”Eldare på Värmen”

Det var förstås inte lätt förr heller, kan man säga med anledning av den fortfarande pågående värmeböljan och de skogsbränder, som följer i dess spår. Följande sång av Evert Taube, denne folkkäre trubadur, kan påminna om detta ovedersägliga faktum. Sången är fortfarande aktuell, inte minst med tanke på hur den styrande eliten i Stefan Löfvéns Sverige behandlar sitt eget folk, och alla de etniska svenskar som var med och släckte skogsbränderna.

Hittills har inte en enda spänn, inte ett enda rött öre blivit utbetalt till de evakuerade i Ljusdal, och det tycker jag ni ska tänka på. Samma sak i rikets övriga delar.

Få minns det kanske idag, men år 2002 ville den Socialdemokratiska Ministern Margareta Winberg, ett annat ”stolpskott” som nu nästan helt försvunnit från politikens värld, liksom den rent korrupta Mona Sahlin och många andra – totalförbjuda Evert Taube i svensk radio. Hans texter ansågs ha ”fel värdegrund” nämligen, och därför fick man som svensk på inga villkors vis nynna eller sjunga sånger som ”Så länge Skutan kan gå” eller ”Flickan i Havanna” till exempel. Allt detta ville svensk Socialdemokrati förbjuda och kontrollera, under direkt ministerstyre över radion och alla kommunikationsmedel, men naturligtvis var försöket dömt att misslyckas, eftersom det uppstod ett hårdnackat folkligt motstånd.

Idag sitter självaste Evert Taube ännu på landets femtiokronorssedlar, och inte ens Löfvén och hans fula svans i ett helt annat parti har problem med den saken...

Skulle totalförbjudas enligt Margareta Winberg (S) och en annan (S) regering. Fick inte spelas på radio, 2002-2005

Statsminister Löfvén har tidigare sagt att han totalt vägrar avgå, oavsett hur valresultatet blir. Åtminstone om man får tro media. Ifall detta yttrande verkligen är sant, kan man förstås diskutera, men vore det sant, visar det enbart hur djupt ned i despotism och direkt förakt för all demokrati (S) och dess korrupta ledare har sjunkit. För egen del vill jag inte riktigt tro på det, eftersom det skulle innebära att all demokrati i Sverige redan upphört, trots att det är valår i år.

Det finns till och med sådana i vårt land nuförtiden – både till höger och till vänster – som menar att inbördeskrig, eller i varje fall en lång tid av kaos, upplopp och medborgerlig oro kan följa, om ingen klar regeringsmajoritet framträder, och vi får bort det korrupta anhang, ”Mollgan” och allihop, som nu sugit sig fast vid maktens köttgrytor. En ny majoritetsregering måste träda till, för detta land kan i längden inte styras av svaga och moraliskt förfallna minoritetsregeringar. Kommer tid, kommer råd, säger jag – men helt klart är att en grundläggande omvälvning måste komma, och att en förändring måste göras. De etniska svenskarna får det allt sämre, arbetar allt mer och dras med en stigande försörjningsbörda, medan makteliten påtvingar dem ett slags islam.

 

Ja Axel Jonsson var det och VD Kennedy
och Wilhelm Lundgren ner i Göteborg
Dan Broström och hans far på ett annat rederi
som om vår linjesjöfart drog försorg.

Sen 1904 min far var utan knog,
min mor förlamad, min syster död.
Jag gick till sjömanshuset och hyra där jag tog,
på värmen för att lindra våran nöd.

Som eldare på Baltic gick då min första färd
från Fredrikstad i Norge till Geelong.
På hemväg genom Suez blev luften alltför het
– Där stupade vi alla på en gång.

Vi låg i kramp och plågor, vårt fartyg låg där dött
Kaptenen svor och Chiefen han fick slag.
Det regnade gräshoppor och havet, det blev rött
– Jag glömmer aldrig denna hemska dag.

Men – vacklande i värmen kom förste styrman fram
till treans lucka där vi låg i rad.
Han var en äldre sjöman, av gammal Roslagsstam
född – vill jag minnas – uti Norrtälje stad

”Hör på, kamrater !” sade han – 2000 svenska spänn
betalas till den vakt som kan gå ned.
”Ni är ju lite skrala, men inte döa än –
tvåtusen kronor, pojkar – väntar er !”

Jag tänkte på min moder, jag tänkte på min far
och i mitt öra sjöng tvåtusen spänn
Jag sa till förste styrman, med den röst jag hade kvar:
”Jag kryper ned och fyrar på igen”

Jag kravla ned för lejdarn, ett glas med rom jag fick
jag trodde detta skulle bli min död,
Men spriten gjorde verkan, och när jag gjort ett stick
med släjsen såg jag att där än fanns glöd.

”Kol,” skrek jag – ”fina kol” – hit med mera kol.
De lämpa fram, jag börja fyra på.
Man höll mig under armarna – Tänk vad en människa tål
Man höll mig, för jag kunde inte stå…

Då svimmar förste styrman, och chiefen låg där död
Jag fick en kraft från Tor själv, denna gång.
och manometern började i alla fulla fall
att darra, och maskinen kom igång.

Två tusen var det tillsagt, men hälften gick,
alltväl – till förste maskinisten, som vart sjuk.
Och rederiet tyckte att även vårt befäl
för tusen kronor kunde hava bruk.

Jag bär alltsen den dagen, ett minne i mitt bröst
– Med fel på hjärtat mönstrades jag av.
Men ljudet av maskinen, som gick,
det blir min tröst, och tusen kronor,
som till min stackars mor jag gav.

 

Tilläggas bör kanske, att visans text finns i flera versioner, eftersom Taube ständigt improviserade, och så gör också jag. Tvåtusen kronor motsvarade år 1905 – året som visan handlar om – ungefär 108 495 kronor i dagens penningvärde. Det var inga små summor den svenske arbetaren vart lovad, och som man snodde honom på, den gången. Idag snor man oss – som alla vet – på 265 miljarder och mer än så, för sk ”ensamkommande”, integration och EU:s straffskatter. (se tidigare inlägg).

Från våra kamrater får vi hjälp och stöd, men känner vi någon förbannad ”Europrajd” som ”forn sed” kanske ? Nej så i Hels Vite att vi gör….

Tusen kronor motsvarade dåförtiden förstås hälften, eller ca 54 000 kronor i runda slängar, medan en svensk deltidsbrandman (i frivilligtjänst) nuförtiden får ca 4934 kronor per beredskapsvecka. Det är inte mycket det precis – för att släcka bränder i Ljusdal, Älvdalen eller Uddevalla – och så lönar vår Regering alla dem, som VERKLIGEN räddar det här landet… Vanliga bönder, maskinförare, skogsarbetare, hemvärnsfrivilliga och frivilliga brandmän. INTE EU. Inte våra korrupta politiker…

”The River and the Gauntlet” – eller ”Åt Hälsingland till”

”Jo, därom kan jag själv ge besked, om herrn så vill – ty jag var med ”

– Johan Ludvig Runeberg, ”Fänrik Ståls Sägner”

Jag vaktar mitt land
för att hålla det bort från den helvetesbrand
som rasar ute i världen.
Jag vaktar vår rätt att säga fritt
att svart är svart och vitt är vitt.
Jag vaktar den egna härden.

För frihetens heliga tempelgård
för landet som gavs oss till arv och vård
Må yttersta offret bringas
Ett folk som står enigt i stormfylld tid
ej böjande nacken att köpa sig frid
kan aldrig till träldom tvingas

  • Dikt på minnessten i Blekinge, uppläst vid avtackning efter sommarens släckningsoperationer

 

 

Utdrag ur den officiella stabskartan från 2 Augusti, med viss information (teckenförklaring mm) censurerad. Kartan har aldrig förr publicerats.

Inte många människor torde nuförtiden minnas den amerikanske översten, författaren och militärhistorikern Samuel Lyman Atwood Marshall, författare till böcker som ”The River and the Gauntlet” (”Floden och Gatloppet” – aldrig översatt till svenska) ”Pork Chop Hill” med flera böcker, som ännu står på min bokhylla. ”The River and the Gauntlet” handlar om hur den amerikanska åttonde armén nästan helt besegrades i Korea, och hur den hals över huvud fick fly från Yalu-floden, genom att sörja för sin egen – och alla FN-truppers – evakuering, vilket inte alls var Washingtons eller Pentagons förtjänst. Att reträtten och evakueringen alls lyckades, berodde på lokala befälhavare och en del individuella soldaters och fordons insatser.

Något liknande – fast i miniatyrformat – hände faktiskt i Hälsingland just i år, även om det antal människor som evakuerades där, inte övergick 350 hushåll, eller omkring 1200 personer.Några kineser var heller inte synliga, förstås, men någon ”hjälp från EU” som man totalt lögnaktigt skrivit om i svenska media, förekom inte alls. En annan likhet är, att det var lokala Länsstyrelsers och Räddningstjänsters beslut (dvs lokala befälhavare) och enskilda, bandgående fordon och frivilliga insatser, som fällde det slutliga avgörandet.

Bild från terrängen kring Kårböle, Juli 2018, innan evakuering var beordrad.

 ”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” sade en gång Harlan Ellison, en annan av mina litterära idoler, men i fallet med den stora skogsbranden i Hälsingland 2018 kan jag faktiskt säga att jag vet och har fått se en hel del, till på köpet mycket mer än de flesta svenskar – mest med tanke på var jag befann mig, tredje veckan efter det att denna brand bröt ut i början av Juli 2018.

Som trogna läsare och goda vänner – i motsats till alla dem, som enbart är fientligt inställda emot hela vårt land, och till på köpet fientliga emot en hedning som jag – redan vet, har jag varit svårt sjuk i en potentiellt dödlig sjukdom under sommaren, och själv fått injicera medicin för att alls överleva, men det hindrade mig inte från att anmäla mig som frivillig, så fort jag var frisk nog att tjänstgöra. Norrland är den del av Sverige där jag föddes, och om än jag inte är Hälsing själv, så är jag född inte långt därifrån.

Orsaken till brandkatastroferna under sommaren 2018 har inte helt klarlagts, i alla fall inte hittills. Det kan ha rört sig om blixtnedslag eller andra ”naturliga” orsaker, men minst ett trettiotal anlagda bränder har också rapporterats denna sommar. Klara misstankar har funnits vad gäller bränder på och omkring Kilsbergens skjutfält, i Värmland och Dalarna. Det kan faktiskt inte uteslutas, att branden på Älvdalens skjutfält inte kom till på liknande vis, även om bränderna i Hälsingland inte nödvändigtvis behöver ha vållats av en sådan orsak. I fallet med Västmanland 2014 – då den största branden på över 120 år, fast 2018 års bränder blev mångdubbelt större – påstods den bero på gnistbildning från en enstaka skogsmaskin, fast ingen blev någonsin bötfälld eller straffad för vad som hände den gången – med den släpphänthet, som våra styrande alltid visat. I Västmanland 2016 fanns ett brandområde på över 150 kvadratkilometer, och över 25 000 hektar brukningsvärd skog och minst 25 bostäder förstördes.

