Balder och perfektionen

Jag har skrivit att det är en lycka att bliva läst. Frågan är då, ifall det också är en lycka att bli läst för mycket. När jag tittar ut från mitt elektroniska Hlidskjalf, tycker jag mig ibland se att mina hedniska tankar och garanterat omoraliska handlingar (redan detta med att torgföra en åsikt, som de härskande inte gillar; är ju på sitt sätt omoraliskt) blivit uppmärksammade här och var; till och med inom den amerikanska Asatrun, för over there talar man inte om Asatro, utan om Asatrú, som hos islänningarna.

Amerikansk Asatro är tyvärr en snårig, ytterst svårsmält och ibland renodlat illasmakande soppa; och något som jag faktiskt tar avstånd ifrån – vilket beror dels på grund av andelen galningar på nätet, människor som vill utnyttja kopplingen till Nordisk kultur för diverse skumma politiska syften (både till höger och vänster) och sedan förstås också de kristna, samt en myckenhet thirtysomethings som råkar vara unga judiska intellektuella, och som mest studerar Asatron för att de skall kunna ”avslöja” eller racka ned på den så småningom, och som använder den som täckmantel för allehanda politiska deklarationer, som man vill att också vi Nordbor skall skriva på.

Men idag hittade jag en mycket allmängiltigt hållen, vettigt formulerad sajt som strängt och konsekvent håller sig till att lära ut grunderna till de fullständigt okunniga i ämnet (ibland vilka inte bara amerikaner i allmänhet utan också många svenskar tyvärr befinner sig) som faktiskt lyckades servera mig några nyttiga tankar om Balder, Perfektionens gud.

Balder litade på de försäkringar han fick och på de eder, som alla levande varelser givit, utom de klena Misteln, som man både kunde ha och mista. Men hur slutade den sagan ? – Jo, hans egen bror; som var blind, mördade honom…

Den konventionella tolkningen av Balder, som vi alla fått oss itutat om och om igen, kommer från den Norske 1800-tals forskaren Sophus Bugge, som själv var kristen och ihållande hävdade att Balder förstås måste vara Bibelns Kristus i förklädnad, någon annan tolkning fick helt enkelt inte finnas. Nordborna var en underlägsen ras, ingenting kunde de producera själva. Allt måste komma utifrån. Fortfarande finns det många, som tror på denna konventionella bild, och med en benhård, närmast skolastisk glöd missar det pinsamt uppenbara. Jag har redan igår tagit upp fallet med unge Herr Alexander Karlsson vid Karlstads Högskola för er – nu måste jag understryka att jag inte har något personligt agg emot just honom – hans akademiska karriär är skäligen kort och kanske skulle jag också ta med en artikel från ”Det Goda Samhället” som jag ju läser regelbundet – också den har på sätt och vis med saken att göra.

Bugges kristna svammel har sedan länge blivit inaktuellt. Numera tror de flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek – som ibland lyckas frigöra sig från all katolicism – att Balder är en solgud och en ljusgud – hans namn betyder inte alls ”Herren” som en viss Lasse Lönnroth häver ur sig på svenska Wikipedia, för den etymologin är också motbevisad sedan länge. Istället kommer namnet från ett proto-germanskt *balþaz, gotiska balþs och svenskans ”båld” – alltså den djärve, den modige. Balder var ju just djärv – ja övermodig – när han blottade sig för ödets pilar. Man har också länkat ihop honom med den slaviska ljus- och solguden Byelobog, vars dunkle broder Chernobog tydligt syns i Höder och Loke.

En annan – och vida intressantare tolkning – är att Balder i själva verket betecknar fullmånens skiva – aktuell såhär i Augusti – medan Höder står för Tunglet eller den avtagande månen, Balders hustru Nanna är nymånens skära, och slutligen Våle – hämndens gud – som dräper Höder blott en dag gammal – är den nytända månen. Det finns även ännu fler bottnar i Baldersmyten, och vad som sker i den.

