Ragvald Odenskarl – en folklig UPPRORSMAN vi ska minnas…

Igår var det dagen för vad som kallas Asgårdsnyen borta i Värmland och Norge. Asgårdsnyen skulle vara den sista nymånen innan Julmånaden, och inledde därmed Asgårdsreiens och Den Vilda Jaktens Årstid. Oden själv kunde ses som anföraren för de dödas skaror under vinternätterna, men den som stod i ett gott förhållande till alla sina förfäder, nära och kära, hade förstås ingenting att frukta.

Om detta och många andra saker kan man läsa i en akademisk uppsats från ingen mindre än en forskare som heter Stephen Mitchell, från Harvard University, USA. Han har hittat ovedersägliga bevis för kvarvarande Odenstro i Sverige ända in på 1400-talet, stick i stäv med vad svenska historiker alltid hävdat. Frågan är väl om Odenstron någonsin lämnat oss, för det finns etnologiska uppteckningar som handlar om Odens Jakt ända in emot 1800-talets slut och det begynnande 1900-talet, som Ebbe Schön och andra folklivsforskare klart visat. I början av 1900-talet undersökte andra forskare de bohuslänska häxprocesserna, och hittade uppteckningar som visar att man satte ut skålar med mjölk till Frej och annat i skogarna kring Bullarensjöarna, i den norra ändan av landskapet, och det hände alltså så sent som på 1660-talet.

Men vem var då Ragvald Odenskarl, som levde på 1480-talet och som blev dömd att brännas på bål, allt enligt bevarade urkunder i Stockholms ”Tänkeböcker”, alltså Rådhusets egna bevarade domstolsprotokoll ?

27 Oktober 1484 ställdes han inför rätta för upprepad kyrkstöld i Skepptuna kyrka (två gånger) och i Markims kyrka, Orkesta kyrka och Vallentuna kyrka. Detta skulle han utfört med sin kumpan Johan Land, som efter tidens sed lyckades bli benådad, och utsedd till Stockholms Stads Bödel, likt den långt senare Mästerman ”Mäster Mikael” som Mästermikaelsgatan på Södermalm är uppkallad efter.

Ingen vet heller hur de två kumpanerna lyckades stjäla ur inte mindre än fyra kyrkor i Attundaland, men troligtvis hade de väl folket på sin sida – för detta var tydligen män, som stal från de rika och gav till de fattiga. Hans protestaktion i Uppland var inte heller den första i sitt slag, eftersom redan Botulf Bonde vid 1300-talets början, mer än 180 år tidigare, hade protesterat emot samma kyrka, samma katolicism och samma andliga tyranni – med samma hedendom. Det står inte i Uppsatsen från Harvard, men i alla fall…

Den amerikanske forskaren vet att berätta, att Ragnvalds namn har med det engelska ordet för ”Rage” eller vrede att göra, liksom namnet Odin, Wothan, efter det tyska ”Wütend” och härleder Odenskarl eller Odinkar ur det, trots att detta namn är känt redan på 1000-talet. Till och med två danska biskopar skall ha burit det namnet – ifall vi kan tro vissa historiska källor som är långtifrån oproblematiska

Men Ragvald var alltså Asatroende, enligt vad han själv uppgav, och han föll som en martyr för Hedendomens sak. De kristna dödade honom, för att han hade en annan tro.Att stjäla ur kyrkor var ett fult drag, visserligen – och det kanske han inte bort göra, men han gav som sagt stöldgodset till de fattiga, efter vad man tror.

Men helt bortglömd är han inte. Hans Hug må irra i den mörka natten, men hans minne lever. Och så föll inte heller han förgäves.

Idag kämpar vi vidare, på annat sätt och med andra medel. Vi bryter inte lagen, men försvarar det som är vår arvedel i skrift, i tankar och i handling. Människorna dömer ofta snett, och de fäller vrångvisa och orätta domar. De går på hörsägen och rykten, vad andra uppgett och kontrollerar sällan eller aldrig rena sakförhållanden.

Men gudarna vet ändå bättre än oss, och de förstår att hellre fria än fälla. Och domen tillhör slutligen dem – inte människorna.

 

 

Succé för en Hednisk Jul – och lite Julklappstips…

”Bockar och pepparkakor
bockar och pepparkakor
– i alla tider kan man lita
på denna helgrekvisita”

Nils Ferlin

Medan mörkret sänker sig över Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – konstaterar jag att vi nu lämnat Slaktmånad eller November, och befinner oss i Julmånad eller December. Asgårdsnyen passerades den 26 November, och snart är det halvmåne. I vårt lands nyhetsmedia har det konstaterats, att Regeringen Löfvén nu delat ut cirka 390 000 sk ”Samordningsnummer” till personer med högst oklar identitet, personer som inte skall vara i vårt land överhuvudtaget. Man vet inte om de har kriminell bakgrund, ifall de är sk ”IS-återvändare” eller överhuvudtaget vilka de är, och det har också besannats, att inte mindre än 3 vapenstölder av minst 8 stycken Glock-pistoler och över 300 patroner hålspetsammunition – av just den sort kriminella efterfrågar – försvunnit från Stefan Löfvéns eget Regeringskansli. Ska man skratta eller gråta, goda medborgare ?

