Hedniska Tankars Runkurs (del 15) Sowilo eller Seger

Solrunan, på proto-germanska Sowilo, annars även känd som Seger eller Siegel, är en av den äldre, 24-typiga runradens lättast igenkännbara och mest omtalade runor. Många kristna hyser tyvärr en fullkomligt irrationell skräck för den, vilket förstås har samband med deras ständigt återkommande griller om djävulen och helvetet. och ofta har man hotat med förbud emot denna runa eller andra runor överhuvudtaget, bara för att en viss politisk rörelse i Centraleuropa för ungefär åttio år sedan använde den på ett felaktigt sätt. Från min barndom på 1970-talet minns jag hur svenska Socialdemokrater hela tiden hetsade emot just denna runa – orsaken var att det hemska, hemska hårdrocksbandet Kiss skulle ha använt den sin logotyp, och den ökände kristne Tv-mannen Sievert Öholm varnade oss offentligt i svensk statstelevision för att dessa amerikanska populärmusiker skulle vara Satanister, besatta av djävulen på fullt allvar och så vidare.

 

Att Gene Simmons (sångare) Paul Stanley (gitarr) faktiskt var judiska familjegrabbar gick helt Svensk Socialdemokrati förbi. Var detta band så himla ”farligt” egentligen ?

Men för våra förfäder var solrunan något helt annat, än dessa ständiga kristna skräck-visioner, som vi fortfarande tvångsmatas med. Kunniga i siffersymbolik som den äldre runradens skapare otvivelaktigt var, så visste de att Asarna heliga tretal (för Oden, Tor och Frej) gånger Kaun-runans femtal (runan heter också sken, och betyder ljus eller fackla) blir femton, och vad är då mer naturligt, än att helga den femtonde runan till just Solen, eller det största himmelsljuset av alla. Så tänkte man, och som ni ser passar det bra samman. Under århundradenas lopp skrevs runan på olika sätt i runinskrifter, både på lösa föremål och fasta stenar.

Man har sagt, att äldre etruiska alfabeten kan ha påverkat runans tidiga utseende, eftersom många forskare tror att runraden kom till i Alpområdet långt före kristi påstådda födelse. Runan har alltid fått symbolisera solen, och en del anser att den därmed har koppling till Balder, men Balders ursprung som solgud är mycket omtvistat – att Ull däremot var en solgudomlighet redan under bronsåldern, är oomtvistligt. I det gammelnorska runpoemet står det skrivet:

Sól er landa ljóme;
lúti ek helgum dóme.

Sol är landets ljus, och det låter jag vara en helgedom”, med andra ord – och det är väl ett väl funnet uttryck för hur vi hedningar sätter värde på naturens helgedom. Också i de isländska och angelsaxiska runverserna från åttahundratalet, respektive handskriftsblad i den Angermanska samlingen (som går tillbaka på förkristna källor) kopplar runan till solen, och dess livgivande strålar. I Runatal Hávamáls, de avslutande stroferna i Havamal, där de sista sex runstroferna tyvärr saknas, står det skrivet följande:

Þat kann ek it fimmtánda
er gól Þjóðrerir
dvergr fyr Dellings durum:
afl gól hann ásum,
en alfum frama,
hyggju Hroftatý.

Det kan jag som den femtonde – Den gol Tjodrörer, Dvärgen framför Dellings Dörrar, Avel gol han åt Asar, och åt Alfer Framgång, men hugnad åt Hroptatyr….

Så lyder denna strof i min egen översättning, och till skillnad från Lasse Lönnroth och andra nidingar och lögnare, sätter jag inte in onödiga ord som inte finns i originaltexten.

Tjodrörer, eller ”folkröraren” är ett bra Heite eller namn för solen själv – när Solen stiger upp, vaknar ju människor ofta av sig själva…”Tjod” eller på gotiska theod, betyder folk, och det syns också i ”Svitjod” eller ”Sveafolket” – det äldsta namnet på vårt land, som varit självständigt i mer än tusen år innan Eurokrater och falska politiker gjorde slut på vårt folks frihet. Uttrycket ”Dellings Dörrar” finns också på andra ställen i Eddan – vi skulle kunna säga dagens portar eller soluppgången. ”Dvergr” betyder ju stöd, upprätthållare, och inte nödvändigtvis ett dvärglikt väsen, Austri, Sudri, Vestri och Nordri eller himlens fyra väderstreck, kallas ju också ”Dvärgar”. Att solen ger kraft eller Avel, alltså Alstring åt Asarna, är heller inte så konstigt, och att Vanerna eller Alferna. som råder över grönskan och det växande, ska få ”frama” eller framgång syftar förstås också på solens makt.

Genomgående för hela Eddan är att ”Asar och Vaner” för de två gudasläktena hela tiden används omväxlande med ”Asar och Alfer” och att det inte finns någon skillnad på dessa språkliga uttryck, som betyder ett och detsamma.

 

Också i en annan känd Eddadikt, Sigdrifumál finns seger-runan eller solrunan nämnd. Valkyrian Bryndhild, som nyss har väcks av Sigurd Fafnesbane på Hindarfjällets topp – en plats som många tyckt sig igenkänna vid Externsteine i Tyskland, prisar den uppgående solen med dessa ord:

Heilir æsir!
Heilar ásynjur!
Heil sjá in fjölnýta fold!
Mál ok mannvit
gefið okkr mærum tveim
ok læknishendr, meðan lifum.

