Kristen DROGROMANTIKER vid Madesjö Museum FÖROLÄMPAR Völvor… Rakt fram i Kalmar Läns Tidning…

Ibland frapperas och förvånas jag storligen över alla dumheter, som folk vräker ur sig över Hedendomen och Asatron, inte minst vad gäller de som är helt okunniga, och som aldrig verkar ha studerat eller läst något om ämnet. Igår tog jag upp vissa tokiga Amerikaners åsikter om gudinnan Hels utseende, till exempel, och idag ser jag hur en KRISTEN DROGROMANTIKER vid namn Mia Johansson från Madesjö Museum rakt fram står och förolämpar alla Völvor, eller Hedniska sierskor.

Detta sker rakt fram i Kalmar Läns Tidning, ett seriöst press-organ som annars borde ha bättre vett än att publicera sådan hemsk smörja, eller smäda en hel kulturkrets.

Hon anklagar sina förmödrar för drogmissbruk. Helt utan att veta vad hon pratar om…

Hon påstår att hon är utbildad etnolog, och säger att alla Völvor skulle ha gett sina profetior eller orakelsvar under inflytande av droger, helt utan att redovisa ett enda bevis eller någotslags form av belägg för sitt absurda påstående. För det första undrar jag om denna Mia Johansson alls vet hur Sejd går till, eller om hon alls läst några beskrivningar av sejdandets konst, som den framställts i sagorna.

Dessa helt obevisade påståenden, som vederbörande bara vräker ur sig till tidningen utan att verka veta vad hon pysslar med, liknar mest Samuel Ödmans gamla skröna om flugsvamparna, en även idag florerande fördom om något som aldrig tillämpades i det gamla Norden, där allmogen alltid hade en tydlig motvilja emot svamp. För övrigt blir man bara sjuk och illamående av svampgift, och ingen verklig bärsärk eller krigare bar sig någonsin åt så – under strid behöver man nämligen vara nykter, särskilt om man skall hantera tung utrustning, som yxor, sköldar eller andra vapen.

Inte någonstans i de källor vi har står det att Völvorna intog droger för att försätta sig i trance, eller meditera. Det behövde de för övrigt inte. En som bevisat det flera gånger om, och som verkligen vet vad han talar om när det gäller Schamanism, sejd och liknade saker – som även jag själv utövat – är den kände gamle radiojournalisten Jörgen I Eriksson, för övrigt mäkta runkunnig, utövande schaman och en av vårt lands största experter på både Völvor och Schamanism. Tidningen borde kanske ha intervjuat honom istället för att ge utrymme åt charlataner och lögnare från Nybrotrakten, det är i alla fall vad jag tycker.

Völva eller Vala enligt Anker Eli Pedersen, illustratör från Färeöarna

Den mest kända beskrivning av sejd vi har kommer från berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik den Rödes saga, där hon sägs ha lärt konsten av sina äldre kvinnliga släktingar. Hon var klädd i röd mantel, kantad med vitt kattskinn, och behövde inga andra redskap än sejdhjälle och trumma, precis som alla andra sejdkvinnor och sejdmän. Förutom Völvans gand eller trollstav hade hon inga andra magiska redskap, och även om man använde bolmört för bedövningssyfte, när det kom till att agera läkekvinna och skära och karva i sina patienter (trepanering och annan avancerad kirurgi kunde bedrivas redan på stenåldern) så ger denna eller andra läkeörter ingen profetisk förmåga alls – och det vet vi att de germanska kvinnorna hade redan på Tacitus tid.

Völvan placerade sig på en upphöjd stol, slöt ögonen och lyssnade på trummans rytmiska slag – och så mycket mer behövs faktiskt inte för att försätta sig i en lättare eller tyngre trance, bara man övat på det. Inte heller lapska Nåjder eller Sibiriska schamaner behövde använda någon form av drog, även om våra dagars kristna eller halvkristna drogromantiker, i Nybro eller på andra håll, förstås gärna tror det.

Får man tro medicinhistoriker som Matts Bergmark, var det först långt in på den kristna tiden, alltså 1600-talet, som en del häxor – mest mer amatörmässiga sådana – började missbruka växtdrogerna, men någon bevarad ”flygsalva” eller liknande har aldrig någonsin hittats, varesig som recept eller i fynd från Nordeuropa.

Dagens ”flummare”, anhängare av sk ”forn sed” och andra varianter av New Age – som inte har ett enda dugg med seriös Asatro att göra, och som alla seriösa utövare med kraft vänder sig tydligt emot – ursäktar gärna sitt eget narkotikamissbruk med påståenden, som mycket påminner om Mia Johanssons.

Oftast är det därför att de vill ”legitimera” narkotikamissbruket med att söka sig historiska förebilder, men i sitt vilda fabulerande och allmänna tramseri, missar de det pinsamt uppenbara. Man har till exempel observerat, att fynd av hampfrö gjorts ombord på Oseberg-skeppet, bara därför att den äldre av de två kvinnor som begravdes där hade dessa i en liten skinnpung.

