What is the Rune of Courage ?
For which some will figth and die ?

What is the Rune of Courage ?
For which only the brave will try ?

It’s a simple little thing that we wear
But a thing that not just anyone can share.

You must study, and work and learn
just to earn the rigth to the Rune of Courage !

What is the Rune of Courage ?
It’s sweat and blood and tears
It is the work of a lifetime, and many years.

It’s a thousand years of struggle
For which the blood of nations were shed.
Our forebearers toll on history’s scroll
Written in bright lines of red.

And it is only a posthumous honour

What is the Rune of Courage ?
– Well, my friend…
– If you do not know by now,
Then, I cannot tell you !

 

– Hedningen, 2024-04-25, ganska så fritt efter en sång av Barry Sadler, 1966.

Bindrunor fanns redan tidigt i historien, och sträcker sig ända tillbaka till Runskriftens uppkomst, antydd i Cornelius Tacitus ”Germania” och bevisligen existerande redan på 300-talet enligt vår tideräkning. Man har sagt, att de två Reid-runorna med talvärdet 4, samt Odal-runan med talvärdet 22, Ing-runan med talvärdet  21 och Is-runan med talvärdet 10 – för så räknar man när den äldre runraden används på esoteriskt vis, tillsammans skulle stå för begreppet ”mod” – även om denna bindruna är en sentida skapelse. Hela Bindrunan har talvärdet 57, eller 3 gånger 19, alltså Asarnas Ass-runa multiplicerat med Laug-runan – som står för rinnande vatten – eller – om man så vill – 5 + 7 = 12, den 12:e runan är Pertha, som bland annat står för sten, mineral och orubblighet – samt årets 12 månader. Gör av detta vad ni vill, gott folk, men kanske är då mod detsamma som Asa-kraftens aldrig stillastående flöde över tidens gång, år, decennier och en hel livstid igenom.

Idag firar jag själv – och ett dussin eller en tropp män som då var med mig i Österled – 20 års minnet av 28 April, 2004.

Det skulle lika gärna ha kunnat vara en dag som inträffade för tusen år sedan, för så känns det faktiskt – även om jag minns alltsammans, varenda detalj, landskapet, fågelsången, våren i Ukraina det året – och sedan dess har jag aldrig lämnat den by, som fortfarande heter Zmievka, Gammalsvenskby – eller Gross-Schlangendorf för Volgatyskarna – och som en gång var belägen uppströms Aifurs forsar – för det var så våra förfäder benämnde den sista stora forsen i den väldiga floden Dnjepr just så. Herodotos, den gamle greken som många kallar ”Historieskrivningens fader” kallade floden för Borysthenes, och berömde den för dess klara och kalla vatten. Han skrev också att den rann upp i ett land i norr, där det föll snöflingor stora som handflator från himlen.

Anno 2004 var Aifurs forsar tysta, och dolda under den damm som Stalin lät bygga, och som stod klar först 1959 – men som vi alla vet, sprängdes den i luften på Rysslands order ifjol, 6 Juni 2023 – och 6 Juni är Sveriges nationaldag. Det är ingen slump att man valde just detta datum för sin meningslösa förstörelse. Ryssarna gjorde det med full vetskap, just den dagen – som ett hån och en krigsförklaring emot Sveriges och Ukrainas gemensamma förflutna.

 

Babords åra längst akterut är ”taktåran” vars uppgift är att agera ”riktkarl” under marsch…

29 April 2004 var en särskild dag. Jag stod och talade med en medlem ur familjen Annas – hans förnamn hör inte hit, och för övrigt är det bäst att inte nämna det på Internet i dagar som dessa. Byn Zmievka eller Gammalsvenskby innehöll då – den dagen för tjugo år sedan – cirka 400 mer eller mindre svensktalande personer – en del – också en ung kvinna som en tid förra hösten befann sig på den ryskockuperade östra stranden – talade faktiskt svenska perfekt, och bland dem fanns också min sagesman. Han var vid den tiden några och sextio år fyllda, men idag lever han kanske inte mera – han borde vara långt över de 80 nu. Bara cirka ett hundratal mycket gamla och fattiga människor bor idag kvar i byn – som sedan Chersons befrielse 19 November 2022 befunnit sig under nästan konstant eldgivning från den ryska sidan.

Gammalsvenskby har bombats från luften med glidbomber, beskjutits med stridsvagnsartilleri tvärs över Dnjepr – men några militära mål eller Ukrainska trupper har aldrig befunnit sig i byn. Missiler och artillerigranater har regnat ned – och var och en kan övertyga sig på andra Internet-sidor om de skador man lidit – ifall man nu är villig att läsa, och inte hela tiden plottrar bort våra egna landsmän för situationen i Gaza, eller någon annanstans i vår Värld. Det senaste vapen man använder emot byborna – också volgatyskar och Ukrainare – är såkallade FPV-drönare, fjärrstyrda små farkoster fyllda med brandämnen, fosfor och annat.

Vi stod på den svenska kyrkogården, som i ”det 47:e året” – alltså 1947 hade grävts upp av Röda Armén, vandaliserats och det året var fylld av likrester, sönderslagna kistor och omkullvälta gravstenar, sedan de Svenskbybor som överlevt Andra Världskriget kommit hem igen från Sibirien – Regeringen Per Albin Hansson hade varit verksam genom sk ”tyst diplomati” och innan dess var Gammalsvenskbys historia precis lika blodbestänkt som den är idag. – under såväl 1920-talets ”Holodomor” eller mass-svält under Kommunismen – 1800-talets konflikter med de volgatyska storgodsägarna och ursprungligen ”Dödsmarschen” från Ösel, Dagö och Runö, under Katarina den Stora och furst Potemkin, som gjorde hela denna nyanlagda by till en ”Potemkin-kuliss” – 90% av de svenskar som anträdde dödsmarschen från Baltikum överlevde inte – de flesta som dog den gången, var naturligtvis kvinnor och barn.

”Du måste förstå” sa min Ukrainske sagesman till mig – ”Att ryssarna är ett helt annat slags folk. Det är gott nog för oss att träffa på landsmän, men ryssen tänker annorlunda, handlar annorlunda och är annorlunda. Så ÄR det bara – och du gör bäst i att aldrig någonsin glömma bort det. De har en annan kultur, ett helt annat slags mentalitet, medan Ukrainarna liknar oss svenskar…”

Och jag svarade ingenting, för jag trodde honom inte. Allt det där var ju med utgångspunkt av 1947 års erfarenheter, Stalins terror, Kommunisterna – som ännu sitter i Sveriges Riksdag – och allt det andra. Inte kunde väl historien upprepa sig ? Inte kunde väl Rysslands ledare vara så dåliga ?? Ärligt talat, det finns ju ändå sådär 175 miljoner ryssar i Världen, eller Ryska medborgare och medborgarinnor – inom Rysslands geografiska gränser eller utanför – och så onda kan de väl inte vara ? De känner väl kärlek som vi, har barn och familjer som vi – och bebor väl ändå samma klot, så nog måste de väl vara humanister och hedningar, de också ?

Så tänkte jag anno 2004, 29 April – Leonid Kutjma var ännu Ukrainas President – man talade mycket om EU-inträde och reformer det året. Vi vet också vad som hände sedan. Regeringen Janukovytj kom till makten – en Regering som mycket påminner oss om ”Magadan Magda” och Nomenklaturan i Sverige. Och hela situationen i Ukraina eskalerade, bortom allt förnuft, bortom all kontroll. 10 år efteråt – ungefär – var vi framme vid Euromajdan 2014, när Ryska specialstyrkor och OMON-förband besköt fredliga demonstranter i Kiev på öppen gata – och ”de vita hjälmarna” uppträdde samtidigt med Röda Korsets frivilliga, på samma sätt som i Syrien. Det första Ukrainska kriget inträffade, med annekteringen av Krim, samt den med militärt våld genomförda ockupationen av regionerna Donetsk och Luhansk.

Och så har det fortsatt. SÅ FEL JAG HADE… Totalt och ohjälpligt fel. Jag hade velat tro på freden, javisst – MEN DEN INFANN SIG INTE – och det finns ingen ursäkt för svensk naivitet, det finns ingen ursäkt för historiska misstag. Att hela Svenska folket misstog sig, liksom våra ännu naivare politiker förändrar ingenting.

JAG HADE FEL !!

Idag MÅSTE vi allesammans förstå, att även om Gazas sak må vara svår – så är Gazas sak INTE vår. De drabbade i Palestina må ha samma rätt till humanitär hjälp som alla andra, visst – och till och med den Brittiska Armén – som varit insatt i Palestina förr, innan Israel ens existerade som självständig stat – må göra sig klar till insats – men det förändrar ingenting.

Både ryssar, diverse ”frikårer” av ganska obehagligt och folkrättsvidrigt slag har – liksom den reguljära Ukrainska Armén och dess frivilliga från andra länder – åberopat sig på Runorna och Asatron – egendomligt nog – och som alltid har vissa symboler kommit att missbrukas. Inte heller det ändrar någonting, inte i sig – inte i det krig som ännu pågår.

Det är inte, kan inte vara och kommer inte vara Sveriges uppgift att ingripa för någon ”tvåstatslösning” eller fortsatt Islamisering av vårt eget land – trots att vi nu har SVT och andra Riksmedia samt Politiker och en mycket aggressiv grupp av islamister inuti vårt eget land som hela tiden driver denna agenda.

Vi är ändå Européer, och till sist handlar det om vårt eget Europa, vårt eget Norden – och våra landsmäns överlevnad.

Så enkelt är det faktiskt – och denna dag – med ett tragiskt tjugoårsjubileum i bakgrunden tänker jag på andra människor jag mött under mitt liv, delat mer än 6 år tillsammans med – och på verklig vänskap, vardagar och allt det jag upplevt och fått se.

Kollegor, som aldrig kommit tillbaka. De som kom tillbaka från s-i-n-a resor i Österled, trots allt – och Jan Majlard, den sk ”sportjournalisten” på SvD – som upprepat Rysslands propaganda och spottat dem alla i ansiktet, vid Azovstals fall, 2022. Jag tänker på alla andra hycklare, floskel-makare, propagandister, ”nyttiga idioter” i Putins ledband – I Sverige eller på andra sidan många hav. Och på de totalidioter, som säger sig tillämpa någon ”forn sed” fast deras hyckleri når över alla gränser – för vem var det i den hedniska rörelsen här hemma, som först ställde sig på Ukrainas sida ?

Jo, det var jag själv – med mina Hedniska Tankar – och mina kamrater. Nu är jag gammal vorden, och förhindrad att strida – för med två genomlidna blodproppar i höger ben, och ett hot om slopat Medborgarskap för varje ärlig svensk, som ställer sig till Ukrainas förfogande – annat än i helt civila organisationer – så är det ingen nytta med resor Österut, för min del.

Krig och Konflikter – av alla slag – tvingar människorna att ta ställning, och välja sida. Det är så det är – och så har det alltid varit, hela den mänskliga historien igenom. Allt jag kan säga er är att sedan 28 April 2004, vidpass klockan 1030 på morgonen, så är jag också Ukrainare – Europé, samt för evigt Asatroende Nordisk Hedning – och Humanist – fast kanske inte alltid i den ordningen – och Hedning har jag ju egentligen varit alltsedan födseln.

Redan berättelsen om dessa saker, redan själva erkännandet, redan det faktum att också stenarna kan ropa där människorna tystnar och skräms till evig tystnad – är ändå värt någonting.

Jag kan bara förakta vissa människor i det land jag tyvärr bebor för deras indolens, brist på medvetenhet och brist på initiativ, om inte annat. Jag föraktar dem, därför att de väljer måttlös Islamism och föråldrad Monoteism framför Humanism, och stöder det värsta slödder vi har i vår Värld istället för att stödja ett fritt Europa – vilket faktiskt måste få gå före – eftersom det ändå är även Sverige och Nordens framtid det pågående kriget i Österled gäller. Var och till vem skall våra få sjukvårdsresurser koncentreras, var gör de mest nytta ? Svaret talar fortfarande till Ukrainas fördel och Gazas nackdel – tyvärr – för de få resurser Sverige har kvar, räcker inte till att lösa båda uppgifterna samtidigt. Sådan är den bistra sanningen.

Ingen kan göra allting, och man kan fråga vad nytta ekonomiskt bistånd har i ett krig som ännu pågår, och där återuppbyggnad inte kan ske – eftersom varje försök att skapa ett fungerande samhälle vid Dnjeprs nedre lopp ser ut att vara omöjligt. Men striderna pågår ännu vid Krynky på andra sidan floden, och de Ukrainska soldaterna håller ändå ut.

Låt oss hoppas på deras seger, och ljusare tider i det land som en gång var Gårdarike, och som en gång också var vårt.