Det framgår ju klart och tydligt, att regeringen Löfvén inte ens förmår skydda sig själv, än mindre det land vi lever i.  Vi kan också läsa i tidningarna om de senaste lustmorden, förövade av invandrare med unga svenska kvinnor som offer, ett fall i Uddevalla, det andra i Kristianstad. Samtidigt med dessa tragedier, och otaliga andra, dråp, mord, sprängningar, sk ”skjutningar” och andra nu vardagliga händelser, som polisen sällan eller aldrig klarar upp, medan ingen ställs till svars – den nya ”ensamkommande” herre-klassens medlemmar allra minst, växer intresset för den traditionella, hedniska Julen oförtrutet.

Egentligen tycker inte jag att detta är så konstigt. I tider av nationell kris, konflikt eller krig växer alltid intresset för traditioner, liksom religiositeten. Som vi snart skall se i ytterligare två inlägg för denna kväll gör den ”Svenska” Kyrkan ingenting, nada, niente, nix för att hjälpa den etniskt svenska befolkningen, och att folk då vänder sig bort från den och åter till Hedendomen, är kanske inte så underligt det heller.

I Gävle har nu Gävlebocken fått premiär, ackompanjerad av det gälla, taktfasta illvrålet från insändare i Gävle Dagblad, som i vanlig kristen ordning påpekar att nämnda bock förstås måste vara identisk med Satan, de kristnas ständiga ”låtsaskompis” och trofaste vän. Själv finner jag denna ständiga kristna djävulsbesatthet både motbjudande och äcklig, och förstår inte varför vi ska behöva stå ut med dessa Monoteistiska gaphalsar, som hela tiden vill bränna ned saker och förstöra Julen för alla oss andra. Vid det här laget torde det för länge sedan vara så, att folkopinionen i Gävle har svängt, och numera tycker ingen längre att det är ”ball” eller ”häftigt” att förstöra, vad frivilliga krafter byggt upp. Vi får hoppas att alla goda Gävlebor går samman nu, för att värna sitt land och sin stad, och inte låter det blinda våldet härska, trots lokala imamer och andra predikanter.

Gävlebocken har i år också fått sällskap av en kollega i granris från Bräcke, Jämtland, och man får hoppas att även han kan få sprida lite julefrid, som det en gång var tänkt och var menat, och inte blir nedbränd av dessa Monoteismens hantlangare, som vi tyvärr ännu har bland oss.

 

Inte heller Lucia som kulturellt fenomen väcker detta år några protester. Folk vill inte alls ”fira Lucia hur du vill” som en andefattig sekt vid namn ”forn sed” försöker pracka på oss i media, och det här året syns heller inga hat-professorer till, som påstår att Lucia skulle vara ”rasistisk” eller till och med ha sitt ursprung på Rasbiologiska Institutet, en lögn och ett stycke fake news som man lurade på oss i en debattbok så sent som 2017. För sådana närmast sinnessjuka uttalanden finns det inte längre någon grund, och numera ställer alla upp bakom den svenska Luciatraditionen istället, född som den är ur det hedniska firandet av ”Ljusi” eller ”lussi” som Prokopios talade om på det hedniska 500-talet, och först långt senare löst anknutet till et fiktivt katolskt helgon. (Se under ”Lussi” under rubriken högtider ovan)

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Detta är vår tradition. Detta var och är Lusse – den dag då vackra kvinnor kommer med ljuset till sitt eget folk för att förkunna att den långa natten snart är slut. Låt ingen någonsin inbilla dig att vårt firande har med ett sicilianskt helgon att göra, och låt ingen ta denna kära tradition ifrån oss.

Ur Konstnären Jonna Jintons Lussi-film – som förkunnar Frejas återkomst med det nya ljuset – något fel med detta ?

Nuförtiden är det väl bara Galna Greta som gormar vidare om ”rasism”, som hon påstår skall vara orsaken till miljöförändringarna. Ett annat kärt debattämne såhär års brukar vara Tomten, eller rättare sagt Jultomten som dessutom blivit huvudperson i årets Julkalender i år. Tydligen har de utbrutit någotslags insändar-storm, eftersom Statstelevisionens julkalender redan i första delen låter sagda tomte tvivla på sig själv, vilket alltså skulle vara ett ifrågasättande, och därmed kunna underminera barns tomte-tro, har vi fått veta genom samma SVT.

