En lång Friggas Dag: Till vad tjänar alla dessa lidande ”Frälsare” ??

Fredagens namn kommer av Frigg, som jag tidigare förklarat. Idag påstår de kristna att fredagen skall vara längre än vanligt, bara därför att deras ”gud” påstås ha torterat ihjäl sin egen son på den här dagen. Snacka om perverterade familjeförhållandenhur skulle alls en påstått ”god” gud överhuvudtaget kunna göra så  emot sin egen avkomma ? Vad är det för slags sjuk föreställningsvärld, dessa kristna lever i ??

För bara fyrtio år sedan måste affärerna hålla stängt denna dag. Restauranger och danssalonger fick inte heller hålla öppet. Biografer och alla sorters nöjen var förbjudna. Nöjesförbudet på Långfredagen avskaffades först 1969 – fram till dess rådde ett slags Sharia-lagar i det svenska samhället. Idag har vi fått in islam i landet istället. Jag vet inte precis om det utgör någotslags förbättring.  Märkliga mullor och immamer villl förbjuda svenska kvinnor att skratta och le offentligt, och de får inte ens gå ut och handla mat ensamma. Och rörelser som dessa, får fortfarande bidrag av Regeringen Löfvén. Är inte det ganska konstigt, eller i vart fall anmärkningsvärt ??

Vem vill ha en religion, som glorifierar och frossar i lidande, plåga, tortyr och död ???

Själv förstår jag mig inte på den obehagliga kristendomen, och dess frånstötande dödskult. Hur kan man egentligen känna sig ”frälst” eller uppleva att det skulle finnas något ”gott” i en annan människas lidande ? Hur skulle det alls hjälpa någon ?? Lidande, tortyr, avsiktligt framkallande av smärta och liknande saker borde bara framkalla äckel hos alla sunt tänkande varelser, och det kan knappast vara något som är värt att ”dyrka” överhuvudtaget.

De kristna lär ut, att det finns något som heter Arvssynd. Alla människor förutsätts enligt dem vara onda eller dåliga från början, och om inte ”gud” får blidkas enom att långsamt plåga ihjäl sin ende son – och uppenbarligen njuta av anblicken – så kan han enligt den kristna läran börja förgripa sig på hela mänskligheten istället, men genom den påstådde frälsaren (som bara är en fantasi-figur – inga som helst bevis för hans existens har någonsin hittats) ska vi alltså känna oss ”frälsta” genom tortyren, uppspikandet på korset och allt det andra, som de kristna ständigt kommer dragandes med. För mig som hedning, måste jag säga – väcker allt detta bara avsky och avsmak.

Jag kan inte se något gott i andra människors lidande, och än mindre förstår jag varför man måste ”dyrka” den här skiten.

Förstår inte dessa kristna att hela deras symbolik är ytterst frånstötande och sjuk ?

Och de kristna går längre än så. De har till och med börjat påstå, att den urgamle Nordiske vegetationsguden Balder, som figurerar i Ragnaröksdramat bara ”måste” vara ett slags avbild av deras Vite Krist eller jesus kristus, ungefär som om Nordborna vore utan all tankeförmåga, eller helt ur stånd att skapa något själva. Det är en djupt rasistisk ideologi, som talar ur dessa kristna påståenden.

Varför inte dyrka själva livet och våren istället för all denna osunda kristendom ?

Allt det här är bara snickesnack utan all verklighetsgrund, för då har man inte förstått vad myten om Ragnarök och naturens återfödelse och död verkligen handlar om. Naturen återföds varje vår, och Balders död och återuppståndelse som vegetationsgud är välkänd. Forskare har sedan länge vederlagt allt kristet trams om Balder, och ser också paralleller till Tammuz, Osiris och många vegetationsgudar i orienten, och uppenbarligeen är redan själva Balders namn långt långt äldre än kristendomen. På gotiska betyder balþs ljus, eller vit, och samma betydelse har ordet Baltas på modern litauiska – vilket kan vara ett inlån från proto-germanska. Balder finns också omnämnd på inskriptioner från 300-talets Holland (utrecht) och då fanns ingen kristendom i Nordeuropa alls.

Balders död är inte önskad, utan en tragisk händelse – för den Nordiska kulturen värdesätter inte meningslöst dödande eller plåga, på samma sätt som den kristna. Hans återkomst har inte med något kristet paradis att göra, utan är bara en cyklisk händelse vid tidens slut och universums återfödelse, efter hur Eddan skildrar saken.

Över hela Europa och hela Världen börjar människor idag söka sig bort från kristendomens sjuka och frånstötande bildvärld, med sina blodiga krucifix och korsefästelser, och hela detta kristna frossande i ”martyrskap” (som inte alls är något heligt, utan bara tragiskt ) samt sjukdom, plåga, lidande, synder och död.

Hedendom av alla sorter går emot en renässans, och det är kanske inte så konstigt.

Själv skall jag inte glömma en upplevelse i gränden bakom den katolska kyrkan ”St Lambertus” i Düsseldorf för några år sedan. Där sitter återigen en av dessa äckliga korsfästelser på husväggen, men när jag gick förbi där en dag under pingsten, ryckte plötsligt en liten, rödhårig och mycket ilsken punk-tjej mig i armen, mitt på gatan, medan hon upprört pekade och skrek – emot de kristna korsen: ”Homosexuelle Sadismus ! Homosexuelle Sadismus !”

Mais Oui!” svarade jag på franska. ”C’est vraiment comme ca ! Sadisme Homosexuelle – il sont cretins, les cretiennes…!

