Idag har Gerd namnsdag enligt den svenska almanackan. Hon kallas även Jord, Hertha, Nerthus, Njärd och många andra namn förutom det – men trots sk ”pingstvänner” (se gårdagens inlägg), muslimer och alla kristna; så lever hon alltjämt, och Våren kommer till vårt land helt utan att några påstått ”allsmäktiga” gudar behöver vara inblandade i den saken.
Även Gerds älskade, den store Vanen Yngve-Frej, går bra att ära på denna dag. Vi citerar ur Vilhelm Mobergs klassiska skådespel ”Gudens Hustru” från 1946:
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”
Vilhelm Moberg skrev också en egen svensk historia, och boken ”Svensk Strävan” ur vilken vi hämtar följande tänkvärda ord:
Mina egna propåer och erinran om Gerd – Frejs verkliga hustru, jordens gudinna enligt Asatron – som måste skiljas från löjlig ”forn sed” och andra irrläror – Frej och Freja är exempelvis syskon och inte makar – de personer som inte ens kan grunderna i vår hedniska kultur och religion skall heller inte ägna sig åt den – har nu väckt genklang i USA. Det är på tiden. Som alla vet har de kristna fundamentalisterna kapat åt sig mer och mer av det amerikanska samhället, och delstat efter delstat angriper fria kvinnors levnadsförhållanden, bara för att få dem mer i samklang med all denna kväljande, äckliga kristendom och islam – för kristendomen är ju bara ett slags ”islam light” – även om den amerikanska kristendomen är etter värre än vad vi har här i Sverige, och islam är ännu värre för vita kvinnor än just kristendom…
Teckning av Robert Crumb, amerikansk underground-tecknare, som visar en vit kvinna ifärd med att ansluta sig till Islam…
Jag har sagt er att Gerd ensam står för det fruktbara här i Världen. Homosex, som nu ska dyrkas och göras reklam för under särskilda veckor och parader i Oslo, Stockholm och runt om på vår planet, är inte särskilt fruktbart utan en evolutionär återvändsgränd, för på det sättet blir inte många barn gjorda, och man når inget gott föräldraskap överhuvudtaget – titta på ”Fjollan Federley” inom Centerpartiet, vars 7 åriga dotter skall ha blivit 12, men som nu enligt ej bekräftad uppgift sitter på fosterhem. Borde hon ha adopterats bort till denna sk ”Regnbågsfamilj” överhuvudtaget ? Kom ihåg att det rör sig om ett barn, som kan få psykiska skador för resten av livet… Federleys såkallade sambo, var ju en serie-pedofil på ”frigång”
I veckan såg jag en syn ute på Stockholms gator, som närapå fick mig att kräkas. Det var en vuxen sk ”hipster” i sina bästa år med parfymerat och oljat skägg, som fick sin knappt två-årige son – den lille pojken kunde knappt ens gå – att tulta runt med en regnbågsflagga, och snubbla och slå sig framför bussarna vid Mörby Tunnelbanestation. Hade inte jag ingripit, och tagit flaggan ifråga från barnet och återbördat det till fadern och trottoaren, hade det kunnat sluta med en mycket blodig och tragisk olycka i sommarvärmen – och vad är det för slags fäder, som till varje pris skall göra Bögar och lebb av sina egna barn ? – till på köpet bara därför att de själva dyrkar en förvriden ideologi…
Vore det rätt att tvinga småbarn till att bära IS-flaggor också, eller kanske klä dem i Waffen SS-uniformer, förse dem med stora kors om halsen, eller i arton år av ungdom och barndom tvinga dem till fotbolls-spel och bärande av AIK-flaggor ?
Mycket smakfullt, eller hur ? Precis lika smakfullt som att drilla 3-åringar att ränna runt med Regnbågsflaggor….
