”Den kristna tjackfabriken puttrar på – Samhället vet inte vad som pågår…”

Dagens Nyheters Romkorrespondent Peter Loewe rapporterar idag från ett förvirrat Vatikanen, där Hans Höghelighet Påve Franciskus I beslutat att förbjuda försäljningen av all tobak i Vatikanens presentbutiker – men att röka annat än tobak, går förstås fortfarande bra på denna ”heliga mark”…

Gammal man i ”flummig” kalott. Röker annat än tobak numera ?

UNT och andra svenska media har också rapporterat om det hela. Varje år har Påvekyrkan tjänat 90 miljoner SEK på att sälja tobak, och det är inte det enda man säljer, berättar DN. Påvens Privata järnvägsstation, bakom Vatikanen, har inrättats till ett  slags köptempel, ”varorna är skattefria.. även för exklusiv konjak och dyra årgångschampagner” berättar DN, som fortsätter.. ”man säljer exklusiva parfymer, juveler, dyra modekläder, kameror och TV-skärmar i jätteformat

Journalister får inte komma in i butiken, och fotografer göre sig icke besvär. Nu stoppar påvekyrkan just Tobaken, under förevändning att den är hälsovådlig, men spriten då ? kunde man fråga… Det hela tar sig formen av öppet hyckleri, antyder DN. Franciskus har uppkallat sig själv efter ”Guds lille fattige”, eller medeltidshelgonet med samma namn, men han och hans anhängare lever allt annat än gudfruktigt – på sina församlingsmedlemars och de kristnas bekostnad, såklart. Förbudet emot just tobak kommer heller inte att få den minsta effekt, understryker Peter Loewe, eftersom kardinalerna och andra kyrkliga dignitärer säkert kommer fortsätta att röka i smyg…

Ja, det är inte utan att man påminns om den svenska super-gruppen ”Kristet Utseendes” gamla låt ”I den kristna tjackfabriken, eller vad tycker ni, kära läsare ??

 

Vi jobbar stenhårt, dag och natt.
Uti tjackfabriken.
Vi sprider sjukdom, våld och död.
Och säljer snö på fiken.

Täta alibin och kristen täckmantel.
Kilovis med heroin som kyrkan vaktar.
I maskopi med gamla SS-generaler.
Som sticker giftiga kanyler i analer.

Den kristna tjackfabriken puttrar på.
Samhället vet ej vad som pågår.

För mindre än ett år sedan tyckte vår ärke- någonting Antje Jackélen att man skulle fira 500 års minnet av Martin Luther med att bjuda in Påven till Sverige, och ”smygkatolisera” hela vårt land. Många seriösa och goda kristna reagerade emot dumheterna, och det gjorde jag med, så hedning jag är.  Ja, man påstod till och med, att Påven – likt på sin tid Adolf Hitler – skulle tala inför ett massmöte, bestående av Sveriges ungdom, på en gala i Malmö – men inte en enda av Sveriges ungdomar ville delta i något sådant, visade det sig…

Ärligt talat – nu när Sveriges kristna ändå varit protestanter i 500 år – varför PROTESTERAR de inte emot sånt här – för vad har spritbutiker och parfymförsäljning i Kyrkans namn med evangeliet att göra ? Måste vi ta i med hårdhandskarna, och driva ut de katolska lössen ur vårt land, likt på sin tid terroristen Jeschua Ben Yussuf, ni vet han som drev månglarna ut ur templet, enligt vad legenden påstår – eller sprängde sin tids World Trade Center – som en annan Bin Ladin ? (Bin there, done that !)
Ett par HÅRDHANDSKAR att ta i med… UT MED KATOLIKERNA !

Ännu ett Marvel spektakel får premiär – och vi Hedningar IGNORERAR saken…

Man har – av anledningar som jag inte riktigt förstår – frågat mig vad jag tycker om den senaste halvdebila Popcorn-filmen från USA. ”Thor – Ragnarök” kallas spektaklet, och tydligen hade den premiär i förra veckan. För egen del tycker jag faktiskt ingenting, ingenting alls om denna film – utom att den är präktigt irrelevant för mig som Asatroende. Alltihop tilldrar ju sig hursomhelst i Marvels Universum, alltså en fiktiv serietidnings-Värld, och har inget som helst med verklig Hedendom eller Asatro eller ens Nordisk kultur att göra.

NEJ ! Thor eller Tor ser INTE ut såhär. Han är för det första Rödhårig, INTE blond, och MEDELÅLDERS och INTE i 30-års åldern…

Dessutom har ju Hollywood och Marvel gjort många sådana filmer förut, och om man alls skall tycka något, kan man tycka som Allsherjargodhi Hilmar Örn Hilmarsson uppe på Island, som redan 2011 fick frågan om vad han tyckte om sådana filmer. Svaret var förstås ungefär som mitt – dylika filmer är irrelevanta, och gör varken från eller till vad verklig Asatro beträffar, eftersom det är något helt annat än vad som skildras i dessa filmer. Debatten här hemma i Sverige har varit lite mer livaktig denna gång, och frånsett de som tror att denna taffliga amerikanska äventyrs-soppa med mycket explosioner och allt annat vi kan vänta oss på något sätt skulle populärisera Asatron och därmed locka fler anhängare till den, så kan jag endast svara att den sortens anhängare är vi nog inte så mycket hjälpta med, tyvärr – och vad filmen gör är bara att sprida amerikanska missuppfattningar, som att Tor och Loke skulle vara släkt (det är de inte alls!) eller att Hela, vanligen kallad Hel, alltså dödsgudinnan, på något sätt skulle vara Tors syster, vilket också är att förvrida den Nordiska gudasagan helt och hållet..

Marvel och USA gör med andra ord bara mer skada än nytta, men det visste vi redan förut…

Detta är HOR och inte TOR….

De svenska recensenterna i dagspressen har varit överraskande positiva, men det är heller inte så konstigt. De får ju betalda förhandsvisningar, och ännu mera pengar ”under bordet” för att skriva ”rätt åsikter – för så verkar det nuförtiden allt oftare gå till i den svenska journalistvärlden. Aftonbladet kallar filmen för ”ett komiskt rymdäventyr” och det kan man ju tycka, ifall mn får bra betalt för att se smörjan. Borås Tidning inflikar att det hela mer bygger på amerikansk humor än action, och Svenska Dagbladet slutligen, säger något seriöst för en gångs skull och konstaterar att ”strösslade vulgariteter kan inte rädda komedin” och i detta är jag för egen del beredd att instämma.

Detta är heller INTE Tor eller Thor, men en ful klump, vars namn är Trump, med rump i sump….

Men, för all del, som jag alltid brukat säga – Hollywood är nu en gång alltid Hollywood, ungefär som Popcorn är Popcorn och Amerikanska Dumheter är Amerikanska Dumheter

Långt bortom Marvel-soppan finns de verkliga Gudarna, och vi som känner dem vet att Thor eller på svenska Tor är alltid Rödhårig, Rödskäggig och en ätande och drickande Gud – han är med andra ord inte alls någon smärt och smidig idrottsbroiler eller kroppsbyggare, utan tämligen fet, likt Gustav Adolf, medelålders (i kraft av att han också har fru och barn sedan länge) och för övrigt en tämligen enkel och folkkär person, som inte alls är slimmad i ansiktet, utan som har grova och ojämna drag, ett väderbitet utseende och alltså minst av allt ska skildras som en bildskön typ. Tor framställs till exempel i Harbadsljod som barbent, och ytterst enkelt klädd, och i Trymskvida har han en sådan vass och otäck blick, att till och med den mest brutale av jättar eller Trym själv nästan svimmar, när han ser Tors ansikte. Tor ser alltså INTE vacker ut, och detta är ett mytologiskt faktum, även om Gudarna såklart kan anta olika utseenden efter behag, i synnerhet när de uppträder häromkring, eller i Midgårds Dalar.