Nej, inte punkerskan från Düsseldorf – men hon såg ut ungefär såhär…

Vi upprepade meningen om och om igen, och skanderade den högt, så högt vi bara kunde, fortfarande vända emot korsen. ”Homosexuelle Sadismus, Homosexuelle Sadismus” – för det är ju vad kristendomen innerst inne handlar om. Dessa män i låtkorta höftskynken, som vällustigt vrider sig på sina kors med spikar i händerna – latent sadism alltsammans. Till sist lösgjorde sig en manlig punkare – stor som ett hus ur dimmorna, och trodde att jag försökte lägga an på hans lilla tjej, men jag sträckte upp händerna över huvudet, och lät mig inte skrämmas vid anblicken av hans tre stycken stora och rasande Rottweilers, som han hade i sällskap ”Hallo du punkermann ! Was punkt heute los mit den ganzen punk ?” Han svarade mig något på lokal dialekt, som jag inte förstod, men som antagligen betydde att punken i Düsseldorf inte alls är död – den bara luktar så.

De katolska kyrkobesökarna kom till slut ut ur sin kyrkan, men nu var vi tjugotalet tyska punkare, lodisar och tjackpundare – samt en spik nykter svensk Asatroende hedning – samt tre ilskna ”pundarhundar” av värsta sorten. Och vi skanderade fortfarande för full hals, om och om igen ”Homosexuelle Sadismus – Homosexuelle Sadismus..”

Medan katolikerna sprang därifrån, jagade som skrämda barn – och vi hetsade hundarna på dem.

Ljuva minnen. Det var verkligen en vacker scen, och som en sann saga ur livet, även om det var Pingst och inte Långfredag den gången..

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…

Om Höder – Nattens och Mörkrets Gud i Midvinterns månad…

Träd fram du Nattens Gud, att Solens lågor dämpa,
Bjud Stjärnan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
       Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa,
       Och blodets heta svall.

  • Carl Michael Bellman,  ur Fredmans sång nr 32

Höder, Balders blinde bror och Baneman, är nog ännu känd för de flesta bildade svenskar, även om det finns lite sagt om honom i Eddan, och ännu mindre i form av såkallade Teofora ortnamn i hela Norden. Snorre skriver i Gylfaginnings 28.e strof att Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor – ifall vi nu ska citera den kristne prästmannen Cnattingius översättning från 1860-talet, och i med den är nog de flesta människors uppfattning av Höder eller Hodr – som han egentligen heter på Norröna – fullt klar.

Höder lät sig lockas och dras med av Loke – liksom vissa människor än idag låter sig lockas av new age och påstådd ”forn sed”….

 

Vi vet att Loke lurade Höder å det grövsta, och fick honom att dräpa sin tvillingbror – varpå Höder själv blev dräpt. Men, enligt Voluspá skall Balder och Höder komma tillbaka hand i hand och i bästa sämja från Hel, efter det att Ragnarök har inträffat och Jorden stiger upp, grön och strålande samt förnyad än en gång, och då ska allt bli mycket annorlunda, än det är nu. Eller, för att citera ett annat klassiskt Edda–citat, denna gång från Nils Fredrik Sanders översättning från 1890-talet:

Där stod Höder ytterst i mannaringen, alldenstund han var blind. Då sade Loke till Höder: »Hvi skjuter du icke på Balder?« Han svarade: »Af den orsak att jag icke ser, hvar Balder är, och för det andra, emedan jag är vapenlös.« Då mälte Loke: »Gör dock du i likhet med andra män och ägna Balder den samma heder som de. Jag skall visa dig, hvar han står: skjut på honom med denna stängel!« Höder tog då misteltenen och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick igenom honom, så att han föll död till jorden; och är detta den största olycka, som träffat gudar och människor.

En del kristna forskare, som exempelvis den ytterligt partiske norske biskopen Sophus Bugge, har felaktigt påstått att Balder skulle vara någotslags hednisk avbildning av Vite Krist, en teori som sedan mer än 100 år är fullständigt utdömd, och det beror inte minst på Höders roll. Bibelns jesus har ingen bror, och dödas inte heller av misstag. De flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek, är numera helt ense om att Balder är en solgud, hans namn betyder båld, skinande – och att han också kan vara en vegetationsgudomlighet som vanerna – keltisk mytologi innehåller alltid en ljus ”årkung” för årets varma halva, samt en annan för årets vinterhalva (ofta ”The Horned God” eller den behornade guden).

 

Höder och Misteltenen (som måste vara en Flogrönn, och ingen liten kvist) enligt Brynjolfssons Edda på 1600-talet

 

Balder och Höder är natt och dag, ljus och mörker, och därmed både bröder och delar i ett motsatspar. För en kristen blir det en helt orimlig tanke, för Jesus kan inte sägas vara du och bror med Satan, och inte heller finns det någon tredje, som spelar Lokes roll. Vi vet alla att Balder dör och är död för evigt – i alla fall så länge vår värld existerar – och det här är början på Ragnaröks-cykeln. Oden får Rind, och ”Rind föder Våle i Västersalar” som blir Balders hämnare, och en dag gammal dödar sin far. Vi känner också alla till historien om Misteltenen, som av naturliga skäl nog inte kan vara den svaga parasitväxten Mistel, utan snarare än Flogrönn – och detta med Misteltenen har jag beskrivit i en av mina tidigare inlägg.

Balders dråp, Baldersbålet och Våle – hämnaren, som en dag gammal dödar Höder. Våle är nymånen, Balder fullmånen och Höder månen i nedan enligt en teori…

Här slutar nog de flesta svenskars kunskap om Höder, och hans gärningar, men helt klart är, att myten om Höder och Balder inte alls är en kristen historia, utan mycket äldre än så. En del forskare har till och med sagt sig se spår av Balder, Höder och Nanna – som mångudinna – i bronsålderns hällristningar, men det låter jag vara osagt.

