En VARNING till Allmänheten: Besök INGA Kyrkor – du kan bli DÖDLIGT SJUK av det !!

Regeringen Löfvén, med den store, store Ledaren-Svetsaren själv i spetsen, gick igår offentligt ut och påminde alla Sveriges medborgare om att en ”Tredje Våg” av Corona-smitta nu sprids i hela Sverige. Fler muterade varianter av viruset har upptäckts, som kan vara än mer smittsamma och även avsevärt dödligare.

”Not to Love Zö Führer issa very Big Disgrace – so Sieg Heil, Sieg Heil, right inna Führers Face !

Den store, store Svetsaren-Ledaren har påmint oss alla att läget är allvarligt i flera sjukvårdsregioner, och att hela sjukvårdssystemet kan bli överbelastat och kollapsa, ifall vissa oförståndiga grupper av medborgare fortsätter att aningslöst sprida smitta. Ni älskar väl Ledaren-Svetsaren ? Att inte älska honom och hans röst, kan snart bli förklarat som ett ytterst allvarligt brott.

I detta läge dyker en viss Antje Jackélen plötsligt upp, likt en beskäftig Kasperdocka, och får hymlande och fromlande förklara rakt fram i Statstelevisionen att Kyrkan måste ha undantag, privilegier och förbehåll. Olikt alla andra samfund, olikt alla andra sammankomster – som redan HAR begränsats i lag för att inte föra smittan vidare, så ska just detta samfund undantas, tycker Sveriges allra största… Ärke- någonting... trots att mer än 45 % av Svenska Folket inte vill ha med denna Kyrka att göra längre – för det första..

För det andra sänder samma kyrka redan digitala gudstjänster för alla som vill delta i sådana, och därmed behövs inga undantag eller kyrkliga privillegier länge.

Människor behöver inte utsättas för onödig risk och fara, särskilt inte när nya Covid-virus i rasande fart sprids över landet.

Statstelevisionen SVT sägs vara opartisk, och politiskt och religiöst obunden, men vi kan alla se att det inte stämmer. Man gör gratis reklam för Monoteism, och Totalitära Trosuppfattningar, som bara tillåter en enda gud, och som intolerant och rasistiskt hävdar, att just deras gud skall vara den enda rätta.

Vad har denna senila gamla dam i lustig hatt i vår Statstelevision att göra ? Hon vill stänga in 800 personer i Uppsala Domkyrka mitt under en pandemi –  det är att utsätta människor för en DÖDLIG risk... Det är mycket mycket obetänksamt….

Detta är ett uppenbart brott emot Opartiskheten, och en anmälan till radionämnden borde vara på sin plats. SVT förhåller sig sannerligen inte opartiskt, när man sänder vad som är dåligt kamouflerade reklam-inslag. (Hedniska Tankar är inte ensamt om denna åsikt, flera kända skribenter i svenska media har redan påpekat problemet år 2019)

SVT och Svenska Kyrkan spelar ett smutsigt spel med alla medborgares hälsa. Man har också sänt rena snyft-reportage, om hur hemskt synd det skulle vara om just organisten och Kantorn Esther Schwartzrock från Dresden i Tyskland, som inte har någon publik alls för sina framträdanden i Uppsala Domkyrka.

Vad ingen berättar, är att denna Svartrockare till Schwartzrock har lika bigotta och insnöade åsikter som vår Ärke-någonting

Är hon bara ett Ärkenöt eller rentav en Ärkeskurk ?

Vad ska man kalla eller benämna sådana, som medvetet eller omedvetet sprider sjukdomar, och som utsätter sina medmänniskor för stora hälsorisker ?

Det här kristna beteendet har vi sett prov på även tidigare. När Covid-pandemin började spridas över hela Världen, var det därför att en hel del fanatiska kristna samlades i fjärran österns kyrkor, bland annat i Sydkorea, där de skulle ha bönemöte. Men allt bönerabblande, mässande, Halleluja-hojtande och andra kristna fasoner visade sig TOTALT VERKNINGLÖST emot sjukdomen, och tjänade bara till att sprida den över en hel värld. Nu har miljontals människor dött, över hela vårt klot, och Fjantje Kackélen står fortfarande hymlande och fromlande och vrider sina händer över den ”stackars” kantorn, som väl kan hålla konserter i radio, lägga upp sina alster på Youtube eller ge ut en CD-skiva istället – så gör ju alla andra musiker världen över, och det är inte det minsta synd om dem, faktiskt.

LIKA SOM BÄR ? Esther Schwartzrock eller bara Svartrock typ Marilyn Manson – ja ni kan ju välja själva…

Nu MÅSTE det till krafttag emot de kristna sekterna, och så får vi alla gemensamt se till att göra slut på den hemska, totalitära smörja och smitta, som Svenska Kyrkan sprider. Aldrig någonsin tidigare har det varit så VIKTIGT att AVSTÅ från alla besök i Kyrkor, Moskéer eller Synagogor som nu.

Detta är ett par HÅRDHANDSKAR som duger att ta i med. De skänkes gärna till Regeringen och Svetsar-Steffe… Det är DAGS att TA I MED HÅRDHANSKARNA emot ”Svenska” Kyrkans SMITTSPRIDARE just nu… Flera medborgares LIV kan hänga på det…särskilt våra gamla..

 

Ni som läser detta, måste inse den bistra sanningen, även om SVT inte gör det, utan bara sprider kristen reklam och obetänksamma lögner som vanligt. Det är inte så, att ”söte lille Jesus” kan frälsa någon från Corona. Bönerabblandet är totalt meningslöst, och hjälper inte det minsta.

Ni MÅSTE hedna er, gott folk ! Gå ur Kyrkan, helt enkelt, och lämna all denna osunda sekterism och all denna direkt hälsovådliga kristendom bakom er.

Har ni sedan svårt att hitta på lämpliga sysselsättningar för er och era nära och kära, eller kanske hela er familj, ja då har jag ett bra och fint tips till er, så att ni slipper hela denna kristna döds-religion som bara har lidande, smärta och tortyr i centrum. Den kristna ”ramberättelsen” handlar ju som alla vet om en ondsint, hämndgirig och blodtörstig mån-gud, som måste mörda och tortera sin ende son för att stilla sin blodlust – annars kan han ge sig på dig och mig istället ! Ja..dessa kristna ! Alltid sprider de sjukdomar, alltid ställer de till ett helvete för oss andra...men det finns trevligare och snällare berättelser.

Vet ni vad, kära läsare ?

Jag tycker att ni skall lyssna på Alf Henrikssons egen uppläsning av ”Trädet Yggdrasil” nu till helgen istället, så slipper ni all kristen smitta !

Lyssna inte på de kristna ! Lyssna inte på några Ärkebiskopar, eller Ärkeskurkarna från Ärkestiftet !! Lyssna till ditt eget folks berättelser. Lyssna till den rot, varifrån du kommer. Lyssna till ditt ursprung, och lyssna till dig själv ! (En bra ljudbok för de minsta, är också på sin plats)

Alf Henriksson, den lärde polyhistorn, skrev visserligen sin berättelse om det evigt grönskande träd som är hela universum redan på 1970-talet, och som en saga för barn, men den är lärorik även för vår tids vuxna, alla de som känner sig rotlösa eller vilsna, och som inte längre vet vilket folk de tillhör, eller varifrån de kommer.

En gång skall kristendomen och islam besegras fullständigt. De representerar en sjukdom, ja en dödlig farsot, ett hemskt virus som likt draken Nidhögg fräter och fräter på hela vår värld. Jämt tuggar och tuggar de kristna på själva tillvarons rötter, ja de förorenar själva livets brunnar, och förgiftar sinnen och människor med sitt eviga tjatiga Jesus-kör.

