Spöklikt värre i Glava

”I mångahanda länder haver jag varit,
och mångahanda folkslag haver jag haft
uti min tjänst, men maken till
Fryksdalingarna har jag aldrig skådat…”

 

Nu byter jag ämne för ett tag. Från Värmland kommer inte bara min gamle vän Tekniske Johansson, om ni minns honom, utan också en tidigare kollega. Nu ligger byn Glava, en gång känd för sitt glasbruk, inte i Fryksdals härad utan i Gillbergs, på gränsen till det som kallas Nordmark och Järnskogen, som är nämnd i Eddan; eftersom det är den bygd där Angerboda och själve Loke huserar. Senare i tiden kallades detta Edaskog, och var gränsen mellan Norge och Sverige.

Redan på folkvandringstiden och 500-talet var Järnskogen en rik trakt, vilket syns på dessa brakteater, numera på Historiska Muséet i Stockholm

Glava ligger vid Glafsfjorden, som inte varit en riktig fjord utan en insjö sedan åtminstone bondestenåldern, och här går den stora sjöleden in i landet. Här bor min bekanting med sin hustru numera, och enligt gängse uppfattning är det så med Värmlänningar, att de är gladlynta av naturen och har en förunderlig förmåga att berätta historier, som alla vet. Nu är det väl känt i min bekantskapskrets att jag är den mesta Hedning, eller Heidningi hin meisti, likt Egil Skallagrimsson själv, som enligt sagan kom över Edaskogen eller Järnskogen han också, och därför anser alla att jag borde vara expert på allsköns vidskepelse, även spöken och dylikt.

Min Värmländske bekant hade nämligen hela Julen igenom upplevt saker, som inte står mina från Axel Ulrik Bååth i Nordmannaskämt fritt återberättade historier efter. Kanske minns ni vad jag skrev om Tjuvarna Ond, Värre och Värst och den stora Julskinkan, eller berättelsen om den fruktansvärde Djävulen på dasset, han som hette Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel och som hade till uppgift att kila fram och tillbaks och slå in kilar mellan människorna, och orsaka split och söndring dem emellan.

Om ni nu inte minns dessa berättelser, tycker jag nog ni ska läsa dem omigen, men Värmlänningen trodde rentav jag syftade på honom i dessa fritt berättade historier, för liknande saker hade just inträffat på hans gård i Glava. En natt, när han låg bredvid sin lagvigda hustru i sängen, tändes ljuset i köket av sig självt, och han trodde nästan det var tjuvar i farten, oavsett om dessa nu ville beröva honom julskinkan eller annat, och han svarade inte som den på sin tid så berömde Mullah Nasrruddin, känd över hela Orienten, som i en liknande situation, eller när frun väckte honom och skrek: ”Vakna Nasruddin Hodja, det är en tjuv i huset” svarade: ”Låt honom hållas, älskling – man vet ju inte om han hittar något värdefullt..

Nej, han gick fullt vaken ut i köket för att se vad som var på färde där, men hittade ingenting. I långliga tider slamrades det med köksluckorna nattetid, och ute i redskapsboden, som stod långt från huset och intill en stenmur, flyttades redskapen om varandra, utan att man visste hur detta kunde ske. Så bestämde sig min Värmländske sagesman för att han nog drabbats av gastar och spöken, och till den ändan tillkallade han rentav; på hustruns begäran får man förmoda – då han inte är särskilt vidskeplig av sig och stark i nyporna – ett tvättäkta medium från Karlstad. Själv kan jag inte säga att jag tror på spöken, eftersom jag aldrig träffat något spöke. Därför kan jag inte avgöra, om jag skulle tro på det eller inte, det beror väl på vad gengångaren ifråga hade att framföra, och om det alls kunde anses för trovärdigt.

Så är det också med Small, Large och Medium, eller alla ockulta typer man träffar på nuförtiden, om ni förstår hur jag menar, för det är enkannerligen så att många äro komna, men få äro kallade.

Från trakten av Glafsfjorden, en bild som den lokala turistföreningen icke aktar för rov att tvinga på oss..

Mediet meddelade genast att Glava-bon köpt sina köksluckor och även köksbordet han åt vid varje dag av en kärring – nej vad skriver jag – jag menar naturligtvis ”förtjusande dam i övre medelåldern” i Karlstad vid namn Anna, som nyss avlidit, och ingalunda kunde träda in i ljust på andra sidan, som det brukar heta – innan hon fått igen sina köks- och skåpsluckor, för över dem vredgades hon storligen. ”Och kan du tänka dig,” sade min Värmländske vän över en tallrik ärtsoppa – ”att det var just jämnt sant, sånär som på köksbordet, för femton eller tjugo år tidigare köpte vi verkligen köksluckorna och skåpsluckorna av en redan då ålderstigen Anna i Karlstad, men hur kunde mediet veta allt detta ?