Själv tycker jag inte det finns något skäl till oro bara för detta. Årets Julkalender i TV verkar utmärkt välgjord, och barn har alltid varit fascinerade av Jultomtens vara eller icke-vara. Också minsta barn vet, att han är Julens verkliga huvudperson – här skall ingen jesus eller kristus göra sig besvär – men egentligen tror jag att insändar-skribenterna blandar ihop två olika saker…

Jag finner inget att invända emot Per Anderssons Tomte eller Pernilla Wahlgrens söta Tomte-mor, men man skall egentligen inte blanda samman alla Tomtars store furste och Överste, nämligen Jultomten, med den mer beskedlige och vid alla tider på året existerande Gårdstomten, alltså varje bondgårds grundare, själva uppodlaren av marken, som lever kvar på varje gårdstomt. Jultomten syns bara vid vissa tillfällen på året, riktigt nog, men gårdstomtar finns hela året om, och man behöver inte ha tomtar på loftet för den sakens skull, ifall sagde gårdstomte nu låter sig observeras vid grötfatet eller eljest.

Åter ett Julklappstips från Libris !

 

Att Jultomten däremot är identisk med Oden, eller Jolner, alltså den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul, vet ändå de flesta. Det är därför han bara syns under speciella tillfällen under Julnätterna, eller när Åsgårdsreien går, i denna årets sista månad, och det tjänar ändå inget till att tvivla på honom, eftersom han alltid finns – här eller i Valhall – varesig vi vill det eller inte..

 

Jodå – det finns rikhaltiga bevis – Oden och Jultomten eller Jolner, är samma person… Gårdstomten däremot är ett självständigt väsen..

Där hör ni ! Och hör upp sen !!

Jag vill avsluta detta inlägg med fem verkligt användbara Julklappstips:

1. En handsmidd, historisk yxa från Gränsfors Bruk pryder verkligen sin plats, och är värd sin vikt i guld – bokstavligen ! En vikingatida skäggyxa som denna, kan klyva en Koran eller strimla sönder en Bibel på mindre än en halv sekund, och stoppar även en kristen eller en muslimsk terrorist på samma tidden kan även kastas och fara genom luften emot angriparen !

2. Dalbränd Trätjära från Claessons Trätjäror är ett måste för båtbyggaren, eller den som vill hålla sitt Långskepp i fint skick – se alla användbara produkter på deras sida !

3. En låda med 4,5 kg Vildsvins-kött från Gläntans Köttprodukter är ett säkert val till Julen – så får du en SMAK AV SÄRIMNER i ditt hem !

KOM IHÅG: Den som är Hedning äter fläsk, den som äter fläsk är också Hedning !

4. Silversmycken och Torshammare från Viking.se pryder alltid upp, på kvinnor liksom män…

5. Dessa Frejas underverk är väl också en Julegåva, så god som någon – till henne som förtjänat den – den hårda vägen !

”Freyja Made me do it !” vore kanske än ännu mer säljande text

 

(PS Utgivaren vill understryka, att han inte fått betalt för att lansera dessa små reklaminslag, lagom till Julen…) För att inte överdriva köplusten, publicerar vi här den amerikanske konstnären Sam Flegals vackra tavla ”Gullveig – eller Guldtörsten”

 

”Extremt känsligt” – ”Extremt Fånigt” eller ”Extremt Intolerant”

En hälsning från de intoleranta kristna kommer naturligtvis som ett brev på posten, även till Julen. I SVT lät man 2017 man en teolog med namnet Arne Wiig uttala sig, och varna för bruket att hänga upp sina julstjärnor i fönstren med ”fel” spets nedåt, eftersom det enligt honom är ”extremt känsligt” i en del länder, bland annat då USA – efter vad han påstår.

En sån här Julstjärna skulle enligt fanatiska kristna ”kunna erinra om ett pentagram” och måste därför ratas…

Skulle fel spets hänga nedåt, är det enligt Arne Wiig ett säkert tecken på att husets eller lägenhetens invånare dyrkar Satan, säger han – och så kan de kristna inte ha det. Själv tycker jag nog inte, att frågan är ”extremt känslig”. Snarare skulle jag vilja påstå, att den som ens hävdar något sådant på allvar är ”extremt intolerant”, eller möjligen ”extremt fånig” ja löjlig rentav. SVT har också genomfört en omröstning, som visar att en såpass stor mängd om 16 % av respondenterna (ca 15 800 stycken) håller med Arne Wiig i hans kristna intolerans.

Skulle någon ens på allvar tro, att man ”dyrkar Satan” i detta mellansvenska hushåll ?