Men draken ska dö, och trädet skall åter grönska. Våren ska komma åter, och Ragnarök är inte slutet.

Människorna ska vakna från Monoteismens stora, svarta sjuka, och Liv och Livtraser skall i det nya och spirande gräset finna de försvunna runorna, tillvarons yttersta byggstenar.

Och väldiga örnar skall lyfta emot nya Världar, emot en ny och bättre himmel. Så var det en gång tänkt och sagt, och så skall det åter varda.

Det finns trots allt flera Världar i vårt universum än bara en, och väldigt många fler gudar än en enda.

 

 

”Det är fulla KRAGG allt uti FORT BRAGG – Asatro – Det må ni tro…” (But we don’t like to BRAG…)

Jag har redan skrivit, att jag ignorerar Amerikansk Asatro, eller vad som får gälla som Asatro i USA, eftersom den i de flesta fall inte alls motsvarar vad vi Nordbor menar med det ordet. (Ja – just Nordbor – vi är, kulturellt och religiöst sätt INTE ”Skandinaver” eftersom Skandinavien är en uteslutande geografisk term – vilket jag hoppas att en del okunniga personer ”over there” noterar). Å andra sidan – ibland publiceras det artiklar som är så intressanta om omsorgsfullt skrivna, att jag inte kan låta bli att kommentera dem.

Karta över Armébasen Fort Bragg i North Carolina

Armébasen Fort Bragg i North Carolina tränar bland annat PSYOPS-förband, och de har också tre befattningshavare riktade enbart emot öppna källor i de Nordiska länderna, enligt vad jag redan vet, men ni bör inte fråga mig var jag fått tag på den informationen, eller varför jag råkar veta det. Mer än 29 000 personer bor på denna bas, som är en av de största i USA. Nu rapporterar den ovanligt omdömesgilla journalisten Rachael Riley från The Fayetteville Observer om att Asatron börjar sprida sig på basen, där den lever i högönsklig välmåga.

Men USA fortsätter att vara en delad nation, lika mycket som det Sverige eller ”Landet Löfvén” som nu sett sina bästa dagar, och befinner sig i en nattsvart nedgångsperiod, detta Pandemins år anno 2021 – enligt gängse tideräkning. Detta märks också på Ms Rileys rapportering. Hon ägnar nästan 80 % av hela sitt reportage åt att i vanlig ordning spy galla över amerikansk ”Tokhöger” och Trump-anhängare, och det är kanhända inte så konstigt, med tanke på den Trumpska apokalyps, vi redan bevittnat tidigare i år, då högerextrema element stormade Capitolium, och rent av försökte ställa till med statskupp, en avskyvärd handling, som fördömts av de flesta civiliserade länder.

Å andra sidan vore det också trevligt, om Ms (eller kanske Mrs) Riley kunde ha koncentrerat sig på vad som skulle vara ämnet för hennes artikel, alltså USA:s Försvarsmakt, och dess förhållande till Asatron, med särskild tonvikt på Fort Bragg, och de aktiva Asatroende vi kan finna där.

”Alright Gentlemen, now let’s arrange a Blot to Eir !

Man måste säga att situationen är mer tilltrasslad och betydligt mindre öppen än här hemma, då DoD (The Department of Defence) listat en hel rad organisationer som definitivt olämpliga för Amerikansk militär personal att ens delta i, och dessutom finns det drivor och åter drivor av ”red tape”, försvarsbyråkrati på alla nivåer och kristna ”field chaplains” och andra som i stort sett tycks kunna utfärda vad för slags föreskrifter närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst i hela Förbandshierarkin, vilket gör att Asatroende och många andra Hedningar systematiskt diskrimineras på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera i vårt land.

Ett tydligt exempel på det är hur hustrun till en Asatrogen soldat från Nevada år 2007 nekades rätten att ha en Torshammare på sin makes grav, eftersom han dog under tjänstgöring i Afghanistan, och därmed skulle begravas på en krigskyrkogård. Först 2013 godkände the Department of Veteran’s Affairs, som handhar krigskyrkogårdarna, att Tors Hammare blev en godkänd symbol att ha på krigsmäns och soldaters gravar. Detta berodde i sin tur på The Open Halls Project, en organisation för personal inom den Amerikanska Försvarsmakten jag själv haft kontakt med, men som efter Trumps tillträde som president hållit ytterst låg profil utåt, vilket kanske är förståeligt och klokt.

Sedan 7 år godkänd symbol för Arlington, Washington DC och överallt annars..

Först i April 2017, medgav DoD att Asatron var en godkänd religion inom hela den Amerikanska Försvarsmakten – USAF eller Flygvapnet lär ha varit något före – och så har det förblivit. The Army Field Chaplains Corps verkar inte ha tillsett, att Fält-Godar och Fält-Gydjor fått ha Torshammare på axelklaffarna, men om nu Judiska Rabbiner får ha Davidsstjärnor på samma axelklaffar, och Fält-imamerna fått ha Islamska Halvmånar, borde det väl inte möta något ytterligare hinder – USA:s Försvarsmakt är hiskligt stor jämfört med vår egen, men vi har åtminstone en New Age-prästinna till Bataljonspastor, enligt vad jag själv råkat nämna på denna blogg, och en hel del positivt inställda befattningshavare från ”Svenska” Kyrkan utöver det.

Ännu så länge inte officiell politik… Vägar vi hoppas på Mr Biden eller MÅNNE HERR BYDÉN ??

Nåja.  På lokalplanet, och inför de mer än 1450 familjerna som bor innanför Fort Braggs grindar, har Sgt. 1st Class David Nix ordnat sitt eget Asatrogna Godord, med mer än 100 fasta medlemmar, enligt vad den amerikanska nyhetskällan påstår, och det är väl vackert så. Godordet är öppet för vem som helst, säger han, och har också Svarta, Hispanics och alla möjliga andra som medlemar, vilket är föga förvånande, då Fort Braggs befolkning är betydligt mer ”mixad” än vad man skulle vänta sig på en svensk garnison, till exempel.

För egen del frågar jag mig vad en svart person i USA alls kan få ut av Asatron. Ville en svart soldat vara hedning, vore det inte närmare hans eller hennes hjärta med Voodoo, Karibisk Candomblé eller diverse Västafrikanska religioner istället ? Och för en soldat som råkar vara ”Chicano” och av Latinamerikanskt ursprung – varför inte då ägna sig åt Mexikansk ”Santeria” ??

Det finns hur många sorters Hedendom i Världen som helst, och vi Asatrogna har för vår del aldrig sagt oss vara missionerande, även om man i Fort Bragg kanske inte håller med om den saken.

Vår sorts Hedendom, som är avsedd att praktiseras här i Norden och bara här – då kulturlandskapet och Naturen för oss är en omistlig del av vår tro – är inte BÄTTRE än någon annan, det har vi aldrig sagt – och för den skull inte heller SÄMRE – utan bara annorlunda.

Visst, alla är välkomna att studera och ta del av Asatron som ett akademiskt ämne, det är sant – men som sagt – jag frågar mig exempelvis varför en Amerikansk kristen, som är född in i en kristen familj, och tjänstgör inom en i huvudsak kristen Försvarsmakt, alls skall försöka konvertera till Asatron, eller varför en Judisk soldat i USA, låt oss säga – eller en amerikan med någon annan religiös och kulturell bakgrund, vilken som helst – egentligen anser sig vinna på det hela – och ifrågasätter alltså, om denne eller denna verkligen blir ”stärkt i tron” eller anser sig få ”själavård” eller andlig frid av att tillbe just våra Gudar, Gudinnor och makter.

