”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !

Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef eller rent av Överstelöjtnant ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”

 

 

Anna Kommer med Kanna – och LUTFISK

Idag var det Anna-dagen i den gamla svenska almanackan, en dag som gärna utmärks av talesättet ”Anna kommer med Kanna” för då skulle Julölet vara klart, och talet nio – den nionde dagen i Julmånaden – kanske också har med saken att göra, även om man inte kan veta det säkert. Talet nio är ju ett Odens tal i Asatron, och Oden är inte för inte den, som skaffade skaldemjödet eller Ölet till Asgård. Niotalet står för Naud-runan, och därigenom för nödvändigheten – i Norge har man sagt att det var först på Lussi Långnatt som julbestyren skulle vara klara – där sade Freja eller Lussi själv att

«Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!»

enligt vad den väna bloggerskan skogfrue.no upplyser oss om – och vi fortsätter på det norska temat ett tag…

Men även Lutfiskdenna nordiska uppfinning och uråldriga konserveringsmetod hade med gårdagen att göra. Igår var rätta dagen för att lägga Lutfisken i blöt. Att göra en asklut – gärna av björkaska – att bereda och blöta upp sin torkade fisk eller ”törrfisk” som man säger i Norge med, är en metod som man antagligen använde redan på stenåldern. Klimatet i Norra Norge är idealiskt för att torka fisk – och torskfiskar och spillånga fanns även längs den Bohusländska kusten i överflöd. Redan på 1000-talet exporterades ”klippfisk” från Bergen i Norge, och kom till England – och under Hansans tid senare på medeltiden spreds den till Tyskland och hela Europa.

Fisk som denna höll medeltidens hantverkare vid liv. Den byggde katedraler och imperier. Den gav kraft åt långa sjöresor, och fostrade hårda män !

Under rubriken ”resor” här ovan kan ni läsa om hur jag i Ancona – en Italiensk stad vid Adriatiska Havets norra kust, hittade en specialrestaurang, som bara och endast bara serverade ”Stoccafisso” – som man sa – och den skulle enligt restaurangens ägare ha importerats från Norge redan på medeltiden – och ända sedan dess haft sin hemort i stan. Den italienska lutfisken serverades med allsköns raffinemang, och på dussintals utsökta sätt – bland annat med saffran och sparris – men så eleganta har vi sällan brukat vara här i Norden, då vi haft behovet att få i oss föda snabbt, och saknar söderns finess, när det gäller kokkonst…

Try it – You’ll love it – (or use lots of mustard !)

Debattens vågor har alltid gått höga, om vem som skapade den första Lutfisken, och en del personer gillar inte alls Lutfisk, som ju till sin konsistens blir en géleartad och något smaklös föda. Man tvistar om man ska äta den som Norrlänningarna, alltså endast med svartpeppar och möjligen potatis, eller som Skåningarna – och jag själv, som istället föredrar vit sås, potatisar, gröna ärtor och mycket stark skånsk senap, som ska malas med en kanonkula (använd i krig!) i ett stort träfat.

I USA har ”Lutefisk” blivit ett slags nationalrätt för Norska Invandrare till det landet, och flera norsk-amerikaner i andra eller tredje generationen brukar tvista om Lutfisk är gott eller inte. Matvaran ifråga är en rätt, som man antingen hatar eller älskar – där tycks inte finnas några mellanting – och trots att många amerikaner i hög grad avskyr hela anrättningen, lär den ännu ha sina vänner och trofasta tillbedjare – ungefär som Asatron…

Till och med i Stan Lee’s och Marvels Universum har NORSK LUTEFISK trängt sig på…

Wikipedias engelska upplaga citerar detta stycke från Smithsonian (US of A:s finaste  museum, i Washington DC och allt) om Lutfiskens rätta uppkomst och tillblivelse, som jag återger helt utan kommentarer – men märk den källkritiska tendensen, som inte heller får saknas runt något hedniskt Julbord:

No one is quite sure where and when lutefisk originated. Both Swedes and Norwegians claim it was invented in their country. A legend has it that Viking fishermen hung their cod to dry on tall birch racks. When some neighboring Vikings attacked, they burned the racks of fish, but a rainstorm blew in from the North Sea, dousing the fire. The remaining fish soaked in a puddle of rainwater and birch ash for months before some hungry Vikings discovered the cod, reconstituted it and had a feast. Another story tells of St. Patrick’s attempt to poison Viking raiders in Ireland with the lye-soaked fish. But rather than kill them, the Vikings relished the fish and declared it a delicacy. It makes for a great story if you don’t mind the fact that Patrick lived centuries before the Vikings attacked Ireland.

