Historier från Nordanå, dvs INGENSTANS (del 2: ”Den brinnande Giraffen” – eller ”Min far läcker historia” )

Sedan vi nu alla firat minnet av Ball Turret Gunner JA Riggsby, en man som nog inte finns med oss längre (se del 1 i denna artikelserie) – lika lite som de hundratusentals av hans generationskamrater, som drog ett mycket tungt lass genom livet – och som vi sena tiders barn har all anledning att känna en smula tacksamhet inför – övergår jag till fler av min gamla farsas överförda minnen, som nu lever vidare genom min försorg.

Jag har nämnt att Nordanå var en byhåla, en byhåla som inte längre finns, ett namn som blivit utplånat ifrån de flesta kartor, i en trakt som för länge sedan förvandlats till oigenkännlighet, och som aldrig mer kommer att bli vad den en gång var. Min far lämnade den ganska tidigt, och återvände aldrig, lika lite som jag återvänt till den förort där jag själv växte upp – mellan 3 och 16 års ålder. Han hade å andra sidan med sig en förtjusning i högt placerade gavelfönster – jag nämnde ju att prästgården i Görslöv hade ett sådant – och på 1970-talet ordnade han ett rum på en inredd vind; ett kombinerat kontor och bibliotek, mycket likt det jag själv sitter i just nu.

På sitt skrivbord hade han alltid ett inramat foto av Salvador Dalis brinnande giraff – även om han annars inte var särskilt svag för konst, eller för den delen surrealister. Dali målade sin första brinnande giraff 1930, långt innan Guernica, långt innan något spanskt inbördeskrig ens var påtänkt, och nio år innan andra Världskriget, som förmodligen inte blir det sista världskrig mänskligheten kommer utkämpa. Frontlinjerna har redan dragits upp emellan västvärlden och islam, och kanske kommer vi alla få uppleva en helt annan utveckling än vi annars tänkt oss, också i vårt eget land, innan detta årtionde är slut.

Farsan såg förstås inga brinnande giraffer i verkligheten, inte ens i Hagenbecks djurpark i Hamburg, för under ”Operation Gomorrah” 1943 skulle nog även girafferna ha brunnit upp, för att inte tala om parkens andra djur. Jag nämnde i förra avsnittet att han kunde se Hamburg och Lübeck brinna, och ana dem som ljusfläckar borta vid horisonten, ensam i sitt Skånska landsbygdsmörker – men de där ljusfläckarna var förstås alldeles för små och avlägsna för att han med egna ögon skulle kunna ha sett vad som pågick i detalj, eller några faktiska giraffer, allt sådant fick han läsa tidningar och höra på radio – dåtidens enda etermedium – för att ens kunna uppfatta.

Men – han såg andra saker med egna ögon. Strax nära Nordanå och Bulltofta, fanns det enligt honom en hel bondgård som träffades av amerikanska napalm-bomber, och den som en gång sett ett anfall med napalm på nära håll, glömmer det förmodligen aldrig.

Han beskrev det hela lite som ett skånskt Guernica i miniatyr – brinnande hästar och skrämda grisar hade rusat runt på gårdsplanen, dit han kom cyklande – ortens brandkår, en förtvivlad gårdsägare i silhuett emot lågorna och röken, total förödelse, förvirring, skrik och panik. Ingen människa blev innebränd, efter hans minnesbild, men en hel kreatursbesättning på tio-tolv kor eller mer gick upp i rök, och man kunde hela tiden höra de instängda djurens vrålanden och bölande. Branden inträffade sent i November, men han kunde inte komma ihåg vilket år den utspelades, det var antingen när han var 8 år gammal, eller kanske 11.