Gör vederbörande verkligen det, på ett seriöst sätt och med respekt för VÅR kultur och VÅRA traditioner (Ingen amerikan kan göra anspråk på Asatron, men vi Nordbor kan det !) så är vederbörande självklart välkommen att delta, men i en del fall jag sett, så tvivlar jag faktiskt..

Det mest glädjande med Fort Bragg, och det lokala Godordet där, är att de talar om Asatro – men inte om något annat.

Den internationella förståelsen och respekten för andra människors kultur och tro (inte minst vår egen – en hel del amerikaner saknar tillbörlig respekt just där) gagnas ju faktiskt om alla följer det Isländska Asatruélagidhs exempel, och inte blandar upp Asatron med sådant som inte hör dit, och inte sätter andra ovidkommande namn på den, i synnerhet inte vissa kristna smädenamn från 1230-talet, minst 200 år efter att Asatron blivit officiellt förbjuden på Island, och därför upphört.

Som jag redan bevisat, bland annat rörande Västergötland – med många arkeologiska bevis, också ur akademiska källor – går våra egna svenska traditioner tillbaka på en lång, historisk kontinuitet, som det vore bäst och lämpligast för amerikanerna att ha viss respekt inför, och inte hela tiden bryta emot.

KOM IHÅG: Särimner SER DIG – också när DU sover !!

Både Asatrufelagidh på island, NAS i Sverige och en hel del andra samfund – de mer Esoteriska (som INTE är för envar, eftersom det finns vissa inträdesprov – man blir inte ”Ranger” eller Fallskärmsjägare i US Army rakt fram heller – det är heller icke för envar !) som Samfundet Särimner till exempel, ser med skepsis på USA, och vad som sker där. Vi fördömer ingen, men ansluter oss heller inte genast till det ”Tokliberala” lägret, där ”The Fayetteville Observer” ser ut att höra hemma.

Här är det FOKUS PÅ UPPGIFTEN och FRIHET UNDER ANSVAR – som i de flesta Arméer… Idag är en vacker ODENS DAG..

Slavernas första skriftspråk var germanska RUNOR

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande. Nej och åter Nej !

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken. En nyss funnen inristning i ben bevisar det. Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har rena dumbomar, som den ökände skojarprofessorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.

Han smädade Asatron och Förgrep sig på den Nordiska Kulturen – Nu DÖMS han till NIO ÅRS FÄNGELSE

Idag, denna Tisdag, är en Rättvisans och Tyrs dag, som alltid om Tisdagarna. Den duktige journalisten Simon Kristofferson har idag avslöjat hur en av det ökända Arnstad-nätverkats medlemmar dömts till ett nio-årigt fängelsestraff, efter att i minst fyra års tid förgripit sig på flera barn. Det är den 52-årige universitetslektorn Maths Bertell, hemmahörande i Årsta, som länge smädat den Nordiska kulturen och Asatron. Maths Berthell har en långvarig vänskap med PK-profilen Henrik Arnstad, som i flera år varit en av Statsminister Stefan Löfvéns rådgivare. Men nu börjar det – liksom i fallet Fredrik Federley och Centerpartiet – komma fram vad detta nätverk ägnat sig åt.

Två kända Hatare. Den ene (till vänster) är en RASISTISK Universitetslektor, som förgripit sig på flera barn, och som nu dömts till nio års fängelse. Den andre är en känd RASIST och vänster-aktivist, som utbildar invandrar-ungdomar i bågskytte. Båda ingår i samma nätverk

Det var under 2017, som Maths Bertell plötsligt började angripa den Nordiska kulturen och Asatron med hatiska uttalanden i media. Sveriges Radio förde okritiskt vidare hans felaktiga påståenden, som var byggda på rena feltolkningar av Ibn Fadhlans ”Risala”, en av de mest kontroversiella och ofta felöversatta skildringar av Nordisk Hedendom som alls finns. Bland annat påstod Maths Bertell, att ”Vikingarna skulle ha mött Allah”, att den islamska kulturen var och är överlägsen den Nordiska, och att våra förfäder skulle ha företrätt en ”Nordisk våldtäktskultur” efter vad han påstod. Ren rasism, med andra ord.

Nu har det kommit fram, att han sedan 2016 våldtagit flera barn, och att den enda ”Nordiska Våldtäktskultur” som alls funnits, var den HAN SJÄLV höll på med..

Bertell har också påstått, att Ibn Fadhlans skildring av Ruser vid Volga-Bulgar skulle bevisa att vikingarna haft trälar, en felöversättning av det arabiska ordet ”Gulam” som redan den legendariske norske forskaren Harris Birkeland vederlade och motbevisade på 1950-talet. Bertell, som först sagt sig vara lektor i Religionsvetenskap, och sedan i ”identitetsskapande och normgivande i ett sekulärt samhälle” har överhuvudtaget ingen kunskap om sakområdet, och det framgår också av hans uttalanden.

Ibn Fadhlans skildring från år 921 är en av de mest felöversatta, förkortade och vanställda skildringar av Vikingatida begravningsseder som alls finns. Den har misshandlats i tusentals böcker för grundskolebarn under ”Folkhemmets” (S)-styrda tidevarv…

I Ibn Fadhlans text finns ingenting skrivet om våldtäkter överhuvudtaget, däremot om vad andra forskare i Sverige betecknat som en ”fridöd” eller en skildring av hur en troligen khazarisk kvinna begår ett frivilligt självmord, efter det att hon inlett en förbindelse med en Rusisk hövding, som dött av sjukdom. Det Ibn Fadhlan citat Bertell utgått ifrån, lyder som följer:

Men kvinnan, som ville låta sig dödas, gick fram och tillbaka i lägret och steg in i det ena tältet efter det andra och de män, som ägde dessa tält låg med henne och sade till henne: ”Hälsa din herre, att detta har jag gjort av kärlek till honom!”

Vad som beskrivs, är alltså helt frivilliga aktiviteter mellan vuxna människor, men detta förgrovade den nu dömde Universitets-pedofilen Berell till att handla om våldtäkt. Samtidigt med detta (2017!) började också Statstelevisionen SVT sprida ut en massa lögnaktiga påståenden och felaktigheter om en ring, funnen på Birka (vilken påstods bevisa att Vikingarna skulle varit arabisktalande och tillbett Allah – fast den inte alls bars som ring utan var fastsatt vid en kvinnas halskedja) och den ökända lögnerskan Annika Larsson från Uppsala Universitet, som förfalskat sina egna forskningsdata med syfte att ”arabisera” Birka och svensk Vikingatid. Alla dessa personer ingick sannolikt i samma nätverk, och inledde sitt ”Media-drev” och Hat-kampanjen emot den Nordiska kulturen vid samma tillfälle, hösten 2017.

Och nu är en av dem dömd, till nio års fängelse – för grova övergrepp emot barn.

Vågar vi tala om ”Livets ironi” eller ”Kosmisk rättvisa” ? eller nämna det sällsynt klangfulla uttrycket ”Somliga straffar Gudarna med detsamma, men för de verkligt stora skurkarna, tar det ibland lite längre tid” även om uttryck som dessa, kanske är opassande i sammanhanget…

Domen kan du läsa här – och jag vill påpeka att domar är offentlig handling i Sverige, så vem som helst har rätt att publicera dem.

Vad är det verkliga syftet bakom denna ”idrottsförening” där sk ”invandrarungdom” skulle utbildas i prickskytte ??

Barnen – som Bertell och troligtvis flera män i nätverket förgripit sig på – var sju respektive åtta år när övergreppen inleddes år 2016. Berell nästlade sig in i båda familjerna som ”barnvakt” och så fortsatte sexövergreppen i mer än fyra år. De upptäcktes först förra året när ett barn inte längre ville ha Bertell som barnvakt mer. När föräldrarna frågade barnet varför avslöjades vad som hade hänt.