En reflektion man kan göra, är att Gudarna och makterna gör ett fel, när de ställer sig att skjuta på Balder. På Friggs inrådan hade man ju tagit en ed av hela skapelsen och alla levande varelser, växter och mineraler att inte skada Balder, men så blev Gudarna uppslukade av möjligheten att testa själva Balders osårbarhet, ungefär som en avdelningschef i ett modernt företag kan bli uppslukad av ett Excel-blad, eller en ny planeringskalender han nyss fått..

Frigg avkräver alla djur en ed om att inte skada Balder – Engelsk sagoillustration från början av 1900-talet.

Gudarna blandade helt enkelt ihop verkan och verkanseld med avsikten eller ändamålet med alltihop. Meningen var ju, att man skulle låta Balder vara oskadd, inte att testa själva osårbarheten. Och så blandade sig – som vi alla vet – Loke i leken, och så gick det alltså som det alltid gick – Loke är ju alla gränsers och systems store ”testare” – som alltid utmanar det fysiskt möjliga – och så gick det alltså som det gick. Hela övningen misslyckades, trots att det såg ut som en bra övningsplan från början, detta med att skjuta på Balder…

Man kunde ju ha nöjt sig med att låta Ull skjuta med båge – eftersom han är den store bågskytten i Asarnas krets – och låta Tor slå med sin hammare, till exempel. Nu skulle istället ALLA gudar och makter skjuta, och även ett blindstyre som Höder skulle upp på banan – men se – det var inte rätt metod att lösa uppgiften på. Och kanhända lade man som sagt vikt vid alldeles fel uppgift – det är detta som myten vill få fram – för allt det här, visste våra förfäder också.. Det finns en mycket lätt urskiljbar ”sensmoral” i hela berättelsen, i alla fall som jag tolkar den, med avseende på mitt eget liv – Sturlasson var en man med avsevärd erfarenhet av vissa verksamheter, han också…

Loke (i bakgrunden) styr Misteltenen åt den välmenande dumskallen Höder…

En annan person, som skrivit mycket om Höder och även Balder är  Saxo Grammaticus, den gamle danske munken från 1100- och 1200-talen. Man vet, att Saxo var bekant med Eddan, Snorre Sturlassons verk, flera skaldedikter och hela Sagalitteraturen från Island, eftersom han faktiskt refererar till den på flera ställen i sin ”Gesta Danorum” eller Danmarkskrönika, egentligen historien om Danernas bedrifter, vilket det latinska namnet betyder. Saxo citerar också svenska lagtexter och annat, och även om man ibland försökt avvisa honom som ”helt och hållet litterär” (som okunniga personer sa i Sverige på 1970-talet) så räknas han som en fullt trovärdig historisk källa i exempelvis Polen eller Baltikum, inte minst därför att han skriver mycket om danskarnas korståg, Arkona-templets förstörelse, och annat som är av vital betydelse för Polska och Baltiska historiker än idag, eftersom Saxos verk är en av de första källorna som behandlar deras länder överhuvudtaget.

Saxo föddes på 1150-talet, troligen på Själland och hette egentligen Saxe. Han blev munk – kanske vid en föregångare till det berömda prästseminariet vid Peblinge sö – och kom att bli privatsekreterare till Mördar-biskopen Absalon, ”Skånes Djävul” kallad, han som lät bygga Köpenhamn, döda tusentals fria bönder i slaget vid Dösje bro – och göra slut på de sista resterna av hedendom också på Rügen, inte bara i Skåne. Ändå andas Saxos verk hela tiden påtaglig sympati för Hedendomen, och även om han var munkvigd, var han dansk patriot i första hand, kristen bara i andra eller tredje hand, vilket man måste ha fullkomligt klart för sig, då man läser den tredje boken av Saxos berättelse, där historien om Höder står skriven.

Saxo gör ett slags ”Interpretatio Humana” eller snarare än ”Interpretatio in Absurdum” när han säger, att Gudarna en gång var människor, och i sin version gör om Höder till en vanlig krigare, medan Balder får fortsätta vara en gud – men en ond sådan. På samma sätt gjorde Snorre Sturlasson i företalet till sin poetiska Edda om Asarna till ”Asiamän” och påstod att de kom från Mindre Asien, bara därför att han ville alludera på Trojasagan (som var populär i det tidigmedeltida Europa) och skaffa fram en ”ursäkt” för sin egen Asatro på så sätt. Saxo gör också exakt samma sak, när han låter Höder bli en människa, men märkvärdigt nog behåller han Tor, Balder och Oden som gudar i sin version, fast utelämnar helt Loke, vilket är synnerligen egendomligt för en kristen…

Om det nu verkligen vore så som de kristna trodde på 1800-talet, och att Balder skulle vara en lätt igenkännbar avbild av jesus kristus, undrar man ju varför Saxo – en man nära en ärkebiskop – gör om Balder till en skurk. Och om Loke nu ska vara satan, och Höder ”ond” i de kristnas verson, varför är då Loke helt bortplockad, och Höder plötsligt hjälten ? De kristna teorierna stämmer inte alls, som vi ser. Bara och endast bara i det fall som Saxo verkligen såg brödraparet Balder och Höder som motsatser, dvs exakt som Asatron såg dem, blir hans version av berättelsen förklarlig, och kan ingå i ett hedniskt sammanhang. Trots att Saxo hela tiden tvingas foga in kristna pekpinnar och påpekanden om att Oden minsann påstås vara ”svekfull” råder det inget tvivel om var sympatierna i hans text hela tiden ligger – hans berättarglädje, friska humör och respekt för Asarna tar helt enkelt över – i själ och hjärta är Saxo helt enkelt Dansk och Nordbo, inte alls kristen – och han levde i en tid när minnet av hedendomen fortfarande var starkt – varför man inte helt kan utesluta, att också hans berättelse bygger på autentiska traditioner, och vad folk dåförtiden faktiskt trodde på, eller trodde sig veta om just Höder.

