Nytt VANSINNESDÅD i Gävle – Berusad Utlänning gripen…

Utomlands, i Strassbourg och på andra platser, flammar hatet och vreden emot den Nordiska Julen och våra i grunden hedniska Jultraditioner vidare. Och som vanligt sprider sig våldet, terrorn och den blinda förstörelselustan även hit till Sverige, även om den hittills inte resulterat i dödsoffer eller så många skadade som i resten av Europa.

Kvällstidningen Aftonbladet kunde i morse berätta om hur en berusad galning med utländskt medborgarskap gripits på bar gärning i Gävle. Han försökte tända eld på en av de Julbockar av halm, som rests i staden – och som alltid stått som en symbol, både för Tor, den hedniska Julen och Gävle som stad i allmänhet.

Men en rådig förbipasserande grep utlänningen – som visade sig vara 22 år gammal och som omedelbart hamnade i arresten – där kräk av den sorten hör hemma, och en svensk Polisman släckte Julbocken med bara händerna innan den också besprutades med pulversläckare. Att tända eld på saker i stadsmiljö räknas som Mordbrand, vilket är ett allvarligt brott, som kan medföra fängelse eller dryga böter.

Varifrån kommer allt detta blinda Sverigehat, och hatet emot vår hedniska Jul ?

Att mannen var utlänning, och dessutom kraftigt berusad kommer inte som någon överraskning, precis – men vilken ”kultur” och etnicitet tillhör slika förövare – och varför ska de egentligen vistas här, när de inte ens kan acceptera sederna i det land vi alla byggt upp ?

Tors bockar tillhör Julen, och i dem har Julbocken sitt ursprung – smycke från 800-talets Tissö i Danmark…

Annonser

Hå Hå – Hö Hö – Gävles Bock vill INTE dö…

Melodi: Neil Young ”Hey Hey – My My”

Hå Hå Hö Hö
Gävles Bock vill inte dö
Det finns mera i bilden –
Än bara snö
Hå Hå Hö Hö !

Somliga hatar vårt land
Och visar förakt
De bränner och mördar, ja de rustar för slakt
Men inget ska brinna, om vi håller vakt
Och pöbel är intet emot folksjälens makt

Om Bocken blir borta
Blir han inte förgäten
Han har inte satt
Den sista potäten
Nej, Han är inte borta
Och inte förgäten…

Hå Hå Hö Hö
Gävles Bock vill inte dö
Det finns mera i bilden –
Än bara snö
Hå Hå Hö Hö !

Efter förra årets Julhelg rapporterades det i svenska media att den kända Julbocken i Gävle skulle ha uppförts för sista gången. Gävlejournalisten Stig Gavlén från Arbetarbladet; som avled den 1 November i år skulle inte ha velat att fler Gävlebockar skulle resas, har vi fått veta – men dessa uppgifter har aldrig bekräftats. Hursomhelst var det Stig Gavlén som år 1966 tog initiativet till bockens resande, och hans motiv var att de Gävlebor i arbetarstadsdelen Brynäs som var för fattiga att annars hålla sig med Julbock, och att stadens hemlösa i övrigt, också skulle få sig lite julglädje; och att en fin svensk tradition skulle bevaras. Sådan var hans önskan.

Tor är Proletariatets och Det Arbetande Folkets Gud – och Bocken är hans symbol !

 

Dagens Nyheter – som brukar inta en mycket Sverigefientlig attityd – påpekar att bocken bränts ned 29 gånger, och 7 år utsatts för andra sabotage. År efter år har meningslöst våld, vandalism och Sverigefientliga mordbrännare, Julhatare, islamister, kristna fanatiker och andra har fått prägla Julen i Gävle, i och med att bocken förstörts – och vanliga hederliga människor har inte fått någon God Jul, precis som dessa våldsverkare och nidingar ville.

Den kristne sk ”konstnären” Lawrence Jones från USA dömdes till en månads fängelse och 100 000 kr för mordbrand år 2001 – böter som han aldrig betalade…

Men ännu är bocken inte historia. Sverigefiender, vandaler och mordbrännare har inte vunnit – varesig i Gävle eller någonannanstans. Gävle Kommun, den lokala Brandkåren, skolor, till och med ”Svenska” Kyrkan, företagarföreningar, lions och många många fler – ja snart sagt alla instanser eller institutioner i Gävle har engagerat sig för och i Gävlebocken, precis som vanligt. He is bock – by popular demand – skulle vi kunna säga.Gävleborna slår vakt om sin stad, sin Jul och sina svenska traditioner. De vägrar att ”tagga ned”, visa underkastelse och ställer sig inte med ”mössan i hand och bockar” inför främmande kulturer och religioner typ islam, som nu vill etablera sig här. Gävle är en gammal stad, som brunnit flera gånger – senast 1869 – och efter det har staden fått ett rätvinkligt gatunät i de centrala delarna.