Jag höll här med om att detta var mycket osannolikt, förutom det faktum att Karlstad är en ganska liten stad med sådär 64 000 personer i själva tätorten, men få möbelhandlerskor, och att Anna är ett ganska vanligt namn, även om det inte var stor chans att mediet kunde gissa, eller också kontrollera alla försäljningar av husgeråd och byggmaterial som alls skett där på trakten, femton-tjugo år tillbaka. Sådant g-å-r ju att ta reda på, även om chansen är liten. Men än värre skulle det bli.

Det var redan mörkt, och ute vid redskapsboden förklarade mediet, att två män; varav den ene ägt och timrat på gården samt hetat Erik i livstiden, var i luven på varandra om mark och ägogränser – det är trots allt inte så ovanligt – och att de nu gick där på tomten och spökade, som lyktgubbar eller eljest. Detta, sade min Värmländske vän, kunde mediet inte ha vetat utan en noggrann utredning i arkiven om ägogränser eller lantmäteri, och sann var även den detaljen, att gårdens förste ägare hade hetat Erik. Här kom jag att tänka på berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga, för övrigt den mest exakta berättelsen om en völva eller spåkvinna vi alls äger. Av den berättelsen framgår, att långtifrån alla trodde på henne, och att hon var bäst på att förutse stora ting, eller större skeenden som skörderesultat – vilket inte är svårt för en genomsnittligt begåvad person att förutse – men långt mindre bra på exakta förutsägelser, som att säga var ett borttappat föremål låg någonstans. Dagens medier är precis likadana – de svarar ofta ”häpnadsväckande rätt” på en del detaljer, men missar mycket grovt ifråga om andra. Varför det ofta är så, kan ingen säga, men jag misstänker att det ofta är fråga om ”cold reading” eller att en van person kan ställa ledande frågor, och genom omärkliga blinkningar eller andra små tecken – som kan tydas – hos den person som svarar på frågorna kan veta, om hon eller han är på rätt väg…

Hembygdsgården uti Glava..

Kanhända minns ni min berättelse om sierskan Saida, som en gång en gång hjälpte en man att hitta ett borttappat Bankomat-kort i direktsändning på Tv. ”ääähh…du har tappat det – på en gata – i en stad” började hon med att säga, och en sådan förutsägelse är ganska lätt att göra, eftersom över 85 % av befolkningen i vårt land bor i städer eller tätorter numera, och så gott som alla tätorter har faktiskt gator, just därför att de råkar ligga i städer… ”Och det var fredagskväll den 25:e” kastade hon sedan fram, något trevande. Mannen i telefon svarade studion att ja, så var det ju, fantastiskt nog, och inte heller detta kan ha varit svårt att förutspå, för på kvällen den 25:e råkar ganska många medborgare i vårt land fumla med Bankomatkort vid diverse uttagsautomater, och därefter ”såg” Saida mystiskt nog, och i andanom ett Systembolag – var vid mannen utbrast ”fan-tas-tiskt ! Säg huur kunde du veta det…?” utan tillstymmelse till ironi i rösten.

Bankomater och ”Butiken Gröna Skylten” brukar påfallande ofta ligga i närheten av varann i vårt lands småstäder, och det är såhär ”Cold Reading” fungerar…

Men – min Värmländske vän försäkrade mig, att inget av detta eller något liknande hänt i hans fall. Ånej, inget fusk här inte ! Mediet lär ha slagit en cirkel runt huset, så att de onda andarna i redskapsboden inte kunde gå in, och hon beskrev även landskapet och muren utanför denna bod häpnadsväckande korrekt, när hon stod inne i den, och inte kunde se ut – och hur gick då det till, kan man ju fråga…

Några dagar senare lär skurar av klart lysande gnistor ha flugit ut från skogen och in i min väns hus genom en öppen dörr, och mediet lär ha förklarat att vålnader eller de döda har lättare för att påverka elektriska installationer och allt som går med elektricitet, än att påverka fysiska föremål, varesig de nu befinner sig på ett utedass, i en redskapsbod eller annars. Tro det den som vill, men detta stämmer ganska bar med andra teorier jag hört om ”mottagningsförhållanden”, fukt, trähus och radio-apparater, samt spöken – månne de är ett slags radiovågor de med, eller en annan typ av strålning eller energi vi inte kan observera eller upptäcka än så länge, med våra instrument – och den vetenskap vi nu har.

There are more things in heaven and Earth, Horatio, / Than are dreamt of in your philosophy ” skrev en gång den gode Shakespeare, och det lär stämma. 