Vi har sett dessa kristna tendenser förr om Jularna, och vi får se dem nu igen. Alltid ska de ropa och skrika om Satan, anklaga människor för djävulsdyrkan och så vidare, bara därför att de följer sina egna Nordiska Jultraditioner, oavsett ålder. Ute på nätet har vi fortfarande den odödligt löjlige danske frikyrkopastorn Jon Knuden i Lökken, Nissehaderen kallad, som hatar Jultomtar och säger att Jultomten måste vara identisk med Satan, en åsikt som han också framlagt på en hel internet-sajt.

 

 

Pastorn hängde en människostor Tomte i en galge utanför sin frikyrka, till stor sorg för ortens alla barn redan 2009, och så har han hållit på sen dess. Men hans danska grannar fann på råd. De skickade Pastorn massor med grammofonskivor med Julmusik ”På Loften sidder Nissen med sin Julegröd, ja Julegröd” och annat sådant, en strid ström av tomteförsedda Julkort visade sig i Pastorns brevlåda varje dag, och lättklädda danska kvinnor i minimala tomte-underkläder visade sig, dansande i ring utanför pastorns fönster..

Tönt-pastorn hamnade också i dansk TV, och folket självt upplyste honom snart nog om Oden – Jultomtens riktiga ursprung.

Så gick det till i dejliga Danmark.

Och varifrån kommer själva ordet ”Jul” ? Ordet är av Nordiskt ursprung, och binds till Årshjulets välvning. Det har ingenting med någon ”Christmas” eller någon kristus att göra, eftersom Julen är en helt och hållet hednisk företeelse.

Innan 300-talet efter kristus, då den romerske Kejsar Konstantin med tvång och våld hade infört kristendomen över hela sitt imperium, var det ingen, absolut ingen som ens visste när den helt fiktive och påhittade ”Jesus” (som aldrig funnits – inte ett enda historiskt godtagbart bevis för denna persons existens har någonsin skådats !) skulle ha varit född. Innan påven Liberius år 352 fastställde 25 December som rätt datum, trodde många kristna att Jesu födelse skulle ha inträffat 25 mars, och även flera andra datum angavs som det ”rätta” för denna påhittade fantasifigur.

Redan folklivsforskaren Martin P:son Nilsson från Lund avslöjade 1915 ( i boken ”Årets folkliga fester”) hur de kristna stal hela Julen, och försökte sabotera den hedniska Midvinter-festen till solens återfödelse (”Sol invicta” firad av Mithraismen och flera andra hedniska religioner över hela Medelhavsområdet, också i Grekland och Rom) och hittade flera källor, som avslöjade hur stölden gick till, och hur de kristna försökte sno åt sig vad som inte var deras… Han hittade till och med källor från 700-talets Syrien, som rakt av erkänner, att de kristna biskoparna märkte att Hedningarnas Julfest drog de kristna till sig, och därför försökte de helt fräckt ”ta över” och kristna den – som de också gjorde i vårt eget land.

 

 

 

För egen del har jag nu hängt upp en traditionell cirkelrund Julkrans – som visar Årshjulets gång – på min ytterdörr, tillsammans med en i järn smidd TORS HAMMARE. Och måtte inga lögnaktiga eller intoleranta kristna komma in, och störa min Jul – för den firar jag som jag själv vill – utan Julstjärnor, advents-stakar eller andra kristna påhitt..

 

Videnskap.dk skriver om Ölby-kvinnan

Nu ett inhopp till en bronsålders-arkeologisk nyhet från sajten Videnskap.dk som jag dedicerar till bloggen Bron & Blod. Nya undersökningar av Ölby-kvinnans grav nära Köge, visar att bronsålderns nordiska aristokrati hade mycket vidare handelsförbindelser än man förut erkänt. Ölby-kvinnan, från klassisk bronsålder, ca 15-1300 år före vår tideräkning, var begraven med en snörkjol av samma typ som den långt mer berömda Egtvedt-kvinnan, som jag redan skrivit om här. Ölby-fyndet innehöll också inte mindre än 125 smala bronsrör, som var fästa längst ned på snörkjolen, vilket inte är ovanligt. Man har hittat minst ett tjugotal sådana gravar på båda sidor av Öresund, inklusive en grav från Förslöv, och en i Helsingborgstrakten.

Samtliga har de tolkats som ”prästinnebegravningar” eller som heliga danserskor, ingående i bronsålderns solkult. Ofta ingår också en halskrage av förgylld brons, och en bred bältesplatta med en konisk spets, och spiralornament i utstyrseln, och så är fallet även här. En glaspärla av Egyptiskt glas, och bronser från Slovakiten respektive Trentino-området i Italien har också identifierats i fyndet, och till skillnad från Egtvedt-kvinnan, som kom från Schwaben i Tyskland, samt Skrydstrup-kvinnan – antagligen från Öland och Sverige – är Ölby-kvinnan 100 % dansk, vilket strontium-analys av hennes tänder nu ger besked om.

