Etikettarkiv: Nordisk Jul

I vilket DN vill förbjuda uttrycket ”God Jul”

av

Bara GALNINGAR och FANATIKER läser Herr Wolodarskis Bonnier-Tidning !

(teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare)

Från den otäcka blaskan Dagens Dumheter – nej förlåt jag menar förstås Dagens Nyheter – kommer idag en uppmaning om att alla etniska svenskar inte längre  får lov att fira en ”God Jul”.  (Ja – jag vet – man tror knappt vad man läser, men så är det ju alltid när man slår upp ett nummer av Bonniers smutstidning nuförtiden).  Istället måste vi säga ”God Helg” påstår man lögnaktigt, och rätt ut i luften, och sedan måste vi skriva ”god helg” på alla Julpaketen också, och överhuvudtaget inte nämna den hedniska och Nordiska Julen vid dess namn.

Nämen Uuuhuuu BuuuHuu #Metoo och KRÄÄÄÄNKT – Jamen stackars stackars lille Achmet !

Anledningen är att någon viss kultur och galna fundamentalister som tillhör den kan bli ”Kränkt”, insinuerar DN – även om man såklart inte skriver VEM eller VILKA som i så fall skulle bli ”kränkta” av en God Jul, eller andra välgångs-önskningar...

Själv undrar jag varför personer som tillhör denna kultur alls befinner sig i Sverige i så fall, och vad de har här att göra. Oavsett om vi säger ”God Jul” eller ”God Helg” så är ju skillnaden inte så stor i alla fall, och det framgår nog ändå att det är en Hednisk och inte en kristen fest vi Svenskar faktiskt firar.

För egen del så håller jag som bäst på att griljera JUL skinkan i skenet från JUL Granen och JUL belysningen, så att JUL maten blir klar till JUL afton, Kära djävla tramsiga DN, och jag smuttar på JUL ölen och lite JUL glögg till JUL korven, medan jag spelar JUL musik, och så hänger jag upp JUL stjärnor över JUL strumporna och de övriga JUL dekorationerna och så kommer jag skriva några JUL kort att skicka med JUL tomten också, men ni får inte dem, kära Akbar-lovers och DN-patrask – för det har ni INTE förtjänat, och inga JUL klappar heller.

DN påstår sig också i sin fullkomligt onödiga ”rötmånadsartikel” – har denna smutstidning verkligen inget bättre att skriva om ? – att de intervjuat en sk ”religionshistorisk expert” också – tydligen Joel Halldorf, den kände hednahataren – eller någon annan förnumstig ruka.

Jaha – säger då jag – och jag läser inte ens artikeln till slutet. Franskans ”Noël” kommer också av det Nordiska ”Jul” och varför får alla andra kulturer i Hela världen fritt iaktta sina seder och bruk, men inte just vi etniska svenskar ? Var kommer er gällna, sunkiga och nattståndna RASISM ifrån, kära DN-journalister – för ni ÄR allesammans just RASISTER när ni vill förbjuda den Nordiska Julen, och ilsket hävdar att vi hela tiden måste gömma, dölja och förneka våra traditioner, som vi haft i tusentals år.

Jajamen ! Min JUL är helt JESUS-FRI – Inte en enda JUL krubba i sikte hos JOLNER…

Vet inte dessa ignoranta, halvutbildade DN-journalister att det utomlands och i Anglosaxiska länder som USA och Storbritannien finns en hel folkrörelse av människor som vill fira just YULE eller en Nordisk Jul som sig bör, och ingen tråkig ”Christmas”.  Ordet ”kristmässohögtid” som munkar och katolska fanatiker försökt lansera uppe hos oss, har heller inte fått någon framgång det heller, lika lite som den ”Vinterfest” man försökte utlysa i IKEAS kataloger för några år sedan, bara för att man inte skulle förolämpa de trångsynta muslimerna.

98 % av alla hushåll uppges fortfarande äta JUL skinka eller fläsk till JUL i någon annan form, och till och med DN erkänner att fler och fler familjer med muslimskt ursprung gått över till ett svenskt julfirande. ASSIMILATION i SÄRIMNERS tecken är svaret – Inte Inte-gration !

Redan på 1600-talet skrev den svenske poeten Samuel Columbus att det heter Juul för att då välves Världens Hiuul, som han uttryckte det, och redan då visste alla någotsånär medvetna människor, att det är Vintersolståndet och förfäderna vi firar.

I 300-talets Konstantinopel firade de gotiska gardeskavalleristerna – som fanns redan i det gamla Rom – fruma jiuleis på deras språk, eller en fest ”framåt Julen”. I Anglosaxiska krönikor från 400-talet står talat om geola, eller Jul, som redan då var känd på de brittiska öarna.

Ni DN-journalister kan ta och kyssa mig där ryggen slutar. Jag kommer aldrig någonsin sluta fira just ”JUL” och ersätta den med någon ”God Helg” vilken som helst, bara för att ni är fåniga nog att begära det av människor omkring er. Tror ni att de kristna skulle sluta fira Påsk, bara för att ni säger det åt dem ? Tror ni att Judarna slutar fira Hanukka, bara för att ni uppmanar dem till det ? Tror ni Muslimerna slutar fira Ramadan, bara för era förnumstiga, självgoda påpekanden ?

Dra åt de trakter, där Piper Nigrum eller Pepparn plägar växa – kära journalistkår !

Och ta er rysliga ”Dagens Nyheter” med er, för den blaskan prenumrerar jag inte längre på, bara så ni vet !