Någon sådan ”legend” har jag för min del aldrig hört, och jag skulle tro att museimännen från Smithsonian faktiskt pratar smörja – eller ”vill göra Lutfisken av allt” som man faktiskt sa här hemma i Sverige under tidigt 1700-tal, ett uttryck lika med det nutida ”göra pannkaka av något”. Lutfisken i Sverige var en hårt förtullad vara redan i 1638 års ordningsacciser, kan man läsa, och förekom på den matfriske Biskop Brasks bord i Östergötland – men han var inte alls först med att publicera recept för hur man skulle tillaga och äta den. Alla vet ännu att riktig lutfisk gemenligen köps torr, blötläggs sex dagar och att man måste byta vatten sex dygn i rad, samt att man under ytterligare två dagar tillsätter själva askan, och så ska fisken ”lutas av” när den fått svälla, vilket tar ytterligare sex dagar och täta ombyten i kallt vatten.

På 1960-talet spreds en myt i Norge att den ”törrfisk” man skickat till Afrika av infödingarna där användes som taktegel, eftersom de inte hade någon aning om hur man tillagade den, och att regnperioden förstörde alltihop, men det är troligtvis en skröna. Efter 1800-talet har nämligen just Norsk lutfisk inte varit någon större exportvara, och trots att Minnesota lär ståta med ”The Lutefisk capital of the World” skall hälsovårdsmyndigheter i Wisconsin ha förbjudit den, som varande toxisk pga askan…

Vi og dere må STÅ PÅ KRAVA ! – Heia NORGE !!

Nåja. Allt är väl bäst i måttliga doser, och vi kan skänka våra förfäder en medlidsam tanke – under Vikingatid och Medeltiden förekom det, att Islänningar och kustbor ofta nog måste klara sig på nästan bara lutfisk under den hårda och långa vintern – mansnamnet Thorleif Torskabitner är bekant från den isländska sagan.. att luten i lutfisken kan förstöra silverbestick är också välkänt, och kanhända är mycket lut inte hälsosamt, så där må Wisconsin-borna ha rätt…

Avslutar med detta klipp från Mosebacke Monarki och Svensk Statstelevision i svartvitt från 1960-talet då vi bara hade en kanal, men desdå roligare program…

Även Stockholm Söderort har HEDNATS !!

Lokaltidningen Mitt I har konstaterat att alla, samtliga och varenda en av församlingarna i Stockholm Söderort nu har oss HEDNINGAR i majoritet. Befolkningen hoppar strömhopp från den sk ”Svenska” kyrkan, en evangelisk-lutheransk kyrka som inte är ett enda förbannat dugg svenskare än något annat samfund, och heller inte har den minsta rätt att kräva andlig överhöghet över oss.

De senaste fem åren har över 10 000 personer lämnat söderorts sju församlingar, samtidigt som bara 1 800 har begärt medlemskap. Lokaltidningen konstaterar att de kristna backat 6-7 % i alla församlingarna på bara fyra år, vilket betyder att kristendomen kommer vara helt försvunnen, finito, slut, förbi inom 35 år – och då tar Asatron över !

FAKTA talar för sig själv, och här följer siffrorna. Det Hedniska Skiftet, alltså tidpunkten när hedningarnas antal blev mer än 50 %, inträffade i de flesta fall redan för två tillt re år sedan, och detta år skall ännu fler hednas i Söderort !

Procent av invånarna som är medlemmar i Svenska kyrkan

Brännkyrka församling

2014: 54 procent

2018: 48 procent

Enskede-Årsta församling

2014: 55 procent

2018: 49 procent

Farsta församling

2014: 50 procent

2018: 44 procent

Hägerstens församling

2014: 54 procent

2018: 49 procent

Skarpnäcks församling

2014: 50 procent

2018: 46 procent

Skärholmens församling

2014: 23 procent

2018: 20 procent

Vantörs församling

2014: 43 procent

2018: 38 procent

Om det oerhörda HATET emot Thor, och varför vissa inte kan ”ta in” honom som URKRAFT i sina liv.