Enbart storbranden i Hälsingland var på över 120 kvadratkilometer, och förstörde minst ett tjugotal bostäder, men till det skall läggas att hela byar som Kårböle och Ängra längs Ljusnan fick evakueras i ungefär 14 dagar, och att den förstörda skogsmarken denna gång täckte minst 35 000 hektar, kanske mera. Därtill skall läggas tre andra storbränder, inklusive den på Älvdalens Skjutfält i Dalarna, och summeringen över hur stor del av Sverige som förstörts är inte klar i skrivande stund, eftersom det ännu brinner i Uddevalla, Norra Uppland och många andra platser i vårt land. Sveriges största brandkatastrof någonsin uppges vara den som härjade år 1888 i Norrland, då mer än 200 000 hektar högvärdig skogsmark ska ha förintats.

Ändå firar man i vår huvudstad ännu Bögfestivaler, och uppges känna sk ”Europride”, något som de flesta svenskar inte alls känner, och förmodligen heller aldrig känt. Vårt land har sedan länge klyvits i minst två delar – vi har de tokiga politikerna i huvudstaden, en importerad ”ersatz-befolkning” i storstäderna och sedan det riktiga Sverige, befolkat av etniska svenskar, på landsbygden och åt Hälsingland till..

Verkar politiker som dessa övertygande, eller hyser de ens något engagemang för vad de säger sig representera? Vad är deras värdegrund, och vad är deras uppgift såhär en knapp månad innan hela vårt land går till val ? Vems intressen är de till för ? Hela folkets, eller små ytterlighetsgrupper ?

 

EU har aldrig någonsin haft några styrkor för brandbekämpning eller katastrofhjälp, och ingen enda sådan styrka har varit på plats i Sverige i år. Den som påstår något sådant, ljuger. Den som påstår, att ERCC-avtalet skulle innehålla några som helst tvingande bestämmelser, som gör EU:s medlemsländer skyldiga att hjälpa just Sverige – eller för den delen något annat EU land – ljuger också, för så står det inte alls i detta avtal, som endast och endast bara bygger på frivillig och inte tvingande grund. Detta är mycket viktigt att veta, men våra egna media vanställer sanningen, och publicerar gravt missvisande uppgifter och rubriker.

Dessutom deklarerade som alla vet Jean Claude Juncker, såsom EU kommissionens ordförande, att det var Grekland och inte Sverige som skulle ha all hjälp, och att det var där EU lade sitt fokus. Detta är föga förvånande, eftersom 60 personer dött i Grekland redan den 25 Juli – pga just skogsbränder.

EERCC –  EU Emergency Response Coordination Centre är bara en mycket liten samordningsgrupp, helt utan egna resurser. Den kan inte alls tvinga något enskilt land att ställa upp, och alla enskilda länders insatser är och förblir frivilliga. Den som påstår något annat, LJUGER återigen.

De två italienska brandbekämpningsplan som var här med 14 personer i 8 plus 8 dagar, var här helt frivilligt, därför att deras personal kände till Sverige sen tidigare – dvs i samband med händelserna i Västmanland 2014. Det var ingen EU eller NATO hjälp, som lögnaktigt påståtts i media.

Statsminister Stefan Löfvén själv LJÖG faktiskt inför hela sitt folk, då han 25 Juli påstod att Grönland (sic !) och Ukraina samt NATO skulle hjälpa Sverige, för någon sådan hjälp kom aldrig. Den var aldrig här. Varken PfP avtalet eller något annat internationellt avtal som Sverige någonsin undertecknat innehåller alls några sådana tvingande bestämmelser, så vad vår Statsminister sa, är faktiskt bara allmänt struntprat. Ett tomt spel inför gallerierna, men ingenting annat. EU har till dags dato inte betalat ut en enda krona, inte ett enda rött öre, inte en enda förbaskad cent eller en endaste Euro för att hjälpa Sverige, och någon sådan hjälp kommer antagligen inte att komma på denna sidan årsskiftet, då vi för länge sedan valt en ny – och förhoppningsvis sundare och friskare Regering.  Kostnaderna enbart för statens utlägg kan säkerligen uppgå till hundratals miljoner, och det är mycket, mycket osäkert om andra än de svenska skattebetalarna någonsin får betala denna dyra nota.

Till och med lilla Litauen, med 2,8 miljoner invånare och en yta som är inte ens en sjundedel av Sveriges, har råd med egna brandbekämpningsplan för 230 miljoner styck. Regeringen Löfvén kastar bort större summor på sk ”flyktingmottagning” och ”integration” varje dag, året runt. Är det ens rimligt ?

De franska helikopterpiloter – med två maskiner – som var här i Juli och Augusti, var här frivilligt. Det tidigare franska brandflyget (1 st flygplan) likaså.

De tyska brandbilar (ca 11) och ca 110 tyska brandmän som var här, tjänstgjorde helt frivilligt. Alla andra påståenden är lögnaktiga.

Polackerna – som gjorde det väsentliga släckningsarbetet, både i Hälsingland och Älvdalen – var här frivilligt. Det rörde sig om minst 139 man och 44 fordon.

Detta var alltså INTE EU:s förtjänst, och de andra kontakterna kunde den svenska regeringen också ha tagit själv, via sin myndighet MSB, UTAN att ta någon omväg via Bryssel, som sannolikt bara försenade och byråkratiserade alltsammans.

De svenska Röda Kors-arbetarna, skogsarbetarna som körde trafikverkets arbetsmaskiner, hemvärnets personal, de boende i Färila som samlade in mängder av mat och underhåll var alla just FRIVILLIGA. De löd inte under EU. De styrdes inte därifrån. De fick ingen betalning från EU eller NATO, utan ställde upp helt frivilligt.

Och så gjorde även jag.

LÖGNER om EU och NATO osv, kan vi därmed GLÖMMA – för i en verklig katastrofsituation, ska INGEN, absolut INGEN i Sverige förvänta sig, att vi kommer få den minsta hjälp från det hållet.

”Bear in mind” (that prayers WON´T EVER help…) – Tavla av den Finländske konstnären Kaj Stenwall…

Under den första brandveckan i Ljusdals kommun var det inte mindre än fyra vattenbombplan utifrån, som fällde avgörandet. Veckan därefter dominerades av Polackernas insatser, samma Polacker som den mäktige Morgan ”Mollgan” Johansson hela tiden förolämpade, i rollen som Sveriges kombinerade Inrikes- och Justitieminister, för av någon konstig anledning har denne makthavare – nummer två efter Statsminister Löfvén själv – alltid hatat just Polacker. Den tredje veckan, däremot, dominerades helt av lokala insatser, och det är i huvudsak dess händelser, som jag nu kommer att skildra.

Det är också att märka, att alla dessa brandveckor helt dominerades av FRIVILLIGA insatser. Det var Hälsingarna och Svenskarna själva, som i samverkan med Sveriges närmaste grannländer räddade sitt eget land. MSB, den nya myndighet för Samhällsskydd och Beredskap som Regeringen Löfvén satt upp – ledd av den före detta Rikspolischefen Eliasson – förmådde inte leda alls, och visade sig inte vara vuxen en sådan uppgift, eftersom den inte hade några resurser, och det erkände dess högste ledare direkt i svensk statstelevision.

Slaget om Sverige under brändernas sommar 2018 vanns av svenskar – i samarbete med våra närmaste Nordiska grannländer – och så Polen samt Tyskland, som vi har all anledning att känna stor tacksamhet emot…

 

Istället var det Ljusdals Kommun, och sedan Länsstyrelsen i Gävleborgs Län, som helt kom att leda och samordna släckningsinsatserna. Länsstyrelsen övertog ledningen redan den 23 Juli, och har den än idag, då detta skrivs. Det var alltså INTE så, som många påstår, att det var någon nationell räddningstjänst som ledde det hela. RTJ eller Räddningstjänsten i Gävleborg var hela tiden en viktig komponent, liksom personal från drygt 11 andra regionala räddningstjänster i Sverige, som deltog länsvis. Hundratals Poliser och Brandmän fick också avbryta sin semester för att delta i arbetet, liksom personal från inte mindre än 12 hemvärnsbataljoner. Länsstyrelsen hade minst 40 personer på plats, som alla frivilligt åkt till Ljusdal och Färila, och i skrivande stund finns fortfarande en ”mini-länsstyrelse” på plats där, för att hjälpa de skogsägare och boende, som lidit skada och nöd med det ekonomiska. Detta hjälparbete kommer inte vara avslutat förrän långt in på år 2020, enligt vad många på lokalplanet tror – och om det verkligen kommer några ekonomiska bidrag till de människor som behöver det, återstår just nu att se.

 

Många andra avbröt också allt vad semester hette, och reste sig snabbt till den egna hembygdens försvar, som det anstår fria Hälsingar och svenska medborgare. Det var röda korsets volontärer och sjuksköterskor, till exempel. Det var också vanlig enkel personal från skolbespisningar så långt bort som i Härnösand, som levererade inte mindre än 630 portioner mat 3 gånger om dagen till en styrka, som den senaste veckan omfattade mer än 400 personer.

Vi får också betänka, att vi i och med Regeringarna Reinfeldt och Löfvén lever i ett land, där 2 av 3 sjuksköterskor regelmässigt blir hotade, om de alls försöker jobba. Detsamma har hänt många frivilliga brandmän (som möts med stenkastning och hån i våra storstäder) och vad Poliser och Hemvärnsmän (som ofta blir hotade till livet eller trakasserade i sociala media ) redan upplevt, många gånger – ska vi kanske inte gå in på här. Ändå ställde alla i Ljusdalstrakten glatt och villigt upp för sitt land, och jag såg för min del aldrig någon, som inte arbetade eller gjorde sin plikt.

En sak märkte jag dock tämligen omgående. Förutom det tiotal franska piloter och markpersonal, tjugotalet danska och trettiotalet finska brandmän som deltog i insatsen, fanns inga ”nysvenskar”, sk ”ensamkommande” eller annat sådant. Av någon underlig anledning, lyste de med sin frånvaro allihop, trots att de etablerat stora kolonier i Ljusdal liksom nästan överallt annars i landet. Ett enda undantag i form av en enda ensam person fanns. Det var den östafrikan, som ensam och utan ersättning bemannade en av Länsstyrelsens expeditioner. Kanhända hade han en gång varit Somalisk sergeant, eller haft en far som tjänstgjort i Etiopiska Armén på sin tid, under Negus Negusti, Konungarnas Konung och Ras Tafari Haile Selassi själv – men en sak är jag ändå övertygad om – betydligt fler ”nysvenskar” skulle KUNNA göra en insats, ifall de verkligen lärt sig vårt språk (goda språkkunskaper vid insats är faktiskt en ofrånkomlig förutsättning – de order och direktiv som ges är ibland väldigt otydliga, det ligger i sakens natur) och även haft nog VILJA att göra en insats, vilket denne enstaka medarbetare på Länsstyrelsen just ville. All heder åt honom – och måtte våra gudar rikt belöna honom och hans familj !