 

En tolv meter hög bock av halm, innebär en inte så liten brandrisk, särskilt för omkringliggande fastigheter, men i år har en taxistation förlagts nära torget, där bocken traditionsenligt rests, och man filmar också bocken i realtid, och lägger ut på nätet. Förra året fick Gävlebocken stå orörd – ett vackert vittnesbörd om hur Hedniska Jultraditioner börjat komma tillbaka i vårt land, och hur Monoteisterna inte lyckats förstöra dem..Tidningarna berättar om hur staden Gävle enas kring sin bock, och hur det folkliga motståndet växer emot vandalerna. Numera finns tipsrundor man kan gå runt bocken, och den lokala turistbytån ”Visit Gävle” storsatsar också på tradition, lokal kontinuitet och ett enat Gävle – ingen ”Multikulturalism”. Kvällstidningen ”Excessen” berättar om hur en lokal medeltidsförening – ”Tiundalands Väktare” självmant ställer upp för bocken – i all ridderlighet – men hans geniunt hedniska ursprung vill de förstås inte erkänna.

 

 

 

Redan 1948 visade den kände folklivsforskaren Dag Strömbäck i en uppsats i ovanstående bok hur den kristna kyrkan på 1100-talets Orkney-öarna införde dödsstraff på att ”Cervuleam Facio” alltså att ”göra bockar” eller ”göra sig till bock” – latinet är ett ganska oklart språk – och detta dödsstraff kvarstod till långt in på 1500-talet. Man behöver inte fråga vad de kristna var så rädda för – deras panik-artade djävulsskräck lever ju som vi sett än idag…Men inte nog med det. Vid det Byzantinska Väringagardets fester hos Kejsaren i Konstantinopel på 900-talet lekte man jul-lekar, där fyra av deltagarna skulle klä ut sig just till ”bockar” och springa omkring och stånga de andra.

Redan i en skrift från den byzantinske kejsaren Konstantin Porphyrogennetos (regent 912-959 e.Kr) hov berättas emellertid hur man vid hovet tolv dagar efter Kristi födelsefest utförde den ”gotiska leken”. I matsalen uppträdde då två lag, veneterna och prasinerna. I respektive lag ingick bl.a två goter, klädda i pälsar med håret utåt och med masker av olika utseende. Under uppträdandet sprang de fyra utklädda runt i en ringdans och ropade ”jul, jul” och slog med spön på sköldar. Det är inte osannolikt att de ”goter” som omtalas i själva verket var några av de skandinavier som vid denna tid stod i den byzantinske kejsarens sold.

Utklädsel till fyrfota djur i samband med julhögtiden kännes tidigt också från andra områden i Europa. Redan på 500-talet finns uppgifter från keltiskt område om oseden att klä ut sig till bl.a hjort vid jul och nyår. Dessa hedniska seder är kända genom det faktum att de motarbetades av kyrkan. Deltagare på de stora kyrkomötena ivrade ständigt för att utrota oskicket. Att inte enbart hjortklädsel förekommit framgår av källorna. Bl.a omtalas på 700-talet just bockklädsel vid dessa okristliga upptåg.

Litteratur:

Celander, Hilding: Julbocken och hans historia. Nordens Kalender 1933. Göteborg 1932.
Sjöberg, N.: En germansk julfest i Konstantinopel på 900-talet. Fataburen 1907.
Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid: ”Jul”.
Lloyd, L: Svenska allmogens plägseder. Stockholm 1871.

Julbocken var alltså en känd och accepterad företeelse, redan på 900-talet. Dag Strömbäck har också dokumenterat otaliga exempel på hur de kristna försökte förbjuda jul-lekarna, också på biskopsgårdar som det Isländska Skalholt på 1200-talet, och ytterst går dessa jul-lekar – där en bock, häst eller hjort skulle följas in i stugan av två likaldes utklädda ”sköldmör” (ungefär som Lucias tärnor) tillbaka på de hedniska lekar, som vi ser omvittnade i skaldepoesin. Torbjörn Hornklove kunde under det tidiga 900-talet skriva att ”ute vill kungen Jul fira, och höja Frejs lek” – och mycket riktigt är ett av Frejs djur också just hjorten eller bocken… I själva verket är just Hjorten, eller detta med hjortmasker, bilder på hjortdjur osv till midvinter, spridd över hela det germanska Europa…

I Österrike och Alpområdet finns till exempel Habergeiss – en jul-ande i Getgestalt, som inte alls har med de sentida kristna St Nikolaus-upptågen att göra, fastän han långt senare upptagits i dem. Nej – han är en annan och betydligt mera ursprunglig jul-gestalt än både St Nikolaus eller Djävulen, och äldre än någon av dem.. Denna alpina Julbock kan förekomma både i form av en utklädd person och som en fristående figur (ibland av halm) precis som Julbocken hos oss… Ofta avbildas han med en teleskop-artad hals, som kan fällas ut i samband med julklappars inkastande…

I Wales, till exempel, finns en liknande tradition med ”The Mari Llyd Horse” (uttalas Merry Lewd, alltså ”glad osedlighet” precis som i den isländska danslekarna till Frejs ära – Bocken anses ju också som ett mycket potent djur…) som inte har något dugg med någon kristen Maria att göra, utan mer med den nordiska helhästen, och vikingarna… Detta ”Julaspöke” i hästgestalt har också med alla Julbockar att göra, och uppträder såhär års i form av ett hästkranium på en lång stång, med julprydnader till ögon…

Gävles Julbock har många kusiner, runt om hela det av germansk kultur influerade Europa, och man har också hittat spår av honom i Galicien eller Norra Spanien, dit goterna kom en gång. Men det är här hos oss han har sitt nutida hem, och här ska han stanna – i den hedniska norden, där kristna och islamister icke skall göra sig besvär…

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…