En av pojkarna, född 2011, vittnar hur Bertell har utfört oralsex och onani på honom vid åtminstone nio tillfällen i samband med simträning i Eriksdalsbadet och i bostaden i Årsta. Våldtäkterna har även skett i ett fritidshus på Åland dit universitetspedofilen har åkt med barnet han passat. Bertell har även utfört analsex på pojken vid åtminstone sex tillfällen i bostaden i Årsta. Den andra pojken, född 2009, vittnar hur Bertell i samband med nattning har masserat kroppen och stjärten samt fört in handen eller flera fingrar i hans anal.

Polisen har påträffat chattkonversationer där Bertell har varit i kontakt med två andra pedofiler i samma nätverk. Alla tre ska ha haft sexuella relationer med varandra men även intresserat sig för småbarn.

Bertell påstod senare inför Polisen att hans relation till männen i Arnstad-nätverket skulle ha ingått i ett forskningsprojekt eftersom han brukar forska om normer och moral. Bertell har fram till brottsmisstankarna arbetat som lektor vid Mittuniversitet i Sundsvall. Tidigare har han även arbetat vid Stockholms universitet, där även Arnstad varit verksam. Det har också kommit fram hur Bertell och Arnstad agerat ”Medeltids-svärmare” och hur de försökt infiltrera den hedniska rörelsen i Sverige – ett mönster vi känner igen från liknande ”Tok-liberala” kretsar i USA. Bland annat kan vi ju erinra oss den kände ”Jazzande” Mytologi-professorn från USA, som haft en kvinnlig ”understudy” med just bågskytte och prickskytte som specialitet – hans namn torde vara välbekant för de som studerat Asatron i Amerika och annorstädes under en lång följd av år.

En granksning visar att Bertell åtminstone sedan år 2016 och fram till brottsmisstankarna har engagerat sig i styrelsearbete i bågskyttessällskapet ’Sagittarii Holmiae’ i Stockholm tillsammans med statsministerns rådgivare Henrik Arnstad.

Arnstad som är både initiativtagare och firmatecknare i sällskapet har sett till att Bertell fått förtroende som revisor i flera års tid. Enligt uppgifter baserat på aktivitet i sociala medier ska Arnstad och Bertell även vara nära vänner på ett personligt plan – och Arnstad har via sina politiska förtroendeuppdrag en koppling till Statsminister Stefan Löfvén.

Kommentarer torde vara överflödiga, men återigen visar ”Nomenklaturan” i Sverige sina verkliga ideal och sitt rätta ansikte.

Så kan det alltså gå – när man följer SJUKA IDEOLOGIER….

Lite ”Forn Sed” anyone ? Degenererade tankar, för en FELNAVLAD generation….

Som en ringa hyllning till Arnstad-nätverket och våra kära Socialdemokrater vill jag nu spela en fin gammal låt av ”Queen” (ja, det finns ju så många konstiga ”Queens”, ”Queers” och pedofila bögar nuförtiden – tycker ni inte också det ??) betitlad ”Another One Bites The Dust”.

Det är ju trots allt inte var dag, som en medlem i Arnstad-nätverket döms till nio års fängelse

Another one bites the dust
Another one bites the dust
And another one gone and another one gone
Another one bites the dust
Hey I’m gonna get you too
Another one bites the dust…

Historier från Nordanå, Dvs INGENSTANS (Del 1: ”Hello Natural”)

From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Interiör från buktornets placering inuti en B-24 Liberator – obs luckans storlek…

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?


Nospartiet på ”Hello Natural”  vid landningen Foto via Lars Persson Grycksbo

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.

Avslutar med en liten sång av Johnny Cash, tillägnad PJ Riggsby, okänd, men för evigt ihågkommen och känd.

 

Hur Kristet var Västergötland ? – om ”Kata Gård” och andra kristna myter…

Jag nämnde Varnhem och Varnhems klosterkyrka i ett av mina inlägg från gårdagen, och lustigt nog har ingen gallskrikande, fanatisk och Halleluuuja-mässande kristen hört av sig efter det. 2015 skedde en arkeologisk utgrävning i Varnhemstrakten, som har gjorts till Turistindustri och ett upphausat lokalt minnesmärke för Arn-freaks, lokalpatrioter och medeltids-svärmare, som med stor glöd vill påstå att hela Västergötland skulle vara kristet på 1000-talet, och att det skulle finnas en lokal stavkyrka i Varnhem år 970, alltså före Sven Tveskäggs lilla kyrkobygge i Lund, som nog var ett privat kapell, avsett för den lokala kungsgården.

Nej tyvärr, alla JHVH-asslickers ! Någon ”Kata Gård” har nog aldrig funnits, och man vet inte om den träbyggnad från år 1000 (+/- 30 år) faktiskt såg ut såhär..

Man har också gjort ännu överdrivnare påståenden, påstått att det skulle funnits ”tusentals” kristna gravar på platsen (det är inte alls sant, vad som däremot är sanning är att man identifierat ca 300 jordbegravningar och undersökt ett mycket litet fåtal av dem) och utnämnt Varnhem till platsen för Sveriges kristnande, allt i en fullständigt hejdlös lokal-patriotisk iver. Men finns det egentligen någon sanning i detta, och vad är de vetenskapliga bevisen ?

Just jag har inte kunnat hitta någon dendrokronologisk datering (eller årsringsanalys) på den lilla träbyggnad från tidigt tusental (970 är den tidigaste tidpunkten, men vem säger att det är just den som ska gälla ??) man hittat under Varnhems Klosterkyrka. Den k-a-n vara en kyrka, ja – men det enda indicium som finns, är att man byggt en senare stenkonstruktion från 1080-talet rakt över den. Egentligen skulle byggnaden precis lika gärna vara ett Gudahov, som senare skändats av kristna – utan direkta fynd av artefrakter, vet vi helt enkelt inte.. Bevisligen infördes också ett helt nytt gravskick i Varnhem någon gång under sent 900-tal, då man började med jordbegravningar istället för brandgravar, men vad bevisar det ?

Återigen spekulerar man om ”nu försvunna träkyrkor”, men någon kristen mission i Västergötland är inte belagd i skrift förrän långt in på 1000-talet, och till och med de katolska fanatikerna bakom sajten ”Signum” måste erkänna att hedniska gravoffer förekom på platsen av det man påstår skulle vara en kristen kyrkogård, vilket syns bland annat av det faktum att många av de män som begravts på platsen fått med sig knivar och andra vapen i gravarna, vilket inte är en kristen sedvänja. Det påstås också, att ett litet kristet resealtare skall ha hittats på den påstådda kyrkogården i Varnhem, men det är inte äldre än från 1000-talet, så det finns egentligen inga som helst bevis för att kristen närvaro på denna plats skulle vara äldre än 1030-tal. Det gör fortfarande inte heller Varnhem till den första kristna kyrkan i Sverige med någon säkerhet i bevisföringen, eftersom Sven Tveskäggs privata kapell i Lund bevisligen faktiskt var äldre än så.