Den sk ”Färila-Folkan” förvandlades snabbt till ett slags ”PX” och hjälpcenter… Alltihop var lokalbefolkningens förtjänst. Det finns ännu goda svenskar i vårt land !

Insamlingarna till ”Färila-Folkan” som numera är Riksbekant, startades av en enda kvinna i yngre medelåldern, vars man också var med i den militära delen av insatsen.  Åter kan man se, hur mycket den individuella insatsen betyder, och hur mycket en enda individ kan sätta igång – till förmån för tusentals människor. Tyvärr skulle de väldiga mängder energi-läsk som samlades utanför lokalen i ett särskilt party-tält inte vara så bra för oss, eftersom de visade sig var starkt urin- och vätskedrivande. I en situation med hög värme och över 35 graders temperatur är det bättre att dricka rent vatten, men det slarvades mycket med detta. Först när en del styrkor kom hem, fick de råd från Generalläkaren kring den här detaljen.

För egen del konsumerade jag på sex dagar exakt en tandborste, 2 små 50 grams förpackningar Semper vätske-ersättning, 3 energiläsk, 2 dajm om 80 gram, samt 1 litet paket russin. I övrigt åt jag bara standard-ransoner, och vad som gratis delades ut av dryck vid kantinerna. Och det har Röda Korset papper på, med min underskrift och allt.

En annan bestickande eller pikant detalj som kan kopplas till förrådsförsörjningen var att det ganska snabbt visade sig, att stora mängder tobaksvaror, bland annat tjogtals med cigarettlimpor och minst 8 stockar snus, på något oförklarligt sätt ”fick fötter” sedan de placerats på ett bord vid en dörr, som stod öppen för värmens skull. Senare kunde jag själv på ett visst sambandsmedel höra, hur Polisen på sin kanal berättade om sk ”EU migranter” som just öppnat sin mycket säregna form av sk ”baklucke-loppis” i mobil form i Färila med omnejd. Underligt nog talade de rumänska, och sålde ”tiggaretti” allesammans – för så heter ju ”cigarett” på deras språk. Hur kan det komma sig, svenska folk ?

Varhelst ett sår uppstår på samhällskroppen, i Sverige eller Europa, så nog är de sk ”EU-Migranterna” framme och utnyttjar situationen….

En hel del personer, som visade sig helt sakna Polis-leg, men som var klädda i svenska polisuniformer uppenbarade sig också just i Ljusdals kommun, om vi får tro allmänna media. Vad gjorde de egentligen där ? Diverse andra underligheter förekom också, bland annat en plötsligt ”upphittad” person inne i en improviserad kasern (i själva verket ett sk ”Företagshotell” som en näringsidkare upplåtit till Räddningsstyrkorna, på helt frivillig grund – många enskilda företag stödde också samhället, det får vi aldrig glömma !) som påstod sig vara nyrekryterad volontär i det franska flygvapnet, trots att karln ifråga bevisligen inte talade ett enda ord franska, och det franska flygvapnet, för sin del; som man förstår aldrig någonsin rekryterat volontärer från just Sverige mitt under pågående insats. Mannen lär ha gripits, och satts i polisförhör, men sådant vågar svenska media och svenska tidningar aldrig skriva.

Stal från PX:et. Skrev inte upp vad hon tog, utan snattade från hjälpinsatsen och svenska soldater. Skamligt ! (KOMPANI-STRYK anbefalles !)

Även ”Akbar Annie” som hon kallas, eller Annie Lööf, ni vet den fullständigt verklighetsfrämmande partiledarinnan för ett visst centerparti – hon som vill importera 30 miljoner muslimer till Sverige, och göra de etniska svenskarna till en hunsad och jagad minoritet i sitt eget land – besökte naturligtvis Ljusdal i sommar. Men hon satte aldrig sin fot annat än på Färila-folkan, där hon sågs förse sig med snask och gratis godsaker på Röda Korsets bekostnad, och så avlade hon en hastig visit hos flygledningen i Lassekrog, där hon förstås också skulle äta och dricka. Krogen är ju berömd för sin fina mat, alltsedan 1600-talet.

Hennes lättköpta och slentrian-mässiga uttalanden om att man ska ”förbättra samordningen” visar att hon inte vet vad hon talar om. Hon såg aldrig ens brandområdet, vilket Stefan Löfvén och Morgan Johansson åtminstone gjorde – för på det finns bildbevis. Och samordningen behövde inte alls förbättras. Länsstyrelse, kommun, räddningstjänst, flyg och arméförband hade i själva verket en mycket, mycket bra samordning på sina resurser, liksom Trafikverket, som deltog med sin egen personal och ett tiotal man som ledningsgrupp. Den högre militära stab som var verksam i området, bestod av mindre än fem personer, men mer behövdes inte heller – av skäl som jag ska komma till.

Flera andra, åtskilligt klokare och militärt erfarnare personer än jag själv delar min uppfattning, att det inte alls var ”samordningen” det var fel på. Det vet jag redan, eftersom jag personligen frågat dem om saken. All samordning sköttes som jag sagt regionalt eller lokalt, och om det alls fanns några svårigheter, berodde de på rent praktiska problem av en art, som ”stolpskott” till politiker typ ”Akbar Annie Lööf” inte kan inse, därför att hon saknar både erfarenhet, utbildning och elementär förmåga att ens förstå.

 

På Karl XII:s tid – hos Hälsinge Regemente – utövades sk ”gatlopp” eller ”running the gauntlet” såhär. Man ställde upp till 120 man på två led linje, med långa spön i händerna, och piskade sedan på delikventen allt vad man orkade. Jämför med romarnas ”Fustuarium” – sk ”kompani-stryk” är en gammal sedvänja. KANSKE EN NYTTIG LEKTION FÖR VISSA NUTIDA POLITIKER ??

 

Det visade sig till exempel, att det tog fullständigt slut på brandslang i Stefan Löfvéns Sverige i sommar, eftersom beredskapslagren av brandslangar slopats redan under Fredrik Reinfeldts tid som makthavare. Det var med andra ord en praktisk svårighet, inte alls något, som hade med ”samordning” att göra...

Det visade sig också, att de danska motorpumpar, som det danska brandförsvaret hade med sig, inte alls passade till de svenska brandslangarna, som hade en helt annan diameter, och eftersom det här med vattensprutning förutsätter ett trycksatt system (I Kårböle området fanns över 50 km brandslang, som kartan överst i detta inlägg tydligt visar). Nu kunde förstås danskarna göra andra saker än att just bara driva motorpumpar, så manskapet var högst användbart, om än inte all materiel…

Detta var – återigen – en praktisk svårighet, och visar hur dåligt EU:s insatser på transnationell nivå i själva verket fungerar, för sådana saker som olika diameter på brandslangar, är ju just sådana standardiserings-frågor, som samma EU sagt att de ska ordna upp – och sådant har dessa fullständigt odugliga centralbyråkrater sagt i minst trettio år nu..

Nej du ”Akbar Annie” ! Här ser du en sk ”kyrka” – men i brandkårs-sammanhang betyder det ordet något helt annat än du är van vid…

Gång på gång hände det också, att man måste ha bevakning på brandkårens materiel – eftersom det annars fanns stor risk, att vissa ”migranter” och andra klåfingriga individer i närområdet skulle sabotera eller stjäla den. Detta var i själva verket en av Polisens och Arméns huvuduppgifter, under den tredje insatsveckan. Polisen kunde nämligen inte lösa alla bevakningsuppgifter självt, pga för lite personal. Detta var med andra ord en praktisk svårighet det med, och INTE en samordnings-dito, eftersom samarbetet mellan Polisen och Försvaret alltid fungerat mycket bra.

Det huvudsakliga arbetet under hela insatsen stod Trafikverkets civila bandvagn 206 för. Utan bandvagnar kan man inte släcka bränder i skogsterräng, nämligen. Vad tyska, polska och andra brandkårer hade med sig, var bara vanliga ”släckbilar” av en typ som finns i städerna, och sådana brandbilar kan bara rulla på väg, eftersom de inte har någon större terräng-kapacitet. Detta var åter en praktisk fråga, och hade inte ett enda djävla dugg med ”samordning” att göra. Oavsett hur mycket man än ”samordnat” så pratar Akbar Annie i nattmössan, minst sagt – för det finns inte bandvagnar i tillräckligt stort antal i dagens Sverige längre – vilket beror på Regeringarna Löfvén och Reinfeldt.

Inte från det svenska Trafikverket, men används i många länder – också för sjukvård och civilt.

Under början av den vecka, jag själv var på plats, tjänstgjorde Trafikverket med sju bandvagnar. Jag kunde själv bevittna hur dessa slogs ut, en efter en – på grund av bristande underhåll, och omöjligheten att kunna bärga eller reparera dem i fält (sådant kan vara svårare än man tror) och efter sex dagar, återstod bara tre Bv 206 i körbart skick. Detta var inte en samordningsfråga, men däremot en underhållsfråga, alltså en praktisk fråga. Inget annat. Den som skildrar verkligheten på ett annat sätt, ljuger – som svenska politiker brukar göra för sitt eget folk.

Den svenska allmänheten, som ofta är mycket dåligt informerad tack vare lögnaktiga, lismande journalister och skräpblaskor typ Dagens Nyheter, vet inte om att alla bandgående fordon kräver stora underhållsresurser, om man ska kunna hålla dem igång. Också stridsvagnar har mycket sämre uthållighet än hjulfordon, till exempel. Till och med ren fordonsmarsch med strv – av det mer uthålliga, klassiska slaget typ ryska T 72 – kan mycket väl resultera i att 30 % av alla vagnar är utslagna efter lite över 100 km förflyttning – på asfalterad väg ! Att utföra bandbyte eller byte av drivhjul på den betydligt lättare och helt opansrade Bv 206 är heller ingen lätt match, särskilt inte i oländig terräng – och vanligen är det ju, som alla utom praktidioter typ Fru Lööf förstår – så att det är i den värsta terrängen en Bv får bandkrängning eller går sönder. Bv 206 är heller inte byggd för att köras över brinnande stockar, genom rök och eld flera dagar i streck, särskilt inte vad elsystem och hydraulik angår. Inte ens om man hade haft pansrade fordon hade det nog hjälpt särskilt mycket, för det handlar om praktiska svårigheter – inte alls om organisatoriska. Slangar och elektronik mår inte väl av 50 graders värme eller mer, inte i längden; och man kan inte ha standard-fordon till sådant heller.

Just give them CORRECT TOOLS, CORRECT TRAINING – and they WILL finish the job – despite casualties. Strength in numbers !

Hade man bara fått en extra Int-rep grupp till TOLO-platsen i Kårböle, så hade detta hjälpt oss mycket, men nu fick vi inte det… Detta var inte en organisatorisk svårighet, men en praktisk – för det enda Trängregemente vi alls har kvar, har brist på både fordon, verkstadskärror och folk…

Trafikverket höll på att mista två anställda. De kunde ha dött, eftersom de under den andra veckan av branden körde rakt in i ett område, där det fanns stora rökmoln till följd av en kraftigt uppblossande brand, som antagligen tog ny fart av vinden. Jag har själv fått höra detta från dem, som satt i Trafikverkets ledningscentral den aktuella tiden. Inuti röken tappade de orienteringen, och till sist gick det inte för dem att köra deras Bv 206 längre. Brandrök innehåller mycket kolmonoxid, vilket medför kvävningsrisk. I tidningarna stod det senare, att en av trafikverkets 206:or skulle kört i diket, men detta är en stor, fet djävla lögn. 