Rind föder Våle i Västersalar – Åt Balder blev dagsgammal, hämnaren född…

Skribenten Ms Elly, borta i sitt USA har genomskådat något väsentligt. Balders död är en del i det kosmiska dramat, som driver det framåt. Och Ragnarök är inte slutet, inte som de kristnas ytterligt naiva och barnsliga yttersta dom, enligt vilken allt slutar lyckligt, och de saliga sitter på gud faders högra sida, medan deras nöje – enligt Kyrkofadern Augustinus – storligen höjs av att höra de fördömdas eviga skrikande i helvetet. Nej, vi hedningar vet, att tillvaron är mer sammansatt än så. En ny jord och en ny sol skall rymma en ny mänsklighet, född av Liv och Livtraser; Balder och Höder skall försonade komma tillbaka från Hel, men Nidhögg flyger också över till den andra och nyare världen, med last av lik under vingarna. Så börjar det kosmiska dramat om igen, vrider sig evigt runt runt i ett kretslopp, likt ett enormt årshjul, och en bättre symbol för hedendomen än det, kan nog inte tänkas. Kanske är Balder – och Höder – ”den svarta solen” – detta tecken som så ofta missbrukats, därför att få inser dess mening.

 

The ancient European esoteric sign – of the black sun. Scandinavian runes and ornament, isolated on white, vector illustration

Balder är till synes helt perfekt, och älskad av alla; sägs det – men han är en gudom, som sällan talar eller alls agerar. Han tycks oföränderlig och evig, ett ouppnåbart ideal, där han sitter på sin tron vid hustrun Nannas sida. En vän jag hade en gång – hypnosterapeut till yrket, och annars utbildad i klassisk psykologi hade en gång en dröm om den skinande Balder i Breidablick – men trots att glansen nästan bländade honom, var där liksom inget mer. Balder verkade stel, likt ett slags tvättmedelsreklam – samma reklam jag skämtade om och med igår. Ms Elly drar slutsatsen att Balder är ett slags symbol för idealismen, det ouppnåbara, det vi människor inte alls är, men kanhända gärna vill vara.

”Den skinande Asen” var det ja…

Ibland är jag själv också lik Balder. Jag har en tendens att lita för mycket på folk – och det får jag sota för – när motsatsen hastigt bevisas, det vill säga att det inte går att lita på någon. Jag vill tro alla människor om gott, och letar kanhända efter publik och uppmärksamhet eller förtroende på fel ställe.

Med tiden har jag blivit försiktigare, men jag gör ändå som Balder. Bara som ett ”test” har jag anförtrott några goda vänner mitt testamente – innehållet i ett sådant är ju enligt lag hemligt tills man dör, och är man testamentsvittne; hör det både till juridikens grundläggande regler och vanlig civil djälva artighet, att man inte får yppa innehållet i testamentet för någon, innan testatorn är död, borta, finito som Balder; helt enkelt. Tre vittnen utsåg jag, för säkerhets skull – väl medveten om det juridiska faktum, att man närsomhelst kan upplösa sitt testamente enligt Svensk lag, och skriva ett nytt – samt registrera det enligt konstens alla regler – en av de tre män jag vände mig till, var faktiskt Överstelöjtnant och allt – och en annan var visst någotslags nyutsedd Andlig Överkucku i ett och annat Samfund – men för all del – jag litade på honom ändå…

 

”Och moder Frigg tog en helig ed av alla levande varelser, stora som små… Det var bara den klena Misteln som svek, och den kunde man verkligen mista…”

Och vad hände – tror ni ? – Jo, samtliga, alla tre, varenda en spred delar av testamentet eller hela texten till utomstående, och sprang runt i cirklar och ballrade om det hela. Föga ädelt av dem, och föga hedrande tillika, eftersom det där faktiskt var lagbrott, andra exempel på samma sak har jag också sett – men dem väljer jag för tillfället att förtiga. Fast – intet ont som inte för något gott med sig – av den där Överstelöjtnanten fick jag en dalahäst, en omålad, som hans egen far skurit – och den står fortfarande kvar här hemma, som ett memento av en hederlig Dalkarl, och en man jag ändå är du och bror med. Skytte har vi idkat, i blindo också likt Höder själv, men håll med om att det var en rolig övning…

Asatrogen variant av  det moderna ”Jag rensar, du kastar !” ??