Såhär bör vi tänka oss Thor eller Tor – fast ännu större !

Tor från en 1100-tals dopfunt i Skara stift… Alla äldre avbildningar visar honom som skäggig, och väderbiten…

Varje sann och äkta Nordbo känner Tors verkliga väsen…

Filmmakarna gör också flera groteska misstag, när de på sitt fåniga och överdrivna sätt försöker skildra de nordiska Gudarna. Loke är till exempel inte bildskön eller vacker. Hans mun har ju flera ärr, eftersom dvärgarna Brokk och Sindre en gång sydde ihop den med remmen Vartare, och ända sedan dess har Loke trasiga läppar, och sneda, kantiga drag. Så skildras han också på bläster-stenen från Snaptun i Danmark, på Gosforth-korset och flera avbildningar dessutom:

Nej, Loke är INTE bildskön eller vacker – om nu någon trodde det…

Ännu mer groteskt blir det när amerikanerna skall skildra Hel, som i filmen spelas av en svarthårig Kate Blanchett, tidigare mest berömd för att ha kreerat alvdrottningar i fantasy-filmer och annat i den stilen. Eddan säger tydligt och klart, att Hel är ”Hälften blek och Hälften Blå” och här får vi komma ihåg att blå också betyder svart på norröna, som i ordet ”Blåmän” till exempel. Dessutom står det också uttryckligen, att Hel är anskrämlig och skrämmande, som man ju kan förvänta sig av Lokes dotter, och inte heller bär hon några hjorthorn på huvudet, som i filmens Värld…

Hur än Hel ser ut, så ser hon INTE ut såhär…

På ett sätt kanske Marvel har tagit ett steg framåt från andra stereotypa och felaktiga skildringar av Hel – för oftast brukar amerikanerna i sin dumhet och oskuld tänka sig, att Hel skulle vara hälften skelettartad, med en halv dödskalle och den andra ansiktshalvan föreställande en vacker kvinna, vilket helt och hållet saknar varje form av stöd i Nordisk tradition, eller avbildningar före 1900-talet. Folktron säger, att Hel är den äldsta av alla skapade varelser, och eftersom hon är mycket gammal, bör hon tvivelsutan också se sådan ut, om man nu alls ska framställa henne.

Hon ser med andra ord inte ut som såhär:

Och heller inte som någon nödtorftigt uppsminkad, kristen Madonna i Halloween-utstyrsel…

Vi Nordbor har förstått våra Gudar, och vi ska kanske inte dela dem med några andra. ”Cultural Appropriation” eller snarare ”Cultural Misappropriation” som i Marvels Värld är inget vi ska uppmuntra eller tolerera, utan tvärtom bekämpa. Dessutom – vill man ha populärkultur, serier och liknande saker, så kan vi Nordbor skapa sådant SJÄLV utan amerikansk inblandning, på samma sätt som vi kunde skapa en självständig kultur även förr i tidense på Peter Madsens utmärkta skämtserier, till exempel – som också återger den verklige Tor lite av hans kraft, pondus och råstyrka, i den ätande, rödlätte mjödstinne sällens form, långt borta från Hollywood och dess lögner.

TOR HJÄLPE OCH BÄTTRE !!

Politiska Mord: Berättelsen om Urmakaren, som visste vad klockan var slagen…

Mord är aldrig rätt. I veckan avslöjades det, hur en diakon i ”Svenska” Kyrkan (eller rättare sagt den evangelisk-lutheranska kyrkan i Sverige) under flera år intrigerat för att få mördar-pastorn Helge Fossmo frigiven, och hur man i hemlighet skulle anställa honom i samma ”svenska” kyrka. Se i föregående inlägg. Men finns det då omständigheter, då exempelvis politiska mord skulle kunna vara berättigade ? Kan man så att säga mörda en president, en rikskansler eller ett statsöverhuvud, och därigenom rädda livet på många människor, även om man utsläcker ett liv på kuppen ? Eller är det rätt, moraliskt sett, att döda en politiker, för att därigenom undvika exempelvis världskrig, eller något större ont, ifall man nu kan göra det ??

Ja, envar får väl besvara denna fråga som han eller hon vill och kan, men för egen del tror jag inte politiska mord förändrar så värst mycket. Palmemoret i Sverige exempelvis, ledde inte till någonting,politiskt sett och Svensk Socialdemokrati behöll sina traditionella skygglappar. I USA har man upplevt minst fyra presidentmord under historiens gång, tror jag, men inte heller dessa förändrade det landets politik det minsta. Men, för tre dagar sedan, onsdagen 8 November, kunde vi fira årsdagen av Johann Georg Elsers attentat emot Hitler på Bürgerbraukeller i München år 1939 – ett attentat, som ifall det bara lyckats, skulle kunnat ändra den här planetens historia för all framtid.

 

Först på 2000-talet vågade man i Tyskland erkänna Georg Elsers politiska betydelse…

Elser var bara en vanlig industriarbetare, och hade ingen större utbildning. Han slutade skolan som 12-åring, och började arbeta på ett gjuteri i sydtyskland när han var 15. Han tvangs sluta på grund av hälsoskäl, och efter att en tid ha arbetat på att göra träpropellrar till Dorniers flygbåtar nere vid Bodensjön, blev han anställd vid en urfabrik. Det var 1925, och så långt innehöll Elsers liv ingenting ovanligt. Han övertalades av en annan diversearbetare han delade rum med att gå med i kommunistpartiet, men Elser var en synnerligen ljum kommunist, som samtidigt gick med i ”Trachtenverbund” – en organisation för bärandet av folkdräkter, vandrar-organisationen Wandervögel och en lokal förening för citterspelande och folkmusik, och han var nog mera tysk patriot än någonting annat. Redan 1925 började Elser tala om att någon borde mörda Hitler och göra något åt nazisterna i Bayern, vilket alla hans röda partibröder dömde ut som nys, snack och dessutom orealistiskt eller farligt.

Åren gick, och Hitler blev Rikskansler, liksom Donald Trump blev president i Amerika. Elser noterade att lönerna ständigt sjönk, även om depressionen i Tyskland var över, men en vanlig arbetares lön, som år 1929 kunnat sättas till en mark i timmen, hade 1938 sjunkit till 68 pfennig, och dessutom hade inkomstskatten höjts från 10 till 20 % – och vart gick pengarna ?

Sedan 1936 hade Elser arbetat på ammunitionsfabriken Waldenmeier, och där hade han till och med fått arbete på avdelningen för sprängkapslar och stubintråd, ett arbete där han kunde få användning för sitt finmekaniska kunnande – men kort efter det tog han arbete på ett stenbrott, och lyckades efter några månader hamna på kontoret, där en ansenlig mängd ”Donarit” (efter Donar, det tyska namnet på Tor) förvarades i ett låst kassaskåp. Ingen visste om det, men under två år filade Johann Elser på lediga stunder på en extranyckel, som skulle kunna öppna kasssaskåpet. Världskriget kröp hela tiden närmare och närmare, och även om Elser var helt ensam, beredde han sig på att stoppa alltsammans. Tyvärr kom han antingen försent, som vi ska se, och enbart den oturen kom att förfölja honom under resten av hans liv.

