Gullvivan eller Oxläggan är en FREJAS blomma…

Emedan Hedniska Tankars redaktion helt oförmodat fått sig en trädgårdstidskrift i sin brevlåda, noterar vi att man skriver om Prustrot eller Julrosor i detta blad – men det borde man inte ha gjort… Julrosen är starkt giftig i alla sina 4-5 uppenbarelseformer, och råkar vara den växt, som lär ha lagt Alexander den Store i graven – han förgiftades med en stor mängd rödvin, spetsat med extrakt från rötterna av Helleborus Niger, som var en känd läkeväxt i antiken – och förutom det så var han en suput, ja en fullblodsalkoholist redan vid 33 års ålder…

Låt inte öknarnas läror och folk förgifta ditt liv ! Tänk på den store Alexander, och hur hans trogna soldater tog ett sista farväl av honom….

En oskyldigare växt är i så fall Gullvivan, som den oftast kallas på svenska – även om detta inte är växtens rätta namn på vårt språk. På latin heter den Primula Veris, alltsedan Carl von Linné, den gamle Smålänningen uppfann sitt Sexualsystem, som var alldeles för frigjort för de kristna – och som han än idag är flitigt kritiserad för av sippa, kristna skribenter.. Några belägg för att namnet ”Gullviva” skulle ha förekommit på svenska, finns inte förrän på 1600-talet enligt Svenska Akademins Ordbok, som ju anses ha facit. Det är bara i Sydsverige och närmare bestämt Skåne, som man har kallat Gullvivan för just Gullviva – namnet Oxläggor är betydligt äldre, säger forskarna – och var det namn som man antagligen använde under Hednisk Tid i Sverige – och i alla fall i hela Mellansverige.

Att namnet Oxläggor är äldre, inser man lätt av blommornas form, som liknar benet på en ko eller oxe. Så länge det förekommit boskapsskötsel i Norden, så har namnet Oxläggor också förekommit, och det är vanligt från Småland och längre norrut, ända till Tornedalen, där Gullvivan har sin nordligaste växtplats idag – även om också andra namn förekommer i sena dialekter. På franska heter Gullviva ”primevére” och ”primavera” är ju ordet för årstiden Vår på Italienska, som för evigt förknippas med Venus, Afrodite och alltså Freja..för dessa är ju Indoeuropeiska gudinnor, som funnits i minst 5-6000 år eller ända sedan mänsklighetens gryning. På Engelska heter växten ”Cowslip” och det namnet skulle komma av att den begärligt skulle ätas av kor eller boskap, vilket nog är osäkert.

På Botticellis ”la Primavera” dansar de tre Gracerna eller Nornorna tillsammans med Våren – som är Freja eller ”Vårfrun” på en äng, där det bland annat växer gullvivor..

Kajsa Warg skriver i ett berömt recept från sin kokbok att man kunde göra mjöd av den, och det är som utgångspunkt för mjöd eller vin, som Gullvivan varit mest vanlig – och fått sin äldsta medicinska användning – polacker och tjecker menar fortfarande att växten tillhör ”lekarna” (som det heter på Polska) och alltså läkarvetenskapen. Man har också påstått, att ordet ”Gullviva” skulle ha kommit av ”Gyllene” och ”Hviv” vilket skulle vara en skir vävnad för kvinnor att svepa sig i om våren, som en slöja eller ett medeltida huvudlin, men det kan ingen bevisa. Samtidigt betyder ordet ”Viv” eller ”Hviv”, ”Vif” kvinna i allmänhet på Norröna och nutida svenska samt alla Nordiska språk, även om de kristna som vanligt fjantar runt, och påstår att även detta ord skulle ha ”osäker härledning” vilket det inte alls har, eftersom det är känt sedan minst 800-talet. Tyskans ”weib” för kvinna är ännu äldre, och minst 300-tal, använt redan av Sueber och andra Germaner vid Rhen – och Sveberna hade enligt sagan täta band med Norden, eftersom de utvandrade därifrån.