 

Höder eller ”Skulden” enligt tysk 1950-tals illustration.  Saxo är den enda källa som nämner, att den blinde Höder skulle varit stark, ”skicklig i alla idrotter” musikalisk och en lutspelare.

Också i Annales Lundenses från 1200-talet omnämns Höder som en historisk person, och kungason från Saxland eller Tyskland, medan Baldersmyten bevisligen fanns nedtecknad i diktform från Ulf Uggason på 900-talet, vilket gör Höders ursprung betydligt mer komplicerat än vi kunde tro. Bevisligen var det inga islänningar som hittade på honom, och Saxo gör honom till fosterson åt en kung Gevar av Götaland, vars dotter Nanna Nepsdotter är. Höder och Nanna blir förälskade i varann, men Balder råkar få syn på Nanna, den nakna och mjällvita mångudinnan, medan hon badar, och blir då besatt av tanken att få henne till brud. Man ser helt klart, vilken biblisk berättelse Saxo kalkerat detta på, men strax blir det helt hedniskt igen, för Höder möter under en jakt ”tre jungfrur” i en skog – ungefär som de tre häxorna hos Shakespeare’s Macbeth (Shakespeare’s Hamlet är ett lån från Saxos Amled) eller rättare sagt de tre Nornorna, som inte presenterar sig med namn, utan de säger: ”Vi är de makter, som råder över seger i strid, och vi är alltid osynligen närvarande i alla strider, för att ge seger åt våra vänner, när de åstundar den !”

Skulptur av Nornorna från Dagens Ribe i Danmark

Nornorna berättar för Höder att Balder smider ränker för att bortstjäla hans flickvän, alldeles som vissa män ännu gör idag. Drömsynen med Nornorna – ”I Birnams skog” försvinner med ens, och Höder berättar för sin fosterfar Gevar om alltsammans, fosterfadern förklarar att Balder ju är en gud och svår att rå på, varför Höder råds att besöka Minning eller Mimer, som bor i den yttersta lappmarken i ett evigt mörker, där köld och is råder. Där  ska Höder finna ett gudomligt svärd, samt en armring, som ger dess ägare evig rikedom. Vi som kan detta med Asatro igenkänner genast Frejs ”gammanten” eller kanske mistel-tenen, förvarad i Mimers brunn tillsammans med Odens Draupnir, när vi läser om detta. Höder vinner mycket riktigt de två kostbarheterna, och far – nu dubbad till ett slags mörkrets krigare – får man förmoda – tillbaka till Danmark, men den tyske Kungen Geld (vars blotta namn på tyska betyder ”pengar” eller girighet ) vill ha skatterna för sig själv. Gevar råder Höder att ta emot tyskarnas pilsvärmar, och inte skjuta tillbaka förrän de är nära – ett framsynt råd – och efter en artilleriduell till sjöss, vinner Höder – nu framsynt och klok i stridskonst – bara för att finna, att Balder rest till Danmark för att föra bort Nanna istället.

Den badande Nanna – ur ett av mina tidigare hedniska kalenderprojekt.

Nanna är dock en trogen och godhjärtad kvinna (sådana finns bara i sagorna !) och vägrar låta sig smickras – för hon säger klokt nog att gudar inte ska gifta sig med människor, och att olika sorters folk inte alls ska beblanda sig med varandra – sådana äktenskap slutar oftast inte väl, det vet man av erfarenheten, står det. Höder har under tiden fått en allierad i en viss Helge, kung över ett Nordnorskt rike, och av Nornorna har han fått en osårbarhetsbrynja, som inga vapen biter på (Tvärtom mot Eddan, alltså – Höder är här den osårbare brodern, inte Balder – vilket på sitt sätt är logiskt, eftersom ljus kan släckas, men mörker aldrig helt utplånas). Nu utbryter en väldig strid, som  Saxo har lånat från Olaf Saga Tryggvasonar – det är berättelsen om slaget vid Svolder vi ser, men med både gudar och människor omvarandra i de agerande rollerna.

Tor har en enorm klubba eller ”Malleus” står det i min Saxo-utgåva, ingen hammare alltså, men ordet Malleus kan – som alla medicinare och latinkunniga vet, både betyda klubba och hammare på en och samma gång, och Tor kan ingen rå på, även om Saxo påstår att Höder skulle överlevt, och att Balder fick fly och vika – vilket bara blir begripligt, om vi tror på den teori som säger att Balder var en fullmånens gud, och Höder en gud för nattmörkret – ingen fullmåne varar ju särskilt länge. ”Balder gick för att skaffa vatten” skriver Saxo plötsligt, och ”då fick han se syner av Nanna, som gjorde att hans glans mattades av”. Detta stycke blir heller inte begripligt, om det inte vore så att Balder vore fullmånen (Månen har ju verkligen en dragningskraft på vatten, eller ebb och flod) och Nanna månen i nedan, ”Månhornen” eller en mån-gudinna.  Men – Höder och Nanna gifter sig, mycket riktigt – och lever lyckliga för en tid, vilket kan vara mytens sätt att säga att månen går igenom sin mörka fas.