Gerd är det kvinnliga, och i det kvinnliga finns både barnafödande och ett gott och sunt moderskap. Detta är vad gudinnan vill, och för att kunna bli riktigt hel inombords – inte enbart med syfte på Hel, som i dödens gudinna – ty även kvinnorna åldras och dör till slut – så måste i alla fall de flesta kvinnor bli både makor och mödrar, helt enkelt därför att naturen har skapat dem så. Som president Zelensky i Ukraina lär ha sagt – ”att vårt land förlorar 2 miljoner män i yngre medelåldern är ingen tragedi i långa loppet – för sådana förluster kan vårt land bära – men att vi också förlorar 2 miljoner yngre kvinnor genom ryska krigsvåldtäkter och ren slakt på civila – nej det kan vi aldrig finna oss i, för det skadar Ukraina och vår nation för all framtid!”
Men ett gott Moderskap kräver också, att kvinnan själv får välja, exakt när och med vem hon ska bli maka och mor. Så mycket förstod redan våra Nordiska förfäder. Abort var tillåtet, liksom att sätta ut barn i skogen – under vissa förutsättningar, som var noga reglerade i de hedniska lagarna. Om ett barn ”drog andan in och ut,” – så står det i flera äldre lagtexter, också från Visigoternas lagar i Spanien – och de var hedningar, liksom Västgötarna – och om dess ryggmärg var hel och det hade armar och ben, så var man skyldig att ta hand om och uppfostra det på rätt sätt – men riktigt grava åkommor och ryggmärgsskador, hade våra förfäder inte den ringaste chans att bota, och därför var man helt enkelt tvingad till att ihjälslå sådana barn, direkt efter födelsen.
Idag finns det då folk av alla sorter, men deras dumhet eller ”läggning” är för det första inte medfödd, utan för det andra – ett klart fall av snedvriden uppfostran och misslyckat föräldraskap, liksom ifråga om allt ”Thunbergeri” och andra Måndags-exemplar till människor.
Jag råder er fortfarande till att undvika allt sådant – i Gerds namn. Mina troll och ”följare” tror just nu, att jag skulle ha ”drivit bordell” som de skriver, genom att jag ägnat mig åt Modell-foto på nätet med Gerds modiga döttrar – alltså den sorts kvinnor som kan visa allt och inte döljer något, lika lite som jag själv. Jovisst – vi har gjort halvdussinet kalendrar med Nordiska gudinnor, och mycket mer också – men det får ni inte se – och vad har ni då förresten med saken att göra, ni eländiga små skitstövlar ?
Alla kvinnor Världen över är inte så tråkiga som här i Sverige, där de går med påse över huvudet i flera avseenden mera än ett, ett slags Partiet och PK-gender-flosklernas allsmäktiga Sharia, realiserad av rörelser som ”Tro & Solidaritet” eller det nya ”Rättvise-partiet Nyans” ni vet. Om en kvinna är över 18 år, vet vad hon ägnar sig åt och gör det med vett och vilja, liksom Gerd sade JA till Skirnir, när han kom för att för Frejs skull gilja – ja då gäller inga begränsningar – och därmed faller allt fornsederi och övrig idioti.
Sommarsolståndet infaller idag, den 21 Juni kring klockan elva, och är den riktiga tidpunkten för att fira Midsommar och Makternas bröllop. Frej förmäles med Gerd, och Himlens och Jordens gudamakter möts, som det är och skall vara. Det handlar inte alls om Frej och Freja, ty de är syskon och Njords ättelägg, och alla de fåntrattar, ”fornsedare” och patrask som tror något dylikt, avslöjar sig obarmhärtigt som okunniga och olärda, utan förstånd och respekt för makterna, eller de krafter som styr världen.