Det finns en tendens att vilja förminska och förnedra Thor, inte bara inom den hedniska sfären utan hela Sverige om samhälle betraktat, efter vad jag tyckt mig märka. Symboler som Torshammaren missbrukas allt oftare, inte bara av extremhögern utan också den extrema vänstern, och dess talespersoner. Människor kan liksom inte ta in Tors kraft i sina liv längre, och förstår inte längre de urkrafter och den natur som Tor eller Thor – som han stavas i Norge, Danmark och på Island, samt i Världen i övrigt – verkligen representerar.

De här människorna måste på olika sätt hela tiden förvanska Tors gestalt, och göra om honom till något han inte är och aldrig någonsin varit, bara för att det passar deras egna politiska syften. I och för sig har Tor fallit offer för den här tendensen även tidigare – den amerikanska serietidningsfirman ”Marvels” missbruk av honom i ett flertal filmer och exempel på modern skräpkultur är bara ett exempel. Tor är inte en bildskön och tvålfager yngling med långt blont hår – det vet vi allihop. Den verklige Tor är medelålders, rödskäggig och rödhårig – för exakt så och bara så beskrivs han i Eddan. Framförallt är han en skrattande, ätande och drickande Gud, rättfram i allt sitt varande och väsen.

Han beskrivs som bondsk, enkel och naturlig. Han är inte en skrivande människa, ingen intellektuell. Tor är fabriksarbetaren, bonden, skogskarlen och naturmänniskan. Han är åskan och regnet, och finns i stormen, men när han skänker oss stormarna och åskvädren, måste vi tänka på att han bara prövar oss, men aldrig någonsin förskjuter. Tor är jättedräparen, den som slår ihjäl alla trollkärringar och oknytt, som vi har nog och övernog av i Midgårds dalar och här i denna Världen. Redan i Eddan står det utsagt, att den urstarke Tor är trälarnas och det enkla folkets gud, och att han har misskund med dem och är rättvis. Men för de som missbrukar rättvisan, vränger lagen och lever på andras bekostnad, har Tor ingen större sympati. Han är och förblir en proletär gud, och det är hos de arbetande, hederliga och fattiga, han egentligen hör hemma.

Tor tycker också om barn, och han beskyddar de små och svaga. När Loke i myten lurar de fattiga barnugarna Tjalve och Röskva att bryta sönder benen på en av Tors självföryngrande bockar Tandgnjostr och Tandgrisnir för att de skulle komma åt den näringsrika märgen i deras ben, slår inte Tor ihjäl barnen som Loke avsett, utan tar fortsatt med dem på sina resor för att lära dem goda seder och ge dem ett hem hos honom. Och alla vet, att utan Tors färder i Österled skulle kaoskrafterna vinna, och Midgård som vi känner det gå under.

Så långt myternas och sagornas beskrivning av Tors kraft, men nu finns det dem som likt Lögnaren Loke måste förgripa sig på Tor, och inte kan acceptera honom precis så som han är, bara därför att de själva har en avvikande och pervers läggning, precis som Loke…

 

TORS VREDE och STORMARNAS KRAFT behövs – liksom den manliga vreden och råstyrkan…

 

Rättvisan i Tors gestalt, kombinerad med den manliga styrkan, kan många människor idag inte längre förstå. Det beror också på deras egen utbredda och manifesta konflikträdsla, en sjukdom många svenskar idag tyvärr ännu lider av. Sverige har länge varit ett land präglat av kristendom, och Luthersk konsensus. Vi tror och tycker att det är fint med yttrandefrihet och åsikter, men när någon yppar sin åsikt i det offentliga och i det verkliga livet, slår vissa genast bakut, känner sig såkallat ”kränkta” eller krängda i röven, och klagar och tjuter hejdlöst, likt glupande ulvar eller trollkärringar, som vi också har nog av…

Ännu värre är det i arbetslivet nuförtiden. Jag har själv märkt att det är väldigt många på våra arbetsplatser, särskilt ”chefer på mellannivå” eller de som försöker göra karriär och själva klättra uppåt på andras bekostnad (dessa typer finns också i föreningslivet, och allra mest i politikens värld – politiker i Sverige är som regel extremt konflikträdda numera och sticker alltid huvudet i sanden likt strutsar, så fort de får en ”obekväm” fråga eller ser något som inte stämmer överens med deras ideologi..) som är oerhört rädda och skrämda för varje form av konflikt, eller konfrontation mellan deras egna underställda eller arbetskamrater.

Istället försöker de hela tiden krypa undan, smita ut genom dörren, babbla osammanhängande om ”allas lika värde” (den största lögn som någonsin funnits – människor är inte alls och kan heller inte bli ”likvärdiga” – vad alla har är grundläggande rättigheter, men inte mer än så..) eller likt Annie Lööf skenheligt bräka om ”Väädegjund” trots att de själva inga som helst värden, värderingar eller värde har. Därför att de hela tiden viker ned sig, fegt flyr undan och undviker att ta ansvar för sitt eget land och sig själva, slutar det ofta som det gör… Låt mig visa ett exempel ibland många på hur dessa människor är, eller vad de har blivit…

 

Den sant mänskliga och manliga naturen, kontra det förvekligade och genetiskt felnavlade, 1000 år senare. Vårt samhälle behöver ÅTERINFÖRA TORS VREDE !!

Vi har fått allldeles för många svaga och ofärdiga män i det här samhället, och konsekvenserna av det visar sig överallt. Ungdomsbrottsligheten ökar, särskilt bland andra generationens invandrare, som bekant. Muslimer och män ut invandrarkulturer skrattar åt de svenska männen, och ser i många fall ned på dem, vilket de faktiskt också gör alldeles rätt i. Sällan har man sett ett så vekt, eftergivligt och dåligt samhälle, som det svenska – och det är i stort beroende på att manliga förebilder saknas för det uppväxande släktet, och på grund av snedvridna ideal, samt politiker som är alldeles för svaga..

Han ”såg det aldrig komma” att brottsligheten skulle öka pga ”de ensamkommande” eller att vapen skulle stjälas från hans eget Regeringskansli…Så länge vi har ”stolpskott” som det här i ledande ställning, är det inte konstigt att vårt land har klara problem…

Runt hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa. Så är det också i resten av Västvärlden, och i en överväldigande majoritet av dessa vinner mamman vårdnaden över barnen. De flesta singelmammor gör givetvis ett så bra jobb de kan med att uppfostra sina söner. Men oavsett hur mycket en förälder försöker, kan ingen kvinna ersätta en fadersroll, lika lite som en man kan fylla moderns roll. Pojkar som växer upp med en singelmamma blir ofta formad av hennes värderingar, han saknar manliga förebilder, och inte sällan påverkas han även av mammans bitterhet och ilska mot pojkens far. Detta är ett säkert recept för skapandet av nya ”beta-hannar” och underlägsna, feminina män.

Vi vet också att våldtäkter emot etniskt svenska kvinnor är ett snabbt ökande problem. Data visar att 85 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare – och det är i många fall ideologiskt motiverade våldtäkter. Vissa kulturer har inte alls samma kvinnosyn som vår, inte alla religioner heller – och att påstå att dessa kulturer eller religioner skulle vara ”likvärdiga” med vår, är att ljuga rakt ut i luften. Det är de inte, och det kan de heller inte vara – inte så länge de beteer sig som de faktiskt gör.

Det har också visat sig, att 72 procent av de mordmisstänkta i vårt land kommer utifrån, och sedan 2005 stått för 58 % av alla våldsbrott – och skulle vi likt Tor drämma rättvisans hammare i skallen på dessa halvfigurer, och sätta dem bakom lås och bom eller förklara dem för fredlösa, och utvisa dem ur landet, skulle faktiskt mycket vara löst.

Sådan är den bistra sanningen, även om det finns dem som inte vill erkänna det.

