Maria Schottenius i DN vågar ifrågasätta ”Kyrkan”… För det behövs INGA kristna ”Mirakel”

I Fredags hade Gerd och Gertrud namnsdag enligt den svenska almanackan, och det är ingen tillfällighet, eftersom det tidiga 1900-talets almanacksmakare kunde sin Asatro. De visste exempelvis, att långt innan  några falska Madonnor och ”Bebådelsedagar” infördes i vårt land, så firade man Segerblot på den första fullmånedagen efter Vårdagjämningen. I år infaller den dagen den 31 Mars, eller nästa lördag – och det här med Segerblotet har jag skrivit mera om förr om åren. Ni hittar dessa texter under rubriken ”Vårblot” under ”Högtider och Blot” ovan.

Vårfrun heter Gerd eller Frigg. Först i Maj kommer Freja, men först måste vi hylla det spirande kornet, det växande livet och den Vår som skall komma..

Nu finns det även de som helt utan ett enda vetenskapligt belägg för den saken påstår, att ”Vårfrun” som hedrades under ”Vårfrudagen” igår, skulle vara identisk med Freja, men se det tror jag inte alls, hedning som jag är. Att den begynnande medeltidens och 1200-talets svenskar inte alls förstod meningen med alla dessa ”Vårfrudagar”, eller ”Vårfrukyrkor” som de enfaldiga och maktfullkomliga katolikerna kom släpande med, är nog helt sant. Hedningar, som de faktiskt var, så trodde de att det var Vårens firande som var det viktiga här, och firade inga påstådda ”jungfrur” alls. Alla insåg de redan, att befruktning eller samlag måste till för att det nya livet ska gro – och varje någotsånär sunt tänkande människa och bonde vet idag ännu detsamma. Så skapade den svenska allmogen i sin oberördhet och sin Hedendom långt senare ”Våffeldagen” istället, och vände all kristendom ryggen. 

Himmelsgudinnor med blå mantel, översållade med stjärnor, fanns redan i det gamla Egypten, där gudinnan Nut tänktes ha samlag med Jordguden Geb och så framföda Våren och Jorden. Här uppe i Norr talade vi senare om Frej och Gerd, eller Frigg som himladrottning…

En som också i likhet med mig blir alldeles full i skratt vid blotta tanken på ”Obefläckade Avelser” och annat kristet dravel är skribenten Maria Schottenius i DN, som hälsade oss alla denna måndag med en alldeles ovanligt hednisk krönika. Det är knappt att man alls vågade tro, att den alls skulle stå införd i en så tydligt pro-kristen och anti-hednisk tidning som just DN, men där ser man.

Fru Schottenius tror inte på någon Jesu uppståndelse, antyder hon, och inte heller på ”de dödas uppståndelse” som man m-å-s-t-e tro på enligt den kristna Trosbekännelsen, sådan den ”Svenska” Kyrkan nu faktiskt läser och omfattar den. Ja, Fru Schottenius – som framstår som en mycket trevlig och hednisk person – hon verkar ha insett vad Naturreligioner verkligen handlar om. Hon utesluter till och med ordet ”Svenska” och skär alla de kristna kyrkor och samfund som finns i landet över en kam. ”Tror de ens på några mirakel längre, och i så fall – borde de inte tala klarspråk om vad de egentligen tror på” – och sluta hyckla inför människornas frågor.

Hon är långt borta från Moseböckernas skräckfantasy, säger hon, Egyptens gräshoppor, de påstått ”heliga” Jungfrurna och allt det andra, och ifrågasätter om någon kristen alls kan tro på detta, eller på några mirakler mer.  Kanske borde allt istället uppfattas symboliskt, och bara som metaforer eller liknelser, avslutar hon, och frågar aningslöst:”Vad för slags religion har vi då kvar ?” ungefär som om varje form av religion, måste innehålla mirakler eller sex stycken omöjligheter före frukost, som Lewis Carrol en gång sa.

För egen del tycker jag att hon tar käpprätt fel just där. En religion behöver inte vara absurd eller omöjlig till sin natur, som kristendomen; eller ens mirakulös. Se på Buddhismen till exempel – den kallar sig själv för en filosofi, inte en religion – och vi Hedningar och Asatroende behöver inga kristna mirakel eller andra villfarelser, därför att naturen,livet och årstidernas gång faktiskt är oss mirakel nog – vilket även Maria Schottenius själv verkar ha på känn – kanske därför att hon är kvinna..

Att jordens gröda och gräs gror, och att Våren kommer åter – är inte det ett mirakel nog ?  Ett barns födelse är också ett mirakel, vilket varje föräldrapar vet, lika väl som den nya grönskan. Och kärleken, man och kvinna emellan ? Är inte den mirakulös nog också ? – Således behövs inga ”orörda, heliga jungfrur” och annat tjafs i den stilen, även om det naturligtvis finns enstaka kvinns som går och kallar sig vid en massa falska titlar de inte har rätt till, typ ”Rådsgydjor” och liknande – men så värst heliga är ju dessa exemplar inte..  Själv har jag mött bättre och ”heligare” kvinnor än så – kanske Maria Schottenius också får räknas dit – även om hon väl inte är någon sierska direkt, eller utrustad med medial förmåga… vilket en del kvinnor förvisso kan vara.

Kunskapens ljus talar genom alla ting. Det ser de rättfärdiga, och ger dem en gloria..

Redan det faktum att björnarna kommer ur idet – vilket snart lär ske så här års – är ett större mirakel och en mycket större uppståndelse än den gamle skägglurken Jeschua ben Yussufs påstådda återkomst. Ni vet han som var sin tids Bin Ladin, och ”drev månglarna ut ur templet” i förstörelsen av World Trade Center.  Björnen kommer tillbaka år efter år, ja upp till 30 gånger eller mer under en ordinär björns levnad, och ändå kan människorna inte göra efter detta, och än mindre förklara hur det går till, fast vetenskapen säger sig ha fått upp ett antal spår. Enligt vad vi vet, borde samtliga björnar avlidit under vintersömnen till följd av urinsyra i blodet, försvagad benstomme och Frigg allena vet vad, men trots allt återkommer de – och återuppstår med nya ungar i släptåg – och för mig är allt detta, som hör våren och fruktbarheten till, mirakel nog. Jag behöver sannerligen inte mer.

Ovan: Mirakulöst uppvaknande Björn i Finland. Nedan : ”Människorna skall inget få veta om detta” (tavla av surrealisten Max Ernst, 1923)

 

Waldemar Lorentzon: ”Kosmisk Moder” – Halmstadgruppen, 1938