I Disablotets tid: Esoterisk Asatro, ett lyckat blot för NAS och mera om Diserna…

Henrik Andersson, min gamle parhäst i den hedniska bloggosfären, gör reklam för vad han kallar Gnostisk Asatro. Jag skulle snarare kalla den esoterisk, i motsats till exoteriska, alltså helt öppna Samfund som NAS, Nordiska Asa Samfundet – som nu har närmare 800 medlemar – ett medlemskap där rekommenderas, ifall du som läser detta inlägg inte redan löst det. Gnosis betyder kunskap gärna då av det fördolda slaget, något man inte lär ut till alla. Det finns flera olika skäl till det. Dels säger redan Oden själv i Havámál, att det finns flera saker som han inte lär ut till alla och envar (det sker i en av det såkallade Runatals mest berömda strofer) och dels är det också så, att det finns lärdomar i varje kultur som man inte bör förvrida eller förvränga, utan de bör hållas utom räckhåll för ”fornsedare” och andra som kanske skadar sig själva och dessutom hela vår kultur, när de börjar missbruka dem.

Hur Diserna och Fylgiorna,  våra kvinnliga skyddsandar ser ut, vet ingen… Blott få har sett dem…

Nuförtiden är Eddan tillgänglig för vem som helst, genom sajter som Heimskringla.no och andra (ett besök på den nämnda sajten kan också löna sig) men när det gäller konsten att spå i runor, blota och mycket annat, har det alltid funnits en tradition som säger att en hel del av de viktigaste kunskaperna i Asatron bör vara förbehållet Thular, Godar och Gydjor, och inte läras ut till vanligt folk. Likadant var det en gång med skaldekonsten, och förmågan att kunna rista runor överhuvudtaget. Också den var förbehållen de invigda, och lärdes inte ut till vem som helst, först och främst därför att konsten att skapa metriskt formfulländad poesi var mycket svår, och för det andra därför att man inte ville, att kunskapen om runorna skulle hamna i orätta händer. Nuförtiden finns det också flera esoteriska (inte öppna) sällskap inom Asatro också i Sverige – det fruktade Samfundet Särimner, eller Särimners Sändebud som de också kallas är bara ett av dem, även om det kanske blivit det mest kända och eftertraktade på senare år, inte minst genom den här bloggen. Vem som helst kan inte gå med, utan det krävs rekommendationer från två edsvurna medlemmar för att alls komma ifråga, och inträdesproven är så hemliga och svåra, att jag inte nänns närmare beskriva dem, ”for fear of raising incredulity” som det heter på engelska.

Men – låt oss nu gå över till någonting helt annat.

Uppsa Kulle i vinterskrud – högen är 9 meter hög, och 55 meter vid – en kungshög som var större ändå när den byggdes..

I helgen firade Nordiska Asa Samfundet sitt Disablot vid Uppsa Kulle, strax nära Nyköping i Södermanland. Man har nu stiftat en tradition, som förkunnar att endast Gydjor eller kvinnliga officianter bör förrätta offret åt de kvinnliga makter vi ärar vid denna tid (om anledningarna till det har jag redan skrivit för några dagar sedan) i motsats till ett visst ”fornsediskt” samfund, där det hela ofta går till lite hipp som happ, och man riskerar att hamna helt på sned, inte minst på grund av de ljusskygga figurer som rör sig i ”fornsedens” cirklar. NAS är ett helt opolitiskt samfund, och det tycker jag för min del är väldigt bra, även om det tydligen finns de, som tycker något helt annat – men dem vill jag helst slippa…

Uppsa Kulle är helt outgrävd, och utpekas av traditionen som den hög, vari Ingjald Illråde blev jordad, sedan han innebränt Kung Granmar av Södermanland, och Vidfamne-ätten blev Sveakungar efter honom, men det vill jag såklart låta vara osagt. På toppen av högen finns en flera meter bred krater, som troligen har bildats när en gravkammare av trä inuti högen störtat samman, men några arkeologiska undersökningar på platsen har ännu inte skett, trots att högen varit känd för forskare i flera hundra år. Felprioriteingar inom Sveriges nuvarande kulturpolitik är såklart orsaken. Blotet samlade över trettio deltagare i vinterkylan, och 4 journalister närvarade, också från amerikanska tidningar och nyhetsmedia. NAS har nått ännu ett klart bevis på framgång, när det som samfund visar sig kapabelt att hålla väl organiserade, trevliga och väl genomförda blot och sammankomster.