Exogami, eller ingifte av kvinnor långväga ifrån, var vanligt i bronsålderns härskarrätter. I Danmark och Sydsverige fanns redan organiserade riken, och fasta byar med långhus. Nya studier tyder på att kanske Skrydstrup och Egtvedt har ett danskt ursprung trots allt, men de flesta forskare anser att det fanns en särskild prästinnekast, med snörkjolen och kultdanser som främta attribut – kanske vi kan koppla ihop dem med den senare Nerthus-kulten, som Tacitus skrev om.

Nya framgångar för Hedniska Tankar

Hedniska Tankar noterade under November 2019 en genomsnittlig siffra av 330 läsare per dag. Det är den högsta siffran för November någonsin, och kan jämföras med 2018 år dåvarande rekord på 321 läsare om dagen. Totalt sett spridde denna blogg ut mer än 100 301 hedniska tankar förra året, och detta år kommer det att spridas ut än fler över hela Världen…

Vi har fiender, men de kan inte stoppa oss, och trots att detta är en blogg som skriver om ett relativt smalt eller mindre populärt ämne är den ändå – sedan mer än fem år tillbaka – den största enskilda bloggen om Asatro och Nordisk Hedendom i hela landet, ja större än många föreningsbloggar. Under året har den lyckats influera inte bara dagspressen, utan också uppnått konkreta resultat i den nationella politiken – mera om det kommer jag att skriva i en sammanfattande årskrönika efter nyåret.

Under näta år kommer jag troligtvis inte få lika mycket tid till denna blogg, och skriver kanhända inte notiser dagligen efter nyåret, men kommer som alltid arbeta för Hedendomens sak, med sikte på att uppnå konkreta resultat i den omgivande verkligheten. Vid slutet, står segern !

Forskning bevisar: Gudahov, Asatro och Hedniskt Gravskick kvar till 1200-talet på Gotland…

”This land was always ours.
It was the proud land of our fathers.
It belongs to us and them.
NOT to any of the others…”

– Ur ”If I should fall from grace with god
av The Pouges

”The wind, the wind is blowing
– through our graves, the wind is blowing..
Freedom soon will come.
Then, we’ll come from the shadow…”

– Leonard Cohen ”The Partisan

 

Igår skrev jag om hur en Engelsk arkitektfirma vill bygga fler Asatrogna Gudahov i hela Norden, och nu letar efter uppdrag. Idag läste jag en artikel ur ”Forskning och Framsteg” som visar hur man nu hittat arkeologiska bevis för hur Hedniskt Gravskick och Asatro levde kvar på Gotland ända intill 1200-talet, och hur husgrunden efter ett dåtida Gudahov upptäckts.

Som av en osynlig hand från Hlidskjalf, leds mina ögon till fler bevis för vår tros återkomst, och återupprättelse. Makterna själva har lagt vittnesbörden i vår hand, vår kommande seger är klar och förutsedd. Vårt folk skall vakna. Vår stund skall komma… I Eke socken på Gotland, ligger ett gammalt gravfält benämnt Gudings Slott. Man har alltid vetat, att det stått en praktfull byggnad här, och därför heter platsen just så och bara så. Tidigare trodde Riksantikvarieämbetet, att bara 5 gravar var bevarade på platsen, men nu i sommar har man grävt ut minst 50 gravar ur Gotlands steniga jord, och man vet redan att minst 50 gravhögar till finns på samma gravfält. Det är uppdragsarkeologen Dan Carlsson från firman Arendus som genomför årliga fältkurser med intresserad allmänhet och forskare från universitetet, i samarbete med folkhögskolan i Hemse. Uppdragsarkeologi är sällsynt i dagens Sverige, och sker sällan eller aldrig, om inte det är fråga om vägbyggen eller exploateringar. Här, däremot, är det hembygdens söner och döttrar och forskningen som bekostar hela grävningen, vilket är ännu sällsyntare i tider som dessa.

Fornborgen vid Eke har länge varit känd på trakten, men nu har man också hittat resterna av en större, mycket välbyggd byggnad med tjocka väggar, som av allt att döma kan ha varit ett Gudahov, och som stod kvar långt fram i tiden, långt långt efter den tidpunkt, då man påstod att Gotland skulle ha kristnats. Också Gotlands Allehanda har skrivit om sommarens grävningar, och en forskningsrapport har redan publicerats på nätet.

Man har kunnat leda i bevis att byggnaderna inte kan ha varit bostadshus, utan att de byggts för helt andra ändamål. De kan ha varit i bruk redan på 400-talets slut, men platsen och byggnaderna var bevisligen nyttjade in på 1200-talet, samtidigt som den gamla fornborgen och dess mur blev föremål för allt fler och fler högläggningar. Minst 100 individer har begravts enligt Asatron på denna plats.