Även om det inte rasar ”kronbrand” eller ”wildfires” så kan markbränder vara lömska. De kan ge ifrån sig mycket giftig rök…

Vad som i själva verket hände, var att de två Trafikverksanställda stannade sin bandvagn mitt på en grusväg – alltså en skogsbilväg av den typ som det finns många av i Hälsingland – och att de lade sig ned i ett dike, där röken inte kunde kväva dem. Hade man inte kommit dit med rökdykare (frivillig-dito, inte riktiga specialister) inom en halvtimme, skulle de inte vara i livet just nu. De fick vårdas en kortare tid för sina rökskador, och även bandvagnen kunde bärgas vid ett senare tillfälle – och då fick den saneras från sot och rök. För övrigt blev även en släckbil från en helt annan räddningstjänst, någonstans i Sverige också utslagen, och fick skickas hem på bärgningsflak – det såg jag med egna ögon. Media och tidningar har helt förvanskat dessa detaljer, eller också glömt bort att berätta för svenska folket om dem.

En finsk brandman skar sig också ordentligt i armen med en egen kniv, när han skulle skära av en svensk brandslang. Han fick en pulsåderblödning, men hämtades av den bandvagnsburna QRF:en, alltså en snabbinsatt styrka. Inom mindre än en timme befann han sig på sjukhus i Ljusdal. Inom fyra timmar hade han frivilligt återgått till sin tjänst, och fortsatte bekämpa bränderna. Sådan är den finske soldaten. Sådan är en finsk frivillig brandman, och över hela vår värld finns också frivilliga brandkårer, där folk tänker på samma sätt.

Att i detta sammanhang tala om ”samordningsproblem”, som ”Akbar Annie” Lööf gjort, är rena snurren.

Tvärtom fungerade samordningen mycket bra. Alla skadade kunde lämna området i tid – trots risk till liv och lem.

Fordon blev bärgade, sjukvård, logisitik, transporter och samband fungerade. Vad mer kan man då begära ?

Samordningen fungerade uppenbarligen, vilket resultatet av alltsammans klart visar. Alltså har ”Akbar Annie” fel i sak, därför att verkligheten motsäger hennes påståenden.

De verkliga hjältarna, de som öppnade vägarna till Kårböle, Nötberget och Ängra – alla de små byar som utrymts, och där 20 bostäder av drygt 350 tyvärr inte gick att rädda – utgörs av vanliga bönder och skogsarbetare. Maskinskötare – låt oss kalla dem ”pionjärerna från Alfta” – de som körde dumprar, skotare och skördare. Hjullastarförare. Väghyvlar. Bulldozers. Varje tyngre fordon, som kunde användas för att röja ett litet stycke väg från svartbrända trädstammar, som närsomhelst kunde falla ned och blockera vägen.

Vissa maskinskötare jobbade nämligen mer än 18 timmar i streck – utan lön och helt frivilligt. Till och med utan mat, eftersom en viss stab fått för sig att dra ned på antalet utspisningspunkter för de 630 matportioner som fanns för ca 400 man, från 21 stycken till enbart 5 stycken – det kunde ju underlätta logistiken – och just det var en samordnings-fråga, fast på kvartermästarnivå, inte vad gäller ”stridsledning”.  När jag själv befann mig vaken någonstans – sent på nätterna – hände det ofta, att tröttkörda 8-manna grupper av frivilliga brandmän kom förbi, ordonnanser, fältarbets-folk. För övrigt kan noteras, att det var Flygvapnet, inte Armén, som stod för Försvarets FARB-resurser med en enda liten grupp om åtta man, denna gång. Där byggdes även väg, mitt under pågående storbrand runtomkring, eftersom det på vissa håll längs Ljusnans stränder aldrig någonsin funnits vägar, och terräng så brant, att inget annat fordon mer än helikopter kunnat ta sig fram där heller.

Tack vare män som dessa, återfick 350 svenska familjer och mer än så sina bostäder, sina hem och ett värdigt liv. Och alla var de bygdens söner och döttrar, liksom maskinförarna, de som i själva verket räddade dem.

Det är något annat än all tom och ihålig ”Euro-prajd” det – vad vi nu ska med sådant mänskligt avskräde till… Och i Färila syntes inga regnbågsflaggor. Inte en enda. Inte en endaste en. Där syntes bara den svenska fanan, och den hissades om morgnarna, och halades planenligt, utanför en tillfällig ”camp” med tillhörande fältstab. Det var en vacker syn, som gladde mitt och mina kamraters hjärtan..

Flera gånger hade vi en stark känsla av att få hjälp från ovan – för någon skänkte oss ensam sina väldiga krafter, och sände störtskurar av regn. Gång på gång såg jag hur temperaturen plötsligt sjönk, till följd av den Asagud, som skänker oss svenskar regnet. ”Vilen är det” står det redan på Rökstenen, för sannerligen sannerligen säger jag eder, att hans namn är Vilen, eller Tor. Han är det. Han ensam är det, som räddat oss. Den tredje kvällen rasade ett oväder först förbi Härjedalsgränsen, och sedan ned i brandområdet. Som kallast var där sju grader en natt, och även om det aldrig föll så mycket regn att alla markbränder slocknade, så är varje meteorolog på SMHI överens med mig om, att regnet hade en avkylande och dämpande effekt, som omintetgjorde spridningsrisken för Färila-branden. Nu kom regnet mycket lägligt, ja precis i rättan tid – och vi vet alla vem det var, som skänkte oss det.

När också själva Asarna och Turen är med oss, vem kan då vara emot ?

Jag minns ännu ett antal spridda hågkomster och intryck, som mot slutet av mina sex dagar fick mig att bli ganska gråtmild och helt sentimental, eftersom jag ju trots allt bara är en enkel Hedning, som alla andra. Brandområdet syntes aldrig på avstånd, och det var först när man befann sig helt inne i det, ovan Lassekrog (som våra odugliga politiker aldrig lämnade, annat än med helikopter – de vågade inte ens tala med de evakuerade människorna och Hälsingarna själva, och fråga hur folk verkligen hade det !) som man kunde fatta vidden av något av alltsammans – för all förstörelse gick knappast att ta in.

Här och där utspelade sig smått otroliga scener. Vissa partier av Ljusnans stränder var helt orörda, och där stod granskogen och tallarna ännu, helt obrända. Semesterstugor låg där som de alltid gjort, i minst fyrtio till femtio års tid, och allt var som en enda stor idyll, med en ljust blå himmel däröver.

Men bara något hundratal meter bort, var allt förbränt, och en rykande ödemark. Hus hade brunnit ned till grunden, men närmaste grannens torpstuga, bara 50 meter bort på andra sidan om en väg, ja den var hel och oskadd. Man kan bara fråga, vad sådana händelser leder till för grannsämja, sammanhållning och vad de betyder för lokalsamhället i stort.

Den ena familjen hade klarat sig, den andra hade förlorat allt de äger och har. Varför just dem ? – Ja, så kan man fråga om man vill, men sådana frågor får aldrig någonsin något bestämt svar. I Ljusnans dalgångar finns många små skogsägare, och det tar minst 100 år för att en norrländsk skog ska växa upp igen. Många bönder, som lever på skogsbruk och lite annat i dessa trakter, har vårdat sin skog i minst tre generationer – för så lång tid kan det faktiskt ta, innan den är klar för avverkning; och allt i en äkta bondes liv är inte bara penga-intresse, eller sådant som kan köpas med billiga mutor från Stockholm och Bryssel, om nu någon trodde det. Andra skogsägare kan dokumentera, att de ägt och ärvt sin mark i mer än fem generationer, i rakt nedstigande led inom samma familj, och sådant betyder faktiskt en hel del för människorna här, särskilt om de på en enda dag får mista och gå ifrån alltsammans, utan att ens veta, om de någonsin får komma tillbaks.

Nu är de verkliga svenskarna ett starkt och härdigt folkslag, som växer med motgången. Människor bjöd in varandra i varandras hus, och det stannade inte vid en enkel fika. Och detta i en tid, när vi för alla främlingars och intränglingars skull måste låsa ytterdörren om kvällarna, och inte ha den öppen dygnet runt, som man faktiskt kunde i Norrländska byar före Reinfeldts och Löfvéns onda tid. Nej, husrum och mat skänkte de till sina grannar, veckor igenom; och när jag själv fick se och bevittna allt detta, då tårades mina ögon, och jag led med mitt eget land och folk. Branden i Ljusdal bekämpades inte av något EU. Inte av någon Stefan Löfvén. Inte av någon politiker. Det var folkets egen kraft vi fick se, folkets röst som hördes och som talade, som Tors åska genom molnen.

Ett mera dråpligt och komiskt minne finns också. En patrull i bil på ena sidan Ljusnan – de var bara två stycken, fler var de inte – rapporterade plötsligt att de fick se en stor, tjock rökpelare, som steg upp från zon 1, eller det såkallade Nötberget, den sista höjdsträckningen på andra sidan Kårböle Skans, och den gamla Norge-gränsen, som gick fram precis här. De kunde inte se ned i Ljusnans dalgång, och inte se den snabbt rinnande floden, som ändå fanns därnere – allt patrullen kunde göra var att peka ut den bäring, som röken befann sig i.

Den var ungefär rakt västlig om deras position, men vilka enheter hade vi då i zon 1 ?

Jo, där står en över-ambitiös men mycket duktig kvinnlig gruppchef, glad i hågen, tillsammans med fyra man – för det är allt hon har, eller får av manskap. Vissa bataljoner som deltog, hade inte ens mer än 50 man – där de normalt sett skulle haft mer än 500 – på grund av utlandssemestrar, dåliga Stockholmare med svag vilja, uteblivet hemvärnslarm osv.  Hon rapporterar ingen brand, för hon ser ingen sådan. Det finns nästan ingen rök där alls, och ingen har svårt att andas. Ingen ser några rökmoln, och trots att det är mer än trettiofem grader varmt i skogen och att det råder ständig vattenbrist, jobbar alla vidare. Man flyttar sig senare till ett litet kraftverk, nere vid Ljusnan.

Vad är det då bilpatrullen har sett ?

Till sist kommer jag själv – och en annan glad person – på svaret i precis samma ögonblick. Vad de ser, är inte alls någon rök, utan vattenånga från den andra gruppens släck-insatser. Patrull 1 – på sin sida Ljusnan, mer än sex kilometer bort från kraftverket, kan inte ana detta, och för övrigt är det inte alltid lätt att i motljus se skillnad på svart brandrök och vit ånga, beroende på hur solen står. Den andra gruppen, som nu spanar mot den motsatta stranden, ser ingenting den heller, och innan felet upptäcks, har vi förlorat värdefulla 40 minuter, värdefull tid därför att bilpatrullen borde ha åkt iväg och spanat någon annanstans..