Nu skriver Saxo ännu märkligare saker, och det var att självaste Balder skulle ha bott som Asarnas ställföreträdare i Uppsala en tid, men att han ersattes av kung Adils av Ynglingaätten, vilka många forskare – inte minst i England – anser vara en helt historisk person – och Adils och Höder skulle dessutom vara bröder.  Adils anses av forskare i England och USA vara en helt och fullt historisk person, medan han i Sverige dömdes ut som ”en legend” under kulturmarxismens 70-tal. Han nämns både i Beowulfsagan, i flera skaldekväden från 800-talet, i danska, tyska och norska historiska källor, och visst inte bara i Ynglingatal eller Ynglingasagan. Adils skall dessutom enligt sagan ha fallit från en häst under Disablotet i Gamla Uppsala, då han red inomhus i Kungahallen, och eftersom vi vet att Disablotets tid var i Februari, gör detta hela Saxos myt om Höder aktuell, särskilt såhär års.

Också en fullt sansad krönikör som Ibn Fadhlan – som ännu påstås vara ”ögonvittne” enligt svenska skolböcker, skriver på slutet i sin berömda ”Risala” att Sveakungen, ”Kungen över alla Ruser” sitter på en stor tron (Sarir på arabiska) som är så stor, att han både kan sova, äta, dricka och tillbringa hela sitt liv på den. Runt honom står också 120 av hans bästa män, och 120 unga kvinnor, som är krigarnas hustrur eller ”bestämda för hans säng” – och eftersom ”Sarir” också betyder kungasäte, kungsgård i överförd bemärkelse, förstår vi att det kan vara Gamla Uppsala det är tal om. Allt detta står att läsa i den norske forskaren Harris Birkelands bok om arabiska källor till Nordens äldre medeltid, och får alltså anses vara en trovärdig källa. Ibn Fadhlan nämner lustigt nog också att då Sveakungen ska ut och rida, stiger han med ena benet direkt från sin Sarir, över i sadeln; under tak och inomhus och kan leda hela sitt rike från hästryggen – hög handlingsberedskap alltså – varefter alla hans män drar i strid på samma sätt.

I Adils-högen i Gamla Uppsala hittade man också askan efter en man i 50-60 års åldern, vilande på en björnfäll, med ädelstensbesatta vapen, frankiska svärd och karneol från arabien – allt daterat till ca år 575, då den verklige Adils skall ha dött. Adils-högen kallas också Torshögen, och ligger längst bort från Gamla Uppsala Kyrka, som alla vet. Också Saxo skriver mycket om Svearnas heliga kungaring, hur kung Adils aldrig steg av sin häst – vilket stämmer med både Ynglinga Saga och Ibn Fahlan om Svearna som goda kavallerister (Upplands Ryttare har anor tillbaka till Vendeltiden) och summan av alltsammans, är att Saxos uppgifter mycket väl kan bygga på viss verklighetsbakgrund, fast ihoprörda i ”myternas backspegel” med ett modernt ord.

Saxo berättar nu om hur Höder med sin krigshär drog till den ljuse Balders hem i Svea rike och besegrades där. Ensam och övergiven hamnade sen Höder i vildmarken, på väg hem emot Danmark, och träffade ”de tre jungfrurna” eller rättare sagt Nornorna igen, och han sade dem att han haft föga gagn av deras gåvor och alltihop, och inte ville leva längre.  Nornorna svarade honom, att han ju vållat sina fiender minst lika mycket skada som han själv lidit, och att det därmed kunde vara jämnt – för övrigt kan man ju inte segra i alla slag, men för att vinna i ett krig, räcker blott att man vinner det allra sista slaget – och om vi blott tänker efter litet, inser vi att Nornorna, kloka som de var, därigenom gav oss grunden till vad som än idag är Sveriges och Finlands gemensamma försvarspolitik.

Höder möter så Balder i strid en sista gång, men segrar tack vare att Nornorna enligt Saxo bereder Balders (och – förmodar man – Gudarnas föda – i sin stora kittel) och efter att ha säkrat underhållet (alltid en faktor bakom framgång i strid) avgår Höder med segern, så dansk han är. Saxo sätter här in bitar av en skildring, som verkar inspirerad av det berömda Bråvalla Slag (där Balder likt Harald Hildetand bärs på bår) och kopierar mycket exakt Eddans berättelse om Oden och Rind (”Rind föder Våle i Västersalar”) där vi anar att Rinda, Vrinna (synlig också i ortnamn som Vrinnevi, och faktiskt dyrkad) är Gerd, jordgudinnan, och Baldersbålet den sjunkande solen, medan Våle, Baldrs hämnare, har drag av nymåne eller solen själv.

Så fortlevde sagorna om Höder – återberättade av Saxo – kristen endast till namnet, men Hedning innerst inne – långt in på den kristna tiden. 

Och ännu lyser vinterns klara måne över oss Nordbor. Under vintern, med sin vita snö, syns månskenet starkare än annars, och kampen mellan ljus och mörker, Balder och Höder, är precis lika nära oss som lever just nu som forntidens människor. Studerar vi bara naturen omkring oss, och inser vi vad det kommande Disablotet handlar om, kan vi uppleva allt detta – och i andra land har andra män skrivit andra tankar om Höders vördnadsbjudande gestalt, som också tycks mig värda att komma ihåg.

Hör här bara:

Höðr can be seen as a god of the wrongly accused, of atonement and redemption. — — Honesty has a way of wiping the slate clean. In the end, he rules side-by-side with his twin, redeemed. His role is as his brother’s adviser and he is fated to be his councilor in the world to come.

Work with Höðr for help recovering from a tragic event, or for help with depression. He seems to be the Northern pagan answer to the Catholic-dubbed (but universally-experienced spiritual crisis) “Dark Night of the Soul” (loss of faith). Perhaps Höðr is a steadfast companion, who doesn’t push us to “make it better,” but rather sits with us right where we are, for as long as we need.

