsfjorden, en bild som den lokala turistföreningen icke aktar för rov att tvinga på oss..

Mediet meddelade genast att Glava-bon köpt sina köksluckor och även köksbordet han åt vid varje dag av en kärring – nej vad skriver jag – jag menar naturligtvis ”förtjusande dam i övre medelåldern” i Karlstad vid namn Anna, som nyss avlidit, och ingalunda kunde träda in i ljust på andra sidan, som det brukar heta – innan hon fått igen sina köks- och skåpsluckor, för över dem vredgades hon storligen. ”Och kan du tänka dig,” sade min Värmländske vän över en tallrik ärtsoppa – ”att det var just jämnt sant, sånär som på köksbordet, för femton eller tjugo år tidigare köpte vi verkligen köksluckorna och skåpsluckorna av en redan då ålderstigen Anna i Karlstad, men hur kunde mediet veta allt detta ?

Jag höll här med om att detta var mycket osannolikt, förutom det faktum att Karlstad är en ganska liten stad med sådär 64 000 personer i själva tätorten, men få möbelhandlerskor, och att Anna är ett ganska vanligt namn, även om det inte var stor chans att mediet kunde gissa, eller också kontrollera alla försäljningar av husgeråd och byggmaterial som alls skett där på trakten, femton-tjugo år tillbaka. Sådant g-å-r ju att ta reda på, även om chansen är liten. Men än värre skulle det bli.

Det var redan mörkt, och ute vid redskapsboden förklarade mediet, att två män; varav den ene ägt och timrat på gården samt hetat Erik i livstiden, var i luven på varandra om mark och ägogränser – det är trots allt inte så ovanligt – och att de nu gick där på tomten och spökade, som lyktgubbar eller eljest. Detta, sade min Värmländske vän, kunde mediet inte ha vetat utan en noggrann utredning i arkiven om ägogränser eller lantmäteri, och sann var även den detaljen, att gårdens förste ägare hade hetat Erik. Här kom jag att tänka på berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga, för övrigt den mest exakta berättelsen om en völva eller spåkvinna vi alls äger. Av den berättelsen framgår, att långtifrån alla trodde på henne, och att hon var bäst på att förutse stora ting, eller större skeenden som skörderesultat – vilket inte är svårt för en genomsnittligt begåvad person att förutse – men långt mindre bra på exakta förutsägelser, som att säga var ett borttappat föremål låg någonstans. Dagens medier är precis likadana – de svarar ofta ”häpnadsväckande rätt” på en del detaljer, men missar mycket grovt ifråga om andra. Varför det ofta är så, kan ingen säga, men jag misstänker att det ofta är fråga om ”cold reading” eller att en van person kan ställa ledande frågor, och genom omärkliga blinkningar eller andra små tecken – som kan tydas – hos den person som svarar på frågorna kan veta, om hon eller han är på rätt väg…

Hembygdsgården uti Glava..

Kanhända minns ni min berättelse om sierskan Saida, som en gång en gång hjälpte en man att hitta ett borttappat Bankomat-kort i direktsändning på Tv. ”ääähh…du har tappat det – på en gata – i en stad” började hon med att säga, och en sådan förutsägelse är ganska lätt att göra, eftersom över 85 % av befolkningen i vårt land bor i städer eller tätorter numera, och så gott som alla tätorter har faktiskt gator, just därför att de råkar ligga i städer… ”Och det var fredagskväll den 25:e” kastade hon sedan fram, något trevande. Mannen i telefon svarade studion att ja, så var det ju, fantastiskt nog, och inte heller detta kan ha varit svårt att förutspå, för på kvällen den 25:e råkar ganska många medborgare i vårt land fumla med Bankomatkort vid diverse uttagsautomater, och därefter ”såg” Saida mystiskt nog, och i andanom ett Systembolag – var vid mannen utbrast ”fan-tas-tiskt ! Säg huur kunde du veta det…?” utan tillstymmelse till ironi i rösten.