Andra gånger är ännu mer komiska. ”Ja det är Jenny” säger en röst i telefonluren. En sådan har jag redan, därhemma. ”Men älskling, varför ska du alls ringa hit ? Och hur i helvete fick du tag på just det här numret – det ska du förmodligen inte alls ha…Jenny – som hon faktiskt heter – finns i Finspång och är högst upprörd, eftersom hon kommer med meddelande om två ton prima flygbränsle, som just är på väg in med lastbil från Ljusdal. Och hon säger – som inbiten civilist – ingen anropssignal, inte vilken civil firma hon jobbar för, inte vad hon heter i efternamn eller något sådant, utan presenterar sig bara som ”Jenny”. Märkligt.

Märkliga saker händer också. Svenska helikoptrar flyger bara visuellt – de har inga som helst navigationsmedel, som fungerar i dimma, rök eller mörker. Mycket allvarliga olyckor med dödsoffer har hänt av den orsaken – alltsammans för att svenska politiker tycker att lite mörker-hjälpmedel kostar för mycket..

Ändå ser jag – och åter en bilpatrull i en viss sektor – hur en av försvarets helikoptrar kommer svepande in över skogen, och tömmer sin vattenbehållare i ett enda nafs. Det skymmer redan, och inne i skogen är det fullständigt mörkt. Detta händer, inemot klockan tio en söndagskväll – när man trodde, att flygledningen klappat ihop butiken… Och nästa morgon – som present, 0800 – en polishelikopter, ända från Stockholm – tillsammans med en fråga om vad den ska ha för uppgifter – ungefär som om de som skickade oss den där fågeln, med infra-röda kameror och allt, inte redan visste om det.

Polishelikoptrar spanar. De släcker inte bränder, aldrig någonsin, därför att de helt enkelt inte har sådan utrustning. Och inte mindre än sju olika polispatruller var i verksamhet runt brandområdet varje natt – mer än 120 kvm är ändå en stor yta – men trots detta är det mycket välkänt, att ett helt län typ Jämtland-Härjedalen (som till ytan är större än Belgien, och flera Europeiska länder) ibland – vissa nätter – kan vaktas av två poliser – och en enda patrullbil…

Förutom det, lever vi nu tack vare den ”Feministiska” Regeringen Löfvén i ett land, där inte ens de allra grövsta personbrotten, typ mord eller gruppvåldtäkter – som snabbt ökar i antal – ens löses, i mer än 10 % av fallen.

Dra då – Goda medborgare ! (för det är ni väl ?) själv era egna slutsatser, om varför man plötsligt behövde 7 polispatruller, 1 helikopter och mer än 45 poliser nattetid, i ett brandområde som inte ens är en femtedel av Jämtlands län, när man som bäst har sex poliser i yttersta nödfall i just Härjedalen. (Detta har stått i rikets tidningar, så det kan inte vara någon hemlighet)

Kan det vara så, att det fanns mer än stöldrisk vad gäller brandslang, strålrör och ”kyrkor” i området, eller var bränderna anlagda ? Fanns främmande makt eller annat ”grövre bus” i området ? – Ja eller nej ?? I lokaltidningarna rapporterades det samtidigt om hur inte mindre än sex anlagda bränder bröt ut i Hudiksvall – vilket länspolismästaren där betecknade som ”oskyldig pojkstreck” fick vi veta – men några ”ensamkommande pojkar” var det nog inte… Bränderna bröt ju ut samtidigt, och då krävs planläggning och organisation, som man förstår… oavsett förövarnas ålder, så var det nog inte alls några ”klåfingriga ungdomar” som låg bakom alltsammans, utan mycket mer organiserat folk.

 

Än är anfallet på Sverige, den svenska naturen , folket och skogen inte över… VAKSAMHET och VILJA ATT SLÅSS fodras…

Ett sista minne, trots allt. Diverse jägarsoldater, och ”special forces” fast på svenska. Dessa flög inte alls bara UAV i området, för UAV:er eller radiostyrda modellflygplan i det stora formatet kan bara flygas dagtid, som alla vet. Ingen svensk UAV kan flyga om natten, eller ens i regn – och det har jag från säker källa. Det står på nätet också, ifall någon nu undrar.

Vad gjorde då våra jägarsoldater, om natten och i skogen – den skog som var oskadd, vill säga ? De bevakade vissa skyddsobjekt, som man förstår – och slog en järnring kring området – men de gjorde också annat – som att mata små björnar… Jo – faktiskt…

Många djur har denna sommar lidit mycket vårt av skogsbränderna och hettan. En normal svensk björn – av den sydliga stam som vi har i Hälsingland (inte den nordliga, från Ryssland invandrade björnstammen) kan faktiskt gå 60 km per dygn, och rädda sig själv ur brandområdet om det kniper, och för övrigt brukar alla björnar vandra omkring, ifall deras föda tar slut. Men de små björnungarna, däremot, kan inte alls gå så långt. Sant eller osant – men jag hörde en historia från två man ur K3, som samstämmigt intygade att de gett bort sin torrmjök, vätske-ersättning från Semper och mycket annan proviant för att mata en ensam björnhona, och hennes tre ungar.

Sådant kynne har svensken, nämligen. Han försvarar skogen och sitt land, dess djur och alla inbyggare.

”Tor och soldaten ära vi – När i tider av fara, de står oss bi… Men när faran är borta, och fyllda blir faten – Ja se då glömmer vi Tor, och föraktar soldaten…..”

 

 

Hedniska Tankars Runkurs del 3 – Ansuz eller As-runan

ᚩ Os byþ ordfruma ælere spræce,
   wisdomes wraþu ond witena frofur
   and eorla gehwam eadnys ond tohiht. 

Ase är källan till ord i alla språk
Visdomens verk och de klokas skicklighet
och jarlars gamman och var mans glädje.

Ur det angelsaxiska runkvädet från 400-talet

Alla vet vi att tretalet – som anses vara mycket mer harmoniskt än thurs-runans tve-eggade tvåtal – är Asarnas tal, och inte talet fyra som amerikaner och andra olärda tror. Oden, Tor och Frej är de mest berömda Asarnas namn, och i tur och ordning Freja, Frigg och Hel är de mest berömda bland Asynjorna, och representerar kvinnans tre åldrar. Nornorna är tre till antalet, inte fyra.

Urd – som är äldst, följd av Skuld och Verdandi eller blivande, som måste vara den yngsta, givet vad hennes namn faktiskt betyder, även om Snorre skrivit annorlunda i sin prosa-edda. Tretalet, eller de sk gudatriaderna har varit ett heligt begrepp i de flesta indoeuropeiska kulturer enligt flera kända forskare, bland annat Dumezil. Vi har Hades, Poseidon och Zeus i grekisk mytologi, Indra, Shiva och Brahma i Indien, osv. Även för de kristna är tretalet heligt, och på sätt och vis tvåtalets och Thursrunans raka motsats, för där Thurs står för dualism, konflikt och mot varann ställda sidor, anses tretalet vanligen stå för harmoni och balans, som en väl avvägd liksidig triangel. Asgård och Asarnas runa är Thursakraftens absoluta motpol, det uppbyggande och andliga, som pekar emot något högre, men för den skull kanske inte alltid visdom – Atrid Grimsson och andra svenska författare har påpekat att det kan finnas ”för mycket” andlighet för en del personer, som verkar helt frikopplade från det materiella, Midgård eller den här verkligheten, och för dem kan Oss rent av verka negativt, medan dess mening för det mesta och för andra mestadels är av godo och till välsignelse.

Freja Ashwynn i England – en mycket visionär Gydja – har kallat ass för en luftens och talekonstens runa, och kopplar den till Runatal Havamals fjärde strof – av 18 bevarade – där Oden talar om befrielse ur varje trångmål och svårighet, så att bojor brister och faller av händer och fötter.

Alla goda ting är tre, brukar man säga och harmonins tretal är en vanlig symbol till och med för de kristna, och i andra utomeuropeiska kulturer, då kristendomen inte hör till Europa, utan uppstod i Mellersta Östern, ibland semitiska folk. Ansuz – på ren gotiska – eller As, Ase, Ass – runan har stavats på flera olika sätt genom årtusendena liknar inte för inte bokstaven A eller Aleph, som Ur-runan också kan ha utvecklats ur. Men – om nu runorna uppstod i Norditalien eller Alpområdet, som många tror – och som är mest sannolikt – så förklarar det varför denna runa kommer som nummer tre – och inte först – så var det även i en del forntida alfabeten, olikt de semitiska. Vi ser också att Futhark-teorin, som inte skiljer på runor för praktisk eller sekulär användning (alltså runor som skrivtecken) omöjligt kan vara sann, och att runorna inte kan komma från något semitiskt alfabete, där aleph alltid står först.

”oss” enligt armanen-systemet, tidigt 1900-tal

Runan kan tecknas med kroppen på flera olika sätt, vanligast och enklast kanske med kropp och ben som en lodrät stapel, och händer och armar i två raka ”streck” ut från kroppen – under tidigt 1900-tal när ”Run-yoga” var populärt, fanns det dem som ville avbilda runan spegelvänt och teckna den som bilden ovan visar, men det har fallit i glömska.

Ass-runan eller asarunan har av andra benämnts inspirationens runa, en runa för övertalningsförmåga, underhandling, samtal och därmed sammanhängande positiv påverkan av olika slag, eftersom det rör sig om intellektuella resonemang på ett högre och abstraktare plan, snarare än ren övertalning.Tretalet har också i en hel del kulturer räknats som en ”kvinnlig” symbol – hos oss är det tydligast hos de tre Nornorna eller ödesgudinnorna, men Parcerna i det gamla Rom, Moirerna i det antika Grekland och till och med de tre ”Akkorna” eller förmödrarna hos samerna var också alla tre till antalet, varför det inte bara är i den nordiska kulturen man tänkt sig saken så.

De tre Nornorna på en husvägg i det nutida Tyskland

Det gamla engelska runpoemet säger att oss-runan är alla språks upphov, källan till all kunskap, och till gang för alla, och vissa menar att den ska brukas för att försegla brev, överenskommelser, avtal (som inte är handelsmässiga) eller fördrag. Det isländska runpoemet säger att detta är runan för planeten Jupiter, som väl får förstås som Allfader Oden själv, eller åtminstone Odens ursprung innan han fick runorna, för nio eller tre gånger tre är ju annars Odens stora tal, naud-runan eller den runan som just betecknar honom. Det norska runpoemet säger att ass är ett spjut för alla vägar (med andra ord ett högst användbart redskap) men en skida för alla svärd, vilket får uppfattas som ett tecken på dess fredsskapande, skyddande och fredande förmåga. Rent fysiskt ser oss-runan ganska lik ut ett modernt a med snedställda stolpar, och den har sett ut på samma sätt även i den yngre runraden, där runan också har ljudvärdet a, inte att förväxla med det ljudande ur-ljudet ur som i u…

Hedniska Tankars Runkurs del 2 – Thurs-runan

ᚦ Þurs vældr kvinna kvillu;
kátr værðr fár af illu.

