I vilket Hans Helighet Påven utlyser den Digitala Phastan…

Hans Helighet Påven har behagat uttala sig, så här i början av den kristna fastlagen; direkt från den heliga stolen, och det är ett faktum som jag i egenskap av hedning inte kan ignorera. Hans Helighet har sagt till sina undersåtar, det vill säga katolikerna och de kristna; att de borde fasta genom att avstå från att använda internet, och alla former av TV samt sociala media; och eftersom Påvens överhöghet över de sina är absolut, och det borde vara en synd för dessa goda kristna att inte lyda hans befallningar, hoppas jag nu att mina kristna läsare också följer Hans Helighets bud, och slutar läsa denna sida NU GENAST !!

”Den Heliga Stolen” – Hur ser den egentligen ut ?

 

Hans Helighet har i tidigare uttalanden sagt att Internet skulle vara den allsmäktiges välsignelse, och inte ett verk av Loke; som vi Asatrogna hedningar i Norden tror – för Loke uppfann ju det första fisknätet och därigenom allt nätverkande… Men umgängestonen på Internet, TV, mobiltelefoner och framförallt i Sociala Media, tidningar och allt sådant har blivit alldeles för ohyfsad och rå, skriver hans Helighet, och folk förolämpar och sårar varandra med falska beskyllningar, rena lögner och allt möjligt ”trollande”.

Därför har Hans Helighet nu i sin visdom utlyst den digitala fastan eller kanske snarare Phastan – som jag härmed stavar den för att skilja denna synnerligen moderna katolska skapelse ifrån vanlig fasta; och uppriktigt sagt måste jag erkänna, att jag ger Hans Helighet fullkomligt rätt. Vad han säger är fullkomligt sant, och jag tar gärna åt mig av hans budskap, fastän jag är hedning, däremot tror jag tyvärr att andra hedningar Världen över tyvärr inte gör det..

Den nuvarande Påven är en man jag uppskattar och gillar, på det mest mänskliga av alla plan, för han är då åtminstone en ärlig människa, som kämpar för vad han anser vara sanning, och säger sig strida emot lögn och falskhet, vilket är föga tilltalande mänskliga egenskaper som även jag hatar – jag skrev det ju så sent som igår.

Länge Leve Hans Helighet Fransiscus – som i Boxning är en friskus ! (Yes Box PÅVE alright !)

I ett annat av sina mer famösa uttalanden har den nuvarande Påven sagt, att det under vissa förhållanden är fullkomligt rätt för de kristna att ge sina medmänniskor på käften, exempelvis om någon förolämpar deras morsa, eller i överförd bemärkelse Jungfru Maria och den heliga kyrkan, som ju ska vara alla kristnas moder. Påven vänder inte längre andra kinden till – nej pang på rödbetan bara – och den som icke vill bliva frälst och tro som Påven tror, får genast en stor, fet djävla smäll !

Jag har redan kommenterat detta yttrande från 2015 flera gånger, samt öppnat för möjligheten att Hans Helighet blivit felciterad, eller att journalister och mediafolk missuppfattat honom på något vis. Visst är han en helig man, det förnekar jag inte alls, och man kan ha den största respekt för en människa, även om jag inte respekterar eller följer hans lära, eller snarare denna nya och mycket annorlunda omtolkning av det sedvanliga kristna budskapet. Fransciscus I är något av en teologernas Chuck Norris, skulle jag tro – och hans intresse för boxning, är väl dokumenterat. Förra året, till exempel, utsåg Hans Helighet Tungviktsmästaen Deontay Wilder till en av Vatikanens officiella ambassadörer, ifall ni inte redan visste detta, så där ser man.

Nu undrar jag bara om jag själv såsom varande Hedning också får lov att ge folk på käften, ifall de förolämpar just mig, min kultur eller min religion, eller ifall Hans Helighet kanske anser, att rätten att ge folk stryk, bara omfattar de kristna eller mera specifikt just katolikerna…

Nåja – Påven är i alla fall en stor sportsman, och en riktig karl. Han har sagt att käftsmällarna ska utdelas i levande livet och icke på nätet, ty där höves det oss alla att följa en trevlig och vinnande umgängeston, och därmed får det alltså vara jämnt.

Det är bara ett problem, som genast inställer sig – i alla fall för en tänkande människa.

Påvens religion framstår för mig som fullständigt absurd, och hans anspråk på att alla religioner och kulturer skall böja sig för kristendomen (vilket står i Bergspredikan, och därmed per definition gör kristendomen till en totalitär lära, i likhet med exempelvis kommunismen) är groteskt. I alla fall har samtliga av hans företrädare på Påvestolen hävdat, att frälsning utanför den katolska kyrkan dogmatiskt sett icke är möjlig, och Världen lär väl ha sett ett sextiotal påvar vid det här laget, om inte fler..