Engelskans ”wife” eller ”wyf” – som Vikingarna sa när de var där – har också samma ursprung. Som vanligt missuppfattade Engelskorna saken, naiva som de var – och trodde att Nordmännen ville gifta sig, när de bara talade om kvinnor i största allmänhet. Några Engelskor kom att samleva med Nordiska krigare, och fick lära sig att tilltala dem med ordet ”Husbond” – som bara PIGOR eller trälkonor använder – och fick säga ”jaa husbond”, eller”nää husbond – inte i stjärten, snälla..!”  ”så tätt som svinen blinkar” som man säger i Skåne. Och så kommer det sig att vårt Nordiska och svenska ord för ”man” eller ”make” (som betyder like, alltså jämlik) på engelska heter ”Husband” som i ”animal husbandry” än idag. På ryska heter ”herr” eller ”Sir” för övrigt ”Gospodin” vilket ursprungligen – på näver-brev med runor – stavades ”Hasbodin” och är det ord, som unga damer i Novgorod och Kiev fick lära sig att säga – kanske den hårda vägen…

Det är lätt att bli lurad, särskilt om Våren – Eller hur flickor ?

Varje gång jag hör rika Engelska eller Amerikanska kvinnor i London eller New York säga ”my husband…blah blah bla..” börjar jag gapskratta. De ställer sig själva på husdjurens eller pigornas nivå i samhället när de använder det ordet inför oss Hedniska, Asatrogna män – och de förstår inte ens ordets ursprung !

Man har spårat ordet ”Viv” hela vägen tillbaka till vad man kallar ”proto-germanska” – alltså 500-talet före kristus, och därmed är begreppet ”Gullviva” nog helt säkert förknippat med kvinnor, Freja och blonda kvinnor (med gyllene hår) i synnerhet. Det kan ingen förneka.

RÖDA gullvivor är en SPONTAN MUTATION som lär ha upptäckts av Linnés lärjungar på 1700-talet. Numera odlas de för plantering i trädgårdar.

På tyska heter Gullvivan ”Schlüsselblume” eller ”Nyckelblomma” vilket kommer sig av en ovanligt smaklös kristifikation, utförd med tvång på 1000- och 1100-talen. Precis som Frejas eller Friggs övriga växter tvångskristnades av intoleranta missionärer, utplånade man också minnet av vad GULLVIVAN egentligen var för något. Samma öde drabbade växter som Friggas mantel eller Daggkåpan, Gulmåran eller Freja Sänghalm samt Nyckelpigan – som också uppträder först i maj månad. Tyskans ”Maikäfer” betyder maj(skal)bagge – vi kallar arten för ”Nyckelpiga”, men i tysk slang betyder ”käfer” lustigt nog ”tjej, brud, ung kvinna (i allmänhet)

Det var först den judehatande och åt folkmord på Polacker, alla Slaver och Nordbor vända 1100-talsnunnan Hildegard av Bingen (hon var nära vän med Konrad av Marburg, som var en av tidens hårdaste inkvisitorer och bödlar) som började använda ordet ”Himmelschlüsselein” eller ”Himmelsnyckel” om Gullvivan. Kristna sagor uppstod, om att en slug hednisk trollkarl skulle ha använt en knippa gullvivor som dyrk, och funnit en bakdörr till den kristna himlen. Sagan är fullständigt ologisk, eftersom ingen anständig människa – allraminst en Hedning – skulle vilja komma till ett sådant dödtrist ställe -men skåningen och Brännvins-experten Bengt Sjögren traderade i alla fall storyn på s. 143 i sin bok”Brännvinskryddor i Skog och Mark” (1975, ISBN 91-1-970382-1) De dumma kristna trodde, att St Petrus (som anses vakta himmelrikets nycklar) blev så rädd för den ensamme hedningen, att han tappade sin nyckelknippa istället – en ängladräng fick fara och hämta den nere på jorden – men se ! – då hade den redan förvandlats till ett präktigt stånd med gullvivor…

Alla dessa förvirrade och sentida kristna berättelser har gett upphov till förväxlingar av växter – och sällsynta orkidéer på Gotland och annorstädes har nästan utrotats, bara för att klåfingriga kristna på 1800-1900 talen och senare tolkat de här historierna bokstavligt. Men – de går tillbaka på en äldre, Hednisk verklighet.