Alltså – i min översättning, och ingen ”lönn-rothares”: ”Hell Asar – Hell Asynjor – Hell över vår alstringsrika Jord ! Mål och Mannavett, ge ock oss människor två, och läkehänder, medan vi lever”

Sagans ”Hindarfjäll” eller soltempel är kanske inte bara en saga. Många vet, att Externsteines klippformationer finns på riktigt och varit använda i förkristen tid…

”Maerum” är ett ord som i en annan grammattisk form förekommer även på Rökstenen, där det står ”Skati maeringa” alltså ”människors skatt”, mänsklighetens välgörare. De två människor Brynhild tänker på är väl i första hand henne själv och Sigurd, som ju sitter vid hennes sida på klippan; och läkehänder eller händer som kan uträtta något, är förstås gott att ha, de är lika solens skinande strålar, som lyser upp i tillvaron. Man och kvinna ska göra detta tillsammans, antyder Brynhild, och så ska de leva med varandra. Detta är visst ingen bön, som de kristna tänkt sig, för vi Asatroende ber aldrig, men en välsignelse, och en hälsning till Solen, vilket är något helt annat. Förstår man inte detta, förstår man inte heller Hedendomens innersta väsen. Och hon fortsätter:

Sigrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt sigr hafa,
ok rísta á hjalti hjörs,
sumar á véttrimum,
sumar á valböstum,
ok nefna tysvar Tý.

Segerrunor skall du kunna, om du seger vill hava, Och rista dem på svärdets hjalt. Somliga på blodrännan, somliga på eggkroppen, och nämna Två gånger Tyr…

”Valböstet” som det talas om har tytts som svärdets ”kropp” eller sidor, medan ”vettrimum” då ska vara ”rännan för vätan” i mitten, eller med andra ord blodrännan. Detta kan vara smidestermer, vilket nog intresserar dem som tillverkar kopior av järnålderns eggjärn, och att Tyr-runan – som vi snart skall komma till – också nämns i sammanhanget, är förstås också betydelsefullt.

Brynhild, valkyrian som överbringar kunskap och inte bara är ett stridsväsen är själv en solkvinna, liksom Siv eller Sunna, solgudinnan själv – som förstås också har starka kopplingar till den femtonde runan. Också familjen, kärlek mellan människorna i betydelsen kärlek till nästan, eller vänskap, inte sexualitet, har kopplats till solrunan, som sägs representera lycka, framgång och härliga tider,och detta hör onekligen hit. Iöverförd bemärkelse står den förstås också för sommaren och våren, eller den ljusa årstiden överhuvudtaget.

Nej – just det – det finns inga ”omvända” runor…

Pseudonymen Atreid Grimsson ville på 1980-talet se självgodhet eller överdriven självtillräcklighet i denna runa, men för det har jag hittat få eller inga bevis. Seger, och framgång i strid eller affärer, arbete och liv och goda skördar har förstås långt tidigare kopplats till runan, och detta har ofta kommit fram i de bevarade runstrofer man hittat. Edred Thorson såg under samma tidsperiod Solrunan som tillhörande det isländska begreppet ”knesol” eller ”knäande sol”, solen om aftonen, som han associerade med stadhagalder eller den tyska ”run-yogan” där man kan beskriva den S-formade solrunan genom en hukande ställning, där kroppen bildar runans översta snedställda stapel, och lår och underben ”knäet” och de två andra strecken i runan.

 

 

 

Freyja Ashwynn och andra på 1990-talet kopplade istället Solrunan till Tor, och Tors blixt, samt lät det gotiska ”Sowilo” stå inte bara för solen, utan för självet, det vakna medvetandets mest centrala del hos människan, precis som Brynhilde – Sigurds vägledarinna och härskarinna – utvecklar hjältens ”själv” och rustar honom inför den fortsatta kamp, han måste utkämpa själv.

Tre solrunor med gemensamt centrum bildar en såkallad ”Fylfot” eller en triskele, en symbol som syns också i Isle of Mans vapen, och på flera vapensköldar, och två korslagda solrunor bildar en svastika. Symboliken bakom detta ska inte feltolkas eller överdrivas, bara för att en viss politisk rörelse under nittonhundratalets tidigare hälft använde solrunan på fel sätt nere i Tyskland – den är ändå en uråldrig symbol som använts i flera tusen år helt utan samband med detta, och är ingenting att vara rädd för, även om det händer att vissa kristna, som inte förstår bättre, fortfarande är mycket rädda för denna runa.

Fries i Holland kallande den för Sig, vilket han härleder ur Sigel, som ett namn på solen, samt ord som sigle på formgermanska, som betyder juvel, ädelsten, insegel, tecken. Selig, Salig och andra liknande ord hör också hit, rent etymologiskt, och både i det norska och isländska runpoemet, används den femtonde runan rakt fram som namn på solen, vilket återigen bevisar, att uthark-teorin är numerologiskt riktig. Det gammalengelska runpoemet säger att Sigel är sjöfarares bärgning och lycka, och att solen leder dem i land – en annan syftning på runans betydelse för lycka och tur i affärer, och som segerruna. Helmut Arntz, en tysk runforskare, nämnde också allt detta, och tillade att Solrunan eller Segerrunan var den mest centrala i hela runraden, som han såg det, inte minst med tanke på bronsålderns solkult, och hur gamla symboler som triskelen är. Redan på stenåldern kände man till dem, och S-formiga solstrålar utgående från en stor och rund solskiva, finns ibland också på bronsålderns hällristningar. ”Gott liv och läkehänder” som nämns i Sigdrifumals kända strof om Solrunan, tyder också på vad man kan använda den till inom runmagi.

Juletid är också tiden för Solens återfödelse…

Annonser

En liten Saga inför Julen: Torleif och Jarl Håkan…. (Norrönt Tungo-Nid från Svitjods Sorgedalar !)

Nu vänder vi oss bort från de kristnas ständigt återkommande tokerier för ett tag.

Istället skall jag berätta en finstämd och lärorik Hednisk och Asatrogen Saga för er, såhär inför Julen.

Den stod ursprungligen att läsa i en gammal bok av Eddaöversättaren Axel Ulrik Bååth, som 1895 utgav en bok med utdrag ur Isländska Sagor i original. Boken finns numera att läsa på nätet, tack vare ”Projekt Runeberg”, och den har också utgetts i ny upplaga av Göteborgs Universitet för några år sedan.

