”Hur brist på Valrossbetar skall ha sänkt Grönlandsbosättningen”

Att Erik den Röde grundade de Nordiska bosättningarna i östbygden och västbygden på Grönland känner väl alla bildade människor i Sverige till, men färre minns kanske det faktum att de bestod ända till 1400-talets första hälft, och kan ha överlevt så länge som till ett trettiotal år före Columbus, som de kristna på falska och felaktiga grunder utsett till Amerikas upptäckare.

Nu rapporteras från The Smithsonian i USA – detta anrika lärosäte – att jakten på Valrossbetar och bristen på denna eftertraktade råvara skulle ha gjort att Grönlandskolonierna till sist dog ut, vilket också andra media med arktisk anknytning tar upp idag.

Skulptur av Valross i Valrosstand från 1200-talets Nidaros eller Trondheim

Traditionellt har man skyllt på klimatförändringar och tidvis kallare klimat under medeltiden som en förklaring till Grönlandskoloniernas nedgång och sakta borttynande. Om det lär oss någonting, så är det att inte överdriva betydelsen av klimatförändringar eller deras betydelse. Nordborna kunde överleva i minst 400 år på Grönland praktiskt taget utan jordbruk eller boskapsskötsel, och ändå hade de omjämförligt mycket sämre och mindre teknik än vi har idag. Grönland ödelades visserligen, men den Nordiska kulturen överlevde som vi alla vet på andra håll. Och klimatet under Vikingatiden skall enligt vissa forskare ha varit 4-5 grader varmare än nu, i alla fall på 1000-talets Grönland. Nu spår vissa klimat-pessimister att en ökning på två grader i genomsnitt skall inträffa, Globalt sätt – ellerr möjligen 4-5 grader. Betyder det en återgång till Vikingatidens förhållanden ?

Mänskligheten har i alla fall upplevt ännu större klimatförändringar förr – ja flera istider och interglacialer, om vi räknar med Neanderthalarna, vars hjärnor var större än våra. Vad finns då att vara rädd för, mer än en förljugen kristen Yttersta Domen-mentalitet ?

Nåja. James Barett, en arkeolog från The University of Cambridge har studerat jakten på valrossbetar, samt dess användning som elfenbensråvara – ja – man sålde dem faktiskt som elfenben, Afrikas elefanter till fromma. Introduktion av just Afrikanskt och Indiskt elfenben, under de stora upptäcktsresornas tid, skulle enligt den senaste forskningen ha lett till ett prisfall på marknaden för falskt eller äkta elfenben, och som ett resultat av det skulle Grönländarna inte haft råd att importera vad de behövde för livets uppehälle.

Dessutom skulle de ha förlagt sina jakter allt längre och längre norrut, och förlust av enstaka manliga familjemedlemmar under snöstormar i samband med jakt skulle då ha röjt undan de sista marginalerna för en redan högst ansträngd och minskande befolkning. Utan jägare och krigare dog så den nordiska bosättningen ut, anser man. Förmodligen finns det en viktig lärdom där också. Man skall nu ha studerat allt från brev ifrån enstaka Påvar, daterade 1282, som krävt av Grönländarna att de skulle erlägga skatt till den katolska kyrkan i silver och guld istället för valrossens elfenben, och silver och guld att betala denna alltmer giriga och förtryckande kyrka hade de ju inte..

Man påminner om ”The Lewis chess men” och otaliga andra medeltida eller vikingatida konstverk, som gjordes av valrossens betar, men glömmer bort seglen och tågvirket, som man fick av valrossens sega hud…

Grönländska Valrossbetar med medeltida runskrift från 1200 – 1400 skall ha hittats i hela Europa.

Nordborna använde valrossen till mycket, även som köttråvara. Dessutom undanröjer de senaste fynden vad man sagt om att Nordbor på Grönland inte skulle ha lärt sig Inuiternas jaktmetoder, men det var just precis vad man gjorde. Förra året rapporterades om hur en enstaka Valross skulle ha vält ett helt fartyg, tillhörande den ryska flottan, enligt vad man då uppgav…

 

The time has come,” the Walrus said, ”To talk of many things:
Of shoes—and ships—and sealing-wax—  Of cabbages—and kings—

And why the sea is boiling hot, and whether pigs have wings….”

Brasilianare fast på Langjökul, skriver Aftonbladet…

Kvällstidningen Aftonbladet rapporterar denna afton, med Morgunbladid i Reykjavik som källa, att 39 personer, bland dem ”britter, brasilianare och barn” skall ha åkt vilse med snöskoter på den Isländska glaciären Langjökul i en snöstorm sedan i måndags, och att man därför vill ställa researrangören till svars.