I Hohe Meissners berg i Odenwald – Odens egen skog – står Frau Holle eller gudinnan Hel ännu vid sin offersjö…

Man trodde ursprungligen att ”Frau Holle” eller Hel – ibland också förväxlad med Frigga eller Freia – som hon stavas på tyska – var en ”Schlüsselfrau” som likt Venus i Wagners opera om Tannhäuser med hjälp av en gullvivsknippa ledde in sina gunstlingar i ett högt berg, där enorma skatter vilade – och rika på guld kunde de sen vandra glada därifrån, enbart med de magiska gullvivornas hjälp. Detta var sagornas sätt att berätta, hur glad och fri från sorger människan kan leva, om hon vänder kristendomens dystra dödskult ryggen, och istället går ut i naturen och lär sig av vad hon ser – som hedningarna gjort i alla tider.

På 1950-talet till 1980-talet tvingades svenska skolbarn i Mälardalen lära sig att Gullvivan var FRIDLYST och att det rådde TOTALFÖRBUD på att plocka den. Fridlysningen gäller i och för sig fortfarande, men nu är plockande av Gullvivor tvärtemot vad många tror inte TOTALFÖRBJUDET längre. Den (S)-märkta nomenklaturan har gett med sig något litet, och numera får man plocka ODLADE gullvivor på sin egen tomt – det kan ingen förbjuda.

Bara om man ”gräver upp plantan med rötterna” eller plockar den för kommersiella ändamål blir det förbjudet, enligt Naturvårdsverkets hemsida, anno 2024. Lustigt nog är det också TOTALFÖRBUD för all plockning i Skåne och Hallands län, fastän blomman är ovanligt talrik där, precis som den varit i alla tider. I Närke är Gullvivan faktiskt Landskapsblomma, och kanske är det därför som just Örebro Län – märkligt nog ! – fortfarande har kvar TOTALFÖRBUDET från 1950-talets flydda dagar. Annars är Gullvivor inte alls någon ”rödlistad” art i Sverige, utan spridda över hela Europa och Eurasien – där stammen också kallas för ”livskraftig” men ”sparsamt förekommande” – och det är ju klart, jämfört med maskros eller rölleka, vitsippor eller så är ju gullvivan ”ganska” sällsynt – men odlad har den alltid varit – på grund av ängsbruket i gamla tider.

Gullvivan är spridd över hela Eurasien i två varianter – en Europeisk och en Kaukasisk underart – den kan odlas nästan VARSOMHELST på Norra Halvklotet… (bildkälla: Tjeckiska botanister på Wikipedia)

Härmed kommer vi in på Gullvivan som nyttoväxt och dess medicinska användning – som också går tillbaka till Bronsåldern, kanske ännu längre. En del av oss har blivit påtvingade lärdomen att ”Gullvivor är giftiga” och att de skulle vara minst lika farliga som Liljekonvaljer, exempelvis – av halvdebila kristna lågstadiefröknar, uppfödda på Socialdemokratiska floskler och 1960-talets ”röda sanning”.

Men – det stämmer inte. Gullvivans rot och jordstam är giftig i stora doser – det är sant – för att den innehåller kanske 5-8 % av såpliknande ämnen, som kallas saponiner, bland annat två ämnen kallade Primulaglandin A och D, som idag används bland annat i syntetiserade hjärtmediciner. Men – jämfört med Julros, Liljekonvalj, Gullregn och de flesta växter som förekommer i svenska trädgårdar lite varstans – utan varesig förbuds-skyltar eller varningstext – är Gullvivan knappast farlig alls – ifall nu ingen dåre eller barnunge med vett och vilja förtär  hekto-vis av rotstocken – som ”smakar svagt av anis” – vilket redan Linné visste…

Blad – och rensade blommor – kan utan risk ätas som de är, eller beredas på olika sätt – den vanligaste användningen har dock varit att göra te av den torkade rotstocken emot bronkit, eller besvärlig rethosta – vilket man gjort i hela Europa norr om Alperna – recept finns bevarade i Sverige från åtminstone 1500-talet och framåt..