Many of Höðr’s associated attributes are in fact wonderful things depending on how you look at them. We need the dark. We sleep better in it, so that we can rise again restored and renewed. Seeds grow in darkness, gestating deep in the earth. Or how about the relief of a wintry, air-conditioned room during a heat wave in Summer? The death of Baldr by Höðr’s hand symbolizes the triumph of dark over light at the apex of the Summer Solstice, as the solar year turns to longer nights and shorter days. Truly, light and dark need each other.

Höðr seems to represent the Shadow – the dark, disowned side of human nature, and together the twins represent duality. Höðr can help you be honest with yourself and others, and I imagine that these brothers can help us to understand and embrace our dark sides, and acknowledge when things are difficult, or painful, rather than stuffing away in uncomfortable feelings or circumstances, and trying to ignore them.

Fullmåne över Sälen, Sverige 2018.

Oh, the wind, the wind is blowing – Through the graves the wind is blowing – Freedom soon will come
Then we’ll come from the shadow….

Är Asatron ”Snäll” såhär till Påsk..?

Det här är ingen snäll blogg. Jag är ingen snäll person, som skriver detta för snäll snällhets skull till snälla människor som bara tänker snälla tankar i sin självgoda snällism. Jag dansar inte omkring i pastellfärgade kläder, prydd med regnbågar, och tycker att hela tillvaron är alldeles underbar, ungefär som Julie Andrews i Sound of Music ungefär…

Jomenvisst ! Allt allt allt är säkert Julie Andrews FEL ! Dessutom är hon både rasist och Islamofob, eller hur ?

Men – nu över till ett annat och kanske mer – för vissa – pressande problem. Somliga – mest de som är anstrukna av New Age och kristendom – klagar på att ”Asatron inte är en tillräckligt snäll religion”. Vi inkluderar inga frälsare och inga jesus kristusar, till exempel – eftersom de inte betyder något för oss, och vi ”samarbetar” inte med någon kristen kyrka heller.

Vidare tror vi inte alls,att Balder skulle vara någotslags inkarnation av Vite Krist, när vi mycket väl vet att Balder är en variant på Ull, bronsåldrerns gamle solgud, knappast varit dyrkad, och har mycket mer med Tammuz och indoeuropeiska sol- och fruktbarhetsgudar att göra än någon ytlig likhet med bleka jesusar.. och  Sophus Bugges idiotiska sludder om att ”Ragnarök måste vara kristen påverkan”, ”allt bara måste vara kristen påverkan – nordborna är sämre än alla andra människoraser – just de är oförmögna att skapa, uppfinna och tänka ut något alldeles självasom kristna Lönn-Rothare och Slamkrypare, ungefär som det den ökänd översittaren.. förlåt översättaren Lars Lönnroth ännu håller på med, faller helt enkelt på sin egen orimlighet, inte minst därför att andra forskare motbevisat det tusen gånger redan.

Nej, ”Balder” är inte ”Vite Krist” eler någon frälsare, och Asatro är inte pastellfärgat gulle-gull eller rosa, luddiga kaniner…

Lars Lönnroth må vara Professor E-mer-i-Thurs eller Emeritusan vad ni vill, men ”världens främste” Eddaöversättare är han nog inte – jag undrar förresten vem mer än Jonas Thente i DN som korade honom till den titeln, och vad herr Thente i så fall har för akademiska meriter.

Alltnog, borta i USA sitter en högt meriterad Asatroende herre vid namn Jön Upsal, som likt mig själv skriver under pseudonym, och – även likt mig själv – faktiskt har sin integritet, och sina principer. En man som inte säljer sig, och som inte bedriver ”No Sell-Out” för att nu återigen citera Malcolm X – min lilla husgud för veckan.

Mr Upsal konstaterar att det faktiskt finns ”a deep chasm” eller en djup klyfta mellan det vi kallar ”everyday Asatru” (jag skulle kalla det ”Everyday heathenry”) och Deep Asatru, dvs verklig tro – för asatron är just en tro, en trua på isländska och en bekännelse, inget annat. Han filosoferar också över de amerikanska kyrkornas framtid, för precis som ”Svenska” Kyrkan faktiskt är utrotningshotad, och helt kommer att försvinna så småningom – PEW Research center har granskat den amerikanska kristenheten, och konstaterat att antalet troende, kyrkobesökare och kyrkobesök är staddda på snabb och permanent avveckling även där…

Sådana är faktiskt fakta, och om fakta kan man inte resonera. Däremot kan man resonera om hur fakta skall tolkas, och vad fakta i sig betyder.

Nåja, Mr Upsal antar som jag att kristendomen och de kristna måste ändra på sig – kvar blir bara ett slags väldigt utslätad, närmast Statskyrklig variant, som likt svensk Socialdemokrati hela tiden hävdar att ”alla ska med” (eller ”Allah ska med” för att nu citera Mona Sahlin) och ska vara såå inkluderande, ja bara såå inkluderande, multi-kulti hej och hoppsan sa..

I så fall kan man välja en helt annan religion, konstaterar Mr Upsal, för det är inte vad Asatro är. Han konstaterar att de kanske intelligentare kristna i USA nu lanserat något som de kallar Moralistic Therapeutic Deism (MTD) vilket ska vara ”populärt bland de unga” enligt vad vissa politiker försäkrar, och mest kan uttryckas som såhär:

  1. A god exists who created and ordered the world and watches over human life on earth.
  2. God wants people to be good, nice, and fair to each other, as taught in the Bible and by most world religions.
  3. The central goal of life is to be happy and to feel good about oneself.
  4. God does not need to be particularly involved in one’s life except when God is needed to resolve a problem.
  5. Good people go to heaven when they die.