Väldigt många pojkar och flickor blir idag också bortcurlade av sina föräldrar. Barn växer upp utan tydliga regler, krav och övergångsriter som markerar deras övergång från barn till vuxna. För pojkar innebär detta att när de når vuxen ålder är de helt oförberedda för att möta arbetsmarknadens krav, att interagera med kvinnor och i sin tur axla rollen som en fadersgestalt vilket leder till ännu en generation av svaga män. I Sverige före Reinfeldt och de svaga, ofärdiga männen fanns ett värnpliktssystem som sammanhållande socialt kitt, och detta var en mycket bra idé, inte bara rent försvarsmässigt. Unga män från olika miljöer svetsades samman, och lärde sig forma plutoner och arbetslag. Fabriksarbetarens söner fick umgås med direktörens. Armén blandade bondpojkar med invandrare. Styrka, framåtanda och intelligens fällde avgörandet. Man fick fram naturliga ledare, och goda officersämnen, som kunde göra karriär också i civilsamhället, tack vare ett fast och naturligt ledarskap – alltså den egenskap Thor framför andra står för.

”The Elemental Thor” – eller ”Den elementäre Tor” – målning av Sam Flegal, amerikansk fantay-konstnär

Vrede och manlig styrka är inget att vara rädd för. Vissa konfrontationer eller konflikter måste alltid tas, för man vinner mycket mer både i samhället och i sitt personliga liv genom att visa sina verkliga känslor och sitt rätta jag, och sluta smyga omkring och leva i ett ständigt förnekande av vem man egentligen är. Många män i tidig medelålder eller mogen ålder har börjat känna det ovanligt starkt, och kanske är det också därför som de bryter upp ifrån sina tråkiga äktenskap med kvinnor som inte behagar dem – och som inte behagar några andra män heller.

Thor står för allt det här, samtidigt som han också är något av den gode faderns eller den omtänksamma pappans arketyp.

På 1990-talet fanns det en bok kallad ”Järn Hans” skriven av den amerikanska psykologen Robert Bly. Den blev ganska berömd och mycket läst här i Sverige med. Den handlar om en tysk folksaga om en vild man i skogen – med rostrött hår och skägg precis som Tor – som blir vän med en ung konungason. Det är först när Konungasonen upptäcker ”järnmannens” eller Thors verkliga krafter, och vågar visa känslor precis som honom, som han kan bli vuxen och därmed en riktig man.

Tors vrede står för det goda här i livet. Det finns krafter som man måste stå upp emot och sluta bejaka, och det finns fiender i människohamn, som det alltid är värt att slåss emot, som vi alla vet. Bara genom den verkliga vreden får vi kraft och mod att göra detta – och ”Tors gnistor faller in i vår själ” som Thomas Thorild, den sant Tors-troende poeten skrev på 1700-talet. Tor skildras också som gladlynt, ätande och drickande av hjärtans lust – sill och gröt är hans enkla frukost enligt Harbadsljod – och det finns tillfällen när han skildras som mysande, trygg och i vila, fredligt sittande på en bänk i solskenet med hammaren bredvid sig, som i en del skaldedikter.

Tors förhållande till Siv, hans lagvigda hustru, samt alla hans barn och hans stora familj tål också en del att tänka på.

Jag har skrivit en del om Solkvinnan Siv tidigare, och Tors äktenskap med henne är inte bara ett exempel på att ”efter åska och regn kommer solsken” eller en illustration av ett meteorologiskt fenomen, eller det faktum att åkerns och de växande fältens kvinnliga kraft, behöver Tor och det livgivande regnet.

Siv är ovanligt vacker, skiner som solen och är en dam av Värld, medan Tor är en enkel man av folket. De andra gudinnorna beundrar Siv för hennes skönhet, rikedom och elegans, medan Tor däremot inte är elegant eller välklädd alls.”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard till Tor i Harbadsljod, och det stämmer. En del har påstått, att Tor därför skulle varit klädd i ett slags skotsk kilt, bara därför att de inte känner till den forngermanska tunikan eller kjorteln, som vanligt folk bar långt in på 1600-talet, och som bönder alltid hade när de skulle arbeta. Den räkte som en lång skjorta ett gott stycke nedom det veka livet, och det är just så – barbent och burdus, med otyglat hår och skägg, vild och grov, nästan som en kardanknut eller kräfta i ansiktet, som Tor skildrats.