Om du ska ro och segla ett sånt här skepp kan du inte ha ”rökt på” – men det har troligtvis Fru Mia Johansson i Nybro…

Men vad bevisar det ? Hampfrön har i likhet med vallmofrön inga narkotiska egenskaper alls, och Oseberg-skeppet var just ett skepp – med hamprep ombord. För att göra en bra rigg behövde man förstås odla hampa, och den slags hampa – för att göra rep – som det är tal om här kan man inte röka alls – det vet redan alla repslagare. Dessutom behöver man i så fall skilja honplantorna från hanplantorna, och sedan utvinna hartset ur de förra, vilket var en konst man inte behärskade här uppe i Norden, för man har aldrig hittat några arkeologiska bevis för något sådant. Vad Mia Johansson står och säger är med andra ord ”ren hampadänga” om vi ska uttrycka oss på skånska, för där betyder uttrycket snack-i-backen, tokprat eller ren lögn – medan ”Hampedaenge!” på norska är ett fult tillmäle till en allmänt nedgången eller sjaskig kvinnsperson, som kanske sett bättre dagar.

hampadänga

smörja, dumheter. Ex: ”Si nu som de e å kom ente me en massa hampadängor.”, även uttryck för tramsvisor som imiterar riktiga folkvisor. Hampadängor är en LP-skiva från 1977 av Ronny Åström. Finns på Youtube Källa/ref: Skånska ord, uttryck, historier, talesätt (NST:s skriftserie 2, 1988) av Bertil Nilsson

För övrigt, säger Erik den Rödes saga, var Torbjörg Lillvölva om vi ska återgå till just henne; bra på att förutspå allmänna tendenser i samhället, som till exempel krig och fred eller skörderesultat, men det behöver man inte sejda för att förstå. Däremot var hon mycket sämre på att svara på konkreta frågor, som till exempel enskilda giftemål eller var man skulle hitta borttappade föremål, vilket också står i sagan – ifall man läser den i dess oavkortade form.

Ganska många ”spåkvinnor” i modern tid använder sig av sk ”cold reading” eller gissningar, vilket jag redovisat i ett annat inlägg om just det fenomenet. Den kända sierskan ”Saida” som var mycket i ropet på sin tid, framträdde en gång i TV, medan en svensk man i trettioårsåldern ringde in och efterlyste en borttappad plånbok, som han tappat samma fredagseftermiddag….

jo – eehh – du har nog tappat den på en gata… i en stad” svarade Saida, med sina ”garanterat övernaturliga förmågor”.

Men en sådan förutsägelse är enkel att göra, eftersom mer än 80 % av befolkningen i Sverige bor i just städer, och i städerna brukar det också finnas gator, som alla vet..

Och hon fortsatte, med förställd röst:

Jag ser…. Ja – jag s-e-r… att du tappat den vid en Bankomat, nära ett Systembolag !

Det hade varit löningshelg, och bankomater finns ganska ofta i svenska städer eller centrumområden, påfallande ofta i närheten av Systembolagen, som män i trettioårsåldern också kan tänkas frekventera, ifall man nu ska gissa. Med lite kännedom om personens troliga vanor, så var detta en mycket lätt förutsägelse att göra, och man behövde inte alls ha några ockulta förmågor, för att förutse just precis det…

Men så faan-tastiskt !” sa mannen… ”Hur kunde du Saida veta just det ? Du måste vara klok som en Völva…. ja tänk”….

Men – det är precis det en hel människor INTE gör – tyvärr – och därför behöver de ibland Völvor eller andlig vägledning om saker och ting – helst då sådan vägledning som uppmanar dem att tänka efter själva och finna sin frihet – om de alls kan…

”Nej, läkeväxter och örter är INGET som du ska MISSBRUKA – för TÄNK EFTER själv !!”

Annonser

Humanisterna uppvaktade Kulturdepartementet – kräver att begravningsmonopolet UPPHÖR

Förra fredagen uppvaktade Humanisterna, the Swedish Humanist Association vår snurriga Kulturminister Amanda Lind (mp) med sitt reagge-hår på Kulturdepartementet, tyvärr en föga lämplig uppehållsplats för just henne. De kräver nu att ”Svenska” Kyrkan upplöser sitt begravningsmonopol, och slutar hunsa, topprida och styra och ställa med den svenska befolkningen i andligt hänseende. Det är krav som jag själv också som Hedning lagt fram genom den här bloggen, och länge propagerat för.

43 % eller mer av Sveriges befolkning är inte med i ”Svenska” Kyrkan alls, och denna Evangelisk-Lutheranska organisation är inte ett enda dugg ”svenskare” än något annat samfund som finns i Sverige. Statskyrkan upplöstes redan år 2000, alltså för 19 år sedan, men ändå har denna kyrka tilltvingat sig monopol på begravningar, och beskattar dessutom alla svenskar med en dold skatt, som man kallar ”begravningsavgift” och kräver att alla skall betala – även de som har en helt annan religion och inte längre vill stödja kristna organisationer.  ”Svenska” Kyrkans politik är helt odemokratisk, otidsenlig och illiberal, konstaterar Humanisterna.

Det är helt enkelt inte rättvist, att befolkningen skall tvingas betala, betala och betala 0,242 kr i ett medeltida ”tionde” till den svenska Kyrkan. Kyrkan ska inte hålla på och ”snatta tusenlappar” från folk som inte är med i den, och vad vi diskuterar här nu är inte pengarna, men principen. Endast i Tranås Kommun och Stockholms Stad finns ett fritt, samhälleligt alternativ, för där är det kommunen och inte kyrkan, som ombesörjer begravningarna och driften av griftegårdarna – som det BORDE vara i hela landet.

Ingen medborgare borde tvingas till att bli begravd på en ”kyrkogård” om han eller hon inte vill, utan få en begravning i sitt eget samfunds regi, i den religion man faktiskt tillhör, och inte den kristna religionen. Just därför är den nuvarande lagstiftningen otidsenlig, och bör ändras omedelbart.