Fast å andra sidan tvekar jag – och är skeptisk, Hedning som jag är. En gång, när jag bodde i Aspudden, lär det i lägenheten mitt emot ha avlidit en gammal dam i åttioårsåldern, som dog sakta och utdraget på sitt eget hallgolv efter att ha fallit omkull och blivit liggande där utan hjälp i vidpass tre dagar. Hon törstade ihjäl, långsamt – ett inte alltför ovanligt öde för människor i Landet Reinfeldt, det land som senare blev Landet Löfvén, och som fortfarande är ett land långt bortom civilisation, ära och redlighet, för i ett förnuftigt land hade vi tagit han om våra gamla. Den tanten borde sannerligen haft anledning att spöka – för dåvarande landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt och ansvariga politiker allra minst – men se – det gjorde hon inte, och inte under de vidpass tio år jag själv bodde i lägenheten mitt emot kunde jag minnas det minsta av spökelser, omen eller oväntade händelser – men om gudarna vill kanske de träffar de ansvariga riktigt snart nu – och i så fall är det inte ett strunt för tidigt, det är i alla fall vad jag själv tycker.

Om vår nuvarande regering ställdes till svars för alla svenska liv den förstört eller skadat, skulle landets alla gastar, mylingar, spöken, gravsuggor och andra väsen ha fullt upp härifrån till nyåret nästa sekel, gissar jag – men det lär väl inte hända – och det är i sig ett argument för spökens non-existens.

I de flesta storstäder runtom i Världen hålls numera spökvandringar, men hur är det med Berlin ?

Där – om någonstans – borde det förflutnas spöken verkligen hemsöka de levande, allramest i form av unga soldater i sovjetisk uniform – mer än 360 000 av dem dog ju på ort och ställe, och om nu den teorin att spöken är d döda vars liv avkortats så att säga i hastigt mod eller på fel sätt – borde det inte spöka där eller i andra huvudstäder, där ju antalet döda borde vara populationsmässigt stort, och skapa hela arméer eller en enda röra av spöken… Ändå rapporterar dagstidningarna inte om något sådant…

I Londons Towern, lär det för övrigt finnas en spökande isbjörn som skall ha förts dit på 1200-talet. Denna lär dock bara ha observerats en enda gång år 1816, och påstås sedan ha hållit sig lugn – och hur vet då Engelsmännen att den ännu existerar, låt vara endast andligen ? England är all småknäpp spökjakts hemvist – tänk bara på ”Spöket på Canterville” som – sedan han fått slut på rödfärg – fyllde ut en kritisk, ständigt återkommande blodfläck (”out, damned spot!”) med grön färg, som stals från några barns färglåda. I alla fall enligt Oscar Wilde, den spjuvern.

Den spökande björnen i Towern – värre än alla Värmländska historier – lär ha kommit dit som gåva från Kungen av Norge, men verkar nog mest av allt vara en vandringssägen, ungefär som den Isländska historien om ”Audun med Isbjörnen” som berättades redan i heden tid. Och i West Brompton i samma stad lär det även finnas en spökande röd ekorre, om man får tro Engelsmännen…

Sit venia verbo. Slutligen finns också de som tror på JHVH-1 eller den kristne guden, eller något som de påstår ska vara ”forn sed” fast det mest är en djäkla osed.

Man kan uppenbarligen tro på mycket, här i Världen, men mera tror jag på mina Värmlänningar. Finis malorum !

 

SKENBILDEN RÄMNAR: ”Forn Seds” falska fasad AVSLÖJAD i Uppsats från Karlstads Universitet

Innan jag fortsätter med dagens ämne, får jag konstatera att låtsasliberala SvD verkar ha försökt skärpa sig idag. Även tidigare i veckan har man publicerat intressanta och välskrivna inlägg av den store humanisten Patrik Lindefors, som med sin artikelserie ”Människan – Det kulturella Djuret” slagits för traditionell humanism på en icke-kristen grund, precis sådan den är och bör vara. Detta är något helt annat och avsevärt intelligentare än den moraliska avgrund, som på sista tiden öppnat sig i ”Svenskans” spalter och som resulterat i ett kristet förbjudande av det moderata förslaget om ”Surrogatmödraskap” på medborgarnas egen bekostnad, alltså utan skattepengar och på enbart altruistisk grund, inuti Sverige och u-t-a-n att belasta andra länders vårdapparater, vilket är viktigt med tanke på vissa länder i vår omvärld.

Själv förstår jag inte hur man kan ge sig till att förbjuda exempelvis artificiell insemination och andra medicinska behandlingsmetoder emot barnlöshet, ifall människor nu vill bekosta detta själva. Vem skadar det egentligen, och varför är då någon Bibeltrogen tramsebyxas känsloliv då så viktigt, att förbudet måste motiveras enbart med att guden JHVH-1 eller den kristne tramsebyxan blir ”kränkt” ifall hans uppfattning inte får råda ? Det är fortfarande mig lika obegripligt, hur SvD kan ta in fler artiklar av en viss John Sjögren, eller vad sagde herr Sjögren alls gör på SvD:s kulturredaktion.

Uppfattningar och åsikter, oavsett vilka de nu än må vara, motiveras bäst genom fakta och slutsatser; oavsett om det nu är politik eller andliga värden vi nu diskuterar, för fakta och slutsatser gäller faktiskt, lika väl som blott och bart ”åsikter” INTE gäller, ifall de råkar vara FEL I SAK.