Resultatet av Elsers bomb 8 November 1939 – tyvärr exploderade den åtta minuter försent !

8 November 1938 – året före Elsers bomb – var han redan på plats i München för att höra Rikskanslerns sedvanliga tal på Bürgerbräukeller – för nu måste diktatorn stoppas ! Elser gick inte in medan det årliga talet pågick, men han åt en stilla ”arbetarmåltid” för en mark efter talet och såg sig omkring. Dessutom var han på plats följande dag, då ritualen upprepade sig, och passerade faktiskt kyrkan Heligengeist, där en annan tilltänkt attentator – schweizaren Maurice Bavaud – satt med en pistol i handen – men det var innan man arresterade Bavaud  för att ha åkt utan tågbiljett, för hur det nu än var, så överlevde det tyska statsöverhuvudet på den tiden inte mindre än tjugo attentat – som alla misslyckades på grund av tillfälligheter...

Elser påstod senare i förhör att det var först 8 November 1938 som han beslutat sig för att göra något konkret, och att han fick syn på en stor pelare täckt av en flagga i Bürgerbräukellers stora balsal, en trappa upp från gatan, och insåg att om någon kunnat placera en tidsinställd bomb – något som ingen visste vad det var på den här tiden – inuti pelaren, så måste diktatorns liv vara slut. Han var ju trots allt urmakare, och kunde allt om hur man byggde och konstruerade den sortens mekanismer… I själva verket måste Elser ha brottats med de planerna även långt tidigare, men det var enbart efter två-tre år som han fick tillfälle att sätta dem i verket, och historien om hur han gick till väga, är faktiskt så spännande att den förtjänar att återberättas…

4 april 1939 befann sig Elser åter i München, och lyckades faktiskt gå rakt in i festsalen, som för tillfället stod olåst. Där tog han fram penna, ppapper och måttband, gjorde en snabbskiss av pelaren och gick fem minuter senare ut därifrån, utan att ha blivit observerad. Elser var nu åter arbetslös, och försökte mycket riktigt få arbete som kypare på Bürgerbräukeller – det gick inte, men han tog ett foto med tre fnissiga unga flickor, som han övertalade att posera framför den stora pelaren, och samtidigt fortsatte han snatta ihop små, små kvantiteter sprängmedel från stenbrottets kassaskåp – i maj 1939 hade han över 50 kilo, plus ansenliga mängder pentylstubin, tändhattar och allt annat som hörde till – hans hyresvärdinna frågade honom faktiskt vad som fanns i trälåren under hans säng, men Elser svarade bara, tyst och konspiratoriskt: ”Det är en uppfinning, som jag håller på med – en dag ska den göra mig berömd !

5 Augusti 1939 – bara en knapp månad före det att andra Världskriget skulle bryta ut, var Elser klar för att inleda fas 2 i sina operationer. Nu åkte han till München igen, och skaffade sig ett hyresrum i staden, samtidigt som han också hunnit med att skaffa sig en 18 cm granathylsa att packa sitt sprängämne i, och nu började han gå på Bürgerbräukeller varje kväll, och blev bekant med de söta uppasserskorna och den halta schäfern Ajax, ställets enda vakthund, som Elser punktligt försåg med frikadeller och andra godsaker. Varje kväll 22.30 – när stället stängde – dröjde sig Elser kvar, gick in i den stora samlingssalen, skruvade bort den träpanel som täckte den stora pelaren och började med mejsel och stämjärn knacka ur ett hålrum, stort nog för att gömma en mer än meterhög granathylsa i. Han höll på i ungefär 30 nätter, jämnt fördelade över flera veckor och månader, och det faktum att han höll ut; visar hur ihärdig han var.

Somliga HANDLAR där andra bara tyst accepterar vad som håller på att ske…

Murbruket och putsresterna sopade Elser sorgfälligt upp, och samlade i en resväska, vars innehåll han i gryningen brukade tömma i den kalla floden Isar, som fortfarande rinner genom München. Först på torsdagskvällen 2 November var han färdig. Kriget hade nu brutit ut, och Tyskland hade invaderat Polen, men Elser tog god tid på sig, eftersom han visste, att Hitler i vanlig ordning aldrig försummade det årliga talet på Bürgerbräukeller, och efter att ha arbetat i det tysta hela natten, hade han packat in 25 kilo sprängämne i pelaren, men nu behövde han en natt till, för att få plats med urverrksmekanismen. Lördagen 4 November var det fest med dans på Bürgerbräukeller, och det hade Elser helt missat. Ändå löste han inträde som om inget hänt, blandade sig med gästerna, väntade tills klockan ett på natten, och installerade sitt urverk. Det dröjde ända till klockan sex på morgonen, och efter att ha besökt sin svåger i Stuttgart besökte faktiskt Elser Bürgerbräukeller en sista gång, för på onsdagskvällen framåt nio 8 November smög han sig faktiskt in för att kontrollera, att urverket gick rätt, och att dess tickande inte hördes…. Lägg därtill, att koncentrationsläger och liknande, liksom villkorliga arresteringar redan var verklighet i dåtidens Tyskland – men Elser var en kallblodig man, mycket modigare än de flesta..

Nu fanns alltså 50 kg sprängämne, apterat och klart, bara en meter från bakhuvudet på Rikskanslern, som skulle stå där och tala knappt tolv timmar senare. På första parkett bland åhörarna skulle också herrarna Himmler, Goebbels, Heydrich, Hess, Rosenberg och Frank sitta – och Elsers bomb hade säkert och smidigt dödat dem allihop på en enda gång, ifall allt bara fungerat.. I själva verket dödade den 8 personer, och skadade 63, varav minst ett tjugotal fick allvarliga skador.

”Vilken djävla smäll, Sickan !”

Men nu bar det sig inte bättre än att Hitlers vanliga kurirplan tillbaka till Berlin inte kunde lyfta, på grund av dåligt väder i November, och hela sällskapet måste därför ta tåget tillbaka till Berlin. Detta ledde i sin tur till att Hitler skyndade på sitt tal – kriget hade ju redan börjat och han hade viktigare saker än att tala till de ”redan frälsta” att tänka på, så han avslutade talet 8 mintuer för tidigt, och hann lämna byggnaden 14 minuter före sitt hårt ansträngda schema. Bomben small planenligt exakt klockan 21.20 på kvällen den 8:e, men då var allt för sent. Ironiskt nog fanns det också ett nytt kurirplan, kallat ”Max Immelmann” men det blev klart för insats bara två dagar senare – och det skulle ha klarat både regn och dimma, men nu sattes det inte in, beroende på rena tillfälligheter…

Själv hade Georg Elser tagit en ångare på väg över Bodensjön till Konstanz, men bara 70 meter före den Schweiziska gränsen blev han stoppad av två gränsvakter, och i hans fickor hittade man mycket riktigt ett vykort över Bürgerbräukeller, diverse skisser över tändmekanismer och annat – Elser hade i sin fåfänga tänkt gå till tidningarna i Schweiz och avslöja alltihop, men om han bara hållit tyst om saken hade han klarat sig. Så blev det nu inte, utan han fraktades till Berlin där man torterade honom i åtta dagar, bland annat med morfinderivat (sk ”sannings-serum”) när inget annat hjälpte, men man fick inte fram så mycket mer med hjälp av det. Även om man i dåtidens media förstås ljög, precis som i nutidens svenska media, lyckades man aldrig riktigt dölja det faktum att Elser handlat helt ensam, på eget initiativ och utan medhjälpare. På Führerns order höll man också liv i honom ända till 9 April 1945 – då kriget var officiellt slut, och även om Elser då återigen bara var 18-19 minuter från befrielsen,  överlevde han aldrig det krig, han hela tiden försökt stoppa.