Folkförräderskan Kata – som inte nödvändigtvis måste ha sett ut på det här sättet

De kristna fanatikerna i Varnhem har gjort stort nummer av en gravhäll som hittats 1884 sydost om kyrkan, men som måste funnits i kryptan till den senare klosterkyrkan från 1100-talet, och den kryptan kan inte ha murats upp tidigare än ca 1050. Hällen bär texten ”Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils”  – alltså ”Kettil gjorde denna sten efter Kata, sin kona, syster till Toril. Alla de omnämnda personerna bär hedniska namn, och måste alltså ha fötts som hedningar. Utifrån detta har turistbyrån i Varnhem och andra partiskt sinnade intressenter broderat ut en fantastisk historia om ”Kata Gård” som alltså skulle ha namngetts efter kvinnan som låg under hällen, som hittades på ett helt annat ställe. Man vet inte ens, om runhällen (som bär ett tydligt kristet kors) tillhör samma grav, som den man utpekat i kryptan, och som man påstår skulle tillhöra denna mytiska Kata. Allt man hittat, är en högättad kvinna som avled ca år 975 +/- 30 år enligt Kol-14 datering, och som var mellan 30 och 35 år när hon dog, men det finns inga som helst bevis för att den funna runhällen skulle ha tillhört just hennes grav från början – eller att kvinnan i graven skulle ha hetat Kata.

Inte heller finns det några bevis för att en ”Kata Gård” någonsin funnits i Varnhem. Allt detta är kristet sliddersladder, hitte-på och rena efterhandskonstruktioner.

Den kvinna som begravdes under vad som senare blev en krypta (kring 1050!) kan mycket väl ha varit hedning. Att en gravhäll – sannolikt från en helt annan grav, kring ca 1050 eller ännu senare – 1080 kanske – hittats på ett helt annat ställe, söder om Kyrkan, 150 meter bort och på 1880-talet, bevisar ingenting om den antagna ”Katas” existens, och det bevisar heller absolut inte, att hon ensam skulle ägt en storgård, uppkallad efter sig själv, och att hon på eget initiativ skulle ha grundat den första kyrkan i Västergötland. Gårdar i Norden uppkallades aldrig efter kvinnor eller kvinnliga ägare, som bara ägt gården en kort tid, eller i en enstaka generation. Nästan alla gårdsnamn kommer av helt andra saker, som naturföreteelser till exempel.

Någon mytisk kristen kyrkogrunderska med namnet ”Kata” på 970-talet har alltså aldrig funnits i verkligheten – alltsammans är en kristen konstruktion, där man blandat samman två helt olika gravar, och påstått att en runhäll, som hittats kring 1887, skulle höra till en 970-tals grav, fastän hällen självt och en byggnad på platsen stammar från 1050-1080 – hundra år senare.

Och även om ”Kata” nu skulle ha funnits, hur många kristna kan det ha funnits på platsen mellan 970 – 1080 ? Man har hittat 300 gravar ungefär, inte ”tusentals” som man överdrivit det till. Och idag tar det ungefär 30 år för en generation att födas, samtidigt som en annan generation försvinner och ”dör av”. Vi vet att befolkningsomsättningen var mycket högre på  vikingatiden, för man gifte sig och fick barn relativt tidigt, och man hade avsevärt kortare medellivslängd.

Några kristna fanns aldrig i 970-talets Varnhem. Däremot kan det ha funnits enstaka sådana efter 1050 ungefär…

Som vi har sett, finns det bevis för hedniska gravoffer på den påstått ”kristna” kyrkogården, och om vi antar att en generation dåförtiden kan sättas till 20 år (det tog så lång tid för barn till någon att själva få barn, och för att den odöpte ”någon” som var mor eller far skulle gå ur tiden) så blir antalet kristna 300 / 5 = högst omkring 60 personer. Fler än så av den kristna ohyran kan det alltså aldrig någonsin ha varit – inte samtidigt i alla fall…

Och hur många invånare hade Västergötland, anno 970 – 1080 ? Uppfattningarna om Sveriges befolkningsstorlek under sen vikingatid går isär, men det kan ha rört sig om minst 400 000 personer, enligt vad en del forskare anser, medan många också antar, att Vikingatidens befolkning var avsevärt större, än under de förhärjande kristna tronstriderna i Östergötland och Västergötland på 11-1200 talen, då befolkningen på grund av kristendomens skadliga inflytande gick ned. Svitjod var en stormakt i det dåtida Europa, har man sagt, och Vikingatågen skulle aldrig ha lyckats, ifall man hela tiden varit i numeriskt underläge. Västergötland var också en av rikets centralbygder, med tät befolkning, och därom råder inte minsta tvekan.

Om vi då antar, att det fanns kring 60 – 80 000 personer som levde och verkade i Västergötland, så är 60 kristna inte mycket. Det motsvarar bara en promille eller så av befolkningen, medan resten bevisligen var hedningar – och för det har vi många många arkeologiska bevis, ända fram till 1100-talet.

Här har vi nu en liten karta över Varnhem med omnejd, gjord med hjälp av Lantmäteriets sajt. På den ser vi att Varnhem ligger i en ren periferi, eller en mindre rik bygd – inklämd bakom Billingen vid Varnhems-ån, medan den verkligt feta och folkrika Västgöta-slätten ligger ungefär 10 km västerut. Axvalla, och vadet över ån var visserligen en strategisk plats, som många vägfarande måste passera på väg mellan Skara och Skövde – båda två mycket gamla städer och handelsplatser – men runtomkring fanns massor av hedniska Minnesmärken, bara en dagsresa bort eller mindre med häst (man kunde utan svårighet rida 60 km eller mer på en dag, och att gå 30 km i en dagsetapp, är fortfarande grundkrav för svenska soldater !) och de har en långt senare datering, än den påstådda lilla gårdskyrkan i just Varnhem.

Att påstå att hela Västergötland skulle vara kristet omkring år 1000, är alltså en stor fet djävla lögn, hur vi än vrider och vänder på det.

För det första har vi ett vältaligt bevis i form av  Velandastenen borta vid Trollhättan (tyvärr utanför kartan). Den är daterad just kring år 1000, och innehåller inskriften Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi !, alltså ”Thyrvi reste stenen efter Ögmund, sin man, en mycket god Tegn, Tor Vige !” En tegn var en titel, man kan jämföra med danskans ”Degn” som betyder klockare, och alltså en Hednisk storman- dessutom anropas här direkt Tor – så om man nu alls var kristen i Varnhem, så var man i alla fall alldeles definitivt Hedningar kring Göta Älv.

Om det direkt står ”Tor Vige” på en sten från år 1000, hur kan man så alls påstå, att Västergötland skulle kristnats 30 år tidigare ?

Sedan har vi gården Hov (som i Gudahov) nära Hjärtum på Västgötaslätten, och den klassiska skildringen av det första kända Alvablotet, i den isländske skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor”. Han red genom Edsskogen från Norge, och blev rättvist utkastad från en gård med Hedningar, som ville hålla Heligt, och förrätta sitt Alvablot utan störande, gapiga kristna. Forskaren Ivar Lundahl anger det Hof där Sigvat blev portad som det äldsta belägget från 1019 för säteriet Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland. Då var alltså inte Västgötaslätten kristnad, eftersom man bevisligen var Hedningar där, och kristna var överhuvudtaget inte välkomna i den trakten.

Dessutom har vi Kornguden i trakten. Ortens bönder bar fortfarande en gammal trästod i procession över åkrarna, precis som man burit Frejs bild vid Gamla Uppsala, i det som hette ”Frösgång” varje vår – och det var först på 1830-talet som man slutade med detta bruk – det utfördes alltså rent hedniska riter väldigt långt fram i tiden. Också i Viglunda – som var en vigd gudalund – fanns en Korngud, i Åsaka socken.

När Västergötlands bönder gjorde detta, fortfarande under 1800-talet, var de då ordentligt kristnade ? Svaret måste bli ett rungande NEJ !

Vid Saleby – som kan ha haft en hednisk ”Sal” eller ”Al” – namnet är mycket gammalt – stod Salebystenen från mitten av 1000-talet, som har en hednisk förbannelseformel. Den är inte kristen, och har inga kristna kors, men restes omkring 1000-talets mitt, eller än senare. Frösten gjorde detta minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var …-s dotter, bäst bland människor. Den ska bli ratad, och till en arg Kona, som hugger eller bryter. Så lyder stenens text, och den ”arghet” som det talas om här är av samma typ som på 300-talets Björketorpssten i Blekinge, rest 300 år tidigare. Man var således inte kristen år 1050 heller, och det mindre än 20 km från Varnhem.

Bevisen hopar sig, och de är väldigt många. Inte ens de värsta av våra kristna fanatiker, som vi har mitt ibland oss nuförtiden, kan prata bort allt det här.

Ännu närmare Varnhem står Synnerby-stenen från sent 1000-tal. Den är ännu en Tegn-sten, rest efter en hednisk man i en hednisk tid, och helt utan kristna kors eller annat – och det ännu från tiden omkring 1080, då de kristna hundarna påstår sig innehaft hela Västergötland. Redan här ser man att de kristna ljuger, ty: karR auk kali reistu stin þensi eftiR ueurþ faþur sin muk kuþan þekn – Karl och Kale reste denna sten efter Vi-Vard, deras fader – en mycket god Tegn. 

Vivards namn är också en titel, en Vi-vårdare, en som innehar ett hedniskt Vi, av gotiskans Waichs, en vigd eller helig plats – och även på Rökstenen nämns ju en ”Sibbe Vi-vari” – Sibbe Vivårdaren. Åter möter oss ordet Tegn, som namn på en man som innehar ett religiöst ämbete – och det finns minst tjugo sådana stenar i Västergötlands centralbygder, alla från 1000-talet – så det är bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att denna bygd inte, repetera i-n-t-e var kristen, ens då.

Slutligen har vi också Kälbystenen, som ligger mindre än en mil från Varnhem, fågelvägen. Detta är en sten från sent Tusental, som avbildar Tor i all sin prakt. Den visar honom stående med sin hammare i handen, och han kan tydligt ses än idag, fastän stenen blivit skadad av kristna vandaler.

Tor med sin hammare på Källbystenen, rest omkring 1080. Otvivelaktigt hednisk.

Längs Tidans dalgång finns ännu fler hedniska runstenar från 1000-talet, en med en praktfull Odensmask, som lokalhistoriker avbildat på sina hemsidor.

Tusentalets Västergötland hade uppenbarligen fungerande Godord, Vin, Hov och Hargar. Kan man då säga, att hela detta landskap skulle varit kristet under denna tid, oaktat falsarierna om ”Kata” och sammanblandningen av två helt olika gravar, med en senare ”runhäll” från ca 1030, plötsligt identifierad som tillhörande en grav från 970 ?

Minst 15 stycken Tegnar och Godar fanns i landskapet, som till bredden var fyllt med massor av Hedendom. Där fanns ingen ”samexistens” och inga kristna – 60 stycken av dem, högst, i just Varnhem bevisar ingenting, när det gäller ett helt landskap.

 

 

 

 

 

 

1747 har HEDNATS

1747 goda svenska medborgare valde rätt sida i Januari 2021. De valde att gå ur ”Svenska” Kyrkan och aldrig mer stödja dess totalitära filosofi, som bara tillåter en påstått ”allsmäktig” gud som de kristna påstår skall styra hela vårt samhälle, all politik och hela vårt privatliv, rakt in i sängkamrarna. De fattade rätt beslut, och det hedrar dem.

Sorgligt nog – enligt denna kyrkas egen statistik – valde 593 vilseförda vrak alldeles fel väg här i livet, och anslöt sig till de kristna. Uppenbarligen hade de inte styrka nog i sin Hug eller sina psyken att stå upp för sig själva och sitt land, och det är verkligen patetiskt, ja tragiskt på alla vis, att bevittna deras blinda underkastelse, och hur de har krupit till korset. Endast en anslutning till islam kunde vara värre.

Om vi ska tro SCB, Svenska Statistiska Centralbyrån, och vårt lands officiella befolkningsstatistik, så hade Sverige exakt 10 327 589 invånare den 31 December 2019. Efter November 2020 har det inte publicerats några officiella befolkningssiffror alls, inte ens som preliminära uppgifter – kontrollen över hur många medborgare som egentligen befinner sig i ”Landet Löfvén” blir allt slappare och slappare. Man vet, att tiotusentals, ja kanske hundratusentals personer uppehåller sig här illegalt, och att många utländska kriminella har blivit insläppta i landet, helt utan någon Polisiär kontroll.

Under 2020 delades 88 814 uppehållstillstånd ut vilket är 88 814 för många. Dessutom beviljades 81 377 svenska medborgarskap till personer från jordens alla hörn, vilket är en orimligt hög siffra. Politikernas massinvandringspolitik är en hänsynslös politik som vittnar om ett mycket stort förakt mot svenska folket som inte tillåts vara med och bestämma eller utforma politiken. Makthavarna bestämmer över huvudet på folket och de bestämmer att Sverige ska förvandlas från en trygg nation till ett mångkriminellt inferno. Och den som ifrågasätter det behandlas som paria.

Bloggen ”Svenska Kulturbilder” 8 februari 2021

Om vi antar att befolkningstillväxten under December 2020 och Januari 2021 inte skiljer sig från medeltalet för dessa månader de tre sista åren, så får vi en siffra på 10 384 648 personer för December 2020, och så 10 394 543 personer 1 Februari i år. Ni kan själva kontrollera mina siffror hos SCB om ni inte tror att de stämmer.

”Svenska” Kyrkan själv har påstått, att den skulle ha haft 5 817 634  medlemmar 1 Januari 2020. Det motsvarade 56,3 % av befolkningen, enligt SCB:s befolkningssiffror. Enligt mina tidigare beräkningar hade den bara 5 749 925 personer kvar som medlemmar 31 December 2020, och nu har medlemstalet sjunkit ännu mer. De frivilliga utträdena gav ett netto på – 1154 personer för Januari i år. Det var en ganska låg siffra jämfört med de tre senaste åren, men å andra sidan måste vi komma ihåg, att väldigt många svenskar nu blivit mer eller mindre passiviserade av ”hemmatillvaro” under Covid-19 pandemin, vilket gynnar Löfvén-Regeringen och spelar den i händerna. Våra politiker har ju uppmanat folk att lata sig, stanna hemma från arbetet och sluta göra sitt bästa, och vi förstår nog allihop, att inget vettigt samhälle kan fungera så i längden, eftersom ”maskande”, dålig arbetsmoral och total vanskötsel blir det enda resultatet.

Men nu måste vi hålla i minnet, att ”Svenska” Kyrkan förlorar medlemmar också via ”naturlig avgång” eller därför att äldre åldersklasser av vår befolkning – som traditionellt visat större kyrksamhet – dör – och som vi vet dör just etniskt svenska fattigpensionärer mycket snabbt, och i stora, stora drivor – beroende på Löfvén-Regeringens Corona-politik.

Om vi antar, att ungefär 70 % av de som dog var kristna, och att dödstalet för Januari 2021 var ungefär samma som för Januari månad de tre sista åren (ett försiktigt antagande, som inte tar hänsyn till överdödligheten i Covid 19) så får vi 5953 döda kristna.

Vi vet också att det dessvärre är så, att 40,3 % av alla svenska nyfödda barn blir utsatta för Kristna övergrepp – såkallat ”Dop” – en äcklig, motbjudande och medeltida ritual – där kristendomen tvingas på barnen, helt utan hänsyn till deras egen vilja – av föräldrar som verkligen borde veta bättre än att göra på detta rent motbjudande vis..

Det innebär i sin tur, att ”Svenska” Kyrkan tvångsregistrerade 3853 individer genom kollektivanslutning av spädbarn enbart förra året – ett oetiskt, närmast kriminellt förfarande för att berika sig själva med avgifter, skatter, ”tionde” och pålagor på svenska barnfamiljers bekostnad. Det innebär emellertid också, att antalet kristna gick ned med 5953 – 3853 = 2100 individer, genom vad vi kan kalla den demografiska faktorn.

Låt oss nu summera totalsiffrorna. ”Svenska” Kyrkan har januari 2021 förlorat 1154 personer på frivilliga utträden, och ytterligare 2100 personer via den ”demografiska faktorn”. Det ger ett resultat på minus 4408 personer, som inte är kristna längre, inte vill vara kristna och inte kommer att vara det heller, därför att många av dem ”åkt ur prästbetyget” och ”lämnat in för gott, som det så vackert, poetiskt och sensibelt råkar heta. Då har den påstått ”Svenska” Kyrkan (som representerar en totalitär förkunnelse från Mellersta Östern) bara 5 745 517 personer i riket kvar som medlemmar, oavsett hur mycket samma organisation råkar dribbla, fuska och trixa med medlemstalet.

Det innebär också, att givet en befolkning på 10 394 543 personer, så har de nu bara 55,3 % av befolkningen kvar i sitt förlamande och passiviserande järngrepp. 44,7 % av befolkningen i vårt land har redan gjort sig fria. De vill inte längre ha någon ”allsmäktig herre” som ska styra dem, och som de måste krypa, be och förödmjuka sig inför. De har gjort ett aktivt livsval, och vill bli betraktade som vuxna och fria människor, utan någon härskande och härsken ”Kyrka”.

”You may not like me saying it, but YOU CAN´T DENY THIS !!

I DANMARK kan du begrava dig Asatroget – Här i Sverige FÖRBJUDER ”Svenska” Kyrkan dig att göra det…

Danmark är ett Dejligt land, sägs det – och enligt den danska nationalsången är det dessutom ”Fröjas Sal. Samma nationalsång nämner också Danmarks vackra bokskogar, och nu kan du också låta dig begravas i dem, enligt vad SN eller Själlands Nyheter rapporterar idag. I Tyskland är ”Skogsbegravningar”, alltså gravsättning av urnor utan stenar, monument eller annat som stör naturen och skogen redan vardagligt förekommande, och det innebär också att man både i Danmark och Tyskland har gått tillbaka till Hedniska Seder. Asa- og Vanatrosamfundet i Danmark har sedan tidigare sina egna begravningsplatser, som jag berättat om under rubriken ”Hedendom Utanför Sverige” underrubrik ”Danmark” här ovan.

Tänk att få vila ostört, och få vända åter till sina fäders jord – UTAN att kristna skall blanda sig i… I Sverige FÖRBJUDER ”Svenska” Kyrkan och Regeringen Löfvén dig att vila i frid..

Det är godsägaren Carl-Christian von Scheel-Plessen som upplåtit sina marker vid Saltö Gods intill Karrebæk Fjord för begravning i en naturlig lund i skogen, utan gravstenar, hemska kors, och andra kristna tortyr-redskap. Mer än 70 personer är redan jordfästa med urnor eller skall jordfästas med urnor i skogen, och minst en tredjedel av dem är icke-kristna eller Asatroende, uppger den danska tidningen. Kanske ett trettiotal är fortfarande medlemmar av den förtryckande danska ”Folkekirken” som allt fler och fler i Danmark tar definitivt avstånd ifrån, men dessa trettio vill uppenbarligen befria sig både från kristna gravstenar och annan kristendom.

I Danmark tvingar man inte på människor några Totalitära system, utan låter dem vara fria. I Sverige har vi inte ens frihet efter döden. Överallt blandar den påstått ”Svenska” Kyrkan sig i också människornas sista stunder i livet, och trots att Statskyrkan upplöstes för mer än tjugoett år sedan, får de med annan religiös uppfattning än den kristna inte vila i frid, och deras anhöriga får inte vara i fred för det sk ”Begravningsmonopolet” som upprätthålls i alla svenska kommuner utom Tranås och Stockholm, där det finns ett mycket litet antal icke religiöst bundna begravningsplatser.

Och ändå är det allmänt känt, att minst 45 % av den svenska befolkningen inte är medlemmar i denna påstått ”Svenska” Kyrka nuförtiden, och att de inte vill ha med den att göra, främst kanske därför att den blivit en islamfrämjande, politiskt styrd organisation, som lever på bidrag och skatter; som den snyltat till sig från Regeringen.

Den enda utvägen för många etniska svenskar som praktiserar Asatro är att ansöka hos närmaste Länsstyrelse om att få sprida ut sin aska i naturen, och försöka arrangera sina begravningar utan kristen medverkan, men också det är svårt; då det finns få lämpliga officianter, som kan hålla i en ceremoni. Humanisterna – där jag själv är medlem – är den enda organisation, som erbjuder hjälp med religiöst neutrala begravningar.

Riksdagsmän har skrivit motioner om att få ”Begravningsmonopolet” upplöst, och vädjat till de kristna prästerna om att respektera andra livsåskådningar.

Det har inte hjälpt det minsta. ”Svenska” Kyrkan vägrar fortfarande att ge med sig, ens den minsta lilla bit. Man vägrar lyssna, vägrar att resonera, vägrar att respektera  också de dödas sista vilja.

Så länge vi har en påstått ”Svensk” Kyrka – som inte är ett enda dugg ”svenskare” än något annat – och som VÄGRAR att respektera människors vilja in i döden, HUR ska vi då kunna respektera ”Kyrkan” och dess präster…? (jag bara frågar…)

Humanisterna har till och med uppvaktat Regeringen – det skedde senast i Maj 2019 – men den Miljöpartistiska ”Kulturministern” Amanda Lind har inte gjort ett enda dugg för att hjälpa svenska medborgare av alla icke-monoteistiska åskådningar, oavsett om de råkar vara Ateister, Agnostiker, Humanister, Asatroende, Hedningar, Hinduer eller Buddhister, eller något annat. Ifråga om Mosaiska Trosbekännare och Muslimer, tycker Regeringen Löfvén att det är självklart att dessa samfund ska få ha sina egna begravningsplatser, men så fort det kommer till etniska svenskar med någon annan uppfattning – ja då vägrar man att respektera alla andra uppfattningar än den kristna..

Varför är det så ?

Om kristna, muslimer och judar får ha sina egna begravningsplatser i Sverige, varför får då Hedningar, Asatroende, Humanister och alla andra inte ha samma sak ??

Om och om och om igen kränker de kristna våra mänskliga rättigheter, vanhelgar till och med våra gravar, och ställer sig bildligt sagt rakt fram och pissar på dem. Vi förolämpas och förnedras, ända in i döden.  Aldrig respekterar man vår Hedniska Tro, aldrig får vi vara ifred.

Inte ens Gamla Uppsala, som är en gammal och mycket helig plats för all världens Hedningar, kan dessa kristna lämna ostörd och oskövlad.

Också de organisationer som säger sig företräda oss Hedningar har helt svikit oss, och kommit alla förhoppningar på skam. Rena pinsamheter, som ”forn sed” och allt multi-kulti-flum under drogpåverkan, som denna organisation utövat och fortfarande utövar vill jag helst inte nämna, men nu nämnde jag dem i alla fall. Just det samfundet har aldrig hållit någon värdig begravning, och har heller inte på mer än tjugo år lyft så mycket som ett finger för att skapa en hednisk begravningsplats, där folk kan gravsättas utan kristet deltagande.