Också Göteborgs-Posten återgav denna saga i en liten skrift betitlad ”Den heliga vreden – svensk polemik från vikingatid till folkhem” som fortfarande kan finnas att få tag i på en del antikvariat. Jag publicerar sagans text i något moderniserad språkdräkt; och med vissa smärre ändringar, trots att det bär mig emot, därför att språksinnet hos dagens svenskar är mycket svagt utvecklat och eftersom en del av mina läsare inte förstår 1800-tals svenska längre. Det isländska originalet till denna berättelse heter Þorleifs þáttr jarlsskálds, och vi vet att innehållet i den antagligen är sant till stora delar, eftersom det också bekräftas av andra historiska källor. Så till exempel är Det stora Jarlsnidet bekant fråOdd munks Óláfssaga och i Hauk Valdísarsons Íslendingadrápa från sent 1100-tal, där Torleif i 18:e strofen kallas þulr, något som Finnur Jónsson översätter ”trollkarl”, men som heter thul, alltså en trollkunnig skald

 

Vid Kung Sven Tveskäggs hov vistades en gång en islänning vid namn Torleif Åsgersson. Han hyste rättvist agg till Jarl Håkan av Norge, eftersom denne hade plundrat och bränt det skepp Torleif landade med i Viken, och låtit hänga alla Torleifs män. Då Torleif någon tid vistats hos Kung Sven, blev han så svårmodig att han knappast ville dricka Jul, eller slå sig ned vid bordet hos sina gilleskamrater. När kung Harald Blåtand märkte detta, lät han kalla till sig Torleif och sporde honom: ”Vad vållar ditt missnöje ? Du rättar dig ju knappast efter våra seder här ??

Konung,” svarade Torleif – ”Du har väl hört talesättet att den som spörjer en annan man om hans trångmål, själv måste befria honom därifrån, så framt han vill vara den mannens vän ?

Säg du mig orsaken ändå,” sade Kungen. ”Jag har nu i vinter diktat några strofer om Håkan Jarl, och det skulle bedröva mig mycket om jag inte fick Orlov av dig, för att resa till Norge och där framsäga dem för Jarlen” sa Torleif.

Du ska visst få Orlov, ” sa Kungen, ”men jag vill inte mista en så god man som du. Därför skall du lova mig att komma åter, det fortaste du förmår, för all din skicklighets skull

Sven Tveskägg blev ensam kung över hela Danmark, Rügen, Norge och England…

Detta lovade Torleif, och sedan skaffade han sig överfart till Norge. Så kom han till Trondheim. Då uppehöll sig Håkan jarl i närheten, på Lade Kungsgård. Torleif klädde sig nu som en åldrig stavkarl, och repade upp ett långt hamprep, som han hade till skägg. Så tog han en stor säck och dolde den under paltorna, så att det skulle se ut som om han åt den mat han stoppade i säcken, för öppningen på den fanns uppe under skägget, och gömdes helt av detta. Sedan tog han två gamla skidstavar och fäste jättestora broddar på dem, och sen började han haltande och kutryggig gå stavgång.

Slutligen kom han fram till Lade, och då var där Julafton.

Vid Lade Gård utanför Trondheim hittade man redan 1914 spår efter en enorm vikingahall…

Jarl Håkan satt i sitt högsäte och hade omkring sig många stormän, som han bjudit till Julgille. Nu gick Torleif, utspökad till en gammal gubbe, rakt in i salen; helt utan lov. När han kommit till tröskeln, började han stappla och ragla fram, lutade sig tungt på stavarna och knuffade undan de tiggare, som samlats vid ingången i hopp om ett mål mat. Till slut satte han sig nederst vid dörren i salen. Så började han skuffa alla som där satt, som om han ville komma i strid med dem. De blev retade, men när han dängde till dem med kraft, ryggade de förfärat tillbaka. Härav uppkom stoj och rop, så att det hördes över hela salen.

Då frågade Jarlen vad detta skulle betyda, och till svar fick han höra att det var en stark och ondsint gammal gubbe, som kommit dit in. Jarlen lät kalla honom till sig, men när Torleif stod inför Jarl Håkan, svarade han honom mycket knapphändigt. Jarlen sporde honom efter namn och ätt, samt odal.

Mitt namn är mycket ovanligt” svarade Torleif. ”Jag heter Niding Gjallandeson, och kommer från Svitjods sorgedalar. Ofta kallas jag Niding den Närgångne. Vida har jag farit, och många hövdingar har jag gästat. Nu är jag mäkta gammal vorden, och orkar knappt säga mitt namn för glömskas skull, men mycket har jag fått höra talas angående ditt hövdingaskap, din vishet, ditt sätt att stifta lagar och mycket annat, som man också sagt mig att du gjort och uträttat.

Jarlen begrep inte vad som låg i dessa ord, och att Torleif bara drev med honom, utan frågade så: ”Varför är du ensam olik alla andra stavkarlar, ondsint och svår att komma till tals med ?

Ja, vad kan man vänta annat av den stackars försvarslöse gamling, som är utan allt utom sjukdomar och elände, och som inte har vad han behöver, utan får ligga ute om natten i snö och kyla i marker och skogar ? Nu rasar han mot sin ålderdom och allt, han som förut varit van att från de bästa män njuta gåvor och lycka, men som nu vägras mat till och med av usla torpare...”

– ”Är du då en idrottsman, gubbe, eftersom du säger dig ha vistats bland hövdingar” frågade Jarlen.

Kan så vara,” sa Torleif, ”att jag som ung var bäst i de flesta idrotter, som att skalda, springa och skjuta till måls, fastän det nu gått, som man ofta säger, att ålderdomen gör envar bräcklig, och det sägs ju också, att det är mödosamt för den hungrige att stå och prata. Nu har jag heller ingen lust att prata mer med dig, o Jarl, om du inte först låter mig få något att äta och dricka, för så svårt lider jag av ålderdom, hunger och törst, att jag snart inte orkar hålla mig uppe. För övrigt är det mycket ohövligt av en Jarl att inte först fråga sina gäster om det fattas dem något, för alla är vi ju så skapta, att vi först av allt tarvar mat och dryck !