Nordiska Asa Samfundet Mälardalen har nu en egen fana (till vänster i bild) och mer än 330 medlemmar

Som hedning i Sverige har man inte alltid upplevt något sådant – de sunkiga sk ”Påskbloten” vid Gamla Uppsala och vad som tyvärr tilläts hända där förra året är ett klart ”varningstecken” och en tydlig ”plump i protokollet” men så hade NAS också ingenting med det motbjudande spektaklet att göra. Istället kan man nu utöva Asatro, omfatta Asatro och säga Asatro – precis som i resten av Världen – utan att behöva använda kristna smädenamn eller något annat dumt – för vad vi gör är inte alls något ”fornt”, något politiskt eller någotslags levande rollspel, blaj, ”lajv” eller något annat sådant, och vi vill heller inte förknippas med det, eller med ”fornsederi” – som ju är en kristen term, inför minst 230 år efter det att Asatron tog slut i Norden.

De kristna firar just nu sin ”fastlag” men det gör inte vi – det är väl mest troende katoliker eller muslimer under ramadan, som tycker att man bör fasta eller späka sig, vilket inte är hälsosamt, givet hur kylan och klimatet faktiskt ser ut i Sverige och resten av Norden – vilket vi också får se såhär års. Men i Tyskland, i Alpområdet och i Centraleuropa finns också spår av Disablotet eller dyrkan av Diserna, och det är extra tydligt vid den här årstiden.

Under Fastnacht, Fastelavend och allt vad fastlagsspelen i Tyskland, Österrike och angränsande länder nu kallas, firar man en gestalt som kallas Frau Perchta, och som ibland uppträder i mångdubbel upplaga, som Schiachperchten (skrämmande Perchtas) eller Schönperchten (vackra Perchtas) ungefär som Diser och deras individuella motsvarighet Fylgiorna också kan se skrämmande eller vackra och välvillliga ut i Nordisk Mytologi. Många forskare, också svensken Martin P:son Nilsson, som var den förste som i början av 1900-talet skrev om sakområdet, har påpekat att kristen demonisering har satt in i det katolska området, och vad som från början var välvilliga, kvinnliga väsen nu har bytts ut emot skrämmande karnevalsmasker – men den underliggande traditionen och det kulturella sambandet kan förstås ingen rå på i alla fall.

Perctha eller Perctas har nu funktionen att komma med presenter till barnen (vanligen små gåvor i form av godis) under fastan, men sades tidigare övervaka att ingen spann (spinning är Friggs och Nornornas värv, vilket är ett meningsfullt sammanträffande) samtidigt med att de också anses ha svarta fötter med simhud mellan tårna, alldeles som svanar också har – och Svanjungfrur och Diser är ofta identiska, både i Nibelungemyten och de Nordiska sagorna. Ytterst sett går ”Fru Perctha” tillbaka på ”Fru Hulda” eller ”Frau Holde” har man ansett, en sagofigur, som bär tydliga och omisskänliga drag av Frigg, som den första och största av Diserna. Perchta-gestalten troddes på 1000-talet vara en vacker kvinna i vitt, och det var långt innan katolikerna satte igång med att demonisera henne, och försöka få henne att se ut som djävulen eller fan själv – för de kristna förstör ju oftast allt som är gott, sant och vackert här i världen.

Frau Holda – som jag skrivit om förr – kan spåras ned till Karl den Stores 800-tal, och ansågs då av de kristna vara en häxa, samtidigt som hon likt Frigg ”spinner molnen på himlen” och dessutom skakar sina bolster och kuddar ut genom Valhalls fönster, så att fjädrarna ryker och faller till jorden eller Midgård – och där förvandlas de till snö… I Odenwald, och på många andra kultplatser i Tyskland, finns källor eller brg och andra platser, som är uppkallade efter henne. Diserna finns kvar, som svaga spår också i dagens Europa – men här hemma, i det kalla Norden, behöver vi deras skydd så länge vintern varar, och i väntan på en ny vår, samt för att sådd och till sist även skörd ska komma igång – och det är ursprunget till Disablotet. Också runan Perchta – den trettonde i Runraden – som står för klippor, underjorden och vad som finns där – har satts i samband med Perchta-Holda.

Frigg som den stora spinnerskan i himlen, som sänder vinter och snöväder

Kanhända, säger några, har Diserna och Holda satts i samband med den ”Hyldemor” som var en kvinnlig gårdsvätte bland annat i Danmark, eller Gerda, Gerd, Nerthus, Hertha, alltsammans namn på jordgudinnan – en annan ”Dis” som snart står i fokus, när våren och naturens stora uppvaknande väl kommer. Mycket är fördolt, som endast makterna och vandrande Thular vet…

 

Det är Frej och Gerd, inte Frej och Freja. Och Härn är ett Heite för Frigg…

Ofta ser man saker skrivna om Asatro och Hedendom på Internet som har föga vederhäftighet, och ibland också påstådda fakta som är gripna ur luften, och därmed helt felaktiga.

