Kriget närmar sig nu åter Kherson och Gammalsvenskby denna vår, i takt med att det ryska anfallet emot Mykolaiv och vidare emot Odessa har avvärjts. I norr pågår hårda strider längs Sumy-fronten och Charkiv. Blir det ett genombrott för Ryssland här, faller hela Ukraina öster om Dnjepr, den väldiga floden som jag en gång seglat på. Blir det ett genombrott vid Luhansk och Donetsk, vilket är mycket mindre troligt; händer samma sak. Odessa har räddats, och dito Kiev – för stunden – trots sporadisk beskjutning – och Mariupol slås till grus och aska, medan omvärlden tittar bort; och ignorerar alltsammans – hur kan ni alls uthärda det med behållen självaktning, kära läsare ?

Men Kherson – den stad som först erövrades av ryssarna – är ännu oförstörd, och dess befolkning ägnar sig åt intensivt civilmotstånd och protester, som ibland lyckas ovanligt väl. Jag sätter inte ut Gammalsvenskby på denna karta, men ni kan hitta byn på den stora udde i Kachovka-reservoaren i nordöst, där floden gör en tydlig U-krök – byn ligger alldeles ovanför U-et. Den svenska Regeringen med ”Magdadan Magda” Andersson i spetsen har fortfarande inte omnämnt de 180 svensktalande i byn med ett enda ord, inte gjort ett enda försök att undsätta dem – och totalt ignorerat deras öde. Detta efter en hel månads strider. Aldrig var en svensk Regering så tyst, aldrig så ignorant, så öppet svekfull eller så totalt handlingsförlamad när det gäller de människor, som är våra landsmän.

Ukrainska flaggan hissas av frivilliga på Khersons stadshus, mitt under rysk ockupation, vid Frihets-torget den 24 Mars 2022 – civilmotstånd, när det är som BÄST !

Khersons befolkning har hela tiden bjudit hårt motstånd mot ockupationsmakten, med fredliga medel. Vid Frihetstorget, men också på annat håll i staden, sker ständiga demonstrationer. De har fått ryska lastbilar att backa – likt Kineser på Himmelska Fridens Torg – vilket skedde för fyra dagar sedan.

Bilder som dessa – visas aldrig av svensk statstelevision, för det vågar inte fegisarna på SVT ! De är fortfarande i händerna på ”Magadan Magda” och den regering vi nu har, och någotslags konstigt mjäk-svenskt konsensus, och därför vågar svenska media inte rapportera fritt – som jag – och många andra..

”Varningsskott” eller beskjutning över huvudet på obeväpnade demonstranter lär ha förekommit vid minst två tillfällen, 23 och 24 Mars 2022.

Vad slags stad är då Kherson ? frågar ni kanske. Jo, Kherson är en närmast sydlänsk stad – med svenska mått mätt kunde vi kalla denna hamnstad vid Dnjepr, långt uppströms från Svarta Havet – men ändå ganska nära , nära nog för att känna havsbris och doften av tång om somrarna – för ”Ukrainas svar på Göteborg”. Före kriget hade den 283 000 invånare, och de flesta har stannat kvar i sin hemstad ännu. Den påstås vara grundad först 1778, men det är långtifrån sant, för trots den 1800-tals prägel den har idag – med raka gator och avenyer, en fin ”gamla stad” – kaféer och plataner som i alléer kantar gatorna – jag minns i alla fall en sådan gata, och där var som i södra Frankrike – så har det legat flera Ukrainska städer i den trakt, där Cherson eller Kherson (på ukrainska !) ligger nu.

Jag är övertygad om att Kherson-borna också har sin ”Glenn” och sin Göteborgsmässiga humor, för de hade de i alla fall 2004, när jag besökte stan. Kanske utgör även den ett vapen, att ta till i dessa tider. 1 Maj i Kherson, 2004- var inte alls någon socialistisk helgdag, utan en ledig dag för människorna, en dag utan all politisk betydelse, då de strosade i sina parker – upplevde frihetstorget – som ni kan se på videon ovan – och mycket annat.

Bland alla marmorpalats och 1800-tals byggnader av det slag som man också kan se i Helsingfors – där märks ännu det ryska inflytandet – körde enstaka röda SL-bussar omkring – en lätt surrealistisk syn och upplevelse, ibland allt det ryska och ukrainska. Sverige hade under denna tid ett konsulat i en stad vid namn Kachovka, och var rikt på Ukrainska affärskontakter, bland annat inom dess livsmedelsindustri. Och så kom det sig, att gamla bussar faktiskt kunde doneras till stadens linjenät.

Kherson – eller Kimbrike Chersonessos, som antikens greker kallade området, inklusive halvön Krim, var en gång Kimbrernas eller Kimmerernas hemland, befolkat av Sarmater och Skyter, och nämns i den Isländska Ingvars Saga Hin Vitförla. Mats G Larsson, den svenske forskaren har skildrat den delvis legendartade, men ändå väldigt sanna berättelsen i flera böcker, som jag rekommenderar er att läsa.