 

Överlevnads-experten Fil Dr Stefan Källman, som anlitats av Svenska Armén uppger på s 140 i sin bok ”Vilda Växter som Mat och Medicin” (ISBN 91-534-1690-2) att blad av Daggkåpa (som gjordes till ”bakteriedödande pulver” i 1960-talets skyddsrum) skulle kunna blandas med blad av Gullviva, och ge ett ”mycket bättre te än orientaliskt tebara för smakens skull. Det är en konstig uppgift, eftersom minst två andra källor ur Hedniska Tankars medicinska bibliotek säger att man ska blanda de torkade Gullvive-bladen med ”torr Citronmeliss” – alltså Hjärtansfröjd på svenska – Anders Retzius ansåg att det var så i sin ”Flora Oeconomica Sveciae” (1806) för att få ett verkligt gott te, som också är sömngivande, svagt laxerande och urindrivande – men det är nästan de flesta svenska läkeväxter i sig…Condrad Quensel, som skrev sin svenska botanik år 1802 – alltså ungefär samtidigt – skrev att:

Fordom ansåg man denna växt vara värkstillande, sömngivande och ett säkert medel för slag. I synnerhet torde roten, som luktar likt anis äga goda egenskaper. I hushållningen känner man till ett smakligt vin som tillreds av blommorna med socker genom jäsning. — Roten lagd på dricka ger detta en god smak, och blommorna tilldelar brännvin sin vackra färg– I England och Holland används också de första bladen såsom andra grönsaker om våren till sallat.

Retzius höll inte alls med om det här med ”dricka” i betydelsen vatten, men menade att roten hade svag verkan emot hosta och ”fluss” i halsen – vilket stämmer. Anledningen till att man fridlyste växten under 1950-talet, var bland annat att Gullviva – sk ”Veris-pastiller” användes som halstabletter istället för Senegarot – som fortfarande ingår i ”strepsils” och många andra preparat som säljs på apotek – under både första och andra världskriget använde nästan alla Europeiska stater Gullvivor – odlade eller vilda – istället för importerad Senega.

Saponinerna och övriga ämnen i roten är slemlösande – vilket förklarar deras värde som hostmedicin vid torr hosta eller rethosta – men de har ingen hostdämpande effekt alls på allergier och liknande.

Torra, mogna blomställningar av Gullviva – ”självsår” sig gärna – om de får stå kvar i naturen… Det är bara att märka ut plantan med en pinne, och komma tillbaka.. Sedan kan man ODLA gullvivor på tomten eller balkongen (örten är flerårig)

Nu kommer vi in på det här med Oxlägge-Mjödet som redan Cajsa Warg skrev om i sin bok Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber (1755) – återigen ser vi gudinnan Frejas krafter här ! Man skulle enligt Harald Thunaeus – i ”Mjödet genom tiderna” bara använda Gullvivan eller Oxläggan som mjödkrydda, vilket redan våra förfäder måste ha gjort, mycket, mycket tidigt i historien. Också polacker och tjecker har gjort samma sak, vilket tyder på kryddans ålder – den existerade långt långt långt före någon humle, eller någon kristendom – och kan vara en av de äldsta mjöd- eller ölkryddorna överhuvudtaget.