Jarlen befallde då, att julmat och öl skulle sättas fram för Torleif.

Så skedde. Men knappt hade maten kommit på bordet, innan Torleif öste ned den i säcken, som han hade dolt under kläderna och det falska skägget. När han satt sig till bords ryckte han åt sig alla fat som fanns i närheten, och tömde dem på alla läckerheter. Så fick Jarlens tjänare genast hämta mera mat en andra gång, för han fortsatte med sin glupskhet. Det såg ut för alla som om Torleif verkligen svalde ned all Julmaten, men han öste bara den i säcken, som vi redan sagt…

Nu log de gott åt honom, och tjänarna menade, att gubben var både högrest och tjock om midjan, och därtill en riktig storätare. Han brydde sig inte om deras tal, utan fortsatte lugnt sin måltid. När matborden så blev borttagna till sist, gick gubben Niding rakt fram till Jarlen och sa:  ”Det var usla trälar och tjänare du har, som mycket illa förstår att utföra dina befallningar. Men – nu vill jag framföra ett kväde, som jag har diktat om dig, ifall jag får den nåden att fritt framsäga det..”

Har du diktat många kväden om Jarlar och Kungar förut?” frågade Håkan Jarl. ”Det har jag visst, det !” svarade han.

Nå, kanske det är sant som det ofta sägs i Hávamál, att ”mycket är gott, som de gamle tala” sa Jarlen. ”Säg du ditt kväde, gubbe, så ska jag lyssna

Så började Torleif det stora Håkanjarls-kvädet, och han sjöng det ända till mitten. Det tycktes Jarlen, som om han blev prisad i varje strof, och dessutom framstod det, som om hans söner också prisades storligen. Men ju längre kvädet led, ju mer fick Jarl Håkan en underlig känsla i kroppen. En så stark klåda och oro började plötsligt växa i honom, allra mest i bakdelen, att han knappt kunde sitta stilla på sin tron. Så besynnerligt stark var denna klåda, att han måste ta fram en kam och riva sig med den, där han kom åt. Men inte heller detta hjälpte. Klådan var så stark, att jarlen måste lämna hela gillet och gå ut ur hallen. Sen fick han ropa på sina kvinnor, och de tog fram en lång säckvävsduk, som de hade knutit tre knutar på, och som de fick dra fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Jarlens skinkor och skrev och längs ryggen på honom.

Inte heller detta hjälpte stort, och Jarlen gick in i salen igen och skrek ”Gubbjävel ! Kan du inte kväda bättre, för detta tycks mig mer vara nid än lov, och om du inte gör bättre nu, så ska jag nog ge dig lön för detta nidet !

Jarlen blev i röven krängd”  – Tora och trälen Skopte Kark visar Håkan jarl vägen till svinhuset (bild ur Olav Tryggvasons saga av den norske konstnären Erik Waernskjöld)

Gubben Niding nickade bara. Därpå började han framsäga de fruktansvärda strofer, som heter Dimvisorna och som står i mitten av Jarlsnidet. Detta är deras början:

”Från öster stiger en dimma
från väster en stormil far
hit in allt mörker sig tränger
och lämnar sin fasa kvar !”

När Torleif slutat kväda Dimvisorna, var det alldeles mörkt i salen, och medan detta mörker ännu varade, fortsatte han Jarlsnidet. Då flög alla vapen, som fanns uppsatta på väggarna, ned av sig själva, och började röra sig i tomma luften. Många män blev skadade, och föll döda ned runtomkring. Jarlen själv sjönk sanslös ned på sin tron, och den underlige gubben med stavarna var plötsligt borta, och syntes ingenstans till. Så snart kvädet så var slutat, avtog mörkret, och en stund senare var det åter ljust i salen.

Jarlen kvicknade sakta till, och fann att detta gruvliga kväde skadat honom mer än han någonsin anat.

Halva skägget var  borta på honom, och på vänster sida huvudet fanns en kal fläck, där allt hår föll av i stora tussar. Det kom aldrig mer att växa något hårstrå där på honom sedan. Därefter lät han salen rengöras och skuras. Alla döda och skadade bars ut. Och han trodde sig sedermera veta, att den man som vållat honom allt detta, var ingen annan än den berömde islänningen Torleif Åsgerson, som så lönat att Jarl Håkan orätt hade berövat honom skepp, manskap och gods. Jarl Håkan blev sedan illa sjuk, och måste ligga till sängs helt overksam, hela våren och en god del av sommaren därefter.

Men om Torleif är nu att förtälja, att han glad och nöjd strax därpå styrde kosan söderut och till Danmark. Till färdkost på resan hade han all den goda Julmat, som han stulit med sig från Jarlen själv, och Jarlens eget bord. När han så kom till Konung Sven Tveskägg sprang denne glad emot honom och frågade, hur allt hade gått till i Norge. Torleif berättade då allt som skett, och Kung Sven log genom båda sina skägg. Så sa han: ”Det var väl kvädet ! Ditt namn ska jag nu förlänga – och hädanefter skall du kallas Torleif Jarlaskald – den mäktigaste bland skalder!”

Metro avslöjar: Jehovas Vittnen ÅTALADE – kristen undergångssekt i Domstol…

Idag publicerade gratistidningen Metro, som annars håller mycket låg journalistisk kvalitet, ett inslag om hur Jehovas Vittnen äntligen blivit åtalade och troligen kommer att hamna i svensk domstol. Rättvisa kan komma att bli skipad, trots att vi fortfarande befinner oss i Sverige. Det visade sig i somras att den kristna undergångs-sekten hade hyrt in sig på Älvsjömässan och börjat sprida filmer och uttalanden som rubriceras som Hets emot folkgrupp vid ett sk ”väckelsemöte” i gigantiskt format.