22 m hög muralmålning till minne av Elser i dagens München

Vad hade hänt, ifall Elser lyckats ? Hur hade Världen sett ut idag ?? Man måste komma ihåg, att även om Storbritannien och Frankrike formellt sett förklarat krig emot Tyskland för Polens skull, var västmakterna ytterst ovilliga att sända någon som helst hjälp till Polens försvar, och några konkreta krigshandlingar i väster utspelades aldrig förrän våren 1940, då ”Fall Gelb” eller det stora anfallet på Frankrike, Holland och Belgien rullade igång. Förutsättningarna för att Tyskland skulle lyckas med det var också föga gynnsamma, och berodde ytterst på att Molotov-Ribbentropp pakten gett Tyskland ett skenbart lugn i Öster.

Man kan bara spekulera om hur det hela sett ut. Trots att pakten Sovjet och Tyskland emellan var undertecknad redan 29 September 1939, hade Stalin och Sovjet långt framskridna planer på att anfalla Tyskland senast hösten 1941, men som vi alla vet kom Hitlertyskland att anfalla först, och med en arméledning som var vingklippt till följd av utrensningen av Tuchatjevskiji och de andra marskalkarna, stod sig Sovjet till en början slätt. Många politiker i Väst ville också undvika krig – och fredsvilliga personer i Tyskland, inklusive Rudolf Hess – vars vädjan till Churchill skulle förklinga helt ohörd – saknades inte heller. Utan Hitler hade det nog aldrig blivit något ”Fall Gelb”, utan vad som hänt kunde blivit att Sovjet och Hitlertyskland kastade sig över varandra i Östeuropa, och utan Tysklands åderlåtning av Sovjetunionen på 20 miljoner civila och soldater, får vi också komma ihåg att Stalin faktiskt skulle kunna ha vunnit en mycket mer grundläggande seger än han faktiskt fick.

Tyskland hade fortfarande varit en totalitär stat, även om Elsers attentat lyckats, men det hade inte blivit någon ”Wannsee-konferens” eller någon slutgiltig lösning, eftersom Heydrich också strukit med i attentatet. Stalins vinterkrig emot Finland, som inleddes 30 November 1939, berodde ytterst sett på Molotov-Ribbentropp pakten, och samtidigt ska man också komma ihåg att både Storbritannien och Frankrike hade långt framskridna planer på att anfalla inte bara Narvik, utan också de svenska malmfälten i norr. För Nordens del hade alltså en ”lyckad” utgång av Elsers attentat inneburit, att vi dragits in i stormaktskonflikten på ett högst reellt sätt. Finland hade hamnat under Sovjets intressesfär, och Norra Sverige under de allierades – och det kunde mycket riktigt ha blivit krig här med. ”Weserübnung” eller det tyska anfallet på Danmark och Norge 9 april 1940 var något som tyskarna bara utförde med allra största tvekan, eftersom det drog resurser både från deras anfall i väst och den planerade Sovjetinvasionen, och det var mer än de egentligen hade råd eller tid med.

Nu avbröt Stalin sitt anfall på Finland, som vi alla vet, efter Tyska påtryckningar och efter ett heroiskt försvar, men det är inte säkert att det gått så, ifall Tyskland och Sovjet redan varit i luven på varandra genom ett ryskt anfall våren 1940. Och – om Tyskland nu erövrat Norge, och tungvattenanläggningen i Rjukan verkligen börjat producera på allvar, hade vi kanske fått se tre stycken kärnvapenmakter år 1945 – USA, Hitlertyskland och Stalins Sovjetunion – med konsekvenser för den globala maktbalansen som vi sällan kunnat tänka oss…  Slutresultatet, tror jag, hade blivit ett åtskilligt starkare och långvarigare Sovjet med Tyskland som enda garanti för ett så småningom alltmer demokratiskt mellaneuropa, ett Tyskland som aldrig förstördes eller bombades sönder och samman, och så till sist ett starkare Europa utan islam, någon gång under 2000-talets första årtionden.

Elsers handlande visar i alla fall en sak. En enda beslutsam individ, kan – rätt placerad och om han tänker och handlar rätt – ändra hela den mänskliga historien. Diktaturer kan stoppas, och kvävas i sin linda. Långt borta på Island har ingen mindre än Håkan Juholt – en mycket osannolik attentatsman, får vi väl säga – nyligen sagt att även Stefan Löfvéns Sverige håller på att utveckla sig till en diktatur, även om vi väl får konstatera, att Regeringen Löfvén – trots ”Mollgan” Johansson, Romson och många andra, än så länge ligger hästlängder efter Hitler och hans anhang.

Sant är emellertid, att Elsers väg alltid står öppen, för de som nu till äventyrs vill vandra den. Jag rekommenderar verkligen inte något sådant, men tänk på förhållandena i det land vi nu tyvärr lever i – och vad de kan utveckla sig till…

Och vem kan egentligen veta, om inte också dagens Regeringar, hela Världen över, håller på att mobilisera hela arméer av ”Mini-Elsers” eller attentatsmän, som väntar på sitt tillfälle ??

Jag väljer att sluta detta långa inlägg med en vacker sång, som skrevs och framfördes samma månad – bara några dagar efteråt – 13 November 1939 jämfört med November 1939 i en spelfilm, som var populär just då. Om inte annat, speglar den ganska väl de stämningar, som det annalkande kriget och förstörelsen måste ha rört upp hos folk, och inte bara Elser själv, den gången. Det är som alltid nödvändigt att handla, för där rätt blir orätt, är motstånd plikt.

Minns nu detta, ack ni hedna och ni ludna !

”Svenska” Kyrkans HEMLIGA plan: MÖRDAR-PASTORN från Knutby skulle FRIGES…

I förra veckan kom det fram hur den påstått ”Svenska” Kyrkan (säg snarare den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Sverige, för det vore betydligt ärligare att kalla den så – i Finland, vårt närmaste grannland, finns ingen ”finsk” kyrka) hade en hemlig plan för att befria den ökände Mördar-pastorn Helge Fossmo från Knutby-Sekten  och sen sätta in honom som en av Svenska Kyrkans funktionärer istället… ”Svenska” Kyrkan har också under lång tid intrigerat och planerat för att den ökände mördaren skulle friges.

Man har bland annat via sina ”diakoner” försökt bearbeta och påverka Örebro Tingsrätt (som hanterar nådeansökningar för Kumla-bunkern, det högrisk eller ”maximum security” fängelse där mord-predikanten vistas) enligt vad bland annat tidningen Metro erfar. Media antyder, att det hela inte skulle vara någon medveten politik från ”Svenska” Kyrkans sida, men liknande ”fall” har – som vi ska se – inträffat också långt tidigare. Bland annat skall man ha hjälpt Fossmo att byta efternamn till Iversen, så att han inte skulle bli igenkänd av kyrkobesökarna, när han väl kom ut.