Nordiska Asa Samfundet, bildat 2014 har i och för sig s-a-g-t (eller rättare uttryckt s-k-r-i-v-i-t ) att de ska göra något åt saken, och städa upp vid Gamla Uppsala – men det händer ingenting ingenting ingenting, och man har inte kommit ett enda steg närmare en lösning, på de snart sju år som gått.

Själv har jag gravsatt min egen far enligt hednisk sed, och under just hans askurna ligger en Frejs skära, ett Odens Spjut och en Tors Hammare från Skåne i renaste silver. Året han dog – 1997 – debatterades det livligt i staden Linköping – om det vore etiskt försvarbart, att ansluta stadskrematoriet till elnätet, och utnyttja överskottsvärmen från ugnarna för att producera el åt hushåll och industrier. Min far – som var kompromisslös ateist – även om han nära nog bekände sig till ren Asatro på slutet, och nästan började tveka – skrattade öppet och högljutt åt de kristna.

En god medborgare,” sade han – ”Tjänar sitt folk och land också efter döden. Och vad är skammen i att lysa i mörkret, där folk studerar och inhämtar kunskap, där barn växer upp och människor lever ? Dessa kristna dårar borde vara stolta över möjligheten att bidra, om så bara för en sista gång. Vad är felet, med att återvända till den plats på jorden man ändå kommer ifrån, och så övergå i ren energi via Svenska Kraftnät, eller låta sig uppgå i en renande eld ?? Jag för min del kan inte se något fel i det – inte alls !

Dagen då han dog – av hjärtstillestånd – lyckades jag komma så långt i mina återupplivningsförsök, att hans ena öga öppnades, och han såg på mig. Har man lärt sig CPR i armén, eller vad vi i vårt land kallar Hjärtmassage, vet man att det går att pumpa syrerikt blod även ur ett bokstavligt talat brustet hjärta, och få medvetandet att fortsätta existera en liten stund, bara man inte gör det alltför sent. Men för egen del visste jag redan, att hans kropp inte var i stånd att fungera så mycket längre, och det besannades också. Obduktionsrapporten visade en massiv muskelbristning i den vägg som skiljer hjärtats två kammare, och inte heller ett första-hjälpen team med syrgas, elchocker och allt, kunde göra det minsta för honom.

I morgon ämnar jag fira hans födelsedag, men det är förstås en annan historia. Han begravdes i en kristen kyrka, det är sant – men han slapp i alla fall att höra kristna präster mässa, böna och be över honom, för jag höll liktalet över honom själv, efter att ha skrivit det ute till havs, seglande en av de råsegelskepp jag ägnat mycken tid åt. Och han fick en Hednisk Jordfästning, med Asatrogna gravgåvor och blot i blod framför sin öppna grav.

Friheten finner alltid en väg, tack vare alla dem, som fortfarande försvarar den.

Och Hedendomen skall segra till sist, ja till sist. ”Vid slutet, står segern !”

Poesi i Disernas Tid

Vi lever fortfarande i Disablotets tid, och därför citerar jag rakt av det starka slutet ur en dikt jag just hittat på nätet – kanhända inspirerad av mina egna rön om den keltiska eld- och härdgudinnan Brigid – det verkar i alla fall som så…

Vem är det som skrattar i elden

med bakåtlutat huvud

och blottade bröst?

Vem är det som sjunger

sin väsande sång

med håret ringlade

i eldröda flöden?

Allt som är hedniskt i mig.

Leksands Pastorat ERKÄNNER: HEDNINGARNA var FÖRST – kyrkan vilar på HEDNISK grund…

Alla vet att det bor hederliga och ärliga människor i Dalarna. I trakten av Leksand, till exempel, ja där spelar Dalfolket Hockey, och de säger som det är. Ibland tacklar de till sina motståndare – ordentligt till och med – men se ärliga, ja det är Masarna – det kan man lita på !

I Leksands Pastorat, må ni tro – där har man nu erkänt SANNINGEN  – för man vill inte ljuga mer. Vad som på 1940-talet skulle tolkas som ”absolut spår av en stavkyrka, som mystiskt nog ruttnat ned och helt försvunnit” har visat sig vara spår av ett GUDAHOV från Hednisk tid – och det ERKÄNNER till och med ”Svenska” Kyrkan på sin hemsida.

Jag citerar:

Leksands kyrka på udden mellan Österviken och Österdalsälven är förmodligen Siljansdalens äldsta och troligtvis byggd över ett hedninskt tempel. Rester av en stenålders boplats och vikingagravar i närheten av kyrkan vittnar om, att bebyggelsen här omkring går tillbaka tusentals år i tiden.

Lämningar under golvet till nuvarande kyrka ha bedömts såsom grundmuren till en kvadratisk träbyggnad. ”Byggnadsgrunden avslöjar, att det var en stavbyggnad, som hade väggar av rest timmer och jordfasta stolpar i varje hörn. Sådana tempel hörde till det yngsta hedniska kulturskedet.” Allt talar för att vi här ha en urgammal kultplats för Siljansbygden.

Även ”Pastor Loci” – vem nu det än må vara – är nog en ärlig och sannings-kär person, när man nu – efter 700 år – kommit så långt, att man kan erkänna detta. Kanske man rent av kan tänka sig, att skänka tillbaka marken som Leksands Kyrka vilar på, till platsens rättmätiga ägare, dvs oss Asatroende Hedningar ? I Dalarna existerar alltså inte de sedvanliga, bräkande lögnerna om ”nämen nämen det måste funnits bortruttnade träkyrkor förstår ni, som det helt mystiskt inte finns minsta spår av, inget omnämnande i skrift, inga bevis i historiska källor, men de bara måste legat där i alla fall, för se så säger ju alla kristna..och dessutom vill vi alldeles bestämt, att det bara måstelimåste vara just så..”

Men – som sagt – se det måste det INTE alls… för den andra slutsatsen är mycket troligare – och vi har inga bevis för Kyrkor i Dalarna, förrän på 1200-talet…

Asar och Vaner Styrke det folk, som i Dalom må Bo !

Tilläggas bör, att åsikten om kvadratiska gudahov, numera är skäligen övergiven. Arkeologen Birger Nerman trodde på 1950-talet – på basis av högst 5 stolphål – att det stått ett kvadratiskt ”tempel” eller med andra ord Gudahov i Gamla Uppsala, på grundval av sporadiska provundersökningar, som man dåförtiden gjorde under stengolvet i Gamla Uppsala Kyrka. Men ganska snabbt förbjöd Svenska Kyrkan fler utgrävningar just där – saker kunde ju komma fram som hotar dess maktställning – och man fick aldrig lov att fortsätta grävningarna ut på kyrkogården. Sedan 1960-talet är alla arkeologer av idag överens om, att det kan ha funnits flera hallbyggnader och långhus under kyrkan, och att stolphålen måste tolkas som bärande pelare i en stor hall, och inget kvadratiskt litet hus.

Gränserna mellan Kungsgården, Hövdingahallen och Gudahovet var ju flytande, eftersom ordet Hov kunde användas om alltihop. Men Leksands Kyrka – som den ser ut idag – rymmer minst 2300 personer, sägs det, och är den absolut största i hela Dalarna – tänk nu om korset i dess inre skulle tas ned, och ersättas av en Tors Hammare istället – och alla landets Hedningar och Asatroende skulle få fira sin gudstjänst där..

I Dalarna bodde, i Dalarna bor 
bland armod än trohet och ära: 
ett släkte, som håller den ed, som det svor, 
och pilar i vapnet ses bära. 
Det blandat med bark icke sällan sitt bröd, 
men mäktiga herrar dock funno sitt stöd 
hos fattiga männer i Dalom.

Anders Walerius (1615 - 1663)