Både judar och muslimer har rätt till egna begravningsplatser i Sverige. Varför får vi HEDNINGAR och ASATROENDE inte samma rättigheter ??

”Svenska” Kyrkan lurar, bedrar, besnattar och stjäl från sitt eget folk också på andra sätt – som Miljöpartiet själv orsakade under den förra Löfvén-Regeringen. Bland annat har man nu infört en lag om att guld och andra ädelmetaller skall ”återvinnas” från döda kroppar, ungefär som om människolik vore ”pantburkar” som staten och kyrkan äger, och som de kan behandla precis som de vill, och helt efter eget godtycke

Det handlar om pengar. Stora pengar. Varje år tar Kyrkan och staten – representerad av den sk ”Allmänna Arvsfonden” hand om ädelmetaller som guld och platina i 70 tons kvantitet. Och de tjänar tjogtals med miljoner, som sedan ”Svenska” Kyrkan på det mest skamlösa och svinaktiga sätt utnyttjar för att driva sin egen verksamhet. Att göra så är inte etiskt försvarbart, och kan aldrig någonsin accepteras.

I alla kulturer och i alla tider har stöld från döda personer, som inte kan försvara sig längre eller värja sin egendom, räknats som något av det fegaste, mest usla och lägsta man överhuvudtaget kan göra. I vårt nutida samhälle räknar vi det som självklart, att människor har rätt att bestämma över sin egen kropp medan de är i livet, och så borde det av naturliga skäl vara efter döden också. Ingen har rätt att våldta någon annan, stjäla mänskliga organ, tappa blod av människor utan deras tillstånd, skära sönder små barns underliv och könsorgan (såkallad ”omskärelse” som vissa Abrahamitiska religioner fortfarande praktiserar ) och följaktligen kan man inte stjäla guldtänder eller proteser heller. ”Svenska” Kyrkans sätt att agera liknar vad som skedde i nazismens dödsläger, där man också rutinmässigt stal guldet från de döda.

Kom ihåg vilka de är. Kom ihåg vilka värderingar de har. Kom ihåg hur de har behandlat andra, och vad de står för….

Vad värre är, så har ”Allmänna Arvsfonden” som får 80 % av värdet av guld- och metallstölderna, gett bidrag till islamiseringen av Sverige. Terror-forskaren Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan har bevisat hur det hela gått till.  Det sk ”Studieförbundet Ibn Rushd” som driver Koranskolor runt om i Sverige har fått över 48 miljoner förra året, allt genom denna ”allmänna arvsfond”. Det oetiska samarbetet mellan Miljöpartisterna i Regeringsställning och dessa organisationer för extrem islam, har kritiserats gång på gång.

Just idag utvisade SÄPO, den svenska säkerhetspolisen, en viss Abdel-Nasser el Nadi, som varit ledare för den sk ”Vetenskaps-skolan”, en maskerad Koran-skola och drivbänk för militanta islamister, som ”Allmänna Arvsfonden” också lär ha gett bidrag till, oklart dock med hur mycket, eller hur många tiotals miljoner. El nadi har dömts för grova bokföringsbrott, och suttit i SÄPOS förvar sedan i Maj detta år. Ändå påstår man att det ”inte går” att verkställa utvisningsbeslutet. Varför samarbetar ”Svenska” Kyrkan hela tiden med sådana personer, och varför skall de ha statliga bidrag ? Vad är det för underliga Monoteistiska, närmast medeltida värderingar, som denna islam och Svenska kyrkan gemensamt försöker föra in i vårt samhälle ?

Det är inte rimligt, att guld från svenska fattigpensionärers kroppar skall finansiera ökad islamisering av hela vårt samhälle. Detta ligger inte i någon enda svensk medborgares intresse, och detta är inte vad hederliga, skötsamma och laglydiga svenskar arbetade, slet och betalade skatt i ett helt liv för, från vaggan till graven.

Humanisterna föreslår nu, att denna snuskiga, oetiska guldhantering upphör. I en debattartikel tidigare detta år föreslog det, att det åtminstone skall bli tillåtet att själv omhänderta sina fränders och anhörigas aska, utan att den plundrats, och att man skall få gravsätta den under värdiga former i andra, icke-kristna samfunds regi.

Till och med Påven, flera amerikanska delstater och Storbritannien samt flera EU-länder tillåter, givet EU:s gemensamma lagstiftning personer att begravas icke-kristet, och tillåter inte, att man stjäl, snattar och beslagtar guld ur människors kremeringsaska, bara för att skamlöst utnyttja dessa pengar för kristna eller muslimska samfunds ändamål.

Det måste bli ett slut på detta, ögonblickligen. Vi måste få ge våra döda anhöriga ett värdigt slut, utan kristendomens inblandning, utan stöld och utan förtryck från kristna kyrkors sida.

Snart är det Alvablot – årets viktigaste högtid för firandet av de döda och kära bortgångna, alla dem vi minns och skall bevara i vårt minne. Låt oss göra det på ett värdigt sätt – UTAN medverkan från dessa kristna präster och prelater, vars närvaro på griftegårdarna INTE är önskvärd….

 

Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

Alla goda svenskar vet att det snart är Allhelgonahelg, en helg då vi inte alls hedrar några katolska helgon, utan istället våra egna döda anhöriga, förfäder och förmödrar. Men långt färre av oss känner till Alvablotet, det Hedniska och Asatrogna fest som föregick allhelgona, en fest som den kristna kyrkan först försökte införa år 784, enligt vad en del påstår.