Bankomater och ”Butiken Gröna Skylten” brukar påfallande ofta ligga i närheten av varann i vårt lands småstäder, och det är såhär ”Cold Reading” fungerar…

Men – min Värmländske vän försäkrade mig, att inget av detta eller något liknande hänt i hans fall. Ånej, inget fusk här inte ! Mediet lär ha slagit en cirkel runt huset, så att de onda andarna i redskapsboden inte kunde gå in, och hon beskrev även landskapet och muren utanför denna bod häpnadsväckande korrekt, när hon stod inne i den, och inte kunde se ut – och hur gick då det till, kan man ju fråga…

Några dagar senare lär skurar av klart lysande gnistor ha flugit ut från skogen och in i min väns hus genom en öppen dörr, och mediet lär ha förklarat att vålnader eller de döda har lättare för att påverka elektriska installationer och allt som går med elektricitet, än att påverka fysiska föremål, varesig de nu befinner sig på ett utedass, i en redskapsbod eller annars. Tro det den som vill, men detta stämmer ganska bar med andra teorier jag hört om ”mottagningsförhållanden”, fukt, trähus och radio-apparater, samt spöken – månne de är ett slags radiovågor de med, eller en annan typ av strålning eller energi vi inte kan observera eller upptäcka än så länge, med våra instrument – och den vetenskap vi nu har.

There are more things in heaven and Earth, Horatio, / Than are dreamt of in your philosophy ” skrev en gång den gode Shakespeare, och det lär stämma. 

Fast å andra sidan tvekar jag – och är skeptisk, Hedning som jag är. En gång, när jag bodde i Aspudden, lär det i lägenheten mitt emot ha avlidit en gammal dam i åttioårsåldern, som dog sakta och utdraget på sitt eget hallgolv efter att ha fallit omkull och blivit liggande där utan hjälp i vidpass tre dagar. Hon törstade ihjäl, långsamt – ett inte alltför ovanligt öde för människor i Landet Reinfeldt, det land som senare blev Landet Löfvén, och som fortfarande är ett land långt bortom civilisation, ära och redlighet, för i ett förnuftigt land hade vi tagit han om våra gamla. Den tanten borde sannerligen haft anledning att spöka – för dåvarande landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt och ansvariga politiker allra minst – men se – det gjorde hon inte, och inte under de vidpass tio år jag själv bodde i lägenheten mitt emot kunde jag minnas det minsta av spökelser, omen eller oväntade händelser – men om gudarna vill kanske de träffar de ansvariga riktigt snart nu – och i så fall är det inte ett strunt för tidigt, det är i alla fall vad jag själv tycker.

Om vår nuvarande regering ställdes till svars för alla svenska liv den förstört eller skadat, skulle landets alla gastar, mylingar, spöken, gravsuggor och andra väsen ha fullt upp härifrån till nyåret nästa sekel, gissar jag – men det lär väl inte hända – och det är i sig ett argument för spökens non-existens.

I de flesta storstäder runtom i Världen hålls numera spökvandringar, men hur är det med Berlin ?

Där – om någonstans – borde det förflutnas spöken verkligen hemsöka de levande, allramest i form av unga soldater i sovjetisk uniform – mer än 360 000 av dem dog ju på ort och ställe, och om nu den teorin att spöken är döda vars liv avkortats så att säga i hastigt mod eller på fel sätt – borde det inte spöka där eller i andra huvudstäder ? Med tanke på förhållandena i London, Paris eller Berlin, genom tiderna – borde där inte vara en enda röra av hemska spökelser och spöklika hemskingar… Ändå rapporterar dagstidningarna inte om något sådant…

I Londons Towern, lär det för övrigt finnas en spökande isbjörn som skall ha förts dit på 1200-talet. Denna lär dock bara ha observerats en enda gång år 1816, och påstås sedan ha hållit sig lugn – och hur vet då Engelsmännen att den ännu existerar, låt vara endast andligen ? England är all småknäpp spökjakts hemvist – tänk bara på ”Spöket på Canterville” som – sedan han fått slut på rödfärg – fyllde ut en kritisk, ständigt återkommande blodfläck (”out, damned spot!”) med grön färg, som stals från några barns färglåda. I alla fall enligt Oscar Wilde, den spjuvern.

Den spökande björnen i Towern – värre än alla Värmländska historier – lär ha kommit dit som gåva från Kungen av Norge, men verkar nog mest av allt vara en vandringssägen, ungefär som den Isländska historien om ”Audun med Isbjörnen” som berättades redan i heden tid. Och i West Brompton i samma stad lär det även finnas en spökande röd ekorre, om man får tro Engelsmännen…

Sit venia verbo. Slutligen finns också de som tror på JHVH-1 eller den kristne guden, eller något som de påstår ska vara ”forn sed” fast det mest är en djäkla osed.

Man kan uppenbarligen tro på mycket, här i Världen, men mera tror jag på mina Värmlänningar. Finis malorum !