Frej är inte bara Frö, eller åkerbrukets och äringens gud, som i gestalt av Ing-runan också är stamfar till mäktiga ätter, och själva Yngve-Frej, Ynglingaättens sanna upphov och den förste Erik, den ensamt mäktige, vilket är en sakral eller prästerlig titel, inte enbart lämpad för Sveakungar. Men Frej är också en solgud och himmelsgud, vilket syns inte minst i Skirnirsmál, den skinandes tal i Eddan, där Frej själv efter att ha skådat ut från Hlidskjalf skymtar den sköna Gerd eller Jorden, sittande på en sten utanför sin faders hus, och sänder sin tjänare Skirnir för att fria till henne. Bevis för Frejs status som himmelsgud, vilket han fått dela med Tyr – som ju har en ”solhand” och en ”månhand” (avbiten av Fenrisulven) syns redan på bronsålderns hällristningar, där Tyr – lätt igenkännbar på sin avhuggna hand – ibland förekommer jämsides med en tvåhandad figur med utspärrade fingrar – som mycket väl kan vara Frej. Studera denna häll från Högsbyn i Dalsland !
Här syns Frej själv, tillsammans med flera skepp – det största av dem kanske ska vara hans eget, Skidbladner, som ju behändigt kan vikas samman och rullas ihop, men ändå är så stort att det rymmer alla Asar och Vaner fullt vapenrustade, och det kan segla av sig själv över himlen. Vi ser också en skara tågande män på ristningen, och vad som verkar vara en stång eller ett sjömärke – Frejsfiguren liknar själv ett sådant – kanske dansar de ringdans runt Frejs-pålen. En ristning från Tanum visar nästan samma scen…
Frej själv har blivit den grönskande majstången, med tydligt stånd – kring vilken alla dansar med Frejslikt upplyfta händer. Högt därovan svävar en himmelsgud, kanske Skirnir i gestalt av solen, eller Tyr – som ju är en spjutgud – och att symboliken med de upplyfta händerna, respektive Frejs bild levde kvar långt fram i tiden ser vi av detta silversmycke från en av gravarna på Birkas borgberg – bilden fick jag mig tillsänd av en läsarinna för ett tag sedan, och här ser jag den livgivande Frej, ingen gud och ingen kristus – den spetsiga hakan och skägget känns igen från den mest kända av alla Frejsbilder, Rällinge-Frej från Södermanland, och vad en ”rälling” är för något, inser kanske de manliga av mina läsare – om ni nu har någon sådan, det vill säga…
Frej gav bort Gambanteinnin, hans svärd – alltså ”Gammantenen” eller ”Fröjdepinnen” – vad som kallas en ”Joystick” – för Gerds skull, och det står honom dyrt vid Ragnarök – då han inte har något vapen att besegra eldresen Surt med. Svärdet kämpar av sig själv för de som är ”horskan” eller raska och kloka nog får vi veta i Eddan, och Frejs enda vapen blir annars ett hjorhorn, med vilket han dräper Bele, en annan jätte…
I gestalt av ”Sviagod” eller Svearnas gud blir han den minst krigiske av gudar, och det är med ett horn i handen vi ser honom på en bildsten från Gotland, G 181, där tre män, vanligen tolkade som Oden – främst med spjut i hand – Tor – med en hammare eller i det här fallet en klubba – och slutligen Frej – med horn eller skära syns i bild – ovan ser vi vad som kan vara Skirnir med ett spjut, Gerd och hennes jättelike far – Gerd själv är ju också av resars släkt – ifall nu de tre männen inte är de tre gutarna Hrodvisl, Farbjörn och Gunnbjörn, som nämns i runtexten på stenen.
Det får vara som det vill och kan med detta, men Frej är på något sätt alltid en gud för högsommaren, Midsommar, då gräs och gröda gror – en lättjefull tid, då svärd och vapen inte brukas, och allt andas frid och ledighet. Därmed överlämnar jag er, ack ni hedna och ni ludna, åt Midsommar och dess Fröjder – och åt Gerd, den grönskande jorden…
Alla vet det redan, men ingen vågar skriva om det. ”Svenska” Kyrkan har genom alla år stått för ett oerhört barbari och en planmässigt bedriven förstörelse, som gått ut på en systematisk vandalisering av det svenska kulturarvet. Man har inte hyst respekt för förfäderna, ingen respekt för vår inhemska kultur och våra fäders tro, helt enkelt.
Med kalkputs och inmurning försökte man utplåna det hedniska. Runstenarna skulle förstöras, och deras budskap osynlig-göras – sådan var kyrkans plan !
Redan i Oktober 1964 visste man att allt inte stod rätt till vid Övergrans Kyrka. Kristna vandaler hade varit framme, och brutit sönder en runsten i två delar, och låtit den ligga som tröskel till sin ”kyrka” – så att alla skulle trampa på den, och stenens ägare förnedras och skymfas i all evighet..Detta skedde 1718, när man helt medvetet lade stenen som tröskel till det nya vapenhuset.
Jens Flyckt rapporterar på sin blog ”Sverigereportage” att fler fragment sannolikt döljer sig bakom putsen och väggarna i denna nu föga använda och egentligen ganska onödiga församlingskyrka – också Yttergran har ju en. Det var för övrigt till den här kyrkan som den Hedniskt sinnade författaren Jan Fridegård förlade sin berättelse ”Torntuppen” som handlar om hans egen fars död, och en övertygelse som står i mycket bjärt kontrast till kristendomens meningslösa förkunnelse – Fridegård var nog Hedning själv, även om han levde i en tid då det var svårt att erkänna det, mycket svårare än nu.
Kanske kan vi i framtiden ta över kyrkan i Övergran, och göra den till ett Frejs och Gerds gudahov – som det en gång var tänkt – och vilken sevärdhet och prydnad för hela Uppland skulle inte detta kunna bli, istället för en trist gammal kyrka, som nästan ingen använder.
Då ska våra fäders stenar börja tala igen, och ge sig till känna inför allt folk. De ska tala om en annan tid, då inga främlingar trampade på vår jord, och folkets eget arbete gjorde Uppland stort och rikt !
Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det nu av en eller annan mystisk anledning, som bara meteorologerna känna till, vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !
Enligt SMHI var det omkring den 20 Februari i år officiellt vår söder om Dalälven…och i angränsande delar av landet
Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.
Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:
Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.
Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna det. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till. Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.
Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.
Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.
Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun, som misskött hela fornminnet. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:
Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.
Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.
Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.
”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.
Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.
Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.
Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Kommunen underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.
Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…
Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.
Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.
Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.
Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.
Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.
Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.
Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:
Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.
Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.
Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..
I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:
… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes
Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.
För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.
Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.
Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..
I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…
Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.
Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…
Om och om igen upprepar herr Fröjmark redan i inslagets början att Midsommaren inte finns, den bara M-å-s-t-e vara en kyrklig helg, en kyrklig helg och den måste måste måste vara Kristen förstår ni, och det bara måste heta St Hans Afton, till Åminnelse av Johannes Döparen, en kristen figur som mycket riktigt blev av med hela huvudet till slut. Var det självförvållad fördumning, eller kanske lönnmord ??
Herr Fröjmark, numera vid Kalmar Museum, kommer från Linköpings Universitet, detta Humaniorans lysande tempel, där den ännu mycket märkligare ”forskaren” Fredrik Gregorius -självutnämnd ”expert” på Asatro, som hävdar att alla Asatroende mycket märkligt nog är rasister, ”inte tror på riktigt” utan är felinformerade, bara ”påverkade av amerikanska tv-serier”, ” bara säljer T-shirts” osv.
Minns ni den här ”Halvfiguren” ? Blev han bara felciterad i media – eller ??
Vi har hört allt detta skitsnack i svenska media förr om åren, eller nästan varje Midsommar som Asar och Vaner ger oss.
Till slut brister jag i skratt åt Radio Kalmars allt mer och mer bisarra påståenden, vars tendens blir tydligare och tydligare under radio-inslagets gång.
Herr Fröjmark säger att ”enligt de källor han läst” så måste Midsommaren komma från 1700-talet, och han underkänner alltså som historiker alla tidigare källor – ett ganska underligt sätt att tillämpa historieskrivningen på – man bara klipper bort alla fakta man ogillar, och behåller de som väcker ens eget gillande, precis som herr Gregorius högst konstifika ”urvalsundersökningar”
Papegojmässigt upprepar herr Fröjmark att Majstången – som först på 1800-talet blev en Midsommar-stång, mycket riktigt – ”bara måste” ha sitt ursprung i de katolska gillenas Papegojskjutningar, eftersom det inte får, inte får, inte får finnas några ”hedniska inslag” i hans debilt kristna Midsommarfirande, till St Hans och de avhuggna huvudenas ära..
– Jotack, herr Docenten lille, svarar jag då. Jag är också medveten om Gullan Gerwards avhandling från 1996, skriven vid universitetet i Lund, och hur den kände lundensiske museimannen och etnologen Nils Arvid Bringéus på sin tid (1980-talet) försökte bortförklara alla källor före 1530 med Gullan Ball och fröken Lillan Lulls unika ”forskningsmetod” – dvs förstör allt som luktar arkeologi, allt som luktar kvantitativ naturvetenskap – ut med det genom fönstret, ut med det bara !
Problemet är då att man inte kan förneka Paleoastronomin, till exempel – eller firandet av Solstånden – vilket fanns redan under Nordisk bronsålder. Man kan inte förneka skördemajens förekomst på vissa hällristningar, eller Martin P:son Nilssons undersökningar om en pan-europeisk, pan-germansk Skördemaj redan på 1900-talets början (i boken ”Årets folkliga festseder” som jag redan refererat till) och man kan inte förneka att Midsommar, i sin nuvarande ”allmänt svenska” form, är en BLANDNING mellan Hedniskt och Kristet, även om vissa personer i New York försökt göra Judisk Skräckfilm av alltihop.
Motbilder behövs, och de finns – även om det inte behöver ta sig såpass groteska uttryck som på bilden nedan…
”Nej men se sån stil de har – Riktigt fina måndagsexemplar ! Vi ger dem extra knäck, stålar och ett radio-knog, som ”sommarprat” fast de REDAN pratat länge nog... Kransarna har REDAN börjat sloka… och dessa två, är INTE KLOKA !!”
Men -nåja – ni ser, ni ser svenska folk – om jag nu skall imitera Herr Fröjmarks sätt att prata i radio. INGEN, absolut INGEN kommer undan det hedniska i den svenska Midsommaren, även om Herr Fröjmark är så bigott, förstockad och feg att inte ens vågar säga varifrån hans eget efternamn kommer.
Det vore ju ”inte PK” att erkänna att Hedendom och Asatro faktiskt fanns och finns – och att ”Trua” som begrepp har en särskild innebörd, som redan står i själva Eddan – som de oinvigda inte kan förstå, lika lite som de inte förstår, inte inser och inte kan fatta att nutida Asatro och forntida Nordisk hedendom INTE är samma sak – eftersom de är alldeles för ”tröga i päran” att inse det – och att sed inte är en tro, lika lite som tro aldrig någonsin blir en sed…
Midsommarens kransar är på modet, och Motvilligt, ack hur Motvilligt tvingas ändå Docent Fröjmark av alla människor erkänna, att Midsommaren handlar om Ungdomens Fest, ja ett heligt bröllop, då Frej och Gerd möts i Barres lund – även om han inte vågar säga det – för att förlusta sig, kan tänka.
Vad föreställer dessa ”guldgubbar” (varav den till höger är en kvinna) från tidig Järnålder, måntro?
Och vilka är detta ”kärlekspar” från Vitlycke, kantänka ?? Varför är de förenade med ett rep eller en tydlig linje runt vaderna… ??
(GÅ HEM INNAN NI LÄGGER ER – bara ett litet tips i Midsommar-natten)
Ni ser – ni ser – Midsommarnattens hedniska magi varar för evigt – och det är meningslöst att försöka förneka den, för den som gör så, har stängt en dörr till sitt eget hjärta. (I morgon ska jag ut på date i Hagaparken – med en sådan där Rumänsk Turist ni vet – fast det är inte som ni behagar anta…)
Nej – Midsommaren var INTE tysk- Men den här Österrikaren var faktiskt KRISTEN – så där ser man…
KOM IHÅG: Påsken, eller Ostaras fest – Ostern, Easter – var från början en HEDNISK fest – och inte en kristen….
Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.
Hedniska Tankar 