De flesta forskare är också helt ense om att den kristna allhelgonatraditionen kom till Norden först under tidig medeltid, och ersatte en tidigare fest, som firats över hela det germanska och keltiska området.

Jag har skrivit mycket om Alvablotet här ovan, under rubriken ”Högtider och Blot” och ifall du inte läst dessa stycken från tidigare år, kanske det är dags för dig att läsa dem. Alvablotet har man alltid traditionsenligt firat vid övergången från Höstmånad till Slaktmånad, som Oktober respektive November kallats i den nordiska traditionen. De som verkligen är lärda, vet också att ”Alv” är namnet på det mineralrika lager, som finns under matjorden, och att sagans alfer, ”de små under jorden”, ”jolbänningarna” (Jämland) ”vittran” (Norrland) och Vanernas gudaätt, ursprungligen var ett och samma begrepp. Förfäderna, som tänktes bo under jorden nära människornas hus och gårdar, gav god äring och årsväxt, och till och med tomten, personifikationen av den egna tomten, gården och gårdstunet, och även gårdens förste inbyggare, hörde till samma grupp av väsen.

”Alva” eller alv, är det jordlager med urlakad mineraljord, som du ser vid C) ovan

Förklaringen till denna tro var enkel. Vårdade sig man om naturen och dess resurser, och odlade man sina fäders och mödrars jord utan att överlåta den till något annat folk, ja då hedrade man också sina döda, och de som vilade i jorden. Samhället fick kontinuitet och bestånd, och nya generationer kunde växa upp och leva där de gamla arbetat. Så växte ett samhälle, en odal. Med tiden kom också dessa föreställningar att byggas ut, och idag har somliga inte längre reda på dem. I utlandet, till exempel, har man högst dimmiga begrepp om hur de nio världar som fanns i Världsträdet Yggdrasil egentligen var organiserade, vilka som låg underst och överst, och hur de förhöll sig till varandra eller helheten.

Redan namnet Alva kan vara ett namn på Hel, dödsrikets gudinna, och Alfheim, det grönskande land Frej fick i tandgåva (nej, vi Hedningar d-ö-p-e-r aldrig någonsin våra barn, eftersom vi anser att det är fel att tvinga dem att anta en tro de inte valt själva, men däremot ger vi dem gärna en gåva när de får sin första tand) är vanligen tänkt att ligga under jorden, och inte uppe i himlen. I keltisk mytologi förekommer samma föreställning, Tir na Nog är ett grönskande rike under jorden, dit man kan få komma när man dör. Kelterna trodde till och med långt fram i tiden, att människor besökt det stället i drömmar, syner eller på riktigt, och så sent som på 1100-talet beskrev man också hur besökare därifrån genom en grotta skulle ha tagit sig upp på markytan, och angav en faktisk by i England, där detta skulle ha hänt.

Om vi tycker detta låter konstigt eller underligt, skall vi komma ihåg att man också i 1600-talets Sverige trodde att bergtagning, eller att hamna hos ”de underjordiska” var en fysisk realitet, och inte en fantasi, vilket till och med protokoll från våra tingsrätter kan ge besked om – till och med på 1700-talet sysselsatte sig svenska domstolar med detta, helt på allvar, helt utan någon form av ironi.

Hel, underjordens härskarinna, har demoniserats av de kristna men är ett dubbelbottnat väsen…

Ibland benämndes Alfheim också Ljosalfaheim, och tänktes bebott av ljusa, vänliga makter – under det låg Svartalfaheim, som var bebott av betydligt dunklare varelser. Redan i föreställningarna om dessa två världar – som nämns först av Snorre på 1200-talet, märker vi hur en kristen demonisering av den hedniska underjorden börjar sätta in. På Sturlassons tid tänkte man sig ännu de två rikena som någotslags hem för elementarandar, i antikens anda – man talade ju om olika sfärer för eld, vatten, jord och luft, men det egentliga Hel, själva dödsriket, var skilt från Alfheim, eller de godas elyseiska fält, där man levde i en behaglig tillvaro.

Nifelhel eller Nifelheim en värld av dimma, töcken och dis – en värld i evig höst – tänktes ligga över Svartalfaheim. Snorre säger på ett ställe i sin prosaedda, att bara de som dött ”den andra döden” eller som ”dör ur Hel” kommer till Svartalfaheims eviga mörker. Många har missat den här avslöjande detaljen, liksom det faktum att Hel inte alls var något grått Hades från början, utan en ganska dräglig plats. I Helheim, eller Hels salar fanns till exempel den stora gilleshallen Okolner – den o-kalla eller varma. Där var det fest och gamman. Redan Viktor Rydberg beskrev Okolner eller det glada och positiva Hel i sin ”studier i Germanisk Mytologi” på 1880-talet, och redogjorde för hur de kristnas demonisering och nedvärdering av Hel hade gått till.

Men i Okolners gilleshall skulle Liv och Livtraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök och Surts förgörande eld, och sedan komma tillbaka till Midgård eller jorden tillsammans med Balder och Höder, och alla de försonade döda, som skulle återkomma när Världen en gång återföds. ”En ulv hänger över dörren, över ingången gapar örnen” heter det om Okloner i skaldepoesin, och dit in kunde alltså ingen komma, som inte redan vore död. Skillnaden mellan Valhall och Helheim var bara att man inte alls behövde dö i strid för att komma till Hel, hon tog även de sjuka, de gamla och de svaga till sig, ja till och med de små barnen, och var barmhärtig emot dem alla. Den ursprungliga Hel skildrades som rättvis och stark, och det var bara Náströnd eller Likstranden, det yttersta och understa Helvetet, som låg djupt under Hel, som i någon egentlig bemärkelse var Hels Vite, eller hennes straff.