Min egen enda kommentar är att det såklart kan vara oansvarigt av en researrangör att ta en massa utlänningar till fel plats vid fel tillfälle och i ogjort väder, men jag frågar mig mer än allt annat vad de här personerna alls hade på Island att göra.. Brasilianare, Barnrumpor och Britter har inget att hämta i en snöstorm på Island hursomhelst, och nu har det kostat åtskilligt med pengar och resurser att få ned dem från jökuln och obygden. Islänningar som bor i området, och Nordbor, vet i alla fall hur man överlever en storm på egen hand, och när man skall hålla sig hemma.

Strax nära denna jökul ligger Thorisgjökull, och alla vet, att när Thor är vred, är han inte till att leka med.

Fra Langjökull hin Mikla…

 

Raud den Rammes dag

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas Raud the Strong – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.

 

Ännu en seger för Freja, Bastet och Polyteismen ??

Enligt en ganska absurd artikel som den internationella nyhetskanalen Sky News behagade publicera så sent som i måndags, så skulle kristna och andra Monoteistiskt anstuckna personer sällan hålla sig med katt, medan kattägarna i större utsträckning är hedningar.  Man påstår att en urvalsundersökning baserad på 2000 amerikaner i USA och deras levnadsvanor skulle ge detta resultat, men ifall den källan har någon större relevans för exempelvis Europa eller resten av världen, diskuteras aldrig i artikeln, som tycks vara fylld av kristen bias. Inte heller görs det någon redogörelse för relevansen av 2000 personer, jämfört med i USA:s befolkning som helhet – ett sample på 2000 personer behöver inte alls vara statistiskt rättvisande.

”I krig och kärlek är allt tillåtet enligt Freja, men vad gäller då om lögn och statistik ?”

Personer som klokt nog aldrig sätter sin fot i en kristen kyrka, och undviker de totalitära lärorna och människo-uppfattningarna har i genomsnitt 2,0 husdjur, medan de kristna uppges äga 1,4 sådana i medeltal, och detta uppges vara signifikant. En viss Professor Samuel Perry från The University of Oklahoma, som citeras i artikeln, påstår att katter och övriga husdjur skulle ersätta den sociala interaktion som man får genom en andlig gemenskap eller en kyrka, men han underlåter helt att förklara varför han just bara talar om ”kyrkor” (Kristen bias, och tvivelaktig forskning, som vi ser…)

Katter skulle enligt professorn helt ersätta den kristne guden, eftersom de ”dyrkas” i hemmet och ägaren försöker försäkra sig om deras gunst och tillgivenhet, istället för ”guds”. Hundar däremot anses se människorna som gudar, påstår den amerikanske professorn, medan katterna enligt honom tror att de själva är gud.

Kan man bevisa sådant genom urvalsundersökningar, eller statistisk forskning ??

Norsk skogkatt. En överlägsen ras som klarar sig själv i alla klimat, och visst inte behöver någon ”dyrkan”…

 

Ps: Om ni inte vet vem Bastet är, kan ni lämpligen konsultera Wikipedia eller en riktig uppslagsbok. Vem Freja verkligen är, vet ni förhoppningsvis redan…

Förbud mot religiösa friskolor på väg – Men stat och media håller barnmisshandlarna bakom ryggen och försvarar dem…

Att indoktrinera barn tillhör de allra allra värsta sysselsättningar som vuxna människor kan ägna sig åt, och borde vara straffbart enligt lag. Regeringen Löfvén har nu utrett de religiösa friskolornas vara eller icke vara, och som vanligt håller statliga myndigheter Montoeisterna bakom ryggen, och går de totalitära samhällssystemens och lärornas ärenden.

Svenska media deltar också i det sedvanliga daltandet med både kristna och islamister, och borde skämmas för en såpass ryggradslös och ynklig hållning, helt renons på både ansvarstagande och moral.

Från Regeringen Löfvéns slaktarbod: ”Och bocka bocka lille svensk – utan ryggrad passar du för SAP, liksom på sin tid NSDAP !