Och detta konstaterande leder mig osökt in på dagens ämne, samtidigt som de som verkligen är intresserade, lämpligen kan konsultera Hávamál, strof 117.

En viss Alexander Karlsson, akademiker vid Karlstads Universitet, publicerade i veckan en liten 9-poängs uppsats med titeln

Den hedniska etiken, eller fasaden? : En studie av vad som kännetecknar hednisk etik i Samfundet Forn Sed

Detta fick mig genast att bli intresserad, samtidigt som det också fick mig att gapskratta. Här rör vi oss med en liten sekt som aldrig någonsin haft mer än 300 medlemmar de senaste tjugo åren, och som är känt för sin drogliberala hållning vid blot och sammankomster, som på ett uppenbart sätt strider emot Svea Rikes Lag, för att inte tala om ”stulna tempelkassor”, bokföringsbrott, bedrägerier, diverse fall av åverkan på fornminnen och annat (våren 2019 – jag har redan skrivit tillräckligt om dessa upprepade ”incidenter”) som hela tiden kantat sektens historia. Och ändå föreställer sig detta ynkliga lilla kotteri på 10-20 personer som i åratal tjafsat vidare om något som inte finns (och som Kammarkollegiet, en av våra svenska myndigheter – redan slagit fast INTE har ett enda förbannat dugg med Nordisk Hedendom och Asatro att göra )

Hur eller på vilket sätt skulle en sådan sammanslutning alls kunna kalla sig ”etisk” eller ens tala om moral ?

För det första ljuger sekten ju rakt ut. ”Forn Sed” existerar inte, termen har aldrig använts historiskt sett, annat som en kristen spe-glosa från 1230-talets Island, minst 230 år efter det att all hedendom var juridiskt avskaffad där. ”Forn” betyder något inaktuellt, föråldrat. Något som användes i ”forna” tider till exempel, men inte gäller. ”Sed” är en mekanisk upprepning, något man per automatik eller blind auktoritetstro sömngångaraktigt utför år efter år, men utan att veta varför, och helt utan andligt innehåll eller mening. ”Tro” däremot, är något helt annat – och Tro omfattar också vetande, eftersom ordet ytterst kommer från det germanska Treue, alltså trofasthet eller trohet, som i att vara trogen sina ideal och sina gudar.  Islänningarna talade i Eddan om ”Truá” som i ”Trua Ösom ok Elfom” men inte ”Truá a” har lärda män på ön förklarat för mig – ni får ursäkta mina norröna felstavningar – eftersom redan att ”tro ” något är en onödig abstraktion, man kan nämligen inte säga ”tro gud” som de kristna, ifall man verkligen är hedning eller asatroende, för redan ordet ”på” eller ”á” i sig illustrerar, att man öppnar för möjligheten att denna gud inte alls existerar, annat än rent abstrakt – och då är man inte längre en verklig troende…

För övrigt t-r-o-r vi Hedningar och Asatroende inte alls. Vi VET. Åskan existerar, liksom naturkrafter i övrigt. Stormen existerar, liksom kunskapen – och där varseblir vi Oden. Kärleken existerar, och där ser vi Freja.

Dessutom har vi redan en långt större intresseorganisation med minst 1500 medlemmar, som redan kämpar för vår sak – liksom jag gör på egen hand. Den organisationen har jag redan nämnt, ihållande och flera gånger, och trots att den på intet sätt saknar fel, är den ändå avsevärt mycket bättre, hederligare och ordentligare än vad denna mystiska ”forna ed” någonsin varit eller kommer att vara. Alexander Karlsson tror – tack vare att han har fel i sak, inte studerar källorna och bara studerar en enda källa att det förhåller sig precis tvärtom, eftersom han tror på ”fornsedarnas” ständiga lögner – men det är en bisak i sammanhanget.

I och för sig accepterar jag den huvudsakliga slutsats, som läggs fram i Alexander Karlssons akademiska arbete. Hans slutsats är att ”fornseden” är en stor bluff, punkt slut. En modern förfalskning. Något som inte har existerat, och inte kan existera ens nu. Dock slarvar herr Karlsson alldeles fasligt med detaljerna, källkritiken och rena fakta i sin uppsats, men jag kommer ändå fram till exakt samma slutsats som han, låt vara på lite andra vägar, andra metoder och mer mer insikt och personkännedom i ämnet, förvärvad efter mer än trettio års studier – och det är nog mer än de ynka 9 poäng, som unge herr Karlsson skaffat vid Karlstads föga ärovördiga lärosäte.

