VANADISBLOTET – Återigen….. (kan somliga aldrig LÄRA sig…. ??)

Nu när diverse ”kommunala snillen” I Vänersborg, Sölvesborg och andra, liknande orter är alldeles för trögtänkta och oinsatta, kanske det är på sin plats att erinra om Valborgs Hedniska ursprung, återigen – eller Vanadisblotets faktiska betydelse.

Vanadisblot och de andra Vårfesterna handlar inte om döden. De har de aldrig någonsin gjort, och kommer aldrig någonsin att göra, utom i en del lögnares och lögnaktiga små New Age-Samfunds perversa fantasi.

Fjärran från all denna kristna smuts, detta felaktiga tänkande och dessa ständiga kristna fördomar står på sätt och vis debattören Mohamed Omar i ”Det Goda Samhället” – som i och för sig fortfarande har en kristen grundsyn, men som i alla fall är intresserad av hedendomen, och dessutom har den ibland kristna ytterligt sällsynta förmågan att faktiskt lära sig något om den.

Eddie Råbock alias Mohamed Omar har i alla fall lärt sig så mycket, att han begriper vad en Nordisk vår är för något, och vad våren handlar om.Våren handlar om livet, alstrandet, fruktbarheten och återfödelsen – allt vad som krävs för att inse en såpass enkel sak, som minsta barn ändå borde begripa från födseln, är att titta sig omkring i skog och mark, och se vad som faktiskt sker i naturen just nu.

Han har nämnt det ytterligt hedniska begreppet Majdrottningar, men tror felaktigt att det bara förekommer i England, eller härrör från medeltidens katolska karnevalsupptåg eller gillessammanslutningar, men se där tar han alldeles fel. Hela fenomenet är betydligt äldre än så, och det borde till och med Mohamed Omar inse, nu när han intervjuat skaparen bakom bloggen ””Brons och Blod” som är arkeologiskt bildad, och som borde kunna upplysa honom om ett och annat, som han helt och hållet missat, och inte känner till, i kraft av sina begränsningar som skribent.

Såkallade ”May Queens”, Majdrottningar, Pingst-Brudar,  Majbrudar, ”Walepurgas”, Vanadiser, eller Blomsterbrudar, Midsommarbrudar och liknande förekommer över hela det Indoeuropeiska området, och de har aldrig någonsin haft något med en katolsk Jungfru Maria att göra, eftersom de allesammans för det första inte är några jungfrur, för det andra heller inte tänkt vara det och för det tredje med kraft och inlevelse ägnar sig åt att bli av med sin jungfrudom, så fort det överhuvudtaget är möjligt, och detta är deras väsentligaste funktion.

Jag har också förärat den unga damen på bilden ovan – Egtvedt-kvinnan, en  mycket lång artikel betitlad ”Hon dansade en sommar” (se under ”arkeologi” ovan) eftersom det var just precis vad hon gjorde, och det i ett troslöst tillstånd, som ni kan se. Hon fanns redan på bronsåldern, och hon hade många många många medsystrar, inte bara i Danmark utan också i Sydsverige.

Ni kan hitta den artikeln under rubriken ”arkeologi” ovan, ifall ni inte känner till vem Egtvedt kvinnan var, eller omständigheterna kring fyndet av henne, funktionen av hennes snörkjol – som var genomskinlig och inte dolde någonting, hennes t-shirt aktiga top – som i och för sig var i ylle, men mycket tunnt och sträckbart sådant – Merino-ull från alpområdet faktiskt, liksom de senaste DNA-analyserna av henne, som visar att hon inte alls var någon danska var en blond Schwabiska och kom från Sydvästra Tyskland, vilket vissa forskare redan klarlagt på 1920-talet och även 1930-talet, då även en helt annan forskargrupp ville annektera henne.

Hon har omvärderats, utretts, studerats i över 7 decennium – men ÄNDÅ missar de senaste rekonstruktionerna – som den polska ovan – viktiga detaljer, när det kommer till henne, och hennes olyckliga frånfälle. Hon hade aldrig några skinnskor eller sandaler på fötterna, för några sådana fanns inte i hennes ytterst välbevarade grav, där hår, mjukdelar, inre organ och allt gravgods var bevarat. Däremot hade hon benlindor eller vad vi kan kalla motsvarigheten till benvärmare, samt en spricka på höger vadben eller fibula – i alla fall enligt en källa jag läst, men för omväxlings skull inte tänker länka till, eftersom litteraturen kring denna kvinna och flera med henne är ”legio”.