Under sommaren grävde man ut fler gravar, bland annat en med tre kvinnor och en med en man och en kvinna. Mannen bar ett stort ornerat ringspänne av ovanlig typ från sen vikingatid.

Några hundra meter från gravarna har man undersökt en anläggning med bland annat fyra hål efter bastanta stolpar och husliknande konstruktioner med tjocka murar. Men ingenstans i anläggningen har man hittat vardagsföremål – inte ens fiskben, som kustfolk annars alltid lämnar efter sig.

– Ingen har bott här permanent, man kan inte odla här. Men det är stora konstruktioner med mycket tanke och möda bakom, det är inget man smäller upp för att förtöja en båt. Det har varit en viktig plats, en mötesplats med kanske ceremoniell betydelse, säger Dan Carlsson. – Konstruktionen med så pass grova stolpar i kvadrat med 2,2 meter sida är märklig. Jag har inte sett något liknande under 40 års grävningar på Gotland. De har burit upp något högt eller tungt eller både och.

Man måste här komma ihåg, att 1950-talets arkeologer med Birger Nerman i spetsen tolkade just det förmodade ”Uppsala-templet” som en kvadratisk byggnad, även om man numera tror att stolphålen där tyder på en väldig hövdingahall. Svenska Kyrkan har än idag motsatt sig och hindrat vetenskapliga undersökningar på platsen, men antagligen fortsätter hövdingahallen ut på den nutida kyrkogården, där de kristna rutinmässigt förstör för arkeologerna genom att bedriva nya begravningar. Ändå har just Uppsala Kommun ingen som helst brist på gravmark, men de kristna vägrar fortfarande samarbeta. Vi vet också, att de processionsvägar man på 2000-talet upptäckt runt Gamla Uppsala, hade mycket grova stolpar resta intill sig på jämna mellanrum, och man har till och med gjort hypotesen, att den enorma guldkedja, Adam av Bremen påstod satt på ”templets” tak, i själva verket hägnade in ett mycket större område. Var så fallet också vid Gudings slott ? – Det kan man hittills inte veta, men undersökningarna fortsätter nästa år..

På Gotland, däremot; fanns ingen central gilleshall. Gudahovet låg här minst 4 km ifrån närmsta dåtida gård, och hit fördes de döda sannolikt från flera byar. Bevisligen har man inte ätit eller bott på platsen, som varit helig mark, och antagligen bara avsedd för de döda. Det borde vara ett naturligt krav från alla Asatroende, att marken får bli helgad på nytt, och att Gudahovet återinvigs – om det nu var ett Gudahov….

Man har också hittat ”två ornerade krukor” skriver forskning och framsteg, samt ”hopvikta knivar och ett svärd” vilket alltså visar på ett folkvandringstida vapenoffer – vi vet att man alltid gjorde vapen obrukbara, innan de offrades. Begravningar pågick kontinuerligt, från 800-talet till 1200-talet – men på slutet totalförstördes hela anläggningen av kristna.

Bakom meterbreda, mäktiga murar av sten höll hedendomen stånd – långt in på det som man på falska grunder påstod vara kristen medeltid

Flera gravar har bevisligen plundrats, skövlats och vandaliserats, precis som alltid där de kristna far fram, och varhelst kristendomen tillåts visa sitt fula tryne. Kroppar har förts bort, eller lemlästats. Skändningen tog inte slut där. Inte ens i döden lät man våra hedniska förfäder få någon ordentlig ro. Man bröt deras gravfrid, plundrade och stal från dem – precis som vissa krafter plundrar och stjäl varhelst de kan ta sig fram, också idag. Dan Carlsson tror att man ”ombegravt” flera av de döda på kristna kyrkogårdar i grannskapet, men där kan man inte vara säker.

Han är emellertid säker på, att de som även långt fram i tiden begravts här, ändå var Hedningar. Hedendomen tog inte slut på Gotland förrän långt in på 1200-talet, och nu är det arkeologiskt bevisat. Det kan man inte längre motsäga, skyla över eller försöka dölja. En ny bit av vår historia och svenska kultur har kommit fram i dagens ljus igen, och nästa år fortsätter utgrävningarna.

Kampen går vidare – liksom Asatron. Vi ger aldrig upp.

Jag tänker på min gamle vän Tofta, som jag skrev om så sent som igår. Han lät sig begravas till sjöss, i en båt han byggt själv, med egna händer, efter det att han kremerats i ett vanligt krematorium. Skeppsbegravningar är inte möjliga att utföra som förr, och även om det hedniska gravskicket alltid har växlat över århundradena, har kremering alltid varit vanligast. Inget har funnits kvar för de kristna hundarna att vanhelga, plundra eller rota i; precis som de alltid sticker nosen i allt som inte är deras, allt som de inte kan förstå.

