Sagastad och Myklebust-skeppet åter i sjön…

Nu – kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inte något tredje!) – mes amis, citoyens et citoyennes – kan HT avslöja, att Sagastads-Muséet på Norska Vestlandet åter fått sin kopia av Myklebust-skeppet i sjön – och obekräftade uppgifter som kommit oss till handa, säger att man planerar en segling till eller i Medelhavet, okänt vilket år. I tider som dessa, när svensk kultur och historia inte längre värdesätts i sitt hemland, och inte ens Roskilde-muséet i Danmark med sin förnämliga samling av skepp planerar några långfärder mer, är det Norrmännen som tagit över ledartröjan när det gäller byggandet och seglandet av stora långskepp. Det finns dock andra projekt på gång i utlandet, bland annat i Normandie – som ju har ett arv från oss Nordmän att förvalta. (Se för övrigt rubriken ”rekonstruerade vikingaskepp” här ovan för mer fakta om Myklebust, och andra nutida seglande kopior av Vikingatida skepp)

Det nya är att man i Januari i år bildat ett Rodslag – som vi säger i Sverige – eller ett ”Rolag” som det heter på Norska för Mykebust-skeppets segling och rodd – även om det synbarligen inte försetts med mast eller segel ännu.  Jämför det norska namnet ”Roar” vilket betyder ”manlig roddare” och ordet ”viking” – som antagligen kommer av ”vikja” – alltså ett roddpass – jämför begreppet ”veckosjö” – det är inte alls den distans, man kunde ro på en vecka… okunniga journalister och snurriga kristna medeltidsarkeologer har helt feltolkat begreppet.

Hur långt man ror, innan man ”viker” och alltså byts av vid åran och låter näste man ta vid varierar såklart, dels beroende på hur stark man är, och vilket väder som för tillfället råder på sjön, men under mina seglande år på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet (1997-2021, 25 somrars erfarenhet, helt eller delvis) har det aldrig varit mindre än en timme och minst en full distansminut, inte ens i den hårdaste motvind eller den grövsta sjö – dyningar är en sak, men är sjön kort och krabb, bör våghöjden aldrig vara mer än 3 meter. Skulle vinden vara mer än 10 Beaufort eller 25 meter per sekund har de flesta moderna besättningar i sådana här båtar inte på sjön att göra i alla fall, men våra förfäder kunde åtskilligt mera, och visste bättre hur man seglar.  Norrmännen är styvare seglare än Danskarna, än idag – och Svenskar är allra sämst – till och med Ryssar, Ukrainare och Balter är bättre på att ro, seglar och arbeta om bord än svenskarna, som nästan allesammans har vansläktats, blandats upp och förklenats.

Originalet till detta skepp var 32 meter långt, men kopian har ”kortats av” till 30 meter. Hon är – i sin nuvarande form – inte alls någon exakt fullskale-kopia. Inte heller är hon ”det största långskepp som funnits i Norge” som man felaktigt skriver på Internet. Det är fel i sak, eftersom en annan ”fri rekonstruktion” – Draken Harald Hårfager, som är ohistorisk; med sina 25 årpar faktiskt är 35 meter – men hon är fortfarande bara ett vanligt Ledungsskepp – redan Gulatingslagen nämner att man hade 116 24-sessor i enbart Vestlandets Ledungsflotta – medtaget Nordland, Östfold och Vestfold, var de Norska flottorna åtskilligt större. För övrigt seglade ju ”Harald” redan år 2016 till Mystic Seaport, Connecticut, USA tvärs över Nordatlanten – och där har – det är ju allmänt känt – Hedniska Tankars chefredaktör släkt – de enda av hans ätt som någonsin bosatt sig i ”Trumpilandia”.

I Kaupang på Sörlandet funnit ”Naustar” eller skeppshus inklusive stapelbäddar där skepp bevisligen måste ha kölsträckts som haft en total längd av över 50 meter. Redan under det tidiga 1960-talet beräknade den legendariske svenske Marinarkeologen John Landström Olaf Tryggvasons berömda ”Ormen Långes” längd till ungefär 70 meter. – ”Ormen” var enligt Heimskringla bara en 34-sessa eller ett skepp med 34 roddbänkar – eftersom Torberg Skravhogg eller Snedhugg satte in två roddbänkar till – och gränsen för ett riktigt ”Drakskepp” går för övrigt vid exakt 32 bänkar. Som jag redan berättat för er, är alla Vikingatida skepp över hela världen uppbyggda kring multipler av talet 8 – en ”aett” i den äldre runraden – utom vad de mindre båtarna angår – idag går ju gränsen mellan just ”skepp” och ”båt” faktiskt vid precis 10 meter löa, eller ”längd överallt” som varje nautiskt kunnig person vet.

Idiotiska påståenden om att ”långskepp lätt skulle välta” på nätet hör inte hit. De kan kryssa, och de kryssar utmärkt väl i alla vindar, förutsatt att besättningen vet vad den ska göra – och leds på rätt sätt. De har ett mycket bra lateralplan och en undervattenskropp, som helt förhindrar allt sådant. Sippa, extremt stupida kristna Gotländska författarinnor typ Agneta Arnesson Westerdahl – vars verk nog borde gjutas in i betong, och sänkas i Landsorts-djupet där de gärna kan förmultna – om hur inkompetenta skeppare med vett och vilja skulle ha seglat sitt eget manskap i kvav, kan vi också glömma. Tvärtom gäller det, att ett skepp av den danska ”Havhingstens”, ”Myklebust” eller ”Harald Hårfagers” storlek också kunde ha två roddare vid varje åra – eller vid behov än fler – eftersom de var mellan 3 och 7,5 meter breda – ja kanske 10 meter eller mera, vad gäller ”Ormen Långe”. Dessutom är ”tumregeln” att segelföringen, i sig – kräver ungefär en fjärdedel av besättningen – på skepp av denna storlek – alltså 24 bänkar eller mera – men – kom ihåg ! – ett drakskepp har minst 32 !