Tidningen Metro uppger att 8000 kristna fanatiker fanns i publiken, och att dessa hade tvingat med sig ”hundratals” barn till arrangemanget, som präglades av intolerans och hat. Bland annat visade man flera filmer som glorifierade Världens Undergång och Armageddon, med braskande titlar som ”Tillintetgörandet av det stora Babylon” och ”Harmageddon”. Tydligt är, att även de filmerna kan vara högst skadliga för barnen, eftersom Metro dessutom påpekar att de inte var granskade av statens biografråd och inte fick visa i Sverige. Kristen undergångs-porr, med andra ord. Frossande i katastrofer, och tillintetgörandet och likviderandet av ”oliktänkande” som ska ”hamna i helvetet”

 

Tron på ”Domedagen” är central i den kristna läran. De syftar till att förstöra hela Världen, bara för att deras påstådde ”frälsare” ska komma tillbaka…

Tanken på en Domedag, eller Världens Undergång är fortfarande ett centralt mål för många kristna, även de av det mer moderata slaget. De ser fram emot Världsundergången, och gottar sig hela tiden åt tanken på att hela vår planet ska förintas. Sådant är deras mål. I USA finns det senatorer, som på allvar hävdat att Miljöförstöring är bra, eftersom det påskyndar Världsundergången, och därmed ”Jesu Återkomst”- och bakom Trump finns en kristen tok-höger – som försöker åstadkomma Harmageddon på riktigt...

Nu har vi också fått in dessa grupper i Sverige. Varför hyr Älvsjömässan alls ut till dem, och borde inte Stockholmspolisen stävja detta en gång för alla, så att inga fler uthyrningar får äga rum, och man därmed kan beivra brott. Indoktrinering av barn är inte heller snyggt, precis – även om det inte finns någon brottsrubricering som lyder just så i den svenska lagboken. Däremot finns brottet ”förledande av ungdom”, Brottsbalken 16 kap 12 § fortfarande kvar, och det är ett brott som kan ge upp till sex månaders fängelse.

Vad ska man säga om en kristen sekt, som lär ut ”hets emot folkgrupp” till barn, och förbereder dem för ”Världsbranden” då de ”syndiga” ska dödas och slaktas i massor ?

Är inte detta just ”förledande av ungdom” kanske ??

Det står i lagen, att man inte får sprida ”skrift, bild eller teknisk upptagning som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran” och det torde vara uppenbart för alla tänkande människor, att det är just precis vad det handlar om här.

Vad säger Humanistbloggen, förresten – undrar jag som Asatroende och Hednisk Humanist ? De verkar alldeles ha tappat stinget på sistone..

Kristendomen är en döds-kult. De vill att Världen ska förintas, och ser detta som sitt slutmål. Det får vi aldrig glömma…

Vad man kan kalla eskatologiska föreställningar, eller tanken på Världsalltets slut, finns i och för sig i alla religioner. Asatron har gett oss föreställningen om Ragnarök, eller Makternas fall, vilket är vad själva ordet Ragnarök betyder. Men till skillnad från de kristna, som är helt besatta av döden samt ”livet efter detta” så är Ragnarök inte alls någonting vi Hedningar ser fram emot, eller försöker påskynda, som alla dessa sjuka kristna sekter. Det går inte att förneka, att kristendomen är en döds-kult, som vänder sig bort från själva livet, och som hela tiden hyllar förintelsen och döden, med sitt eviga tjat om en ”yttersta dom” osv. Det säger sig självt att sådana föreställningar är farliga, särskilt i ett modernt samhälle, eller om kristna ledare får tillgång till atomvapen….

Borde inte kristna sekt-medlemmar hållas utanför all politik och alla militära vapenarsenaler… innan…. Trrrump – KA-BOOM ?

Ragnarök är inte heller slutet, utan innebär bara Universums pånyttfödelse, och att livet får en andra chans. Allt detta framgår ur Voluspá, där det betonas att gudamakterna av idag visserligen dör, men att nya gudar skall efterträda dem i deras ställe. Asatron är en snäll, livsvänlig religion, som vänder sig mot naturen och bort från kristendomens förintelse-ideologi. En del moderna hedningar ser berättelsen om Ragnarök som en allegori med cykliskt förlopp, en avspegling av det som händer i naturen med dess eviga kretsgång från sommar till höst och vinter, och därpå en ny vår igen. Och detta kretslopp följer av sig själv, och är ingenting man måste påskynda eller försöka accelerera medan kristendomen fortfarande bara har ett enda mål – och det är att förinta alltihop, och sedan införa ”det tusenåriga riket” – en annan sjuk föreställning, som fick tragiska konsekvenser under 1900-talet.

Liksom Jehovas Vittnen och de flesta kristna var Hitler besatt av tanken på en Världsbrand…. Hela hans rörelse var kristen redan från början, och han lyckades nästan i sitt uppsåt att förstöra hela Världen…

Kontrastera detta emot Hedendomens omsorg om allt levande, och målet att återställa balansen i naturen…

Dock skall detta med ”miljötänkande” inte överdrivas, eftersom det är grundat just på balans. I dagens Sverige ser vi hur ”fornsedare” och andra ”miljötalibaner” får ökat insteg, och hur extrempartier som (mp)  med bara 4 % av befolkningens röster kräver Ministerposter i en ny Regering.

Vad sådant kan leda till, framgår av en liten artikel i Svenska Dagbladet idag.

Läkare vid Rigshospitalet i Köpenhamn har upptäckt hundratals barn i Danmark som lider av allvarlig undernäring. Orsaken är enkel: Deras föräldrar är fanatiska vegetarianer och hindrar barnen från att äta kött och få i sig animaliska proteiner, vilket får groteska och hälsofarliga konsekvenser. Barnens nervsystem utvecklas inte normalt. De får med tiden hjärnskador, och kan få allvarliga inlärnings- och koncentrationssvårigheter. Till slut kan svåra förståndshandikapp uppstå – och det förklarar väl detta med ”forn sed” och Mp:s fortsatta framgångar i den svenska Riksdagen.