Herr Karlsson börjar nämligen med att utgå från den ökände ”forskaren” Fredrik Gregorius, en fanatisk kristen, som även på TV sagt att ”Asatroende inte tror på allvar”, att hela deras tro är falsk, därför att endast Monoteistiska religioner som kristendomen är att anse som ”riktig” religion och så vidare. Själv undrar jag som bekant vad som skulle hända, ifall en akademisk forskare i Sverige skulle behandla även Judendomen eller Islam på samma sätt, genom att i TV gå ut och säga med hög röst ”Nämen dom där tror nog inte alls på Allah på riktigt” , ”Alltså Bar Mitzva ni vet – helt klart mindre värt, alltså !helt utan att faktamässigt kunna underbygga eller sakligt argumentera för detta.

 

Alexander Karlsson är på sätt och vis ärligare än Gregorius, ty han erkänner i alla fall öppet sin kristendom. Han skrivet uttryckligen i sin uppsats, att hans etik och moral bara och endast bara baseras på Judeo-kristna begrepp, eftersom han avvisar allt annat och särskilt då ”nyhedendomen” såsom varande felaktig. Hans store lärofader i detta avseende är en rysk-judisk forskare vid namn Victor Shnirelman, som han uppger skall ha studerat den Slaviska nyhedendomen i Putins Ryssland, och förstås ha kommit fram till den på förhand givna slutsatsen att alla ryska ”nyhedningar” är rasister, antisemiter och mest skall betraktas som ett slags ohyra, som man saklöst kan arrestera eller ställa inför rätta. Förvisso har denne Shnirelman rätt, när han påpekar; att det finns n-å-g-r-a nationalistiska och våldsbenägna nyhedningar i dagens Ryssland, samt en hel del personer; som man alldeles definitivt INTE bör ha något att göra med, men det gäller i hög grad också de AFA-anslutna ”fornsedarna” i dagens Sverige.

”Jomenvisst ! Jag och lilla Mamma hyllar VÅLDSVÄNSTERN – Utmärkt moral och VÄÄDEGJUND framför allt !”

Utöver det hyllar Alexander Karlsson – som på goda grunder också kan antas ha en kristen bakgrund, och som vi sett är föga objektiv, när det gäller Polyteism kontra Monoteism, en annan judisk forskare vid namn Alan Mittelman från USA, och det är alltså bara i ett judiskt kontext, som han alls kan närma sig Asatron eller Hedendomen, ett förhållande, som jag finner ganska så märkligt, och en relativt udda akademisk ansats. (se Karlssons uppsats, stycke 1.1).

Därefter övergår herr Karlsson till att redogöra för den enda källan till hans uppsats – ett antal nummer av ”fornseds” sektens skäligen bedrövliga medlemstidskrift. Det är allt. Utöver ett enda felöversatt citat ur Hávamal, strof 11 (som han dessutom kortat ned till oigenkännlighet) innehåller hans uppsats inga originalkällor alls. Han uttalar sig kategoriskt om Asatro, men behärskar inte ens ämnet han ska tala om. Han har aldrig läst det, aldrig studerat det på allvar – precis som dessa satans ”fornsedare” !

Hela tiden, uppsatsen igenom, matas vi med rent felaktiga uppgifter om att ”forn sed” ska vara det största samfundet i Sverige (gapskratt!) och att ”Alla gudaväsen krävde någon form av offer för att kunna ge människor framgång i exempelvis barnafödande eller jordbruk”.

Detta är fullkomlig, överdjävla bullshit. Det gjorde de inte alls. I Hávamál – en mycket viktig källtext för den etik vi diskuterar här – står inte en enda förbannad rad om att blotande eller ”offer” ens skulle krävas, än mindre att man behöver tro på Oden i egenskap av någon Monoteistisk ”allfader” eller ens följa hans ”bud” eftersom där INTE finns några sådana budord, utan endast goda råd, som man i och för sig kan följa om man nu känner för det. ”Ráðumk þér, Loddfáfnir” upprepas ständigt, i strof efter strof. I Hyndluljöd uttrycker Freja den tanken, att hon blir glad över gåvor, tillbedjan och offer – hennes följare Ottar hedrar henne med en harg av enkel gråsten, till exempel, som han själv via hårt arbete, svett och möda har släpat ihop. Uppenbarligen är det tanken som räknas för Freja, inte stenens värde eller innehållet – som fortfarande bara är med möda ihopasamlad gråsten. Han utgjuter nötblod över Hargen, visserligen, men offret är endast symboliskt. Gång på gång lär vi oss genom Eddan att makterna nöjer sig med väldigt, väldigt lite, men att också ett enda äpple med en kärna – som i Hrafnagaldr Odins – ger en stor äppelskörd, ifall den behandlas på rätt sätt.