Vad kunde en kvinna som Siv se i honom ? Varför gifte de sig alls ?? Svaret på det är ganska enkelt, bara man förstår vackra kvinnors psykologi. Visst kan det vara roligt att vara omgiven av svaga eller ständigt svassande män, som håller upp dörrar för dig och verkar vara snälla; men en vacker kvinna tröttnar till slut på allt inställsamt smicker. Tor är stor och ful, det är sant, men han berättar alltid vad han verkligen känner, och krusar och ljuger inte. Han är bara sig själv, och det får Siv att slappna av, och kunna njuta av hans närhet. Dessutom är han praktisk, driftig och snäll emot barn, och Siv känner sig antagligen mycket trygg med Tor, vilket är den stora anledningen till att hon valt just honom.

Dessutom är hon också solig, varm och gladlynt som person (hon symboliserar ju själva solen – likt ”Sola i Karlstad” ) och kanske finns där också tillfällen – i sovrummet, då mest; när hon faktiskt inte vill bli behandlad som en rik och alldeles för fin drottning längre, utan uppskattar lite handgriplig mannakraft och styrka. Det är trots allt inte alltför ovanligt, än idag. Tor är visserligen ofta borta, i Österled och i Jotunheimen, men Siv har alltid kunnat lita på honom, då hon vet att han kommer hem till henne och barnen igen.

Den danske serietecknaren Peter Madsen skildrade Tor som en burdus klumpeduns och Siv som en klossa till bondkvinna. Detta må ha varit sant när det gäller Tor, men är knappast en rättvisande avbildning av Siv enligt myterna

I Oegirsdrikkja eller Lokasenna försöker Siv spela den goda värdinnans och husfruns roll, när Frigg och Freja inte kan, och slutligen försona Tor med Loke – för vid det laget är deras vänskap som färdkamrater över, och Loke håller på att förvandlas till Tors raka motsats, vilket vi kan se som en metafor för vad som hänt med männen i dagens samhälle.

Loke är all perversitets och lögns fader, även om han inte är den kristne djävulen, och såsom varande Eldens gud hatar han mycket riktigt Siv eller Solkvinnan. Han insinuerar i Lokasenna att Siv skulle varit otrogen med honom, vilket ingen bör tro; och smetar till sist in hennes långa blonda hår med tjära, så att det måste klippas av, bara för att förnedra och smutsa ned henne. Som vi vet slutar det så att Siv får ett ännu bättre hår av renaste guld, och blir än mer ärad och älskad av sin omgivning än förut, och så går ärkesmädarens planer om intet. Vi kan också undra litet över Jarnsaxa, hon med Järnsvärdet, en jättekvinna i Jotunheim, som Tor en gång avlade barn med.

Jarnsaxa och hennes son Mode i den yttersta utmarken, ser Karlavagnen eller Tors vagn på himlen…

Jarnsaxa är en av Heimdalls nio mödrar, vilket få har observerat – och eftersom Heimdal är en solgud, eller solen på väg att sjunka i Världshavet, och han är född ur böljor, har man mycket riktigt gissat att Gjalp, Greip och de andra jättekvinnor som fostrade Heimdal, är fjällbäckar eller floder, som rinner ut i oceanen. Peter Madsen i Danmark skildrade Siv som ett huskors, eller en schablonmässig ragata, när episoden med Jarnsaxa slutligen stod klar för Siv, men den bilden tycker jag också är missledande och falsk.

Antagligen skulle solen för evigt ha gått i moln, och Sifs ädla hjärta skulle ha brustit och krossats, om inte Tor i kraft av sin stora ärlighet inte sagt som det var med en gång – för Tor har just ärlighet, och döljer aldrig något, det är också en av hans stora fördelar – och man vet att Solen, av sin godhet och för sin värmes skull förlät honom, därför att detta med Jarnsaxa bara hände en gång och sedan aldrig mera. Magne uppfotstrade Siv sedan som sin egen son, när han kom för att söka sin egen far, och han var inte något halvtroll, som i de moderna berättelserna. Med Tor fick Siv sonen Mode – som nattgammal räddade sin egen far – Modet att handla, modet att våga är alltid sådant – och dottern Trud eller styrka, som på ryska betyder ”svårighet” – Trudnoj är ju det ryska ordet för svår, bekymmersam, som i romantiteln ”Trudnoj byt Bogom” eller ”det är svårt att vara en gud”