Det har förstås brunnit i Nordanå senare också – och en brand i Nordanå är – tja – som en brand i Nordanå… (bild från ”Sydsvenskan” 2016)

Långt senare, på 1970-talet, 1972 närmare bestämt, när President Nixon auktoriserade Julbombningarna över Hanoi – det som officiellt hette ”Operation Linebacker II”  och som fick Olof Palme av alla människor att mynta det sällsynt välfunna uttrycket ”Dessa Satans Mördare ! om vad som hänt, blev han så förbannad, att han fick gå in i ett annat rum, när TV:s nyhetsutsändningar punktligt skedde, 19.30 om vardagskvällen, då som nu. Kanhända var det där någonstans hans tro på USA som företrädare för det goda i Världen slutligt urholkades och föll samman, även om han annars inte var en man, fylld av stora åthävor eller ord. Hur han lyckats behålla sina politiska illusioner om Världens allmänna tillstånd såpass länge, under de 28 åren emellan 1945 och 1972, är mig annars en fullständig gåta.

Jag har letat och forskat länge efter den gård eller gårdssamling, som alltså skulle ha blivit träffad av amerikanska flygbomber, någon gång 1940 – 1943.

Ifall detta nu skedde, kan det ju vara intressant att skildra de faktiska sakomständigheterna så noga som möjligt, samt att utreda VARFÖR det alls hände. Sverige var ju som alla vet neutralt, och deltog inte i kriget.

Kanhända låg den nedbrunna gården i trakten av Görslövs mölla, kanske inte. I alla händelser skall Napalm som brandstridsmedel betraktat ha blivit uppfunnet av amerikanarna först 1942, enligt vad Wikipedia påstår – men nej – i de synnerligen välinformerade Flyghistoriska sajter jag konsulterat, står ingenting om att ett amerikanskt bombplan skulle ha lämpat ut några bomber före en nödlandning på Bulltofta-fältet just det året – däremot skedde det vid andra tidpunkter. Tänkbart är ju, att en eller annan av mina läsare hjälper mig att lösa det här mysteriet – men jag förmodar, att en såpass lätt identifierbar händelse inte gått flyghistorikerna förbi – där måste finnas tidningsurklipp, press-notiser, sådana saker..

Men – säger kanske någon av mina läsare – Sverige bombades väl inte under Andra Världskriget ?

Vi var ju neutrala, allt var ju så bra, så bra. Vår beredskap var god enligt Per-Albin Hansson, och vi levde väl redan då i ”Landet Löfvén” eller något annat litet ”La-La-Land” av Kindergarten- och Kinderegg modell ?

Fel. Fel i sak, och det är rysligt lätt att motbevisa.

Skiss från ”Sydsvenskan” 3 Oktober 1940. Tre bomber briserade i slottsparken, och flera personer skadades av splitter

Man har också felaktigt påstått, och spritt ut ”grodan” att inga personer skulle ha skadats vid de bombningar, som främmande makt utförde över Sverige. Det är också FEL I SAK, och det känner historikerna mycket väl till. Både Stockholm, Nacka och regementet i Strängnäs bombades av Sovjetiskt bombflyg – en händelse som är betydligt mera känd, och på alla tre platserna skadades människor av splitter, och på andra sätt. Sovjetunionen publicerade redan då lögnen om att flygplan om skulle till Åbo – mer än 250 km bort – skulle ha ”navigerat fel” men Lillefar Josef ”Uncle Joe” Stalin och hans regering betalade – fryntliga och generöst stämda av Vodka, får vi förmoda -gladeligen ut de 6 miljoner kronor, som vår Regering önskade i skadestånd, och det motsvarar sådär 132 miljoner i dagens penningvärde, vilket inte är småpotatis..

Dessutom har vi den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” eller en Tysk V-2 raket, som oförhappandes damp ned och exploderade nära Nybro, den 13 juni 1944 klockan 15:15. Den skadade ingen, men gav massor av information om hur världens första interkontinentala missil var konstruerad, i alla fall om vi räknar en tänkbar räckvidd på 320 km som ”interkontinental”. Vrakdelarna gavs till de allierade, tillsammans med ritningar och skisser, samt byttes emot modern radarutrustning, vilket dåtidens Sverige mycket väl behövde, men det är saker man talar ovanligt tyst om, än idag…

Detta, slutligen, är en bild från bangårdsområdet i Lund med omnejd, där mer än 30 brittiska bomber föll den 18 November 1943. Tusentals glasrutor över hela staden krossades, flera bränder bröt ut till följd av 15 kg’s stavbrandbomber, och en minbomb på 200 kg sprängde sönder en hel handelsträdgård (se bild ovan) samt en smedja och några andra hus. De flesta bomberna föll över bangården, men en brandbomb hittades odetonerad strax söder stadsparken på en sidogata, och landade bara 100 meter eller så från Kulturhistoriska Muséet, där ca 60 personer som bäst hade samlats för att höra på ett föredrag – klockan var ungefär 21.15 när bomberna började falla, och även om en hel del deltagare lär ha farit i golvet, och damp ned från sina stolar hade de ändå tur – hade bomberna kommit sådär en kvart senare, hade det legat dödsoffer på gatorna lite här och där i den gamla studentstaden. Minst 40 personer skadades också av bombsplitter, eller splitter från fönsterglas som gav dem skärsår i ansikte och på armar och händer – dumt nog ställde sig många naiva Lundabor vid sina fönster och tittade ut, när anfallet började.

Foto ur Kulturhistoriska Muséets Årsbok, 1990 – en odetonerad fosfor-bomb på 15 kg, som finns bevarad på muséet

Allt detta är FAKTA och fakta är svåra att förneka, även för dagens Regering. Samtidigt får man förstås inte glömma, att det här bara var som en mild liten västanfläkt, jämfört med vad de flesta Europeiska länder och deras befolkningar fick uppleva under samma tid. Min gamla mor, som ännu lever, bodde själv i centrala Lund, och upplevde bombnatten ur en liten 10-årig flickas perspektiv. Hon var naturligtvis rädd i flera månader efteråt, och försummade aldrig att ta skydd, så snart hon hörde flygplansbuller. Min far – en 11 åring på landsbygden, brydde sig knappast märkbart om någon fara för egen del, men var som sagt mycket medveten om luftkrigets blodiga konsekvenser.

Man har påstått alla möjliga orimligheter om anfallen emot Lund och Malmö., främst på Wikipedia. Men min far mindes fel, på en väsentlig punkt.

Det var faktiskt it inte USAF eller Amerikanerna som utförde de värsta anfallen på svenskt territorium, utan Brittiska RAF – Royal Air Force. Bomberna var dels vanliga sprängbomber eller Fosfor-bomber, och alltså i-n-t-e fyllda med napalm.  Fosfor eller ”WP” – ”White Phosphorus” dödar också genom rök – därför anväde man dem främst emot städer och bebyggda områden. För övrigt dök ännu större och grövre bomber upp på svenskt territorium, strax före krigsslutet.

(foto från s156 i boken ISBN 91-975467-5-5 ”Brittiska Nödlandare 1940-45” av Rolph Wegmann)

Det ni ser ovan är en bild ”från tiden” eller efter den 8 Februari 1945, då en 2 tons ”Cookie” bomb (den största typen av minbomb RAF alls hade – den kallades så pga sin likhet med en rulle digestive-kex ) och två stycken 250 kg’s sprängbomber som spreds ut i terrängen runt Filborna utanför Helsingborg.

Lancaster-bombaren PB 382 exploderade i luften, när sex 250 kg’s bomber inuti planet träffades av luftvärn – om det var svenskt eller tyskt luftvärn har aldrig klarlagts, men det tyska luftvärnet vid Helsingör kunde skjuta in på svenskt luftrum utan svårigheter – och alla ombordvarande, utom pilot och Flight Officer BA Clifton, som mirakulöst nog kastades ut ur planet och överlevde. Han landade med fallskärm vid Hjortshög, och greps klockan 20.45 på kvällen av svensk polis, som dåförtiden var mycket effektivare på att ta fast allehanda ”bombmän” i Helsingborgsområdet. Som bekant, har vi ganska gott om dem nuförtiden, men Clifton, som hade flugit 30 stridsuppdrag och väntade sig utföra maximalt 36 stycken (eftersom RAF-piloter kunde ansöka om förflyttning till ett ”skrivbordsarbete” efter så många uppdrag – om de alls hade turen att överleva – det var ungefär 7-8% chans att stryka med, för varje gång) kunde i alla fall återvända hem till England från en tids internering i Falun, 9 Mars 1945. Resten av hans besättning eller diverse kroppsdelar från de flesta av dem vilar ännu på Pålsjö Kyrkogård, där en del av kyrkogården underhålls av ”The Britsh Wargraves Commission”

Bild från de Brittiska och Kanadensiska Flygarnas gravar vid Pålsjö, Helsingborg. I minneslunden på samma kyrkogård är min farmors aska utspridd…

Bland vrakdelarna hittade man också en mycket intressant karta, som klart och tydligt visade att RAF hade för avsikt att kränka svenskt luftrum, både vid anflygningen emot Tyskland och på hemvägen. Detta kände förmodligen också den Svenska Regeringen till, även om man än idag inte har vågat erkänna den saken. Man vet emellertid – från flyghistorikernas arbete och Bo Widfeldt, som avslöjat saken i en annan bok än den ovan nämnda, att den svenske Flygvapenchefen Bengt Nordensköld träffade flera ”underhandsöverenskommelser”  med de allierade, alltså både USAF och RAF. Bland annat skulle man ”se genom fingrarna” med vissa överflygningar, gentemot att man fick tillgång till nyare flygplansmateriel och ny radarteknik, och 500 amerikanska flygare, internerade på svenskt territorium (de var inte ”krigsfångar” eller verkliga POW i ordets egentliga mening, som jag redan påpekat i avsnitt ett) kunde bytas mot ett antal B-17 Flying Fortress, som landat här och så småningom skulle byggas om till civilt ”kurirflyg” samt sju stycken fabriksnya med nödlandade P51 ”Mustanger” som Svenska Flygvapnet också fick behålla, plus optioner på att köpa ännu fler P51-D – så snart de kunde tillföras, beroende på de besvärliga förhållandena ute i Världen. Nordensköld skulle också ha sett till att allierade flygare fick kartor och uppgifter om svenska flygfält, däribland Bulltofta, Rinkaby, Kalmar, Örebro, Barkarby utanför Stockholm och flera fält, där de kunde nödlanda.

Men att rakt fram släppa bomber på svenskt territorium, över städer, byar och gårdar ingick givetvis inte i någon överenskommelse.

 

”Intressant” liten karta, publicerad på s 157 i Wegmanns bok…

Så varför gjorde då de allierade detta. Skedde det verkligen bara av ”misstag” ??

Att den Whitley-bombare som attackerade Malmö verkligen har existerat, kan man inte ifrågasätta. Lika lite kan man ifrågasätta att bomberna över Lund, och Nordanå med omnejd verkligen kom från ett eller flera brittiska Lancaster-bombplan. Allt detta har bevisats av historiker, men tyvärr florerar och florerade redan 1943 åtskilliga myter, rykten, lögnhistorier och påståenden om bombningen av växthusen utanför Lund, till exempel. Rykten kan förstås alltid spridas i krigstid, det är långtifrån ovanligt, och behöver inte alltid ske genom främmande makt, propaganda eller ens med avsikt, utan bara beroende på okunniga och oinsatta personer i folkdjupet, som också råkat illa ut, och som inte kan undgå att spekulera. Lägg därtill tidsavståndet, och senare generationer, som är ännu mindre informerade om vad som faktiskt hände – och fortfarande kan hända ! Det är långtifrån säkert, att någon svensk ”neutralitet” alls kommer respekteras, nästa gång det blir krig – och det kommer med all säkerhet att ske, förr eller senare..

 

Typiska foton från ”Tiden” av en Lancaster med full bomblast. Bilden till vänster visar en ”Cookie” och vanliga sprängbomber under fällning, bilden till höger visar ”cluster-bombning” med 15 kg brandbomber, ”WP” eller vit fosfor..

En ”teori” som är vida spridd, är att de brittiska flygarna inte skulle vara kapabla att navigera rätt, inte visste att de befann sig över Sverige och att de skulle ha feltolkat eventuellt återsken från växthusens rutor som reflexer i en vattenyta, och därför ha trott att de befann sig över Öresund, men det förklarar inte alls varför det också fälldes bomber över Lund, samt bangårdsområdet i den staden. I själva verket fanns ju både särskilt utbildade navigatörer med kartor ombord, och dessutom fanns radiobaserade navigationssystem som det brittisk-utvecklade GEE redan, och det hade en precision på minst 6 km vad Sverige angår, och avsevärt bättre vad gäller målområdena i Tyskland. Visserligen är det sant att tyskarna kunde störa ut GEE systemet, men störsändning kräver alltid mycket energi, oavsett vilket våglängdsområde vi talar om, och är inte alls effektivt på stora avstånd.

Allt pekar på att de brittiska besättningarna verkligen visste var de befann sig i luftrummet, och att de var väl medvetna om att de flög över just Sverige. Deras kartor visade ju detta med all önskvärd tydlighet. Flyghistorikern Rolph Wegmann tar på flera ställen upp det faktum att varesig handelsträdgården utanför Lund, eller städer som Lund och Malmö var fullständigt mörklagda. Vad besättningarna såg, var stora och tydligt upplysta mål, som talade om för dem att de flög över neutralt område, samt svenskt luftrum. På Wikipedia kan man nuförtiden läsa rena felaktigheter och orimliga påståenden, som att besättningarna först skulle ha flugit hela vägen till Tyskland utan att kunna fälla sina bomber, och sedan bombat svenska mål först på hemvägen. Det är också gravt osannolikt, av flera skäl. För det första kunde alltid lasten fällas ”för hand” eller till och med direkt från bombrummet, om det alls skulle vara nödvändigt, och normala system fått felfunktion. Dåtidens flygplan innehöll ingen ”fly by wire” och bara ett minimum av elektronik, de enda ”vajrar” som fanns var helt mekaniska, eller den stålwire, som faktiskt utgjorde roderlinor.

För det andra skulle ingen besättning vilja flyga någon längre tid med full last av explosiva ämnen ombord – även risken att träffas av svenskt luftvärn ”av misstag” var något att ta hänsyn till, liksom risken att upptäckas av tysk nattjakt, som de facto också opererade över Sverige. (Se vidare nedan) Självklart gjorde man sig av med sin bomblast så fort man kunde. Min egen ”teori” – helt obevisad – är att de flygplan ur RAF som utförde bombningarna 1940 och 1943 sannolikt var ”pathfinders” ur särskilda ”Pathfinder Squadrons” som flög först i varje formation.

Deras teknik var nästan alltid densamma, oavsett om man flög i mörker (vilket britterna oftast gjorde) eller i dagsljus (vilket vanligen var förbehållet USAF). Först fällde man ”flares” eller lysbomber mot målet, eventuellt långsamt fallande med fallskärm – ifall målet var täckt av rök eller moln – och sedan färgade rökmarkörer. Om tyskarna också gjorde detta – det förekom att de försökte lägga artificiell rök eller markörer på något annat ställe, fick pathfinders byta till en andra, i förväg överenskommen färgkod på rökbomberna, och så stanna kvar i målområdet.

 

Lancaster med ”Tallboy” eller ”Grand Slam” bomb på 5 – 10 ton. Den var så stor, att inga amerikanska flygplan kunde bära den, och den fick flygas fram utanför bombrummet, säkrad med en speciell kedja..

”Pathfinders” kom till målet först av alla, och fick också stanna kvar längst. De var mer utsatta för fientlig jakt eller luftvärn än andra flygare, så vad skulle de göra ? Ifall de ville överleva, så hade de all anledning att undvika alltför mycket bomblast, och inrikta sig på lys- och rökfacklor – men de bestämde såklart inte vad de skulle fälla eller ha med sig, utan det gjorde deras respektive divisionschefer. Denna teori – fortfarande obevisad – skulle faktiskt kunna förklara, varför bombningarna av Sverige 1940 och 1943 alls ägde rum. Enstaka besättningar kan av okänd anledning ha valt att fälla sina bomber på en tydligt markerad plats, och den fick för deras del precis lika gärna ligga i Sverige som någon annanstans – Britterna hade redan lidit tillräckligt, så varför skulle svenskarna inte få göra det också ? (Så kan de mycket väl ha resonerat – cynismen var stor)

 

