Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef eller rent av Överstelöjtnant ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”

 

 

Anna Kommer med Kanna – och LUTFISK

Idag var det Anna-dagen i den gamla svenska almanackan, en dag som gärna utmärks av talesättet ”Anna kommer med Kanna” för då skulle Julölet vara klart, och talet nio – den nionde dagen i Julmånaden – kanske också har med saken att göra, även om man inte kan veta det säkert. Talet nio är ju ett Odens tal i Asatron, och Oden är inte för inte den, som skaffade skaldemjödet eller Ölet till Asgård. Niotalet står för Naud-runan, och därigenom för nödvändigheten – i Norge har man sagt att det var först på Lussi Långnatt som julbestyren skulle vara klara – där sade Freja eller Lussi själv att

«Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!»

enligt vad den väna bloggerskan skogfrue.no upplyser oss om – och vi fortsätter på det norska temat ett tag…

Men även Lutfiskdenna nordiska uppfinning och uråldriga konserveringsmetod hade med gårdagen att göra. Igår var rätta dagen för att lägga Lutfisken i blöt. Att göra en asklut – gärna av björkaska – att bereda och blöta upp sin torkade fisk eller ”törrfisk” som man säger i Norge med, är en metod som man antagligen använde redan på stenåldern. Klimatet i Norra Norge är idealiskt för att torka fisk – och torskfiskar och spillånga fanns även längs den Bohusländska kusten i överflöd. Redan på 1000-talet exporterades ”klippfisk” från Bergen i Norge, och kom till England – och under Hansans tid senare på medeltiden spreds den till Tyskland och hela Europa.

Fisk som denna höll medeltidens hantverkare vid liv. Den byggde katedraler och imperier. Den gav kraft åt långa sjöresor, och fostrade hårda män !

Under rubriken ”resor” här ovan kan ni läsa om hur jag i Ancona – en Italiensk stad vid Adriatiska Havets norra kust, hittade en specialrestaurang, som bara och endast bara serverade ”Stoccafisso” – som man sa – och den skulle enligt restaurangens ägare ha importerats från Norge redan på medeltiden – och ända sedan dess haft sin hemort i stan. Den italienska lutfisken serverades med allsköns raffinemang, och på dussintals utsökta sätt – bland annat med saffran och sparris – men så eleganta har vi sällan brukat vara här i Norden, då vi haft behovet att få i oss föda snabbt, och saknar söderns finess, när det gäller kokkonst…

Try it – You’ll love it – (or use lots of mustard !)

Debattens vågor har alltid gått höga, om vem som skapade den första Lutfisken, och en del personer gillar inte alls Lutfisk, som ju till sin konsistens blir en géleartad och något smaklös föda. Man tvistar om man ska äta den som Norrlänningarna, alltså endast med svartpeppar och möjligen potatis, eller som Skåningarna – och jag själv, som istället föredrar vit sås, potatisar, gröna ärtor och mycket stark skånsk senap, som ska malas med en kanonkula (använd i krig!) i ett stort träfat.

I USA har ”Lutefisk” blivit ett slags nationalrätt för Norska Invandrare till det landet, och flera norsk-amerikaner i andra eller tredje generationen brukar tvista om Lutfisk är gott eller inte. Matvaran ifråga är en rätt, som man antingen hatar eller älskar – där tycks inte finnas några mellanting – och trots att många amerikaner i hög grad avskyr hela anrättningen, lär den ännu ha sina vänner och trofasta tillbedjare – ungefär som Asatron…

Till och med i Stan Lee’s och Marvels Universum har NORSK LUTEFISK trängt sig på…

Wikipedias engelska upplaga citerar detta stycke från Smithsonian (US of A:s finaste  museum, i Washington DC och allt) om Lutfiskens rätta uppkomst och tillblivelse, som jag återger helt utan kommentarer – men märk den källkritiska tendensen, som inte heller får saknas runt något hedniskt Julbord:

No one is quite sure where and when lutefisk originated. Both Swedes and Norwegians claim it was invented in their country. A legend has it that Viking fishermen hung their cod to dry on tall birch racks. When some neighboring Vikings attacked, they burned the racks of fish, but a rainstorm blew in from the North Sea, dousing the fire. The remaining fish soaked in a puddle of rainwater and birch ash for months before some hungry Vikings discovered the cod, reconstituted it and had a feast. Another story tells of St. Patrick’s attempt to poison Viking raiders in Ireland with the lye-soaked fish. But rather than kill them, the Vikings relished the fish and declared it a delicacy. It makes for a great story if you don’t mind the fact that Patrick lived centuries before the Vikings attacked Ireland.