Cajsa Warg rekommenderade ett stop (1,308 liter) väl rensade Gullvive-blommor (bara blommorna, inte det gröna hyllet !) till en kanna = 2 stop (2,76 liter) honung och åtta kannor (10,64 liter ) vatten. Med tanke på hur dyrt honung är idag, och hur många mjödrecept det ändå finns på nätet, kunde man lika gärna förenkla det hela litet, men behålla proportionerna, vilket är det viktiga. Antag, att vi tar 500 gram honung istället, vilket är ganska lätt att komma över. Ni behöver då 250 gram väl rensad gullviva, vilket inte är omöjligt att odla själv – och förutsatt att ni inte SÄLJER ert mjöd (kommersiell användning – ni kan bli jagade av svenska myndigheter i resten av ert liv !) och fyra liter vatten – vilket räcker till åtminstone Midsommar-mjödet – hur ni ska få tag på god mjödjäst (använd inte vinjäst – låt det spontanjäsa istället!) är dock en annan historia – jag råder er att tala med en van mjödtillverkare.

Målningen ”Cowslip Wine” av den brittiske konstnären Arthur Hopkins (1909) visar hur man under HELA den Viktorianska Eran och halva 1900-talet gjorde VIN eller MJÖD av Gullvivor ute i Europa – Här hemma har staten försökt FÖRBJUDA alltsammans, stödda av ett visst (S)-märkt kristet folk-förtryckarparti.. KNARK säljs nu på Tjärna Ängar eller i vilken förort som helst – och vi vet VEM och VILKA som kommit hit och säljer det…Ska det vara bättre det, kanske ?

Anders Retzius, som dog 1821 i Stockholm – fast han var Skåning och från Universitetet i Lund – hade en del att säga om Oxlägge-vin och Mjöd, vilket kan vara nyttiga att citera – under hans tid gjorde man också Kanderade Gullvive-blommor i socker på Konditorierna – till konfekt. Förutom salladen på gullvive-blad, som också kan vara värd att minnas, och prova. Så var hans släkt också kommen från det Hedniska Odensvi, såklart..

Bladen ätes väl, men utan begär av Geten, Fåret och Hästen. De har för detta varit mycket använde till föda för människor, och njutits dels i Grönkål, dels stuvade, dels till sallat. man har även bakat in dem i pannkakor, men detta bruk har givit vika för andra grönsaker… — —

Det såkallade Oxlägge-vinet, som av em beredes, är en god, läskande och sund dryck. Det beredes på flera sätt med och utan vin —((Vitt vin, halvsött och inte torrt, torde vara bäst – men vilket vin som helst – rosé exempelvis – som är billigt nog och inte surt, går att använda –Hedningens anmärkning))– Fyra kannor gott källvatten (5,32 liter – 4 liter kan också räcka) kokas en halvtimma med fyra skålpund socker (1,7 kg eller 1,28 kg för en mindre sats) kokas så en halv timma och skummas, tages av elden och när det är så svalt att det är blodvarmt (alltså 37 grader) tillägges 1 kanna väl rensade Oxläggblommor, dem man i en stenmortel krossat, två till fyra sönderskurne Citroner, samt fyra skedblad god jäst, och sättes att jäsa. Efter tre dagars jäsning eller mindre, allt eftersom värmen är i luften, frånsilas allt genom en silduk, och blommorna pressas lindrigt.

Vätskan sättes på ett ankare (har man ingen trätunna, kan man ta en glasdamejeanne) vari jäsningsrum lämnas, och för övrigt bör man tillkorka och hartsa det väl. När det legat så i fyra veckor, avtappas det på buteljer…

Där hör ni nu, ack alla Ni Hedna samt Ludna – Gack ut och gör sammalunda, på det att ni må hava gott mjöd eller vin till Midsommar, ja sannerligen sannerligen !

 

Vi avslutar detta fina, poetiska och ack så sensibla inlägg i Freja Freya Freyjas namn – och för våra Valfrejor – alltså sådana som ÄR Freja därför att de själva valt det – med en liten sång, signerad av Finn Zetterholm och Bengt Sändh – på sin tid.

Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – det är vår nya sport – ja Finn Zetterholm – för – han har kommit bort…