Människor i Japan och Kina skulle alltså inte kunna vara upplysta eller goda enligt detta kristna sätt att se, och det gäller självfallet också oss Hedningar, som ju per definition skall anses onda, och i besittning av en underlägsen kultur eller religion, vilket innebär att kristendomen också är en sorts Rasism.

Vidare anser Katolikerna, att deras gud skall vara Allsmäktig, Allgod och Allvetande, fastän det strider emot vanligt sunt förnuft. Att den kristne guden icke är allgod, och eventuellt inte god alls, som tillåter så mycket ondska, inte bara i form av näthat och falska påståenden på nätet, utan Corona-virus och krig (som måste anses vara mycket, mycket värre än det som Påven just nu uppmärksammar) vet alla någotsånär intelligenta människor redan, eftersom vi kan konstatera det med våra egna ögon. Detta kallas Teodicé-problemet, och det har – som jag redan påpekat i flera inlägg – kristendomens skarpaste filosofer och teologer aldrig lyckats lösa.

Införandet av Satan eller Djävulen som ett slags ”skyll-off” eller en kristen låtsas-kompis, som dessa kristna kan skylla ifrån sig snart sagt allting på, bara därför att de som barnungar saknar varje förmåga att själva ta ansvar; hjälper inte katolikerna stort heller. Den kristna helvetes-läran har orsakat mycket mer problem och lidande än den löst; och redan själva Djävulen som sådan, ifall han nu kan tänkas existera, kullkastar teorin om guds allmakt. Efterkonstruktioner och nya bortförklaringar, som att Djävulens makt är högst tillfällig, och att han egentligen har sina order från Gud, som ett slags skapelsens sophämtare eller en mytisk ”sotare” som man skrämmer barn med, är också totalt verkningslös. Antingen är gud allgod eller också inte, och är han dum nog att införa en djävul eller fri vilja i sin skapelse, då får han också stå sitt eget kast.

Slutligen det katolska bönerabblandet, som är den största hädelse som tänkas kan. Om gud är allvetande, så vet han också människornas innersta önskningar, och då finns inget giltigt skäl för böner eller klagosånger överhuvudtaget, eftersom den allrahögste rimligen redan vet om alltsammans. Hur kan människorna ens tro, att de skulle kunna påverka eller styra en allsmäktig gud, och föreskriva vad den allsmäktige ska göra eller besluta, genom något såpass idiotiskt som böner ? Detta är höjden av förmätenhet, att lägga ord i den allsmäktiges mun, och till och med anse sig kunna företräda honom – på vilket mandat då ? Redan de antika filosoferna avskrev helt tron på bönens makt, och Aristoteles lärde oss, att lasternas summa är konstant. Och hur kan kyrkan vara så dum, att den anser sig ha monopol på frälsning, och dessutom tror sig kunna påverka sin egen allsmäktige gud ? En gud som verkligen vore allsmäktig, behöver inte lyssna på mänskligheten, av samma skäl som jag redan angett.

Sedan detta med synden – vad är nu det ?

Hans helighet har nu deklarerat att lögner och förtal samt smutskastning är en synd, och det kunde räcka så. Där håller jag fullständigt med, men resten ?

Om gud är allsmäktig, vilken människa kan då säga sig vara mäktigare än gud, och ensam åta sig uppdraget att förlåta människornas synder ?

Också det i sig är en hädisk, eller hednisk tanke. Nuförtiden är människorna småaktiga, elaka och förlåter aldrig någonsin varann sina fel och brister; men vore de verkligen av ett kristligt sinnelag, vilket påven föreskriver; så skulle de hålla käft och sköta sitt, och inte lägga sig i varandras affärer.

Tror människorna att de kan döma bättre än gud eller gudarna i sin småaktighet, och avgöra vad som är synd eller icke, vem som syndat eller inte ?

”Litilla saefva, Litilla sanda, Litill ero Gerds guma” står det i Hávamál, och se – detta är uttytt – ”Små sävdungar, små stränder, små är människornas sinnen”

För en äkta hedning existerar ingen ”synd”, inte på det sätt katolikerna hävdar i alla fall.

Katolicismen opererar samtidigt med inte mindre än sju dödssynder, som sägs vara oförlåtliga, men ändå förlåter deras gud genast alltihop via deras kyrka. Till och med prästernas pedofili är tillåten enligt gud – de behöver bara rabbla sina Ave Maria – och kan sedan synda på nytt igen, helt utan konsekvenser – eftersom deras absolution förutsätts vara fullkomlig. Att tro på dödssynder, och samtidigt säga att de kan förlåtas, är som att äta en kaka, och samtidigt ha den kvar – eller kanske en semla…

Rakt ned i det kristna helvetet…Här blir det andra bullar enligt Påven

Frosseri skall vara en dödssynd, lär oss de kristna. Hávamál säger att man varken bör njuta av sprit eller mat till överlopps, och dikterar måttlighet i allt, vilket är förnuftigt och realistiskt tänkt. De kristnas tanke om att världen ständigt försämras genom mera och mer synd, och att undergången står för dörren, förstår jag inte. Mänskligheten är varken sämre eller bättre nu än för tusen eller tvåtusen år sedan, och den som tror att just hans eller hennes förfäder skulle ha varit ädlare eller visare än alla andras, är en högmodig varelse som har fullkomligt fel – för högmod är en annan dödssynd.

Åtrå eller kättja, dvs mänsklig sexualitet och dess utlevelse, anser katolikerna också vara en dödssynd, fast det anser inte jag.

Tvärtom anser jag som strängt Freja-troende att detta är något gott, åtminstone i huvudsak; och om det utesluter barn eller djur, samt det som kallas aergi, varmed icke förstås vanlig vrede eller arghet, utan något helt annat.

I Hávamál står dessutom uttryckligen, att du icke ska okväda eller förebrå din granne hans otukt eller hor, ty du är precis själv lika ovis – se i strof 93 – 94. Otukt i sig har aldrig någonsin varit en synd enligt den nordiska hedendomen, eftersom den saknar det kristna syndabegreppet överhuvudtaget. Och jag lever som jag lär, liksom hans Helighet Påven.

Vrede är heller icke någon synd, så länge den inte får olagliga konsekvenser. I vreden finner vi viljan till förändring, och utan vrede eller ilska emot världens eländiga tillstånd, är ingen förändring eller förbättring heller möjlig – Hans Helighet Påven själv vredgas ju storligen på de på nätet verksamma kristna, som enligt honom syndar och beteer sig okristligt.

Varför skulle han då icke vredgas på synden, särskilt inte den synd hans egna präster gång på gång begår i Kyrkans mitt...Och dessa kristna, som hela tiden vill anse sig bättre än andra – hur skändliga och eländiga är de inte, i sitt måttlösa hyckleri..

Verkliga hedningar och den sanna Asatrons anhängare förstår, att synden inte finns. Vanlig hederlig juridik, samt sunt förnuft kan lösa det problemet.

Och var god notera att vi aldrig sagt oss vara bättre eller förmer än någon annan tro, inte heligare, inte sämre heller – utan bara ett alternativ så gott som något. Vi har inga Påvar. De struntförnäma borgerliga små fisar, löndarkristna eller kristna i förklädnad, som upphöjer sig själva till Godars eller Gydjors värdighet fast de inget hederligt Godord har, ger jag inte mycket för – i alla händelser.

Fornsederiet har som katolicismen redan sett sina bästa dagar, och snart är de förbi med dem båda två.

”Nothing is true – Everything is permitted”

(last words of Hassan I Sabbah – alias ”den gamle på berget)

 

I vilket ASATRON blir ERKÄND i staten Israel

För sju dagar sedan, just när jag höll på och tramsade om Ben Gurion, körande sin Centurion, publicerade den italienska nyhetsbyrån ANSA (Agenzia Nazionale Stampa Associata) en mycket intressant nyhet i sin Medelhavsupplaga, som publiceras på Italienska, Arabiska och Engelska. Asatron kan nu komma att bli erkänd i staten Israel, och det hela är ytterligare ett exempel på vad man kallar Synkronicitet, eller det att sinsemellan likartade händelser händer i stort sett samtidigt. Anropa Freja och hennes katter, och du får snart nog varsebli själva Freja… För mig som hedning är dylika händelsekedjor inte alls ovanliga, utan bara ett resultat av Nornornas trådar i Urds väv..

Det är en Hedning och Gode vid namn Einar (namnet antagligen taget efter den populäre svenske musikartisten) som i verkligheten heter Eliad, och valde Asatron efter att ha brutit med sin judiska familj, som nu kämpar för att ge alla Asatrogna upprättelse, också i ”det heliga landet”. Precis som på Island, i Norden, i USA ja överallt där verklig Nordisk Hedendom praktiseras, talar man inte om någon tillgjord eller konstlad ”forn sed” för detta är i-n-t-e en sed, utan en tro. En levande tro, lika stark som någonsin Monoteisternas religioner.

Det är viktigt att förstå, och därmed ansluter sig också Einar och Hedningar i främmande land till det Nordiska kulturarvet, vilket jag tycker är bra. Var och en, som inte förvanskar och talar om ”sed” utan som vill söka verklig kunskap, är välkommen att utöva Asatron, han eller hon må sedan bo i Australien, Israel, ja från Nova Semblas fjäll till Ceylons brända dalar..

I Asatron finns ingen Antisemitism, men Einar möts dagligen av fördomar, precis som vi Asatroende här i Sverige. Han lider än mer än vi av att vara fjättrad i ett samhälle som är ännu mer Monoteistiskt och fördomsfullt än det inskränkta, kristna Sverige, där våra media och till och med flygbolaget SAS rackar ned på den Nordiska kulturen och svartmålar den så gott som varje dag. Som jag berättade i några artiklar om Israelisk press i samband med debatten om förbud emot manlig omskärelse i Sverige för ett tag sedan, är attityderna också i Israel på väg att svänga, och omskärelse är inte obligatorisk längre, ens om man hamnar i den Israeliska Armén. Einar har samverkat med en Italiensk filmare som heter Dario Sanchez och som i fem år bott i Israel, får vi veta på den Italienska nyhetssajten.

Han säger att Asatron inte har något gemensamt alls med högerextremism, vilket är den vrångbild, Israeliska media i likhet med vissa svenska smutstidningar typ ”Dagens Nyheter” sprider över världen, och han säger till och med att de judar som är rädda för hakkorset och tror att det skulle vara en Nordisk symbol kan betrakta den forntida synagogan i Ein Geddi, inte långt från Masada-Berget, som ju är en av Israels heligaste platser, precis som Gamla Uppsala är heligt för oss svenskar. I den synagogan finns hakkors-mönster infällda i mosaik-golvet, och vad Einar här nämner är riktigt, man har för länge sedan konstaterat att svastikor var vanliga också hos semitiska folk – ifall man nu studerar de arkeologiska bevisen.

Om man ostört kan utöva Asatro på Masadas borgklippa, där Israeliska soldater svär trohetseden, varför kan vi då inte utöva Asatro på våra svenska kaserngårdar ?

Vida viktigare är det faktum att den största Asatrogna organisationen i Israel, motsvarigheten till NAS (Nordiska Asa Samfundet) i Israel har drygt tusen medlemmar. Allt som allt finns det minst 20 000 organiserade Hedningar i det moderna Israel, och deras antal växer för varje dag. Också där, i ett av Monoteismens starkaste fästen, lämnar man tron på den allsmäktige guden och andra totalitära och människofientliga filosofier bakom sig, och söker sin egen kulturella frihet, vilket man är i sin fulla rätt att göra.

Inom parantes skall det här tillfogas, att det finns Judiska Hedningar också, eller anhängare av För-Jahveisk religion, som de ibland vill beteckna sig själva. Såsom redan namnet ”Elohim” – ett av Jahves namn i bibeln – anger – det är en pluralis-form och inte ett ental var den Israeliska religionen ursprungligen Polyteistisk den också, och byggde inte alls på någon Monoteism. Nu när vi Asatrogna Hedningar i Norden nyss firat Diserna och Disablotet, kan vi påminna oss Ashera eller Lilithim i det gamla Kaanan, vilket bara var ytterligare en variant på Ishtar eller Freja – hennes andra namn Mardöll betyder ju havsglansen, och associeras till Aftonstjärnan eller Morgonstjärnan, på samma sätt som ishtar betyder stjärna.

På min egen bokhylla står ännu den Israeliske amatörarkeologen Yigael Yadin (fd Stabschef i Israels Armé) bok om Masada, och utgrävningarna där. Det har spekulerats om att Flavius Silva, den romerske befälhavare som vann slaget vid Masada, hade delar av den tionde legionen – ett germanskt förband – under sitt befäl, och om så är fallet, så är det inte första gången Asatron utövas på vad som idag är Israelisk mark – det skedde ju redan år 69 enligt vår tideräkning.

På Golan-höjderna kommer man snart bygga ett Gudahov, står det i artikeln; omgivet av skogar och dalar, och snart väntas Knesset ta efter det erkännande, som Kammarkollegiet och andra Nordiska myndigheter redan givit Asatron här hemma. Snart blir Asatron därmed legal i Israel med, och inget kan hindra hedendomens slutliga seger.

Låt oss hälsa våra bröder med ett Till År och Frid, och ett rungande Hell ! Här kommer fler, som ska öka vår glädje !!

Första fullet i Thorre månad passeras

Igår var det första fullmånen för året, och i morgon är det Tjugondag Knut, den dag då den Nordiska Julen traditionellt tar slut. Vi befinner oss även i Thorre eller Januari månad, den månad som i Västnorden var helgad åt Tor, fast man först på 1200-talet i kristna källor försökt rationalisera bort Thorre till en självständig mytologisk gestalt.

Den observante läsaren torde redan veta, att det i delar av Sverige varit Augusti som kallats Torsmånad, mycket beroende på skörden, och det faktum att St Olofs dag, som infaller då, tidigare också varit helgad åt Tor, eftersom man ju uppfattade åskans gud och det senare helgonet som de kristna försökte ersätta honom med som ett och samma. På ett liknande sätt förhöll det sig med Knut Lavrad, men mera om honom i morgon…

Sådana skillnader mellan Asatron i Västnorden och Östnorden är visst inte ovanliga – vi kan ta det faktum att Fredagarna i Västnorden alltid varit helgade åt Frigga, men att Fredagen i Östnorden – dvs Sverige och Finland samt hela Baltikum och delar av Gårdarike eller Ryssland ju alltid uppfattats som helgade åt Freja, liksom det en gång var nere på den Europeiska kontinenten.

Maträtter vid Thorrablot – ursprungligen den mat, som blivit över sedan Julen och nu åts upp…

 

Enligt den moderna Isländska kalendern börjar Thorre månad först något senare, och vanligen firar man Thorrablotet, den moderna och återupplivade fest till Tors ära något senare, eller kring den 25 denna månad – men att Thorrablotet och Midvinter, liksom det senare Tjugondag knut – en kristen bortförklaring – ändå hör samman, är alla överens om. Mer om Thorrablot kan du läsa i arkivet här ovan.

Mina sista förråd av livgivande äppelmust och äpplen är nu slut, lagom till det att Julen slutar, men Asatrons föryngrande och livgivande effekt, varar året om...Liksom dyrkan av Idun, och alla Asar, Vaner och As-ynjor (ni vet väl att man här uttalar två separata ord…)

 

Raud den Rammes dag

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas Raud the Strong – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.

 

”Hedniska Tankars 10 populäraste inlägg, 2019”

Den här bloggsidan innehåller numera över 2000 inlägg, om man räknar med det omfångsrika arkivet med sina temasidor. (Ni finner länkarna till dem här ovan). Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen – självklart kan ingen skribent, hur flyhänt eller skicklig han än är, hela tiden hålla den bästa kvalitet, och en hel del av vad jag skriver är dessutom saker som aldrig någonsin varit ämnade för fri tillgänglighet på internet för evigt. Många av dem är dagssländor, adiafora; sådant som skrivits med anledning av en viss dags händelser och som det mesta av all dagstidningjournalistik är de avsedda för omedelbar konsumtion och knappast värda att sparas, hrusomhelst; medan andra av mina krior – särskilt dem som redan är i arkivet – har varit avsedda att sparas åtminstone en liten tid.

Förra året såg många inlägg som fick hundratals läsare, och främst av dem blev inlägget om Algiz eller Elhaz – den senare Jalkr eller älgrunan, som publicerades som del 14 i min runkurs. Detta inlägg blev läst inte mindre än 569 gånger, och numera mer än så, eftersom någon eller några läst det mer än 20 gånger under årets första fyra dagar. Varför just Älgrunan eller Jalkr blivit så populär, kan jag inte svara på, men kanhända har mina läsare gillat vad som framförs, och man får komma ihåg att Algiz också är en skyddsruna, esoteriskt sett.

 

Jalkr, Elhaz eller Algiz syns också i Östersunds vapensköld, som mycket riktigt visar ett  stiliserat Älghuvud…

Näst populärast under 2019 var min bearbetade saga om Torleif Jarlaskald och Håkon av Norge – som ni kan läsa på länken här. Folk har läst den inte mindre än 478 gånger förra året, och den har lästs mer än 520 gånger sedan den först publicerades här – jag vet också att man använt min bearbetning av AU Bååths översättning från Norröna i skolundervisning, och som ett exempel på vikingatida berättartradition överhuvudtaget, fast den dåförtiden mest var menad som en lustig krumelur, eller som en skämtsaga, som inte alls skall förväxlas med de historiska sagorna eller deras innehåll.

Tredje mest lästa inlägget igår är början på runkursen, eller inlägget om Ur-runan – som lästs över 469 gånger.  Och jag citerar:

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

 

Fjärde mest lästa inlägget var det om Skånehammaren, en av vår tids mest reproducerade smycken och hur dess original återkom till Sverige. Detta inlägg har nu blivit läst mer än 380 gånger. Samt i slutet en varning, om vissa sällskap och samfund som man INTE ska ge sig i lag med, och hur man INTE får använda en Torshammare…

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Min egen annons om Samfundets Särimners bildkalender – vars 10 sista exemplar fortfarande finns till salu – var det femte mest populära inslaget, och lästes över 340 gånger… Numera säljer jag de resterande exen för 75 + 18 kr porto = 93 kronor – och kontaktadressen finner ni här intill.

Det gäller som sagt att veta vad man ”köper” eller inte köper här i den Asatrogna delen av Världen, och det illustreras inte minst i inlägget om det påhittade smycket ”trollkorset” som nog inte har så mycket med svensk folktradition att ögra, utan redovisar hur en hednisk symbol vansläktats, och hamnat på avvägar. Detta inlägg från 2017 lästes inte mindre än 331 gånger, bara i år; och blev därmed det sjätte mest populäraste.

På sjundeplats finner vi inlägget om Naud-runan och det heliga niotalet, Odens särskilda runa i den äldre runraden. Jag citerar:

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Detta inlägg lästes 306 gånger förra året, och har totalt lästs över 360 gånger av olika personer, medan åttonde plats intogs av artikeln ”Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara bevis för slaget vid Fyrisvall” – en ny dagsaktuell artikel om ett fornfynd, som vi inte har hört så mycket mera om sedan – men den arkeologiska forskningen arbetar ofta sakta, och sådana här fynd och artiklar förekommer ibland i dagspressen, för att först senare – efter flera år – bli uppmärksammade på nytt – och kanske också omvärderade vad det lider. Om just detta ”spetsfynd” har vi sedermera inget hört, men originalinlägget lästes av 277 personer.

Spetsen på ett litet kastspjut, och visst ingen pilspets, som Upsala Nya Tidning felaktigt skrev…

Nionde mest lästa inlägget för 2019 var inlägget om Tyr-runan – denna – för somliga politiskt anfäktade personer – så omstridda symbol. Det lästes 269 gånger förra året, och har sammanlagt blivit läst över 300 gånger. På tionde plats, slutligen, kom inlägget om den numera utbuade ”forskaren” Fredrik Gregorius vid Linköpings Universitet, en förvirrad kristen, som hävdar att ”Asatron inte finns” men vars röriga och förnuftsvidriga utsagor kommit på skam, gång efter annan.

Om inte annat, har denna blogg redan bevisat det. Asatron existerar, den utövas idag – och den har alltid funnits, då våra gudamakter existerade på bronsåldern och än tidigare, eller så länge det folk som ännu är i majoritet i vårt Sverige ännu finns i det här landet..

Jodu, Fredrik Gregorius – sug du på den !

Årskrönika – Hur Runkampen blev årets viktigaste händelse år 2019

Årskrönikorna fortsätter hagla därute, i brist på snö över Mellansverige. Medialandskapet fylls av dem, och av sedvanliga taffligheter och tarvligheter, men för tillfället bryr jag mig inte, upptagen som jag är med annat under denna ledighet. Under det år som gått har den här bloggen hart när blivit landet enda och mest spridda Asatrogna nyhetsbevakningstjänst, med ibland så mycket som fyra inlägg på 2000 ord eller mer skrivna om dagen, varje dag, vecka och månad.

”Nothing changes on new year’s day” sjäng en gång en gammal synthgrupp benämnd U2 i en låttext – och jag själv skulle kunna säga detsamma. ”I will begin again” lyder en annan textrad från samma källa, och jag kan instämma i även den. Under 2019 blev hedendomen i Sverige politisk, och Asatron lanserades som ett fullvärdigt religiöst alternativ. Så, anser jag, kan man sammanfatta årets viktigaste händelser. Kanhända ville alla vi Asatrogna inte bli politiska, visserligen, men vi har tvingats till det av den tid och den regering som säger sig vara vår, och som fortfarande vill styra och ställa här i Sverige, trots att den saknar allt parlamentariskt mandat, och inte företräder folkflertalets åsikter.

Numera är de flesta av oss helt klart emot Regeringen Löfvén, och vi ser nog gärna att den avgår, vilket vi inte är ensamma om. Misstroendevotum har som bekant utlösts i Riksdagen under hösten, och den politiska kartan har ritats om ute i landet, även ibland vanligt folk – därom torde vi alla vara ense.

Det började sommaren 2018, med mycket märkliga uttalanden från Morgan ”Mollgan” Johansson, den lille fähund som säger sig vara landets Justititeminister. Ex Cathedra och under ett tal i Almedalen utanför Visby började han plötsligt babbla osammanhängande om ett totalförbud emot Runskrift. Särskilt Tyr-runan och Odal-runan väckte hans vrede, och skulle drabbas av straff och förbud. Detta skedde i en situation med ökande våldsbrott, sprängningar, sk ”skjutningar” (eller rättare sagt mordförsök och mord – i media vågar man ju inte längre kalla saker för dess rätta namn, men försöker släta över med hartassen) och en våldsspiral över hela Sverige, huvudsakligen utlöst av utländska kriminella, som aldrig bort vara här och aldrig borde ha släppts in i landet. Var ett ”runförbud” överhuvudtaget då rätt prioritet, särskilt eftersom det verkade vara tillkommet med det enda syftet att politiskt brännmärka och straffa svensk Socialdemokratis egna motståndarre, genom att få stämplat dem som ”nazister” bara därför att de använde runor, och försökte skydda det svenska Kulturarvet.

Vi vet alla vad som hände sedan. Jag själv var den förste att uppmärksamma problemet, och det skedde här på denna blogg. Långt senare började också Nordiska Asa Samfundet, eller NAS – som nu har över 1500 medlemmar – utlösa sin egen ”runkamp”. En namninsamling startades, som på kort tid samlade över 5000 personer, vilket är det antal som brukar krävas för att utlösa en kommunal folkomröstning, Samtidigt vädjade experter, gamla Justitieråd, Lagrådet och till slut också en Statlig Utredning i SOU-serien, företrädd av en väl meriterad domare från Göta Hovrätt till ministern, och alla inblandade kunde konstatera att vad Ministern sagt för det första var ogenomförbart, eftersom det väsentligt skulle skada inte bara kulturarvet utan också begränsa yttrandefriheten i vårt land, och att den föreslagna lagen ändå var fullkomligt onödig, eftersom eventuella extremisters missbruk av runorna och andra av Asatrons symboler faktiskt kunde bestraffas vid behov, genom lagar och förordningar som redan gällde – exempelvis paragrafer om förargelseväckande beteende och annat sådant.

För en gångs skull tänker jag inte ger er länkar till det hela – jag förutsätter att ni själv är tillräckligt skickliga i källkritik ändå – men alla kan vi enas om det faktum att NAS med eller emot sin egen vilja faktiskt BLEV en politisk organisation, när den för det första organiserade namninsamlingar och publicerade flera politiska upprop, som fortfarande finns kvar på dess hemsida, och för det tredje i maj månad detta år organiserade en demonstration utanför Riksdagshuset och på mynttorget i Stockholm – man kan gärna inte bli mer politisk än så. Jag skulle nämligen vilja påstå, att organiserar man en offentlig demonstration utanför ett nationellt parlament, så är det en politisk händelse i sig, likaså om man på en hel rörelses vägnar överlämnar en officiell skrivelse till en av landets Ministrar, vilket är vad NAS talesman Stenar Sonnevang och en del andra faktiskt gjorde.

Detta är nu historia, och historien går inte att förneka. Som vi vet, blev det inget Runförbud. Lagförslaget föll platt till marken, och Morgan ”Mollgan” Johansson har hela hösten babblat vidare om andra saker, som att han skulle ”jaga de kriminella i Malmö till Världens ände” samtidigt som vår Statsminister ställt sig upp och beklagat att ”Vi såg inte detta komma”… därmed syftande både på brottsutvecklingen, det upplösta samhällskontraktet och Regeringens misslyckade politik i övrigt.

Det underliga i sammanhanget är dock, att ”Mollgan” själv inte gjort avbön för sin misslyckade lag – en av flera försök till ny jurisprudens som lagrådet stoppat det senaste året – och gjort avbön för alla sina dumheter. Han skulle mycket väl kunnat hänvisa till den aktuella utredningen, att nya fakta i sakområdet framkommit, som han – i egenskap av Minister – kanske inte kände till, eller försiktigt kommenterat att situationen nu faktiskt ändrat sig, och att helt andra frågor inom hans sakområde nu har högre prioritet, som till exempel att spåra upp de sju försvunna tjänstepistoler och en stor mängd hålspetsammunition, som försvunnit från hans eget Regeringskansli..

Så skulle ju en svensk politiker mycket väl ställa sig upp och säga, inte minst därför att det brukar vara en inrotad vana, och en sak som hänt många gånger förut.

Men nej, men nej !

Inte ett enda ord i media har blivit skrivet om runförbudets återtagande, och lagförslagets totala kollaps. Nu – vid årsskiftet 2020 – har frågan faktiskt blivit inaktuell, och överspelad av den rådande utvecklingen i landet. Den folkliga protesten lyckades, och den aktion som jag själv och andra med mig satt igång och hela tiden arbetat för, fick ett lyckligt slut.

Frågan om Birkas bevarande, ett slut på skövlingen av Gamla Uppsala – en plats som är viktig för all världens Asaroende och inte bara de i Sverige – och andra bevarandefrågor fortsätter att vara politiskt intressanta, och de kräver oundgängligen också, att NAS fortsätter att arbeta politiskt och yttra sig i den politiska debatten, också när jag själv inte gör det.

Det är också att märka, att de mindre än hundra personer, som säger sig omfatta något de kallar ”forn sed” – men som mest kommit att förknippas med drogmissbruk och annat som vi seriösa hedningar inte vill knytas till och inte ställer upp på, exempelvis blodsoffer och annat sådant – inte med en enda gest, inte med en enda rörelse protesterat emot Runförbudet, utan varit helt frånvarande i den kampen. Istället har de allesammans fortsatt att uppföra sig renodlat destruktivt, med sina krav på en homosexualisering av Torshammaren och andra fullkomligt idiotiska påhitt, som inte har det minsta med Asatro eller Nordisk Hedendom att göra, och som man bara kan betacka sig för, avsky och ta avstånd ifrån.

Torshammaren är liksom runorna en viktig religiös symbol, som i likhet med andra religiösa symboler inte får skändas eller missbrukas. Allt annat är faktiskt ”förargelseväckande beteende” och kan straffas enligt gällande lag..

Kampen emot ”fornsedarna” och allt vad de står för, måste fortsätta närhelst de överhuvudtaget visar sig i offentlighetens ljus, även nästa år. Och Hedendomen måste våga ”ta plats” och yttra sig i det sönderfallande och ruinerade ”Folkhemmet” – om Asatron alls skall kunna växa och frodas. Den kampen är viktig, och måst föras även av enskilda debattörer som jag, inte bara av enstaka intresseorganisationer med som mest ungefär 1500 medlemmar – för vi behöver organisera oss och växa mycket mer än så, upp till den nivå runt 3000 personer och över som redan finns på Island, och kanske också i andra av de nordiska länderna som Danmark, vårt närmaste grannland.

Kampen går vidare, även nästa år och därefter nästa. ”Hedniska Tankar” kommer att fortsätta vara den ideologiska spjutspets, som direkt verkar emot och tar upp striden med Monoteisterna. Vårt mål är oförändrat. Kristendom och Islam skall ut ur Sverige, och varken religionsfriheten eller det sekulära samhället är någon självmordspakt. Vi har rätt att försvara oss emot de dunkla krafter, som vill vår egen undergång, och vi har Tors kraft och de övriga makterna på vår sida.

Vid slutet, står segern !

Sällan når vi svenskar henne förr, men via tron på oss själva och den kultur vi försvarar, kommer vi slutligen att segra.

Gudavik – ett Danskt Asatroget ”Åndsfelleskap”

På Själland i Danmark, närmare bestämt i trakterna av Roskilde och Köge Bukt, har nu ett nytt danskt ”Åndsfelleskap” bildats.

I Danmark sysslar man inte med någon inbillad ”forn sed”, för där är det bara Asatro som gäller, och så är det också i den övriga Norden och Världen. Termen ”forn sed” är ett kristet smädeord, som betecknar något föråldrat, fort och inte längre i bruk, och den återfinns bara i två-tre källor som är skrivna hundratals år efter det att all Hedendom och Asatro upphörde på Island. I Sverige har man aldrig talat om någon ”forn sed” förrän på 1990-talet, och idag finns det bara ett litet och politiskt extremt samfund med mindre än 100 aktiva medlemmar som alls ägnar sig åt något sådant, medan Asatron utövas av bland andra Nordiska Asa Samfundet med mer än 1500 medlemmar.

”Trua” betyder också så mycket mer än en levande tro (i motsättning till en ”sed” som bara är ett tanketomt bruk eller en mekanisk upprepning, utan andligt innehåll överhuvudtaget) och tyder på trofasthet, ”treue” på modern tyska, eller ”truth” – det vill säga sanning på modern engelska. I det begreppet – som alltid funnits – lade våra förfäder in så mycket mer än den religiösa tron, det betyder för oss som lever idag också en helig ed om att aldrig svika sin egen kultur och sina egna gudar, och inte i hemlighet stödja ökenreligioner från Mellersta Östern; sådana som inte har något här att skaffa.

”Fornsederiet” har kommit att stå för något politiskt tveksamt, som de flesta av oss hedningar inte alls vill associeras med, och det faktum att det åter bildats ett Asatroget samfund i Danmark, är kanske ett tidens tecken. Det nya samfundet följer ingen särskild ceremoniell väg eller blotsordning, skriver man, utan rubricerar sig på ett mycket danskt sätt som öppet för alla och frisinnat.

Ännu så länge har man inte skrivit så mycket om de blot och ceremonier man tänker hålla – men man skriver exempelvis ”Knäsättning” och inte ”dop” och undviker kristna ord, liksom hela fornseds-bluffen, vilket är härligt och trevligt att notera. Vi önskar våra nya danska vänner til lykke, särskilt inför de solhvervs- och julblot de tänker hålla i år.

Emblem för det nya åndsfellesskapet – som inte är ett ”samfund” utan just ett felles-skap, eller en gemenskap…

Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef eller rent av Överstelöjtnant ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”