 

Turs vållar kvinnor kval
missämja kommer av otur

– Ur det Norska Runkvädet, i något fri översättning

 

 

I Utharken, det gamla esoteriska sättet att använda den äldre, 24-typiga runraden – som svenska och  Nordiska runkunniga nästan enbart använt under de sista fyrtio åren, kommer runan Thurs eller Thorn som nummer två. Thursarna är jättar eller resar, Asarnas och Midgårds främsta fiender, och Törnen eller taggar är också en symbol för tvedräkt, eller tvåtalet, som alltid har stått i rak motsats till talet ett, eller endräkten, som i de flesta kulturer hela Världen över fått betyda ursprung eller helhet.

Föga förvånande ser runan också ut som en skarp tagg eller ett törne på en kvist, eller kanske som en klyka eller ett vägskäl uppdelat i två olika vägar, som fästs emot en enkel tvärstav. Amerikaner och andra, som inte förstått att skilja på den världsliga Futharken med Fä runan fört, tror att Thurs-runan skulle vara en Torsruna eller ha med Asarna att göra, fast Asarnas stora tal alltid varit tre (som i Oden, Tor och Frej) och Thurs är själva motsatsen till Asgård, eller Gudarnas värld. Alla människor, som skaffat sig en smula insikt i Utharken, ser att dess numerologiska system är obönhörligt logiskt, och stämmer ovanligt bra, vilket däremot Futharken INTE gör – och därför har de flesta seriösa runkloka i Norden också undvikit det systemet, eller sättet att tälja runornas tal.

Uttryckt ”Tvehövdad Thurs” förekommer redan i Eddan, och används där om jättarna och andra missbildade monster. Thurs uttrycker dualism, motsatser, konflikt och strid, en symbol för det yttersta kaos och kylans krafter. Men dualism kan ibland vara något positivt. Också parförhållanden ser en del som kopplade till denna runa, och ur tvåtalet – de motsatser av Eld och Is, Innanför och Utanför (Midgård respektive Utgård) Mörker och Ljus, Dag och Natt har många kulturer sett som något, som rymmer fröet till en ny syntes.

Redan i antiken fanns det filosofer som räknade med begrepp som Tes, Antites och just Syntes, förresten; av det grekiska ordet för sammansättning. Detta var långt innan Hegel, och den vetenskapsteori som skulle växa fram under 1800-talet, där man föreställde sig att historien och vetenskapens utveckling skulle ständigt gå framåt via ett påstående eller ett samhällssystem som var det ursprungliga (själva tesen) men som senare väckte en motreaktion eller revolution (anti-tesen) och därmed en ny serie påståenden eller ett nytt samhällssystem som bättre motsvarade sanningen eller mänskliga behov (syntes). Också Gudarnas kamp emot Thursarna och Kaos krafter vid Ragnarök, som i sin tur leder till Jordens återfödelse är ett bra exempel på denna princip – för våra förfäder hade redan räknat ut detta helt själva. De behövde ingen Hegel, de behövde ingen Karl Marx.

Också Voluspás skapelseberättelse i Eddan lär ut att ”Aur var Alda, tha ekki var” eller ett korn av materia, som vi kan kalla ör eller grus, ja själva ”uratomen” om man så vill, som uppstod ur Ginnungagap, klövs i två delar. Den moderna fysiken talar om ”Big Bang Teorin” som är ett annat namn för samma sak. ”Ur-universum”, en blandning av kvarkar och subatomära byggstenar existerade bara under bråkdelen av en kort sekund, ”Då icke-vara fanns” säger Voluspá, men så exploderade ur-atomen, och ur den uppstod kyla och värme, innanför och utanför, upp och ned, ja själva världsalltets olika dimensioner. Även Urjätten Ymer – som representerar Syntesen, i motsats till ”Ur-kon” Audumbla, som också är ett slags allegorisk symbol för materiens byggstenar, har kopplats till Thorn-runan.

Som ”Stadhagalder” eller stående gest kan den göras på lite olika sätt – ett sådant visar bilden här ovan, ett annat är att stå med rak kropp (det lodräta strecket i runan) och sedan ”höfter fäst” med ena arrmen, så att axelled, armbågsleden och sedan handen på din höft bildar ”törnet” eller den trekantiga delen av runan. Enkelt – eller hur ?

I sina två intresanta böcker Hagtornsgåtan och Lördagsgåtan har den svenske författaren och amatörforskaren Jan Ekermann lanserat, att Thurs-runan kan vara kopplad till Loke, och alltså vara Lokes runa framför andra, då han som bekant ibland betecknas som alla Thursars far, och själv förvandlade sig till Thursakärringen Thökkr eller Tåkan, alltså dimman och mörkret, och gömde sig i en håla efter dråpet på Balder. Mycket riktigt säger det isländska runpoemet också att:

Þurs er kvenna kvöl
  ok kletta búi
  ok varðrúnar verr.

"Thurs är kvinnas kval, och klippors bo, och mannens vardruna" (skyddsruna).

Loke hamnar också i klipphålan på ön Glyngve, nedanom Hel eller dödsriket, när Asarna slutligen straffar honom för Balders död, och i detta ”klippors bo” får han som bekant ligga tills Ragnarök kommer. ”Mannen” kanske här kan uppfattas som Loke själv, även om det också finns andra anledningar till just det ordvalet. Det isländska runpoemet säger också, att Thur är ”Saturnus Thengill” eller Fursten Saturnus, alltså planeten med samma namn. Jan Ekermann nämner kopplingen Loke-Saturnus-melankoli och kval flera gånger i sina böcker. Loke är ju minst sagt en tve-eggad gestalt, på gott och ont, och Tors raka motsats, även om han i mytens värld ofta befinner sig på resa just tillsammans med Tor.

Runan ha ansetts omistlig vid svart eller skadlig magi, och har av vissa författare angetts som den helt klart farligaste i hela runraden. Andra har kopplat den till det undermedvetna, i motsats till ur-runans medvetna skapelsekraft, och därmed även libido, driftslivet, sexualdriften – som ju också vanligen är en undermedveten kraft i människorna.

Man har också ibland sett den som den tredje av Runatal Havamals strofer, den om härfjättrar, eller förmågan att döva eggjärn och spjut – kanske en annan version av Thurs-runans taggighet. Slutligen kan man koppla den till den ”sömntorn” Brynhild eller Sigdrifa blir stucken med i den äldre Sigurdsagan – också den senare barnsagan om Törnrosa har samma ursprung, och Thurs-runan har därför använts i skadlig, sömngivande magi och dövat mer än svärdseggar, ja också människornas sinnen.

I Egil Skallagrimssons Saga finns ett berömt stycke om hur Egil kommer till en gård i Värmland, där en okunnig bonddräng försöker få en piga att bli kär, med hjälp av en runkavel med tecken, som han lägger under hennes säng. Men hon blir häftigt sjuk istället, kräks och blir liggande i högg feber. Egil ser ögonblickligen felet, och skrapar med sin kniv genast av de skadliga runorna. Då blir pigan frisk och kry med ens, och kan efter några ögonblick stiga upp ur sjuksängen, som om inget hänt. Nu finns det flera teorier om vilka onda runor detta kan ha varit, men många tror; att Thurs-runor eller Thorn-runan kan ha använts i sammanhanget.

”Hindarfjell” eller den eldklippa, där Brynhild eller Brünhilde låg i evig sömn finns på riktigt. Detta är Externsteine i Tyskland, en plats jag själv besökt… Klippan ”Sternewache” vid det skarpa ljuset till höger i bild, sägs vara den plats där Sigurd väckte henne, och hon sjöng ”Sigdrifumál” för människorna.

 

Man kan tänka på myten om Brynhilde på Hindarfjället, eller Törnena som skyddar Törnrosa i barnsagan med samma namn. Thurs kan därför också användas i skydds- och älskogsmagi. Några, slutligen, har kopplat den till Hrugnershjärtat eller Pentagrammet, som nämns i Eddan på tal om Hrungner som tors motståndare, för fem törnen eller thursrunor kan sägas bilda ett pentagram.  Kopplingen till manlig sexdrift och ”kvinnors kval” har också lett till att man i destruktiv kärleksmagi använt den för att vända kvinnors håg, eller charma kvinnor mot deras vilja, men detta är något som varje klok karl och sann skald – likt den ädle Egil – bestämt bör avstå ifrån.

Och Thor själv är kvinnornas och de svagas värn, trollkärringars och Thursars fiende, men de svagas hjälpare.

Var sådan också du, och använd dualismens tvåtal på rätt sätt i dina studier !

Hedniska Tankars Runkurs – del 1: Ur runan

 

 

”Att arbeta med runorna är inte riskfritt. De är vare sig
harmlösa lyckosymboler eller charmerande åldriga skrivtecken
med magisk symbolik. De är mycket mer än så. Runorna
är Liv och Död, direkt sprungna från Världsträdet.

Sonja Axelsson, svensk författarinna

 

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

En klassiker från det fjärran 1980-talet som kommit ut i många, tsändigt reviderade upplagor. Bakom pseudonymen Atrid Grimsson döljer sig Jörgen I Eriksson, svensk radiojournalist och en känd schamanist.

Här i Sverige och i Norden utgår nästan alla runmagiker, Asatroende, Schamanister och Esoteriskt verksamma personer från Sigurd Agrells Uthark-teori, och har sedan åtminstone 1980-talet nått mycket goda resultat med den. I motsats till Amerikaner och Engelsmän, som inte kan bruka den 24-typiga runraden rätt, och som tilldelar rikedomsrunan F eller Fä (som i engelskans Fee för avgift, eller latinets pecus för boskap, därav vårt ord ”pengar” ) talvärdet 1, när det inte skulle bli någon rikedomsruna utan det maximala talvärdet 24, har vi svenskar och Nordbor insett att Agrells teori – ofta förlöjligad och hånad utomlands, ”stämmer ovanligt bra” både när det gäller numerologi, talmystik och esoteriska betydelser, som vi ska se i den artikelserie jag nu påbörjar – naturligtvis på en Odens-dag eller en Onsdag, som det ju heter..

Gammal ”bindruna” ur isländsk ”svartkonstbok” från 1600-talet – skyddar enligt uppgift emot svartsjuka och omvärldens hat. Många är uttalat hatiska och fientliga emot dem, som besitter kunskap om den Nordiska kulturen, särskilt nuförtiden…

Agrell utgick i sina teorier från den under tidigt 1900-tal lanserade tanken, att runorna hade uppstått någonstans längs Donau eller på Balkan, där Goterna under 300-talet enligt vår tideräkning kom i kontakt med Romarna, och även blev soldater i den romerska armén. Fynd som Pietroassa-ringen – en runinskrift med texten ”Gutanowi Hailag” – en text som även bildade svenskar av idag kan förstå utan någon större svårighet – trots spekulationer, vet man att den står för ”Det heliga från Goternas Vi” – och sannolikt varit en edsring eller kanske suttit som portring till dörren till ett gudahov. Spjutspetsar från 300-talet hade man också hittat på Agrells tid (1920-talet), och tillsammans med den mystiska Kylverstenen – lagd med skriftsidan nedåt som taksten i en grav, och aldrig avsedd att betraktas av människors ögon – tidiga brakteater och andra inskrifter av magisk karaktär (ord som ooosss eller ”alu alu alu” måste vara skyddsformler, där man fäst stort avseende vid runornas antal – det kom forskningen tidigt på) ansåg sig Sigurd Agrell ha tillräckligt mycket arkeologiska bevis för att lansera sin teori. Många andra teorier om runornas uppkomst har också lanserats under årens lopp, men få av dem kan härledas ur arkeologiskt material.