 

Till och med svenska dagbladet viker ned sig för kristenheten, och påstår servilt och underdånigt  med mössan i hand och ryggen krökt ända ned emot skrevet att det skulle vara ”för svårt” att förbjuda de religiösa friskolorna, och sluta med indoktrineringen av barn i det här landet. En hållningslösare uppfattning än SvD:s, får man leta länge efter.  Det borde vara självklart för varje någorlunda sunt tänkande individ, att barns och ungdomars rätt att bilda sig en egen uppfattning, och komma fram till sin egen livsfilosofi borde vara så fri som möjligt, eftersom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, tillika konventionen om barns rättigheter kräver den saken.

Istället jamsar statstelevisionen och våra övriga media med de kristna sekterna, och kastar ut alla FN:s konventioner genom fönstret, medan man försöker hänvisa till Europakonventionen och en massa EU-lagstiftning, dikterad av katoliker söder om Alperna. Varför skulle Sverige och Sveriges regering ens ta hänsyn till sådan smörja ?

Förslaget, som riskerar att bli en urvattnad kompromiss – ”ett lagom förslag” enligt DN:s och SvD:s Låtsas-liberaler, lyder på ett etableringsförbud för nya religiösa friskolor från och med 2023, men löper också risken att aldrig gå igenom, eftersom det blir alltmer tydligt att Regeringen Löfvén inte kommer att sitta kvar efter nästa val. Enligt min och de flesta hedningars mening, är detta nya utredningsförslag långtifrån tillräckligt.

Det enda som står i överensstämmelse med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och skydd för barn och ungdomar är ett totalt förbud för religiösa samfund och sekter att försöka ta över samhällets normala skolundervisning. Våra barn och ungdomar har rätt att slippa de kristnas och islams ständiga förtryck.

INTE EN MAN – INTE ETT ÖRE MER TILL MONOTEISMEN !

 

 

”Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)

En Vintersaga: TORSTEN SKRÄCK och Djävulen på DASSET

En gång for självaste Konung Olaf Tryggvason neråt Viken och Ranrike på gästabud. Han kom då till den gård, som heter Reina vid Götaälven, och mycket folk hade han med sig. Med honom var även en Islänning vid namn Torsten Torkelsson, som sommaren förut slutit sig till kungens hird.

Han satte sig ned närmast dörren, och när han suttit där en mycket kort stund, såg han två spetsiga små horn sticka upp ur hålet längst bort från honom, för locket som var över fjölen där tycktes plötsligt vara borta.

– Vem är väl du, som nu kommit hit, frågade Torsten
– Jo, jag heter Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel, svarade en ihålig basröst, och jag har tilluppdrag att slå in kilar mellan människorna. Så kom där upp en kladdig, kort och satt liten djävul ur dasshålet, alldeles brun till färgen och nedsmord med stinkande människoträck. Djävulen skruvade en smula omständigt på sig innan den satte sig till rätta, och höll god min.

– Det var värst, sade Torsten. Själv heter jag Torsten Torkelsson och kommer från Island, och jag drar mig till minnes att en av mina farbröder en gång av misstag satte sig på fel häst och blev på orätta grunder anklagad för häststöld – för så är det ju ofta här i världen, att man inte kan rå för vad namn man får om sig. I hela sitt liv därefter fick han heta Stuta-Pelle…

Som så kan det gå när som stuten hälsar på !

Den lille djävulen skrattade till, och sa att det var en god historia. ”Jag tänker nu inte riva ihjäl dig genast,” sade den flinande, ”för kanske har du mer att berätta.”

De satt där tysta ett tag, medan de gjorde sina behov. ”Säg mig”., ska Torsten plötsligt, ”Hur har ni det egentligen där nere i det kristna helvetet…?”

– Jovars, man kan inte klaga; sade Dassadjävulen. ”Det finns att göra må du tro, för fler och fler kristna kommer dit var dag…”
– Vem tål pinan bäst enligt din mening, frågade Torsten.
– Jo, det gör biskopen Ansgar sade Dassadjävulen,
– Varför det ?, frågade Torsten
– Jo, han har till syssla att tända upp i ugnarna varje dag.
– Den pinan kan inte vara så stor
– Joho, för vi dränker in honom med olja varje morgon, och sen tänder vi ugnarna med honom, svarade den lille djäveln glatt.

– ”Min nyfunne vän, jag måste ge dig rätt – det förändrar ju saken” sade Torsten i vänlig och vinnande ton. ”Men vem tål då plågorna sämst ?”
– Jo, det gör Ulf Ekman sade dassadjävulen.