Ren ”snällism” med andra ord.  Gud är bara såå god såå, och den allsmäktige är så snäll, så snäll, ungefär som Jultomten eller Påskharen. Allt går ut på att du ska sitta där i ett hörn och bara må bra, känna lite feelgood, klämma i dig en svamp och lite ”brising” eller tvåReligion som ”hobby” eller en amatörsysselsättning. Ett ”lajj” eller sk ”lajv” för vuxna barnrumpor, eller något man bara håller på med om man inte har något bättre för sig, eller inte klarar av livets blodiga och obehagliga realiteter.

Skit i samhällsansvaret. Skit i samhället omkring dig, skit i tillvarons dåliga sidor, skit i hela Världen, bara du och de dina mår bra och klarar skivan, så ska du se att allt grejar sig…

Och säkert kommer du till himlen, till slut… ”Forn Sed” liksom. Ingen Oden, Ingen Tor. Inga andra sidor av tillvaron än de barnsliga, avslipade och snälla…

Deras morgonbön lyder: ”Klass mot Klass!” Deras Aftonbön: ”Finns det mera brass ?” De dyrkar ”Forn Sed” i sitt kollektiv, ja vilket vilket djävla liv…” (teckning till ett seriealbum av David Nessle)

Men det här är ju inte Hedendom !” säger nu någon. ”Det här är ju inte Asatro alls, för det här är ju bara massa halvskumma, miljöpartistiska floskler, eller ett slags dålig ursäkt till religion.. en sorts dåligt maskerad kristendom, rent av….

Ja, säger då Mr Upsal och jag – ni måste skilja på ”fornsederi”  och verklig Hedendom, ty:

It’s the mindset that tells us that asking the gods for petty services and favors like asking Njörðr for help finding a parking space is a perfectly acceptable thing to do*. After all, the gods are there to be our friends and helpers!

And on and on and on.

I’m sorry my ducklings, but the gods don’t work that way. And it’s about damn time we started taking the time to explain that to people, rather than keeping silent and letting them persist in their self-absorbed delusions.

Our gods are hard, demanding, and ultimately alien figures in the sense that they operate on a level of understanding that we quite literally cannot comprehend. They have their own motives, their own objectives, and they’re not always what we might want them to be, or even take our needs and wants into account. They are gods who make enormous demands of us, ripping us away from the things we find comfortable and tossing us into situations that test us to our very marrow.

”Life is Ordeal,” as the Theodish say.

 Nej just det. Tillvaron är inte alltid så himla snäll, vilket vi kunnat se i Stockholm den här veckan, till exempel. Och det vi kallar verklig andlighet, teofanier gudsuppenbarelser eller vad ni nu vill är inte så roligt det heller – jag har varit inne på det med, och beskrivit det för er, men det var några år sedan – det medges.

Och etnicitet, kulturella val, principer, vad vi väljer att stå upp för – allt det där har betydelse – det här är ingen ”fluffy bunny religion” ens till påsktiden…

Har’e bra ?? Nej lägg ägg – för tillvaron är inte alltid så värst trevlig…

And not because those demands and expectations are designed to help us evolve or improve or because it’ll be good for us in the end. Because They want us to do it for their own reasons, which might be completely unfathomable and inscrutable to us. They’re the ones who have insights into the skein of wyrd, and They have motives that are utterly beyond us. They’re not above killing us in our prime to bring us into Valhalla just in case the Ragnarök comes tomorrow, even if we would have otherwise won the battle. And for the record, not everyone who dies in battle gets to go there; you have to be chosen. And chances are, you won’t be. Suck it up.

And it’s fucking time we accepted it, taught it as the expectation to our Folk, and embraced it as a whole. Want to know why the ancient Germanic peoples are so often described as ”fatalistic”? That’s why. The Æsir are not our friends, not our buddies, not our butlers, and not our self-help coaches. They are our gods as well as our ancestors, and that should be enough.

  • Jön Upsal’s Garden, 5 April 2017

Det finns inga frälsare här. Ingen garanterad biljett till Vahall, inget paradis. Du måste ha vad som kallas gudsfruktan, inte bara gudfruktighet, och det finns saker i ditt liv som du förmodligen inte kan påverka, därför att det finns något som kallas öde, eller wyrd.

Till sist måste du inse, att du överlämnar slutet och eventuellt liv efter döden till makterna – och att det är makterna, inte din snöda omvärld, som hanterar ”domen över död man” som det talas om i Havamal. Asatro är ingen lätt religion.

Utanför står alla dessa kristna i förklädnad, alla små ”sug och fräls” alla små nybörjare, alla wannabes. Visst, det är inget fel med att vara kristen från början, eller att hålla sig till kristendomen i sin statskyrkliga, konsumistiska, lättköpta tappning, ifall man nu föredrar det – men de flesta någotsånär kloka människor i det här landet tror inte längre på någon frälsare, som sagt…

Jag är ingen frälsare jag heller.

Gudarna finns inom er, godvänner.

”Fräls” eller rädda er själva, om ni alls ska frälsas ifrån några eller något, och var inte som Stefan Löfvén i sina senaste uttalanden...

Kd emot (S)amma gamla (S) ? Jamen (S)ug och fräls, sug och fräls..

 

147 Gudamakter (del 2)

Fortsätter dagen med fler utdrag ur Henrik Anderssons bok ”Våra Gudamakter”

Balder

Balder är Odens och Friggs son. Han är gift med Nanna, de har en son som heter Forsete. Nannas make mördas av sin bror Höder, men det är Loke som ligger bakom dådet. Frigg försöker förgäves få tillbaka sin son från dödsriket. Balder är död men vistas hos Hel tills Ragnarök. Kanske han kommer seglande på sitt skepp Ringhorne till de levandes värld? När han är tillbaka då kommer han överta sin fars gärning i den nya tidsåldern som nu infaller. Den som vill ha en plats i det kommande Baldersriket efter Ragnarök bör nog sända en tanke till Balder. Blomman Baldersbrå, Tripleurospermum perforatum är uppkallad efter honom. Eddadikter där Balder är med är följande: Völuspá, Vafþrúðnismál, Grímnismál, Skírnismál, Lokasenna, Baldrs draumar och Hyndluljóð.