Freja och Siv – populärast bland gudinnorna – rikast, förnämast och även de vackraste – är visserligen väninnor, men i serietidningarnas lättfattliga och förbarnsligade universum är visserligen blonda båda två, men Freja förstår sig på saker, som Siv har mera svårt för – som karlar, till exempel, och hur man lättast besegrar dem. Den konsten behärskar ju Freja till fulländning, och själv har jag fått lära känna många kvinnor, som även liknar henne, men det är en annan historia…

För egen del känner jag minst ett par, som liknar Tor och Siv, mycket till sätt och utseende. Siv är här intellektuell, och grubblande, men maken ”praktisk” och Thorisk, och en man till att ta i, bygga och snickra samt arbeta och sträva – trots att han egentligen är läkare, och högutbildad. Men så behöver vi män fortast möjligt erkänna Tors krafter i oss själva, och inte förvekligas, sluta slåss eller försöka anta kvinnors skepnad – för män är vi, av Thor är vi, och män skall vi alltid förbli i alla fall.

Hednisk Bildkalender för 2020 – nu NEDSATT pris

Inte mindre än 3 stora härliga bildkalendrar med Asatrogna motiv har också utgetts i Samfundet Särimners regi genom åren. Nu är det dags för en fjärde kalender i samma stil, 14 sidor lång och med mycket informativ text, samt datum för när du blotar och texter om hur.  De tre första åren var temat en Gudinnekalender, eftersom de Nordiska gudinnorna ofta kommit lite i skymundan. Det här året förekommer också manliga gudomar under åtminstone två av årets månader – på allmän begäran från medlemmarna – och nästa år blir det antagligen 6 bilder var, för de som nu vill ha fullständig likställdhet och millimeter-rättvisa, vilket nog inte ligger i Asatrons natur.  Vi har två kön – inte flera – och olika är de förvisso, likt makterna själva.

Genom att skriva till kontaktadressen till höger, kan du lätt få betalningsinformation som ett maildu måste dock fortfarande ange en fysisk adress, dit du vill att kalendern skall bli skickad – några inbetalare glömde tyvärr det, förra året. Priset är nu NEDSATT till 75 kronor – plus 18 kr för porto, inrikes 100 gram eller utrikes 30 kr.

26 exemplar är ännu kvar av kalendern, så det är ”först till kvarn” som gäller…

AVSLÖJAT: Varför Svenskarna RATAR den ”Svenska” Kyrkan…

Efter den senaste veckans ”kyrk-skandal” i Malmö St Pauli har det svenska folket inte varit nådiga i sina reaktioner emot den påstått ”Svenska” Kyrkan, eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten. Uppenbarligen är vårt folk trött på allt PK-trams, och en politiserad religion. De lämnar kristendomen bakom sig med en känsla av avsky, och reagerar emot alla dumheter de fått höra. De vill inte längre betala tionde och kyrkoskatt, maskerad till ”avgifter” och till och med de som fortfarande är kristna, ser med fasa hur man förvränger och förvanskar den kristna bibeln.

Sen när står det i den kristna bibeln att man skall börja dyrka transsexuella ormar i paradiset, och att detta omfattade Adolf och Josef samt Eva och Berit, men aldrig någonsin Eva och Adam ?

29 November, dagen innan den senaste styggelsen (nåja, vi får inte glömma Sado-bögporren i kyrkan, sk ”Krucifix” med avklädda män i minimala ländskynken, som blöder ur alla hål…) avtäcktes deltog hycklaren Rolf Lassgård i en ”hearing” om tramspersoner eller transpersoner (det är ofta svårt att veta vad som är vad) könsförvirring och könsdysfori, som ”Svenska” Kyrkan arrangerat. Detta kablades genast ut till TT. 