Någon sådan ”legend” har jag för min del aldrig hört, och jag skulle tro att museimännen från Smithsonian faktiskt pratar smörja – eller ”vill göra Lutfisken av allt” som man faktiskt sa här hemma i Sverige under tidigt 1700-tal, ett uttryck lika med det nutida ”göra pannkaka av något”. Lutfisken i Sverige var en hårt förtullad vara redan i 1638 års ordningsacciser, kan man läsa, och förekom på den matfriske Biskop Brasks bord i Östergötland – men han var inte alls först med att publicera recept för hur man skulle tillaga och äta den. Alla vet ännu att riktig lutfisk gemenligen köps torr, blötläggs sex dagar och att man måste byta vatten sex dygn i rad, samt att man under ytterligare två dagar tillsätter själva askan, och så ska fisken ”lutas av” när den fått svälla, vilket tar ytterligare sex dagar och täta ombyten i kallt vatten.

På 1960-talet spreds en myt i Norge att den ”törrfisk” man skickat till Afrika av infödingarna där användes som taktegel, eftersom de inte hade någon aning om hur man tillagade den, och att regnperioden förstörde alltihop, men det är troligtvis en skröna. Efter 1800-talet har nämligen just Norsk lutfisk inte varit någon större exportvara, och trots att Minnesota lär ståta med ”The Lutefisk capital of the World” skall hälsovårdsmyndigheter i Wisconsin ha förbjudit den, som varande toxisk pga askan…

Vi og dere må STÅ PÅ KRAVA ! – Heia NORGE !!

Nåja. Allt är väl bäst i måttliga doser, och vi kan skänka våra förfäder en medlidsam tanke – under Vikingatid och Medeltiden förekom det, att Islänningar och kustbor ofta nog måste klara sig på nästan bara lutfisk under den hårda och långa vintern – mansnamnet Thorleif Torskabitner är bekant från den isländska sagan.. att luten i lutfisken kan förstöra silverbestick är också välkänt, och kanhända är mycket lut inte hälsosamt, så där må Wisconsin-borna ha rätt…

Avslutar med detta klipp från Mosebacke Monarki och Svensk Statstelevision i svartvitt från 1960-talet då vi bara hade en kanal, men desdå roligare program…

Även Stockholm Söderort har HEDNATS !!

Lokaltidningen Mitt I har konstaterat att alla, samtliga och varenda en av församlingarna i Stockholm Söderort nu har oss HEDNINGAR i majoritet. Befolkningen hoppar strömhopp från den sk ”Svenska” kyrkan, en evangelisk-lutheransk kyrka som inte är ett enda förbannat dugg svenskare än något annat samfund, och heller inte har den minsta rätt att kräva andlig överhöghet över oss.

De senaste fem åren har över 10 000 personer lämnat söderorts sju församlingar, samtidigt som bara 1 800 har begärt medlemskap. Lokaltidningen konstaterar att de kristna backat 6-7 % i alla församlingarna på bara fyra år, vilket betyder att kristendomen kommer vara helt försvunnen, finito, slut, förbi inom 35 år – och då tar Asatron över !

FAKTA talar för sig själv, och här följer siffrorna. Det Hedniska Skiftet, alltså tidpunkten när hedningarnas antal blev mer än 50 %, inträffade i de flesta fall redan för två tillt re år sedan, och detta år skall ännu fler hednas i Söderort !

Procent av invånarna som är medlemmar i Svenska kyrkan

Brännkyrka församling

2014: 54 procent

2018: 48 procent

Enskede-Årsta församling

2014: 55 procent

2018: 49 procent

Farsta församling

2014: 50 procent

2018: 44 procent

Hägerstens församling

2014: 54 procent

2018: 49 procent

Skarpnäcks församling

2014: 50 procent

2018: 46 procent

Skärholmens församling

2014: 23 procent

2018: 20 procent

Vantörs församling

2014: 43 procent

2018: 38 procent