Vikingatidens män var inte ”pirater”, ”slavhandlare” eller något annat. De var väl tränade krigare i yrkesarméer, redan på 800-talet; och fullt jämbördiga med vilken samtida kultur som helst.

Westerdals romaner och annan skit, duger inte ens att torka upp i Krapparummet med – om ni vet vad ett ”krapparum” är…eller vad ordet ”crap” på engelska betyder. Krapparummet sitter där fallet går ned, och vet ni inte var det är – kan ni nog inte sätta segel, än mindre skota hem eller brassa..

 

Jon Bojer Godal, den legendariske skeppsbyggaren och hantverkspionjären från Fosens Folkhögskola – som redan på 1980-talet ägnade sitt livs gärning åt att dokumentera Nordlandsbåten och Åfjordsbåten – bevisade redan för mer än 40 år sedan att alla större vikingatida skepp är byggda enligt ett ”modulsystem” i alnar, vad roddplatserna angår. Nu är det så, att den danska alnen förmodligen var kortare än den norska – eller att man valde ett annat mått i tum räknat, nere i Danmark – där man ville ro också i Inlandsvatten och på Limfjorden och mellan de Danska öarna – och jodå – jag minns mina intensiva diskussioner med Henrik Andersen, Roskilde på tiden det begav sig – Skulderlev 2 har antagligen haft 26-28 årpar, inte 30 – med sina 29,4 meter.. På 1980-talet sade kristna forskare helt felaktigt – att Vikingtida skepp ”omöjligen” skulle komma över 30 meter i längd, men det är för länge sedan direkt motbevisat av arkeologin och vetenskapen – och fler fynd kommer säkert att göras.

Dåliga Internet-sajter i Norge påstår nu, att bara därför att 44 sköldbucklor skulle ha hittats i Myklebust-fyndet, så skulle det skeppet nödvändigtvis inte kunna ha mer än 22 bänkar – vilket är ett logiskt felslut. Det stämmer inte alls. Visst – sköldar satt ovan relingen (de släpade inte den undre halvan i vattnet) – men det säger inget om bänkarnas antal i förskepp eller akter, som man lätt kan inse.

Vi får räkna med en minsta besättning för ”Havhingsten fra Glendalough” om 64 man – alltså 8 x 8 – eller ett skepp som kunde ta 12 hästar (tänk Islandshäst, inte Shetlandsponny !) ombord – samt en maximal besättning om kanske 80 man – och en bevisad längd enligt arkeologin på 29,4 meter

”Harald Hårfager” räknade enligt norrmännen ”100 roddare” vilket är en betydlig överdrift, eftersom det rör sig om en ohistorisk 25-sessa – 56 man, eller ett 28 bänkars skepp vore mera sannolikt – men detta är fortfarande ett normalt ledungsskepp – INGEN ”Drakkar” eller ett drakskepp. Medtaget ”seglande personal” skulle ”Harald” minst ha 70 mans besättning, eller som mest kanske 96, givet sina 35 meter.

”Myklebust” har – i sin avkortade, icke-historiska version 22 bänkar på 30 meter, samt 6 meters bredd. Det är mycket klent med roddplatser, och i så fall får vi tänka oss minst 2 man per åra, om man vill komma någonstans i Medelhavet, eller på längre resor. Med 11 man för segelföring, och 1 skeppare får vi minst 56 man i besättning för henne med, och som mest kanske 80 – eller ”tio aettir” = ”en full centuria” i det gamla Rom, eftersom centurian bara hade 80 stridande män – men hos oss stred alla – och alla var fria män ombord – så var förhållandet också i Grekland, och på Romerska Flottans skepp – deras roddare eller ”Marines” var högt betalda, med ungefär 1,5 gånger solden för en fotsoldat, eller lika mycket som en kavallerist – som också hade en häst och en hel del utrustning att hålla reda på.

”Visund” – Håkon Jarls berömda skepp – lär ha varit en 112-sessa – om jag inte minns fel, och det är helt rimligt, eftersom man bevisligen kan och kunde bygga skepp med en köl-längd av över 50 meter, eller upp emot 70 meter löa – ”Victory” som Lord Nelson seglade på sin tid – hade en köl på dryga 75 meter – och den var ingalunda stor – man kunde bygga ännu längre träkonstruktioner redan då – redan en liten grekisk Trireme (inte en pentekonter !) hade en längd på 37 meter – varför skulle inte våra förfäder bygga över 40 meter ?

Måtte lycka och välgång följa våra Norska vänner på färden, och måtte inget kristet folk och andra fördomsfulla, som ingenting vet och ingenting kan göra sig det minsta besvär.

MYKLE OR BUST – HELT ENKELT !!

Riktiga skepp bygger man av fura och eketrä. Man ska ta Lärk till mast, och Granvirke till åror, Hassel till Dvergr och Snälla under Tofter, men aldrig aldrig Rönnträ ombord – Ty ”Rönn är Tors Bärgning”. Så är det, och så skall det evigt varda !!