Man påstod att ”allt står i bibeln” men – även om jag är hedning – så kan jag faktiskt inte påminna mig en enda rad där, förutom ”till man och kvinna skapade han dem” och inte ”till man och halvkönis” eller ”till kvinna och hen”.. Till och med en såpass ökänd kristen som Joel Halldoff – som aldrig är sen till att hata och fördöma hedendomen – noterar, att dessa upptåg och förvrängningar, helt strider emot all tidigare kristen teologi. Följden kommer nog närmast bli, att ”Svenska” Kyrkan kommer tappa tiotusentals medlemmar bland de som ännu är kristna, och att resten av folket tar avstånd ifrån den. Att hela tiden försöka ”flörta” med ytterlighets-grupper eller extrema minoriteter, tjänar man inte på.

Oavsett vilken religion man har, måste det vara en religion som verkligen tilltalar folkflertalet i det land, där man säger sig vilja verka.

Bloggaren Tommy Hansson ifrågasätter liksom jag om inte dess kristna håller på totalt fel hästar, och vart de egentligen vill komma med sin enfaldiga politisering av religionen.

Och min gamle bloggbekanting Dag Sandahl – en av de få ärliga präster i ”Svenska” Kyrkan som velat diskutera även med oss hedningar – infogade:

Arbetsledande präst Sofia Tunebro, hon som talade om hur ”lutherskt” det hela var, förklarade att vi med stolthet och glädje tar emot tavlan.— Fast jag visste med Louis Althusser att ideologiska apparater alltid har en lockelse för makthavarna, som i eget intresse vill nyttja dem. Det är just det vi ser och just detta de fagra orden illustrerar. Ju fagrare de ljuder, desto falskare är de.

Från diverse nätforum noterades:

Det är ett tilhåll för politiskt predikan, rättat efter lobbyorganisationer. Ett ställe man ändå inte kommer gå till.

Jag tycker faktiskt det vore klädsamt med åtminstone ett heteropar på tavlan. Skall heteropar inte få existera?

Ja, de skulle ju vara de första människorna som Gud skapade, så hur gick man vidare därifrån då med den vanliga evolutionen, ifall de två första människorna var samkönade? Jag kan tänka mig St:Pauli församlingen snart kommer ut med en HBTQ certifierad bibel också, där de presentera nya spännande teorier om detta.

Svenska kyrkan har lämnat både logik och all anständighet bakom sig. Jag tackar både min skapare och min lyckliga stjärna att jag lämnade svenska kyrkan för sex år sedan.Det finns inte på kartan att jag någonsin skulle ansöka om medlemskap igen….. Varför skulle en heterosexuell vit german stödja svenska kyrkan ?

Har inga speciella tankar kring detta, blir bara fascinerad över folk som villigt marscherar mot den egna undergången. Det är väl någon form av självskadebeteende som bottnar i mental ohälsa.

Jag har redan lämnat Svenska Kyrkan och har ingen rätt att lägga mig i vilka bögerier och dödssynder de önskar tillämpa. Jag tycker dock synd om de få kristna som ännu är medlemmar och som besökt kyrkan det gäller.

”Könsdysfori” och andra dysforiska tankar, skapar bara svaga och lättledda människor….

Den kristne bloggaren Lennart Waara skriver såhär:

FÖRFALLET I SVENSKA KYRKAN ÄR TOTALT –

Var skall man nu vara med? Svenska kyrkan har jag lämnat bl.a. pga. PK-vänster ”ärkebiskop” Antje Jackelen. Vem hon tjänar är oklart men de kristna Sverige är det inte. Globalisterna? Muslimerna? Ondskans krafter kanske ? Det måste dock påpekas, att det finns många karismatiskt o riktigt kristna präster i Svenska kyrkan. Bland biskoparna är det mer tveksamt om de över huvud kan kallas kristna. Biskopsbreven är oftast en sörja av globalism, vänsterpolitik, muslimkramanden och obegripliga ekonomiska resonemang. Läs o följ gärna om du tvivlar!

Här hjälper varken böner eller klagosånger ! Det finns bara en sak som hjälper – att GÅ UR alltsammans..

Sedan lite twiter-kommentarer – en hel folkstorm har väckts, till följd av ”Svenska” Kyrkans besynnerliga uttalanden: