Inget ändras på Nyårsdagen…

http://www.u2.com/media/player/234/12

1983 gjorde den brittiska popgruppen U2 följande musikvideo, breddfylld av en renodlat Hednisk-Nordisk Nyårs-estetik

Nyår är en godtyckligt vald tidpunkt varje år, och året räknas i sin tur som alla vet efter planeten Jordens gång runt solen. Astronomiskt sett finns det ingenting särskilt med det nutida nyåret, och det ingick förmodligen inte heller i de ursprungliga, Hedniska Kalendrarna. Däremot är Midvintersolståndet, Sommarsolståndet och de två dagjämningspunkterna astronomiskt fastställbara händelser, som kan observeras varsomhelst på jordytan, eftersom det är ganska lätt att beräkna dagarnas längd utifrån solens upp- och nedgång vid olika horisonter, och det kunde våra förfäder säkerligen också. Redan stenålderns megalitmonument bevisar det, liksom himmelsskivan från Nebra (bronsålder!) liksom Ales Stenar (nordisk järnålder !) och ett oräkneligt antal andra lokala kultplatser.

Den här Julen har det spritts några svårförståeliga lögner och rykten på Internet som vanligt, och den här gången går de ut på, att den Asatrogna Julen skulle ha firats i slutet av februari, vilket för det första inte stämmer med någon lunisolär kalender, för det andra strider emot alla de äldsta källor vi har; både Prokopios, Saxo Gramatticus och Wulfila hos goterna säger något helt annat om när den rätta tidpunkten för Julens firande inföll, och det var före varje årsskifte och inte efter det. Dessutom var julmånaden, ”Jólmanad” i den sentida Isländska kalendern och den ännu senare Jultolften i svensk folktradtion naturligtvis en lång tid, tolv dagar minst enligt traditionen, och inte ens om vi räknar med skiftet mellan den julianska och gregorianska kalendern, så kan Julen omöjligt infalla mer än elva dagar efter Lucia.

Julmånaden var just en månad, och inte en enstaka händelse eller vecka – enligt nutida tradition varar den minst till trettondagen eller tjugondag Knut, vilket sannolikt var tidpunkten för Thorre, eller själva Midvinterblotet, som mycket riktigt inte är identiskt med midvintersolståndet, och därmed har till och med de fåkunniga fuskare, som denna gång utsett 2021 till något slags Jubelår för Frej (varför det – det är helt omotiverat i Nordisk tradition, och ingen ”forn sed” heller, lika lite som det hör till Asatron) samtidigt som de i sin småaktigthet, sin allmänna litenhet och typiskt svenska avundsjuka missunnar just mig framgångarna med min egen Hedniska Kalender, vilken som sagt sålt mycket bra och av vilken det nu bara återstår ett enda exemplar till salu.

Först till kvarn, får först mala – om någon av er vill ha det sista exet med en personlig dedikation från mig – och ute i Världen, fortsätter allt som vanligt.Nothing changes on New Years Day”.

Våra politiker ljuger fortfarande.

De som skulle leda oss, vågar inte fatta några riktiga beslut, och följer inte ens de ”rekommendationer” de själva utfärdat.

Denna fläsklägg togs på bar gärning i köpcentra under Julhelgen. Han var på Systembolaget, men påstår att han skulle ”handla reservdelar till sin rakapparat” – och med en månadslön på över 178 000 kronor, vill han alltså inbilla oss, att han inte har råd att skaffa en ny…

Magdalena Andersson, Statsminister Stefan Löfvén, Justitieminister Morgan ”Mollgan” Johansson med flera politiker har i dagarna ertappats på bar gärning, när de fullständigt struntat i de rekommendationer de själva utfärdat, och beordrat alla oss andra att följa. Deras ledarskap är obefintligt, deras föredöme och moraliska egenskaper likaså.

Stefan Löfvéns samhällssyn och människosyn  har jag redan kommenterat länge nog i den här bloggen. När den nya, högvirulenta och mycket mer smittsamma Covid-19 mutationen kom hit och började spridas från England, därför att ett flygplan från British Airways uttryckligen struntade i alla förbud och därmed kränkte svenskt luftrum, var Statsministerns enda kommentar att Transportstyrelsen – vars obefintliga omsorg om vårt lands säkerhet redan är välkänd – skulle ”titta närmare på det hela”. Nu har vi minst 4 insjuknade i den nya Covid-19 varianten, och trots halvdanna, slentrianmässigt framhasplade försäkringar om att de nya vaccinerna förstås antas hjälpa emot den också, vet ingen var det ska sluta.

Åter har Regeringens oförmåga att handla, dess brist på konsekvens och ledarskap straffat sig.

Åter har man fullständigt misslyckats med att skydda landets integritet, svenska medborgares liv och vårt lands territoriella gränser.

Ifall en rysk luftburen infanteridivision, baserad i Pskov eller någon annanstans ifrån landar på Arlanda, i sina egna flygplan samt helikoptrar och utan att avvisas, kommer då denna slöa prinskorv, denna fläsklägg till Statsminister säga att ”Armén får titta närmare på det hela” eller vad ?

Vad blir kommentaren nästa gång, månne ?

Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

                                                                     – Ur den svenska ”Kungssången”

Ja, vet ni – man kan förvisso uppröras över många saker i vårt land och vår tid. Ingen mindre än Kung Carl XVI Gustav har i år redan konstaterat, att Regeringen Löfvéns covid-19 politik är och förblir ett misslyckande, och de flesta svenskar håller såklart med sin Statschef, för det är Konungen som är den verklige Statschefen, och inte statsministern. Kungen har talat om det lidande – ja – i sitt Jultal använde han faktiskt det ordet – som tusentals svenska familjer utsatts för, och i Asatrons anda betonat betydelsen av våra Jultradioner, både för oss etniska svenskar, och alla andra som  vistas i vårt land.

Kung Carl XVI Gustav, Folke Hubertus har som en sann son av sitt folk till oss sagt följande, om sin tro och sitt hjärtas mening:

Jag tror att traditioner är viktiga. De håller ihop både samhällen och familjer. De skapar trygghet och kontinuitet, skänker tröst och gemenskap.

Det tar vi fasta på, ers majestät – säger jag – en okänd hedning i mängden, och vi kan erinra oss att den nuvarande Konungen av Sverige faktiskt är den kung som regerat oss alla längst ( i mer än 47 år), från Erik Segersäll och vidare genom över tusen år av historia. Konungen har beordrat oss att hålla ut, och som också vi Hedningar vet, sagt oss att ljusare tider kommer. Han har visat oss medlidande, trots att han såklart inte kunnat beröra Åldringsmorden, och den avlivnings-kampanj på sk ”äldreboenden” som inte ens SvD:s krönikörer vågat nämna i klartext, trots att de precis som Kungen snuddat vid den.

O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot –
en kunglig fotapall.

—- —-

Och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos Sveakungen och hans män.
Och låt din ande vila än
utöver nordanland!

(Ur ”Kungssången”)

Kung Carl XVI Gustav har alltid haft en vana att uttala sig väldigt diplomatiskt, och ända sedan hans första Regeringsår,  då de sista resterna av Kunglig Konselj, Kungens formella granskande av alla nya lagar och sådant hade avskaffats, tillika med Konungens nominella befäl över Krigsmakten till lands, till sjöss och i luften (hur svårt kan det vara för en svensk jaktrote att avvisa ett passagerarplan från British Airways, och varför gav Luftfartsverket det planet alls något landningstillstånd – skedde där inget anrop ?) har han iakttagit denna vana.

Men vi kan ända jämföra hans ledarskap och människosyn – inriktad på välvilja och människokärlek – med Stefan Löfvéns, den motbjudande köttklump, som smidig som ett kassaskåp uppmanade oss alla att ”gå direkt hem och ta avsked av alla era äldre anhöriga” så sent som i påskas.  Därför att kungen står utanför och över dagspolitiken är han faktiskt ett slags andlig ledare på sitt sätt, och det närmaste Sverige som nation kommer en Påve, trots att vi inte behöver några Påvar, eller tron på att någon gud eller ”Jehova” skulle ha tillsatt våra högsta befälhavare eller ämbetsmän, för deras makt är enligt grundlagen av folket – och så har det nog alltid varit, från Hågakungens tid vid Uppsala, och vidare framåt till idag.

Ett nytt år har vi fått, och det gamla har passerats.

Från de, som i likhet med mig själv fortsätter att sträva för landets och folkets bästa, för Asatron och Hedendomen i våra hjärtan, och för de som inte känner avund eller hat, utan just medlidande, hopp inför framtiden och ser en vilja till förbättring – inte minst sedan vi slutgiltigt får sparka ut Regeringen Löfvén och får göra oss kvitt den, när den äntligen får förvisas till den historiens sophög, där Regeringar av det slaget rätteligen hör hemma – oavsett om det blir dags för nyval redan det här året, eller kanske nästa eller därefter nästa, ett gott nytt år, trots allt – ja trots allt.

Bättre tider ska komma. Låt oss vänta, vaka och värna.

 

En Hednings Tankar om Påven

Min gamla mor, som inte är kristen så att det stör eller över hövan, för att i sin tur citera ett av min gamla farmors uttryck, har varje år till Jul traditionen att se på Påvens Midnattsmässa från Rom via TV: Varför Statstelevisionen i ett protestantiskt land, där hundratusentals och åter hundratusentals svenska soldater genom fyra århundraden har dött för att hålla katolicismen från landet, hela tiden skall hålla på att göra reklam för sådana trosföreställningar är mig en fullständig gåta.

Katolicismen dyrkar likdelar (sk heliga reliker) inuti sina kyrkor, och håller på med rituell kannibalism, låt vara i symbolisk form (men Tridentinska Mötet fastställde redan 1543 att Katolikerna de facto äter människokött, samt dricker mänskligt blod vid sina ceremonier – och på detta måste varje sann katolik tro, eftersom det är en påvlig dogm, och Påven är som alla vet ofelbar – åtminstone har han varit det sedan 1870, då det fastställdes av samma katolska kyrka). Nathan Söderblom, den store svenske Ärkebiskopen som skapade själva begreppet Ekumenik, lär ha betraktat katolikerna som såpass långt ”efter” Hinduer och Buddhister,, att de överhuvudtaget inte var värda att resonera med alls, lika lite som vissa efterblivna kannibalstammar på Nya Guinea. Jag måste faktiskt ge honom rätt på den punkten.

Om vi känner gemenskap inför Julen, är det då inte våra egna anförvanter och förfäder, som vi väljer att fira Jul med ?

För mig framstår ”lajvat” blodsdrickande inte som sunt, och jag förstår inte alls tanken på varför man måste äta upp sin egen frälsare, skära honom i småbitar och stoppa in honom i munnen, ifall man nu inte kan så upp för sig själv inför sina Gudar, utan tvunget behöver en frälsargestalt. Jag har sagt det förut, och jag säger det ytterligare en gång, ifall någon missat förklaringen.

Jag äter sill, skinka och grönkål vid Juletid, men jag äter inte andra människor ! Där går gränsen för mig ifråga om religion, eller vad som är tillbörliga och lagenliga religionsuttryck.

 Grunden till det är inte bara det här med Eukaristin och den rituella kannibalismen i kyrkorna, utan också spädbarnsdopen, Katolikernas ständigt återkommande sexuella övergrepp på barn och mycket annat, som ständigt upprepas, varhelst Katolska Kyrkan visar sitt fula tryne. Ingen annan religion har genom århundraden förbrutit sig så emot svensk och nordisk religion och kultur som just denna katolska kyrka, och man kan inte vara god svensk och god katolik samtidigt – de två begreppen låter sig icke förenas, för som redan Gustav II Adolf och många med andra upptäckt, så måste vi i farans stund kunna förutsätta, att våra medborgare är lojala emot lagen, det egna landet och den egna nationen i första hand, och inte emot någon Påvekyrka.

Inte ens idag får vi hedningar och Asatrogna ha våra egna heliga platser i fred för katolikerna, och deras ständiga skövlingar. Med mord och brand har de alltid farit fram, och nuförtiden  vanpryds fortfarande Gamla Uppsala av en sk ”Påvesten”. Svenska Kyrkan har också huggit ned den nutida gudalunden, stick i stäv emot Länsstyrelsens skötselinstruktioner, och inte ens på vårt lands allra heligaste plats, en plats som är viktig för Hedningar över hela Världen, får vi vara ifred eller utöva vår Gudadyrkan som vi vill. Den sk ”Påvestenen” är olaglig, och ca 1700 personer har redan skrivit på en namninsamling emot den, vilket jag rekommenderar att även ni gör. (använd länken jag nyss gav er)

För några dagar sedan kunde jag läsa en av ledarskribenten Erik Helmersons sedvanliga krior i DN. Han satt och berömde sig av att vara katolik – det är verkligen ingenting att vara stolt över – och påstod också, att just katoliker skulle vara givmildare, godare och bättre än alla andra svenskar, särskilt i Juletid. Vad han har för faktamässig grund till sådana påståenden, eller varför den stora Bonnier-tidningen alls släpper fram sådana lögner, kan jag heller inte förstå. Herr Helmerson borde verkligen erinra sig att Högmod är en dödssynd enligt Katolska Kyrkan, samma kyrka som han anser sig tillhöra, och personligen kan jag inte se något bevis för vad han hävdar, annat han faktiskt gjort sig skyldig till högmodets synd, som vi visserligen alla kan lida av ibland.

Vi hedningar är inte mindre givmilda som grupp betraktat än någon annan, och om vi betraktar det faktum att det finns goda Hinduer, Buddhister, Shintoister och goda indianer och animister här i Världen, varför skulle det då inte också finnas goda Hedningar och Asatroende ?

När jag nu sagt allt detta – vilket jag betraktar som rättvis kritik, ehuru jag självfallet förstår att en hel del katoliker, Hans Helighet Påven inbegripen inte håller med om den saken – måste jag som förut konstatera, att jag tycker mycket om Hans Helighet Franciskus I, som den nuvarande Påven ju heter. Jag har med den allra största glädje tagit del av hans predikan i Peterskyrkan, på Julaftonskvällen – han är verkligen en god herde för de sina, och jag tror alldeles säkert att han har de bästa och godaste avsikter i vad han försöker föra fram. Kort sagt – och som jag förut många gånger sagt och skrivit – Påven framstår för mig som en djupt mänsklig person, men det är hans Kyrka jag inte tycker om, själva organisationen och dogmerna, som jag icke kan dela eller förstå.

Detta år ägnade han sig i vanlig ordning åt att predika givmildhet åt de fattiga, ifrån sin gyllene tron och en ännu mer guldglänsande Peterskyrka, och trots den goda målsättning, som vi alla kan finna i detta, måste jag verkligen säga att det hela skorrar åtskilligt falskt, när det gäller en kyrka och ett samfund som genom två årtusenden samlat mycket mer rikedomar än alla andra, och som fortfarande är det rikaste av alla samfund och kyrkor på Jorden, med sin egen Bankrörelse (Monte de Pasci) och allt.

Dock, till Påvens försvar måste man också säga, att det inte är något fel att önska snar förbättring eller att ändra sina vanor, särskilt inte nu, inför det nya året. Givmildhet kan vi alla utöva på olika sätt, men bäst och omedelbarast är det kanske att ”gräva där vi står” med ett svenskt uttryck, och utöva barmhärtighet emot de vi möter till dagligdags, då vi inte kan göra så mycket åt hela Världen, eller förhållanden på andra sidan jordklotet. Detta år har vi märkt det mer än andra år, då rådande pandemi begränsar även de påvliga ceremonierna – men hans helighet själv skall nästa år resa till Irak och förbättra situationen för de kristna där, sägs det  – och det må vara rätt prioritering, för Påven har onekligen större möjligheter och större diplomatiska krafter än vi själva, som nog intet förmår i den vägen.

Hur många pansardivisioner har Påven ?” lär Josef Stalin en gång ha frågat, i egenskap av Sovjetisk Fältmarskalk. Men, så behöver vi inte fråga, ty hans rike är inte av denna Världen, och han har betydligt mer att säga till om än vad man kunde tro, även i dagens värld.

I sin julpredikan detta år berörde Hans Helighet att ”underhållning” är en fara, som hotar att knäcka och bortskymma Julens idé. Det kan man ju förstå, skriva under på och hålla med om, oavsett vilken religion man nu tillhör, och för katoliker i dagens sekulariserade Värld lär det nog inte vara lätt att hitta ut med sitt medeltida budskap, medan också Italiens befolkning i Juletid låter sina tankar syssla med något helt annat.

Han lär också nyligen ha predikat att Internet blivit till en fara för människorna, som gjort dem småaktiga, intriglystna, grälsjuka och onda i sinnet emot varandra, och även på denna punkt måste jag hålla med honom, ty det ska vara måtta i allt. Men detta år har vi också fått se ett större ont, än blott och bart yttrandefrihet och diskussionslystnad, som givetvis är en stor fara också för den katolska kyrkan.

(teckning av J E Anders, svensk karikatyrtecknare)

 

I vårt land har vi fått se, hur Svenska Myndigheter med Statsminister Stefan Löfvén i spetsen detta år vid påsktid uppmanat ett helt folk att ” genast gå hem och ta avsked av alla sina äldre anhöriga” (så föll faktiskt Statsministerns ord, och vi har fortfarande inte fått någon förklaring till det yttrandet) och hur man därefter initierade en konsekvent genomförd kampanj för avlivning genom morfinsprutor eller med andra ord statligt beordrad Eutanasi, för alla personer över 70 år.  Som bekant har en undersökningskommission tillsats, som sagt att Regeringen är juridiskt ansvarig för sina egna handlingar, och den Socialdemokratiska versionen av saken, som säger att ett litet Landstingsborgarråd i Stockholm, på eget initiativ satt igång vad som ändå kommit att tillämpas i över sju regioner eller landsting, inte kan vara hela förklaringen.

För egen del undrar jag nu, vad Påven tycker och tänker om detta.

Hur är det med Regeringen Löfvéns andliga kapital, eller dess moraliska ansvar ?

Vad skall månne Vatikanens ledare anse om ett land och ett folk, som med berått mord dödar sina egna gamla via morfininjektioner, vilket är ett mycket smärtsamt och utdraget sätt att dö på, särskilt vid andningsförlamning ?

Kanhända är dagens påve inte medveten om vad som händer här, men OM Hans helighet visste det, vad skulle då Hans Helighet tycka om alltsammans ?   man måste komma ihåg, att det tydligen funnits ännu mer långtgående planer från vår Regerings sida, där också förståndshandikappade, de som lider av fysiska handikapp, diabetes, lungsjukdomar, fetma, dålig kondition och ”oförmåga att gå i trappor” också skulle få ”somna in” som det så vackert heter eller sållas ut.

De som företräder Katolska Kyrkan i Sverige – Kardinalen Anders Arborelius inbegripen – har inte sagt ett enda ord om det här – trots att de kanske BORDE ha reagerat, liksom företrädare för all världens andra samfund ?

Denna kristna religion, som säger att just den är bättre än alla andra, gör inte ett enda dugg för människorna i vårt land, när och där den VERKLIGEN behövs.

Gamla tiders påvar tillämpade något som kallades Exkommunikation, eller Bannlysning. Det innebar bland annat, att inga katolska mässor fick förrättas i de länder, grevskap eller territorier som trotsade Påvemaktens vilja, och de som befann sig där, var helt enkelt skilda från hela kristenheten, och för evigt uteslutna ur katolikernas samfund, intill dess bot och bättring kunde ske.

Tänk nu om dagens Påve, Hans Helighet Franciscus I, skulle bannlysa Stefan Löfvén, samt den regering han representerar ?

Dags att AGERA och det NU !! (Eller hur, ers Helighet ? Ave Crux Spes Unica, alltså liksom…)

Jag anser det faktiskt berättigat, och som en fullt logisk handling som jag är beredd att stödja, inte minst med tanke på hur denna Regering de facto betett sig och agerat i år, 2020. Och då har jag inte ens tagit upp de många pedofil-affärerna eller de upprepade sexuella övergreppen emot barn inom Centerpartiet, något som liknar vad som hela tiden sker inom den katolska kyrkan, och vad som Påven själv sagt att han ska få bukt med..

Gårdstomte nummer 21 – 24 och en hälsning inför Julen

Jag återberättar nu de sista sägnerna om Gårdstomtar ur Per Gustavssons och Boel Werners bok om Gårdstomtar, som kom ut för några år sedan, samtidigt som jag utbringar en skål för Julen och Julblotet, som rätteligen bör firas tre dagar efter Vintersolståndet, och inget annat.

Att Julen rätteligen skall firas på den plats den har idag, och inte bör blandas samman med Midvinterblotet vid Vinterns mitt i Januari, eller Thorrablotet i Thorre eller Thors månad, har man förstås vetat länge. Prokopios visste det på 530-talet, när han skrev om förhållandena i Thule, Wulfila visste det på 300-talet, när han översatte Julmånaden, Fruma Jiuleis till December på Gotiska, och Beda Venerabilis i England på 700-talet visste det, när han sade att Angelsaxarna förstås firade geola eller Jul de också – efter Vintersolståndet och i December.

Över hela Norden, och även i Tyskland och Alpområdet har man tänt eld på ett enormt solhjul vid det nya årets början, och den seden har varit väl dokumenterad av forskare i flera hundra år – egentligen är det bara Heimskringla och Snorre Sturlasson, 200 år efter det att Asatron förbjöds på Island, som blandar ihop Höknätterna vid Vinterns början i Månadsskiftet December-November med Midvintern, och påstår att Julen skulle ha firats då – i Västnorden – men att den kristne Håkon Jarl skulle ha flyttat den till den kristna Juldagen – vilket det saknas belägg för i alla andra källor. 

Kort sagt – det finns ingen anledning att tro, att Julen firats på någon annan tidpunkt än just vid Jul, som det rätteligen är och bör vara, och alla spekulationer om en månkalender, kan vi utesluta ur sammanhanget. Tyska forskare har utöver det också visat att nymånen efter Midvintersolståndet, och inte fullmånen, var det rätta datumet för att fira Jul, vilket innebär att Julen även enligt månkalendern inträffade mellan 22 December och absolut senast den 19 Januari, och man bör komma ihåg att Julen räckte tolv dagar, och hela Jultolften. För övrigt – när alla äldre källor säger att Julen firades före nyåret och inte efter det – vad finns då för bevisvärde i 1200-talets osammanhängande uppgifter om att den skulle ha firats i Januari ?

Nu är det alltså snart Jul, och därmed lyser jag även Julefrid över den här bloggen – samt går att fira Jul med mina nära och kära.

Men – innan dess några vittnesbörd om Gårdstomtarna och deras framfart. Från Torpa i Halland berättades det kring 1947, att en bonde var känd för att ha en tomte på gården, men en dag fann han sin gamla märr uppe på Hörännet. Han kunde inte för sitt liv begripa, hurhon kommit dit, så han fick kalla på en hel hop karlar för att alls få ned märren därifrån. Men från ladugården därunder hördes tomtens röst:

Det är skit till folk som inte har någon armstyrka nuförtiden – Jag lyfte märren ditupp ensam !

Från Blekinge och Karlskrona-trakten berättade Jan Öjvind Svahn år 1989 om en händelse han fått återberättad under sin barndom. Den finns på sidan 88 i boken ”Ur Oknyttens Värld” som ingår i serien ”Svenska Folksagor” som ni kan köpa på antikvariat.  ”På en gård skulle en ko till att kalva under Juletid. Folket turades om för att gå ut och se om där blivit någon kalv, och en kväll var det pigans tur. Naturligtvis visste hon med sig, att det första husbondfolket skulle fråga henne när hon kom tillbaka, var om det fötts någon kvigkalv eller månne en tjurkalv, så hon kände mycket riktigt den nyfödda kalven ute i ladugården mellan benen.

Men då spratt kalven till, och förvandlades med ens. Det var ingen annan än gårdstomten, som förvänt synen på henne. Och den lille rackaren hoppade runt, dansade och sjöng: ”Pigan tog mig på tasken och koddarna, ja på tasken och koddarna !

Samma sägen finns också i England, där ett väsen vid namn Hedley Kow från Northumberland eller Nordimbraland, som Nordmännen sa – kan förvandla sig på samma sätt, och oftast uppträder i gestalt av en kalv, som skrämmer vettet ur vägfarande. Om traditionen bakom sägnen inte är Vikingatida, hur spreds den då över Nordsjön, då väl Blekinge och Northumberland aldrig haft några särskilt täta sjökontakter, förutom under Vikingatid ?

Från Kvibille i det på gårdstomtar rika Halland berättas det om en bonde, som på 1930-talet försökte flytta ifrån sin gård, bara för att slippa gårdstomtens spratt. Men flyttlasset välte tre gånger, och när bonden för tredje gången ställt allt i ordning, stack där upp en tomte ur varje bytta, fat och stäva, och de hojtade allesammans ”Vi flötter idag, vi flötter idag…” Och fri från Gårdstomtarna, blev han aldrig…

Exakt samma saga finns i Yorkshire och Northumberland, där den ska gälla en enstaka ”Boggart” eller en vätte av mera ondsint slag, som säger en replik i stil med ”Aye George, we’re flitting too, we’re flitting too” – vilket förstås är Nordiskt språk från den gamla Danelagen – för underligt nog är det just det nordiska ordet ”flitting” eller flytta som står i alla uppteckningar, och inte alls ”moving” som det ju heter på Engelska. Hur gammal är då den sagan, och hur kom den till Danelagen, om inte med Vikingarna ?

Och så var det gårdstomte nummer 24. Från Stenkyrka i Bohuslän berättade man 1948 om en gubbe, som hade en gårdstomte och ville bli av med tomten, eftersom gubben bodde på Tjörn, och var alldeles för kristen. En julkväll sade han till pigan att gå ut i ladugården och hålla upp kjolarna, och det skulle åter upprepas tre julkvällar i rad under Jultolften. Den tredje kvällen kom Tomten in i stugan, och sa till husbonden att han sett tre ekskogar växa upp och ruttna ned, men aldrig hade han sett något så styggt kärringarsel. Bonden låtsades som ingenting, och gav min av att han inget förstod.

Men nu flyttar jag, och kommer inte igen !” sade Gårdstomten, och sen den dagen såg man inte till honom, men otur och olycka följde bonden allt framgent, för se gårdstomtar skall man hålla sig väl med.

Hej Tomtegubbar ! Tillfälligtvis verkar just kustlandskap, som Halland, Bohuslän och Blekinge vara rika på sägner om Gårdstomtar – betänk nu det och ha en GOD JUL !

Varifrån Kommer ”Sankt Staffan” och Staffansritten ifrån ?

”Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.”

Nästan alla svenskar känner till Staffansvisan, som man brukar sjunga till Lussi och Jul. Nästan alla forskare är också helt eniga om att den inte har någonting alls med en påstådd biblisk Stefanus att göra, en person som skulle stenats ihjäl av en uppretad folkmassa efter jesu död vid Påsken, och därför inte har det minsta med vår Nordiska Jul att göra.

Den berömda takmålningen av Staffan från 1200-talet och Dädesjö kyrka, 100 år efter att ”Staffansritten” till Frejs ära kristifierades…

Nej, säger forskarna – den nordiske Staffan har samband med Frejskulten och den Hedniska Julen – den Jul som enligt de allra äldsta källorna firades jämnt 3 dagar efter Midvintersolståndet, för så skrev den byzantinske hävdatecknaren Prokopios redan under tidigt 500-tal. Som bekant faller Midvintersolståndet alltid på den 21:a eller 22:a December enligt vår tideräkning – den gregorianska kalendern – och Jul firades därför sedan allra äldsta tid och de skriftliga källornas vittnesbörd om förhållandena i landet Thule eller den yttersta Norden den 24:e och 25:e december.

Senare försök att koppla den hedniska Julen till några ”Höknätter” enligt sen, Isländsk tradition, eller påstå att Jul skulle ha firats i Januari är dömda att misslyckats, eftersom det bygger på lösryckta påståenden från det isländska 1200-talet, 200 år efter det att kristendomen infördes på ön.

Vi vet också att Lussi, det hedniska ursprunget till Lucia, ursprungligen inföll 13 dagar senare eller 13 dagar efter den 13 December, då vi firar Lucia nuförtiden. Förvirringen om dessa datum beror på övergången från Juliansk kalender till den Gregorianska, vilket för Sveriges del skedde först 1753, ungefär samtidigt med de första vittnesbörden om den nutida Lucia-traditionen, från herrgårdar i Västergötland. Detta innebär att Julen – och hedendomens ljusfest i Thule – skulle ha firats omkring 26 December, vilket forskare visste redan i och med Oscar Montelius på 1800-talet, och 26 December eller Annandag Jul är också det datum folktraditionen pekar ut för den stora Staffansritten, då man tidigt på morgonen skulle rida i sporrsträck till närmsta åt norr rinnande källa, för att fålarna skulle ”vattnas” eller dricka märg i benen för det kommande året.

Lucianatten räknas också som den mörkaste och längsta natten i svensk folktradition, och det stämmer ganska bra, om vi räknar med den kalenderförskjutning som infördes på 1700-talet. Prokopios säger, att kvinnorna i Thule hälsar den nya solen i vita kläder och med bälten av halm, och det stämmer med den senare Lussi-traditionen. Där Freja – eller Lussi – finns, finns också hennes bror Frej, och hästen är Frejs djur – att hästoffer skedde vid Jularna vet vi också ur det arkeologiska materialet – det vet man från de senaste utgrävningarna vid Gamla Uppsala.

Kappridningen till närmsta källa byttes senare – på 1700-talet och vidare framåt – ut emot en Staffansvandring med Julbockar, Stjärngossar och andra folkliga upptåg, långt efter det att man glömt bort de ursprungliga hästoffren, eller ritten till Frejs ära – men fortfarande var datumen oftast de rätta – det var i slutet på December, 24-26 i Julmånaden, som Julen skulle firas och allt detta skulle ske. Alla nutida människor vet också, att det är då Julen skulle firas, och så var det som sagt också i de äldsta källor vi har, från 530-talet, närmare bestämt. Frej är också den gud, som råder över sol och solsken, vet vi enligt Gylfaginning och Eddan, och vad skulle då passa bättre än att ära honom vid Midvintersolståndet.

Trots att senare folklorister ivrigt förnekat, att Julskinkan och svinhuvudet på alla svenska Julbord skulle ha något med Frej att göra – grisen är ju också hans djur, och Galten Gullinborsti anses också Frej själv rida på – så var alla forskare från tidigt 1900 tal och än tidigare övertygade om också detta, och ingen, absolut ingen har kommit med några verkliga motargument eller motbevis, så av hävd firar vi fortfarande Frej – på rätt dagar och som sig bör..

Det var också under det tidiga 1100-talet, som den katolska kyrkan först godkände någon ”Sankt Stefan” och som vi alla vet, lär Gudahovet i Gamla Uppsala ha bränts ned av de kristna först på 1090-talet – 1072 är ett datum som nämnts för det sista nio-årsblotet där, 1090 ett annat, även om det väl inte är fastställt, när förstörelsen av en hel kultur egentligen kulminerade. Till saken hör också att Ungrarna under tidigt 1000-tal hade och ännu har sin egen ”Szent Istvan” eller ”den helige Stefan” som var en Ungersk kung, död 1037, och han var förvisso en stor krigare och kavallerist – Ungrarna har alltid varit ett hästfolk – och detta skulle kanske förklara hur den svenske Staffan eller Stefan blev en ”Stalledräng” som visan säger..

”Staffansritten” – här med en Julbock i spetsen – har firats i hela landet, till och med i Skåne – här ett exempel från det nordskånska Toarp, nära Ängelholm…

Kanhända var det så, att tyska missionärer berättade om den Ungerske Kungen, som ju antog kristendomen – för hedningarna i Svealand, och för övrigt finns det också ett falskt, av katolska kyrkan aldrig erkänt svenskt helgon, som också kallats just för Stefan eller Staffan, och som skulle vara ”Hälsinglands Apostel till råga på allt – och han anses av många vara just ”Staffan Stalledrängs” egentliga upphov..

Adam av Bremen, som är huvudkällan, berättar om en skändlig folkförrädare med namnet Stenfinn – som i Tyskland kristnades av en biskop Adalbert (död 1072), och utsågs till en av sju missionsbiskopar, som skulle kristna och förstöra Sverige. Sannolikt var Stenfinn västgöte, men i alla fall en överlöpare och förrädare, som övergett hela sitt folk och slutit sig till de kristna. Han skulle först ha verkat i Uppsala och Sigtuna, sägs det, men kom senare att bege sig till först Gästrikland och sedan Hälsingland – men där fick han ingen särdeles framgång, som vi skall se..

Bakom flera medeltida helgonbilder i Norrländska kyrkor sticker Frejskultens hästar fram… och den apokryfiske ”Sankt Staffan” erkändes aldrig av den katolska kyrkan som något ”helgon” för Sverige.

Man bör minnas, att man långt in på Medeltiden ansåg, att ”Hälsingland” var namnet på i stort sett alla Norrländska landskap med undantag för Gästrikland, som inte hade någon egen Landskapslag, men löd under Upplandslagen. Jämtland och Härjedalen hörde under denna tid till Norge, som alla vet, och förutom Lappland, Norrbotten och Västerbotten (som redan under sen bronsålder koloniserats av svenskar) var alltså Ångermanland och Medelpad inräknade i Hälsingland, och löd under den ursprungligen hedniska Hälsingelagen, och långt in på 1300-talet skall det ha hänt, att Hälsingarna utan pardon slog ihjäl fogdar och uppbördsmän, som kom från Uppland och söderifrån, eftersom de inte räknade sig som skattskyldiga till någon kung, utan var fria bönder i ett fritt rike, precis som Jämtarna.

Den tidiga medeltidens ”Stor-Hälsingland” ingick i det svenska riket, liksom Finland, Estland och Fjärrkarelen..

I Hamrånge-trakten, på den Gästrikländska sidan av Ödmårdens vida skogar, berättas ännu en sägen om hur ”Sankt Staffan” jagades tillbaka in i Gästrikland av uppretade Hälsingar och Hedningar, och hur han slutligen slogs ihjäl där – vilket var en rättvis dom, och helt i linje med Hälsinge-lagens bestämmelser. (Författaren Tord Andersson har själv skildrat detta i boken ”Sällsamheter i Gästrikland” på sidan 118 och framåt.)

Enligt vissa bragtes ”Staffan” om livet vid Tönne å, på den Gästrikländska sidan, eftersom Hälsingarna inte brydde sig om petitesser som att de var utanför sin fristats område, och han upp ”Staffan” först där. I Skog och Hamrånge socknar har man angett Mordbäck som den riktiga platsen, och den visades också för resenären Abraham Abrahamsson Hülpers anno 1758.

Tönnebro vid Mordbäck var en av de sista värdshusen innan man kom in i Ödmårdens hemska skogar…

Hälsingarna reste först på 1600-talet en ”Helige bror Staffans stupa” på kyrkogården i Norrala, dit liket efter den snabbt bortjagade ”missionären” ska ha blivit fört och begravt. 1928 satte man också – helt ohistoriskt – upp en minnestavla vid Själstuga by, långt inne i skogarna på den Hälsingländska sidan av gränsen, vilket var helt fel, eftersom Stenfinn aldrig varit där.

Redan författaren Albert Viksten tog upp en annan sägen, enligt vilken ”Staffan” ska ha förstört det hedniska viet i Söderala, och det var det som blev anledningen till att han jagades ut ur Hälsingland, och rättvist avdagatogs, på samma sätt som man bör göra med alla kristna missionärer, varhelst de dyker upp. Redan namnet Söderala kommer av -al, som ju är namnet på en hednisk kultplats.

I Söderala kyrka hittade man också i början på 1900-talet den berömda Söderala-flöjeln från omkring 1025, som av vissa forskare antas komma från förstäven på ett stort Vikingaskepp, men några skeppsfynd har aldrig gjorts i just Söderala med omnejd. Den skulle lika gärna kunna antas komma från det Gudahov, som en gång funnits på platsen. Anledningen till att man alls påstår att den kommer från ett skepp, är att vi har en ristning från 1100-talets Bergen, som visar stävarna på en hel rad av långskepp, och där förekommer flöjlar, som mycket liknar den från Söderala – likaså på Bayeaux-tapeten.  I själva verket finns det inget som hindrar, att den inte varit uppsatt på en byggnad – jämför med vad den helt samtida Adam av Bremen skriver om ”den gyllene tak-kedjan” på ”templet” i Gamla Uppsala..

Även om man inte kan bevisa det, så kan Söderala-flöjeln – originalet finns nu på Historiska Muséet i Stockholm – vara en av de sista resterna från ett Hedniskt, Asatroget Gudahov som vi alls har kvar i landet – och det är en fascinerande tanke..

I Hälsingland har det – betecknande nog – aldrig rests några statyer över någon ”Sankt Staffan” för Hälsingarna tyckte och tycker alltjämt, att denne usle folkförrädare inte är något att fira. Men vi kan alla erinra om deras starka rättsmedvetande, som tog sig uttryck i Forsaringen – den i järn smidda runring med utdrag ur Hälsingelagen som handlar om hur en man skall ”göra rätt för sig” och som kan jämföras med andra runringar av samma typ genom mer än tusen års tradition, som Pietroassaringen – märkt med runtexten ”Gutanowi Heilag” eller ”Det heliga från Goternas vi”.

Forsaringen och andra fynd från Hälsingland påminner om att det inte fanns några kyrkor där alls före 1200-talet, men däremot Vin och Hedniska Gudahov, som vi kan ha tydliga rester kvar av än idag..

En tysk forskare, en viss FW von Schubert, som reste genom Hälsingland år 1817, beskrev de delvis Hedniska Hälsingarna såhär:

”Män och kvinnor är stora till växten, av en kraftfull kroppsbyggnad, fulla av mod och självkänsla, av kärlek till friheten, lagen och fäderneslandet, gästfria, tjänstaktiga utan egennytta, milda och välvilliga, stilla och allvarsamma”

Kort sagt – de var Hedningar !

Medlemmar ur den nutida föreningen ”Årsunda Viking” från Gästrikland och Hälsingland

 

En av de tidigaste skildringarna av möten med Hälsingar, som också nämner just Hästoffer vid Jul – och därmed tangerar Staffans-myten kommer från ”Heimskringla” och berättelsen om den norske kung Sverre och hans ”Birkebeinar”. På 1170-talet gjorde kung Sverre likt Stenfinn en andra färd genom Sverige, men i trakten av Amungens och Mållångens sjöar, på gränsen till Alfta, mötte honom Hälsingarna och hela deras här, som var trettio hundraden eller mer än 3000 man stark, står det i krönikan. Men kung Sverre var ju kristen, och Hälsingarna hade så bestämt, att var man skulle kallas Niding, som hjälpte de kristna in i landet, eller alls gav dem fred, också under Julen.

Ingen av Sverres män skulle heller få komma till Hälsingarnas stora ting, och där föra hans talan, så med 200 ”Birkebeinar” eller fattiga krigare – vars ben förblev lindade med björknäver – hade den kristne Kungen föga att sätta emot – och Asatron, får vi anta på goda grunder – var ännu kvar i Hälsingland på 1170-talet. Först senare gavs kungen grid eller frid att besöka tinget, och då stod de få krigare som han hade med sig uppställda till strid, och i god ordning, får vi veta.

Hälsingarna fann det föga hedersamt att med 3000 man nedslå 200 arma stackare under Julen, och gav så Kung Sverre tillstånd att tala i egen sak, och förklara varför han kränkt gränserna till deras hedniska land. Kung Sverre bad då om nåd, och sade att han inte gjort Hälsingarna något ont, utan bara ville dra vidare åt Norge till, och detta beviljades. Så lät han leda fram två hästar till slakt, och sade att det talet nu skulle spridas vida omkring, att man i Hälsingland var så snål på mat, att också kristna där måste äta hästkött (som är en hednisk vana) för att bärga livet.

Detta gjorde verkan, och den man som mest varit emot Sverres genomfart, bjöd honom så till gästning – och förmodligen hände allt detta vid Juletid, 1176, enligt vad forskare konstaterat – i Svenska Turistföreningens årsbok från 1965 kan man läsa mer om saken.

Så rådde då Julefrid, och hästoffer – och kanske är berättelsen om Kung Sverres färd, genom ett hedniskt och självständigt Hälsingland – också en av källorna till ”Staffansritten”. Förmodligen var det Hälsinglands Lagman – som ännu lär ha varit hedning – som bjöd Kung Sverre till gästning, det året – och Hälsingland var som sagt ännu ett hedniskt land – utan kyrkor eller annan ohyra.

Manhelgdsbalken i Hälsingelagen kan också förklara , hur Hälsingarna såg på saken, och varför de förjagade Stenfinn ur sitt land, och rättvist slog ihjäl honom, nära gränsen till det Gästrikland han kom ifrån. Den innehåller också bestämmelser om frid och Julefrid, och även om den är nedskriven på 1200-talet, då Hälsingland blivit kristet, är den värd att ihågkommas. Om män möter varandra i villande skog eller ute på allmän väg, utdöms inga böter, och där kan man alltså slå ihjäl varann saklöst, för på fjället eller i skogen finns ingen lag, eller Polis.

Det var ett hårt jobb att ta sig mellan Kungsgårdarna under Uppsala Öd på den gamla tiden – och i Norrland färdades man mest när isen lagt sig, på Julen och Vintrarna..

Men på gårdarnas betesmark, där ”ytterst gå horn och hovar” utdömdes 2 marker lödigt silver för mandråp, och i mellanhagen, eller den inhägnade betesmarken mellan skogen och ägorna än mer, ja dubbelt upp. Redan 2 marker silver var mer än 420 gram, och därför mycket mer än tre-fyra årslöner för gemene man. Skedde något på ängsmark (som gödslades och såddes) betalades ännu mera, och på åkerfast äng och åker mera ändå. Friden var än större och mansboten än mer i inhägnader, kornlada, ”båtlänning”, humlegård, fägård och halmlada, och så kom än strängare bestämmelser för ladugård och så gårdstun…

Skillnaden mellan Utangård och Innangård framgick mycket tydligt i de Nordiska lagarna

I själva boningshuset eller på bondens går räknade man med åtta fridssektorer, först förstugan, alltså utrymmet mellan tröskeln och eldstaden, eldstaden självt, utrymmet mellan eldstad och ”gavelbänk” där bondens högsäte stod, Gavelbänken eller Högsätet självt, så utrymmet mellan denna och ”kvinnobänken” med hustruns plats till höger, så kvinnobänken självt, och så den äkta sängen.

Att nu bryta Julefriden så att någon blev ”slagen uti sin säng” kostade 144 marker lödigt silver – en helt otrolig summa om 30,5 kilo och mer – medan det redan var 72 marker mellan eldstad och gavelbänk, men om hustrun i huset finner mannen på bar gärning med en annan kvinna i sin säng, ja då gällde inga böter alls, och hustrun kunde fritt slå ihjäl mannen – eller omvänt… för män och kvinnor i Hälsinglands skogar var jämlikar, även i detta avseende…

Så var en gång lagen i Hälsingland, och BETÄNK NU DETTA UNDER JULEN, SVENSKA FOLK – OCH HÅLL JULEFRID FÖR ENVAR

Nejdå, Jólasveinarna på Island är ingen ”ny” tradition…

Inför Midvintersolståndet och den längsta Julnatten, som kommer i morgon, finns det alltid dem som missuppfattar våra fäders Asatro, och därför är det dags för mig att vederlägga några fördomar igen. En av många helt obevisade och ur luften gripna påståenden man möter såhär års, är att traditionerna runt de Isländska Jólasveinarna eller ”Julsvennarna”, Jul-katten och jättinnan Gryla samt hennes man inte skulle ha med den nordiska Julen att göra, fastän ingenting kunde vara felaktigare.

Gryla skildras på det moderna Island som en barnätande häxa från Dimmuborgirs lavafält, där hon bor i en grotta. Hon anses komma ned till bygderna och tigga mat under Julen. (foto från Fossatun sagopark på Island)

Vid Julen är allehanda av folktrons farligare väsen som mest aktiva, också i Norden; och det har varit folktro sedan urminnes tid. Jättinnan Gryla, för att börja med henne, nämns redan i Eddan, och är därmed en del av Asatron så god som någon. Att mindre bemedlade tiggde mat under Juldagarna har vi redan varit inne  på i föregående inlägg om Julhögarna, och att folktrons väsen då kunde förmodas göra likadant, är på sitt sätt fullt logiskt. Gryla tänktes bo med sin tredje man Leppaludi, eller Läppblåsaren i en grotta i utmarken, men vid Jul samlar hon upp de stygga barnen i en säck, ifall hon nu inte kan få tag i annan mat, och de många Jólasveinarna eller Julsvennerna, som liknar nordisk folktros tomat, sägs vara hennes många söner.

Men för att räkna ut, hur den här sena, 1900-tals betonade traditionen skapades på Island, måste vi återvända till det Nordiska urhemmet. Jon Arnasson, en isländsk författare från 1800-talet, och ännu mer Johannes ur Kötlum, en 1900-talspoet som anno 1932 skrev sin bok ”Jólin Koma” eller ”Julen Kommer” bidrog till att ”Gullifiera” Jolarsveinarna, och skapade en av Bröderna Grimm och tyska sagoförfattare influerad ”Hans och Greta” version av dem. Ett klart fall av vad man kallar ”Christian Belittlement” eller Kristet förminskande med andra ord, som inte har något med den gamla folktron att göra, där Gryla var en jättinna eller en trollkärring, vilken som helst, och inte heller speciellt knuten till Julen. Hon hörde helt enkelt till Tors och de andra gudarnas fiender, som troddes stryka omkring i utmarken och utangårds så här års.

Sångerskan ”Björks” nutida sånger om Jólakötturinn, eller Julkatten som nuförtiden sägs vara Grylas husdjur, kan vi också glömma – det är ett annat sent påhitt, likt Coca-Colas Jultomte, en gång skapad av Haddon Sundblom, en svenskättad tecknare efter Nordiska förebilder, och beskrivningen av Torborg Lillvölvas röda och vita dräkt, fodrad med kattskinn, från Erik Rödes Saga.

Alla dessa moderna traditioner på Island har egentligen grenat ut sig från föreställningen om Gårdstomten, eller varje gårds ursprungliga brukare, som skulle få sin traditionella skål med gröt under Vårdträdet mitt på gårdsplanen. Redan 1915 skrev den skånske forskaren Martin P:son Nilsson och konstaterade att offren till Vårdträdet egentligen var till gårdstomten, som tänktes bo under dess rötter. I Norge hette det Tunträdet, och där satte man om julafton it öl, gröt, gorån, mjölk och brännvin i en särskild Julhög till gårdens väsen, och på samma sätt gjorde man i Värend långt in på 1800-talets andra hälft, enligt ”Wärend och Wirdarna”. I Skåne och Danmark var Vårdträdet någon gång ersatt med en fläderbuske, under vilken ”de underjordiska” tänktes bo, och i Norge drog man ofta likhetstecken mellan Vårdträdet och Högbonden, Högbon, den äldste brukaren som låg i gårdens eget gravfält. Att vättar, Vittror och andra väsen fyllde samma roll i det svenska Norrland vet vi allihop, och härifrån var steget inte långt till utmarkens alla varelser, alverna, vanerna, förfäderna och alla de andra.

Vi vet också att man i Norge trott på Helgafjell och andra berg, där de döda anses bo – och samma tro möter oss i de Isländska sagorna. På Midvintern står förbindelsen mellan Världarna öppen, och i flera Isländska sagor berättas om hur man ser ljus och eldar inifrån berg och högar, kanske mitt över en fjord eller mitt emot de levandes boningar. I Norge sägs älvorna dansa på högarna, och Julafton håller Huldrorna till i ett stort hus, där de firar Julgille, och ”Tuftefolket” eller med andra ord gårdstomtarna tänktes på Ofotens öar komma seglande i en stor Nordlandsbåt om julnätterna, med musik och dans ombord.

I Sydsverige och Danmark heter det, att gravhögarna om Julnatten lyfts upp på enorma guldpelare, och därinne lyser stora eldar och guld – också den sentida sägnen om Trolle Ljungby Horn och pipa hör till samma sägenkomplex. Sägnen går ut på, att en ryttare eller riddare skickas till en närbelägen gravhög från ett slott, för att få reda på något om de döda förfädernas Julfest. Väl där möter han en underskön jungfru, som ber honom dricka ur ett dryckeshorn (kanske är hon en rest av Lussi eller med andra ord Freja) men i en del versioner varnar hon honom för att dricka ur det, i andra blir han själv misstänksam och slår ut innehållet på marken. Den som dricker de dödas öl eller mjöd, eller äter av deras mat måste stanna i underjorden, men ryttaren undgår detta öde i de flesta av versionerna, och rider hem över en plogad åker, som de döda (eller trollen – i senare sägenvarianter blir de nämligen uppblandade med ”troll”) inte kan korsa, eftersom det då bildas kors, och trollen är såklart också Hedningar, liksom förfäderna. Sett emot allt det här, och hela denna sägenskatt, blir den senare Isländska folktron fullt begriplig..

Men gravfälten, och förfädernas egna boningar är kanske inte det enda ställe, där folk från det hinsides firar sin egen Jul. Om Julnatten, kommer de döda också till människornas gårdar, som vi vet – och det är denna tradition – med Julmaten stående kvar på bordet – som ligger bakom den kända sången om ”Tomtarnas Julnatt” eller hur de ”tittar fram ur vrårna” och kommer in i gårdarna från utmarken.

På Island var det länge sed att tända ljus överallt i huset, och så inbjöd man Alverna eller med andra ord förfäderna med orden ”Varen här, som I vara viljen !”, En närbesläktad sägen, som finns både på Island och i det svenska Norrland är den om ”Vittrornas bröllop” (eller ursprungligen – Jul – där en hemmavarande fäbodflicka ser alla förfäder och förmödrar komma in i stugan och fira Jul där, ända tills det äntligen dagas, för de dödas andar kan bara stanna, så länge natten varar.  I Norge gästar också högfolket gårdarna, där man ställt till fest för dem med mat och ljus.

Ofta kallas just detta Högfolk för Julasvenner i Norsk tradition, och därav kommer alltså den senare, isländska traditionen. Långt senare än Vikingatiden, ja på 17-1800 talet, blandade man ihop dem med trollen, och så kommer det sig att somliga av dem är stora, andra små, och folkfantasin betonade så småningom det groteska draget, så att somliga tänktes med stora näsor, andra med svansar.  Oftast gör de ingen skada, men det händer att de drar med sig människor på sin färd till nästa gård, och bönderna slätar ofta till snön eller plogar för dem, för att detta julfölje skall kunna komma farande – men ytterst går de tillbaka på Oskoreien, Odens Vilda jakt, då Oden i midvinternatten uppenbarar sig med hela sitt följe..

Asgårdsreien av Peter Nicolai Arboe (1872) Oden syns i främsta ledet, följd av Freja och Tor i bakgrunden – Hälsa gudarna nu till Julen  – Och förbli Asarna trogna !

Gunne Hands återkomst – ”av Skåne-Kungars blod”

Jag nämnde den skånska kungaätten i ett inlägg för mindre än en vecka sedan. Nu rapporterar Statstelevisionen SVT – för ni tror väl på Statstelevisionen, goda medborgare ? – Dess ord får ju helt enkelt inte ifrågasättas – plötsligt att man återfunnit en av de försvunna Runstenarna från Gunne Hands Hunnestadsmonument, som ju förvaras på Kulturhistoriska Muséet eller ”Kulturen” i Lund.

Två av stenarna har varit försvunna, men nu har den med hjorten (sten 6 ovan) hittats, efter vad det ser ut. Sten nr 2 kan i sen tid ha märkts med ett kors, som inte fanns i originalkompositionen. De övriga är rent hedniska stenar, som inte omnämner någon ”gud” eller jesus, men däremot visar Skånekungen Gunne Hand som ”pellikoforoi Varangioi” eller Yx-beväpnad Väring.

Stenen har hittats nära Ystad, begravd under jordmassor, och landets skickligaste runolog Magnus Källström har uttalat sig hos SVT om fyndet, varför jag tror på det. Detta är en arkeologisk sensation, som vi säkert kommer att få höra mer om längre fram i tiden, och en stor Julklapp till oss Asatrogna Hedningar – och till de av oss – som är befryndade med Vidfamnes ätt..

På sten nr 4 ses Hyrrokkin, den onda häxan som sköt ut Balders skepp Hringhorni i sjön vid hans likfärd. Hon kom ridande på en varg med huggormar till tömmar, står det i Eddan, och det ser vi också här. Hunnestadsmonumentet var ursprungligen ett rent hedniskt monument. Varför skulle man annars avbilda Asatrons och Eddans figurer på stenarna, om det inte var denna tro man ville tillhöra ?

Kampen mot Kristendomen går VIDARE – Allt fler och fler låter sig HEDNAS

Så har då ”Svenska” Kyrkans – eller rättare sagt den Lutheranskt-Evangeliska Kyrkans i Sverige siffror över sina egna medlemstal för November 2020 kommit ut, vilket bland andra våra Hedniska Bröder på ”Ideell Kulturkamp” kommenterat. Inte mindre än 3 505 goda medborgare och goda svenskar fick nog av en politiserad ”Svensk” Kyrka förra månaden, ett samfund som aktivt stöder radikal islam och som bara är en ökenreligion från Mellersta Östern, precis som alla de andra villolärorna, som inte har i vårt land att göra. Den är för övrigt inte ”Svenskare” än något annat – inte numera – för utan Statskyrka finns ingen ”ensamrätt” på att representera just Sverige.

Inte sedan 2005, och inte på 15 år har så många gått ur ”Svenska” Kyrkan i November månad. Denna kyrka fuskar, dribblar och manipulerar med sitt medlemstal, bara för att kunna ta ut skatt av folk, och besnatta allmänhetens plånböcker. Man kallar det visserligen för en ”kyrkoavgift” men då ljuger man rätt ut, för det är en skatt likförbannat. Man tar ut den via skattsedeln och samarbetar med myndigheterna, trots att Statskyrkan upplöstes redan år 2000, och detta är bara ett av många bedrägliga beteenden, som denna ”kyrka” ägnar sig åt.

Bild från sajten ”ideell kulturkamp”

Du kan GÅ UR ”Svenska” Kyrkan genom att trycka på länken här

 

Sedan 1950-talet håller ”Svenska” Kyrkan på med ett bedrägeri. De som försöker gå ur i November eller December varje månad, tvingas betala betala och betala ett helt år och mer extra, eftersom man ljuger och säger att Kyrkan inte ”hinner med” och registrera utträden under dessa två månader. Men detta är uppenbar lögn, något som stammar från tiden då kyrkböcker och medlemsförteckningar fördes för hand, fast de ända sedan 1970-talet eller mer än 50 år varit databaserade. Ändå fortsätter man att hyckla, ljuga och mixtra – och ta folks pengar. Lögnen bevisas inte minst av det faktum att man ändå själv presenterar siffror på utträden år efter år.

Under ett helt arbetsliv med en medelinkomst av ca 35 300 före skatt i månaden förlorar du som svensk mer än en miljon kronor (räknat på 2% kalkylränta, och om du hade fått bestämma över dina pengar själv) och jag tycker verkligen du ska ta och tänka efter om du vill stödja islamiseringen av Sverige, till exempel, eller över dina barns och efterkommandes framtid. Vill du att de ska ha en framtid överhuvudtaget, ja då kanske du vill investera i deras utbildning, och ge dem en acceptabel skolgång, till exempel – för nuförtiden garanteras inte det av statsmakten. Eller kanske du behöver stöd till din kommande pension. Skälen till att gå ur ”Svenska” Kyrkan och aldrig mer ha med den att göra är väldigt goda och väldigt många.

Sorgligt nog har 680 personer låtit sig dompteras av de kristna under November 2020, men minst 52 534 goda svenskar har nu frivilligt gått ur den Monoteistiska förtryckarorganisationen, bara i år – och på ett helt år blir det nog omkring 54 000.

En noggrannare analys av dessa siffror – liksom info om antalet döda kristna, samt om de såkallade ”dop” eller tvångsanmälan av spädbarn rätt in i deras samfund – något som innebär en allvarlig kränkning av individens rättigheter – hundratusentals barn i Sverige har aldrig fått välja sin religion själva, utan tvingas in i samfund de aldrig själva valt – man sätter helt enkelt en stämpel med ”kristen” i rumpan på dem – bildligt talat, alltså… får dock vänta till nästa år, då helårs-siffrorna är klara. Återigen kommer jag då presentera min ”hedningakarta” för hela landet, som visar hur snabbt Hedendomen sprider sig, och hur vi etniska svenskar nu återgår till våra fäders och förmödrars tro.

 

Den bästa gåva en far eller förälder kan ge sina barn, är att låta dem välja tro själva, och lära dem TÄNKA SJÄLV

(Värt att minnas – såhär i Juletider…)

Mera om Knäsättning – eller hur man välkomnar ett barn in i en familj och en ätt, kan du läsa här på mina sidor med hjälp av länkarna ovan. I den hedniska kulturen fanns inget tvång att tro på vissa gudar, eller välja en tro överhuvudtaget. Det fick man göra när man väl var en vuxen man eller kvinna, och verkligen hade tänkt över saken – och så bör det vara i alla någotsånär fria eller demokratiska samhällen.

Personligen anser jag att spädbarnsdop och liknande borde vara i lag förbjudet, för man har inte rätt att kränka människor på det viset, eller tvinga dem att anta en identitet och en tro de aldrig någonsin fått välja själv. Det finns det också många andra i vår tids samhälle som anser, förresten.

 

 

I vilket alla Böner RATAS, Asatru Folk Assembly får sitt tredje Gudahov i USA och firar Egil Skallagrimssons dag…

Som bekant var det Nobeldagen igår, och då brukar ”Svenska Akademin” med hjälp av såkallat Snille och Smak offentliggöra Forellpristagaren i Glitteratur – nej förlåt vad skriver jag – Nobellpristagaren i Litteratur skall det förstås vara.

I år går priset till någotslags fullständigt okänd amerikansk poetissa, som ingen i det här landet och knappt ens i andra länder någonsin hört talas om, men som alla dessa ”glitterati” och allehanda festprissar typ Jean Claude Arnault tydligen finner otroligt intressant.

Jag betackar mig fullständigt för hela arrangemanget, eftersom jag är hedning, och jag säger som  en tidigare amerikansk litteraturpristagare vid namn Bob Dylan – ”You don’t think twice – och mycket riktigt tackade han nej till hela priset, för vem vill egentligen ha med denna åtskilligt skamfilade Akademi att göra, numera ? Dess ledamöter är inte så snillrika, och god smak har de bevisligen inte heller.

Och vilka djäkla ”Snillen” sen ?

I Förrgår, däremot – denna Odens Dag – firade vissa personer som kallar sig ”Asatroende” och som bor i USA, något som de kallar Odin World Prayer Day, och som de säger sig praktisera från sina ”pagan altars”, en gång i månaden, alltså den nionde varje månad.

Ja – ni hör ju själva hur abderitiskt dumt, intelligensbefriat och fullständigt förståndshandikappat detta låter, antar jag.

Personer som inte ens behärskar de mest grundläggande reglerna inom Asatro borde vänligt men ytterst bestämt tillsägas att hålla tassarna borta från den.

Alla trossystem har just regler eller dogmer, och vår egen nordiska tro är fanimig inget undantag, och ingen djävla amerikansk lekhage för new age-patrask eller kristna småbarn, där man kan springa runt och göra som man vill – på det mest befängda vis.

För det första – och jag har förklarat detta för er många många gånger – vi Asatroende ”ber” aldrig. Det konceptet ingår helt enkelt inte i vår Tro eller religion, och det har aldrig gjort det heller. Själva det fornengelska ordet ”prian” eller det nutida engelska ”pray”, alltså det kristna ordet för att be, har aldrig ens funnits i något Nordiskt språk, inte i de Germanska språken eller ens Proto-IndoEuropeiska (PIE enligt etymologerna, alltså språkforskarna) heller, så vitt jag vet. Däremot finns och fanns ett fornnordiskt, norrönt ”bidja” men det verbet har inte ett djävla dugg med kristna böner att göra, för det betyder befallning, sakframställan eller direkt order, som i en Konungs bud, eller ”jag skall be om en svensk julskinka i år, tack” vilket betyder att man BETALAR för skinkan, och ta mig tusan inte får den gratis.

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. HÄR HJÄLPER INGA KRISTNA BÖNER ELLER KLAGOSÅNGER…

Vet ni inte vad som menas med en direkt order, förresten, så kommer jag i händelse av krig eller örlig ställa upp er emot närmsta vägg, och skjuta er i huvudet eller bröstkorgen för ordervägran eller desertering – dödsstraff i krig är helt legalt enligt Svea Rikes Lag, nämligen – och i kraft av mina nuvarande maktbefogenheter som statlig tjänsteman, kan jag faktiskt göra detta – på förmans order – trots att det i en del fall kanske skulle bjuda mig emot. Men vad er övriga angår, ”fornsedare”, överåriga hippies eller vad slags folk ni nu än är kan jag ur mitt svarta och hedniska hjärta säga att det förmodligen inte skulle göra mig så mycket – vissa av er skulle jag utan tvekan skjuta själv, på det sätt man vanligen avlivar råttor eller annan ohyra – med nackskott – så snart jag fick order om det.

Ska ha, Ska ha, Ska ha” säger en kristen Stortrut. Det ropet har vi också hört förut.

Asatron är en naturreligion, och inget i naturen är gratis. Du får inte älgkött, utan att först jaga fatt på en älg, fälla den, stycka den och ta hand om köttet. Du kan inte skörda någonting alls, utan att först så, och för att alls få något, måste du först arbeta. Detta gäller också i vårt nutida samhälle, även om vi nu har en massa bidragsberoende idioter här i landet, sådana som tror att de kan inkassera ”medborgarlön” på andras arbete, och få sig tilldelade bostäder, jobb, sjukvård och alla andra fördelar helt gratis, utan att någonsin betala för det. Det säger sig själv, att inget samhälle kan fungera så i längden, och inte heller naturen eller universum i stort fungerar så.

De kristna förstår inte, att ”bön” på sitt sätt är den mest ultimata hädelsen av alla. Ser vi saken ur monoteistisk synpunkt, och tror på en enda, allsmäktig gud, så är det verkligen förmätet att tro, att man skulle kunna påverka universums härskare att göra som man vill, och hela tiden få sina egna önskningar tillgodosedda. Begreppet bön är inget annat än ett oerhört naivt sätt att försöka ”styra Gud” och likt ett drägglande spädbarn bara skrika på godsaker och julklappar, gällt och ihållande, stup i kvarten. De kristna använder sig av sin gud som ett slags krycka som ska hålla dem uppe, så fort livet blir för svårt, för de förmår inte göra någonting själv, inte tänka en tanke för sig själva, och försvarar sig inte ens, när de blir angripna. Hela tiden hänger de sin inbillade Pappa, Mamma eller ”allsmäktige herre” i hälarna, och tror att han skall komma farande och lösa alla problem åt dem, så fort det inte passar. Men livet fungerar inte så, som vi alla kan se. Och naturen fungerar inte så, den heller.

Till och med folktrons Gårdstomtar arbetar, dagligen och i sitt anletes svett. Det borde förmodligen ni också göra, kära läsare, istället för att komma drällande med något verkningslöst kristet bönerabblande och mässande.

Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál, och det är också ett gammalt svenskt ordspråk. ”Som man sår, får man skörda” är ett annat, och det svenska ordspråket lär förresten återfinnas redan i den kristna bibeln.  Människor som inte vill arbeta, och som vill få allt gratis är mig föraktliga. De kristna bär sig åt som romska tiggare, som nuförtiden sitter framför varje snabbköp, varje stormarknad, varje affär i Landet Löfvén, eller det som en gång var Sverige. Vårt Sverige.

Begriper ni inte detta, så läs vad jag redan i Januari 2019 skrivit i ett annat inlägg – förslagsvis TRE GÅNGER och så att ni LÄR ER någonting !!

(skärpning tack – begrips ?)

Det finns inga ”pagan prayers”. Det finns inga ”pagan altars” heller, av den enkla och fullkomligt naturliga orsaken, att själva ordet eller begreppet ”altare” är något kristet, och det har aldrig förekommit i Asatron. Vi har en ”Stall” (norröna stallr) att ställa våra gudabilder på, men det är också allt.

Fakers ! Stöd dem INTE !!

De ”lönn-kristna”, fakers, lögnare, dumhuvuden, oinsatta som lanserat denna Idiotiska ”Odin World Prayer Day” finns mest till på ett löst nätverk, lett av en viss Seth Chagi – som är amerikansk jude – ganska så många amerikanska judar och judiska intellektuella intresserar sig lustigt nog för den Nordiska Asatron – för egen del tycker jag att de hellre borde praktisera den religion och den kultur som faktiskt är deras, och som de alla de facto tillhörmen föralldel, föralldel – ingenting är omöjligt – som jag berättar för er finns det faktiskt enstaka Asatrogna och praktiserande Godar i Israel också, och de är i alla fall så kunniga, att de förstår grunderna bakom alltihop, och inte ställer sig vid ”Klagomuren” I Jerusalem, hymlar, fromlar, låtsas gråta och rabblar en massa strunt – för sådant är det ingen nytta med, inte i något land, inte i någon religion.

 

Kanske ett bättre val, trots allt ? Vissa spyr ständigt galla över dessa, och kallar dem för ”Rasister”

Emellertid – inte alla amerikaner är rena dumhuvuden, och en del har i alla fall lärt sig vissa grunder i vad de säger sig representera. Tidigare har jag berättat för er om den Asatrogna organisationen Asatru Folk Assembly, grundad 1994 av en viss Stephen McNallen, tidigare Ranger, US Army och under sin ungdom journalist och skribent för mera tvivelaktiga publikationer såsom ”Soldier of Fortune” samt verksam i Sydafrika, där han ömmade för djurskydd och elefanter (knappast höger-extremt i sig, även om AFA är en mycket toppstyrd och hierarkisk organisation, som inte respekterar svensk föreningstradition eller yttrandefrihet hos sina medlemmar, efter vad det ser ut – jag skall komma till varför så småningom. )

Till och med CNN har nu uppmärksammat, att denna Asatrogna organisation fått sitt tredje gudahov i småstaden Murdock, Minnesota – som bara har 300 invånare. Det skedde via ett kommunalt beslut just i förrgår, 9 December – på en Odens dag – och förutom vissa ansatser till ”odinism” och andra monoteistiska dumheter (somliga ”löndarkristna” vill bara byta ut JHVH emot Oden, men se det går inte, eftersom det strider emot Asatrons sanna natur – den ÄR av naturen Polyteistisk och INGET annat !!) samt det faktum, att vissa tidigare medlemmar av AFA faktiskt befunnits vara skitstövlar, samt högerextrema (inte helt ovanligt inom Miljöpartiet i Sverige heller – tänk på Mehmet Kaplan och ”de grå vargarna” från Turkiet) så har man inte – i Minnesota samt Karl-Oskars och Kristinas gamla bygder funnit något fel på dem alls.

Utomstående har klagat, näthatat och fronderat. Man har sagt, att AFA skulle vara ”White Suprematists” eller Rasister, bara därför att de endast och endast bara accepterar vita amerikaner som medlemmar – eller etniska svenskar, därför att de nu finns i Sverige och övriga Norden också.

Men detta är inte, att vara någon ”suprematist” alls, eller att säga att man är BÄTTRE än någon annan – för det har AFA/USA mig veterligen aldrig sagt. Om någon alls är ”suprematist” så är det de kristna i USA, som säger att ALLA måste följa deras religion, eller muslimer i Sverige till exempel – som säger samma sak.

Och rörande den eventuella rasismen – betänk nu detta:

  • Jag kan inte gå in i det Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, för jag är ingen kvinna. Jag klär mig inte ens som en. Är då det Socialdemokratiska Kvinnoförbundet också ”rasister” ?? Ja eller Nej ?
  • Jag kan inte gå in i det Liberala Ungdomsförbundet i Sverige, för jag är inte under 25 år, och därmed ingen ungdom längre. Är då det Liberala Ungdomsförbundet ”rasister” ?? Ja eller Nej ?
  • Jag kan inte gå in i ”Afrosvenskarnas Riksförbund” som det så vackert heter. Jag är inte svart i hyn, nämligen, och detta mycket kuriösa ”Riksförbund” under den mäktiga Sabuni-klanens ledning, har kanske sina sidor. Deras insatser i svensk politik har mest begränsats till att vilja förbjuda vissa Tintin-album, kräva att Carl von Linnés och Gustav III:s statyer i Stockholm ögonblickligen måste rivas, och sen tycker de att de ska ha mer bidrag gratis mer mer mer från det bidragsindustriella komplexet, och att deras medlemmar skall ha flerdubbel rösträtt, gentemot de etniska svenskarna. Åtminstone tyckte de så för ett par år sedan, då Sabuni-klanen tog över. De tror också att alla deras kvinnliga medlemmar har 3 barn eller mer, trots att det inte alls behöver vara så i verkligheten. Är då ”Afrosvenskarnas Riksförbund” Rasister eller Inte – Ja eller Nej ?? (och varför vill inte alla personer i Sverige, som nu ÄR svarta ha med dessa mycket märkliga ”Afrosvenskar” att göra. Alla ”svarta” tycker inte som dem, nämligen.)

I Sverige finns i alla fall något som heter Fri Föreningsrätt enligt lag, och det innebär bland annat, att vem som helst, eller vilken grupp som helst har frihet att organisera sig, och hitta på samfund eller föreningar med vilka konstiga hitte-på regler som helst, för vill man exempelvis skapa en hemlig klubb för alla som heter Joachim med just CH, fast det skall uttalas med K, så får man naturligtvis det. Det är inget olagligt i sig. Och inte heller finns det något olagligt enligt delastaten Minnesotas lagar, så vitt jag vet – i följande – om vi just skall tala om de legala förhållandena i just Minnesota, ”The Carl Oscar State” you know”

”We in Asatru support strong, healthy white family relationships. We want our children to grow up to be mothers and fathers to white children of their own. We believe that those activities and behaviors supportive of the white family should be encouraged while those activities and behaviors destructive of the white family are to be discouraged.”

Är detta egentligen fel ? Är det rasism ? Puertoricaner i USA vill förmodligen gifta sig med just Puertoricaner, och behålla sin ”Chicano” eller latinamerikanska kultur  – och det står dem väl också fritt – eller hur ? Varför skulle då vita amerikaner, eller de med norsk, svensk, dansk, Nordisk härkomst inte få göra samma sak ??

”Take me Fasen, The Clabbarper ! It was visst The Fjärsman i alla fall – Männ vi sulle kanse ta å spika english lite bätter !” (Ur Parodi-serien ”USA-Nisse” av Svenska MAD)

Borgmästaren i Murdock, Minnesota, Craig Kavanagh har heller inte funnit något att invända – och han tycker nästan samma sak som Byggnadsnämndens Ordförande i vilken svensk sketkommun i ”Landet Löfvén” som helst – för han hävdar att markanvändningen och det som hos oss heter fysisk planering som är det väsentliga. Marken vid Murdocks huvudgata, fär den gamla träkyrkan i 1800-tals stil ligger, är avsatt för religiösa ändamål, och därmed punkt.

Han sade följande till CNN:

”This vote was about a zoning permit to let an old abandoned church be used for exactly what it was built for ”a church.” Now I understand the beliefs of who will be using the church are much different from one another, but that is every person’s 1st amendment right according to the Constitution.”

Och AFA:s representanter svarade:

”To the City Council of Murdock, thank you. We know there was a lot of pressure on you to deny us our permit and right to worship,” the post said. ”We appreciate your fairness and this opportunity.”

Bättre och rakare kan det väl inte sägas, eller hur ? Skall muslimer och liknande ha rätt att bygga Moskéer i Sverige, ja då ska faktiskt vi Asatroende och de av oss som ÄR ursprungsbefolkning i det här landet (nej, det gäller inte samerna – de är ingen ursprunglig befolkning, då de flyttade in 5000 år och mer senare än oss svenskar) ha en självklar rätt att göra sammalunda.

På samma dag – alltså i förrgår – firade samma Asatrogna organisation i USA (som jag inte håller med i allt – jag har läst några av mr MacNallens böcker, och han är inte som en nalle för just mig) Egil Skallagrimssons dag.

AFA:s text om Egil, är till stora delar ytlig, och ger inte denne store skald och krigare full rättvisa.

Fel låt vann ? Jamen så synd då för Monoteisterna !!

Egil, son av Skallagrim, sonson av Kvällulv Herse, var förvisso en man att minnas. Hans namn kommer leva mycket mycket mycket längre än vissa beskäftiga PK-poetissor från over there, som ingen kommer minnas om ens fem år eller tio.

Angående de nordiska Jul-lekarna, som jag ju skrev lite om igår, inklusive den trevliga leken ”Slåtterkalas” (som mycket påminner om den ständiga kristna hetsen emot Asatron) så kan vi erinra oss hur Egil Skallagrimsson spelade Knattleik, och debuterade som skald när han var sju år gammal. Allt enligt Egil Skallagrimssons egen saga, som översatts många gånger till vårt eget språk, det språk som en gång kallades Ärans och Hjältarnas. 

Tyvärr är många moderna utgåvor av Egil Saga Skallagrimssonar felöversatta, och mördade av arma stympare och okänsliga vrak som Edda-förstöraren Lars Lönnroth, till exempel. Men det behöver man inte bry sig om – A U Bååths utmärkta och väsentligt korrektare (särskilt vad skaldskapen angår) utgåva från 1883 finns fortfarande på nätet.

”Knattleik” spelades alltid på is, och sällan eller aldrig på barmark, som en del amerikaner felaktigt tror. Man kunde spela i lag, eller enskilt, och spelet spelades alltid med klubbor, aldrig slagträn. Det påminde mest om Bandy, eftersom det spelades med en liten boll, inte en puck eller fotboll, och inte alls om cricket, även om diverse Engelsmän vill få det dithän.

Knattleikr spelades inte på sommaren, men i Goi månad som var februari, eller i Julmånaden. Det var en vintersport.

Knattleik betyder inte bollsport, utan slagsport. ”Knati” – som i ”es kun knati iatun” eller ”han kunde slå en jätte” står det ristat på Rökstenen i Östergötland, som väl alla bildade människor vet. Bollen fick drivas med klubborna, och det var tillåtet att tackla, men inte brotta omkull eller hålla fast en motståndare. Påståendet om att man inte vet, hur spelet spelades är också fel, för man vet tillräckligt mycket från inte mindre än fem historiska källors beskrivning, och kan mycket väl rekonstruera, hur det gick till. Matchstraff och utvisning fanns också – liksom utvisningsbås, och då Egil för första gången vid 7 års ålder blev skald, gick det till såhär – och bara som såhär:

Skalla-Grim hade stor gamman af kraftprov och lekar. Om slikt syntes honom nöjsamt att tala.

Vid den tiden övades Knattleik allmänt. Där i nejden var många starka män; dock gick ingens styrka upp mot Skalla-Grims, fastän han var tämligen till ålder kommen.

Hans son Egil var en ivrig brottare. Han var hetsig i tagen och argsint. Och alla visste att be sina söner väja för Egil Skalle-Grimsson. –/ be som i beordra – ingen kristen bön ! / — I början av vintern var där en stor Knattleik bestämd att
hållas på markerna vid Hvitån. Dit samlades folk vida om från alla härad.

Många av Skalla-Grims huskarlar for dit. En av de bästa bland dem var Tord Graneson, en ung och mycket hoppingivande man. Han höll av Egil, och aktade på honom.  Egil bad Tord, att han måtte få fara med till leken. Han var då i sitt sjunde år. Tord lät honom få sin vilja fram och lyfte honom upp bakom sig på hästen.

När de nått fram till Knattleiken, delade man sig i spelflockar. Dit hade även många småsvenner kommit; och de ordnade sig till en annan lek. Egil kom att kasta emot en, som hette Grim. Grim var elva eller tio år och stark för sin ålder. Som de så lekte samman, vart Egil den svagaste. Grim gjorde också det bruk, han kunde, av sitt övertag. Då rann sinnet på Egil.

”Höga klubbor” eller High Sticks är förbjudet också i modern Hockey, men förekommer likafullt…

Han lyfte bollträt och slog till Grim. Men denne grep honom om livet, slungade honom med fart i backen och rappade på honom rätt illa samt sade sig vilja slå honom lemlös, om han inte höll sig tam. När Egil kom på fötterna igen, gick han ur leken, och de andra småsvennerna ropade och skrek glåpord efter honom. Han sprang hän till Tord Graneson och sa, vad han råkat ut för. Tord svarade:

»Jag skall gå med dig, så ska vi nog få hämnd på honom !”

Tord räckte Egil en krumhörnad yxa, som Tord just höll i handen. Detta slags vapen var då i gängse bruk.

De gick hän till platsen, där svenleken hölls. Grim hade då gripit bollen och slog den långt bort. –/det var tillåtet att ”teka” genom att kasta upp bollen i luften, och slå till den när den nådde marken/–  De andra satte efter den. Egil for emot Grim och högg yxan i hans huvud, så att den med ens stod  fast i hjälmen.  –/man spelade knattleiik med hjälm, som i Bandy eller Hockey – inte utan!–/

Han gick sedan med Tord bort till sina följeslagare. De rusade strax till vapnen, och så gjorde de andra. Oleif halte drog med en flock över till männen från Borg.–/ Den gård, som Egils ätt kom ifrån. Den finns kvar på Island än idag. /– Den skaran var då den manstarkaste. Så skildes man för den gången.

Härav reste sig trätan mellan Oleif halte och Grims far, Hägg af Häggstad. De slogs i Laxfit vid Grimsån. Sju män fälldes där, Hägg var sårad till döds, och  hans broder föll.

Egil blev som vuxen den främste av män, och vann flera slag som befälhavare åt Kung Adalsten eller Ethelstan av England. När kungen gav honom en guldring om flera markers vikt, glodde Egil ömsom surt på kungen och sin vänstra arm, som var utan armring. Han menade, att flera års trogen tjänst var värt en guldring till…

När Egil kom hem, var Skalla-Grim fåordig, men hans moder Bära menade, att Egil var ett vikingaämne, och det vore rådigt att ge honom ett härskepp, så snart han hade åldern inne. Då kvad Egil en visa:

»Det mälte mig min moder,
Att man mig skulle köpa
Fagert skepp med nya åror —
För att resa ut med Vikingar,
Stå i höga stammen,
Styra goda knarren
Hugga en och annan –
Och så hålla i hamn !

Ja, så gick det alltså till, när Egil Skallagrimsson gjorde sitt allra första kväde. Det skulle bli mer av dem sedan. Översättningen av kvädet är här den, som ”Röde Orms” författare Frans G Bengtsso råkade föredra, och jag drar den strofen fritt ur minnet. Frans G anmärkte klokt nog, att det inte var detta med att ”hugga en och annan” som var huvudsaken för Egil. Det kunde nog inte undvikas, att ”sådant läder skall sådan smörja ha” som det heter på god svenska, och skitstövlar och kladdsockar, kunde man för hans del lika gärna slå i Hel. Men – huvudsaken var resan, äventyret, att se skeppen segla och havet häva sig – och så ”hålla i hamn” vilket är diktens suveräna avslutning, där liksom det drömda skeppet slutligen stannar – och kvädet självt har havets rytm – märker ni det ?

Det här är saker, som ingen ”Svensk Akademi” någonsin kan förstå, och som inga Katarina Frostenssöner, inga fisförnäma lekskolefröknar behärskar eller begriper – för de har aldrig seglat ett skepp av trä under öppen himmel som jag själv, eller spelat Knattleik.

Och låt oss nu fortsätta med ett senare stycke ur sagan, som visar hur det till slut gick för Tord, som ju satte ett mordvapen i händerna på ett oskyldigt barn, eftersom han själv bara var en oförståndig tonåring.

Då Egil var tolv år gammal, var han så reslig, att få män ägde sådan styrka och storlek, att de ej kom till korta för honom i lekarna.

I den vinter, som var hans tolfte, for han ivrigt till Knattleiken. Tord Graneson var då tjugoårig och mycket muskelstark. Det hände ofta, som vintern gick, att Egil och Tord kom att i leken stå emot Skalla-Grim. En gång slogs boll söder ut i Sandvik vid Borg. De hade då Skalla-Grim emot sig, men han tröttnade, så att de fick övertaget.

Men vid aftonen efter solnedgången tog det en värre vändning för Egil och Tord.

Egil levde tills han var långt över 80 år, och överlevde alla sina söner. I ”gammal karls visor” skämtade han om sig själv, hur han blivit halvdöv och nästan blind, och hur han inte hade lust efter kvinnor, som när han var ung. Få åldringar skulle idag kunna göra detta.

Skalla-Grim vart nu vred och fick sådan styrka, att han lyfte upp Tord och kastade honom i backen så hårt, att nacken bröts och så fick Tord sin bane. Därefter grep han tag i Egil. Torgärd Bråk, en af Skalla-Grims trälkvinnor, stod och såg på.

Hon hade fostrat Egil i barndomen, var rask, stark som karlar och synnerligen trollkunnig. Hon skrek:

»Går du nu bärsärk mot din egen son, Skalla-Grim ?»

”Kan ni det ord, som stavas KALLE ÄRLIG RUDOLF RUDOLF IVAR NIKLAS GUSTAV – Ja just så !” (personen på bilden har NATURLIGTVIS inget som helst samband med vad som skildras i denna krönika)

Han släppte Egil och slog efter henne. Hon hukade sig undan och sprang sin väg. Skalla-Grim for efter. De sprang helt ut till yttersta udden av Digranäs. Där sprang Torgärd Bråk rakt ut ifrån berget och ner i sjön. Han kastade en stor sten efter henne; den tog mellan skulderbladen, och hon kom aldrig upp mera. Stället kallas nu Bråksund.

Bråksund är sundet där moderna Islands-väg 1 går över till Borgarnes, där Egils gård stod. Digranes ligger 5 km därifrån, och syns i mitten av kartan.

 

När de senare på kvällen kom hem till Borg, var Egil mycket förgrymmad. Skalla-Grim satte sig med folket till bords, men sonen var ännu ej kommen till sin plats. Han gick in i eldhuset till den man, som var Skalla-Grim kärast och med honom hade tillsyn över allt arbete och gods där på gården. Honom högg Egil banehugg på, och steg sedan in på sin plats vid matbordet.

Skalla-Grim lät intet ord falla om detta, och allt framgent låg det målet tyst. Far och son talades icke vid, varken i godo eller ondo. Så gick det den vintern.

Sägas bör också, att Kvällulv eller Kveldrulfr, som han faktiskt hette och som var Egils farfar, också var en man som hade ett hett sinne, liksom alla sanna skalder – och de sanna skalderna skall man inte skämta med !

Kvällulv hade den vanan att han satt sent uppe vid ölet om nätterna, och under den mörka årstiden eller Juletid, så tilltog hans styrka betydligt, när solen hade gått ned.

En gång var Kvällulv bjuden till ett gille med en mängd män han inte gillade, sägs det, och då kom han till att skratta. Och han skrattade och skrattade – ja till slut skrattade han så tårarna rann. En av männen frågade honom till slut vad det var som var så förtvivlat roligt.

Och han svarade dem, förnöjt skrockande: ”Jo, förstår du – Jag tänker på hur lätt det skulle vara för mig att dräpa er alla !”

Frågan är väl, om man inte skulle tilldela Egil Skallagrimsson eller hans fäder Nobelpriset i Litteratur, fastän Postumt !

Är det ”Anna” som kommer med kanna ?

Gårdagens ämne var ”kulturell appropriering” och jag fortsätter nu – på sitt sätt – precis där jag slutat. Idag är det Anna-dagen, alltså den Nionde dagen i den tolfte månaden, som är Julmånad efter Jolner eller Oden – för Jolner är ju ett av hans många Heiten eller binamn.

I den långt senare, påklistrade och påtvingade kristna folktraditionen däremot, lär det finnas ett svenskt ordspråk som säger att ”Anna kommer med Kanna” och att man på Anna-dagen skulle brygga julölet, så att det blir klart till Jul. Även Lutfisken skulle blötläggas denna dag, en tradition som jag kommenterat i detalj redan förra året.  Men hur gammal är Anna-dagen och den fejkade traditionen om ”Anna Själv tredje” som skulle vara namnet på Jungfru Marias ärkekatolska mor ?

GLÖM bort den där jäkla Anna (P ?? ) ! Hon verkar närmast KRIMINELL, och svår att ha och göra med…

Första gången den 9:e i Julmånaden alls associerades till någon biblisk Anna på svensk mark, var i Uppsalakalendariet (från 1344) enligt Alf Henriksson i ”alla årets dagar”. Innan dess firade man inte någon Anna-dag I Sverige, och någon katolsk Anna-kult av jesu påstådda mormor fanns inte heller, för den infördes av Katolska kyrkan först efter ett kyrkomöte på 1400-talet. Det finns inga belägg alls för att ens själva namnet ”Anna” – som är vanligt i Europa men som inte är Nordiskt – skulle ha använts i vårt land före 1291.

Anna Perenna i det gamla Rom var enligt vissa ett annat namn för Ceres, som bland annat var gudinna för ÖLBRYGGNING

I det gamla Hedniska Rom fanns däremot en gudinna benämnd Anna Perenna, vars namn stod för Annus eller År och ingenting annat, och henne firade man med en stor fest vid Vårdagjämningen – i Medelhavskulturerna var ju ofta Nyåret och Vårdagjämningen samma sak. I Anna-festen ingick rikligt med vin, och att katolska präster under Nordens medeltid försökt stjäla och appropriera våra Hedniska och Nordiska Jultradtioner, är vi alla redan medvetna om.

Troligen gick det alltså till så, att kyrkan flera århundraden in i Medeltiden försökte förstöra det hedniska bryggandet och de övriga öl-traditionerna genom att först komma med förbud, och sedan listigt ”kristifieradem – kulturell appropriering med andra ord – men se – det ska vi inte låta dem komma undan med.

 

Julölets traditioner går tillbaka till hednisk tid, skriver folklivsforskaren Ebbe Schön på sidan 115 i ”Folktrons år” och det är han helt säker på. Man borde inte tveka om att även Julbak, Lutfisk och andra mat-traditioner kommer från samma källa. Hammartecken gjordes i många bygder över öltunnorna, och att nämna något smutsigt eller fult var förbjudet (för man ville inte att jäsningen skulle störas och brygden ta smak av sådant) – Loke, Beyla eller andra liknande varelser nämnde man inte ens vid namn, men däremot Frej och Byggve, Frejs tjänare, själva kornguden – för öl görs ju vanligen av korn, men inte av andra sädesslag –  vete- och havreöl finns bara på sommaren, och råg har mest ansetts som en dålig ersättning, lämpligt för finnar och fattighjon, vad nu ölet angår.

Ceres, som gett Cervesa – det spanska ordet för Öl – dess namn – är fortfarande ett namn för Julöls-tillverkade bryggerier i Danmark och över hela Världen.

Det finns många missförstånd om den hedniska ölkulten. En av de mest seglivade lögnerna som sprids på internet, är att Beyla skulle vara Mjödbryggningens gudinna, men det är fullständigt omöjligt”lortig ladgårdsdeja” kallas hon av Loke i Lokasenna, och hennes blotta namn uttalas med diftongen EY vilket blir Ö eller Y, men aldrig någonsin I – se detta inlägg.. Och hennes namn har inte med ”bin” att göra…

Tyvärr har många hedningar i vår tid gått på dessa ”fake news” och förstår inte riktigt, vilka gudamakter våra förfäder anropade vid ölbrygd. Vi vet, att det var Oden själv som kom med det första mjödet till Asgård – vilket jag berörde i det förra inlägget – och att det var Tor man anropade för beskydd av den färdiga varan och öltunnorna, så att inte vättar och annat oknytt skulle ta sig före att stjäla, och tappa ur dem.

Nej, Beyla heter hon INTE – men försöker sig på att vara Sköldmö, tydligen… Såå söt såå…

På Valhalls tak står geten Heidrun, ur vars spenar ölet och mjödet flödar, helt av sig självt. Skall ni brygga klokt, så klokt ni vet – anropa då denna get – men ge fan i vitekrist, och Islams profet !

Har ni sett vår lilla Get ? Den har skägg, likt någons profet – men är vida BÄTTRE som man vet…

Till sist ska sägas, att jag knappt umgås med några Annor, Marior eller Birgittor. Väljer jag mig en Öldeja för Julen, eller någon som alls skall skänka i horn åt mig, får hon ha ett äkta nordiskt namn – alla andra RATAS – Bara så ni vet – så försök inte, men HEDNA ER, kära kvinns !

 

 

”Goder afton, Goder Afton – Både Herre och Fru – vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL

Ja – Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUUL!”

Början på Julmånaden

Så har vi då hunnit till början på Julmånad, vilket är det gamla svenska månadsnamnet för December. Tillika är det Odens månad, vilket andra Asatrogna uppmärksammat, eftersom Jolner, alltså själve Jularen, eller Han-som-gör-så-att-det-blir-Jul är ett Heite eller binamn för Oden. Jag har flera gånger talat om för er i den här bloggen att ni måste lära er att skilja på Heiten och Kenningar, och det är inte det enda ni måste lära er att skilja på.

Ni måste också lära er att skilja lögn från sanning, och Monoteism från Polyteism och Nordisk Tradition, till exempel.

 

”Vi önska eder alla en Jesus-Fri Jul !”

Många sprider ut rena lögner och missuppfattningar om Asatron och den Nordiska Kulturen. En av de allra värsta, och en missuppfattning och vantolkning som spritts ända till USA, är att vi Hedningar skulle fira något som påstås heta ”vänt” eller till och med ”vent” (en del av de här vane-lögnarna kan helt uppenbart inte stava) och som skulle manifestera sig i att vi skulle använda ett slags sjuarmad ljusstake, som Judendomen, tända kristna adventsljus och märka dem med runor i fel ordning – man börjar aldrig med FÄ-runan i andliga sammanhang, av förståeliga skäl – och annat sådant. De här personerna tror tydligen att kristendom och tyska 1930-tals traditioner från nazismens årtionde är detsamma som svensk tradition, och ibland tänder de sex ljus, ibland sju, ibland fyra – och tja – som vanligt verkar de här personerna inte veta vad de pysslar med.

Allt det här är lögn. Det är hitte-på, BOGUS, falsk information och fake news som sprids på nätet. Det finns ingen djävla ”Sunwait” eller ”Solväntan” i Nordisk tradition, än mindre någon ”Årsväntan” – allt det här är bara New Age, och helt nyuppfunnet.

Några traditioner i den stilen har aldrig varit svenska, och aldrig dokumenterats heller, förutom att folkloristen Ebbe Schön på ett ställe i sin bok ”Folktrons år” nämner att några förvirrade bönder i Västergötland på 1800-talet blandade samman ”vent” i ”advent” med det svenska ordet ”väntan” – en ren såkallad folketymologi med andra ord, på samma sätt som skånska bönder under samma tid lär ha tolkat ordet ”advokat” som ”apekatt” och ”bibliotek” som ”bibel-apotek” och andra skämtsamma förvrängningar.

För övrigt har Kammarkollegiet, den myndighet som förvaltar vilka religioner och samfund som får räknas som godkända enligt svensk lag redan fastställt, att det bara och endast bara finns tre officiellt godkända och legala samfund för Asatro i Sverige.

”Forn Sed” som en del tokgökar påstår sig praktisera, har inget med svensk eller nordisk kultur att göra, inte heller med Nordisk Hedendom eller Asatro som sådan. Det är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt heller aldrig vara något som representerar den Nordiska Hedendomen, eftersom det bara är en utomparlamentarisk, politiserad form av New Age.

”Fornsederi” är inget jag praktiserar, och inget jag ägnar mig åt. Jag skulle heller aldrig någonsin rekommendera, att någon läsare av den här bloggen ägnar sig åt sådant, helt eller delvis. I så fall kan ni lika gärna gå med i någon sekt, typ Knutby Filadelfia, Livets Ord eller Ananda Marga kanske, ifall ni nu vill ”new agea” och ”fornseda loss” riktigt ordentligt.

Men – men – snart är det väl dags för de årliga artiklarna från diverse fnoskiga fähundar och lallande hipster-vrak från Åmål eller någonstans om att Du kan fira Lucia hur du vill och andra dumheter i den stilen. Nej säger jag – det kan du inte alls – för då är det INTE Lucia längre, utan just bara Bogus, Dumheter, Hitte-på, Snack i Backen och ren djävla lögn.

Jag har redan bemött de här dumheterna både en, två och fyra gånger – liksom vad ”Lussi” eller midvintern ursprungligen stod för.

Långt långt bortanför New Age-flummarna och den kristna fundamentalismen utges idag en liten bok  av förlaget jps media, som handlar om SVT:s julkalendrar, en sak som däremot får sägas vara en etablerad – om än väldigt sentida – tradition.

Bland annat intervjuar man just Ebbe Schön i egenskap av folklivsforskare om den kristna förföljelse som utbröt, när SVT visade programserien ”Trolltider” år 1979 och 1985, fastän den serien kanske inte hade så mycket med svensk folktro att göra. Vad som orsakade de kristna tittarnas fanatism var bland annat det faktum att man på rättvisa grunder satt in Oden och inte någon Jesus i lucka 24 , och fortfarande flammar förföljelsen av oss Asatroende upp lite då och då såhär i Juletid, samtidigt med de gängse förvrängningarna.

Kristen appropriering, stöld av våra religiösa symboler och mycket annat förekommer gång på gång, både från fornseds-patrasket och de högerextrema. När skall det egentligen ta slut ?

Själv har jag idag ägnat mig åt att läsa ur en liten bok om Gårdstomtar – i motsats till Jultomten (för denne existerar bara i singularis, han är aldrig ett plural, och vi vet att Jolner, Oden och just Jultomten är samma person) som ju finns hela året om, och inte har något specifikt med Julen att göra. De är en del av Vanernas släkte, liksom vättarna, vittran och andra väsen med samma natur, och gårdstomtar uppstår rätteligen ur den förste brukaren, odlaren eller bonden på en gård – som det är, skall vara och alltid har varit.

Från Älvsåker i Halland kommer en vandringssägen, som finns också i Danmark och Norge – vilket tyder på att den förmodligen är rätt gammal. Gårdstomten fick ett grötfat på Midvinter, som sig bör och som man borde ge, men han fann inget smör i gröten. Då vredgades han, och sökte upp den bästa mjölkkon i gården, och slog ihjäl henne med ett enda slag av sin yxa – men oturligt nog fann samma gårdstomte smöret underst i grötfatet, dit det runnit i värmen.

Men gårdstomten fann snabbt på råd. Han erinrade sig att det fanns en likadan ko i granngården, och den bar han raskt till den egna gården på sina egna axlar. Så bar han över den döda kon till grannens, innan det vart dager och ljust, och ingendera av bondfolket märkte något av det. När det blev sommar, nästa år, såg man skurar av vatten stänka emot kon i den lilla å, som skilde gårdarna åt. Kon ville gå över ån och hem till sitt, med Gårdstomten var där med osynlig hand, och såg till att kon stannade, där den skulle höra hemma…

 

Gårdstomte enligt Johan Egerkrans, svensk tecknare

Kring ett inställt Gåsablot

Idag är det som bekant dags för ännu en av Novembers märkesdagar, nämligen Mårtens Afton, något som i alla fall i Skåne alltid varit dagen för det stora Gåsablotet – och det är faktiskt en fest med just ett Hedniskt ursprung, som jag skrivit om förr.  Men – som jag redan sagt och skrivit, har den Store och Klart Lysande Svetsaren-Ledaren, allas vår Statsminister Stefan Löfvén förklarat för oss alla, att uppoffringar är absolut nödvändiga, detta år.

Själv har han ju just avbrutit sin Corona-isolering, som förmodats ske i Sagerska Palatset, hans officiella tjänstebostad – jag måste återkomma till detta hus vid tillfälle – men alltnog den Store och Klart Lysande Ledaren-Svetsaren haver talat, och så får det bli. Jag avbryter härmed alla försök till Gåsablotets firande för året, och anskaffar ingen Svartsoppa. Intet är känt om Oppositionsledaren, den högt värderade Herr Ulf Kristensson, samt en viss Akbar Annie – dessa lär också vara försatta i frivillig karantän – även detta har jag noterat från mitt elektroniska Hlidskjalf, ty jag hör och ser allt, idag som alla dagar.

Soppan är lagad på blod, sprit och mjöl. Vispa Vispa Vispa ! Rör Rör Rör och FORT ska det gå – för ANNARS !!

För övrigt kanske det snart blir straffbart och ansett som Värdegrundsbrott – en högst allvarlig sak i detta land, som ni alla vet – ifall man ens talar om ”Svart Soppa”. Vi kanske alla hädanefter måste säga ”Färgad Soppa” istället.

Emellertid, och icke förty – mina fåvitska kumpaner Henrik Andersson och Mohamed Omar, alias Eddie Råbock har tagit sig orådet före att skriva Mårten Gås-artiklar de också, och utan att på något sätt uppmuntra till Gåsagång – ifall ni nu ens vet vad det ordet betyder och innebär måste jag tyvärr meddela att de naturligtvis har fel samt visar prov på Snack-i-backen och ytliga Wikipedia-kunskaper bägge två, vilket tyvärr är lätt hänt när lite väl flyhänta skribenter försöker kopiera varandra, och inte kontrollerar med klara och ogrumlade källor.

Sankt Martin av Tours, det katolska ryttarhelgonet är INTE alls kalkerad på någon Romersk Mars, och därmed på den Germanske Tyr, trots att han på sin tid stavades Mars Thincsus, samma gud som symboliserade rättvisan, och alltså för övrigt härskar över samtliga svenska Tingshus om nu någon vill veta. Nej Nej och åter Nej !

Mohamed Omar snubblar omkring häpnadsväckande nära sanningen, när han noterar att dagen ibland i katolska kalendrar delas med ett helt annat ryttarhelgon från den romerska armén och 300-talet, en fikiv ”Sankt Kornelius” vars existens vi kan betvivla, trots att han var romersk kavallerist och gardesryttare även han. Sankt Martin av Tours, däremot, är en fullt historisk person, som på goda grunder kan ansetts ha levt år 316/17 till 397 – men han avbildas som sagt alltid till häst, i lång mantel, ofta med hatt på huvudet och är dessutom också ibland avbildad som en vandringsman – tillika är han tiggarnas skyddspatron – och Inget, absolut inget av dessa drag stämmer in på Tyr.

Däremot stämmer alla dessa drag, attribut och symboler in på en och endast en gud, som jag redan nämnt som den ledande för slaktmånaden November. Det är Oden själv, och nu är hans stora tid på året – Alvatiden är redan förbi. Var god notera och tag lärdom !

Oden riktade sina ord i Hávamál till ”Loddfafner” som INTE alls betyder ” den ludne omfamnaren” eller något ditåt – en sådan etymologisk härledning är utomordentligt svag – liksom detta med att koppla St Martin till guden eller planeten Mars.  ”Den ludne famlaren” är en betydligt bättre och korrektare översättning, ty ”fafn” är också att fumla omkring, stappla osv på norröna – som en stavkarl eller tiggare gör. St Martin delade sin mantel med en utblottad, säger den katolska helgonlegenden, och Oden kan uppträda i en vandrares gestalt.

Jag citerar, ur en av mina egna Gåsablots-artiklar från år 2015 – och LÄR er nu att den Asatro jag predikar INTE är något djävla fornsediskt sammelsurium av svaga, helt påhittade härledningar, utan FAKTA som kan härledas även ur arkeologin.

Just detta år har det utgetts vetenskapliga rapporter, som återigen härlett Odens-kultens införande i Norden till just 300-talet, manifesterat bland annat i hästoffer och hästuppfödning på Uppsala-slätten, och även vi Skåningar är i gott sällskap.

På Barbaricum – eller historiska muséet i Lund – har det detta år hållits en hel utställning om de berömda Sösdala-fynden och spåren av ett av lokala stormän upprättat Odensdyrkande kavalleri även där – och de fynden är från tidigt 400-tal, omedelbart efter 300-talets slut,

Det går inte att förneka, att alla fynd som iakttagits, pekar mot ett blot till Odens ära såhär års, och INTE emot Tyr.

Jul och Midvinter är Jolners stora tid, som vi alla vet, ty Julen är en hednisk företeelse – men detta är bara inledningen på vad som komma skall:

Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett ”Gåsablot” kring slakten i November, ”Blotmånaden” efter Alvablotet ?

kirchenjahr_martin_09

Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !

Oden, ”den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han ”Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om ”King Herla’s Ride, ”Harlechim”, ”Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..

7c47702103cac557ae00e3990204c970

Senare kom dessa föreställningar – liksom Oden som vandrare ihopkopplad med det lokala helgonet ”Sankt Ibb” eller pilgrimshelgonet ”Sankt Jakob” på Ven började de kristna också para ihop Odens gestalt med Sankt Martin av Tours, som var just ett ryttar- och pilgrimshelgon. Man kan jämföra med hur Thor blev förvandlad till den senare ”Sankt Olav” i Norge. Tyskarna talar just idag också om ”Martins-gans” och ”Martins-feier” för firandet av det sydsvenska ”Mårten Gås” – 11 November.

St_Martin_im_Park_3985_lb

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden

Man håller också ”Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ?  Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. I och för sig finns det en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som också blev fanatisk kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla ”romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Oden själv, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre ”romerska” i sin utrustning än man kunde tro.

comitatuscavalry82

Precis såhär såg verklighetens ”Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin skulle desertera, bli biskop och förebild till ”Mårten Gås”

Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens ”ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här elitenheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).

c6a53efc81c4b48d84fb7162e7384a89

Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren  av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin ”optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen (som att dricka sig full till svartsoppan och ta fel rock på väg hem från mässen – det har många kavallerister gjort genom åren !). I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…

Martin-und-Bettler1

Dagens kristna legend:  ”Den givmilde pansarofficeren” (har aldrig funnits !)

På så sätt kom det sig, att ”Den Helige Martin” än idag är skyddshelgon för tiggare, alkoholister och legoknektar, allt enligt Katolikernas sätt att se. Dessutom för vinhandlare, eftersom han lär ha tyckt mycket om vin – ”av vin lever Oden allenast” står det i Eddan, liksom av en ren tillfällighet. St Martins skrud lär än idag bevaras – som en stor helighet – i ett kapell – ”Capella” är det latinska ordet för soldatmantel – och därifrån kommer ordet Kapellan, alltså en präst i ett kapell, liksom den engelska termen ”Field Chaplain” eller Fältkaplan, vilket är vad alla Fältpräster och Militärpastorer heter inom NATO, till exempel…

Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.

Dog-conducting-geeseVargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, ”St Martins” hemstad..)

Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller en förvanskning av sanningen. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..

Att var biskop i 300-talets Gallien var nämligen helt självpåtaget, och ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. ”Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om ”tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta ”Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk ”vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa ”Martinsritt” genom obanad skog…

För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…

Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.

Och han själv svarade: ”Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”

Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.

 

Nedslag i Amerikansk Asatro – och två recensioner…

Amerikansk Asatro berör mig egentligen inte, lika lite som det valsystem, som USA utser sina Presidenter med. Jag har redan – så sent som igår – meddelat er läsare vad jag anser om Mr Bidens tillträde, ifall ni nu alls behöver ta del av just min åsikt. Men, sanningen att säga står nästan alla av oss här i detta land helt och fullt bakom Mr Biden, och det gäller som vi vet även resten av det fria Europa.  Jag skulle dock inte – som en viss svensk Statsminister – sträcka mig så långt som att säga, att Mr Biden – vid sin långt framskridna ålder, och trots sin relativa grad av visdom – är den ende mannen, som ”kan ena ett splittrat USA” för sådana dumheter, tror jag inte mycket på.

USA är ett alldeles för stort och disparat land för att alls kunna ”enas”. Det är för det första förfallet till hejdlös multikulturalism och kapitalism, dess rika och mäktiga lär aldrig ge upp sina positioner till förmån för de mindre bemedlade eller de mindre framgångsrika, och antalet folkgrupper, religioner, etniciteter och kulturer på hela den kontinent detta gäller, är alldeles för stort för att alls åstadkomma något ”enande”. Det enda, som kan göra det – är en återgång till traditionell amerikansk patriotism och nationalism, alternativt ett större krig – men att verkligen tro, att extrema politiska krafter till höger och inte minst till vänster verkligen skulle lägga ned sin verksamhet nu, är såpass naivt, småskuret och ”svenskt” att jag saknar ord för det.

Och på ett liknande sätt förhåller det sig med den Amerikanska Asatron – och förresten kanske med Asatro överhuvud.  Vi har å ena sidan rörelser som Asatru Folk Assembly – som kallats högerextremt enbart för att den organisationen har enstaka medlemmar med ett skumt förflutet – men vad gäller då om P2 och Katolska Kyrkan ?

Å den andra har vi ren ”tokvänster” av en sort som vi sett även inom diverse sk ”forn sed” grupper här i Sverige, och därutöver finns hela skalan av esoteriska sällskap, runologer, new age, flummare, drogromantiker, resterna av gamla ”Ring of Throth” som på sin tid (mitten av 00-talet) var en fungerande organisation, samt diverse grupper, som mest är aktiva på Facebook, men vars egentliga agenda och verkliga syfte man har all anledning i hela Världen att vara starkt kritisk och mycket mycket skeptisk inför.

Förhållandena är inte mycket bättre här i Sverige – och för att citera en mycket god vän, som kom fram med citatet just ikväll, liknande han de förment demokratiska Nordiska Asa Samfundet och ”Samfundet Forn Sed” på följande sätt:

”Vi klarar oss utan sekter, där den ena leker Biker-klubb, och den andra är en avart av Kristna Frikyrkor”

Vilken sekt, som är den förra, och vilken sekt som är den andra, har jag redan förklarat för er. Därutöver finns Särimners Sändebud, som ni vet, men då dessa opererar esoteriskt och icke exoteriskt är de mycket, mycket svåra att ens gå med i – och ett medlemskap där, är icke för envar, hursomhelst.

Men nåja – det Isländska Asatrufelagid – som faktiskt står för att vara just det som dess hemsidor på nätet säger – har sedan länge den vanan, att aldrig bry sig om vad som händer inom Amerikansk Asatro överhuvudtaget, och att heller aldrig kommentera det, på minsta sätt. Amerikanare är ett uppfinningsrikt och initiativrikt släkte, javisst, men de ägnar sig åt en förfärlig massa förvridande av sanningen, kulturell appropriering och allehanda missbruk, inklusive missbruk av droger – och det gäller också för den svenska ”forn sed” miljön.

Med fasa har också gamla Bifrost i Norge, samt det Danska Asa- og Vanetrosällskapet i Danmark åsett, hur dåligt pålästa, dåligt utbildade och illa navlade amerikaner i långa baner uttalat sig om en kultur, en religion, en geografi och ett sammanhang de inte känner till, och inte behärskar för fem öre, ja inte ens fem cent.

Allt detta, som jag sett upprepas genom åren gör också mig skeptisk som få, men saken är den att det nu återigen kommit vad som till synes verkar vara ännu en god nätplattform, ännu ett samfund med från början goda intentioner, och ännu en författare med viss insikt, eller – kan man anta – viss känsla för Asatrons kärna.

http://norse.faith

Författaren bakom denna nya plattform – ja – det är i huvudsak en person, av manligt kön som skriver texterna – och jag tror mig veta vem, även om jag respekterar människors krav på anonymitet – går verkligen ”All Inclusive” med sitt nya försök, även om han inte är konsekvent, utan dels hittar på de helt nya begreppen ”Norse Faith” som vi skulle översätta ”Nordisk Tro” respektive ONP – en helt ny förkortning, av ett slag som inte behövs – horrören ifråga skall stå för ”Old Norse Paganism” men överger alltså helt begreppet Asatro, även om det är det enda vedertagna på Island, i Norden, i Europa och resten av Världen.  (”Non ridendi, bonis amici !” – alltså fritt översatt ”kan ni hålla er för skratt, godvänner !” )

Utöver detta använder han begrepp som ”prayers to Thor from their pagan altars” (en gammal klassiker – finn två fel i den meningen – denna osmakliga kristifikation ligger inte för mig, måste jag säga – vi Asatroende har för det första inga ”altaren” alls – vi ”ber” aldrig heller ) och säger sig företräda ”temples” men inte gudahov, andra egendomligheter att förtiga..

Nej, detta är inget ”Temple” – och fan inte heller något ”Tempel”. Det ÄR ett GUDAHOV, comprende och begrips ??

Utöver det har sajtens skapare – en viss herr och fru Bishop, main street, USA infogat en hel sida om ”Core Values” eller VÄÄÄDEGJUND som en viss fröken Lööf sa – och ni ska se – det dröjer nog inte länge till, förrän anklagelserna om diverse diffusa och likaledes ”egenpåhittade” Värdegrundsbrott börjar studsa hit och dit. Jag haver sett det hundratals gånger förr, nämligen – men Makarna Bishops grundläggande intention om att låta Asatron – i sin Amerikanska, synkretistiska och icke-Nordiska tappning frälsa hela Världen, erövra såväl Förenta Staterna som Europa och Norden är ädel och god.

Så mycket förståelse och beröm kan jag ändå ge dem, men vart deras gemensamma färd över Asgårds och Midgårds himlar, för att icke tala om Utgård, Jotunheim och andra världar nu slutar – nej det vågar jag mig icke på att sia eller förutspå.

Jag önskar dem i all ödmjukhet lycka till med sitt gemensamma projekt, och anbefaller starkt deras sajt, som är välskriven och vacker nog, samt innehåller massor av information för dem, som ännu är fast på nybörjar-stadiet.

Skall jag alls anbefalla något, Västerifrån och bortåt Vinland till, så får detta duga – men själv är jag som sagt Nordbo, och tänker så förbli.

När det gäller personliga bloggar från det Asatrogna USA – försök denna – om ni nu måste läsa sådant, och om det inte räcker med Hedniska Tankar för er del.

Jag säger inte mer än så om den, för även den bloggen håller sig till ämnet, och är inte skrivet ur något Amerikanskt politiskt perspektiv, även om jag för egen del förbehåller mig rätten att vara just politisk, när jag berör Svenska, Nordiska och Europeiska förhållanden, som rör mig mycket mer än händelser ”over there”, eftersom de ur mitt perspektiv slår mig som ganska så irrelevanta.

”Kannst du nicht alle gefallen durch deine Kunst, mache es wenigen recht. Vielen gefallen ist schlimm !”

  • F Schiller