 

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

Utan att förstå att runor är en oktal kod, skulle man aldrig kunnat tyda Rökstenens chiffer-klavar (se överst på stenen)

Agrell ansåg att goter, som utvecklade runskriften, måste varit medvetna om Senantikens talmystik och bokstavsmagi, och att de kanske varit anhängare till Mithraismen och flera andra mysterie-kulter, som praktiserades i Romerska legionsläger. Särskilt i Ur-runan Ur, som betyder Uroxe skulle detta tydligt framträda – Mithras-dyrkarna ansåg ju att en väldig tjur var den första av alla skapade varelser, ungefär som urkon Audumbla i Nordisk Mytologi. Men – utan att föra denna symbolik för långt, skall man minnas att runorna alltid först och främst varit ett skriftsystem. Det faktum att man kunde utnyttja olika tecken som till exempel Ur att också ha sin enskilda betydelse, alltså ”tjur, oxe, ursprung, början” på samma sätt som exempelvis Bjarka runan kunde stå för trädet björk, men också för begreppet kvinna (se kommande inlägg) var bara ytterligare en praktisk vinst i sammanhanget.

Ett av de äldsta arméchiffren i världen, det sk ”Caesars Chiffer” som påstås ha varit uppfunnet av ingen mindre än Julius Caesar själv bygger på att man tänker sig alfabetet eller runorna som just ett ”runhjul” eller en cirkel. Flyttar man denna cirkel ett ”snäpp” eller ”hack” så att man skriver ett B istället för ett A, osv får man världens enklaste chiffer – och det var just så Nordborna gjorde. De skilde mellan en FUTHARK för ”dagliga” eller ”världsliga” inskrifter, och en UTHARK – med första bokstaven förskjuten enligt Caesar-chiffret – för ”magiska” eller ”hemliga” budskap.

 

Man talar idag om ”caesar-rullningar” av vanliga chiffer, ett enkelt sätt att göra mer invecklade teckensystem mer svårlästa. Romarna skrev sina militära meddelanden på långa läder-remsor, sk ”pteryges” som vi också känner igen från runstenarnas ”runslingor” eller sk ”språkband” där tecknen står uppställda i en lång rad, ungefär som på en gammaldags morse-eller teleprinter-remsa. Titta på bilden av Rökstenen ovan !

Nu fanns det en extra finess med de romerska läderremsorna, som goterna säkert också kände till. I militära sammanhang talar man ännu om en Stab, ett ord som kommer ur det gamla ordet ”Stav” som i Runstav, när man menar en ledningsfunktion, särskilt på högre nivå. Romarna läste nämligen sina textmeddelanden på remsorna på tvären och inte på längden, genom att mottagaren skulle linda upp remsan just på sin kommandostav... Hade då inte mottagaren rätt diameter på sin stav, råkade texten i oordning, och istället för ett chiffrerat ”B” eller någon annan bokstav, fick man ett F eller ett helt felaktigt tecken. Sändaren måste alltså känna till vem han skulle skicka meddelandet till (oftast med ryttare och ordonnans) och även om en fiende skulle få tag på meddelandet, måste denna pröva sig fram med en hel serie olika stavar, innan han fick remsornas text att stämma…

Än idag finns det hela staber på central nivå, som behåller de gamla ”Runstavarna” eller ”Befälsstavarna” som hemligt tecken i sin vapensköld. Varför förstår den klurige !

1942 lyckades den svenske matematikern Arne Beurling knäcka koden från tyskarnas hemliga Enigma-maskin, en modern, elektrisk chifferapparat, som byggde på runhjulets princip. Men tyskarna använde inte bara ett hjul med tecken – utan sex stycken serie-kopplade hjul för att ”scrambla” budskapet – ubåts-varianten av Enigma-maskinen hade faktiskt sju hjul… Och vad hade Arne Beurling studerat innan i sitt liv – jo – faktiskt – han hade läst Agrells avhandlingar om antikens siffer- och bokstavsmagi !

Samtidigt med detta höll – vilket torde vara välbekant – den engelske homosexuelle matematikern Alan Turing på att bygga sina tidiga datamaskiner på Bletchley Park i Storbritannien. Men denna operation behövde tusentals anställda, och mycket dyra radiorör i hundratusental för att alls lyckas – Beurling kom, tack vare sina insikter i runornas värld, på svaret två år tidigare !

Arne Beurling – det svenska geniet som knäckte Enigma-koden med matematik – och run-kunskap…

I en av Hávamáls mest centrala strofer, enligt vissa stridsguden Odens egna ord, slår Allfadern själv fast grunderna i det som vi nu kallar lednings- och sambandstjänst, eller vad man egentligen skall ha skrivna alfabeten (som runor) och skriftspråk till:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

– Hávamál, strof 144

”Vet du, hur man rista skall ?
Vet du, hur man råda skall ?
Vet du, hur man undfå skall ?
Vet du, hur man pröva skall ?
Vet du, hur man befalla skall ?
Vet du, hur man blota skall ?
Vet du, hur man sända skall ?
Vet du, hur man slopa skall ?

Soa har av några översatts med sjuda, och andra vill – helt utan belägg för den saken, rent språkhistoriskt – ha det till ”sejda” – men det stämmer inte. Och bidhja, som verb betyder befalla, som i en konungs bud, alltså beordra -ordet har inget alls med kristna böner att göra – och runor kan ju användas för orderskrivning också, liksom för mycket annat. Lika viktigt, sägs det, är att kunna få fram en kontraorder eller ett ”slopande” av budskapet om så behövs – och förstås att sända iväg det – annars kommer det ju ingenstans, och en skrift utan läsare är kort sagt onödig..

Men efter Agrell har det också kommit många andra teorier om runornas uppkomst. En del har gissat på Sydskandinavien, och en kristen galning och fantast vid namn John Troeng har lanserat tanken att det måste vara fråga om nabateiskt-arameiska tecken som romerska soldater av semitiskt ursprung skulle ha fört till Danmark. Några som helst bevis i arkeologisk eller språkhistorisk form för alla de kristna galenskaperna finns inte, och utomlands anser de flesta forskare nu att runorna måste ha uppstått på 300-talet före kristus, och att deras ursprung är att söka i italiska och etruskiska alfabeten.  Man vet nuförtiden också att det finns arkeologiska fynd med runor ända sedan år 150 enligt vår tideräkning, och de fynden kommer just från Alpområdet och Centraleuropa. Det visste man inte på Agrells tid.  Ett arkeologiskt bevis – bland många – utgörs av Negau-hjälmarna, som dock vissa mindre seriösa individer också försökt bortförklara som ”keltiska språkminnen” utan att hitta ett enda keltiskt ord som stämmer med dem, eller några bevis härför.

En av 26 hjälmar från 300 före vår tideräkning. Man påstår att runinskriten på den skulle gjorts år 100AD av en senare ägare, men det är osäkert om man gjort någon metallanalys (ärgad koppar kan avslöja hur gammal inskriften är, och om den är samtida med att bronshjälmen göts)

Att senare runformer ur den på 300-talet slutgiltigt ”kodifierade” 24-typiga äldre runraden har påverkats av norditaliska alfabeten långt före kristus är bevisat ur mer än ett 40-tal arkeologiska fynd…

Nu påstår den ”keltiska” teorins anhängare att det skulle varit präster, inte krigare som bar Negau-hjälmarna, att namnet ”Harigasti” på den mest kända av dem inte skulle betyda Hergest eller med andra ord Härgäst (ett namn som ÄR germanskt, och känt även längre fram i tiden – jämför Hariawist, den germanske hövding som Caesar kallar ”Ariovistus” – Oden själv är just en ”gäst hos många härar” han också ) och att teiva, det ord som står direkt efter namnet på hjälmens ägare, skulle vara avlett av teiwas i betydelsen gud (det syns även i namnet TYR) vilket då skulle betyda, att hjälmen skulle ha tillhört en keltisk präst. Men – varför skulle en kelt använda rent germanska ord, och till på köpet germanernas namn på sina gudar ? Detta kan omöjligt stämma. Jämför samtidigt med formeln ”Ek Hlewagasti horna taidwo” eller ”Jag Lägast gjorde hornet” som står på de berömda Gallehus-hornen. Taidwo, för ”göra” – är idag det tyska verbet ”tun” och har också tidigt inlånats i finskan från svenskan – för i Finland betyder ”taide” än idag ”slöjd, hantverk”

Andra inskriptioner från Negau-hjälmarna lyder Dubni banuabi, vilket man påstår ska betyda ”Dubnos svindödaren” (”bane” är ett germanskt ord, inte ett keltiskt) och ett annat har det rent germanska ortnamnet Karup (nuförtiden en flygplats på Jylland) vilket dessa keltiska teoretiker tycker ”måste” vara en förkortning av en helt okänd keltisk gud vid namn Cerubogios – men det är struntprat, bogus, dålig forskning – för så ”måste” det inte alls vara. Dessutom har vi tonvis med bildbevis för att Negau-hjälmar faktiskt användes i strid (skulpturer och målningar i Etruskiska gravar är bara ett exempel) – och att de antagligen kom till Germanerna som importgods – så antagligen stämmer teorin att runorna utvecklades i Norditalien eller Alpområdet, men slutligen ”ombearbetades” till ett esoteriskt ”lärosystem” med flera bibetydelser av goterna, antagligen vid Donau, ca 300 år senare..

Tacitus skriver i tionde kapitlet av sin ”Germania” på ett berömt ställe, att Germanerna

sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd,1 i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken,2 strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom ännu flera tecken

Man har tolkat detta som om ”tecknen” skulle vara runor – men observera – Tacitus säger INTE att man bara drar en runa, som idag, utan MINST tre, oftast fler än så. Han säger också, att man strör ut flera kvistar – inte bara en kvist – och att detta antingen kan göras av en runklok man, som gör det för statens och det allmännas bästa, eller av en enkel familjefar. Ordet ”runa” förekommer inte i Tacitus text, och skeptiker har därför försökt motbevisa, att den här texten skulle röra runor – men runliknande mönster kan mycket väl tänkas uppkomma, om pinnar eller kvistar till synes på måfå faller till marken.

Titta bara på hur Ur-runan ser ut, och hur den är konstruerad – vad den betyder, vilket ljudvärde den har och även om kopplingen till Uroxar, kan vi läsa i de sk ”runpoemen”, en Norsk, en fornengelsk och en isländsk handskrift, nedskrivna under tidigt 1200-tal, 700-tal och 1400-tal, i helt vitt skilda länder och miljöer. Alltså kan vi vara ganska säkra på att den esoteriska traditionen om runorna är i huvudsak riktig, och att de inte bara för dagens ”runkloka” människor utan också för hedniska hedningar i en hednisk tid hade i stort sett helt samma betydelse.