Dit kom bara de som mördat sina fäder, brutit eder – eller – det har en annan hand än den som ursprungligen tecknat ned Voluspás originaltext i ”Codex regius” skrivit, enligt Frans G Bengtsson – ”de som förför en annans hustru”. Tydligen hade avskrivaren, som levde på 1200-talet, själv dåliga erfarenheter av det där med hustrur, men den ursprunliga Hel var alltså annorlunda – hon var en dödsgudinna, ibland skildrad som en trött gammal gumma, ibland som en tidlös varelse – ”hon är äldst av allt skapat” står det i Prosa-Eddan, och kanske har hon de som trofast dyrkar henne, också idag… Jag själv känner en sådan, men jag ska inte avslöja hans verkliga namn.

Scen från Nástrand

Hedendomens helveten är inte permanenta, likt kristendomens. Även holmen Glyngve, som ligger norr om Nástrand som en egen liten ö i havet, där Loke ligger bunden, övervakad av sin hustru Sigyn, som i sin barmhärtighet stannar hos honom intill Ragnarök, skall gå under, och som sagt – det var bara ett försvinnande litet antal döda, som alls hamnade där. Den ”andra död” som Snorre talar om, är den stora glömskan, för först när en död person inte längre blir ihågkommen, firad av de sina eller ingen minns den döde eller döda mer, ja först då är personen död på riktigt. Så länge vi minns och ärar de döda, är de också med oss, och då finns de i säkert förvar hos Moder Hel.

lokeLoke och Sigyn i sin klipphåla ”Detta är kärlekshatet, och det är av avgrunden !” skrev en gång August Strindberg…

I livstiden bedrog Loke stackars Sigyn tusentals gånger, till och med när han förvandlade sig till ett sto och födde Hel, och nu ligger han bunden med sina söners tarmar, som den ärkeförrädare han är. Men Sigyn är fortfarande honom trogen, och står med en giftskål för att samla upp ormettret, som annars rinner Loke i ansiktet. Någon gång vart århundrade tömmer hon skålen, och då vrider sig Loke i plågor. Detta kallar människorna för jordbävning, skrev Snorre borta på Island, men när Ragnarök slutligen kommer, skall Sigyn bli fri från sina bottenlösa kval och allt sitt elände.

En 1800-tals skildring av samma motiv

Att verkliga offer till Hel också förekommit, ser vi av platser som ”Frau Holle Teich” i Tyskland. Långt inne i Hohe Meissners bergsmassiv ligger en offersjö med detta namn, och där lär man på botten ha hittat järnåldersfynd, både i form av krossad keramik och svärd, spjutspetsar och andra vapen, som först böjts och gjorts obrukbara. Också i Nordiska mossar, som Hjortspringkobbel i Danmark och flera andra platser – också i Sverige – finns liknande offersjöar bevarade, och Holle – Hulda – Hel, den döljande och hulda gudinnan, krävde alltid ut sin tribut till sist.

I modern tradition har amerikaner och andra börjat skildra henne som till hälften försedd med sklettansikte, till hälften ung och levande. Det finns det inget som helst stöd för i den Nordiska traditionen. I Eddan står, att Hel är ”Hälften blå och hälften blek”, men det norröna ”blå” som i ”blåman” kunde också betyda svart, mörk och inte bara mörkblå, som en del har tänkt sig. Att Hel är till hälften blek, är väl inte heller så konstigt – lik brukar bli bleka och vitaktiga först, sedan blå eller svarta när förruttnelsen sätter in, men det var först in emot den mörka medeltiden, och de kristnas ankomst, som Hel tycktes så skräckinjagande.

Modernt träsnideri från England, tillägnat den sentida Hel. ”Hennes bädd heter sjukläger, hennes kniv hunger och hennes fat svält” skriver Sturlasson. ”Gångtrött heter hennes träl, Gånglata hennes trälkona” (se figurerna till vänster och höger i bilden)

Ännu modernare bild av Hel, gjord av undertecknad och en amerikanska i London…

BBC SKÅDAR SÄRIMNER på Piktisk sten…

Igår skrev jag om den iriske hjälten Finn, och för någon dag sedan publicerade BBC spännande upptäckter om en piktisk sten i Skottland, där SJÄLVASTE SÄRIMNER verkar vara avbildad. Det är förstås ingen slump, ingen tillfällighet, utan ett exempel på vad vi hedningar kallar synkronicitet, dvs att flera sinsemellan helt oberoende händelser bildar ett mönster, och så att säga arbetar emot samma mål.

Bevisen är MÅNGA – ”Fatter is he, fatter is he who has dined upon the spam, the ham and the pork of ages”

Tidigare har också motiv med hedniska vildsvin – de nordiska myternas Hildisvin – setts flera gånger över det piktiska området. Den så kallade bildstenen från Knocknagael, idag förvarad i ett lokalt kommunhus, visar ett tydligt nordiskt vildsvinsmotiv, redan på 400 – 600 talet.

Denna gång har man hittat överdelen av ett keltiskt kors från 800-talet, men över det sitter två hedniska djur, och nedtill en dunkel inskrift. Det är ett vildsvin och en jakthund, som står ansikte mot ansikte och öga mot öga med varandra. Vildsvinet symboliserade pikter, vikingar och skottar – de fria hedningarna i Norden, vars vapendjur detta var. Hunden är de kristna, som härmed får bära hundhuvudet som vanligt. Sådan är Särimner – och åter har han skådats !