Rättspsykiatriska undersökningar från 2017 avslöjade att den här mördaren – som dömts till 24 års fängelse –  ”uppvisar en inte oansenlig förmåga att kunna manipulera och dupera omgivningen” – och efter bara 12 år vill ”Svenska” Kyrkans diakon plötsligt och oförklarligt släppa ut honom – Hur gick det till ??

 

Det var i Januari 2004 som Polisen upptäckte, hur långt de kristna i Knutby Filadelfia-församling gått. Pastor Fossmo hade förmått och indoktrinerat den27-åriga sk ”Barnflickan” Sara Svensson som han själv anställt  – hon var inte alls ett barn, utan en fullvuxen kvinna – att skjuta ned hans 23-åriga fru Alexandra, och sedan också försökt skjuta ned en granne, alltsammans på ”Guds” eller rättare sagt Pastorns order, eftersom ”Gud” gett order till Sara Svensson genom en mobiltelefon, efter vad hon sa. Och det var inte första gången det hände. Redan tidigare hade Sara Svensson försökt slå ihjäl Alexandra Fossmo med en hammare, detta också delvis på order av en kvinna vid namn Åsa Waldau, som påstod sig vara ”Heliga Guds moder” i dagspressen, och under lång tid tilläts att göra reklam för denna vidriga kristna sekt i svenska media. Frågan är väl, om det var Sara Svensson – som sedan 2011 varit på fri fot och numera är bosatt i Vadstena – eller svenska journalister som var de mest naiva i denna kristna soppa. Man upptäckte också, att Pastor Fossmos första hustru råkat ”halka i badkaret och dött under mystiska omständigheter, även om han aldrig dömdes för just det mordet.

Mönstren känns igen, även från utlandet. Först blir dessa kristna ”frälsta” och sen kommer deras ”Gud” med befallningar. Waco Texas, eller lite varstans i Världen. Anders Behring Breivik….

Ja, de kristna är sig alltid lika… alltid denne ”Gud” som med samvetslösa pastorers hjälp beordrar själva morden

Det har också visat sig, att Helge Fossmo lyckats ringa väldigt många sk ”förbjudna telefonsamtal” från sitt fängelse, hur nu det gick till. Samma teknik, och samma tillvägagångssätt som i fallet Sara Svensson, alltså – också hon upplevde ju sig vara ”styrd av herren Gud” via mobiltelefon, hur det nu kunde komma sig.. Fängelsepsykiatriker har redan klarlagt, att Fossmo även fortsatt är en farlig man, som bör vara inom lås och bom, och inte gå lös ibland dessa ”goda kristna”.  Fossmo har också avvikit från flera permissioner – enligt vad som bevisats (detta hände så sent som 17 maj i år) – men ändå har man nu alltså erbjudit honom en tjänst i ”Svenska” Kyrkan – och där skulle han syssla med själavård och socialt arbete, till råga på allt.

Hur kunde det hända ? Är en livstidsdömd mördare – till på köpet ytterst manipulativ – med över 13 år kvar på sin strafftid, verkligen lämplig för något sådant ?

Vakten Eder för Falska Profeter, ty de äro såsom ULVAR i FÅRAKLÄDER…” ( Matteus, 7:15)

Enligt Kyrkans Tidning – som skyller alltihop på den ej identifierade diakonen – har denne nu – klädsamt nog måste vi väl säga – plötsligt tvärvänt – och ”ångrat sig” som det heter..  Diakonen påstår, att han börjat skriva en massa intyg till Örebro Tingsrätt ”av medmänsklighet” och sådana saker, och här ser vi nu vad de kristnas sk ”förlåtelselära” kan leda till..

Självklart är det så att förlåtelse i vardagslivet och privatlivet kanske är bra, men här gäller det dömda mördare och inget annat. Rättstaten sätts ur spel genom dessa ”goda kristnas” handlande. Fossmo har inte avtjänat ens hälften av sitt straff, och gång på gång har han försökt få det tidsbegränsat – med sikte på att vara ute om två år, och en fri man… Och ”Svenska” Kyrkan har via sina representanter hela tiden försökt backa upp honom, genom flera års manipulationer… Redan 2015 skrev Sveriges Radio, att Fossmo ”säkert” skulle bli fri till 2020…

Men det är inte första gången liknande saker händer. Minst sagt märkliga skrivelser har kommit in till Örebro Tingsrätt även tidigare, från personer som säger sig ha ”funnit Jesus” bland annat…

Den dubble Polismördaren Jackie Arklöw, torterare och fångknekt från Bosnien med flera folkrättsbrott på sitt samvete – är han bekant ?

I andra länder – bland annat då Bosnien, där han varit verksam, skulle han väl snarast ha fått dödsstraff, och därmed inte kostat skattebetalarna mer pengar – men jodå – redan 2004 påstod sig denne Polismördare ha ”funnit jesus” som det heter, och då skulle han alltså genast bli frisläppt enligt sig själv, eftersom han ”blivit snäll”.

Var fann då Jackie Arklöw ”jesus” någonstans ? Var det på fängelsets toalett, i duschen, eller tvättstugan måhända, nu när också han blivit ”hjälpt av diakoner”, ”gått i kloster” osv (precis som Sara Svensson, dubbel mörderska ) men tydligen hindrar inte detta honom från att se på porrfilm och andra enkla nöjen, har man upptäckt. Just en snygg ”frälsning”, eller hur – och hur kristen är den, egentligen ??

Helge Fossmo, däremot – har haft inte mindre än fem kvinnor – ur sin egen församling – säger han – men ser numera på lite porr, då och då – han också.

Och vem är väl då jag att förmena en enkel prästman hans enda nöje ???

 

Ja mina läsare – ni ser – ni ser… Ständigt dessa kristna ! Ständigt detta hyckleri, denna inpiskade ”förlåtelse” som tillåter mördare att gå fria, och fortsätta sin verksamhet – och en svensk rättsstat, som allt mer och mer råkar i förfall och gungning – på grund av samma kristendom !

Hur länge ska vi finna oss i det här, frågar jag er nu. Hur länge ? Och vad kommer härnäst ? Ska Jackie Arklöw utses till Kyrkoherde i Malexander, kantro, medan Anders Behring Breivik – en annan kristen psykopat – erbjuds tjänsten som Biskop i Karlstad, eller kanske Ärkebiskop efter Antje Jackélen, ni vet – åter en annan person med totalitära värderingar..

Här MÖRDADES två svenska Polismän. Men – Mördaren vill nu ha Sänkt Straff – för han har ju blivit Kristen….

Och, apropos den senare – alltså självaste Ärkepisskoppen – som våra finska vänner brukar säga, skriver man i Dagens Nyheter idag – förlåt att jag endast citerar –

Svenska kyrkan var fram till 1990-talet en statskyrka. Prästerna var tjänstemän i staten. Under femhundra år har de förmedlat Luthers medeltida kvinnosyn i predikningar, husförhör, som deltagare i statliga utredningar och i samtal med enskilda. De medverkade till flera hundra år av häxjakt, där kvinnor dränktes eller brändes på bål.

De har bekämpat kvinnors rätt till preventivmedel, sexualupplysning, fri abort, avkriminalisering av homosexualitet. De har fördömt kvinnor som fött barn utom äktenskapet. De har myntat begreppet ”oäkta” barn. De bekämpade kvinnors önskan att bli präster ända in på 1960-talet.

Svenska kvinnor har fört en envis kamp för sina rättigheter under 150 år. Kyrkan har alltid varit den främsta motståndaren.