Mycken omoral har jag själv gjort och även sett, javisst – och fler ”tester” av system och mina närmaste – som en annan Loke – den store, genomperverse ”testaren” – han som alltid för våra livs intriger framåt, på det allramest fasaväckande sätt – men varför – tror ni –  utförde jag dem ? Jag tror knappast att det var av idel självdestruktivitet, eller något annat sådant – men förr eller senare måste vi ha förändring i våra liv, precis som mitt amerikanska orakel säger, och det kommer en dag då vi kanske inser att Balder, ljusets gud, eller denne bleke Vitekrist inte var något för oss – lika lite som vi litar på Loke – för honom kan man inte lita på, det är ju givet…

I vissa kretsar och diskussionsgrupper borta i USA får man inte ens nämna Loke vid namn, förresten. Inte ens på det allra mest akademiska av nivå, man får inte ens utforska det begreppet, lika lite som någon på ”Det goda Samhällets” redaktion vågar ifrågasätta närvaron av en allsmäktig Statskyrka, utsänd att kontrollera allt och alla i evigheters evighet, amen. Hörde detta om förbudet att ens diskutera Loke av en god vän så sent som  igårkväll – och kanske är alla dessa sammanhang, amerikanska och svenska ytterlighetsgrupper och ytterkantsgrupperingar lite som The Manson Family – the son of Man, ni vet – ha ha ha ! Lagar och regler är intet värda, om makthavarna själva bryter emot lagen; och det ingenstädes någonstans finns det minsta av konsekvens – eller sinne för proportioner,  vilket också är viktigt att ha i vissa lägen.

Kort sagt, det finns inga frälsare. Ingen allsmäktig gud skall någonsin komma ned från himmelens fäste för att rädda vår liljevita Hug och våra nattsvarta arsel. Synden, och förnyelsen, Lokes pilskott och Höders handling är kanske allt som till sist återstår för de av oss, som ännu vill ha en väsentlig förändring – eller i alla fall en ny tanke, en ny och bättre helhet. Fråga oss inte vad som driver oss till det, men så är det i alla fall.

Summan av allt är att förändring krävs, att det inte lönar sig att ha för höga ideal; och att vi inte skall lita för mycket på vissa människor i vår omvärld.

Synd bara att det tagit mig mer än ett halvsekel att upptäcka det, men så är det här i Världen.

”Var rädda om varandra” sa nyligen vårt land Överbefälhavare. – ”Jo”, säger jag – kanske är det just det vi kommer att vara…

Tänker inte länka till någon ljudfil här – men som avslutning på min kria om Balder, kan ni gärna få läsa en sångtext istället. Begravningspsalmer och liktal är det däremot inte dags för – det försäkrar jag er. Ryktet om min nära förestående död är nämligen vansinnigt överdrivet, förstår ni – och jag har ännu gott om tid att skriva ännu fler testamenten att genast upphäva, ifall det nu blir aktuellt.

 

Annonser

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…

147 Gudamakter (del 2)

Fortsätter dagen med fler utdrag ur Henrik Anderssons bok ”Våra Gudamakter”

Balder

Balder är Odens och Friggs son. Han är gift med Nanna, de har en son som heter Forsete. Nannas make mördas av sin bror Höder, men det är Loke som ligger bakom dådet. Frigg försöker förgäves få tillbaka sin son från dödsriket. Balder är död men vistas hos Hel tills Ragnarök. Kanske han kommer seglande på sitt skepp Ringhorne till de levandes värld? När han är tillbaka då kommer han överta sin fars gärning i den nya tidsåldern som nu infaller. Den som vill ha en plats i det kommande Baldersriket efter Ragnarök bör nog sända en tanke till Balder. Blomman Baldersbrå, Tripleurospermum perforatum är uppkallad efter honom. Eddadikter där Balder är med är följande: Völuspá, Vafþrúðnismál, Grímnismál, Skírnismál, Lokasenna, Baldrs draumar och Hyndluljóð.

Balders namn kommer av norröna Baldr, indoeuropeiska*balþaz, gotiska balþs, gammalengelska bald, forntyska pald, som alla betyder ”vit, blek, eller godlynt” Man hittar få sk teofora ortnamn på Balder, och det finnns föga bevis för att han varit så mycket dyrkad. Kanske är hans ursprung att söka i bronsålderns solgud Ull, för vilken ”den ljusaste av Asar” kan vara ett dubbelnamn. Balsberget, Ballersta (äldre Baldrestum) Baldringe, Ballersjö och Balderum bevarar alla minnet av Balder. I Manitoba, Kanada, skall det finnas en hel stad vid namn Baldur, uppkallad efter just honom.

800px-baldrs_death_by_doepler

Balders död, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den år 1884

Bestla
Ursprungligen en jättinna, dotter till Böltorn som är sprungen ur jättarnas ätt. Bestla har en bror som heter Mimer. Som mor till den högste guden får man anse att Bestla är en gudinna. Odens mor nämns i Hávamál.