Konstigt, jag visste inte ens att han var död, svarade Torsten, och Djävulen fortsatte:

– Han står i en eld, som räcker honom till anklarna, men han skriker så att det för oss vanliga djävlar är en vida värre plåga än det mesta de kristnas helvete har att bjuda på, för man måste vara kristen för att få komma dit.
– Om elden bara räcker honom till anklarna, kan det väl inte vara så farligt ?
– Joho, för han står vänd med huvudet nedåt…
– Återigen, jag måste ge dig rätt. Det var en drygare plåga, men kan du då härma något skrik eller rop, som liknar Ulf Ekmans ?

Dassadjävulen satte två brunkladdiga och smetiga labbar framför munnen och gav ifrån sig ett väldigt tjut, i det att han hoppade tre platser närmare Torsten.
Denne slog kappfliken över huvudet, för skrikandet var ohyggligt att höra, och han frågade:
– Låter han alltid sådär ?

– Ingalunda ! Detta var bara vårt, smådjävlarnas vanliga morgon-skri.
– Men kan du skrika som Ulf Ekman ?
– Det kan jag visst !

Och dassadjävulen tog till att skrika så fruktansvärt, att Torsten storligen förundrade sig över att så mycket skrikande kunde rymmas i en så liten djävul, och han kände också att han började blöda ur näsa och öron, så starkt var skriket. Djävulen hoppade nu tre platser närmare Torsten, alldeles som förut.

Han gjorde nu som förr han med, och svängde kappan tätare runt hela huvudet, men oljudet tog honom likafullt så, att en stor matthet föll över honom. Han visste knappt till sig.

Ordning på torpet !

Då sporde honom den kladdige och stinkande lille djäveln:
– Varför tiger du nu ?
– Jag tiger, eftersom jag är full av beundran över hur du kan skrika så, även om du inte tycks vara någon storväxt sate. Men säg mig – är detta ditt allra högsta rop ?
– Nej, långt därifrån; sa den lille djävulen och log – Själv så kan jag skrika ännu mycket högre och bättre, om du nu vill via.
– Spara nu inte på detta längre, sade Torsten, utan låt höra…
– Gärna, sa djävulen.

Torsten gjorde sig redo, vek kappan fyrdubbel, snodde den kring huvudet och höll med båda händerna fast kappan över öronen.

Nu var det bara tre platser kvar mellan dem. Och Dassadjäveln bände upp sina käkar, rullade med ögonen och stötte ut ett så fruktansvärt tjut, att dassets väggar bågnade, och själva dörren flög av från sina gångjärn.

 

Sen mindes Torsten inte något mera, men när han kom till sans igen låg hela dasset i spillror runt omkring honom, och han fann sig själv ligga sanslös på marken. Efter ett tag reste han sig och raglade iväg, och nu blödde han svårt ur både mun, näsa och öron.

På morgonen vaknade kung Olof och alla hans män, och sen satte de sig till bords. Konungens uppsyn var icke mild.
”Har någon här gått ensam till hemlighuset i natt ?” Sporde han.

Torsten reste sig upp och sade som det var, att han för nödighets skull vågat bryta emot kungens befallning.
– Inte har någon särdeles skada vållats just mig därav, sade Konung Olof, men bonden här har mist ett bra utedass. Blev du annars varse något ?
Torsten berättade allt som hänt, i synnerhet om den kladdige, lismande lille djävulen vid namn Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius.

– Men vad skulle det tjäna till, att hela tiden få höra på detta skrikande ? frågade Kungen.
– Jo, det skall jag säga dig – jag fick honom att skrika och ropa, bara för att du och dina män skulle vakna, och hjälpt trodde jag mig bliva, ifall ni blev varskodda..
– Så blev det också, återtog Konung Olof. Jag vaknade vid skriken och visste vad som var på färde, det visste alla andra med, för även de blev vakna. Men säg mig, blev du inte rädd, när den lille djäveln började skrika och gapa ?
– Nej, för jag är Islänning, och jag vet inte vad fruktan är.
– Kände du då ingen fruktan alls ?
– Inte det minsta, men jag förstår att ni vid det sista skriket borde ha gripits av den allra värsta skräck, för ingen av er kom ju och hjälpte mig…

– Då skall jag i gengäld skänka dig ett tillnamn, slöt Konungen, och hädanefter tänker jag kalla dig Torsten Skräck, och här har du ett gott svärd, som jag skänker dig som namngåva.

Torsten tog emot det goda och vackra svärdet, och tackade för gåvan. Han blev en stor hirdman efter detta hände, och var med Olaf Tryggvason allt sedan. I slaget vid Svolder föll han på Ormen Långe, liksom kung Olafs övriga kämpar.