Aska och stoft är allt som blir kvar, men glada återvänder vi Hedningar till det land och den natur vi en gång kom ifrån. Vi vet, att döden inte är slutet, för i detta landskap och detta land skall vi alltid vara närvarande, också i de ättlingar som i direkt nedstigande led skall ta över detta land efter oss.

Dit inga främlingar ska komma, och där starka makters skydd ännu känns, syns och hörs. Så trodde man en gång vid Gudings eller Gudarnas slott, och så tror vi hedna, än idag.

”Ej med klagan skall ditt minne firas.
Ej likt den, som går och snart skall glömmas.
Så skall Fosterlandet dig begråta,
som en afton gråter dagg om sommarn.
Full av glädje, ljus och sånger
– och med famnen, sträckt mot morgonrådnan.”

– J L Runeberg ”Molnets Broder”

DEMOKRATINS DÖDGRÄVARE ? Underlig bidragscirkus kommenteras i SvD

I gårdagens Svenska Dagbladet fanns en debattartikel av en viss Josefin Utas införd, som behandlar de 14 miljarder kronor som regeringen Löfvén varje år pytsar ut till föreningar och samfund i Sverige på högst oklara grunder. Nu har ytterligare ett led i den sk ”Demokratiutredningen” skett, och plötsligt dikterar man nya villkor för hur dessa bidrag skall administreras, och vem eller vilka som ens skall få dem.. Det är på högst oklara grunder, som denna vilda ”bidragscirkus” får fortsätta, antyder tidningen.

Själv har jag granskat de nya regler för handläggare som Riksdagen har velat utge, efter kulturdepartementets anvisningar; och konstaterar att de innebär en förbättring i smått – i alla fall om man nu verkligen kommer att hålla sig till de nya reglerna – men SvD:s kritik har också avgjord fog för sig…

Demokratins Dödgrävare eller Oskyldiga sponsorer av föreningslivet ? Ja, ni får själva välja…

Rapporten från den så kallade Demokrativillkorsutredningen, ”Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället”, (SOU 2019:35) är nu klar och överlämnad till regeringen. Remissrundan av rapporten har precis avslutats. (Svd 2019-11-28)

Regeringen verkar ha tagit intryck av den debatt som förts om gravt odemokratiska föreningar och samfund under hösten. Försvarshögskolans avslöjanden av det sk ”Studie-förbundet Ibn Rushd” – en extremt islamistisk organisation, som driver Koranskolor och rutinmässigt diskriminerar kvinnor, och tillika sysslar med antisemitism, är bara ett exempel i raden. Från hedendomens värld skulle vi kunna nämna det synnerligen politiska och extremistiska ”Samfundet Forn Sed” vars drogliberala hållning, och vars vägran att acceptera parlamentarism och modern demokrati också är väl känd.

De medel och det regelsystem som i framtiden skall kunna säkerställa, att extremistgrupper som dessa inte får några bidrag lämnar dock en hel del övrigt att önska. Regeringen förlitr sig på ett angiveri-system i sociala media, där man skall kunna anmäla företrädare för ett samfund eller en förening (eller till och med någon annan organisation, som ”haft samröre med”) den första enbart på grundval av enstaka medlemmars enstaka uttalanden, om dessa bedöms ”anti-demokratiska” eller rättare sagt avviker det minsta från den politik, som regeringen själv förespråkar.

Som vi alla förstår, är det ett högst diskutabelt system; och något som baseras på ”åsiktsregistrering” vilket är förbjudet enligt våra grundlagar.

Vilka personer det är, som skall förestå denna ”granskning” framgår inte alls av de ”regler för handläggare” man nyss utgivit. SvD gör verkligen rätt, när man påpekar risken för fullständigt godtycke eller missbruk av det regelverk som föreslås.

Föreningarna föreslås exempelvis att bli granskade utifrån om deras företrädare eller andra centrala personer, eller andra föreningar som kan associeras till föreningen, utövar våld, tvång eller hot eller på annat sätt kränker enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Föreningarna ska inte motarbeta det demokratiska styrelseskicket, inte bryta mot människors lika värde och inte diskriminera (även om det finns en mängd undantag för det, bland annat för religiösa föreningar).

Det är alltså ok att diskriminera hej vilt, bara det sker på religiös grund – ty då finns det undantag för vissa samfund, som automatiskt skall tilldelas frikostiga bidrag ändå. men vilka är dessa samfund ? Vilken religion omfattar de, måhända ? Och varför skall bara vissa religioner ha rätten att diskriminera, och ändå få bidrag, fullständigt godtyckligt ??

SvD:s debattartikel innehåller inga svar på dessa frågor, och man får hoppas att Lagrådets jurister sätter stopp för de värsta galenskaperna, innan man går till Riksdagsvotering på det här.