Vi har ytterst välbevarade brons-statyetter från Grevens Vaenge och andra platser i Danmark som visar kvinnor – alla är ”topless” – som utför akrobatiska rörelser eller knäfall med ena armen höjd och andra besynnerliga poser, som man måste träna och åter träna – sedan barnsben ! – för att alls kunna utföra.  Så gott som alla seriösa arkeologer instämmer i en sak, Egtvedt-kvinnans dräkt är ytterst opraktisk för någon typ av hantverk – man vill inte tälja i trä, arbeta med brons eller ens lera med bart underliv, och dessutom alldeles för kall, ens under ljusa sommarkvällar (även om bronsålderns klimat var 4-5 grader varmare än nu) – för sömn och vila hade Egtved-kvinnan en stor, rombisk yllemantel med sig i graven, som kunde användas som sovplagg eller för att svepa in sig i – och den benskada hon ådragit sig, är inte något fullt ”benbrott” (vilket hon skulle kunna få genom att snava och falla framstupa efter att höger fot fastnat under en fot i skogen) – utan konsistent med hopp, volter, belastningsskador – av den typ man kan få av att landa utanför en nutida ”hoppmatta” som står i många moderna villaträdgårdar.

Betydelsen av de sk ”voltigörerna” (som alla saknar penis – män på hällristningar avbildas nästan alltid med fullt erigerade penisar ) som hoppar över skepp på många platser i både Sverige, Danmark och Norge har jag redan berört, liksom den uppenbara likheten med bronsstatyetten från Grevens Vaenge ovan. Vi VET med säkerhet att Egtvedt-kvinnans dans var hård, snabb, ryckig och akrobatisk – den var lika mycket ”show-dans” och akrobatik som nutidens Östeuropeiska Pole-dance – vilket inte är någon djävla lek eller någon halvtaskig striptease det heller. De som tänkt sig att de sett Egtvedt kvinnan i en dröm, eller som fått telepatiska budskap från just henne får ursäkta, men med all respekt för deras egna danskreationer (som misstar sig på de svarta, bylsiga ylledräkterna – Egtvedt-kvinnans topp var snarast kanariegul, och hon var klädd i lysande, skarpa färger, avsedd att ses och beundras på långt håll) så var ”Majdrottningens” dans inte lika långsam, eller någon orientalisk ”magdans” med svajande höfter den gången…

Vi kan också titta på vad andra civilisationer i Medelhavet ägnade sig åt, redan 200 år FÖRE fröken Egtvedt – som man tyvärr inte k-a-n klona, beroende på mossvattnet och järnsyrorna i hennes grav, även om jag i England redan mött någon med samma bystmått, kroppslängd, midjemått och höftmått – tillika ungefärligen samma ansiktsprofil och huvudform, även om det aldrig gjorts några ordentliga ansikts-rekonstruktioner på forensisk nivå av själva originalet..

Ingen djävla lek – och inget för barnrumpor… ”The winner takes it all, the loser takes the fall” för att citera popgruppen ABBA

Hur det Minoiska ”tjurhoppet” gick till – det kräver hård träning, specialisering, artisteri och konstnärsskap om man ska lyckas…

Man har tänkt sig att Egtved-kvinnan hörde till en särskild, utvald och ytterst liten grupp av prästinnor – vars uppgift var och är att gestalta och kreera Freja själv, fruktbarhetens och kärlekens gudinna – och detta var även gladiatorspel, underhållning för massorna eller show, lika mycket som religiös dyrkan eller en rit – och aldrig aldrig aldrig någon tom ”sed”.

Märk även bronsplattan – solformad och med solspiraler – en symbol för Midsommar – som Egtved-kvinnan bar i ett ylleband runt veka livet. Om vi tänker oss henne dansande i ljuset från facklor eller en stor Valborgseld, förstår vi genast varför. Bronsplattan måste ha kastat reflexer åt alla håll, som en nutida strobe light eller ”disco-kula”. Åskådarnas uppmärksamhet riktades nedåt midjan, och till snörkjolen och vad som fanns att bjuda på under den, inte hennes ansikte. Om hon alls var någon ”prästinna” så är det mycket tydligt, vad hennes ämbete gick ut på – för det var bara en enda sak. Vi vet att Egtvedt kvinnan besökte Danmark och näset vid Södra Jylland – en viktig handelsstation mellan öst och väst, där rikedomen, bronset och bärnstenen fanns – tre gånger i sitt liv. Strontium-analysen av hennes tänder visar vad hon ätit, och var i värden hon befunnit sig, mot berggrunden sett. Första gången när hon var riktigt liten, ca 4-5 år (för att invigas, och påbörja träning och uttagning ??) andra gången 14-15 kanske (tävlingarna började) och sista gången när hon var 20-21, snarare än 18 (återigen, baserat på tänderna, inte benstommen = säkrare rättsmedicinskt bevis)

Tyvärr dog hon strax före Midsommaren, som vi alla vet. Hon var utmärglad då, nästan anorektisk. Ingen vet exakt vad hon dog av – hennes lik ruttnade ju bort väldigt snabbt, så snart hennes tunga ekkista eller ”tidskapsel” öppnats – den var ju inte ens till för henne, utan en betydligt längre, antagligen manlig individ – och vi har kvar den lilla Rölleke-blomman, en Achillea Millefolium, den som botar sjukdom och smärta i just anklar och fotleder – ”tusenbladig soldatört” – som Dioskorides,  Romersk Arméläkare på Kejsar Augustus tid, en gång sa.

Somliga har gissat på epilepsi, andra på en aneurysm eller blodpropp i hjärnan – men ingenting tydde på det när man öppnade hennes grav, 1921. Lungsjukdom eller ett plötsligt virus, som hon inte tålde – en svår förkylning efter en lång lång vinter, och en mödosam rodd upp från Tyskland igen – det tog knäcken på henne, alldeles för tidigt. Hon fick aldrig dansa den sista dansen, den sista chansen att vinna – att bli den levande Freja, eller kanske solkvinnan Sif, Sunna, Gefjon och Njärd – men hon vann ändå, trots samtidens sorg – och den fina, men snabbt arrangerade begravning hon fick. Vi har kvar björknäverspannen, fylld med vad som INTE är mjöd, absolut inte öl, men en blandning av tranbärsvin o-c-h mölska – alltså mjöd med inslag och öl – och en alkoholstyrka på över 17 % – så starkt som man alls kunde jäsa något i hennes samtid – och hon har mer än 12 liter av denna goda dricka med sig i graven – mer än tillräckligt för hennes egen konsumtion ”party-pingla” och lokal sevärdhet som hon säkerligen var – och begravningsgästerna, vilka de än var – kände inte för att festa, när de väl tog avsked.

Men hon dog aldrig. Hon vann tävlingen ändå, och hon blev vad hon önskade bli – för 3000 år och mer har gått – och vi minns henne fortfarande – hon är för alltid med oss...

Kanhända ska jag inte foga in liknelser eller sångnummer från diverse, dåliga, obskyra och med kristen paranoia och fördomar gentemot Hedningar inpyrda skräckfilmer i sammanhang som de här, jag vet. Men ”Willow’s song” från det svunna 1960-talet är en ohöljd, sexuell hyllning till alla ”May Queens”, past present and future – som de ÄR och SKALL vara. Filmen ”The Wicker Man” bör ni undvika, eftersom den är lika dålig som vissa nutida skräp-deckare, skrivna av någon dålig medelmåtta vid namn Lamotte, eller något.

Men – originalscenerna ur den filmen – nakenscener för övrigt – håller måttet – och har tagits bort från Youtube, där man inte vågar visa dem längre, just på grund av deras öppet och ohöljt sexuella innehåll – för som vi vet är ju just den kvinnliga sexualiteten, utlevelsen och extasen oerhört skrämmande för de flesta Monoteister, och de flesta kristna – och ständigt återkommer de till sina ”hangups” vad beträffar detta – liksom sina ständiga ”nojor” vad beträffar påstått ”hedniska människo-offer”

Emellertid – och som jag sa – i Skåne och Danmark har man hittat många motsvarigheter till fröken Egtvedt (inte fru, för några barn födde hon aldrig, det vet vi av symfyserna i hennes bäcken) och i Danmark också. De är för övrigt rikare utstyrda än henne. De har guld i sina gravar – egyptiska glaspärlor – handelskontakterna med Medelhavet var tätare än ni begriper – och de har inte hon. Deras snörkjolar hade hängen av brons, som gjorde skön musik eller klingade extra vackert när  bärerskan rörde sig eller dansade – ungefär som höga klackar på ett parkettgolv.

Görslöv, Färslöv, Köpinge, Glumslöv, Vallåkra. Östergötland. Hela Danmark. Överallt samma kvinnor, samma danserskor. Halskragar, förstadiet till den öländska folkvandringstidens och Frejas Brisinga-men – allt det som Fröken Egtvedt, fattig som hon var, faktiskt aldrig hade och aldrig fick under livstiden – men som hon tydligtvis kompenserade med andra talanger.  I mer än 3000 år levde traditionen kvar, för ”den som varit Pingstbrud, får aldrig någonsin nån riktig Brudeskrud” som man sa i Skåne på min gamla farmors tid.

Sk ”Blomsterbrud” från Östergötland, som hon tedde sig i det tidiga 1800-talet och den skånske Folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgrens tid

Den senare, sydsvenska Pingstbrudstraditionen utövades dock aldrig av barn eller efterblivna – vad som står på svenska Wikipedia är som vanligt fel i sak – men däremot skulle huvudpersonen förstås vara den vackraste – och även kåtaste – kvinnan i byn, ja ”en riktig dansekatta” som man sa. Det handlade mest om att ungdomen skulle festa och ha roligt, ”Blomsterbrudar”, ”maj-sjungande” och allt annat sådant – det gäller att skilja mellan Skördemaj och Vår-maj, på precis samma sätt som man INTE ska blanda ihop en ”Midsommarstång” med en ”Majstång” (eftersom det är två helt olika saker, med olika syften och tid) har också bloggen ”Brons och Blod” uppmärksammat, liksom vad jag sagt om Martin P:son Nilssons gamla bok ”Årets folkliga fester” där ”majandet” eller de gröna kvistarnas symbolik finns grundligt utredd och förklarad – för den som är klok nog att läsa innantill, vill säga.

Nu återstår bara att berätta att ”May Queens” i nutidens England mest blivit en angelägenhet för småflickor och barn, vilket det aldrig någonsin var från början. Hela traditionen har där ”gullifierats” pga kristet inflytande, sk ”christian belittlement” eller kristet förminskande, något som drabbat mängder av ursprungligen hedniska traditioner från Nordeuropa. Tänk bara på ”påsk-kärringarna” hemma hos oss, kontra den beska verklighet, som ”Svenska” Kyrkan utsatte hundratusentals kvinnor för, i flera århundraden.

Folkminnesarkiv och Bildbanker kan berätta om de sista (??) Svenska Majdrottningarna, som på 1950-talet ännu åkte i raggarbils-kortege eller red till häst genom våra svenska småstäder. Seden hade gullifierats, förvanskats och förljugits bortom allt vett och förstånd – och helt förlorat sin ursprungliga, garanterat hedniska innebörd – därmed blev den också just en tanketom, betydelselös ”sed” och inte en levande tro, inte en levande kraft, energi eller inlevelse..

Det var precis vad de kristna i Sverige ville, och samma tanketomma, lidelsefria folkhemsraserade, (S) märkta vrak, som de alla försökte göra oss till, lever väl i stort antal ännu.

Men i England, ja ja ! – där finns ännu minnet av den här damen – LADY GODIVA  vid namn… Kristna historiker av Angelsaxiskt ursprung har tänkt sig att Lady Godiva skulle ha varit en fullt historisk, levande person – Hon skulle ha varit maka till Leofric, Earl av Mercia på det tidiga tusentalet, men kom antagligen från Danelagen, och var änka. Hon var född som en hednisk kvinna, inte en kristen. Redan hennes namn – Godgyfu – innebär inte alls någon ”guds” gåva, men ”den goda giverskan” – alltså samma namn som den Nordiska Gefjon i den danska sagan – och Gifu, gåvorunan – som är den första av just Frejas runor.

Legenden påstår falskeligen, att hon skulle ha ridit naken på en vit häst genom staden Coventrys gator, bara för att ge mera pengar till kristna kloster, men de tidigaste omnämnandena av något sådant är från 1100-talet, mer än ett sekel efter den påstått historiska Godivas död – och om hon fanns, red hon säkerligen inte naken genom just Coventry – även om sådana traditioner k-a-n ha funnits. Snarare var det nog så, att den verkliga Lady Godiva var en helt igenom hednisk kvinna, som inte tålde att bli nedtryckt av kristna män, och därvid blev det som det blev – för med Frejas makt på sin sida, kan man som veterligt uträtta och överleva väl mycket, helt utan skada eller minsta men.