Det värsta exemplet i Sverige utgörs kanske av den sk ”forn sed” rörelsen, som nyss lär ha hållit någotslags ”politiskt möte” i Stockholms Södra förorter, där tolv av dess drygt sjuttio medlemmar med härskartekniker och annat i den stilen skall ha drillats och lurats till att tro att Frej skulle vara gift med Freja, och att det är därför vi svenskar och Européer firar Midsommar, till exempel.

Inget kunde vara felaktigare.

Alla någotsånär seriösa hedningar vet att vi firar Midsommar till minne av bröllopet mellan Frej och Gerd, den himmelske Skördeguden och den stora Jordgudinnan.

Midsommar firar vi till minne av Frej Och Gerd – inget annat !

Den enda källa som överhuvudtaget nämner att Frej och Freja skulle stå i någon som helst form av förhållande till varandra (annat än som bror och syster, men varken gudar eller människor tillämpar incest, för sådant hör inte hemma i vår kultur, och knappast några biologiskt framgångsrika kulturer alls, för den delen) är Lokasenna eller Oegirsdrikkja, där Loke riktar grova, lögnaktiga och sexuella beskyllningar emot i stort sett alla mer kända gudinnor, och bland annat beskyller Freja för att ha legat med sin egen bror. Allt detta kommer som sagt från Lokes mun, och honom behöver ingen tro på. Historiskt sett har Loke aldrig varit särskilt dyrkad alls, även om det nu finns en urspårad och utflippad skara amerikaner och andra som kallar sig ”Lokeaner” och som ofta – men inte alltid – tycker om att pigga upp sig själva med Satanism och lite annat av samma slag.

”Javisst, men sådär säger Loke till alla Gudinnor !” (teckning av John Bauer ur Viktor Rydbergs, ”Fädernas Gudasaga”)

”Lokeanism” i alla dess former har heller ingenting med seriös Asatro att göra, inte som Asatron utövats i Norden, just nu eller under tidigare historiska skeden – och Oegirsdrikkja förblir en historiskt mycket sen källa, sammansatt på 1230-talet av islänningar i Västnorden  varför man inte kan sätta någon större tilltro till den, särskilt inte som alla andra källor samstämmigt nämner, att Frej blir gift med Gerd, jordgudinnan. Hela Eddakväden, som Skirnismál nämner det, och man undrar varför alla dessa ”fornsedare” och övrigt patrask inte bryr sig om att lära sig grunderna i Asatron, när de ändå finns tillgängliga så gott som överallt.

Att Frej och Gerd är makar, samt att Freja är gift med Od eller den unge Svipdag, som hon i tidernas fullbordan kommer återförenas med, är ändå vanlig allmänbildning, och inget man kan ändra på genom någotslags sjukt SSU-tjafs, eller annat politiskt kannstöperi.

Särskilt inte om man nu säger sig vara ”forn” eller har någon som helst respekt för ”sed” eller traditioner överhuvudtaget, och dessutom anser sig ha ensamrätt på hur de ska tolkas, som de här ”Rådsgydjorna” eller vad de nu kallar sig, som jag nämnt i föregående inlägg, och som varken har något större mandat eller någon som helst förankring i verkligheten.

Freja har ingen särskild koppling till Midsommar alls, men uppfattas av många forskare som sammanhörande med Våren och framförallt Maj, Frejas stora månad – i Midsommartid är Frigg däremot desdo viktigare, och varför ska jag snart visa.

Frigg spinner molnen på himlen, Friggerocken är ett namn på Cassiopeja eller de tre stjärnorna i Orions Bälte, så vem är då Härn, linberedningens gudinna ?

Somliga har också fått för sig att Härn, linberedningens gudinna, skulle vara ett binamn eller ett sk heite för Freja, och dylika dumheter kan man läsa på Wikipedia. Men vad vilar denna uppfattning på ? De enda källor man kan citera är katolska forskare som Rudolf Simek och Turville-Petre, och båda åberopar sig på ett enda textställe hos Snorre Sturlasson från 1230-talet, Gylfaginning 35, mer än tvåhundra år efter det att Asatron officiellt förbjöds på Island. Dessutom är det välkänt att den sena, skriftliga västnordiska tradition som Snorre företrädde, inte alltid motsvarade den tradition som fanns i Sverige och östnorden, och än mindre den kontinentalgermanska hedendom, som utrotades under Karl den Stores åttahundratal.