Detta är saker, som en kristen aldrig någonsin kommer att förstå. Att försöka förklara Eddans visdom eller budskap för en sådan människa, är som att försöka förklara Einsteins relativitetsteori för ett sjukt, efterblivet stackars barn med Downs Syndrom. Alla människor är tyvärr inte lika, och de har heller aldrig någonsin haft ”lika värde”. På sin höjd har de samma, av människor men inte gudar definierade grundläggande rättigheter, rätt till det slags liv som är lämpligt för dem, bland annat – eller enligt vad som står i FN:s högst allmänna, av människor påhittade deklaration om mänskliga rättigheter, men det är också allt.. Detta är i och för sig mycket sorgligt, djupt beklagansvärt och rentav tragiskt, men sanning icke desto mindre.

 

Vetande, och icke Tro. ”Veten I än, eller Vad ?” står det i Vóluspá…

Karlsson utgår också ifrån att Monoteismen på något dunkelt sätt måste ”samexistera” med Polyteismen, och att dessa två helt motsatta världsbilder alltså skulle vara förenliga, vilket är totalt omöjligt. Han förespråkar ”mångkultur” trots att detta aldrig någonsin varit den nyhedniska rörelsens mål – vårt mål är i själva verket detsamma som det alltid varit, och det är en värld utan Judeokristet tänkande eller Islam överhuvudtaget, dvs en helt självständig kulturkrets, eller i praktiken ett Sverige, där andelen Monoteistiska bekännare ligger långt under 10 % om ni frågar just mig – och sedan påstår, Herr Karlsson att ”mångkultur” (vad är det egentligen ?) måste vara en självklarhet, att det på något sätt ”måste” ingå i Hedendomen också, helt utan någon logisk motivering alls. Återigen frågar jag – varför det ?

Karlssons uppsats om ”fornsederiet” fortsätter som såhär:

Enligt Alan Mittleman finns det åtminstone tre typer av judisk etik i relation till Halakha (vilken kan sägas motsvara den kanoniska lagen och den islamska sharialagen) en liberal nytolkande förståelse, en regressiv förståelse samt en komplementär förståelse. Den förstnämnda liberala förståelsen framförs av Moritz Lazarus. Lazarus menar att judendomen i sig överensstämmer med den Kantianska förnuftstraditionen, men att den inte är synonym med eller underordnade denna medan judendomen närmast kan jämställas med etik. Lazarus gör i motsats till Kant inte skillnad på drift, känslor och moral utan menar att en känsla för det rätta och goda är en förutsättning för att kunna resonera sig fram till det goda och rätta. Att jämställa judendomen med etik innebär att den teologiska aspekten urvattnas. För att motverka detta framhävs Gud som den mest moraliske, snarare än den befallande upphovsmannen till vad som är gott vilket kännetecknar gudomlig voluntarism (Karlsson, s 12)

Förlåt att jag frågar, men vad ända in i glödröda Muspelheim har detta med Asatro eller Hedendom att skaffa ??

Om herr Karlsson nu alls skulle göra eller skriva en uppsats om just Nyhedendom, varför i Nifelhels förkättrade Svartalfer kan han då icke göra just detta ??

 

Kantiansk förnufsetik, om vi nu ska slå ned på just det, består bland annat av det mycket berömda Kategoriska Imperativet, eller gamle kristne, träige Immanuels (ej stavad c-u-n-t ) påstående om att ”handla alltid så, att själva grunden för ditt handlande alltid kan formuleras som en allmänt hållen lag”  men trots att liknande satser också återfinns I Hávamáls kärva livssyn, så kan man inte reducera hela hedendomen till detta enkla påstående, därför att det i vissa situationer inte finns, och heller aldrig kommer att finnas några ”allmänt tillämpbara lagar”. Själva tillvaron är mångfacetterad, särskilt för oss polyteister. Den är inte förutsägsbar eller en gång för alla bestämd av någon skenbart ”allsmäktig” gud, därför att det vi kallar Urds Väv hela tiden förändras, och någon förutsägbarhet finns således icke.

Karlsson lallar och dillar vidare om sina Judiska begrepp, ungefär som detta är den enda måttstock, som han tror att han kan bedöma en helt väsensfrämmande kulturkrets på. Bland annat tror han – gravt felaktigt – att ”Tio Guds Bud” skulle kunna återfinnas i Asatron. Detta felaktiga påstående grundar han på utsagor från en person vid namn ”Aldo Gartz” (som jag förvisso känner personligen, han är en fd mentalskötare och numera trä-hantverkare bosatt i Bagarmossen, men det är inte därför jag känner honom) som skall ha satt samman något som kallas ”nio nycklar till fornsedens etik”.

Alexander Karlsson har inte brytt sig om något kritiskt tänkande, någon källkritik eller någon vidare akademisk forskning överhuvudtaget – förutom vad gäller just judendom, som nog inte alls hör till ämnet.

Om han bara kunde sitt ämne, skulle han veta varifrån dessa påstådda ”nio nycklar” kommer ifrån, och vem som hittat på dem. Det skulle kostat honom fem ynkliga djävla minuters googlande på Wikipedia, högst – inte mer.   Hade den stackars Herr Karlsson verkligen inte tid med detta, när han skulle skriva sin uppsats på nio poäng, eller var det så att tankeförmågan tröt för honom, mitt i det allmänna ”forna” juderiet ??