Kherson var en stad av den vitaste marmor, står det i sagan – och det stämmer i viss mån fortfarande. Den låg i en grön och välkomnande trakt, och man märkte genast, att kvinnorna där var ovanligt vackra, säger sagan – det stämmer också, för jag har sett det med egna ögon. Kherson skulle – under antiken – vara huvudstad i det land Amazonerna kom ifrån, och både ytterst moderna rörelser som FEMEN och Asgarda – den senare rörelsen var ett slags kvinnlig kampsport-organisation, som både blandade element från Asatro och japansk Kendo och mycket annat – driven av en kvinnlig fitness-instruktris från Mosva, samt hennes filosofiske man på sin tid – sist man hörde om dem var för över 8 år sedan, och just den rörelsen kan – liksom FEMEN – Kherson var ett av deras starkaste fästen – nu betraktas som skäligen utdöd – mot bakgrund av de senaste krigshändelserna.

Khersons moderna förorter – före kriget. Rysk Pre-fab, men ändå grönskande, lummiga och fulla av strövområden. Dnjepr skymtas på avstånd.

Under 2000-talets två första decennier fick Kherson ibland ett oförtjänt dåligt rykte, eftersom hamnstaden – som också är en universitetsstad, liksom Göteborg – skulle vara hemort för alla de ”mail order brides” eller ”postorder-brudar” som sökte sig över till väst – men sådan verksamhet förekommer i hela Östeuropa, och det var fel redan då att ge de ovanligt frimodiga kvinnorna i just Kherson skulden för alltsammans. Ni kan lita på mig i det avseendet, för jag minns åtminstone två av dem, och de var inte blyga, inbundna och smittade av allt det, som förekommer i det numera halvmuslimska, genomkristna Sverige – som kallats för ”Hängbröstfeminismens Saudi-Arabien” – jag säger inte mer än så – men under pågående krig, behåller jag mina berättelser och minnen för mig själv, liksom minnet av alla de människor jag mött.

En annan sida av Kherson är dess skeppsvarv, och dess hamnområden – det stora Komosomolsk-varvet, till exempel, där den ryska Svarta Havsflottans kärnvapenubåtar renoverades och byggdes. Minst 10 000 personer arbetade i den industrin under dess höjdpunkt, men redan år 2004 var allt förfallet. Enbart varvsinvaliderna – en trasig, brokig och hålögd skara – bestående av gamla arbetare – var kvar, och skötte om resterna av sitt gamla ubåtsvarv – inne på området rådde fortfarande fotoförbud, men jag minns dem – särskilt hur ryska läkare kapat av förstörda underben nedan om knäleden, och inte vid knäet som hos oss – sågar man av en människas skenben och vadben på detta sätt, är det för det första risk för infektion i benstumpen, för det andra blir den obekväm, där den sticker ut bakom knäet i rak vinkel, och för det tredje kan där bli komplikationer, bensmärtor…

Många var sönderslagna, och saknade både fingrar, händer eller hade fullt av ”svetsloppor” och ärr i ansiktet, men som varande utbildad plutonssjukvårdare, kunde jag i alla fall bidra med något ur mitt fältapotek, och enklare omläggning av sår, den gången – anno 2004. Det var en insats som jag aldrig räknat med, men som var nödvändig redan då – fråga mig inte hur situationen är just nu, eller hur den blir om några dagar… Vi avtackades vederbörligen genom att bli kallade för ”arbetarklassens hjältar” av varvsdirektionen, till och med – mycket har man kallat mig genom mitt långa liv, Hedning som jag är – men ”Arbetarklassens hjälte” – det är en titel jag aldrig förr har blivit tilldelad. ”A working class hero is something to be” skrev en gång John Lennon, men det är förstås en annan historia

Ett annat kapitel är stadens hundar, som också förde ett hårt liv – och jag skriver detta eftersom jag särskilt minns en hund, som fick lämnas kvar – därborta. Kvinnor kan man både ha och mista, för de tröstar sig fort – men en hunds lojalitet – den är långt större än människornas, för hundar biter inte den hand som föder dem, och de sviker dig aldrig. Jag gjorde mig till och med en liten staty i en bit funnen marmor över honom, som ett ”sjömansarbete” – och den finns ännu i mina samlingar – nu nedpackade – men kanske tar jag en gång fram den, när kriget nu slutar.

Våren fortsätter närma sig den svenska huvudstadens nordvästra sektor, i vilket jag sitter och skriver detta. Befolkningen i övrigt sövs och dompteras av svenska media och lögnaktiga journalister, tillsammans med en ännu lögnaktigare (S)-märkt Regering, precis som vanligt.

Få – om ens någon – vill inse vad det pågående kriget i Ukraina faktiskt handlar om, innan det kommer hit till oss på allvar.

Vi kan fortsätta att hoppas på det bästa, på mänskligheten och på våren; men vi bör inte ta ut någon seger i förskott. Tiderna är hårda, och de kan bli hårdare ändå.

Tills vidare uppmanar jag er att göra aktivt motstånd emot allt vad ni ser av Putinism, motstånd emot allt vad ni ser av Totalitära läror och stater, motstånd emot allt vad ni ser av kristendom och islam, motstånd emot allt vad ni ser av Ryssland – och hålla fast vid Hedendom och Humanism, precis som jag.

Dyrka våren, Dyrka Freja – vars månad Maj snart kommer – men gör det med förstånd, och utan att glömma den kamp, som fortfarande pågår.