Epilepsi, och utvecklingsstörningar är andra symptom – och på så sätt fortsätter de livsfrånvända sekterna att föröka sig, och rekrytera nya medlemmar…

Bli HEDNING och HUMANIST istället ! Det tjänar du och hela Världen på !

Och inte tusan vill du väl till ”Himlen” ? – Tänk på vem du kan få möta där…

Dagens Nyheter, ”Pöbelns sätt att protestera” och oförmodat HAT emot Immanuel Kant i Kaliningrad Oblast…

I dagens utgåva av Dagens Nyheter, som fortfarande är Sveriges största morgontidning trots tydligt sviktande kvalitet, finns det idag infört två artiklar jag gillar. Den första utgörs av ett slags advents-vers, som jag inte kan återge exakt därför att jag inte läser DN:s pappersupplaga längre (Jag har sagt upp min mer än 25-åriga prenemuration, till förmån för SvD – och det kan inte hjälps, kära läsare – men jag uppmanar er alla att göra något liknande) men som lyder ungefär såhär – och jag tycker dagsversen är ovanligt välfunnen:

”Byssan lull – koka häxkitteln full
tre onda despoter styr här i Världen
Den första Narcissist
Den andra Kommunist
Den tredje vill elda upp Amazonas…

Ni får väl själva räkna ut vem som möjligen kan åsyftas, eller vem som är vem bland dessa stora statsmän. Också Dagens Nyheters krönikör eller kåsör Per Mortensen är idag också inne på liknande tankegångar, angående detta med frihet kontra ofrihet, ett ämne jag började skriva om redan igår.

Per Mortensen skriver om ”Les Gilets Jaunes” och deras protester emot President Macron i Paris, protester som redan tagit minst 4 liv, och inneburit mer än 100 svårt skadade, plus avsevärd materiell förstörelse i Paris centrala delar.  Och allt detta – för vad – jo – höjda Diesel-priser i Frankrike… Jämför med vad som skulle hända om Regeringen Löfvén på förslag från Centern och svansdinglet inom (mp) skulle höja bensinskatten i Sverige, vilket bara med 0,00003 % ungefär skulle påverka CO-2 utsläppen i Världen, och dessutom inte alls uppmärksammas av en redan hånskrattande Trump, och en avsevärt Sverigeskeptisk omvärld..

Svenskarna skulle nog klaga på Facebook och Sociala media, men i övrigt skulle de gå omkring totalt handlingsförlamade, utan förmåga att göra någonting mer än att efter sedvanlig vana knyta handen i byxfickan… Inte för att jag menar att det franska sättet är bättre, men Per Mortensen menar att pöbel är pöbel och inte blir något annat än pöbel.

Jag är faktiskt böjd att hålla med honom.

Men om inte i London så slutligen på Södermalm lärde jag mig avsky mobben, och förbli för evigt misstänksam mot ordningsmakten. När rassar och anarkister pucklar på varandra i Stockholmsförorter är det inte utan att jag ser det som ett slags självsanering i samhället.

Jag är alltså ingen vän av mobile vulgus eller plebokrati. Utan sådana yttringar ingen bartolomei- eller kristallnatt.

Som övertygad republikan förstår jag förstås franska revolutionen.

Men fransmän om några borde veta vad pöbeln (från franskans peuple) kan åsamka. — —Många ”rättfärdiga” gulvästar har i större städer, i vanlig ogod oordning, slagit sönder vad som kommit i deras väg.

Pöbelns väg. Anonymt och ansvarslöst. Gult är en färg som symboliserar feghet. Det som kännetecknar mobben, pöbeln. Jag hatar den.

Själv skrev jag såhär för några dagar sedan, angående fenomenet ”white trash” eller just PÖBEL – observera att jag inte namnger några personer alls i vad jag skrivit, och heller inte pekar ut någon enskild

Jag har hållit på med den här bloggen i över åtta år – på olika forum – och underligt nog är det inte Islamister, Kristna eller någon annan särskilt intolerant grupp som försökt hota eller skada mig, gång efter annan – i de flesta fall har det rört sig om helt vanliga kriminella, sk ”fornsedare” eller personer som bevisligen har varit straffade och suttit inne tidigare, och som råkat få ett ”plötsligt återfall” eller ”frispel så att säga – allt detta efter att ha läst något som jag skrivit.

Den som är så förståndshandikappad, efterbliven eller fylld av aggressioner, att han eller hon inte kan reagera på skriven text mer än att ta till hårda ord om våld och hat, och inte ens förstår att bruka ordentliga och sakliga argument för sin sak, är i sanning en patetisk människa. Den sortens personer brukar jag avlägsna ur min vidsträckta digitala bekantskapskrets fortast möjligt, och de får heller aldrig förmånen att lära känna mig i verkligheten.

Det är hårda ord, men jag står för dem. Gällande pöbeln, däremot, kan den som vanligt varken stå för sina egna ord eller sina handlingar, och heller inte ta ansvar för vad den håller på med. Det finns trots allt bättre vägar till fredligt civilmotstånd – som jag alltid förespråkat – och bättre vägar till förändring. Mahatma Gandhi, till exempel, trodde på det där som kallas Satygraha, vilket inte alls utesluter våld – i självförsvar, och som nödvärn. Gandhi var nämligen aldrig pacifist, och inte heller för passivt motstånd, utan byggde på aktiv handling, även om många helt missat det.

Jodå – visst är demokratin och friheten under hot – både här i Frankrike, och vårt eget land….

Jag har också fått någotslags konstig skrivelse från en stackars idiot i Karlskoga, fucking Åmål eller något liknande i veckan. Också i somras skickade han mig ett liknande ”skällebrev” fullt av lögner och besynnerliga överdrifter om saker han påstår att jag skulle gjort, eller skrivit. Bland annat påstår han nu, att jag i min ovan citerade artikel skulle ha sagt, att den och den personen vore kriminell, och att jag ska ”straffas” för detta. Något sådant står inte i den aktuella texten överhuvudtaget.