Ortnamnsforskare i Sverige och hela Norden har för länge sedan bevisat, att Härn är ett annat tillnamn för Nerthus, Njärd, Gerd, Gerda, Hertha (på kontinentalgermansk botten) Frau Holle (sydsveriges ”Hyllemor”) eller Perchta, som alla är namn på jordgudinnan och inget annat. Att Frigg, som blev vanlig först i sen hednisk tid, fick bli en himmelsgudinna istället, vid Odens sida – som ett slags dubblering eller motsatspar, är heller inte så konstigt, lika lite som att konsonanter byts ut i Germanska ljudskridningar, men enligt förutbestämda fonetiska lagar och språkliga regler, genom seklernas lopp. Earth, Njärd, Mjärd (som i Mjärdevi i Östergötland) och slutligen Härn – allt hänger faktiskt samman, och ”härn-” i ortnamn som Härnösand eller Härnevi i Uppland har ingenting alls med Freja att göra..

Här hade Gerd, jorden sitt Vi eller Gudahov. Samma sak på Härnön vid Härnösand…

Ortnamnsforskaren och arkeologen John Kraft skriver i sin bok Hednagudar och Hövdingadömen, ISBN 91-88076-06-7 (1999) s.13 följande mycket intressanta text:

I stora delar av Uppland saknar ortnamn som innehåller Njärd. Istället uppträder är några ortnamn med gudinnenamnet Härn (Härnevi, Ärenvi, Ärentuna). Magnus Olsen (1908) och Oskar Lundberg (1912) förmodar att det är samma gudinna som i den norröna litteraturen går under namnet Härn eller Hörn..

Vad som står på svenska Wikipedia är helt fel, Härn är också Isländska och Norröna för lin som kulturväxt, se här och betyder inte alls skydd eller värn – se här…

Magnus Olsen drar slutsatsen att hon är en gammal fruktbarhetsgudinna, till sitt väsen identisk med Nerthus hos Tacitus. Elias Wessen, som i gudaparet Ull-Nerthus såg en äldre motsvarighet till det yngre Frej-Gerd, drog slutsatsen att Härn i vissa trakter tog Njärds eller Gerds plats (1922, 1929-30). Denna uppfattning verkarr helt rimlig eftersom Njärd och Härn uppenbart tycks komplettera varandra. Där det finns ortnamn som innehåller Njärd, saknas som regel alltid Härn. Där ortnamn med Härn förekommer, brukar det vara svårt att hitta Njärd.

John Kraft har också övertygande bevisat, att där ortnamn på Frigg- finns, saknas de äldre Njärd och Härn – och omvänt. Friggs namn är mest spritt i ett område i Västergötland, medan Njärd dominerar i Östergötland, och Härn finns i Svealand och uppåt Norrlandskusten. Det ligger mycket nära till hands att anta, att detta var olika dialektala och regionala namn för samma gudinna. Jordgudinnan Njärd kan ha blivit utbytt emot Frigg i ett senare skede av historien – efter vendeltiden – eller också var Frigg bara vanlig i Västnorden, medan man på Östnordiskt område fortsatte att tala om Njärd, Gerd eller Härn istället, allt efter vilken bygd man bodde i och kom ifrån. John Kraft har också rekonstruerat vad han kallar ”kultförbund” och forntida häradsgränser med utgångspunkt i namnen Ull-Njärd (från Bronsåldern) och Frej-Härn (Gerd) som i landskap efter landskap ligger nära varandra.

Exempel på John Krafts ”Häradskartor”

I Tåkerbygden i Östergötland hittar vi Mjärdevi och Ullevi, bara några kilometer ifrån varandra – och emellan dem en bronsålderslabyrint. Samma sak i det gamla häradet Västanstång (väster om Stångån), nära Linköping – där finns Ullevi och Mjärdevi, och så en bronsålderslabyrint. Samma sak i Östanstång, nära glan och Bråviken – Ullevi och Skärlunda (efter Njärd) samt en labyrint…Samma mönster upprepas fem gånger i Södermanland, minst tre gånger i Närke, två gånger i Västmanland och förstås också i Uppland, där man ett tiotal gånger kan hitta exempelvis Ullunda och Närtunna nära varandra, och så en labyrint däremellan… Men är alla dessa stenlabyrinter från bronsåldern, ibland övertorvade och sedan framgrävda av arkeologer – ofta i anslutning till bronsåldershögar – verkligen irrgångar ? Nej, säger John Kraft.