När ärkebiskopen hyllar Luther som en bildningens förespråkare, så glömmer hon att innehållet i den bildning som bevärdigades menigheten i katekeserna sannerligen inte var mycket att hänga i julgranen om man ville räta på ryggen och skapa sig ett fritt liv.

”Den som är rättfärdig av nåd och begriper detta genom tron är fri”, skriver ärkebiskop Jackelén. Det är sannerligen ett spetsfundigt sätt att villkora friheten för alla förtrampade och kuvade. Frihet till underkastelse.

Inte för inte är en direktöversättning av ”Allahu Akbar” den svenska Ärkebiskopens fältrop. Och mördare går fria och får sänkt straff i dagens Sverige, medan Sara Svensson – ”barnflickan” som började döda på order av Herren Gud inte längre är unik. Herren befaller, Herren straffar, Herren tillrättavisar. Hela tiden denna kristna psykopati, denna kristna sadism, detta mordiska kristna brödra- och systraskap, vars verkningar vi kan se — över hela vårt svenska samhälle.

Låt oss alla samfällt ”Gå Ur” och HEDNA OSS – endast så kan vi slippa den här skiten – och hålla Fossmo, Arklöw med flera ”Herrar” inlåsta, där de verkligen bör vara och ska sitta – på Kumlabunkern…

 

Två Kriminella arresterade för Kulturarvsbrotten i Bergen

Bergensavisen och en rad andra danska och norska media meddelar idag att 2 personer gripits och just nu sitter i ”Grundlovsförhör” för sitt skändliga dåd emot Universitetsmuséet i Bergen i Augusti i år, då över 700 ytterst värdefulla föremål från Nordisk Vikingatid stals, genom att tjuvarna helt fräckt beredde sig tillträde till museilokalerna genom ett öppet fönster. Inte ett enda knyst om saken har hittills hörts i svenska media, vilket förstås är betecknande för hur ”Landet Löfvén” från officiellt håll numera ser på de Nordiska folkens gemensamma arv…

De som stjäl ifrån ett helt folk, och försöker ödelägga dess historia, måste logiskt sett få lagens strängaste straff…

 

Jag har förstås skrivit om saken tidigare, då attentatet emot allas vårt kulturarv skedde, men ändå skriver svenska media inte en enda rad… Frivilliga har agerat. Efterlysningar har gått ut på internet. Hela universitets- och högskolevärlden har ställt upp för att försöka få tillbaka de oersättliga skatterna – utom i Sverige förstås... Mängder av enskilda, både norrmän och danskar har trätt fram och berättat hur mycket vårt kulturarv betyder för dem, och uttryckt sin avsky och hat emot det som hänt – och det man tillåtit hända, för hur alla larm mystiskt nog blev bortkopplade den aktuella natten, är inte helt förklarat än så länge. Kanhända var det ett ”inside job” där kriminella utifrån fick hjälp av flera personer med anknytning till muséet, även om vi kanske inte ska spekulera kring detta. Den norska Polisen är också extremt förtegen om vad som hänt, och hela häktningsförhandlingen hålls bakom lyckta dörrar, vilket är mycket ovanligt efter norska förhållanden.

Två personer har nu häktats, och dessa ska ej ha funnits i det norska kriminalregistret tidigare, men har kunnat spåras och identifieras via DNA-spår, som säkrades i September, skriver man. Detta tyder på, att båda förövarna kan vara utlänningar, som nyligen tagit sig in i Norge i avsikt att begå brott. De kriminella riktade sig tydligt och klart in på att stjäla och förstöra föremål från Norsk järnålder, i synnerhet Vikingatiden – och vad som skett utgör således hatbrott. Huruvida det också finns religiösa motiv bakom hatbrotten, och om man försökt rikta sig emot Asatron är dock inte klarlagt för närvarande, men för egen del tror jag att sådana motiv inte kan uteslutas. Enligt norska media är fängelse det lägsta straff som kan komma ifråga, hur lång fängelsetiden för de nu gripna i själva verket blir, återstår väl att se.  Två tredjedelar av stöldgodset är återfunnet, men många oersättliga föremål saknas fortfarande.

Den ene förövaren, en 41-årig ”småkriminell” som agerat hälare, och gömt delar av stöldgodset, påstår lögnaktigt nog att han skulle vara oskyldig, och om den andre gärningsmannen vill man inte avslöja några detaljer alls, vilket också kan tolkas som att det rör sig om en utländsk medborgare. I de Nordiska länderna har vi inga Sharia-lagar, och hugger inte händerna av tjuvar, som man gör på många andra håll i Världen..

Men vilket straff ska de, som försöker förstöra ett helt lands historia och kulturella identitet, egentligen ha ?

Borde det inte röra sig om något mer än blott och bart fängelse i ett antal år ? Åtalspunkten här lär vara ”grovt häleri” och flera punkter kan möjligen tillkomma… För inte så länge sedan gjorde man såhär med folkförrädare och framförallt folkförräderskor i Norge.. ”slik gikk det for dem” som det heter på Norska…

Man klippte helt enkelt håret av dem, och rakade dem flintskalliga, och den förlust av medborgerligt förtroende som de här förrädarna fick, var sannerligen mycket välförtjänt. I andra länder – bland annat Italien – gjorde man såhär:

Folkförrädarsvinen hängdes upp och ned, som ni kan se. Så gör man visserligen inte nuförtiden, eftersom Norge är en modern rättsstat, och inte längre har några sådana här straff i lagboken, men den skam och den smuts, som för evigt låder vid de här personerna man nu gripit, kan nog inte tvättas bort så lätt. Det norska folket har ett långt minne, och förövarna gör nog säkrast i, att i fortsättningen hålla sig långt, långt borta från de Nordiska länderna och deras ursprungsbefolkning.

 

”Jag spår fördärv…”

Fritt efter ”En Grav” (Bertel Gripenberg, 1905)

 

Fiendehänder graven grävde
inga snyftningar vinden kvävde
inga bröst sig i saknad hävde
fienders hån ditt liktal var.

Ingen känner den plats dig döljer,
blomsterkulle din grav ej höljer,
fienders hat dig i döden följer
men din ära skall stråla klar.

Uppblåst ovän du fruktan lärde
tusen hjärtan du mod beskärde
tusen liv gav du åter värde
Asatron du ur striden bar

Nesligt ok med din död du bräckte
domnat land till liv du väckte
tvådde skölden, som smuts betäckte
bragdens runor du i den skar.

Vård på graven du ej behöver
hög som äran är skyn däröver
Allting döden i glömska söver
Äran ensam blir evigt kvar

 

Hur firar man ett värdigt Alvablot ?

”You can’t deny this !
You may not like me saying it,
but you can’t deny it !”
– Malcolm X

Jag har fått höra av några nät-hatare på Sociala media – slika troll finns det visst många av, nuförtiden att jag i denna blogg bara skulle ”klanka ned på ett visst samfunds ceremoniertrots att det väl torde stå envar fritt, att kritisera vad han finner orimligt och groteskt i dagens Sverige. Det finns faktiskt yttrandefrihet i vårt land, också i andliga ting eller vad som helst. Här i denna blogg (se rubriken ”Gudahov” ovan) har jag i detalj redovisat, noga och väl – till och med med förklarande bilder och illustrationer – och jag har också publicerat egna ritualtexter – för såväl Midsommarbröllop som hednande i grupp, och mycket annat.