Likt Per Mortensson disputerar jag inte alls med den sortens ”foliehattar” och bevärdigar dem inte så mycket som ett enda svar (det gjorde jag inte i somras heller) för som Hávamál så riktigt säger:

Ordskifte skall du aldrig slösa / på en nolla / eller en narr...”

Vilka foliehattar det finns !

Detta för mig osökt över på nästa ämne, nämligen en artikel från Aftonbladet om Kaliningrad Oblast, eller rättare sagt den gamla tyska staden Königsberg, känd för sina kluriga sju broar – något redan en världsberömd matematiker vid namn Euler behandlade – där nu ett slags vild och oförmodad hat-kampanj emot den kände 1700-tals filosofen Immanuel Kant brutit ut, bara för att man föreslagit att uppkalla ortens nya flygplats efter just honom.

En galning till Marinofficer – sådana finns det kanske några enstaka också här – vid namn Igor Muchametsjin har kallat Kant för Russofob, och samtidigt påstått att Kant är en niding, förrädare av sitt moderland och liknande saker (pja, det har man sagt om mig med, men Russofob är jag minst av allt, och det var inte salig Kant heller) bara därför att filosofen, när Königsberg var under rysk ockupation anno 1758 – 1763 råkade ansöka om en lärartjänst i filosofi vid stadens universitet, där ju Kant var sysselsatt redan före den ryska ockupationen.

Flera hus och minnesmärken tillhörande Kant har nu slagits sönder av Pöbel, eller attackerats med färgbomber uppger tidningen. I förra veckan vandaliserades dessutom flera Kant-relaterade platser, däribland hans grav. Andra har försökt visa sitt stöd för filosofen. Filosofistudenten Michail Sjipilov ville anordna en demonstration till försvar för Kant, något som ledde till polisförhör. Han har sedan dess försökt få tillstånd från myndigheterna, men har hittills inte fått någon respons.

Han förödmjukade sig själv för att få en institution på universitetet så att han kunde undervisa och skriva konstiga böcker som ingen här inne i dag har läst, sade marinofficer Igor Muchametsjin i ett tal som fångats i ett videoklipp

”Emanuelle ?” ”Cunt” ?? – ”Fylle-Sofie ??” Naj min snälle vän och djäävlar i min själ, de ska ja säja daj, att de e ente nået för voss politiker i Svinarps Kommun, å ente heller i vårases vänort Kaliningrad, så mied dy veeet…”

Kant, nota bene, var den filosof som kom med det sk ”Kategoriska Imperativet” – en filosofi som han visserligen härledde ur kristendomen, vansinnigt nog, men som han klarsynt menade att alla kulturer, religioner och människor kunde använda. Kants kategoriska imperativ utgår helt enkelt ifrån, att där rätt blir orätt, är motstånd plikt, och att despoter, oavsett om det består av små förorts-Hitlers i Karlskoga eller någonstans, våldsverkare eller tokiga Marinofficerare med brist på kunskap – aldrig ska stå oemotsagda…

”Handla alltid så, att ditt handlande kan bli utgångspunkt för allmän lag” sade en gång Immanuel Kant. Exempelvis borde det vara en allmän lag, att hat, hot och pöbelvälde inte får tolereras….

Och smärre skönhetsfel och en och annan knubbsäl får vi förstås överse med… såhär i Juletid…

 

Ännu en Frihetsdag – Finland 101 år !

Idag är det Finlands Frihetsdag, som bekant – ett ämne jag skrev om även förra året, och en dag jag aldrig underlåter att fira, för mina finlandssvenska och finska kamraters skull allramest. ”Historien tar aldrig slut” har en annan nyare bekantskap förklarat, och de som tror; att Sveriges och Finlands gemensamma utveckling som grannar och vänner med till stora delar samma folk i båda länderna, och samma svenska språk på båda sidor om Östersjön, tar nog fel. Svenska media skriver som vanligt inte en rad om saken, men i våra hjärtan vet vi etniska svenskar, vilka våra bröder och vänner i Världen är, och var vi hör hemma. Det vet också våra svenska och svensktalande släktingar på andra sidan Östersjön, fastän deras situation försämrats på senare år.

Inte alla länder i Världen är fria, visar rapporter från flera internationella institut, som sysslar med Statskunskap och andra besläktade ämnen, men Sverige och Finland påstods i början av det här året vara bland de friaste av alla – och de Nordiska länderna är fortfarande frihetens stamort på Jorden. Det sägs, att även friheten i USA minskar under Trumps ledarskap, även om man kanske borde skärskåda de här institutens mätmetoder, och vilka kriterier man då skall utgå ifrån. I Sverige har vi sett ett utbrett valfusk under det senaste Riksdagsvalet, och fastän Regeringen Löfvén blivit bortröstad för nu snart tre månader sedan, vägrar den att lämna ifrån sig makten, och segslitna förhandlingar har tagit vid, som nu hotar att haverera.

Nej, Världen är inte fri – friheten har minskat i framförallt u-länder och muslimska länder…

Vårt land är nu mycket mindre fritt än förr. Alla vet också, att det vanligen är Regerande partier som systematiskt valfuskar, för så är det även utomlands.

Så är det inte i vårt broderland i Öster, för där Sveriges frihet minskat, står Finlands frihet kvar… Finland har upplevt inte mindre än fyra krig under 1900-talet, och stått berett att försvara sig, också där Sverige svikit. Inbördeskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget och Befrielsekriget emot Nazisterna är historiska skeenden, som varje Finländare minns. Nordiska Asa Samfundet hyllade idag Finlands frihet med ännu en sk ”meme” för allmän spridning. Själv gör jag det med en dikt av den Finlandssvenske poeten Jarl Hemmer, skriven 1918… Också annat finns, som jag drar mig till minnes denna dag, men det ska jag kanske berätta om, när Midvintersolståndet kommer.

Nutida finskt monument över Vinterkriget, avtäckt 2017 i Helsingfors. Svenska media ignorerade totalt denna händelse.