Brittiska historikers dokumentation över räderna mot Stettin och Königsberg 1944 visar, att man med full avsikt och berått mod flög över Sverige, både på ditvägen och hemvägen, utan minsta avseende på kränkningar av svenskt luftrum. De små kryssen på kartan anger ställen i Sverige, där man skall ha angripits av tysk jaktflyg. Både Ju88 (4-motoriga!) Me 109, Me 410 och Me 110 skall ha varit inblandade i regelrätta luftstrider över Sverige enligt britterna, och svenskt jaktförsvar gick aldrig upp och gjorde inga försök att avbryta striderna, utan förhöll sig helt passivt. (förstora kartan genom att klicka på den vid behov)

 

Liten youtube-film på hur Polackerna ”desarmerade” en 5 tons ”Tallboy” bomb utanför nutida Szczecin år 2020. Självklart genomförde man en kontrollerad sprängning, vilket alltid är enklast, och visst ingen ”desarmering” överhuvudtaget… (CNN:s rapportering om förloppet var inte saklig…)

Enligt flyghistorikern Wegmann, vars bok jag nämnt, förekom en livlig skriftväxling mellan svenska och brittiska myndigheter först efter incidenten 1943. Air Marshal ”Bomber” Harris, kanske den mest kontroversielle befälhavare RAF någonsin haft, vägrade att erkänna de svenska skadeståndskraven med mer än hälften av den begärda summan, och satte ned dem till 250 000 dåtida svenska kronor, vilket motsvarar 5,525 miljoner SEK idag. Det är sannerligen inte mycket för en förstörd bangård, minst 6 totalförstörda byggnader och ett fyrtiotal sårade. Till och med ”Lillefar” Stalin var mer generös än så, när han helt och hållet accepterade de svenska skadeståndskraven för bombningen av Strängnäs och Stockholm…

”Bomber” Harris skall också ha skrivit ett brev, daterat 23 Oktober 1943 där han å vägnar av Brittiska Air Minstry meddelade, att han själv förbehöll sig rätten att välja, ifall svenskt territorium skulle kränkas, ”ifall det krävs av operativa eller strategiska – eller andra angelägna skäl”.  (allt detta anges på s.76 i Wegmanns bok) Vad som i så fall var ”andra angelägna skäl” redovisade han aldrig, men på sätt och vis har Sir Arthur Harris ändå fått sitt symboliska straff av makterna..

Arthur ”Bomber” Harris staty i centrala London, sådan den såg ut efter att sk ”BLM-aktivister” vandaliserat den, 15 Juni 2020. (Shame on him indeed !)

Ifall några försonliga handlingar alls begåtts av RAF, bestod den i ett mer gentlemannamässigt uppförande av de piloter och besättningar som nödlandade i Sverige, de ursäkter som lär ha getts först efter det att kriget var slut, och det arbete som genom alla år utförts av The British Wargraves Comission, som fortfarande är verksam, rörande Påsjö Kyrkogård och en del gravar i Göteborg och på Västkusten. Att man sände oss skisser på hur ”Cookie” bomben och de bomber som föll ännu 1945 skulle ”desarmeras” hedrar väl också Royal Airforce och Storbritannien, skulle jag tro – även om det här med ”desarmering” vanligen inte tillgår som på film. Ingen behöver skruva på tändrör, klippa olikfärgade trådar eller annars ta stora risker helt i onödan, när man ändå kan lägga en ”bulldosa” av sprängdeg direkt på bomben, och spränga den åt ”kingdom come”.

Finns det inga värdefulla byggnader i närheten, är detta det absolut bästa tillvägagångssättet.

Autentisk ”sprängskiss” av en ”Cookie” eller Blockbuster…

 

I kommande delar av denna artikelserie, skall jag berätta om helt andra föremål, som min far fick se falla från skyn – avlämnade av USAF och inte RAF, samt om landande Mustanger och mycket annat..

 

Historier från Nordanå, Dvs INGENSTANS (Del 1: ”Hello Natural”)

From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Interiör från buktornets placering inuti en B-24 Liberator – obs luckans storlek…

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?


Nospartiet på ”Hello Natural”  vid landningen Foto via Lars Persson Grycksbo

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.

Avslutar med en liten sång av Johnny Cash, tillägnad PJ Riggsby, okänd, men för evigt ihågkommen och känd.