De magnifika stenlabyrinterna – som finns också på Svenska Högarna och i det svenska Finland – består alltid av en enda, ihoprullad gång, som oftast i tolv varv eller tolv lager sträcker sig in mot mitten, där en ”sittsten” eller en kvinnlig figur ofta finns avbildad, som här från väggen på Sibbo Kyrka i Finland. Tolkningen är omstridd hos de kristna, som vägrar att acceptera allt det här, men de tolv varven som ”solen” eller mannen i denna ”Trojeborg” eller Jungfrulek som stenformationnerna också kallas – märk den sentida Midsommar-visan om ”Jungfrun som går i dansen med röda gullband” – och samma sak finner vi i Eddan och Skirnismal – Gerd sitter verkligen på en jordfast sten och flätar guldband, när Skirnir eller Solen kommer och friar till henne för Frejs räkning. Och vad symboliserar de tolv varven – är det inte solens gång över himlen under tolv månader ?

Enligt Skirnismal hände det sig en gång att Frej tog plats i Hlidskjalf, Odens högsäte, och såg ut över Världarna. Men det skulle han kanhända inte ha gjort. I Midgård såg han en kvinna, som var fagrare än alla andra. Hon var Gerd, Gymers dotter, och för henne gav Frej bort sitt svärd, varför han kämpar med ett hjorthorn i handen vid Ragnarök – en detalj som många konstnärer missat. Frej kunde inte sova, ja varken äta eller dricka efter att han sett henne, så upptänd var han av kärlek.

”Men så fick han se en kvinna, som var fagrare än alla andra”

Gerd gav slutligen med sig så långt, att hon ville tala med Frej – men hon sa inget om giftemål eller något annat, som Skirnismal tydligt utvisar. Men efter tre dagar, skulle de träffas i lunden Barre, en hemlig plats, som bara de två kände till – ”Vill du mig något, så träffas vi där” alldeles som i Midsommarvisan.. Skirnismal nämner också Gambanteinin, ett ord som inte alls betyder trollspö, ”magic wand” eller liknande (trots att det finns moderna varianter med sådana namn nuförtiden – och det har jag från en säker källa) för gamman betyder som bekant glädje, och tein eller ten betyder pinne eller stav, så vad som här omnämns, är Fröjdesvärd och Fröjdepinnar, och i sådant var Gerd sedermera högst förtjust, som alla vuxna människor redan lärt och vet. Inför detta magiska svärd, som var det enda vapen Frej tog till för att besegra henne med, föll hon så till sist till föga.

Många kvinnor gör så ibland, än idag, som bekant – och det är väl bara Loke i sin oerhörda, nedriga elakhet, som kan se något fel eller omoraliskt i detta.

Midsommarstångens urgamla symbolik – med en stav som går in i en krans, eller en ring – aldrig några kristna kors, för så var det inte från början – är också mycket enkel att förstå, och en universell hednisk symbol för världsaxeln, föreninngen mellan kvinnligt (kransen) och manligt (stången) samt solståndet, årets höjdpunkt. Tacitus beskrivning – en av de äldsta skildringar av Nordisk Midsommar vi alls har – nämner i och för sig inte någon exakt tidpunkt för gudinnan Nerthus stora fest – men det faktum att hon alltid skildras som åkande i vagn – motsvarigheter saknas inte i arkeologin – kultvagnarna från Dejbjerg Mose i Danmark – daterade till 100 fk och fullt överensstämande med ”Germania” från år 98 – sådär 200 år senare – liksom Gunnar Helmings saga och partierna om ”Frejskonan” sådär 1000 år senare visar på kontinuitet – och just kontinuitet är alla traditioners moder.

Motsvarigheter till Midsommarstänger har inte bara hittats bland Tanums hällristningar, utan också på hällristningar från Östergötlands bronsålder (Himmelstalund) Var kommer egentligen namnet ”Himmelstad” ifrån ? Rena tillfälligheter.. eller ??

Respekterar vi våra förfäder och förmödrar samt alla de släktled som fanns före oss,  ja då ska vi också ta tillvara deras seder och bruk, och inte ändra sakers betydelse, särskilt om vi alls ska vara ”forna” eller säger oss utöva Asatro – på modernt vis, eller med en saklig, förnuftig, verklighetsanknyten grund.

Ge ALDRIG ”fornsedare” eller några liknande Halvfigurer utrymme i Midsommar – men FORTSÄTT och HYLLA FREJ och GERD – eller ULL och NJÄRD — som det ÄR, Alltid HAR VARIT och SKALL vara..