”Kognitiv Dissonans !” – Så fungerar den…

 

”The nine noble virtues” (”fornsedarna” snodde ett sk ”Odinistiskt” bibelord rakt avtrots att de även påstått att alla Odinister är rasister – något jag själv redan motbevisat) är ett klumpigt, engelskt försök att ”koka ned” hela Hávamál till något den inte alls omfattar, och inte alls kan sammanfattas som, förfalskat och förfuskat av två unga herrar vid alias Stubba och Håskuld borta i England, anno 1974.

Deras bisarra påståenden var aldrig någonsin ”sed” och heller aldrig någonsin ”fornt” utan bara – deras eget ”hittepå” eftersom de i likhet med den brittiske fascisten Oswald Mosely ville ha en hednisk motsvarighet till ”Tio Guds Bud” – något som aldrig funnits i verkligheten, och aldrig någonsin heller kommer att finnas. Om vi nu nödvändigtvis måste hålla oss till just Judendomen som enda värdiga måttstock, och den enda tänkbara grund, varpå nordisk hedendom alls kan eller får bedömas, så måste jag säga att herrar Stubba och Håskulds klumpiga försök vore som att ”koka ned” hela Talmud till ”Tio Guds Bud” utan att ens – som den betydligt vettigare Martin Luther – inse värdet av en förklarande ”katekes” vilket ändå min mångårige vän Gartz åtminstone gjorde – eller försökte göra…

Problemet är naturligtvis, att Talmud innehåller oerhört mycket mer än så, på samma sätt som Hávamál har inte mindre än 164 strofer – och dessa kan icke förkortas ned till tio enkla ”sanningar” – för då gör man våld på hela texten, utelämnar, felöversätter och förvanskar…

Alexander Karlsson haltar hela tiden, och han förmår aldrig någonsin höja sig över sin kristna svada eller ”kyrkofädernas etik” som han talar sig varm för. I fallet med ”forn sed” utgörs väl närmast dessa ”fäder” (eller snarare Hyrrokins avföda) av en person med namnet Henrik Hallgren, som hela tiden hävdar att Hedendom skall vara en politisk rörelse som Miljöpartism (i stort sett alla ”forn seds” företrädare har intima kopplingar till det6ta parti, dock ej den nyssnämnde Gartz) samt att ”droger ger många värdefulla andliga erfarenheter” (direkt citat från forn seds fd debattsida – vilka erfarenheter då, om jag får fråga) och de föraktar helt parlamentarismen som idé, utesluter personer som påstås ha haft eller har sympatier med vissa Rikdsagspartier ur sin rörelse – samtidigt som de själva – löjeväckande nog – påstår att de är ”demokratiska” och tror naivt, att innehållet i deras tro eller Gudars och Makters egenskaper är något som de i gammal god 70-tals maoistisk anda kan sätta sig ned och majoritetsrösta om, som om man skulle kunna rösta fram att 2 +2 =3 eller möjligen 5, och sen få alla att tro på detta. Rörelser som kastar ut all kunskap och tusentals år av verklig tradition rakt ut genom fönstret, och sedan kallar sig ”forna” i huvudet ger jag inte mycket för, hursomhelst. Inte heller ger jag mycket för helt okunniga personer, som naivt nog utser sig själva till ”Riksgydjor” eller dylikt, och som svassar runt i sin totala okunnighet, medan de låter framställa sig som ”översteprästinnor” och orakel med ett demokratiskt mandat av ungefär tio stycken vilsna kristna själar, som i likhet med Alexander K aldrig någonsin begripit vad verklig hedendom är för något…

Ett annat problem med krian från Karlstad, är att Alexander Karlsson alldeles uppenbart tror på en Monoteistisk ”Naturrättsfilosofi” och förväxlar Hedendomens ord om lag och rätt som det högsta goda med någotslags religiös ”sharia” av mellanösterntyp. Men hedendomen fungerar inte så. Visserligen medger jag, att det som kallas ”den gyllene regeln” också återfinns i Nordisk Hedendom, liksom i de flesta Polyteistiska regler (jag har själv redan bevisat det – se i mitt artikelarkiv här ovan) men det visar oss bara, att förstadiet till det kategoriska imperativet och det vi kan kalla ett modernt rättsmedvetande, också kan utvecklas i kulturer och kulturkretsar, som aldrig någonsin haft det minsta gemensamt med kristendomen. Se på Japans shinto till exempel, en naturreligion som herr Karslsson nog inte har studerat så särskilt djupt – det har förresten inte jag heller..

Naturrättsfilosofin återfinns inte alls i Eddan. Den utgår från att det vi kan kalla ”rättvisa” en gång för alla är absolut fast, förutbestämd utav den allsmäktige guden, och att denna ”rättvisa” sedan liksom kan komma nedsinglande i Midgårds dalar likt snöflingor, där ett lika allsmäktigt prästerskap eller jurist-skrå skall få lov att ha ensamrätt på den.