 

De fallna

Stilla, segerlarm och liv som sjuder!
Kom, du högtidsfrid!
Sorgens stora, djupa harpa ljuder
över storm och strid.
Våren tänder varmt i skyarna sitt bloss.
Men i mörka, kulna gravar kallna
stoften av de tappraste, de fallna
som ha räddat oss.

Minns det, ni, som i de trygga husen
bryta lugnt ert bröd,
eder ro är löpt med pris av tusen
tappra hjärtans död!
Öppna bladen, hävd, för bragdens gyllne text!
Bonde, du, som gläds åt åkerns gröda,
minns att det är blodet av döda
som gav sådden växt.

Ja, det är de fallnas kalla händer
som på blanka svärd
lyfte landet högt bland fria länder.
– Viska, andevärld,
att ett folk står fritt vid deras gravars rand!
Stora sus i skogar, hundramila,
vagga in i evighetens vila
dem som frälst sitt land!

En hyllning till Sam Flegal – och de skapande konstnärerna…

Asatron är inte bara en världsåskådning, eller just en tro. Den är inte någon ”sed” och den är absolut inte ”forn” eftersom den förekommer än idag, och den har aldrig någonsin endast varit hänvisad till forntiden heller. Den som tror så är en idiot, en person utan bildning, en nolla, en stackare och en djävla kladdsock, helt enkelt. Lika lite handlar den om någon uppdiktad ”heder” som man likt en fånig etikett klistrar på sig själv eller andra – men den handlar om skapande, en levande kultur, ett hantverk, en kunskapstradition och mer än så.

De som håller sig till denna fåra, denna väg genom alltet och detta sätt att vara har alltid väckt min beundran, och lika mycket gäller det de skapande konstnärerna, var än i världen de än må bo, vilken etnicitet de än må ha, och varifrån de än må komma. Den som kommer till Asatron med öppna ögon och öppna öron, skall också se och höra.

Många är de konstnärer, författare, skulptörer, hantverkare och andra; som låtit sig inspireras av Asatron och dess Världsbild, och det gäller alldeles speciellt Sam Flegal – en konstnär i USA som jag skrivit om förr i den här bloggen.

Hans bild av Yggdrasil, och de nio Världar som ryms i Världsträdet är väl värd att sprida, alltså överst Asgård i mitten, Vanaheim överst till vänster på bilden ovan, och så Alfheim, Frejs och Alfernas gröna Värld, som Frej fick i tandgåva, överst till höger – syns nu här. Så följer Midgård i trädets mitt, det frusna Jotunheim där bakom, och Nifelheims töckenvärld framför Midgård. Nederst ligger så Helheim eller Hel, Svartalfaheim (här till hälften försänkt i Elivågors vatten) och Muspelheim eller den eviga eldens rike.

Tavlan ”Resist” visar MOTSTÅNDETS ESTETIK eller Freja kontra Jotnarna ?

Sam Flegals konst kan också köpas på nätet, och även om jag inte vill göra reklam för en man jag inte känner, tror jag att de rikare och mer bildade av er kan göra en investering – annars kan ni ju alltid köpa hans utgåva av Hávamál med illustrationer av honom själv, som Julgåva till någon ni känner – jag tror han använder W H Audens klassiska översättning, som är den mest poetiska och välfunna som finns på Engelska, även om jag inte är säker på det. Fria översättningar finns också.

Jag älskar fritt skapande, fritt tänkande och ett liv i frihet. ”Die Gedanken sind Frei”

 

”FÄ dör och även FÄHUNDAR förgår – Men VÄRDET I VISA MÄNS VERK lever och består…”

HERMAN HEDNING lämnar Egmont…

De små Hedningar och fula white trash skäggtroll, som är helt ”forna” i huvudet, eller annars PK har inte tyckt om, när jag nämnt Humor-serier som Herman Hedning i den här bloggen, men egentligen struntar jag fullkomligen i vad sådana sorgliga exemplar alls tycker. SVT:s program ”Kulturnyheterna” nämner emellertid nu, att Jonas Darnells mångåriga seriefigur ”Herman Hedning” inte längre kommer att ges ut av Egmont Förlag, eftersom serietidningen med samma namn – som funnits i mer än tjugo år – har alltför dålig lönsamhet.

”Karl XII:s likfärd” av Cederström, men gjord till lätt igenkännbar parodi… Ett tidens tecken ?

Jonas Darnell, seriens upphovsman, säger dock till Kulturnyheterna att han inte kommer sluta skapa – och det gör han alldeles rätt i om ni frågar mig. Indirekt, och Undermedvetet, har ”Herman Hedning” faktiskt genom åren uppvisat en del likheter med den verkliga hedendomen, trots att den rör sig i ett fiktivt, kristet inspirerat förhistoriskt universum, där en gammaltestamentlig ”Gud” ofta figurerar, ehuru mest som en parodisk figur. Seriens tre huvudpersoner, Herman (som liknar Tor) samt den kloke Gammelman (far till den föregående, och påminnande om Oden) och Lilleman (Hermans son om jag inte minns fel, som liknar Frej) är Arketypiska gestalter, som nästan alla seriefigurer, eller figurer i nutida populärkultur, och just därför faller de – omedvetet för dess skapare – in i vad som i alla fall för de mest hängivna av läsare blir en ”pseudo-mytologi”.

Som många har konstaterat före mig, kan dagens populärkultur faktiskt ingenting skapa, utan att den förr eller senare faller tillbaka på gamla mytologier, och denna lilla svenska skämtserie är inget undantag – och att falla tillbaka på gammal mytologi, eller att i satirform skildra tillvaron, men poplärkulturen som redskap, är enligt mig inget fel, utan snarare en förtjänst. Jonas Darnell har all heder av sin skapelse – och vem vet – kanske han har fått enstaka personer i en hel generation att själva falla in på riktig hedendom så småningom... Om så har skett, är det vackert så…