Mimer – som han verkligen är…

Jag har nämnt amerikansk asatro i de tre senaste inläggen, trots att det är ett ämnesområde jag vanligen undviker. Vad man får läsa på nätet och som är skrivet i Trumpilandia, mitt bland alla dessa trumpsters och dumpsters, är ofta inte värt att läsa, och ännu oftare skrivet i ren okunskap eller djupt felaktigt. I USA finns ingen levande Asatrogen tradition, eller några talade nordiska språk, som hos oss, och hela Amerika som kontinent betraktat är fullt med människor som inte känner till Nordens historia eller ens sina egna Nordiska rötter, även om de såklart i många fall inte kan hjälpa det; för mot själva dumheten kämpar som bekant också själva gudarna förgäves.

”Hey – are you just a Trumpster in a Dumpster – or a victim of Mongrelization ?”

(anyhow, one should be kind towards curious critters of all kinds…)

 

Men undantag finns förstås. Det finns goda akademiker och forskare i USA också, och här och där pålitliga kunskapskällor, som inte vinklar eller tar i för mycket. På ett sätt skulle naturligtvis vi Nordiska Asatroende kunna vara stolta över den nyfikenhet och det intresse som vår Kultur och vår religion väcker i landet ”over there”, men rasister, nät-troll och okunniga är oftast inte så trevliga att brottas med, i alla fall inte enligt min smak, och jag vet att också NAS eller Nordiska Asa Samfundets kontaktpersoner tycker samma sak, samt delar min uppfattning härvidlag.

En bra, men tyvärr ofta lite för kortfattad källa är sajten ”Ancient origins” som inte bara skriver om Asatro, utan all världens kulturer och historia i övrigt. Den står på solid akademisk grund, och är inte skriven av ”självutnämnda” amerikanska förståsigpåare som inte varit i de Nordiska länderna någonsin, inte förstår norröna, aldrig läst Eddan och aldrig talat något Nordiskt språk, och som inte ens etniskt hör hemma ibland oss Nordbor eller har nordiska rötter.

Igår tog den sajten upp Mimer, eller Mimir, minnets kunskapsrike Asagud – eller i alla fall de mest kända sidorna av honom.

”Oden mäler med Mimers huvud” – Illustration av John Bauer för ”Fädernas Gudasaga” av Viktor Rydberg

Alla känner vi nog det faktum att ”Oden mäler med Mimers huvud” inför Ragnarök, för så står det i Vóluspá. Vi vet också, att Odens öga ligger sänkt i Mimers Brunn, och att Mimers Brunn eller källa bara är en av tre källor vid Världsträdet Yggdrasils fot, för där finns även själva Urdarbrunnen, och den mycket kalla källan Hvergelmer. Vad som står på svenska Wikipedia är dock felaktigt. Mimer är inte alls en ”Jotun” eller en Jätte, utan en av Asarna från början. Som jag förklarat för et är det tyvärr den ökände fuskaren Lars Lönnroth – som ofta rotar i lönn bland Wikipedias artiklar, och som skriver kortfattat strunt från sin professors-stol i Göteborg, fast han E-Mer-i-Thurs än någon Emeritus, som alla vet.

Även Riley Winters, som skrivit artikeln på ”Ancient Orgins” vet att Mimer inte alls är någon rese, utan en av Asarna, för hon drar sig till minnes Eddans berättelse om Vanakriget, den första väpnade konflikten i universum, och hur det slutade. Ni som vet vad ni talar om, och är torra bakom öronen minns kanske att Njord, Frej och Freja kom till Asgård som gisslan från Vanernas stam, och att Mimer och Höner (ej att förväxla med Höder, som är en helt annan gud) sändes till Vanaheim i utbyte, och alltså blev gisslan där.

Höner enligt den danske tecknaren Peter Madsens uppfattning.  ”Fet som en klump, och lika klok som Trump

Höner, som kallas ”Aurkonung” eller ör-konung (ör betyder här sand och grus) är en av de mest gåtfulla gudarna, och har av etymologer eller språkforskare fått sitt namn härlett ur ett urgermanskt hehōniaz eller möjligen hohnijas, medan också forngrekiskan och flera indoeuropeiska språk har ordet *hohnios som skall betyda svan – också hägrar (den ”Ominneshäger, som svävar över rusets boning” som nämns i Hávamáls inledande strofer om ölets faror) och hönsfåglar har nämnts i sammanhanget. Lönnroths dumma tolkningar av Höner som ”Odens Tankeförmåga” kan vi lämna därhän som ytterligare ett kristet nedsvärtningsförsök och en förvanskning från dennes sida, för Höner är nämligen allt annat än tänkande, och Mimers raka motsats, vilket framgår ur Eddans originaltext.