Är det nu så att några personer därute tydligen har mycket svårt att läsa innantill, så ber jag att få citera den store och kände humanisten Tage Danielssons visa ord: ”Säg vari ligger charmen – Hos folk med huvudet under armen ?”

En viss ”sed” eller snarare osed i sin prydno..

Nu – när jag sagt detta – låt oss så gå över till ett mycket mer intressant ämne. Alvablotet. Jag har skrivit om det förr, och också låtit det få en särskild rubrik i mitt artikelarkiv här ovanför, men ändå finns det vissa personer bland oss hedningar, som inte begriper det pinsamt självklara bakom alltsammans.

Tänk efter själv… Hur skulle DU vilja fira ett värdigt Alvablot, som är till för att minnas dina döda anhöriga och vänner  ?

Tycker du det skulle vara värdigt med skrik, skrän, massor av dunkande på shaman-trummor, pajkastning och ungdoms-fylla på en kyrkogård ?  Tror du verkligen, att dina döda anhöriga kommer tillbaka som vampyrer, dansande skelett och onda zombies ?

 

Också det kristna Allhelgonafirandet har i Sverige blivit en lugn, finstämd och värdig ritual, som ligger i samklang med vårt folks natur och vanor… Varför inte BEHÅLLA den vanan, också bland oss Hedningar ?

Tänk på vad som händer i naturen just nu, här uppe hos oss i Norr. Oktobers lövfällning går över i Novembers kyla, regn och kalla vindar. Naturen har liksom stannat upp i denna senhöstens tid, och förbereder sig inför den långa vintern. Björnar och andra djur har redan uppsökt sina iden, och flyttfåglarna lämnar oss. Tystnad och lugn sträcker sig över det ödsliga landskapet, som är så olikt allt vi såg i våras eller somras. Senare – till Jul och Midvintern – kommer så snön med sitt ljus och vinterns klara sol börjar lysa i Januari. Är det då konstigt att man tänker på döden och förfäderna just vid denna tid på året ? Ser  man till livet och naturen i Norr, så är det inte konstigt alls. Alvablot ska firas i stillhet, och under kontemplation. Inte under skrik, fylla och taffliga maskeradbaler.

I den allra första litterära skildring av Alvablotet eller Allhelgona vi alls har – sagatåten om ”Austrfaravisur” eller Skalden Sighvat Tordssons resa från Olaf Haraldssons hov i Norge till Svearnas riken – vad är det som står där egentligen ? Låt oss se efter.

Jo, den kristne främlingen Sighvat lär ha blivit utkörd från tre gårdar med namnet ”Hov” i rad. Man har tvistat om dessa gårdar låg i Värmland, på Dal eller i Västergötland, eller så långt norrut som Hov i Hackås (Jämtland) en annan urgammal gård med namnet Hov som i Gudahov, men det spelar mindre roll. Det viktiga är det här: Alvablotet var en privat fest för den egna ätten, den egna familjen.

Till skillnad från den glada och uppsluppna Julen – numera en internationell företeelse som faktiskt kommer ifrån Asatrons Värld – ”Yule” eller Jul, alltså Vintersolvarv är ju ett Nordiskt begrepp från början, så är Alvablotet till sin natur slutet, ja nästan hemligt. Sin sorg är ju något som man behåller för sig själv, och vad du – kära läsare eller läsarinna – tänker och tycker om din familj, och dina anhöriga som lämnat dig, det är faktiskt privat, och angår ingen annan.

För några år sedan var det en väldigt sjuk människa som fortfarande går runt och kallar sig ”rådsgydja” i ett eller annat samfund (med 30-40 medlemmar) som ville sabotera hela Alvablotet och dess idé för alla oss andra. Hon predikade den egenpåhittade idén att man skulle ”Yla som vargar” som någotslags sned ”primalterapi” ungefär, och i ett slags politiskt demonstrationståg gå genom stadens gator, bärande på stora plakat med namn, foto och data på sina döda – och inte bara det – man skulle också skriva offentliga nekrologer om dem på nätet, publicera familjefoton och annat, hej vilt. Vem säger förresten, att man får göra så emot sina egna anhöriga ? Ingick det i deras sista vilja, månne – och ifall några av dessa (antagligen) gamla människor också varit kristna, skulle de då vilja utgöra ”reklamdockor” för en väldigt underlig form av new Age, efter sin död ?

Att springa runt och dunka på trummor och yla på en kyrkogård, är faktiskt brott emot griftefrid, hursomhelst. Likaså är det brott emot griftefrid och brott emot Kulturmiljölagen om man bär sig åt på detta befängda vis på ett gravfält eller vid fornminnen, och vad ”forn sed” håller på med såhär års, måste under alla förhållanden starkt fördömas.

Skulle du vilja mötas av syner som dessa på ett gravfält eller en kyrkogård ? Halvätna äpplen, någotslags klumpar i stearin och andra underligheter… Är det ens ett VÄRDIGT beteende emot döda och levande att göra så ??

Förslaget slog inte väl ut, och är väl bortglömt nu, till och med ibland det fornsediska patrasket själva. I dagens av Internet dominerade värld, vore det digitalt självmord att lägga ut privatsaker i ”molnet” där vem som helst kunde hitta och missbruka dem. För det andra, vägrade jag själv bestämt att inlåta mig på sådana konstigheter hos denna lilla urspårade sekt, och det anser jag verkligen att ni som läser detta också bör göra.

Våra släktingars namn är inte för oss att missbruka, nämligen. Det är emot hela Asatrons idé om man gör så, och det är inte anständigt, inte på långa vägar.

I helgen visade vår kära, kära Statstelevision SVT en repris av det litterära magasinet ”Babel” (ni vet det kanske inte, men dess programlederska har läst mina texter här, ”av och till” – jag kan spåra IP nr, så jag vet..) och tog bland annat upp exemplet med Jan Myrdals kända bok ”Barndom” som när den kom ut – 1983 – i det alltmer solkiga (S) märkta folkhemmets Sverige – orsakade sannskyldiga raseriutbrott hos den ännu styrande nomenklaturan. Myrdals helgonförklarade föräldrar – Gunnar och Alva – visade sig ha burit sig åt som kallsinniga politrucker av allra värsta slag, till och med emot sina egna barn. Deras socialistiska utopi – där barn skulle uppfostras kollektivt, av särskilda ”kommunala barnjungfrur” och människorna vara förbjudna att ha kök och badrum i sina lägenheter (hygienen skulle försiggå på offentliga bad, och ätandet skötas helt via statliga restauranger) liknar mest ett slags skräckvision.

Idag är det väl mest radikala miljöpartister med kopplingar till våldsvänstern som tror på denna ”sköna nya värld” i den heliga multikulturalismens namn, men vad som kommer ut ur det Myrdalska exemplet är som sagt, att vi inte äger minnet av våra släktingar, inte ens om de råkar vara våra föräldrar.  Jan Myrdals syster och många andra blev extremt upprörda, som man kan förstå, för det visade sig att de hade helt andra minnen och intryck av sina föräldrar än just Jan Myrdal.

Vi har med andra ord inte rätt att ställa ut våra anhörigas foton, skräna, skråla och försöka ”ta över” minnen och begravningar offentligt. Vi måste göra som man gjorde under det gamla Alvablotet, och som de kristna gör under Allhelgona – vi firar privat, och vi behåller våra innersta intryck och känslor för oss själva.

Jag lever också som jag lär. Jag skriver sällan något om min släkt, eller om mina döda – undantagsvis har jag i den här bloggen nämnt min far, farfar och farmor, men samtliga av dessa personer dog för mer än två decennier sedan, och vad jag skriver har inte en sådan spridning att det kan nå någon ur deras samtid, hursomhelst. Och för övrigt – hur skulle människors släkt och människors sorg ens kunna lindras över att någon ”stat” eller något samfund, likgiltigt vilket, tog över alla deras minen ?

Urdruckna tompavor från ett och annat fyllekalas. En komposthög av granris och ruttna äpplen. Så kan det se ut, när anhängare av en viss såkallad ”sed” har varit framme … Tycker DU det är ett VÄRDIGT sätt att fira på ?

Dessvärre finns det diverse ”troende” i hedendomens ”fula svans” som skämmer ut hela vår rörelse. Vi har alla fått se, hur ”fornsedarna” stod och skar sig själva i fingrarna, offrade människoblod vid Uppsala Högar och fortsatte med sitt självskadebeteende på UNT:s tidningssidor. Det var nog knappast bara jag som blev ledsen av att se sådant, och man kan också fråga sig vad denna avart av Hedendomen åstadkommit. I Danmark fick Asatroende en separat begravningsplats i Odense redan 2008 – i form av en stor gravhög bland annat.  I Norge fick man det först i maj 2009 (i form av en stor skeppssättning i Oslo), och på Island – där det finns över 3500 registrerade Asatroende – har man separata begravningsplatser för oss Hedningar sedan länge.

Men nu är det 2017, och vi mer än 1000 registrerade Asatroende i Sverige är helt utan begravningsplatser, precis som förut. Åtta långa år har passerat sedan 2017, men ”fornsedarna” gör ingenting ingenting alls åt problemet – utom att skämma ut oss andra inför myndigheterna och hela vårt folk, och detta gagnar inte Hedendomens sak i Sverige, inte på minsta sätt.

Efter allt vad som hänt, och allt det dåliga de ställt till med – bilderna här kommer från deras egna sammankomster, och fakta kan inte förnekas – har så Nordiska Asa Samfundet växt fram under de sista fyra åren, och är nu uppe i över 700 medlemmar. Själv har jag varit Asatroende i mer än 25 år, eller hela mitt vuxna liv, men för första gången på mycket länge känner jag att det nu finns en opolitisk organisation, som kan kämpa för allas vår sak.. Ännu kvarstår Svenska Kyrkans begravningsmonopol, och till och med på de enstaka gravplatser i vårt land som kallas Griftegårdar och som skulle vara religiöst neutrala – i alla fall efter vad de styrande i landet har sagt.

På Skogskyrkogården och Görvälns griftegård utanför Stockholm har man satt upp gigantiska kors, som våldtar och förfular hela landskapet. Intentionerna om en religiöst neutral begravningsplats, som skulle vara till för alla människor har helt avskaffats, skymfats och släpats i smutsen. Hur skulle exempelvis en muslim, eller en mosaisk trosbekännare se på detta, om de hittade det på en begravningsplats, som skulle vara till för dem också, liksom för alla medborgare… ?

 

Den här begravningsplatsen är en av de få i landet som skulle vara religiöst neutral. Också hedningar, muslimer, judar och många fler skulle ha rätt att begravas där. Ändå får vi se, hur de kristna och den ”Svenska” Kyrkan hela tiden kränker och släpar dessa rättigheter i gruset….

 

Att få begravas utan kristna kors och utan kristen närvaro borde vara en mänsklig rättighet, inte bara om man råkar vara jude eller muslim. Inför döden är vi alla lika, sägs det, och då borde vi också få ha lika och samma rättigheter. I Sverige finns det bara en enda hednisk organisation, nämligen NAS, Nordiska Asa Samfundet, som idag tagit upp frågan om inte vi Hedningar också kunde få rätt att ha en egen gravplats, och få frid för de kristna åtminstone i döden, nu när de inte vill lämna oss ifred så länge vi lever..

Min egen gamla farmor, som var 92 år när hon dog, ville inte begravas under något kristet kors, trots att hon varit prästfru i många år, då hon levde. Hon ville inte ha någon gravsten heller, ingen minnesvård, ingenting sådant. I hennes kvarlåtenskap och en liten bok, hon hade på sitt vardagsrumsbord, hittade vi följande dikt, skriven av Per Lagerkvist, vår svenske nobelpristagare:

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.

WH Auden, den engelske poeten, översatte dikten till engelska, och på det språket låter den såhär:

Some day you will be one of those who lived long ago
The earth will remember you, just as it remembers the grass and the forests,
the rotting leaves.
Just as the soil remembers,
and just as the mountains remembers the winds.
May your peace be unending, as that of the sea.

Detta är vad Alvablotet handlar om. Det är så – och bara så – man bör minnas sina stupade och döda. Detta är Hedendom, ren och skär hedendom och inget annat. Det är kanske lite John Lennon också, förresten: ”No hell below us, above us only sky. Nothing to kill or die for, and our World is beautiful”. Att få kremeras – det äldsta och mest hedniska gravskicket, som är helt förbjudet både i Koranen och Bibeln – var det min farmor så som det bästa och värdigaste begravningssättet. Hon ville bara återvända till det land och den del av världen hon kom ifrån, och strös ut över åkrarna, ut över fälten i det som varit och är hennes fäders jord, och hennes hemprovins. Och det fanns ingen skräck eller saknad i detta.

Så tänker jag mig det också. Jag behöver ingen gravsten, inga monument, ingenting sådant. Ingenting kommer finnas kvar av min kropp för de kristna att skända eller vanhelga, och inga taffliga små ”fornsedare” kommer att kunna ställa sig att pissa eller trumma vid min grav – för den kommer de aldrig någonsin att hitta. Och jag kommer finnas överallt, och ingenstans.

Vid Glumslövs backar i Skåne en Novemberdag. I dessa gravar vilade inte bara stormän och deras kvinnor, för det var många personers aska, som gravsattes i dem…

Kärleken till den goda jorden, och det land och den del av Världen som blev vår, är ingen dålig känsla. Det är inget man behöver gömma undan, eller skämmas för. Tvärtom kan vi Nordbor vara stolta över vårt ursprung, stolta över det vi byggt upp och det land som blev vårt. Min far – på den tiden han levde – gick ett steg längre – för som jag berättat rasade en våldsam debatt i hans hemstad om man skulle ansluta det kommunala Stadskrematoriet till fjärrvärmenätet. Somliga kristna och andra personer påstod att detta skulle vara oetiskt. Min far – på sin dödsbädd – drämde näven i sängbordet och sa: ”Jag har tjänat mitt land och mitt folk i hela mitt liv. Jag har varit domare, soldat och lantbrukare. Nu får jag en chans, att tjäna det land jag älskar också i själva döden – och göra samhället en sista tjänst. Varför undandra sig detta ?”  Få skulle kanske ha styrka nog att säga något sådant, men är man Hedning, så är man. Att fortsätta tjäna – också i döden eller bortom – som förebild för många andra. Är det inte vad tanken om också själva Valhall egentligen handlar om ? Och varför vara så rädd för kraftnätet, eller att övergå i ren elektricitet eller Tors Kraft, förresten ? Kanske vi gör det allihop, någon gång i en avlägsen framtid, även om det just nu låter som spekulationer…

Fira enskilt. Fira i värdighet och glädje, utan att störa någon annan. Fira, utan att lämna stötande spår. Att hylla dina döda, och det land de kom ifrån…