Dikter och källor bekräftar att UR som i ur-tjur, Audumbla och kanske självaste Särimner alltid kommer FÖRST..

Den romerske poeten Ausonius, från 300-talet, påstås vara den första icke-germanska person, som nämner ordet ”Runa” i skrift. I sin lärodikt ”Mosella” om floden Mosel och allt vad man kan se längs den skriver han ”Barbara fraixines pingatur Runa tabellis” eller ”Den barbariska runan målas på tavlor av ask” som man fått det till. Och han skriver faktiskt målas – inte ”scribere” eller skriva, inte verb som betyder rista – utan bara måla, varför ”soa” med betydelsen koka, sjuda i Havámál är mer rätt än vi tror – man kokade ju Albark för att få röd färg att måla runorna med… Att ask – för spjutskaft, sköldar och hållbara ting – varit ett användbart och åtminstone ibland heligt trädslag, vet vi från Ask och Embla, till exempel – och han skriver mycket riktigt ”tabellis” eller att man ställde runorna liksom i en tabell, alltså räknade deras talvärden – även romarna hade ju tabeller för sina romerska siffror – som ju bestod av bokstäver, som alla vet – så talvärdena bakom runskriften måste ha varit viktiga. Som skribent och författare visste Decimius Magnus Ausonius, som han egentligen hette, helt säkert detta.

 

 

Många undrar idag också om den Stadhagalder eller ”stående galder” som praktiseras på Island är äkta. Till skillnad från ”glimurstadha” eller sätten att positionera sig i Glima, den isländska nationalsporten, finns det inga äldre skriftliga bevis på att människor ställde sig i ställningar, som liknade runor, ifall vi nu inte ska ta hällristningarnas tecken och diverse – som man antagit ” kultstatyer” som ett bevis på att detta faktiskt förekom. Man vet emellertid, att ”stadha” använts för att lära isländska skolbarn det latinska alfabetet, så sent som på 1800-talet, och även om vi saknar de avgörande bevisen, så förekom antagligen run-tecken tecknade med händerna och kroppen långt före tyska mystiker inom det sk ”Armanen-systemet” lanserade sin egen sk ”Runen-Yoga” eller Run-yoga på 1920-talet..

I Graevensvenge i Danmark har man hittat denna sk ”Danserska” i en snörkjol av samma typ som Egtvedt-kvinnan. Båda är från bronsåldern, och ”danserskan” gör en UR-runa med hela kroppen…

Också på många hällbilder finns samma ”UR-språng” från vårt ur-sprung – en skapelse-akt, som för att hälsa solen i dess uppgång ??

 

Vad handsignaler och att ”teckna” runor med hela kroppen nu angår, är det faktiskt inte så konstigt om vår egen Nordiska eller Germanska kultur skulle ha använt dem sedan UR-minnes tid.. Även idag kan man flaggsignalera och semaforera, till exempel – vilket visat sig ett användbart sätt att föra över information över långa avstånd, ifall man inte kan använda ljud, som horn och lurar till exempel, eller rent av avancerad elektronik. Visste ni att ”ta upp oss” vad gäller internationell räddningstjänst och signaler från nödställda till en helikopter, symboliseras med en Gifu-runa, eller ett stort ”X” till exempel ?

I forntidens samhälle hade man inte alltid signalhorn eller lurar med sig, och då kunde enkla symboler – gestaltade med hela kroppen – uppfattas på långa avstånd, och föras vidare i flera led som ”budkavlekedja” ifall man inte hade riktiga runkavlar att förlita sig på…

Nästan ALLA kulturer och religioner på vår Jord har någon gång använt sig av ”heliga tecken och gester” gjorda med händerna. Varför tror vissa fördomsfulla människor då, att just den Nordiska kulturen skulle vara så mycket sämre, och inte kunde göra samma upptäckt alldeles själv ?

Erfarenheten visar, att ”Stadhagalder” fungerar både som gymnastik och mediationshjälpmedel… Andas Ut och gör ett U-ljud !

Ur runan anses ibland utvecklad ur bokstaven alfa, som upp och ned tros vara utvecklad ur hieroglyfen för Aleph eller Alfa, ett tjurhuvud med två horn. Ur ordet Aleph kommer också själva ordet Alfabete. De som inledde runraden med Ur, och inte Fä; visste precis vad de gjorde, och använde ett enkelt knep för att skilja det magiska och andliga bruket av runor från det vanliga användandet av runorna som skrivtecken. Som vi ska se av runornas talvärden och inbördes ordning samt deras betydelse var detta inte alls något slumpvis utformat system, som växt fram under lång tid, utan en mycket medveten handling.

Agrell och andra har påpekat likheten mellan Mithraismens ur-tjur och Audumbla, Urkon, vilken universum skapades ur. Ur-runan som symbol betyder förstås början, gryning, begynnelse eller igångsättande av ett nytt projekt, men en del esoteriker har i den också velat se svårigheter, hinder eller konventioner, en svår början eller något som är trögrörligt, som en oxe. Ur runan står på sätt och vis för utveckling över mycket lång tid, universum och ett tidsförlopp ända sedan urtid, som det står i Eddan, och utveckling på mycket lång sikt, i motsats till alla plötsliga händelser. Edred Thorson ansåg på 1960-talet att den var en sänderuna, och kunde användas som sådan i binderunor. Den står även för kapital och förräntning, långsam tillväxt i motsats till Fä-runan, som har samband med lös egendom och mer föränderliga ting, och som den första runan i runhjulet också återfödelse, en ny början eller antydan om årets cykliska förlopp.

Andra – som Freja Ashwynn – har sett Ur runan som symbol för positiva urkrafter, energi och energisk framåtanda, och kopplat den till den andra av Havamals runverser, den som handlar om goda läkehänder. I denna betydelse betyder ur också livskraft. I de norska och isländska rundikterna associeras ur också med urväder, skare och frost, de droppar ur urgälmerskällan som föll ned i ginnungagap och frös där, och därav har man väl fått tydningen, att ur skulle peka på förstelning… Ord som ursprung, orsak (tyskans ursache) Urväder, och många andra har också med rätt eller orätt kopplats till runan Ur, liksom urkrafter, styrka och Mod, något som det slutande 1800-talets och börjande 1900-talets runforskare ofta betonade i sina tolkningar. I överförde bemärkelse har man också använt Ur till att beteckna början på något storslaget, ett nytt arbetsår, hårt arbete över tid eller uthållighet och tålamod.

Lär er nu förstå, vad Urs ursprung är – och använd runorna rätt – ”Gagnerika för de som är Asarna trogna, men värdelösa för fornsedare, trolls och jättars avföda

Kring en Runinskrift från Bergen, Norge – en välsingelse, men ingen bön…

Många är de felaktigheter om Runor och Asatro man kan hitta på nätet. En av del vanligaste är att det skall heta ”forn sed” – ett uttryck som kommer från den kristna medeltiden. Forn betyder något som för längesen upphört, något fullständigt inaktuellt, och sed en mekanisk upprepning, en utan eftertanke genomförd vana – direkta motsatsen till en levande tro. Ingen enda sann och verklig Asatroende skulle beteckna sig själv eller sin – just det – TRO – med de orden, varesig på Island, i Norden eller någonannanstans här i världen.

En annan lögn, som kristet influerade personer inom Asatron ofta upprepar, är att vi skulle hålla på med ”böner” och annat i den stilen, fast ingenting kunde vara felaktigare. Den här inskriften, från en runkavel hittad i Bergens Hamn, från 1100-talet, har ofta felaktigt påståtts vara en ”bön” i kristen bemärkelse, fast det rör sig om en välsignelse, alltså en hyllning och välgångsönskan till en helt annan person än den som utförde ristningen, som alla kan se. Också Sigdrifumál i Eddan är en välgångsönskan, inte alls någon bön, och rena trollformler, som de i Merseburg-formlerna ska inte blandas ihop med böner de heller.

Men – allt nog – såhär FELAKTIGT har den lilla inskriften från Bergen ofta översatts:

BOGUS TRANSLATION. FELAKTIG ÖVERSÄTTNING. Det rör sig inte om en ”pinne” utan en runkavel. Ordet ”berest” saknas helt i inskriften, och ”I Hugen god” betyder visst inte vänlig

”Haeil se Thu” betyder ”Hell Vare du” och innehåller inte ett enda dugg om ”beresthet” vilket är helt fel ord i sammanhanget. Istället betyder Hell som vi alla vet hälsa, lycka och välgång – inte så konstigt, eftersom inskriften är just en välsignelse eller välgångsönskan. ”Hugr”, eller hugum – i den yngre norska runraden har man inget g, utan h och g blir samma runtecken betyder som vi alla vet intellekt, intelligens, fattningsförmåga, och att ha ”god hug” betyder inte alls detsamma som någon ”vänlighet” utan tvärtom ”skärpt observationsförmåga, skärpta sinnen” vilket man alltid har nytta av – hemma såväl som borta.

”Tor Tage dig” och ”Oden dig äger” är mycket lätt att förstå, för alla sanna Nordbor – och observera att den här inskriften är daterad till 1100-talet, minst tvåhundra år efter det att Norge och Bergen påstods vara kristnat – vilket alltså bevisligen INTE var sant – för man gjorde ännu hedniska inskrifter också vid denna sena tidpunkt.

Såhär enkelt kan också ett blot förrättas. Man använder en runkavel av den modell jag själv skurit till nedan, och ristar sin önskan om välgång på den. Sedan kan den blotas eller offras – men observera – det är blot eller offer det då handlar om, ”do ut des” eller ”gåva kräver att gengåva gives” som det står i Hávamál genom att grävas ned i jorden, sättas i ett mot norr rinnande vattendrag eller kastas i en eld och förbrännas – när det inte är eldningsförbud i Norden, förstås…

I Bergen har det också hittats nätstickor och vantnålar från skepp med inskrifter på, och de ser ut som den sista bilden visar.

I Olsmässokroken….

Idag är det det traditionella datumet för Olsmässan eller Olofsmässan, som firas till minnet av Olof Haraldsson, en gång kung över Norge, som blev katolskt helgon. Men vad mång asvenskar inte vet, och inte fått lära sig, är att Kung Olav, med sin yxa, bara var en lätt maskerad Thor med sin hammare, precis som den halvt mytiske ”Sankt Erik” efterföljde Frej vid Frösgången över åkrarna i maj månad. Hela uppsatser har skrivits om folktron kring detta fenomen, och hur man i Sankt Olofs kyrka i Skåne fortsatte att dyrka Tors bild och beläte, nu i kristen förklädnad.

Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med.

På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor.

”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne…

I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka.

Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd.

Något EU, PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder, och de kommer heller inte att sända oss någon hjälp, detta år eller andra. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte Stefan Löfvén och hans kraftlösa Regering, eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.

HELL TOR – Och leve våra frivilliga !