 

”IN HOC SIGNO VINCES – SIC SEMPER PORCUS !!”

En hymn till SÄRIMNER

Melodi: Tomorrow Belongs to me” aka ”Der Morgige Tag ist mein”

”Se, solen står låg över höstlikt land
men tanken är trots allt dock fri
Så samlas, mitt folk, till ett högre mål –
– För Särimners makt är min !

Förtryckta vi lever, med kors och islam
i ett land utan mening och hopp
Men någonstans väntar vårt ödes dag
– För Särimners makt är din !

Ja, Särimner lever, trots våld och trots hot
I det land som ändå är vårt
I tider av nöd står han upp för oss
Och Särimners makt blir din !

En morgon ska komma, när segern den vinns
För Särimners makt skall bli din

Ja, Särimners makt
Särimners makt
Särimners makt
Särimners makt är DIN !”

 

Hur många är de Asatroende Hedningarna i Riket ?

Att vara Hedning innebär att man inte tror som ”Svenska” Kyrkan tror. Det är att avsäga sig Monoteismen, och de Abrahamitiska samt Abderitiska Ökenreligionerna. Över 43 % av svenska folket har nu tagit detta viktiga steg, och på köpet sparat nästan en miljon kronor per man och kvinna, eftersom ”Svenska” Kyrkan annars tar ifrån dem dessa pengar under ett helt liv – men de som är Hedningar får leva som det anstår vuxna människor, och betalar inte denna fruktansvärda straffskatt, som man kallar ”Kyrkoavgift”.

Du kan också enkelt befria dig, genom att följa länken här. Det är gratis, och du behöver inte betala någonting för det.

Om du är Ateist, så är du också hedning. Om du är Agnostiker, och alltså tycker att man inte kan veta  något säkert om ”andliga” ting, så är du också Hedning. Du är hedning i fall du är Hindu, Buddhist eller något annat, och ifall du följer din egen väg. Du är hedning ifall du är Humanist. Du är hedning i fall du är fritänkare. Du är hedning om du är liberal, och tror på ett fritt och sekulärt samhälle, där Sharia-lagar och liknande inte har något utrymme mer.

Du kan också vara en Asatroende hedning som jag, såklart.

Somliga av oss är organiserade, andra inte. De största samfunden i landet är Nordiska Asa Samfundet, som nu har över 2000 medlemmar, enligt vad NAS själv rapporterar via sina många Facebook-sidor. Sedan finns också Samfundet Särimner, ett esoteriskt samfund med 700 medlemmar, som inte är öppet för envar, utan bara utser medlemskap på vissa meriter och egenskaper, som dess medlemmar måste ha. Till slut även något som kallas ”Forn Sed”, vilket mest är en disorganiserad grupp för New Age, med mindre än 300 aktiva medlemmar i dagsläget, men de är tveksamt om de individer som finns där, alls skall räknas till hedendomen överhuvudtaget.

Och till sist finns även de oorganiserade, och en hel rad mindre organisationer. Detta gör – enligt försiktiga beräkningar som jag tagit del av – att det nu finns över 6000 kända Asatroende i Riket. Ibland har vårt antal vuxit, ibland inte. Det har gått upp och det har gått ned, men vår tro består – den är som Särimner oförstörbar och evig.

Diskussioner har dock utbrutit på vissa nätforum om NAS trovärdighet som andlig organisation, och om man alls kommer att kunna komma över 10 000 medlemmar, och sedan upp till 100 000 och fler, som det ursprungligen var tänkt – och ur de diskussioner som förts inför öppen ridå, saxar jag litet:

Protesterna emot Runförbudet – ett förslag som numera är skrotat och inaktuellt, tillkom efter det att jag först av alla hade engagerat mig i frågan. Sedan ägde en namninsamling i NAS regi rum, och det förkastliga förslaget skrotades, till Kulturarvets och hela vårt lands fromma. Det var första gången vi Asatroende gick till gemensam politisk aktion, inte för att vi alls på något sätt ville det, men eftersom vi var så illa tvunga.

Våra organisationer blir fler och fler, och vår rörelse växer – men med den också interna splittringar, partistrider, svartmålningar av enskilda. Jag själv som varit med ända sedan 1990-talets första år känner igen alltsammans, och fler än jag efterfrågar en snar ändring.

Om det ska ske krävs dock en helt annan stabilitet än vad som hittills har funnits i svensk asatro. Tidigare grupper har tenderat att implodera och balla ur till höger och vänster. Vet inte om Nordiska Asa-samfundet är den organisation som kommer klara av uppgiften, men man kan ju hoppas. Nyckeln för att lyckas är hur som helst att visa över en längre tid att man är både seriös och stabil. En religiös organisation handlar ju väldigt mycket om att förmedla värdighet och meningsfullhet; det kan man inte göra om man riskerar att kollapsa när som helst.

Frågan är om NAS nuvarande förtroendevalda alls klarar den utmaningen, säger enskilda personer inom NAS som jag själv talat med. Organisationen verkar just nu minst sagt lite svajig, men Hedendomen växer – och det är det viktigaste !

Tror mer på att utgå från specifika initiativ, och sedan skapa medlemsorganisationer runt dem i den mån det behövs.

Som jag förstått det verkar en del personer bakom NAS bo i Norrköpingstrakten. Säg att de i stället för att starta NAS hade byggt en enkel liten gudstjänstlokal/gudahov i närområdet, och börjat hålla regelbundna högtidsfiranden för de lokalbor som var intresserade. Skapat något fint och trevligt för lokalsamhället, och hållit dörrarna öppna för alla som var nyfikna. I den mån det uppstod behov kunde de då ha skapat någon sorts stödförening kring lokalen, typ ”Finspångshovets vänförening”, och gradvis kunnat växa i populatitet, professionalitet, bygga ut och smycka lokalen allteftersom det blev möjligt, och så vidare. Sedan om det blev lyckat kunde det ha inspirerat liknande projekt på andra orter. Över tid kunde kanske samarbete mellan olika föreningar leda till en paraplyorganisation för samordning av större evenemang.

Nu började man i stället i andra änden. Man skapade först en rikstäckande medlemsorganisation, som utlovar aktiviteter, möjlighet till lokaler etc i den mån som organisationen lyckas växa. Det känns mer riskabelt. Om man börjar med att skapa nåt konkret och lokalt är det lättare att pröva sig fram, ett steg i taget, och se vad som fungerar.

Finn har namnsdag

Idag har Finn namnsdag enligt den svenska almanackan. Man brukar på Wikipedia och andra liknande sajter på nätet hävda, att namnet skulle ha sitt upphov i folkslagsbeteckningen ”Finne” vilket under den tidiga medeltiden också skulle ha använts om Lappar eller Samer. Men detta är nog inte riktigt sant. Namnet finns också på andra Indoeuropeiska språk än de Nordiska, och det är mycket äldre än den sena järnåldern.

Rätteligen skulle även Fingal ha namnsdag denna dag, eftersom det namnet är ännu en keltisk och irisk variant av Finn – och det är på Irland namnet egentligen hör hemma, som vi snart skall se.

Bland kända personer som har namnet Finn, kan man finna polarforskaren Finn Malmgren eller sångaren Finn Zetterholm, som inte var för fin att sjunga folkliga och fula visor på sin tid, eller för att citera tecknaren David Nessles kända vers: ”Finn Zetterholm, Finn Zetterholm, det är vår nya sport – Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – för han har kommit bort !

Trubaduren FINN Zetterholm lanserade på sin tid den så berömda LP:n ”Folk-lår”. Man får INTE vara pryd, buskablyg eller sipp, ifall man VERKLIGEN är HEDNING !!!

En tydlig ledtråd, som visar hur gammalt namnet Finn är, får man via den vida spridda sk ”Finn-sägnen” som finns över hela Norra Europa. Man har antagit att det Nordiska namnet Finn också kan betyda stigfinnare eller vandrare, och i den mest kända svenska varianten – som dock är kristnad – talar man om Jätten Finn i Lunds Domkyrka.

Ansiktet på Finns staty i Lunds domkyrka höggs redan på 1700-talet sönder av kristna vandaler, som inte tålde en hednisk hjältes närvaro.

När kristendomen kom till Norden fanns det en eller annan Engelsk präst i Lund, säger man – detta skall ha hänt 1050 ungefär. Han kunde inte bygga någon kyrka själv, eftersom han i likhet med de flesta kristna var en svag och okunnig man, och därför fick han be om hjälp av den Hedniske och Rättsinnige kämpen Finn, som bodde vid Tre Högars Ting, inte långt från Dalby. I lön ville Finn ha prästens ögon, samt sol och måne, men bara om prästen inte kunde gissa Finns rätta namn, för godlynt som han var, hjälpte han prästen anonymt, bara för gammal vänskaps skull. Den nya katedralen i Lund blev snabbt högre och högre, och den falske prästen smög ängsligt omkring på landsbygden, för han ville ju inte, att den dag skulle komma, då Finn fick sin rättvisa lön för mödan. Under en ättebacke vid Tre Högar hörde han så en mörk kväll en kvinnoröst som sjöng: ”Finn, Finn heter far din – och hem kommer han snart, med sol och måne !

Nöjd med den kunskapen gick prästen till byggplatsen nästa dag, och skrek ”Finn, Finn – sätt den sista stenen längre in !” och Finn förvandlades då till sten, trots sina jättelika kroppskrafter. På en pelare i Katedralens krypta ser man Finn själv än idag, och på en annan pelare hans hustru och deras barn; och man vet att denna pelare så sent som på 1100-talet stod mitt i kyrkan, men att den flyttats till den underjordiska kryptan av räddhågade kristna. Men en dag, sägs det – då mänskligheten lyckats bygga bro över Öresund, och en tunnel under Hallandsåsen, då ska Finn vakna till liv igen, och den kristna kyrkan skall falla, och bli till stoft och grus. Som vi alla vet dröjer det nog inte länge, för vi har faktiskt en bro över Öresund och en tunnel under Hallands ås i detta nu, och Asatron har redan vaknat och kommit tillbaka. Den urgamla profetians ord kan mycket väl vara sanning, och fullbordas mycket snart.

Forskare är nästan säkert att namnet Finn kommit till Lund med Irer eller Angler – staden Lund hade ju rika förbindelser med bland annat London i England, som en del till och med säger att Knut den Store tänkte på, när han tog över Lund efter Sven Tveskägg. På Irland finns en hjälte vid namn Fionn Mac Cumhaill, vars namn ibland moderniseras till Finn McCool, vilket ju kan vara coolt nog för sena tiders barn.

Den irländske halvguden Finn, med hans hustru Sahdbh och en av hans två hundar, Bran och Secolann, enligt en modern irisk illustration

Finn betyder i själva verket ljus, ljushyad eller vit, liksom Fingal, som är det skotska namnet på samma gud eller halvgud. Man har ansett, att båda namnen skulle syfta på Nordborna, som ju tidigt dök upp på Irland, och skilde ut sig från de brunhåriga kelterna. Kanske är Finn också en motsvarighet till Himmelsguden Ull, som ju också var en solgud redan på bronsåldern. Berättelsen om byggmästaren, eller ”Jätten Finn” finns också i Eddan, och den iriske Finn beskrivs ibland också som en jätte, eller i alla fall med jättelika krafter.

I Eddans version av berättelsen, gäller det en jätte som tillsammans med sin hingst Svadlifare arbetar på att bygga Asgård – ibland kallas jätten Mundlifare, efter namnet på Månes far. Jätten vill ha solen, månen och Freja i lön, men som vi alla vet lurar den listige Loke honom, genom att förvandla sig till ett sto, och locka bort hingsten, som gjorde det mesta arbetet. Loke fick hingstlem i röven, och grundligt knullad som han blev födde han sedan Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven – detta var hans ur röven skapade avföda, som plågat människor och gudar sedan dess.

Lokes avföda, enligt en teckning från början av 1900-talet

Man har antagit att myten om Asgårdsbyggmästaren speglar en äldre, gemensam indoeuropeisk myt om två generationer av gudar, där den äldre är ett slags ”världsbyggmästare” eller de krafter, som skapar Världen, och den yngre de krafter som verkar i naturen som vi känner den. Detta känns igen också i Eddans berättelse om kriget mellan Asar och Vaner, som är det äldsta kriget i Världen. Även den grekiska myten om Zeus, som besegrar sin fader Kronos eller tiden – Kronos skildras som en jätte, han också – och hur världen sedan skapas av urjätten Kronos eller Ymers kropp, hör till samma sägencykel. Finns namn, Fiann, ska återfinnas också i andra namn typ Gwen, Wenafra eller det franska Guinevere, samt det nordiska ”vän” (inte vän som i vänlig, utan vän som i ”fager och vän” ) vilket blott är en parantes.

Nåja, som den Sol-gudomlighet eller Ulls vederlike som Finn var, så drog han omkring på Irland med sin Fianna eller Hird, och utkämpade slag efter slag emot rikets fiender. Emellertid har han fler likheter med de nordiska myterna än så. I början av hans liv hette Finn ”Deime” eller säkerheten, det förutbestämda (solen är ju förutbestämd att gå upp varje dag) men så sattes han i lära hos dvärgen Finn Eces eller Finnegas, som i åratal försökt fånga Visdomens Lax, sägs det. Finn lyckades fånga den åt honom, och skulle just steka den, när han brände sig och fick lite av fiskens kött på tummen. Då förstod han plötsligt fåglalåt, och hörde hur två kloka korpar i ett träd kraxade om att hans gamle lärare ville döda honom, och ha all visdomen och fisken för sig själv…

Om ni verkligen studerat Asatron på djupet, och om ni verkligen är Hedningar, så ser ni genast likheten med hur Loke förvandlar sig till en lax och dyker i Frånångers mot norr rinnnande fors i myten om hans slutliga tillfångatagande. Ni ser också likheten med Sigurd-sagan, där Sigurds fosterfar Regin planerar att döda honom, sedan draken Fafner (som med lite god vilja kan liknas vid en fisk – ”hedfisk” kallas ju ormar i skaldediktningen) väl blivit dräpt av Sigurd. På den berömda Ramsundsristningen i Södermanlandsamma ristning som nu nästan blivit totalförstörd och utplånad, sedan Eskilstuna kommun fick för sig att skapa ”handikapp-access” till den, trots att det alltid varit meningen att man skall lämna ristningen i fred, och inte gå eller stå på den – vilket bara skadar och inte främjar – ser vi också hela Sigurd-sagan, inklusive hur Sigurd bränner sig på drakhjärtat, och plötsligt förstår fåglalåt.

Ristningen på Ramsundsberget innan en okunnig kvinnlig kommunalpolitiker vid namn ”Birath” såg till att nästan totalförstöra den…

Också klippformationer vid den Irländsk-Skotska kusten, som ”giants causeway” eller den berömda Fingals-grottan är faktiskt döpta efter samma Finn, som likt jätten i den skånska sagan skall komma tillbaka en dag, när hedendomen återföds. Minnet och traditionerna lever vidare, därför att hedendomen, med dess myter och berättelser, är så gott som universell, och spridd över hela Nordeuropa.

Att de kantiga basalt-pelarna tolkats som rester av något forntida byggnadsverk, eller anses ha jättar som upphovsmän är kanske inte så konstigt… Och Hedendomen vinner alltid. Här hemma är namnet ”Fingal” inte så välkänt, utom i Marin Ljungs gamla skämt om ”Fingal Olsson” kanhända….

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, han är död.
– Det är han inte, han rör ju på sig.

Detta sägs helt apropå, när man ska få en hårdhjärtad kvinna att skratta – precis som när Loke försöker få Skade att skratta efter dråpet på hennes far, och lyckas med detta uppdrag genom att ”binda fast sina hemliga ting vid skägget på en getabock” som det står i Eddan – och ”än skrek Geten, och än skrek Loke”. Och slutligen log Skade, vinterns kalla gudinna..

Så ni ser. Hedendomens legender, sagor och myter nyskapas, omskapas, flyter samman, klyver sig, fortsätter att vara lämpliga för alla tillfällen och kommer ständigt tillbaks. Ingenting kan besegra dem, inte idag, inte några dagar. Att vara hedning är att vara människa, och att vara medveten om sin mänskliga natur. Sålunda Säger Särimners Sändebud – Sela !!