Hedniska Tankar firar ”Asatrons Dag” och minns Svolder samt Teutoburger Wald…

Idag är det den Nionde i Nionde, och det är En Odens Dag. Talet nio har stor betydelse i Asatron, som jag redan förklarat för er när jag skrivit om Naud-runan, Ödets och Nödvändighetens runa, och detta har lett till att en del Asatroende velat utropa en dag för Asatron av den anledningen. Dessutom är detta – enligt traditionell historieskrivning – dagen för Slaget vid Svolder, då den onde kristne förtryckaren Olav Tryggvason slutgiltigt besegrades av tre förbundna konungar, som styrde hela det fria Norden, nämligen Ladejarlen Erik Håkonsson av Norge, Olof Skötkonung av Sverige och Sven Tveskägg av Danmark.

Olaf Tryggvason enligt den nu verksamme norske konstnären Anders Kvåle Rue

Redan i början på 1900-talet erkände de kristna historikerna att Olaf Tryggvason var en ond förtryckare, som kristnade Norge med dråp, tvång, eld och svärd. Det gäller inte minst Carl Grimberg, som skrev det nu klassiska verket ”Svenska Folkets Underbara Öden och som beskrivit den kristne förtryckaren med följande ord:

Så drog han med en stor här och åtföljd av kristna lärare från bygd till bygd utmed kusten, lockade och tvang bönderna att antaga den nya tron. Dem som motsatte sig straffade han hårt. Somliga drevos ur landet, andra dräptes eller stympades. — — Så lyckades Olof ”härja Norge till kristendom”. Men hans våldsamma, stundom fasansfullt grymma behandling av hedningar skaffade honom många hemliga fiender, som skulle begagna tillfället, när det kom…

Olaf dog en rättvis död ombord på Ormen Långe, sedan också Einar Tambarskälve, som överlevde slaget och som otvivelaktigt var Trönder och Hedning, funnit att han inte var en god kung. Enligt vissa sagor skulle Olaf simmande och dold under sin gyllene sköld ha tagit sig från skeppet under vattnet och slutligen hamnat i Polen, där han hade vänner bland de kristna. Den versionen cirkulerar bland annat genom Flateyarbok, som skrevs minst 380 år efter då slaget vid Svolder verkligen stod, men dess innehåll behöver ingen tro på.

Bland annat skrev 1380-talets kristna krönikörer att man på 1100-talets början och under korstågen i Palestina återfunnit Olav som munk i ett Syriskt kloster, talandes norska, vilket skulle innebära att Olaf under tiden blivit över 140 år gammal ! Kristna Krönikörer har också skyllt hela slagets tillkomst på Sigrid Storråda av Västergötland, tills den fanatiskt kristne Lundaprofessorn Lauritz Weibull på 1920-talet började hävda, att Sigrid Storråda skulle vara en helt fiktiv person. Polska historiker, däremot, anser än idag att hon i själva verket hette Sygryda Swietoslawa och var polska, och att det skulle vara Västgoternas folkstam (som ju genomkorsade Polen) och inte Västgötarna hon hörde till, men det motsägs av Heimskringlas berättelser, som enligt de flesta historiker idag faktiskt är baserade på rena fakta. Polackerna säger också, att hon levde 980 till 1014, vilket innebär att hon skulle ha varit 18 år när Olav Tryggvason friade till henne, 20 år när slaget vid Svolder stod år 999, och att hon skulle ha dött 34 år gammal. Själv har jag mött Polacker, som intensivt hävdat att hon på köpet var rödhårig och inte blond, som det beskrivs i sagorna, och att de varit beredda att ta gift på detta…

Rödhåriga Polskor och andra har man ju mött.. Men såg ”Storråda” ut såhär ?

Vissa detaljer i berättelsen om Slaget vid Svolder behöver man inte betvivla. Så till exempel är alla källor – och av dem finns det minst 5 vedertagnahelt eniga om att Kung Olaf hade 11 stora skepp i sjön, varav ett var Ormen Långe, ett annat Ormen Korte och ett tredje hette Tranan. Ormen långe var 74 alnar långt, vilket innebär att det var över 40 meter i längd överallt, och inte alls 34, som det felaktigt står på Wikipedia. Skeppet hade ”34 rum” eller roddarbänkar, och kunde alltså ta 68 man, plus en fjärdedel extra för segelföringen, om vi räknar efter hur de största långskeppen vanligen seglades. Det betyder minst 86 man ombord, räknat med Kung Olav själv. De andra skeppen var förstås mindre, men man räknade alltid jämna ”aettir” eller åttor när det gällde roddarbänkarnas fördelning – Ormen Korte måste ha haft minst 24 rum, och Tranan var antagligen inte mindre den – det ger 60 + 60 man ytterligare, och så kanske 600 man på de övriga skeppen.

Kung Olav kan alltså ha förfogat över minst ca 800 man, medan hans motståndare antas ha fört i allt mellan 71 och 131 skepp – vilket blir en väldig härskara på kanske 4260 – 7800  man. Erik Jarls ”Järnbården” (inte ”baggen” som det felaktigt står på Wikipedia, det rör sig om ett skepp med järnskodd ramm och köl) lär ha haft 164 bänkar, och varit det största Långskepp som alls konstruerats – ifall vi tror på det, hade det skeppet 406 mans besättning…

Ormen långe rammas under slutstriden, enligt den norske 1800-tals konstnären Otto Sinding

Däremot är forskningen fortfarande oense om var Sjöslaget vid Svolder egentligen stod. Enligt traditionell uppfattning, och vad som står i några av källorna från island, var det på en plats mellan Sverige och Danmark, vilket traditionellt har utpekats som hitom ön Ven i Öresund. Sagorna talar uttryckligen om skåningar och inte svenskar ombord på Olof Skötkonungs flotta, men Lauritz Weibull menade trots det att hela slaget skulle ha varit av mytisk karaktär, bland annat slutscenen, när Olaf Tryggvason simmar därifrån, dold under sin gyllene sköld, anser en del mindre seriösa historiker vara kalkerad på en bronsåldersmyt om ”Solbåten” – och den egyptiske solguden, som också slogs emot en här av tre förbundna konungar, vid varje dags middagshöjd, då ju solen skenbart står stilla, högst upp på himlen.

Se nedanstående hällristningsbild från Östergötland, till exempel, som antas visa en dykande man med lina, flera skepp, och sköldar eller solsymboler…

Men allt det här är oseriösa teorier och fornsediskt new age flum, utan bäring på verkligheten. Man vet, att det vid Kaupang i Norge finns stapelbäddar med exakt de mått som anges för ”Ormen Långe” i Olafs Saga Tryggva, tillika Naustar eller båthus. Det bevisar bortom allt rimligt tvivel, att det fanns så stora skepp, och ett av dem kan mycket väl ha hetat just ”Ormen Långe”. Baserat på en del skaldekväden om att slaget vid Svolder stod ”i Söder” och ”på andra sidan havet” (både Halldor den Okristne och Hallfred Vandrädarskald skriver, att det var så) har fått Mats G Larsson – under 2000-talet – att anta att det skulle vara nära ön Falster som slaget stod, medan de flesta förordar Greifswalder Bodden, där det både finns ett smalt och grunt sund, samt närhet till Polen, som Olaf Tryggvason skulle ha simmat över till. Både Ven i Öresund och Falster är fullständigt orimliga, förutsatt att den sena detaljen (från 1300 talet !) om kungens simtur är sann.

Slutstriden vid Teutoburger wald enligt tysk uppfattning, 1909 – så här gick det med säkerhet INTE till, och rätt datum var den 11 September år 9, inte den 9:e

Också ett annat berömt slag anses ha stått idag, även om det är ganska så fel – och det är Slaget vid Teutoburger Wald år nio enligt vår tideräkning, mellan Germanstammen Cheruskerna (med stöd av Angivarerna och Bructererna, två angränsande stammar) under Arminius – den senare ”Sigurd Fafnesbane” eller Siegfried – emot de Romerska XVII, XVIII och IX:e legionerna, under Publius Quinctilius Varus.

Egentligen är detta FEL I SAK eftersom de mer än fem latinska källor från tre olika sekel som skildrar slaget, är eniga om att det var en hel marschrörelse, och en serie av ”eldöverfall” utförda av kanske 6-7000 dåligt beväpnade germanska bönder emot en Romersk yrkesarmé på cirka 14-15 000 man, med den bästa beväpning och taktik som man dåförtiden alls kände till. Stormakten förlorade, och det bestämde hela Världens utveckling sedan dess på flera sätt än ett.  Man skall för det första ha fullkomligt klart för sig, att Rom dåförtiden hade erövrat hela Germanien fram till floden Albis eller Elbe, och att man stod bara ca 80 km från Östersjön eller Mare Balticum och länderna på andra sidan det – som man också hoppades erövra och förslava. Nu gick det inte så, och det kan vi alltså tacka bland annat Arminius för.

Velleius Paterculus, som var ”Magister Equitum” eller Romersk Kavallerichef under den framtida kejsar Tiberius, beskriver hur man mötte 5000 ”Svioni” och 5000 ”Danii” (vilka tror ni det kan ha varit, kantro ?) i skepp på floden, men nästa dag var dessa – plus flottorna – helt försvunna, eftersom ”barbarerna” till romarnas fasa hunnit dra upp dem på motsatta stranden, in i en stor skog och uppför en brant ås, på vilken de förskansade sig. Att inte upptäcka det var ett stort spaningsmisstag från Romersk sida, och något som bör ha chockat Paterculus själv, eftersom han ju var Underrättelsechef – kavalleriets uppgift var bland annat just att spana.. Det kom inte till strid den gången – år 5 före vår tideräknings början – men Romarna erövrade planenligt halva ”Germania Magna” redan år 11 BC och i minst 20 år hade alltså ”Barbaricum” som man sa varit en fredlig provins – men efter en överenskommelse med Daner och Svear – vilken Paterculus skildrar i sin ”Världshistoria” bestämde sig Romarna – för tillfället – att skjuta upp erövringsplanerna.

(Berättelsen publicerades redan i Mårten Stenbergers ”Sveriges Arkeologi” redan på 1960-talet, men har tystats ned av kutlurmarxister i Sverige – på kontinenten anser alla seriösa forskare, att den är en äkta ögonvittnesskildring och ytterst viktig för förståelsen av nordisk historia, eftersom det är första gången i historien, som danskar eller svenskar alls nämns)

Romersk skulptur, som påståtts föreställa Arminius omkring år noll – men om han såg ut just så, är högst osäkert

Arminius – vars namn enligt vissa forskare skulle betyda ”den blå-ögde” (efter Armenium, vilket var vad Romarna kallade den skarpt mörkblå ädelstenen Lapis Lazuli. Det var ingen mindre än Martin Luther – på sin tid, dvs 1500-talet, som tyckte att Arminius borde ha hetat Herman eller Här-man, men den felaktiga här-ledningen har man nu gått ifrån.. ) beskrivs som reslig, försedd med en skarpt genomträngande blick, stora ledaregenskaper och en mycket klar förmåga till lägesuppfattning, enligt Paterculus, som kände honom personligen och tjänstgjorde tillsammans med honom i många år. Arminius var nämligen född in i inte bara Cheruskernas utan många Germanstammars främsta furstehus, och blev utväxlad som fånge år 11 BC, då han var ungefär sju år gammal. Han kunde tala latin, och många andra språk och fick en romersk utbildning – enligt vissa till och med i själva staden Rom, även om andra inte tror att han vistades söder om Alperna. I alla fall var han officer i Romerska Armén från år 1 BC till år 9 – och gjorde en kometkarriär.  Man vet att han förde självständigt befäl över minst 2 stycken ”Ala Quincegenaria” (kavalleriregementen med 2 x 500 man ) i Germanien, under Tiberius erövringskrig, och han deltog också aktivt på Romersk sida i det uppror, som bröt ut i Pannonien (läs Ungern) och Raetien (läs Österrike, och de Italienska Alperna) år 6 – 8, där hans insatser var ovärderliga, inte bara som kavalleribefälhavare, utan troligen också inom logistik och underhållstjänst. Upproret i Pannonien – Raetien kunde ha gjort slut på förbindelserna över Alperna, och mellan den östra och västra delen av Världsriket – och var onekligen en problematisk kris..

Arminius och de andra stamhövdingarnas släktträd, från början av vår tideräkning

 

Dessutom deltog Arminius – fortfarande på Romersk sida – i planeringen av fälttåget emot de såkallade ”Markomannerna” eller Gränsmännen (”mark” betyder gräns, så var det ännu under Karl den Stores 800-tal) som under sin store ledare Marbod upprättat ett eget kungarike – med mynt, befästa handelsstäder och allt efter romersk förebild – vilket också de högt civiliserade Germanstammarna vid Rhen var på väg att få – ”Markomannerna” var egentligen rester av Sueber och andra norrifrån kommande folk, som jagats bort under Romarnas ständiga erövringskrig, trots att de först bodde i Schwaben – och både Markomannernas rike och Schwaberna överlevde ständiga utrotningskrig, slavjakter och folkmord, för att slutligen hämnas på rom under 200-300 talen…

Tiberius hade 12 legioner under sitt befäl år 5, och som Stabsofficer vid det Romerska högkvarteret måste Arminius haft god insikt i all krigsplanering – något han senare hade nytta av. En legion, noga räknat; är vid den här tiden ca 5500 man tungt infanteri, plus 120 kavalleri-ordonnanser för ledningen (”singulares” – redan namnet beskriver att de som nutida mc-ordonnanser användes en och en) men förutom det, samma mängd hjälptrupper eller Auxilliares – huvuddelen av den romerska armén bestod vid den här tiden inte alls av italienare, utan av germaner och kelter, plus snart sagt alla andra folkslag – och just ”hjälptrupperna” i form av lika delar kavalleri och infanteri var huvuddelen av truppmassan, och de har av Marcus Junkelmann och andra tyska experter beräknats till minst 5500 per legion – enligt de antika källorna – och i allt kanske 135 000 man, varav sådär 75 000 kavallerister, med dubbelt så många hästar (dubbelt upp, för logistik, remonters osv fodrade också sin andel)

Okunniga, som ingenting kan eller ingenting vet – känner inte till att Rom redan omkring år noll hade minst 20-50 miljoner invånare, beroende på vilken historiker man frågar. Av dem var absolut högst ca en halv miljon militär personal – helt eller delvis – och fler var de alltså inteändå har man felaktigt sagt att Romarriket skulle varit en hårt militariserad stat – vilket inte stämmer alls, om man ser till hur livet var för de flesta människor i de flesta provinser. Söder om alperna, hade nog någon sällan eller aldrig sett någon legionär, långt mindre någon ”Auxilla” –men i gränsprovinserna, däremot…

Upproret i trakten av Österrike-Ungern-Alperna (som inte var helt ”pacificerade” under denna tid) gjorde att den 120 000 man starka armé man dragit samman, aldrig tågade in i Böhmen under en väldig kniptångsoperation norrifrån och söderifrån, som meningen var. Massor av spannmål, hästar och andra resurser måste ha hämtats från Cheruskerna, och stammarna vid Rhen, som ännu var Pro-romerska…men sedan brast deras tålamod.

Arminius hade under tiden hunnit bli ”equites” eller romersk ”riddare” – en av de högsta befattningar man alls kunde få. Den tjänstegraden innebar att han teoretiskt kunde bli Senator, och till på köpet Konsul -och man är helt säker på att det bara bör ha funnits kanske 30 personer som mest norr om Alperna (alla från Italien!) som alls hade nått så långt. Han hade en förmögenhet på mer än 250 000 sestertier om året, då en vanlig medborgare bara tjänade ungefär 100. Han tillhörde nu eliten, eller de kanske 5000 främsta Romerska medborgarna överhuvudtaget i ett Världsrike med kanske 20 miljoner medborgare och få, eller rättare sagt INGA Germaner hade alls något romerskt medborgarskap, eftersom de var förslavade och sågs ned på – men – ändå begick han förräderi – och det är vad hela ”Slaget vid Teutoburger Wald” beror på.

Enligt romerska källor är det ”obegripligt” att Arminius alls bar sig åt som han gjorde – Tacitus spekulerar om att han ”kanske var ärelysten, och ville göra sig till kung” men det är en oriktig slutsats – Germanernas stamsamhällen hade inga kungar överhuvudtaget – utom hos Svionerna längst i norr – och Marbods rike, exempelvis, bestod bara eftersom det var under yttre tryck och stark kulturell påverkan i vidpass 200 år.

Så vad hände den 9 September år 9 – när Germanskt elitkavalleri – helt utan föregående varning – vände sig emot Romerska allierade sedan 20 år – och slaktade varenda isolerad postering de alls kunde identifiera ? Och Varför ?? Visst – det skedde på Arminius uttryckliga order, naturligtvis – men ingen har förklarat hur han tänkte…

Någonstans i Germania Magna, 9 September anno 9

Ingen har nämnt det – utom ett par författare till väldig dåliga historiska romaner, som jag inte läst – de kan möjligen ha skrivit om saken – men själv tror jag – efter noggranna efterforskningar – att själva anledningen till Arminius förräderi kanhända gick på två ben, och såg ut som såhär – i alla fall har man påstått, i efterhand och sådär tvåtusen år senare, att den här antika statyn från Florens, skulle vara ett historiskt korrekt porträtt av henne:

Thusnelda – som hon antagligen INTE såg ut…

Thusnelda, Arminius flickvän och blivande hustru, var nämligen starkt anti-romersk, och tillhörde en furstesläkt, vars sympatier helt och hållet drog iväg emot ett fritt Germanien – eller ”Osenland” – för Åslandet söder om Teutoburger Wald, var det enda land Cheruskerna kallade sitt – och de var egentligen en högst obetydlig stam, med mycket få krigare. Thusnelda bör ha varit ungefär nitton då slaget vid Teutoburger wald stod – och enligt mig måste hon och Arminius då ha varit bekanta med varann av och till, av och till i ungefär två år. Vi vet självklart inte hur hon såg ut – utom att hon än idag lär spöka på åtskilliga platser nere i de tyska skogarna – och att hon vanligen skildras som en konventionellt dum och korkad blondin. På modern tyska finns det till och med en slangterm – ”Tussi” – som kommer av Thusneldas namn. Med det menar tyskarna vanligen ett stort Viktor Åke Petter, alltså ett VÅP kort och gott, en kvinna av det slag som ses flanera ned för Königstrasse i Düsseldorf, eller någon annan lika fashionabel shoppinggata med en moderiktig handväska och en chihuahua i band, samt ständiga repliker i stil med ”Ähmen herreguud asså !

Verklighetens Thusnelda kan omöjligen ha varit sådan, även om konstnärer, historiker och författare i alla tider skildrat henne så – I själva verket – och det antyder också de Romerska källorna – var hon något helt annorlunda, eller möjligen lik Sigrid Storråda – berömd från Olaf Saga Tryggva – upp i dagen.

Thusnelda, som jag själv ”rekonstruerat” henne – med hjälp av en inhyrd skådespelerska, som var bra på att gå barfota i snö…

Vad verklighetens Thusnelda angår, så vet man inte ens om hon var rödhårig, blondin eller mörkhårig, men Germanska var hon – det är 100 % bevisat. Arminius och hans släkt måste ha varit blonda och blåögda – redan hans bror Flavus – vars blotta namn betyder ”den ljuse” – som förblev på den romerska sidan utkämpade praktfulla familjegräl, helt offentligt (så att det blev rapporterat av historikerna, vad de sa inför trupp – som befälhavare på olika sidor i ett inbördeskrig ) och Thusnelda var för sin del antagligen inte sämre, eftersom hennes familjeförhållanden var minst sagt tilltrasslade.. Men – en första ledtråd till Thusneldas Världshistoriska betydelse och hennes roll för att ha anstiftat hela upproret emot Rom, finns i Tacitus ”Germania” – och han nämner henne också på flera ställen i sina historiska verk…

Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’2 regeringstid sett, huru Veleda3 vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Alruna4 och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning5.

Veleda, en sierska eller Vala hos Bruktererna – Cheruskernas allra närmaste grannar – vid floden Lippe som var en romersk transportled – skall ha bott i ett högt torn, som bara en man i taget kunde bereda sig tillträde till – genom att klättra upp för en brant stege – eller genom att fira sig upp, med ett rep gjort av sierskans eget hår – enligt legenden.. ska dessutom ha varit kvinnan bakom ”Batavernas sammansvärjning” – ännu ett lokalt uppror med Germanska kavallerister som drivande faktor – vilket drabbade romarna några årtionden senare. Om det där med ”torn” och ett rep, gjort av hår låter som något ni hört förr – så är den långt senare medeltida tyska sagan om Rapunzel, numera förevigad som en löjlig tecknad film för barn, och nedtecknad hos Bröderna Grimm på 1800-talet, kanske bekant för er, kära läsare..

Den amerikaniserade Hollywood-versionen av en myt, som faktiskt är baserad på handfast historisk VERKLIGHET…

I Uppenbar närhet av Teutoburger Wald finns nämligen de sedan förhistorisk tid heliga kalkstensklipporna vid Externsteine eller på tyska ”Skatstenarna” – en plats som jag själv besökt – och skildrat under rubriken ”resor” med egna foton här ovan. Så här ser de ut – på riktigt ! – och i denna, av kristna och andra hårt vandaliserade men nu UNESCO skyddade hedniska kultplats, var det enligt legenden som Siegfried och Brünhilde – ”Drottning av Isenland (eller Island) som hon kallas i den medeltida, men hedniska Nibelungen-sagan – för första gången möttes, och tillbringade en het natt tillsammans.

VERKLIGHETEN som den faktiskt ser ut, är mer intressant – och bra mycket vackrare – än amerikansk idioti…

Längst ut, på toppen av den klippa som tydligt syns på det här fotot, ligger en bergsformation som kallas ”Sternwache” eller Stjärnobservatoriet. Den är mycket svår att nå, särskilt om man trotsar förbudsskyltarna och friklättrar hela vägen – vilket jag själv gjort – tyvärr utan någon lämplig prästinna – just där ! – men man kan ju inte få allt, här i livet… Ni som kan era Wagner-operor vet förstås, att Oden själv, försänkte Brynhild i evig sömn, sedan hon dömt fel i striderna mellan två furstar – och att hon sov, omgiven av eldsflammor, just på den här platsen – som alltså faktiskt finns i sinnevärlden, och är en högst reell hednisk kraftplats – förmodligen använd redan under stenåldern.

Men – Sigurd väckte henne ur sömnen, och tillbringade en natt tillsammans med henne under stjärnorna, efter att han kört ned sitt extremt vassa och starka svärd Gram emellan dem. Tyvärr är klippan nu skändad av de kristna, som byggt ett eget kapell i det som var sierskans grotta, och på Externsteine finns också ett frimurar-tempel, gjort av de Bayerska Illuminati på 1700-talet, och lite annat smått och gott – enligt vad jag kan försäkra er, eftersom jag varit där. Det är en högst märklig och besynnerlig plats, trots alla dårar och svärmare som besökt den. Under 1930-talet skall en tysk infanterikapten ur SS-Ahnenerbe ha försökt övernatta på platsen, men han blev komplett vansinnig och förvandlades till en lallande fåne, säger källorna. Själv är jag r-e-d-a-n vansinnig, och dessutom HEDNING som alla vet, varför jag ensam är helt immun emot platsens effekter – bara så ni vet.. På 30-talet, när platsen grävdes ut, hittade man inget utom krukskärvor och pilspetsar, mycket riktigt – ingen skulle ju bosätta sig på så höghelig mark där – och när man höll ting, skräpade man inte ner – vilket moderna ”fornsedare”, hippies och andra som numera vanhelgar platsen – ”Die grünen” eller de tyska miljöpartisterna, till exempel – tyvärr inte följer, så numera har vad som borde vara en helig och ostörd plats, tyvärr fimpar och ölburkar överallt..

Externsteine ligger dessutom vid den urgamla handelsvägen ”Deutsche Saltzstrasse” som leder österut till Polen, och som börjar just vid floden Lippe, där Romarnas underhållsbaser låg, år 9. Den yttersta basen eller legionslägret, Anreppen, ligger mindre än 50 km från det som var Marsernas och Cheruskernas stora kult- och tingsplats.

För att summera, så är det mycket sannolikt, gränsande till bevisat att Externsteine var den ledande religiösa platsen i grannskapet, och att Thusnelda och Arminius – som är fullt bevisade historiska personer – faktiskt kan ha mötts just där – i ett eller annat rituellt sammanhang, även om vi förstås inte kan svära på, att de låg med varandra – den gången…

Allt tyder på att Thusnelda var en Völva, sierska eller en prästinna – och att hon var i besittning av åtskillig skönhet, politiskt inflytande och reell makt. Att Arminius uppenbarligen också blev förälskad i henne, och att de måste ha haft ett förhållande, är också antagligen sant – annars finns ingen vettig förklaring till varför Arminius kastade bort en säker framtid, svek Rom och vågade livet för att återskänka sitt eget folk friheten – en dröm som Thusnelda säkert närde, invigde honom i, och som han sedan – i återstoden av ett helt liv – ägnade all kraft, energi och intelligens till att försvara.

Dessutom skriver Tacitus uttryckligen i ”Germania” att kvinnorna tog aktiv del i politiken, och var närvarande till och med vid krigsråd, vilket aldrig någonsin hade kunnat ske i det gamla Rom. Han skriver till och med, att om kvinnorna bestämmer sig för krig, då blir det krig, men om de vill ha fred, så sluter Germanerna fred

 

Karta, som visar ”Germania Magna” som romersk provins i mer än 25 år, samt Varus och Legionernas marschväg åter från ”Campus Aestivum” eller deras läger under sommar-manövern anno 9.

Publius Quinctilius Varus, som också tillhörde Romarrikets absoluta politiska elit, hade varit Konsul. Dessutom hade han haft befälet över en armé på 3 legioner eller 30 000 man i Syrien – då som nu ett oroligt hörn av världen – och Palestina, där det som bekant alltid rått krig – mycket beroende på den judiska befolkning, som slagit sig ned där. Paterculus, som på Pansarofficerares och Kavalleristers (de två kategorierna har i mycket samma mentalitet – tänk på George S Patton !) vis ger Varus skulden för nederlaget, och skyller det mesta på honom, kan ha motiverats av personliga antipatier, sägs det. Oavsett det, så var Varus ingen ”oerfaren civil tjänsteman eller jurist” som man får läsa i en del källor. Varus var i allra högsta grad en man med stor militär erfarenhet, otrolig brutalitet, och en omvittnad karriär som ”hök” eller ”politisk hårding”. Augustus skickade honom till Germanien som militär provinsguvernör just därför att han kunde slå ned lokala uppror – om det behövdes – för det var exakt det han sysslat med i Judéen.

Enligt Flavius Josephus, den judiske historikern och överlöparen – sin tids Yassir Arafat – var det Varus underlydande publikaner eller skatte-indrivare, som for fram ytterst hårdhänt i Palestina, och förolämpade de Fariséer, som nämns i Bibeln. Resultatet blev ett lokalt uppror, som Varus kväste med skrämseltaktik. Bland annat lät han avrätta 2000 judar, varav 400 genom korsfästelse – år 4 före vår tideräkning – och först år 6 – tio år senare – var han på plats i Germanien, ”efter att ha kommit fattig till en rik provins, och lämnat en rik provins som fattig, medan han själv hade blivit rik på kuppen” som Paterculus skriver. De lokala upploppen och bränderna i Jerusalem – likt de i Rinkeby och Malmö – hade mystiskt nog lagt sig, sedan Varus marscherat ned i en 100 km marsch på tre dagar, sägs det – och blotta skrämseln bet på judarna – men Germanerna var av hårdare virke, skulle det visa sig, och lät sig inte skrämmas av romersk övermakt.

Sommar-manövern år 9 – som inleddes i Mars månad och förmodligen anträddes från Colonia Agrippinensis, eller Köln – och gick upp längs Lippes dalgång – förbi den stora hamnen vid Aliso – eller Haltern, som orten heter idag – fortsatte förbi Externsteine, genom trånga bergspass och fram till floden Visurgius eller Weser.  Varus hade inte alls 30 000 man den här gången – för minst 500 man, gånger tre, vaktade de stora legionslägern vid Xanten (Vetera) Köln och Mainz (Mogontium). I Haltern-basen fanns flotteskadern Classis Germanica – eller Rhenflottan, också med högkvarter i Mainz. Vidare fanns där Auxilla eller medeltungt infanteri i stort antal, förutom kavalleriet. Dito i Anreppen – minst en kohort eller 500 man infanteri där också. Lägg därtill det faktum, att det fanns bevakningstorn, vårdkase-kedjor, fasta stödjepunkter för kommunikationerna och ledningen – alltså ordonnanser till häst – och vi kommer fram till en sannolikare styrka på ungefär 18 000 man, vilket var vad Varus förfogade över, uppe vid Weser. (se de röda punkterna, som markerar baser på den översta Germania-kartan)

Emot detta hade Cheruskerna allra högst ungefär 3000 bönder, plus Arminius egna gardestrupper, romersk kavalleri, som var lojala emot honom, och inte tog order från någon annan. Låt oss säga 5000 man totalt, plus vad grannstammarna möjligen kunde bidra med – kanske upp till 7000 man, men knappast mer. Det var inte mycket att försöka störta Världens ledande stormaktsarmé med – men ändå blev detta tidernas största hedniska seger…

Anfall ur marschgruppering, i Teutoburger Walds skogar – en syn som måste upprepats om och om igen under 9 – 11 September år 9

Legionerna bar sin packning (på 40 kg enligt experten Marcus Junkelmann, högt 30 kg enligt mig – cruxet ligger i hur mycket de 2 mulåsnorna per contuberia eller 8-manna grupp inklusive calo eller mulåsneföraren (som också var stridande, och beväpnad) kunde bära ) samt mat för 17 dagar -en 40 kg spannmåls och fläskranson, som bars i trosspackningen på Mulan – och diverse forskare har ägnat åtskillig tid åt markens eventuella lerighet, hur mycket mark en 20 km lång marschkolonn kan trampa sönder, och annat sådant. Man vet, att det den andra dagen kom häftiga skyfall, vilket drabbade Germanerna minst lika hårt – och att detta gjorde slut på rörligheten. Men – det är INTE sant – som Cassius Dio hävdar, över 100 år senare – att det fanns civila i marschkolonnen, eller att ”vätan skulle gjort romerska lädersköldar oanvändbara” (bullshit, därför att deras lädertält minsann tålde väta – och sköldar kan göras vattentäta med björktjära och bivax, liksom annat läder – det har experimentalarkeologer bevisat i talrika försök…)

Mer förvånande är faktiskt att den romerska underrättelsetjänsten – och Legat Varus personligen – fick kännedom om upprorsplanerna, och Arminius förräderi, redan 7 September – dvs minst två dagar i förväg, vid avmarschen från Weser. Den som berättade var Segestes, Thusneldas egen far – som vanligen befann sig på den anti-romerska sidan. Enligt vad Paterculus med flera uttryckligen skriver, så meddelade han personligen Varus, att ”Arminius skulle ha rövat bort hans dotter” –något som såklart aldrig hände, för det första därför att Thusnelda, 19 år; borde varit gammal nog att bestämma över sig själv, för det andra hade en hög position i samhället – och dessutom bevisligen helt frivilligt gifte sig med just Arminius.

Slutkatastrofen framför de Germanska fältarbetena vid Kalkrieser Berg, 11 September år 9. Ca 30 km från Osnabrück, där de närmaste romerska linjerna fanns – efter minst 5 dagars marsch i ösregn… (Romersk marschriktning är in från öster, till höger i bild – och in i sjöpasset, norr om höjden )

Arminius var helt klart en nyckelspelare, politiskt sett – för den Romerska sidan- och dessutom en beprövad stabsofficer, nu spaningschef under Varus personligen, eller vad vi kallar DUC (Direkt underställd chef). Varus hade ingen anledning att tro på Segestes – som han trodde – dumma prat om förrräderi, uppror och sammansvärjningar. Även om detta skulle vara sant, hade ju han fortfarande minst 16 000 man i vapen, emot möjligen 5000 – och inget att frukta, således. Förutom det måste Varus också ha vetat om, att Germanerna påfallande ofta ägnade sig åt stamkrig och familjetvister, samt att Segestes inte ansågs som en positivt inställd person, politiskt sett. Slutligen kände han också Arminius personligen, och måste ha varit bekant med dennes hemförhållanden, samt det faktum att Thusnelda befann sig hos honom helt frivilligt, och utan tvång.

Resultatet – den 7 September – ska ha varit ett stort gräl Segestes och Varus emellan, där Segestes skrikande uppmanat Varus att slå honom själv – Arminius, och alla andra Germanska furstar i bojor av järn – något som Varus för sin del skakade på huvudet åt, och vägrade att gå med på – eftersom han redan hade ett mindre, lokalt uppror på halsen – och att arrestera folk på måfå i en sådan situation, hade ju som vi alla förstår inte gjort någonting bättre. Saken blev den, att Varus till slut föll till föga, och lovade Segestes att ta upp det hela vid domstolsförhandlingar nästa år – ifall Thusnelda och Arminius alls inställde sig… (Det står inte i källorna, men är min förmodan – Varus kunde väl som en slug politiker eller förhandlare inte låta Segestes gå tomhänt därifrån utan att lova honom något – Segestes var bevisat romarfientlig, och dessutom upprörd – Varus bör ha hittat på något förhalande eller mildrande argument i den situationen)

 

Arminius och Thusnelda enligt Tysk 1900-tals illustration

 

Vi kan tänka oss hur diskussionerna gick, i fältlägret vid Weser, 7 September. Varför tog inte Varus och hans division vägen söderut, samma väg som de kommit i Mars, när lägret ändå skulle brytas i September, och legionerna skulle hem till sina vinterbaser ? För det första därför att de ville göra en ”show of force” – Varus själv hade ju lyckats med detta skrämsel-trick i Palestina. För det andra – uppgiften var att bekämpa ett relativt begränsat och litet lokalt uppror – inget annat. För det tredje – enligt trovärdiga spaningsrapporter (Manipulerade av Arminius själv, som skrev klart och lättbegripligt latin ) var vägen förbi Osenland, omedelbart norr om den stora ås, som går förbi Minden och den nutida Porta Westfalica en mycket närmare väg.

Den romerska armén borde ha kunnat lösa sin uppgift (bekämpa upproret !) och spara underhållsresurser, enkelt och smärtfritt – genom att välja exakt den väg de slog in på – så enkelt var det. Så måste de ha tänkt, och planerat.  Problemet var, att vägen var alltför smal – och väl inne på den, kunde de inte vända tillbaka på grund av regnen, utan fick fortsätta framåt emot en – som antaget ”säker” frontsektor.

När Arminius germanska kavalleri deserterade till motståndaren, försvann också de flesta spaningsresurserna – och ”Utan spaning, ingen aning” !

Den Germanska ”slutställningen” vid Kalkriese, i modern rekonstruktion

Vad romarna inte visste, var att Arminius och Germanerna lärt sig så mycket av romersk doktrin och taktik, att de överglänste sina läromästare. De hade gjort mycket noggranna och omfattande fältarbeten under tre dagar – moderna beräkningar visar, att cirka 2000 man med enkla träredskap och flätade gärdesgårdar kan åstadkomma ungefär 3 km vallgrav, jordvall och förskansning, vilket var allt som behövdes. Sannolikt hade Varus inget ”artilleri” (Carroballistae, Catapultae !) och utan det, hade han få eller inga möjligheter att bryta igenom – förutom direkt stormning, vilket hans uttröttade armé försökte – och misslyckades med – det vet man via arkeologin…

Dessa fältarbeten låg ungefär tre dagsmarscher fram i terrängen – eller 75 km – från den punkt, där de stod, den 9 September. Regnen tvingade dessutom Germanerna till att gräva ett sekundärt system av avrinningsdiken, som man hittade på 2000-talet – annars skulle förskansningarna ha spolats bort, och allt arbete varit förgäves. Länge var det obekant, var slutstriden i det som kallats ”Slaget vid Teutoburger Wald” ens stod – men den tyske historikern Theodor Mommsen gissade rätt -redan under det tidiga 1800-taletplatsen är Kalkrieser Berg, nära Osnabrück – en plats som jag såklart besökte i somras.

Först på 1990 talet visste man säkert, tack vare den brittiske majoren Tony Clunn, vid den pansarbrigad som då fanns i Osnabrück – han var mycket historieintresserad, och gjorde själv amatörarkeologiska upptäckter – först fann man romerska mynt, nästan ocirkulerade och nypräglade – uppenbarligen en rest från någons sold – sedan slungstenar och projektiler, som låg i jorden och som måste ha avlossats under krig – och till sist skelettfragment av människor och mulåsnor – förmodligen mer än 3000 åsnor – som alla – via strontiumisotopmätningar – visade sig vara födda i Syditalien eller på Sicilien, uppfostrade i Alpområdet (vid 4-5 års ålder per djur) och sedan i vuxet tillstånd befann sig i Germaniens skogar, där de också dog – tillsammans med männen som skötte dem. Det romerska imperiet hade sin logistik, lika bra som vi i våra dagar – om inte bättre !

Modernt försök att rekonstruera en slutstrid – i alldeles för långsamt stridstempo…

Kvar på romersk sida fanns faktiskt en kavallerichef till – Numonius Vala – som inte kom att överleva det sista slaget. Vala förde befälet över den sista, återstående 500-mannaAlan, förmodligen bestående av Germaner från västra sidan av Rhen – och av dem, kan något hundratal ha överlevt. Vad resten beträffar, maldes de alla ned, tillsammans med infanteristerna – uppgifterna om antalet döda varierar, men man har gissat på så många som 14 000, eller kanske 90 % av Varus hela styrka.

Augustus skrek och vrålade hemma i Rom. Kejsaren ska ha dunkat huvudet emot dörrposterna i sitt palats, och skrikit ”Varus, Legiones me redde” (Varus, ge tillbaks mina legioner !”) men ingenting hjälpte… Den Germanska livvakten, Pretorianerna, avskedades och sparkades ut ur Rom, eftersom man fruktade attentat emot Kejsarens liv. Dito gardeskavalleriet, som aldrig återupprättades i sin ursprungliga form. Romarna tillbringade hela 4 år med att försöka nyrekrytera sina tre förlorade legionerDet såkallade ”Undret vid Aliso” – ett romerskt Dunquerque – eller ”Hubes ficka – slaget vid Don – 1943” utspelade sig.

Arminius förlorade ett regelrätt fältslag vid Idistawisio – Disernas äng – men det är en annan historia, liksom ”Angivariernas Mur” – ännu ett massivt fältarbete, liknande Danevirke eller Götavirke i Sverige – som slutligen stoppade stormakten – år 16 – alltså 7 år efter Teutoburger Wald.

6 år efteråt, förresten; återfanns den sista av de tre borttappade legionsörnarna – men 17:e, 18:e och 19:e legionen, sattes aldrig någonsin upp igen – deras siffror förblev strukna ur den romerska härordningen. 4 år efteråt skedde stora soldatuppror i den romerska armén, som man hade all möda i Världen att kväsa, och PTSD – alltså Psykiska skador på soldaterna – sågs i rikt antal hos legionerna, när de efter flera år återkom till slagfältet, och såg de likrester som fanns där – enligt Tacitus – som beskriver – med isande exakt detaljrikedom – vad som faktiskt hände, år 13.

Stormakten var besegrad, av en liten men stolt nation, som hade överlevt, enbart tack vare sin frihetslängtan.

ett folk kan aldrig någonsin besegras, så länge det känner sig som ett folk. Det är andens val, som avgör en nations liv eller undergång” skrev Erik Gustav Geier, han som kallats ”den svenska historieskrivningens fader”. Och slaget fick också andra, oanade konsekvenser, som ingen dåförtiden kunde ha anat, eller ens ha förstått.

Tack vare Rhen-germanerna, överlevde tre helt andra Germanska stammar – Anglerna, Saxarna och Jutarna – vid gränsen till Danmark, högst upp i norr.

De skulle i sinom tid jagas på flykten av de kristna – en fiende lika farlig, lika våldsam och förslavande som någonsin Romarriket – och inta England, där de bildade de första Anglo-Saxiska nationerna. Tack vare tillskott från Vikingar i Norge och Danmark – fortfarande fria folk – tack vare Arminius och Thusnelda, vars kärlek till friheten aldrig får glömmas – utvecklades England till en stark nation. England inledde den industriella revolutionen, och skapade vår värld, som vi nu känner den.

Utan Teutoburger Wald skulle Sverige inte finnas – och inte Tyskland heller. Vi skulle ha talat något liknande franska eller spanska, och aldrig någonsin fått ha ett eget språk, egna länder, våra egna lagar, vår egen kultur – eller vad som finns kvar av den – eller någon som helst frihet.

Från England grundades i sinom tid USA, den nu Världsledande stormakten, den som styrs av en tydligt Kejsar-vansinnig President, lika obehaglig som på sin tid Nero eller Caligula – samt en Senat, med Senatorer och Capitolium i Washington, DC – alltsammans plagierat efter Romerska mönster.

Sk ”Kejsarvansinne” Ex Officio Trumpus et Senatus Publiqus Rex ?

(The empire has never ended !)

Men Kampen för Frihet är ändå alltid ny – Hedendomen lever !

Slutligen – kanske ni undrar – hur gick det då för Arminius och Thusnelda – det stora kärleksparet – och vad blev deras öde till slut… ?

Kanhända jag berättar om dem, eller deras fortsatta liv – en annan kväll, denna månad..

En Vintersaga: TORSTEN SKRÄCK och Djävulen på DASSET

En gång for självaste Konung Olaf Tryggvason neråt Viken och Ranrike på gästabud. Han kom då till den gård, som heter Reina vid Götaälven, och mycket folk hade han med sig. Med honom var även en Islänning vid namn Torsten Torkelsson, som sommaren förut slutit sig till kungens hird.

Han satte sig ned närmast dörren, och när han suttit där en mycket kort stund, såg han två spetsiga små horn sticka upp ur hålet längst bort från honom, för locket som var över fjölen där tycktes plötsligt vara borta.

– Vem är väl du, som nu kommit hit, frågade Torsten
– Jo, jag heter Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel, svarade en ihålig basröst, och jag har tilluppdrag att slå in kilar mellan människorna. Så kom där upp en kladdig, kort och satt liten djävul ur dasshålet, alldeles brun till färgen och nedsmord med stinkande människoträck. Djävulen skruvade en smula omständigt på sig innan den satte sig till rätta, och höll god min.

– Det var värst, sade Torsten. Själv heter jag Torsten Torkelsson och kommer från Island, och jag drar mig till minnes att en av mina farbröder en gång av misstag satte sig på fel häst och blev på orätta grunder anklagad för häststöld – för så är det ju ofta här i världen, att man inte kan rå för vad namn man får om sig. I hela sitt liv därefter fick han heta Stuta-Pelle…

Som så kan det gå när som stuten hälsar på !

Den lille djävulen skrattade till, och sa att det var en god historia. ”Jag tänker nu inte riva ihjäl dig genast,” sade den flinande, ”för kanske har du mer att berätta.”

De satt där tysta ett tag, medan de gjorde sina behov. ”Säg mig”., ska Torsten plötsligt, ”Hur har ni det egentligen där nere i det kristna helvetet…?”

– Jovars, man kan inte klaga; sade Dassadjävulen. ”Det finns att göra må du tro, för fler och fler kristna kommer dit var dag…”
– Vem tål pinan bäst enligt din mening, frågade Torsten.
– Jo, det gör biskopen Ansgar sade Dassadjävulen,
– Varför det ?, frågade Torsten
– Jo, han har till syssla att tända upp i ugnarna varje dag.
– Den pinan kan inte vara så stor
– Joho, för vi dränker in honom med olja varje morgon, och sen tänder vi ugnarna med honom, svarade den lille djäveln glatt.

– ”Min nyfunne vän, jag måste ge dig rätt – det förändrar ju saken” sade Torsten i vänlig och vinnande ton. ”Men vem tål då plågorna sämst ?”
– Jo, det gör Ulf Ekman sade dassadjävulen.

Konstigt, jag visste inte ens att han var död, svarade Torsten, och Djävulen fortsatte:

– Han står i en eld, som räcker honom till anklarna, men han skriker så att det för oss vanliga djävlar är en vida värre plåga än det mesta de kristnas helvete har att bjuda på, för man måste vara kristen för att få komma dit.
– Om elden bara räcker honom till anklarna, kan det väl inte vara så farligt ?
– Joho, för han står vänd med huvudet nedåt…
– Återigen, jag måste ge dig rätt. Det var en drygare plåga, men kan du då härma något skrik eller rop, som liknar Ulf Ekmans ?

Dassadjävulen satte två brunkladdiga och smetiga labbar framför munnen och gav ifrån sig ett väldigt tjut, i det att han hoppade tre platser närmare Torsten.
Denne slog kappfliken över huvudet, för skrikandet var ohyggligt att höra, och han frågade:
– Låter han alltid sådär ?

– Ingalunda ! Detta var bara vårt, smådjävlarnas vanliga morgon-skri.
– Men kan du skrika som Ulf Ekman ?
– Det kan jag visst !

Och dassadjävulen tog till att skrika så fruktansvärt, att Torsten storligen förundrade sig över att så mycket skrikande kunde rymmas i en så liten djävul, och han kände också att han började blöda ur näsa och öron, så starkt var skriket. Djävulen hoppade nu tre platser närmare Torsten, alldeles som förut.

Han gjorde nu som förr han med, och svängde kappan tätare runt hela huvudet, men oljudet tog honom likafullt så, att en stor matthet föll över honom. Han visste knappt till sig.

Ordning på torpet !

Då sporde honom den kladdige och stinkande lille djäveln:
– Varför tiger du nu ?
– Jag tiger, eftersom jag är full av beundran över hur du kan skrika så, även om du inte tycks vara någon storväxt sate. Men säg mig – är detta ditt allra högsta rop ?
– Nej, långt därifrån; sa den lille djävulen och log – Själv så kan jag skrika ännu mycket högre och bättre, om du nu vill via.
– Spara nu inte på detta längre, sade Torsten, utan låt höra…
– Gärna, sa djävulen.

Torsten gjorde sig redo, vek kappan fyrdubbel, snodde den kring huvudet och höll med båda händerna fast kappan över öronen.

Nu var det bara tre platser kvar mellan dem. Och Dassadjäveln bände upp sina käkar, rullade med ögonen och stötte ut ett så fruktansvärt tjut, att dassets väggar bågnade, och själva dörren flög av från sina gångjärn.

 

Sen mindes Torsten inte något mera, men när han kom till sans igen låg hela dasset i spillror runt omkring honom, och han fann sig själv ligga sanslös på marken. Efter ett tag reste han sig och raglade iväg, och nu blödde han svårt ur både mun, näsa och öron.

På morgonen vaknade kung Olof och alla hans män, och sen satte de sig till bords. Konungens uppsyn var icke mild.
”Har någon här gått ensam till hemlighuset i natt ?” Sporde han.

Torsten reste sig upp och sade som det var, att han för nödighets skull vågat bryta emot kungens befallning.
– Inte har någon särdeles skada vållats just mig därav, sade Konung Olof, men bonden här har mist ett bra utedass. Blev du annars varse något ?
Torsten berättade allt som hänt, i synnerhet om den kladdige, lismande lille djävulen vid namn Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius.

– Men vad skulle det tjäna till, att hela tiden få höra på detta skrikande ? frågade Kungen.
– Jo, det skall jag säga dig – jag fick honom att skrika och ropa, bara för att du och dina män skulle vakna, och hjälpt trodde jag mig bliva, ifall ni blev varskodda..
– Så blev det också, återtog Konung Olof. Jag vaknade vid skriken och visste vad som var på färde, det visste alla andra med, för även de blev vakna. Men säg mig, blev du inte rädd, när den lille djäveln började skrika och gapa ?
– Nej, för jag är Islänning, och jag vet inte vad fruktan är.
– Kände du då ingen fruktan alls ?
– Inte det minsta, men jag förstår att ni vid det sista skriket borde ha gripits av den allra värsta skräck, för ingen av er kom ju och hjälpte mig…

– Då skall jag i gengäld skänka dig ett tillnamn, slöt Konungen, och hädanefter tänker jag kalla dig Torsten Skräck, och här har du ett gott svärd, som jag skänker dig som namngåva.

Torsten tog emot det goda och vackra svärdet, och tackade för gåvan. Han blev en stor hirdman efter detta hände, och var med Olaf Tryggvason allt sedan. I slaget vid Svolder föll han på Ormen Långe, liksom kung Olafs övriga kämpar.