“Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.”

– Inledningen till en dikt av Johan Ludvig Runeberg 1804 – 1877 ur “Fänrik Ståls Sägner” , första delen 1848.

“År 88 – 1988 närmare bestämt – befann sig många svenskar och Finländare vid gränsen till Libanon, där fredsförhandlingar just nu pågår – första gången på 33 år som det alls sker – “det säger mången klok”

Igår, Torsdagen 23 April, kunde vi enligt den nu gällande svenska almanackan fira Göran, som i England fått heta St George, och i Finland Yrjö. Javad Mofrad, vår fjärde redaktionsmedlem, har snart kommit upp i över 50 inlägg om etymologi och ord. Oavsett vilket språk vi talar är ord viktiga, och än viktigare är att ha ett gott hjärta i oroliga tider, som Johan Ludvig Runeberg konstaterade i sin dikt om Sven, ifall någons huvud nu skulle vara dåligt, eller minnet sviker.

Kanske fick Runeberg sin inspriation från en händelse vid Stamford Bridge i England, 25 September år 1066 enligt nuvarande tideräkning Det året var ett oroligt år i Europa och Världen, likaväl som revolutionsåret 1848. Slaget vid Stamford Brigde är numera mest ihågkommet som en idrottsarena, men vem den namnlöse försvararen vid bron var, ifall han var Svensk, Dansk eller Norrman vet man inte – lika lite som man vet ifall han bar namnet “Sven” eller “Svend” – men det är långtifrån omöjligt.

Men – vad betyder då själva namnet – och vad ligger i det ?  Nu ger vi ordet till vår skribent:

Namnet Svend (yngling, Yngve Frejs folk, sven, sved) kommer av namnen Sverige (från roten sve-/sven), svensk och Sweden. Svend är ett skandinaviskt (främst danskt/norskt) mansnamn med fornnordiskt ursprung från ordet svendr, vilket betyder “ung man”, “yngling” eller “tjänare/väpnare”. Det förknippas med vitalitet och historiskt adel, mest känt genom kung Svend Tveskæg. Ordet används även som synonym till gesäll.

Dess etymologi härstammar från det fornnordiska svendr eller swenaz, som betyder ung man, pojke eller krigare. Det användes ofta under vikingatiden och medeltiden, ofta som en beteckning för en ung krigare som ännu inte blivit riddare., men i danskan används svend för att beskriva en utbildad hantverkare (t.ex. murersvend – murargesäll).

 

Från tornet av Stockholms Stadshus spelas fortfarande Örjanslåten varje dag klockan 12.00 – och dess text innehåller namnet “Sven”. Örjans-stoder finns lite varstans i Sveriges huvudstad, till och med i vad som sägs vara kristna kyrkor, men som i realiteten är Muséer över landets historia.

 

Svend (yngling) kan vara ett binamn på Yngve Frej (helige unge Frej) svenskarnas speciella gud. Ynglingaätten var en fornnordisk kungaätt som enligt isländska sagor (särskilt Ynglingasagan och Ynglingatal) härstammade från guden Frej (Yngve-Frej) och den regerade i Uppsala före 600-talets slut, samt i Norge ända till Harald Hårfagers död 933. Ätten är mest känd från sagalitteratur, men kopplas samman med de tidiga svenska sveakonungarna och senare norska småkungar.  Ynglingaätten betyder “Yngves ättlingar” eller “ynglingarna”, där ättens grundare anses vara guden Frej, som även kallades Yngve. I den fornengelska dikten  Ingjald Illråde anses traditionellt vara den sista kungen av ätten i Uppsala. I Heimskringla står skrivet att dessa ättlingar till gudarna (Oden, Njord, Frej) senare förklarades som vanliga människor i enlighet med euhemeristisk tradition.

 

Det verkar som om de historiskt och geografiskt belagda namnen firasoi (fira-sui), suehans och väringar för svenskar alla har betydelsen “unga krigare (=svend, sven)”.

De flesta som studerat antika geografer från Herodotos och vidare framåt tror att hillevionerna är svenskarna, men jag tror inte att de har tolkat namnet på rätt sätt. Det är egentligen hylle-vi-on-erna det vill säga “dyrkarna av den helige unge guden [Yngve Frej]”. Namnet Ingeveon (dyrkare av heliga unga guden Ing ) hör också till denna geografi. Nära dem fanns Nerthus-folkens öar.

Enligt den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania (skrivet ca 98 e.Kr.) dyrkades gudinnan Nerthus (Moder Jord) gemensamt av sju nordgermanska stammar. Dessa stammar räknas till den grupp som kallas ingveoner och var bosatta i området kring södra Jylland och danska öarna (östersjöområdet) och norr om dem. De sju stammar som specifikt nämns som Nerthusdyrkare är:

Reudigni (skåningar, daner)
Aviones (norrmän)
Anglii (Angler, engelskmän)
Varini (saxare)
Eudoses (giganter, friser)
Suarines/svardones (svenskar)
Nuithones (?, nåjd folket, samer under svenskarnas styre ??).

Vad ligger i ett namn, ett ord ? – Väldigt mycket och mer än vi tror – ord och namn kan rymma historia, geografi och mycket mer – och än har Sven och Svennarna i Världen sysslor att sköta. De måste – liksom alla våra söner – veta var gränserna går – och ha goda hjärtan…