Men det är inte så det funkar. Det är inte så det är.

Asatrons och Hedendomens bild av rättvisa ska inte blandas ihop med religiös lag, sharia, ”väädegjunds” prat eller andra dumheter. Det står klart och tydligt utsagt i Eddan och Vóluspá, att Asarna var dag går till sina domarsäten, där de skipar rätt, men det betyder inte alls, att denna ”rätt” är stel och oföränderlig, utan den förändras hela tiden, ty man måste ”lag göra, lag tälja, lag kunna och lag säga” likaväl som de berömda orden i Hávamáls 144:e strof, de som säger att:

Veistu, hvé rísta skal?

Veistu, hvé ráða skal?

Veistu, hvé fáa skal?

Veistu, hvé freista skal?

Veistu, hvé biðja skal?

Veistu, hvé blóta skal?

Veistu, hvé senda skal?

Veistu, hvé sóa skal?

angående runornas, skriftens och tänkandets uppkomst och kognitiva innehåll – och därmed också själva grunden för den andliga förståelsen. Det här är praktisk rättsfilosofi, inte alls naturrätt. Jag har påpekat det gång på gång, även för de som inte alls kan någon norröna. ”Bidja” är inte alls samma sak som det kristna konceptet att be, etymologiskt besläktat med ”prijan” utan bud såsom i budskap, befallning, ja order. Och tillvaron är icke förutsägbar. Makterna ändrar sina domslut, allteftersom nya sakomständigheter skapas, som tidigare inte fått plats i Urds väv – eller kausualitetens universum.

Detta kräver kraft att inse, och vissa, som är helt fångade i sitt kristna tänkande, och helt saknar förmåga att kunna se tillvaron på ett annat sätt, likt Alexander Karlsson och många andra, kommer förmodligen aldrig utvecklas så långt under hela sin livstid, att de ens kommer i blotta närheten av att förstå det. För att detta betraktelsesätt skall kunna fungera – rent praktiskt sätt (våra förfäder var om någonting just praktiska människor, inte långskäggiga judiska profeter på en fjärran bergstopp i öknen, omgivna av idel bräkande får och getter) måste vi först definiera, vad moral och etik faktiskt är till för, och varför den alls behöver skapas.

Vi kan heller inte nöja oss med någotslags allmän policy, i stil med att ”Nej men VÄÄÄDEGJUNDEN e, att på detta hotell får man endast säga och göra snälla saker” utan att först ha definierat, vad vi i så fall alls menar med begreppet ”snällt” eller ”rätt”. Inte heller kan vi nöja oss med någotslags ”dygdemoral” eller ”förfädersdyrkan” som vissa tror – Alexander Karlsson har i sin uppsats till slut lovat, att han skall undersöka den generella dygdemoralen i en hednisk organisation, benämnd NAS (också detta får mig verkligen att brista ut i de ljudligaste gapskratt – varför ska jag förklara någon annan gång) för det är inte Asatro det heller.

Det finns ingen ”dygd” ingen generell ”heder”, ingen Naturätt.

Glöm alla sådana begrepp, och glöm dem med en gång. Det finns inget kategoriskt imperativ, utan här måste vi göra det bästa med tanke på omständigheterna, men det innebär heller inte ”generell odygd” om nu någon trodde det.

Vi kan inte stämma personer runtomkring oss för ”värdegrundsbrott” eftersom det inte är definierat i lag, inte heller för ”brott emot generell policy” om vi inte vet vad policyn i så fall ska vara, eller om vi inte ens definierat vad den innebär. Jo – förvisso är ”dygd” något bra, efter hur ordet låter – men än sen då ? Kan vi då mäta och rannsaka vår nästa, och säga att ”jag är dygdigare än du – så det så !” eller ”du däremot är ett ohederligt djävla svin, och en skam för din ras tillika...”. Först måste vi i så fall åter definiera, vad ”dygd” alls innebär, och varför någon nu skall anses vara i besittning av det. Rätten sitter icke alltid i spjutstångens ände, säger jag eder, men den har dygd, som överlever – eller som handlar så, att han demonstrerar en generell princip – inte för att införa en allmän lag.

En modern rättsstat bygger på att brott kan sonas, och en fungerande religion på att eventuella synder, tabubrott, värdegrundsbrott, obevisade påståenden eller rena lögner blir förlåtna – eller aldrig upprepas…

Vi får väl hoppas att även Alexander Karlsson lär sig, och det tror jag förresten förvisso att han gör, ty hans nästa kria blir säkert riktigt bra, nu när han genomskådat och synat hela fornseds-bluffen, vilket är hans störta och genomgående, mest centrala slutsats.

Och den som har sina öron till att höra, han höre...”

Sela.