Balders namn kommer av norröna Baldr, indoeuropeiska*balþaz, gotiska balþs, gammalengelska bald, forntyska pald, som alla betyder ”vit, blek, eller godlynt” Man hittar få sk teofora ortnamn på Balder, och det finnns föga bevis för att han varit så mycket dyrkad. Kanske är hans ursprung att söka i bronsålderns solgud Ull, för vilken ”den ljusaste av Asar” kan vara ett dubbelnamn. Balsberget, Ballersta (äldre Baldrestum) Baldringe, Ballersjö och Balderum bevarar alla minnet av Balder. I Manitoba, Kanada, skall det finnas en hel stad vid namn Baldur, uppkallad efter just honom.

800px-baldrs_death_by_doepler

Balders död, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den år 1884

Bestla
Ursprungligen en jättinna, dotter till Böltorn som är sprungen ur jättarnas ätt. Bestla har en bror som heter Mimer. Som mor till den högste guden får man anse att Bestla är en gudinna. Odens mor nämns i Hávamál.

Att Bestlavars namn kan vara avlett av ”bästa” eller ”bost” som ska betyda ”hustru” är gift med Bure, en av urjättarna – och en Ymers son – samt mor till oden nämns på flera ställen i Eddan. Däremot finns det olika uppgifter på om Böltorn, ”skadlig udd” (möjligen också ”istapp” ) som ibland anges som hennes far också är hennes bror, eller hur Ymersläktens stamtavla egentligen såg ut. Oden, Vile och Ve skall vara hennes söner, och i Skaldskaparmál finns hennes namn med som en av många jättinnor, man anropar för skydd. Hon tillhör det släkte av goda jättar – till skillnad från Tursarna – som avlade gudar, ”arla i urtid”.

1948576-bestla_607
Beyla
Beyla är en gudinna, hon är gift med Byggvir och de är Frejs tjänare. Makarna har bryggeri som sin uppgift. Beyla har främst hand om mjödbryggningen. Den som vill lyckas med att brygga mjöd gör klokast i att åkalla Beyla. Beyla är med i Lokasenna.

Beylas namn betyder ”den bölande” och där Byggvi betyder bjugg eller korn, är hon en boskapsgudinna – men några har tänkt sig henne som gudinna för kvarnar eller kornmäld, och därför i överförd bemärkelse för öl. helt säkert är hon en boskapens och åkerbrukets gudinna.
Bil
Bil är dotter till Ivalde och syster till Hjuke. De båda syskonen följer Månen på hans färd över himlavalvet. Man kan säga att Månens nedan är en personifiering av Bil. Gjuke eller Hjuke är månen i ny, medan bil är den ”urbilade” månskäran.
Billingr
Billing är aftonrodnadens alv. Han sägs vara av vanernas ätt och far till Rind. Ofta nämns Billing eller ”Delling” som i uttrycket ”Dellings dörr” för soluppgång, och ”Billings dörr” kan vara solnedgången, där solen tänks köra ner under himmelskupan. Rind eller Rinda, med vilken Oden avlar Balders hämnare Våle är också ett binamn på jordgudinnan. Både hon och hennes far tänks bo i Västersalar, där solen går ned.

billingrs_girl_bitch_and_odin_by_frolichRind och Oden i Västersalar, enligt Lorenz Frölich

Bjǫrt
Bjärt är en av de nio diser som omger Menglöd/Freja i Fjölsvinnsmál.  Några har i Bjärt eller Bjort – som ännu är ett populärt flicknamn på Island sett en symbol för kroppsvärmen, eller någotslags motsvarighet till kelternas Brigid, men hennes namn betyder egentligen bara ”den ljusa

bjo%cc%88rt-olafsdottir1Bjort Olafsdottir lär ännu leda ett liberalt parti borta på Island, kallat ”Bjort Framtid” eller ”Ljus Framtid”. Tro det den som vill…
Blíð
Blid är en av de nio diser som omger Menglöd/Freja i Fjölsvinnsmál. Hennes namn betyder blidhet, vänlighet.
Blóðughadda
Blodughadda är den tredje av Ägir och Rans nio döttrar, och därmed Heimdalls mödrar, vågorna. Hennes namn betyder den ”blodighåriga” eller det röda havsskummet, havet under solnedgång. En del har också tänkt sig henne som gudinna för saltträsk, floders utlopp i havet och Hajar samt Håkärringar, men för detta finns det föga belägg.

49-profilbilde-m

Bleik
Bleik är en av de nio diser som omger Menglöd/Freja i Fjölsvinnsmál. Hennes namn betyder förstås ”den bleka” – några har uttytt hennes namn till gudinna över rening, bad och vatten, men det finns egentligen få belägg för detta. På Andöya i Norge finns en by vid namn Bleik.

bleik-dis1
Búri
Búri eller som vi säger i Sverige, Bore är gudarnas förfader. Hans son är Bure och hans sonson är Oden. Bor kom till då Audhumla slickade rimfrost från stenar i Ginnungagap i tidernas begynnelse. Som förfader till asarna borde Bor anses vara en gud. Hans rimfrostbakgrund kan kanske förklara att han anses vara en vinterns gud och en personifiering av vintern, Kung Bore.  Han föds först av alla varelser, när kon Audumbla slickade fram honom ur ur-isen. Därmed är han förfader både till Rimtursar och Gudar.