Dags för Lagrådet att gripa in emot ännu ett lagförslag från Regeringen Löfvén ? Det lär ha skett över 35 gånger, bara i år… Kan vi inte kräva lite bättre KOMPETENS av utredare och politiker, eller är det för mycket begärt ??

Visserligen säger förslaget till regler också, att ”Samfund som är till för att säkra en etnisk grupps kultur och rättigheter” faktiskt kan utesluta de som inte är medlemmar i den etniska gruppen ifråga, och inte acceptera dem som medlemmar. Man får då fråga, om det också gäller Kulturföreningar för folk av svensk etnicitet, eller andliga samfund typ AFA (alltså Asatru Folk Assembly, inte den vänsterextrema rörelsen med samma namn…)

SvD gör slutsatsen, att det ”angiveri-system” man nu skapat, öppnar för en STASI-liknande stat, där enskilda tjänstemän sitter och kartlägger folks åsikter, och ger bidrag enbart på hur mycket eller lite dessa åsikter avviker från Regeringens. Men är det verkligen något positivt, eller ger det ens upphov till et livaktigt, demokratiskt föreningsliv ?

Miljöpartiets ”snurre-bock” till kvinnlig Kulturminister, är den som har initierat denna utredning. Det är föga förvånande, att den innehåller såpass stora brister, när en sådan person tillåtits vara involverad i ärendet. Viljan att ta bort de värsta islamisterna och extrema kristna samfund från listan på bidragsberättigade organisationer är god, och den kan man knappast invända emot, men vad är det för skumma urvalskriterier man hittat på i övrigt ?

Myndigheterna, det vill säga handläggarna, kommer därför att behöva gräva betydligt djupare än till officiella dokument för att kunna skapa sig en bild av vad föreningarna sysslar med. Det kommer att behöva innefatta att kartlägga, granska och bedöma – och inte minst dokumentera – enskilda personers förehavanden, relationer och åsikter. Notera att inte bara de direkt berörda av mottagandet av bidrag kommer att beröras, utan även många andra. Det blir en form av åsiktsövervakning av samhället.

Frågan som måste ställas i detta sammanhang är: är det verkligen lämpligt att staten ska syssla med granskning och dokumentation av individers åsikter och förehavanden, om det inte rör sig om något brottsligt? Varken att själv ha eller att umgås med personer som har odemokratiska värderingar är något brottsligt.

Man kan argumentera att granskning av människor redan görs av staten i andra sammanhang, när det till exempel ska bedömas om någon verkligen är hemma med sjuka barn så att den är berättigad till tillfällig föräldrapenning. I de fallen handlar det dock om konkreta, betydligt enklare bevisbara förhållanden. För att bedöma om en hel verksamhet följer vissa åsiktskriterier, så krävs att pussel läggs över människors hela liv.

Att inte vilka föreningar som helst ska få bidrag är en god tanke. Det handlar trots allt om gemensamma skattemedel. Men härifrån till att inrätta omfattande granskningssystem som går in i människors privatliv och granskar vad de säger och när, borde göra att varningsklockor ringer. (SvD 2019-11-28)

Är det denna sorts ”Kultur-övervakning” vi vill ha ?

Själv anser jag att det borde ha varit helt andra urvalskriterier som man kunde tillämpa, när det gäller att neka vissa föreningar och samfund bidrag. Anser man det vara rätt och demokratiskt, att uppmuntra eller bidragsbelöna föreningar som regelmässigt uppmanar sina egna medlemmar att använda psykedeliska droger, till exempel ? Anser man det rätt, att bidragsbelöna samfund som begår blodiga operationer på spädbarn – helt utan bedövning – och som framkallar stort lidande för barnen ?

Sk ”religiös omskärelse” – oavsett om det sker på pojkar eller flickor – borde inte utövas med statsbidrag eller statens samtycke, då det påverkar och skadar medborgarnas hälsa.

På samma sätt förhåller det sig med drogmissbruket. Att man nu rensar ut föreningar som uppmanar till politiskt våld är förstås bra, men gäller det även ”skolstrejk”, sabotage av utbildning, eller sekter som isolerar barn och vuxna från det övriga samhället, typ ”Livets Ord” eller ”Knutby Filadelfia” ??

Vad gäller i deras fall ? Det nya regelsystemet svarar inte alls på frågan, och därför är det inte användbart.

För övrigt – ska staten sponsra samfund som bedriver rituell kannibalism i symbolisk form, sk ”Nattvard” ?

Själv skulle jag vilja hävda, att den sortens avarter inte hör hemma i en modern och demokratisk stat överhuvudtaget, lika lite som katolikernas dyrkan av likdelar, sk ”heliga reliker” och ”dop” av spädbarn – alltså att kollektivansluta människor till en religion – utan att de ens fått välja själva.

Sådant kan inte, skall inte och bör inte bidragsfinansieras. Vårt fältrop måste bli – INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE TILL MONOTEISMEN !!