Jag vet till och med de som varit med och efterskapat dem, än idag – barbacka, troslösa och alltihop – men det är förstås en annan historia. Liksom andra ritter, utförda av en viss Cordelia (namngiven efter den tredje dottern hos Kung Lear, ni vet) i min egen släkt, och av mitt kött och blod, men mer om det eller just henne eller hennes mor, tänker jag inte berätta.

Bild från Hyde Park i London – ”Insamling emot barncaner” skulle det röra sig om, enligt fotograf JJ Hunt – jodå så att sörru…

Hur våren ska firas, emellertid, torde ni själv begripa – efter tycke och smak – och sköt er nu, hedningar små – för ni är kanske inte lika djärva som somliga, och saknar helt förmåga att komma undan med lika mycket, som somliga redan planerat, genomfört, bedrivit och avslutat, helt utan skamkänslor, kristen skuldmoral eller något annat sådant, inklusive meningslös ”sed”, som visst inte är ”forn” utan en levande tro – inget annat !

 

 

 

Vanadisblotet är inne…

Hell Dag !
Hell Dags söner !
Hel Natt och hennes dotter !
med blida ögon
se oss här inne
och giv oss seger !

Hell Asar !
Hell Asynjor !
Hell heliga moder jord !
Visdom och kunskap oss giv
och läkande händer i livet

 

 

Så är då Vanadisblotets dag då här, denna kalla vår anno 2020 efter konventionella kalendrar. Jag äter mina två skivor bacon, som jag för dagen lägger i kors, likt Frejas Gifu-runa för goda gåvor, innan jag traditionsenligt doppar dem i sprit och äter dem under dagtid, vilket jag ämnar göra under hela den månad muslimerna – som inte har i vårt land att göra – firar sin Ramadan. En eld ska vi tända för Vår och för seger, för det är nästan vår i hela vårt land nu.

Nu är det vår i hela Sverige, utom i fjälltrakterna. Av klimatförändringar märks inte ett spår just i år, och den aggressiva Thunberg-sekten har tystats av Coronan…

Enligt de senaste prognoserna från kloka och väl kända forskare, som inte tror på de fake news som pumpas ut i Kvällstidningar och andra svenska media om att ”Anders Tegnell skulle ”hyllas” av WHO och andra smutsiga lögner, så kommer 10 – 20 000 svenskar vara döda till följd av Covid-19 innan pandemin är över.  De dödssiffror, som vårt land och folk fått utstå, är över 10 gånger så höga som i Norge och Finland, våra närmaste grannländer. Ändå tjatar Regeringen Löfvén vidare om hur ”lyckad” dess såkallade ”strategi” eller rättare sagt planlösa ad hocande är, och det värsta av allt är att det finns människor i vårt land som är dumma nog att gå på alltsammans.

Sverige har nu det sjunde högsta dödstalet per capita i hela Världen vad gäller Covid-19. Vem kan påstå att detta är ”lyckat” ??

Igår läste jag i SvD om en stackars idiot, uppenbarligen en mycket sjuk och förvirrad människa, som i någotslags idoldyrkan, tillfälligt ”ryck” eller en underlig drift att klottra och kladda på sig själv hade tatuerat in en bild av Anders Tegnell på ena armen. För dem som trodde att Thunberg-sekten och dess osunda fixeringar var det senaste i form av självbefläckelse och groteskeri kommer här något nytt, och med tanke på hur många sjuka människor det finns i vårt land; så kommer väl detta svineri leva vidare och vara ”trend” ett litet tag, tills den obehagliga sanningen går upp för folk.

Regeringen Löfvén lär idag ha diskuterat livsmedelsransonering och bland annat ryktas det om, att varje svensk skall få dricka högst två liter mjölk i veckan, enligt de hemliga planer man nu gjort upp. Inget annat land i Europa har infört sådana restriktioner, vad man vet – och vi kan fråga oss om detta blir lika populärt, eller något som ”går hem i stugorna”.

För egen del firar jag våren, naturen och naturens makter mycket hellre än något idiotiskt Tegnellande, och jag gör det utomhus, och i friska luften. På bålet med Löfvén-Regeringen, och låt oss hoppas på bättre och sundare tider för vårt land – för 20 000 medborgare färre är ett för högt pris att betala, och det vill vi inte ”ta”.

”Vid slutet, står segern !”

Gifu- eller Gåvorunan består av två Kaun eller Sken-runor, eldens runa – vända mot varandra

”Gåva kräver att gengåva gives” och störst av Gåvor är hälsan, den hälsa som man förmenar oss svenskar…