Att Bestlavars namn kan vara avlett av ”bästa” eller ”bost” som ska betyda ”hustru” är gift med Bure, en av urjättarna – och en Ymers son – samt mor till oden nämns på flera ställen i Eddan. Däremot finns det olika uppgifter på om Böltorn, ”skadlig udd” (möjligen också ”istapp” ) som ibland anges som hennes far också är hennes bror, eller hur Ymersläktens stamtavla egentligen såg ut. Oden, Vile och Ve skall vara hennes söner, och i Skaldskaparmál finns hennes namn med som en av många jättinnor, man anropar för skydd. Hon tillhör det släkte av goda jättar – till skillnad från Tursarna – som avlade gudar, ”arla i urtid”.

1948576-bestla_607
Beyla
Beyla är en gudinna, hon är gift med Byggvir och de är Frejs tjänare. Makarna har bryggeri som sin uppgift. Beyla har främst hand om mjödbryggningen. Den som vill lyckas med att brygga mjöd gör klokast i att åkalla Beyla. Beyla är med i Lokasenna.

Beylas namn betyder ”den bölande” och där Byggvi betyder bjugg eller korn, är hon en boskapsgudinna – men några har tänkt sig henne som gudinna för kvarnar eller kornmäld, och därför i överförd bemärkelse för öl. helt säkert är hon en boskapens och åkerbrukets gudinna.
Bil
Bil är dotter till Ivalde och syster till Hjuke. De båda syskonen följer Månen på hans färd över himlavalvet. Man kan säga att Månens nedan är en personifiering av Bil. Gjuke eller Hjuke är månen i ny, medan bil är den ”urbilade” månskäran.
Billingr
Billing är aftonrodnadens alv. Han sägs vara av vanernas ätt och far till Rind. Ofta nämns Billing eller ”Delling” som i uttrycket ”Dellings dörr” för soluppgång, och ”Billings dörr” kan vara solnedgången, där solen tänks köra ner under himmelskupan. Rind eller Rinda, med vilken Oden avlar Balders hämnare Våle är också ett binamn på jordgudinnan. Både hon och hennes far tänks bo i Västersalar, där solen går ned.

billingrs_girl_bitch_and_odin_by_frolichRind och Oden i Västersalar, enligt Lorenz Frölich

Bjǫrt
Bjärt är en av de nio diser som omger Menglöd/Freja i Fjölsvinnsmál.  Några har i Bjärt eller Bjort – som ännu är ett populärt flicknamn på Island sett en symbol för kroppsvärmen, eller någotslags motsvarighet till kelternas Brigid, men hennes namn betyder egentligen bara ”den ljusa

bjo%cc%88rt-olafsdottir1Bjort Olafsdottir lär ännu leda ett liberalt parti borta på Island, kallat ”Bjort Framtid” eller ”Ljus Framtid”. Tro det den som vill…
Blíð
Blid är en av de nio diser som omger Menglöd/Freja i Fjölsvinnsmál. Hennes namn betyder blidhet, vänlighet.
Blóðughadda
Blodughadda är den tredje av Ägir och Rans nio döttrar, och därmed Heimdalls mödrar, vågorna. Hennes namn betyder den ”blodighåriga” eller det röda havsskummet, havet under solnedgång. En del har också tänkt sig henne som gudinna för saltträsk, floders utlopp i havet och Hajar samt Håkärringar, men för detta finns det föga belägg.

49-profilbilde-m

Bleik
Bleik är en av de nio diser som omger Menglöd/Freja i Fjölsvinnsmál. Hennes namn betyder förstås ”den bleka” – några har uttytt hennes namn till gudinna över rening, bad och vatten, men det finns egentligen få belägg för detta. På Andöya i Norge finns en by vid namn Bleik.

bleik-dis1
Búri
Búri eller som vi säger i Sverige, Bore är gudarnas förfader. Hans son är Bure och hans sonson är Oden. Bor kom till då Audhumla slickade rimfrost från stenar i Ginnungagap i tidernas begynnelse. Som förfader till asarna borde Bor anses vara en gud. Hans rimfrostbakgrund kan kanske förklara att han anses vara en vinterns gud och en personifiering av vintern, Kung Bore.  Han föds först av alla varelser, när kon Audumbla slickade fram honom ur ur-isen. Därmed är han förfader både till Rimtursar och Gudar.