”Nej men vet du vad ? –  Herr Wolodarski – det blir INGA Julklappar till DIG i år heller..”

Är det ”Anna” som kommer med kanna ?

av

Gårdagens ämne var ”kulturell appropriering” och jag fortsätter nu – på sitt sätt – precis där jag slutat. Idag är det Anna-dagen, alltså den Nionde dagen i den tolfte månaden, som är Julmånad efter Jolner eller Oden – för Jolner är ju ett av hans många Heiten eller binamn.

I den långt senare, påklistrade och påtvingade kristna folktraditionen däremot, lär det finnas ett svenskt ordspråk som säger att ”Anna kommer med Kanna” och att man på Anna-dagen skulle brygga julölet, så att det blir klart till Jul. Även Lutfisken skulle blötläggas denna dag, en tradition som jag kommenterat i detalj redan förra året.  Men hur gammal är Anna-dagen och den fejkade traditionen om ”Anna Själv tredje” som skulle vara namnet på Jungfru Marias ärkekatolska mor ?

GLÖM bort den där jäkla Anna (P ?? ) ! Hon verkar närmast KRIMINELL, och svår att ha och göra med…

Första gången den 9:e i Julmånaden alls associerades till någon biblisk Anna på svensk mark, var i Uppsalakalendariet (från 1344) enligt Alf Henriksson i ”alla årets dagar”. Innan dess firade man inte någon Anna-dag I Sverige, och någon katolsk Anna-kult av jesu påstådda mormor fanns inte heller, för den infördes av Katolska kyrkan först efter ett kyrkomöte på 1400-talet. Det finns inga belägg alls för att ens själva namnet ”Anna” – som är vanligt i Europa men som inte är Nordiskt – skulle ha använts i vårt land före 1291.

Anna Perenna i det gamla Rom var enligt vissa ett annat namn för Ceres, som bland annat var gudinna för ÖLBRYGGNING

I det gamla Hedniska Rom fanns däremot en gudinna benämnd Anna Perenna, vars namn stod för Annus eller År och ingenting annat, och henne firade man med en stor fest vid Vårdagjämningen – i Medelhavskulturerna var ju ofta Nyåret och Vårdagjämningen samma sak. I Anna-festen ingick rikligt med vin, och att katolska präster under Nordens medeltid försökt stjäla och appropriera våra Hedniska och Nordiska Jultradtioner, är vi alla redan medvetna om.

Troligen gick det alltså till så, att kyrkan flera århundraden in i Medeltiden försökte förstöra det hedniska bryggandet och de övriga öl-traditionerna genom att först komma med förbud, och sedan listigt ”kristifiera” dem – kulturell appropriering med andra ord – men se – det ska vi inte låta dem komma undan med.

 

Julölets traditioner går tillbaka till hednisk tid, skriver folklivsforskaren Ebbe Schön på sidan 115 i ”Folktrons år” och det är han helt säker på. Man borde inte tveka om att även Julbak, Lutfisk och andra mat-traditioner kommer från samma källa. Hammartecken gjordes i många bygder över öltunnorna, och att nämna något smutsigt eller fult var förbjudet (för man ville inte att jäsningen skulle störas och brygden ta smak av sådant) – Loke, Beyla eller andra liknande varelser nämnde man inte ens vid namn, men däremot Frej och Byggve, Frejs tjänare, själva kornguden – för öl görs ju vanligen av korn, men inte av andra sädesslag –  vete- och havreöl finns bara på sommaren, och råg har mest ansetts som en dålig ersättning, lämpligt för finnar och fattighjon, vad nu ölet angår.

Ceres, som gett Cervesa – det spanska ordet för Öl – dess namn – är fortfarande ett namn för Julöls-tillverkade bryggerier i Danmark och över hela Världen.

Det finns många missförstånd om den hedniska ölkulten. En av de mest seglivade lögnerna som sprids på internet, är att Beyla skulle vara Mjödbryggningens gudinna, men det är fullständigt omöjligt – ”lortig ladgårdsdeja” kallas hon av Loke i Lokasenna, och hennes blotta namn uttalas med diftongen EY vilket blir Ö eller Y, men aldrig någonsin I – se detta inlägg.. Och hennes namn har inte med ”bin” att göra…

Tyvärr har många hedningar i vår tid gått på dessa ”fake news” och förstår inte riktigt, vilka gudamakter våra förfäder anropade vid ölbrygd. Vi vet, att det var Oden själv som kom med det första mjödet till Asgård – vilket jag berörde i det förra inlägget – och att det var Tor man anropade för beskydd av den färdiga varan och öltunnorna, så att inte vättar och annat oknytt skulle ta sig före att stjäla, och tappa ur dem.

Nej, Beyla heter hon INTE – men försöker sig på att vara Sköldmö, tydligen… Såå söt såå…

På Valhalls tak står geten Heidrun, ur vars spenar ölet och mjödet flödar, helt av sig självt. Skall ni brygga klokt, så klokt ni vet – anropa då denna get – men ge fan i vitekrist, och Islams profet !

Har ni sett vår lilla Get ? Den har skägg, likt någons profet – men är vida BÄTTRE som man vet…

Till sist ska sägas, att jag knappt umgås med några Annor, Marior eller Birgittor. Väljer jag mig en Öldeja för Julen, eller någon som alls skall skänka i horn åt mig, får hon ha ett äkta nordiskt namn – alla andra RATAS – Bara så ni vet – så försök inte, men HEDNA ER, kära kvinns !

 

 

”Goder afton, Goder Afton – Både Herre och Fru – vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL

Ja – Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUUL!”

”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson

av

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !