Goðafoss på Island äntligen skyddat som naturreservat

I Islandsbloggen läste jag för tre dagar sedan, att Goðafoss, en av de mest berömda platserna nära Ljosavatn och Akureyri, en av Nordens mest avlägsna och isolerade tätorter, särskilt vintertid – snart kan bli naturreservat. Det vattenfallet borde vara helig mark för alla oss Asatrogna och hedningar, av skäl som jag skall komma till.

I Akureyri bor en gammal väninna till mig, som jag ännu saknar. Hon har givit mig många böcker och många minnen, innan hon åkte sin väg. Dock känner hon sig numera hemma i den med 18 235 personer befolkade tätorten, och hon har inga tankar på att någonsin återvända till Landet Löfvén, det land som en gång var Sverige, men som är ett åtskilligt sämre land att leva i idag, särskilt för oss etniska svenskar. Det är faktiskt en av anledningarna, till att hon som kvinna lämnat det här landet åt dess hemska öde, men som svensk man stannar jag kvar – och försvarar det.

År 1000, när de kristna hundarna var nära att ställa till med inbördeskrig på ön, precis som kristna och muslimer gör i Sverige av idag, fanns det en ärlig lagman, vid namn Þorgeir Þorkelsson Ljosvetningargodi, Gode över de ljusa vattnen. Långt före något FN, hundratals och åter hundratals år före några deklarationer om mänskliga rättigheter bestämde han ensam, att var och en skulle få blota som de ville och dyrka sina gudar hemma på sin egen tomt, för ingen hade den minsta rätt att kräva något annat.

Principen om religionsfrihet var inte ens uppfunnen, och Humanismen var helt okänd på Island men Þorgeir grundade och formulerade den för alla tider, enligt sagan genom att ensam ha vakat tillsammans med Gudarna en hel natt. Så bevarade han freden, och räddade hela sitt folk.

Och hästkött och skinka skulle var man kunna få äta vid Julen, fast de kristna ville förbjuda allt detta som hedniska bruk.

I världen omkring Þorgeir brann kättarbål, och de kristna avrättade häxor. Muslimerna skrek och bråkade, och förde sin eviga jihad emot Västerlandet och allt Europeiskt, något de inte slutat med än idag. Korståg, förföljelser av oliktänkande och mord, blod och brand, vart man än såg – precis som det är idag, precis som det alltid blir, varhelst Monoteistiska religioner tillåts sticka upp, och komma in och etablera sig i ett samhälle.

Men ensam stod Þorgeir på Lagberget vid Thingvellir. En enda man, som höjde sin röst och sin knutna näve emot stjärnorna.

”INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE MER TILL MONOTEISMEN !”

Och hans lagar och principer lever än idag. I sanning var han Gode, i sanning var han gode över de ljusa vattnen, och de kunskapens källor, som aldrig sinar eller dör.

De kristna smutsade genast ned på ön, och avskaffade Þorgeirs arv. De svek honom skändligen, och de svek också de rättsprinciper, han fastställt och som skulle gälla för evig tid. Istället tvingade de på islands folk en orätt religion, som aldrig någonsin bort göra sig hemmastadd där, och som hederliga män och kvinnor än idag kämpar av alla krafter för att bli av med. De smädade också hans minne, och ljög och hittade på falska historier om honom.

En av dessa osanningar var att Thorgeir efter hemfärden från Alltinget det året skulle ha kastat sina gudastöttor och högsätes-stolpar i Godafoss, men detta behöver ingen man tro. Det är bara vad de kristna skrev, 200 år och mer efter hans död. Och våra gudar lever. Snart skall de också resa sig, och komma åter ur forsens vatten, på botten av det vattenfall, där de kanske ännu ligger kvar efter alla dessa år; för mig veterligt har det aldrig gjorts någon undersökning eller lodning i Godafoss stora lagun, som kan svara på den frågan.

Asarna och Vanerna kan aldrig dö. Oden finns i Stormen och Vintern, och han är Jolner, han som gör så att det blir Jul. Tor är åskan och den renande vreden, regnets och vattnets kraft. Freja är kärleken, det återvändande ljuset vid Midvinter och Solen, våra fäders sol, som snart kommer åter. Njord är skeppen på havet, och allt det vi skapat och ännu skapar.

Asarna är inte döda. De finns inom er, och de lever för alltid, så länge det finns en enda av oss äkta Nordbor kvar här i livet. Godafoss, gudarnas egen fors, står också kvar orörd och oskadd, och nu får den lagligt skydd.

Godafoss i vinterskrud, med fotografer. Snart kommer denna plats åter att helgas, och kanske kommer den bli förbehållen oss Asatroende…