Återigen har jag hört på vår kära Statstelevisions utsändningar, fast jag antagligen inte borde göra det. Mycket som sägs där är osant, även om nyhetsrapporteringen om de flesta ämnen på sista tiden hållit sig relativt objektiv. Idag hade det insmugit sig en liten nyhet från utlandet, som snabbt blivit viral och uppmärksammats i många länder, eftersom den såhär i Covid-19 krisens tider inger en strimma av hopp. Det var den 99 årige Kaptenen och Krigsveteranen Tom Moore i England, som SVT så tillfälligt och i förbigående nämnde. Han fyller snart 100 år, och när han förra året bröt höften, bestämde han sig genast för att återgälda det långa liv han levat som veteran med att starta en insamling, ”Walk for the National Health Service” och gå hundra varv i sin egen trädgård, om det så skulle bli det allra sista han skulle företa sig i detta livet.
Kaptenen från Burma – som aldrig gav upp
Detta rörde mitt hedniska hjärta, eftersom det finns vissa saker och personer jag respekterar mer än andra, och vissa saker och personer jag fullständigt saknar respekt för; vilket jag påpekat tillräckligt ofta. Även kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet har tagit upp mannen som nu blivit ”Captain Tom” med hela Storbritannien, men kvällstidningarna ger oss såklart inte mycket om vem han är, och inte heller SVT ger oss mycket av sanningen, varesig om personens tidigare liv eller vad han just nu uträttat på sin ålderdom. Dessutom skiljer sig kvällstidningarnas rapporter åt, och som vanligt har de fel i sak. Aftonbladet skriver att han samlat in över 150 miljoner kronor genom sitt eget högst personliga initiativ, Expressen påstår att det ska vara 200 miljoner. BBC och andra utländska medias rapporter är som vanligt långt korrektare än de svenska.
NHS, the National Health Services, har aldrig varit en självklarhet i Storbritanniens politiska liv, och det skall man komma ihåg. Medan Sverige fortfarande har det sjunde högsta dödstalet per capita i hela Världen, ligger det tätt befolkade Storbritannien som nummer fem – och där möter man pandemin med oerhört mycket mer seriösa och vederhäftiga metoder än i Stefan Löfvéns förslappade, sjuka, handlingsförlamade Sverige.

Ledaren-Svetsaren har idag förnekat rena fakta, när han står rakt fram och säger att ”Sverige inte sticker ut” trots att han mycket väl vet, att Sverige har ett dödstal högre än de flesta andra länder, inklusive Donald Trumps USA, där sjukvårdssystemet ser ut på ett helt annat sätt – och trots att vår sjukvårdspersonal också gör fina och modiga insatser, hindras de mycket ofta av just det system, som Nomenklaturan i vårt land byggt upp. Regeringens högst egendomliga vägran att tillåta Covid-19 tester eller skydda vårt lands gränser är bara två exempel.
Tro honom inte ! Han LJUGER – och HAN LJUGER STORT. Dödstalen är större i Sverige än i hela Norden, och vi har det sjunde största dödstalet per capita i hela Världen.
DETTA ÄR FAKTA !! (Svt:s egna siffror bevisar det)
I Storbritannien bemästrar man det egna landets svåra situation på ett helt annat sätt än här hemma i Sverige. Där ställer man upp för sitt land och sin nation – och man har en betydligt vettigare politisk ledning än vad vi har hos oss; som man kan se inte minst av det brittiska EU-utträdet. Captain Tom Moore har slagit an en sträng hos hela den brittiska nationen, och hans insamling gav plötsligt i dessa Covid-19 tider mer än 23 miljoner pund och mer än 650 000 namnunderskrifter – och det överraskade också honom själv. Hans gamla Bataljon ställde omgående upp med en hedersvakt, när Tom Moore gick det 100:e varvet i sin trädgård – på grund av dess storlek och hans ålder, orkar han inte mer än tio varv åt gången nu – och när Boris Johnson såsom Premiärminister informerats av saken, meddelade han genast att Tom Moores insats ej skall förbli glömd, utan ihågkommas. Man har också föreslagit honom till knighthood, vilket tillhör de finaste titlar en brittisk soldat överhuvudtaget kan få.
Jämför detta med hur vår egen Statsminister behandlar etniska svenskar, och våra allra äldsta medborgare – det första han gjorde var att uppmana oss att ”säga farväl” till dem allesammans – och på det mest cyniska sättet av alla, har han också underlåtit att vidta de åtgärder, som kunde ha räddat många svenskars liv.
Men låt oss nu se tillbaka på Kapten Tom Moores långa tid ibland oss, och allt vad han hunnit ge sitt eget land. Han föddes 1920 i Yorkshire – detta Danelagens mest centrala landskap – som son till en familj av byggare och murare – och när kriget kom, tog han genast värvning som 19 åring. Han blev pansarofficer – ett släkte av män som alltid varit kända för att vara självständiga, fatta snabba beslut och slåss in i det sista. Hans bataljon – i Brittiska armén är självständiga bataljoner viktigare än själva Regementena – var 8 DWR, 8:e Bataljonen i ”The Iron Duke” Wellingtons ärorika regemente, som annars mest kom att slåss mot DAK, Deutsche Afrika Korps i Nordafrika.
Tom Moore kom istället att byta bataljonsnummer till 9, och ur 9 DWR satte man upp ett helt nytt regemente, 146 RAC (Royal Armor Corps) eftersom den första brittiska pansarkåren var under uppbyggnad då, och dessutom fortfarande ett vapenslag under utveckling. 146 RAC råkade bli stationerat i Indien, och Tom Moore tillbringade sin mesta tid under Andra Världskriget i först Bombay och sedan Calcutta. Det var först 1945, som han sattes in i regelrätta strider, men de skulle också komma att bli ytterst hårda.