Vanerna valde honom till hövding, men han vågade aldrig företa sig något utom att säga tomma ord, så fort Mimer inte var där och rådde honom i vad han skulle göra eller säga, och allt som oftast svarade Höner bara ”Råde andra ! vilket Kvaser, kvass-ölets kvasi-vise jotunn, också lär ha svarat enligt sagan.

När Vanerna såg Höners Trump-artat trumpetande oförmåga, och att han bara var vacker som en svan, men inget kunde besluta; dräpte de Mimer.

In the tale of the Aesir-Vanir War, Hoenir’s reason is nothing without Mimir’s wisdom. Hoenir’s inability to act without Mimir proved Mimir’s counsel supreme, and therefore called his own value into doubt. This directly led to his and Mimir’s downfall. The Vanir became suspect of Hoenir’s value, and believed themselves to have been duped by the Aesir to take on an unintelligent, useless hostage. They further determined Mimir to be a threat. Why Mimir is punished for Hoenir’s shortcomings is unclear, and left to interpretation, as is Hoenir’s fate. Nevertheless, Mimir is taken by the Vanir, decapitated, and returned to Odin. (Ancient Origins 2020-08-11)

Amerikanska bedömare har sagt att detta är ”oförståeligt” och att de inte kan begripa det, men det är bara därför att de inte är hemma i den Nordiska kulturen, inte förstår Asatrons kärna och väsen och därför inte inser vad Mimersmyten om sant och falskt ledarskap verkligen behandlar. Det var ju Höner som hade blivit vald som hövding vid Vanernas ting, och inte Mimer. Mimer var bara ett slags tidig Tegnell, eller ”a tail that wags the dog” som man säger i amerikansk nutida politik, alltså en rådgivare, som försöker styra ett helt lands politik, trots att han inte alls har någon befogenhet eller uppdrag att göra just det, utan bara kommer fram på grund av den formelle ledarens oförmåga. Jämför med den ”store svetsaren” som nu styr i vårt land. Han är ju också en sorts fet, skrävlande och uppblåst Höner, som inget vet, inget kan och inget förmår uträtta.

Oden finner Mimers huvudlösa kropp, enligt en engelsk 1800-tals illustration

Men, det finns alltid hopp. Oden, han som är Odr, eller själva livskraften, fann den huvudlösa kroppen och Mimers huvud, som han sänkte i en av de tre källorna vid Yggdrasils fot. Och det var inte vilken källa som helst. Mimers huvud blev levande igen, och så har Mimer blivit ihågkommen som minnets eller kunskapens gudom – Ancient Origin kallar honom för en ”okroppslig gud” men det är att överdriva – som vi ska se. Ordet ”mim” eller mimesis på grekiska och andra indoeuropeiska språk betyder att härma, framsäga eller framkalla – och den svenske nobelpristagaren Harry Martinsson skrev på sin tid (1950-talet!) en maskin kallad ”Mima” som innehöll hela mänsklighetens kollektiva minne, alla filmer, all konst, all musik och alla kreativa framställningar som någonsin skapats, och många tror också, att detta är ungefär hur våra förfäder tänkte sig Mimer – eftersom vi är alltför fängslade i vår tid och vår teknik.

Oden med Mimers huvud enligt Carl Emil Doeppler, som på 1910-talet gjorde en serie reklambilder för Liebigs kött-extrakt, varav detta är en… Mimers huvud fick den gången ha en påtaglig likhet med Richard Wagner, skaparen av ”Das Gesamtkunstwerk” eller ”Allkonstverket” – Det var nog ingen tillfällighet…

När Miman till sist går sönder i diktverket ”Aniara” och inte längre fungerar som en artificiell intelligens, är det på grund av att mänskligheten i sin oerhörda dårskap förstör Jorden, och att Ragnarök inträffar. Odens gestalt blir då analog med ”Mimarobens” eller berättarens i ”Aniara” och litteraturhistorikerna vet att berätta, att Martinsson liksom Viktor Rydberg var mycket påverkad av Nordisk Mytologi och Asatro när han skrev det verket.

Men här gör vi våra förfäder en otjänst. För dem var Mimer mycket mer än så, och berättelserna om Mimer slutar inte alls bara med brunnen eller källan vid Världsträdet. Mimer är inte bara en tom symbol eller en sinnebild för Internet, vår tids ”Mimerskälla” som kanske också till slut blir styrd av en enorm AI eller en artificiell intelligens, och inte bara enkla och förutsägbara algoritmer.

Nej, Mimerskällan var mycket mer än så – för den går nedåt och norrut under Jotunheim, står det i Eddan, till den plats där själva Ginnungagap, det gäckande gapet en gång låg, och där själva universum först skapades.  I Voluspá står det också att Mimer dricker mjöd varje morgon ur Valfaders pant – alltså källan, där Odens öga vilar – och där har han alltså i högsta grad en kropp, och är inte alls bara ett ”okroppsligt” huvud, eller ett slags dator på en hylla.  ”Mimers söner” nämns också i 47:e strofen av Völuspá, som några av de Asarna trogna varelser, som står på ordningens och inte kaos sida vid Ragnarök. Någon har fått för sig att de skulle vara sju till antalet, men i originalet står inte något sådant alls – där finns inget antal överhuvudtaget angivet, och ”Mimers söner” kan antingen fattas som en beskrivning av hela mänskligheten, eller också Asarna själva.

Oden och Mimer enligt E Philip Fleischer, 1881

I Eddan finns också begreppen Hodd-Mimer, Hodd-Mimers Hult, Mimameid, och flera sammansättningar med Mimer – Viktor Rydberg skrev på sin tid i verket ”Germanisk Mytologi” (ja, han stavade just så – han skrev INTE ”germansk” och det ÄR betydelsebärande, för i boken – som de som läst den vet – talar han också om keltisk, respektive grekisk och romersk mytologi – och med ordet ”germanisk” menar han snarast indoeuropeisk, alltså germanerna och deras närmaste grannar, rent genetiskt) om en varelse kallad ”Sinmara” som han antog vore Mimers hustru – för om Mimer nu har söner, måste det också finnas en honom närstående kvinna med i spelet..

Den amerikanske konstnären Keith Jellum gjorde 2013 i Portland, Oregon en staty, som misstolkar och förvränger Mimers huvud helt och hållet

”Ancient Origins” och de amerikanska bedömarna kan inte förklara hur det här hänger ihop, och vet inte mycket mer om Mimersgestalten – men det vet jag, ty jag har trängt in i källorna på djupet, samt läst och begrundat, samt varit Asarna trogen – vilket är det första kravet om man alls skall kalla sig Asatroende. (Det heter ”trua” men inte ”trua á” på Norröna – och varför förstår de invigda…)

”Hodd-Mimer”, för att börja med honom, betyder inte alls ”skatt-mimer” som Lönnroth helt felaktigt skriver. Han baserar sig bara på ett uppslagsord i Geir T Zoegas klassiska ”Dictionary of Old Icelandic”, som numera finns på nätet, tack vare en rysk forskare – men ”hodd” kan i-b-l-a-n-d användas i skaldediktningen som en poetisk metafor för något dolt, alltså en begravd skatt, till exempel, enligt detta förnämliga lexikon. Men de som konsulterat flera källor istället för en, vet bättre.

”Hodd”, på modern engelska Hood, betyder något som är höljt, kanske under en huva, huv eller hatt – för alla dessa ord har samma etymologiska ursprung.

fsv. halter = isl. hottr, da. hat,
ägs. hcett (eng. hat), av germ.
*hattu-av *hadnu-; i avljudsförh. till mlty.
höt (höd-), hatt, fhty. huot, hatt, huva,
hjälm (ty. hut), ägs. höd, hätta (eng.
hood); sannol. besl. med lat. cassis,
hjälm (om av *kad-li-), o. möjl. med
mlty. höde, fhty. huota (ty. hut = sv.
lånordet hut), bevakning, omsorg o.
dyl.; i så fall med grundbetyd.:
betäckning, skydd  (Svensk etymologisk ordbok)

”covering,” Old English hod ”a hood, soft covering for the head” (usually extending over the back of the neck and often attached to a garment worn about the body), from Proto-Germanic *hōd- (source also of Old Saxon, Old Frisian hod ”hood,” Middle Dutch hoet, Dutch hoed ”hat,” Old High German huot ”helmet, hat,” German Hut ”hat,” Old Frisian hode ”guard, protection”), which is of uncertain etymology, perhaps from PIE *kadh- ”to cover” (see hat).   (online Etymological Dictionary)

Ordet fanns alltså redan i PIE – eller det urspråk, ”Proto-Indoeuropean” som talades för över 10 000 år sedan, om man får tro vissa forskare. Och ”Hodd Mimer” betyder inte alls ”skatt-Mimer”., utan den dolde Mimer, den Mimer som är dold, men inte syns…

I Hodd-Mimers hult skall Lif och Liftraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök; det vet vi av Vóluspá. Många okritiska forskare hoppar rätt på helt osäkra härledningar hej vilt, helt utan bevis för sina hypoteser, och skriver att Mimer och Hodd-Mimer måste vara exakt samma person, och att ”Hultet” (som betyder dunge, alltså en lund och flera träd och inte ett träd – precis som ”Lunden Barre” där Frej och Gerd möts inte är ett träd, men naturligtvis en hel skog, som döljer dem för insyn) vilket flera forskare, till exempel John Lindow, också har noterat. Katoliken Rudolf Simek i Österrike, däremot, tror att ”Mimameid” måste vara ett enda träd, och bara och endast bara skall föreställa Yggdrasil, trots att det tydligt och klart sägs i Eddan att det INTE är så. (se närmare nedan)

Simek additionally points out legendary parallels in a Bavarian legend of a shepherd who lives inside a tree, whose descendants repopulate the land after life there has been wiped out by plague (citing a retelling by F. R. Schröder).

 

Oden och en fullt levande Mimer, med huvudet på plats, enligt en tysk Edda-utgåva på 1920-talet

”Bayerska legender” i all ära, men sentida kontinentaleuropeiska uppfattningar behöver inte spegla Asatron som den såg ut i Norden, där den faktiskt är förvånande logisk, och inte alls så full av självmotsägelser, som kristna forskare tycks påstå eller tro. ”Meid” på Norröna kan betyda bjälke, trä eller timmer, vi skulle snarast säga ”materia” eller ”material” eller helt enkelt ved, som i ortsnamn typ ”Mörkveden” och andra, där det är tal om en hel skogstrakt, och inte bara ett enstaka träd, som sagt. ”Mimameid” eller Mimers träd (observera att träd som ord är samma ord i singularis och pluralis på modern svenska – dvs ordet ”träd” kan ju betyda många träd, lika väl som ett enskilt) nämns i Eddadikten Svipdagsmál, där hjälten Svipdag – Oden i förklädnad – efter många prövningar kan vinna Menglöd på Lövjoberget, eller den riktiga Freja.

Där skildras ett enstaka träd, visserligen, i vars topp tuppen Vidofner sitter, men Mimameids träd underlättar kvinnors barnafödande, får vi veta – och Yggdrasil har inte alls sådana egenskaper – och i dess topp sitter ju örnen Hräsvelgr, likslukaren, och ingen tupp – medan draken Nidhögg ligger vid trädets fot, och ekorren Ratatosk bär meddelanden mellan de två. Fjolsvinnsmál, den del av Svipdagsmál där Mimameid beskrivs, säger ingenting om det, fast vi vet att föreställningarna om draken vid trädets fot och örnen i dess topp var vida kända, och spridda över hela Norden – det var något som envar någorlunda klok och bildad människa kände till – och Mimameid är därför antagligen ett annat träd i samma trakt av Asgård, kanhända – men ett väsenskilt annat, och inte ständigt detsamma. Det är att förmiska våra fäders tro, om man ständigt förenklar, simplifierar och drar alltför snabba slutsatser som inte är grundade på fakta, utan bara lösa idéassociationer.

Svipdag eller Od famnar Freja på Läkedomens berg

Mimameid kan inte skadas av eld eller järn, står det i Eddan, och det är ett barrträd, inte en ask som Yggdrasil. Vidofner – den vitt skinande tuppen, som strålar som solen – kan bara dräpas av Lövjoteins svärd, står det – alltså inte ett bokstavligt svärd, som Viktor Rydberg tänker sig, utan det som en gång var Frejs vapen, en gand eller en trollstav, en ”fröjdepinne” av nog så ovanlig art. Den förvaras bakom nio starka lås, i en kista av särskilt järn, och över alltsammans vakar Sinmara.

”Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om något vapen finnes,
genom vilket Vidovner
kan segna ned till salen hos Hel!”

”Lävatein det heter,
och Lopt det gjorde
med runor långt nedom likgrind.
I Läggjarns skrin
ligger det hos Sinmara,
nio starka lås det stängda.”

Så lyder den 25:e och 26:e strofen av Fjolsvinnsmál – han som är ”svinn” eller skicklig i trolldom – i Erik Brates kända översättning. ”Nagrinden” som finns i originalet finns bara i Hel, som de kunniga vet, och Lopt är ju ett heite eller ett binamn på Loke. Sinmara nämns också i Eddan i kombination med Surtr, eldens alltförtärande gud, vådelden eller den rena förstörelsen, som skall slippa lös vid Ragnarök. ”Surt och Sinmara” allittererar förstås bra, vilket skalde-poesin och även Fjolsvinnsmál har tagit fasta på, likt det mera moderna uttrycket ”pest och kolera”.

Sinmara och svärdet Lövjoteinn, enligt en modern fantasy-illustratör

Det står emellertid ingenstans att Sinmara ska vara Surts hustru, eller att hon är en Jotun, som många felaktigt tror. Rydberg påpekar mycket riktigt att ”sin” som förled, exempelvis i det frisiska och medelhögstyska ”sinflut” för syndafloden, betyder ”den stora floden” och vad en Mara, en av folktrons farligaste väsen är för något, vet vi nog allihop. Namnet ”Sinmara” betyder alltså snarast ”den stora svårigheten” som måste övervinnas, innan man likt Svipdag kan erövra Lövjoteinn, och hon kallas också hin fölva gýgr, ”den bleka häxan” – precis som Hel, dödsgudinnan, döden själv – och här har vi hennes rätta namn – Sinmara är inte hustru till Surt, och inte en Jättinna – men – ifall vi tror på Rydbergs teori – en hustru till Mimer…

Sinmara som häxa i underjorden enligt Viktor Rydberg och Jenny Nyström – Men var Sinmara Mimers hustru ?

Mimer har som vi ser mycket fler sidor än att bara vara ett talande huvud, eller ett förkroppsligande av minnesförmågan. Om han är samma gestalt som Hodd-Mimer, den dolde Mimer eller den återuppståndne, med hel kropp som lever i kunskapskällan, så är han helt omistlig för mänsklighetens överlevnad efter Ragnarök, och dessutom i kontakt med Ginnungagaps krafter, urskapelsen själv. Och om Sinmara är hans hustru, och Mimer alltså är ett slags motsvarighet till Hades, som härskare i underjorden vid Hels sida, så föminskar det ju knappast hans krafter – utan snarast ökar dem…

Hels utseende, enligt skisser av Peter Madsen

 

En vida spridd missuppfattning, som lärs ut på dåliga Wikipedia-upplagor, men som inte alls finns i Eddan eller den Norröna traditionen är att Mimer på något sätt skulle ha lärt Oden runorna. Detta är ren gallimatias, för vi vet alla av Voluspá att det var Oden själv som ”tog upp runor, ropade och tog” – just han och ingen annan – där han hängde på Världsträdet, sig själv offrad åt sig själv, och att Mimer inte alls hade med runornas upptäckt att göra.

Men allt jämnt lever han i Mimersbrunnen, en rikhaltig källa att ösa ur, för de som verkligen vet, och de som har skådat och som förstår.

Kunskap är Ganglös för dumma troll och jättars söner, säger Eddan – men användbar för människor, och gudars söner.

Och se där ligger den stora skillnaden !

I vilket Linus Karlén kommenterar ”Den svenska offerseden”…

Jag nämnde ”Esoterisk Asatro” alldeles sist i mitt förra inlägg – och jodå – organisationer, personer och till och med internet-sajter och bloggare som ägnar sig åt just detta finns i rikt antal i Sverige. Vårt Sverige. En av de mest undanskymda, men samtidigt mest verksamma, utgörs av Västgöten Linus Karlén, annars bland annat skönlitterär författare och radio-bloggare på sajten ”Lidskälv” eller rättare sagt Lidskjalf, för så stavas det faktiskt oberoende av vad den tossige Professor Lars ”Liten” Lönnroth påstår på Wikipedia om vad som är korrekt svenska eller inte…

 

I den svenska Asatrons ankdamm har Linus Karlén hittills gjort sig mest känd för sin roman ”Inkräktarna” som jag tyvärr själv inte läst, då jag enbart sällan läser romaner, och alltid haft den goda principen att aldrig kommentera skönlitterära verk av personer jag anser som vänner. Ändå har romanen getts ut på eget förlag i två upplagor, och blivit hart när en klassiker och en storsäljare – i alla fall bland de invigda. Temat i romanen är Sveriges kristnande, som mycket ofta både var ”Schwertmission” eller ”Zwangsmission” och inte alls ”Wortmission” för att nu använda bland kontinentala forskare erkända och accepterade termer – alla tre medel helgar ju ändamålen för dessa kristna, som vi så väl vet.

Själv påminns jag om det snart aktuella temat ”Midsommar”, som även berörs i ett med rätta klassiskt kapitel av Jan Fridegårds ”Trägudars land” – också en hel romanserie eller en litterär skildring märkt av sitt språk och sin tid, så att säga – vilket väl alla litterära skildringar av historiska processer väl är. Inom kort kommer jag publicera Fridegårds text här, så får ni se vad jag syftar på…

Nåja.

På den alldeles utmärkta bloggen ”Lidskälv” behöver författaren inte själv lida för sina misstag, ity att han råkat bli sedd av Särimner !

Och den som blivit sedd av Särimner, är som ni vet för evigt frälst, bärgad, burgen och höjd ovan all misstanke. Nu rekommenderar jag – kraftfullt och tjoande – denna blogg för genomläsning, och lägger till en länk här bredvid.

Linus Karlén har i dagarna recenserat en bok med titeln Året i västsvensk folktro av en viss Hans Carling, vilket lett honom fram till vad han kallar ”Den Svenska Offerseden” och en teori om blotandet kring Midsommar, Midvinter och de stora solstånden, alltså vårdagjämning och höstdagjämning, även om han till skillnad från mina Värmländska sagesmän i trakterna av Eda och Glava inte gett sig till att rekonstruera en lunisolär kalender, i flera steg – innan kristnandet, efter kristnandet och efter sentida folktro – för allt detta är tidsmässiga distinktioner, som man gör bäst i att hålla i minnet.

Dessutom fanns kanske – som mina sagesmän antagit – en period då man under svensk bronsålder enbart tillämpade en månkalender, även om jag har svårt att tro på just den hypotesen själv, därför att redan megalitmonumenten från vår Bondestenålder, liksom ”Der Berliner Goldhut” och Pejlskivan från Nebra (alltså kontinental bronsålder) motbevisar alltsammans. Lunisolära kalendrar, liksom en mycket noggrann uppskattning av solårets längd, måste ha funnits redan då.

Allt är inte så felaktigt, som de dumheter ”Lasse Liten” Lönnroth – som mycket ofta ”Rothar i Lönn” – vräker ur sig på Wikipedia, om att Nordiska Asatrosamfundet (se hans artikel där) skulle ha ”utgått från Margaret Murrays teorier om årshjulet” vilket är ren lögn, och dessutom kvasi-intellektuell soppa.

Vad den förträfflige Herr Karlén säger om ”offerseden” och själva det kalendariska blotandet, är tvivelsutan sant, och det kan vara värt att minnas, både till Inledningen av Segerblotet i Frejas Månad – det som somliga kallar ”Valborg” och den Midsommar, som kommer att inträffa i år liksom alla andra år, så länge marken gror, och människorna skall leva.

Jodå – Kalendariska fester enligt ”Årshjulens” princip finns och fanns även i vår Asatro – som inte alls är någon ”sed”….

Även vad gäller ”Odinism” och en hel del annat har Linus Karlén många värdefulla insikter att ge som skribent – men missförstå mig rätt – den sanne ”odinistens” väg är oftast inte den ni tror, eller vad idiotiska amerikaner propagerar för på nätet. Till Särimner kommer endast de två gånger korade och valda, och ingen kommer inför det trynet, som inte två gånger fått sitt namn nämnt inför den Störste av galtar och svinens suverän, ty vi tror på en kroppslig Särimner med Hamn, Hug och Lit – evinnerligen.

Endast de kortsynta förblir de långnästa, och vid slutet står segern ! (Jung hade rätt – men det skall till ESOTERICA för att rätt förstå honom – solis sacerdotibus )

 

”Vi er de röde – Vi er de Hvide – I konformisme, saa vil vi skide…”

Grundböcker i Asatro – och svar på läsarfrågor

Som alla läsare vet och förstått är detta en personlig blogg, inte en ren informationssajt om Asatro, eller en introduktionssida för skolungdom eller liknande, men ett verk av en Asatrogen, som lever idag. Jag besvarar sällan läsarfrågor, men jag har redan skrivit några litteraturtips under huvudrubriken ”Asatro” ovan – klickar ni på det ordet och scrollar ni nedåt, kommer ni till ett gammalt inlägg som rekommenderar några objektiva och vederhäftiga böcker i ämnet.

Men, alltnog – för tre dagar sedan fick jag ett trevligt brev, ur vilket jag saxar följande:

Har funderat mycket på det som du skriver om att nordens historia och dess arkeologiska fynd, hamnar lite i skymundan. När jag tänker efter själv, och ser på dagens läroböcker så finns det ej så mycket beskrivet i dessa om nordens historia/mytologi. En enkel sökning på Bokus om asatro och vikingar ger mest böcker som är skrivna för sju till tolvåringar. Sedan hittar man mest engelska böcker som är skrivna om ämnet. Vilka böcker ska man läsa för att få mer information? Finns det böcker som är skrivna på svenska utan de tendentiösa inslagen? Jag har läst eddan, men köpte häromdagen en ny edda, som skulle vara så nära originalet som möjligt (codex regius vilket är originalet?). I denna bok finns det kommentarer och den var sammanställt utifrån flera olika översättare. Men man börjar fundera, när du beskriver feltolkningar från det fornnordiska språket. Försökte se vilka författarna var, fick upp att de levde på 1800-talet. Som jag sett på andra eddor verkar det vara många präster som är översättare. Dessa kan man tänka sig har/är mer tendentiösa.
Alltså böcker av intresse är väl sådana som beskriver det du berättar om i din blogg. E.x.v tiden före och under vikingatiden i Sverige, norden och Europa. Sådan litteratur som inte är eller har väldigt lite inslag av tenditiösa element. Men även böcker om nordbornas religion och utövning (eddan är väl given). Har faktiskt hittat två stycken böcker som kan vara av intresse: 9780190231972 , ancient scandinavia samt 9780415692625 , the viking world.
En till fundering som jag har är den om nordborna och samerna. Jag kan tänka mig att det förekommit visst utbyte mellan dessa folk t.e.x. Genom att samerna har en åskgud på sina ”trolltrummor”. Det finns även en gravhög i Sangis som ligger i Kalix kommun. I gravhögen har de hittat ben, svärd och sköldbuckla o.s.v. Och nej jag är ej same själv. Vad tror du om detta?
Det är faktiskt precis som brevskrivaren säger. En hel del moderna böcker är mycket tendentiösa, och en hel del Edda-utgåvor (som till exempel Lars Lönnroths version) är felöversatta – medan andra – som Collinders – lider av den lilla egenheten att vissa centrala strofer i Hávamál (bland annat den om hur Oden finner runorna) är bortklippta, fast Collinder ändå påstår att det skall vara den fullständiga versionen – och bläddrar man fram till fotnoterna, finner man att Collinder bara skrivit ”detta är runmagi och skall inte översättas” som enda ursäkt varför han tar bort, klipper och förvanskar.
Lars Lönnroth – som översätter ”Mannar allherliga mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” under förevändningen att han ”måste” översätta så (det måste man inte alls) är ännu värre, som exempel. Han är rent ut sagt intellektuellt ohederlig emot sina läsare, då han tror att han måste ”förenkla” (eller rättare sagt dra ned och besudla – för det är detta han hela tiden ägnar sig åt, när han tycker att berättelsen ”ska göras mustig” som han skriver – med uttryck som ”din bög!” eller ”gorma lagom” vilket inte alls finns i originalet – och vid sidan om ännu värre politiskt motiverade förvanskningar från USA (där Tor görs till transvestit) och sk ”PK-eddor” har man faktiskt rätt att ställa frågan vilka böcker som är åtminstone någorlunda objektiva, och kan läsas av nybörjare.
Själv tycker jag att Anders Baekstedts ”Nordiska Gudar och Hjältar” ISBN 91-37-09594-3  (mfl utgåvor) är en alldeles utmärkt och saklig bok att börja med. Den kom redan på 1960-talet på När Var Hurs förlag som en översättning från danskan, och har sett flera upplagor och uppdateringar sedan dess. Den politiserar inte, förvrider inte heller till någotslags ”Pk-tänk” á la vänstermänniskorna i ”forn sed”, utan håller sig historiskt korrekt och neutral, utan onödiga pekpinnar eller värdeomdömen.
Ur Baekstedts kapitel om Oden…
Folke Ströms ”Nordisk Hedendom” från 1960-talet är mer akademisk, men kortfattad, och var tills alldeles nyligen kursbok på universitetet, men lär knappast stå på pensum i just detta årtionde, då akademikerna hopar skällsord och fula tillmälen över de Asatroende, precis som vanligt. Teorierna i boken är delvis föråldrade och inte längre populära bland forskare idag, men boken innehåller också en riklig litteraturlista, och stimulerar till vidare undersökningar i egen regi, vilket är bra mycket bättre än dagens politiserade universitet.
Gro Steinslands ”Fornnordisk Religion” ISBN 9789127114296 som kom för ett antal år sedan, har jag gjort reklam för förr. Den är visserligen inte fri från värdeomdömen vad gäller dåtidens samhälle, och tenderar till feminism, men slår aldrig helt över i osakligheter, och innehåller också vissa försök till källkritik, ibland lyckade, ibland inte – men bokens verkliga förtjänst ligger i att den redovisar forskningsfronterna, som de såg ut under 2000-talets första årtionde, och därför verkar som en uppdatering samt komplettering till Baekstedt och Folke Ström…
Sangis-högen, så. Ja, enligt de flesta arkeologer utgör 800-talets gravhög från Sangis, ett solklart bevis för att även Norrbottens norra kust var befolkad av svenskar, och inte av samer. Den innehåller artefrakter som bevisligen var från Svealand, och inte är samiska, liksom hela begravningsskicket. Jag har inte funnit något på internet som tyder på att den manlige personen i graven – som har en fullständig vikingatida vapenutrustning varit något annat än just svensk, och från svealand – men i och för sig, möjligheten finns att artefrakter eller föremål kan exporteras mellan kulturer, eller att samer i området redan tidigt antagit svensk kultur och blandats med de svenska inflyttarna – det borde en antropologisk eller genetisk undersökning kunna ge svaret på, men jag har inte sett något om någon sådan, som sagt. Så när som på att ”lappknivar” och kanske några andra föremål importerats åt andra hållet (dvs från den samiska kulturen och in i den svenska) så torde motsatsen ha varit mycket vanligare, när det gäller hur föremål handlats med, och bytt ägare – oftast nog på fredlig väg, även om det – som jag skrivit tidigare med tanke på Koppom-fynden otvivelaktigt också rått krig, eller förekommit våldsamma sammandrabbningar, gång efter annan – och samerna var minst lika ofta aggressorn, eller angriparen.
I Sangis gick det helt säkert fredligare till, i alla fall vad man vet – och att detta var en svensk handelsplats och koloni, med en fast, åkerbrukande befolkning verkar vara ställt utom allt tvivel – och fler spår i exempelvis Tornedalen kanske finns – även om jag är föga beläst på förhistoria från just denna del av Sverige…
Otvivelaktigt fanns det svenska bosättningar i Nordligaste Bottenviken redan på 800-talet, fastän detta är något som ”somliga” inte vill erkänna…