Tom Moore som nybliven löjtnant, 1941
Hela kriget igenom var Moores regemente utrustat med den alldeles för tunt bepansrade och lätta Valentine-stridsvagnen, som tyskarna skjutit sönder och samman, det ena kompaniet efter det andra, borta i Nordafrika. På den indiska fronten räknade man inte med några större strider, men det rasade ett intensivt krig emot Japanerna i Norra Burmas djungler, som med rätta blivit mycket berömt. ”Marschen mot Rangoon” och hela ”The Burma Campaign” är alldeles för mycket att skildra här, men 1945 hade det japanska motståndet försvagats så till den grad, att man räknade med att kunna öppna en ny front i södra Burma. En av de värsta strider Moore personligen deltog i, var vad som skulle komma att kallas ”The Battle of Ramree Island” som utspelade sig under Januari – Februari 1945 vid Burmas södra kust. En regelrätt större landstigningsoperation inklusive förbekämpning via slagskepp och allt annat som hörde till inleddes emot denna djungelö, berömd för sina saltvattenskrokodiler, och en av de episoder som etsat sig in i den brittiska krigshistorien, men som väsentligt överdrivits, var att tiotusentals flyende japanska soldater åts upp av krokodilerna i djungelträsken – visserligen är det sant att av en japansk garnison på över 1000 man, överlevde endast hälften, men det berodde mer på Tom Moores alla kollegor, och de soldater ur 3 Commando-brigaden, som också anlände tillsammans med större delen av en hel armédivision.

Utan goda vapen, kan inget land försvaras. Utan civilförsvar, kan man inte bekämpa sjukdomar… Det gäller att ha en kompetent Regering, som vill inse detta – I TID !!
Nu hade Tom Moore också fått den amerikanska ”M3 Lee” stridsvagnen, liksom hela hans bataljon, och försedd med utmärkta vapen, kunde han fortsätta sitt krig. Han deltog också i Arakan-fältttåget, och tjänstgjorde på Sumatra efter den Japanska kapitulationen, där det också kan ha handlat om fångtjänst, och att bekämpa kvarstående motståndsfickor. Egentligen var han bara temporärt utrustad med en kaptensfullmakt, men efter kriget blev han trefaldigt medaljerad, och kunde fortsätta sin karriär vid den berömda pansarskolan i Bovington, där det idag finns ett ännu kändare museum. Arakan, och hans insatser där, är inget som jag för tillfället kan beskriva i ord.
1946 lämnade Tom Moore armén, eftersom hans släktingar i byggbranschen gav honom ett erbjudande om att bli chef för en lokal betongfirma, och på fritiden tävlade han med brittisktillverkade Scott motorcyklar. Men han släppte aldrig helt kontakten med sitt gamla regemente, och lär under många decennier ha varit verksam som traditionsförvaltare, och dessutom organisatör för besöks- och minnesdagar för flera veteranföreningar – förmodligen ett område, där hans talanger som instruktör på teknisk skola, ledare och social begåvning åter visade sig.
Så kom pandemin, och det var dags för den gamle soldaten att åter göra en insats, också i hans 100:e år. Inspelningar av ”You’ll Never Walk Alone” med sjungande sjukvårdspersonal ur National Health Services har getts ut på CD, en bonde i Wales och flera andra har också inlett ”Walk for the NHS” eller motionskampanjer av olika slag, som hittills gett över 12 000 pund i ett fall, och mer aktningsvärda summor i andra. Kapten Tom Moore blev – utan att han egentligen visste hur eller varför – ett viktigt föredöme, ett stöd för en hel nation, och en helt annan sorts ledare och inspiratör än våra fega, lögnaktiga, orkeslösa och handlingsförlamade (S)-politiker- som helt uppenbart inte längre står på det egna folkets, utan bara sin egen sida.
För övrigt förlorade han sin hustru – de gifte sig 1968 – anno 2006 ”ungefär” enligt vad som uppges, och han lever nu hos en dotter och hennes barn i en by vid namn Marston Moreteyne i Bedfordshire, södra England. En vanlig man, som visar sig större än själva livet till sist – och som levat länge.

Jag höjer ett horn för Cpt Moore, för 8 Btn DWR och de som ännu tjänstgör där – liksom för de mer än 1,1 miljon tappra britter, som donerat pengar till Kaptenens välgörenhetskampanj.
Allesammans har de gjort mer än många Regeringar, och framförallt den svaga och ofärdiga regering, som vi ännu måste dras med i vårt land.
Vi hoppas på bättre tider, på nyval och en folklig seger. I Storbritannien och många andra länder finns en annan, bättre anda – se på Finland till exempel – men här hemma märker vi ännu ingen förändring, fastän vårens vindar blåser.
Vi står inför en Tyrs tid, och en dag skall vi kanske åter samlas under Tyr-runans tecken – den som somliga råkat missbruka i sitt oförstånd, och den som andra – ännu oförståndigare – velat förbjuda..
